Här har ni en länk som förklarar en del om vad jag gjorde på Garden igår, och med vem jag såg åtminstone delar av matchen (resten av tiden skrev jag text och stressade över att, som det heter, rådda ihop det hela).

Och har ni Plus-konto – vilket ni såklart ska ha, så det går bra för oss! – finns här nedan en annan länk som, delvis, förklarar varför jag var i Florida i helgen också.
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/motor/article19887042.ab

Now, statsministerns besök i stan pågår ytterligare några dagar, så jag får fortsätta fokusera på det, men jag lovar återkomma med en en lång sittning i soffan på lördag och sen går jag på match på söndag, med självaste Big Papa Wennerholm.

Bad news – igen.
Jag har ett annat uppdrag för tidningen denna onsdag och det verkar dra ut på tiden, så det är mycket osäkert om det blir något bloggande i natt.
Beklagar
Upprörda Flyers-fans får försöka trösta sig med att det är back-to-back-fest nästa vecka och att bloggen definitivt kommer vara med då, både i Philly och i NYC.

NY Rangers – Tampa 1-5 (Slut)
* * *
Strålle hymlar inte.
Han är helt oförbehållsam med hur skönt det var att få slå Rangers.
– Jag tror alla förstår hur mycket det betyder för mig och Boyle och Callahan att vinna just den här matchen, säger han.
Och när jag påpekar att Sather förmodligen sitter någonstans och tuggar på sin cigarrstump ler han glatt
– Den kan han fortsätta tugga på.
Hämnd är en puck som ska skjutas kall, eller hur det nu är ordstävet lyder.
* * *
Badtofflan – Alain Vigneault, när Eric J nu undrar – skräder inte direkt med orden han heller.
– Bortsett från inledningen i de två första perioderna var det här en total katastrof, säger han och låter nästan som sin föregångare
* * *
Som framgår av antalet skott ville Strålle gärna hänga en kasse på Henke själv också.
– Ja, det ville jag. Och det var framförallt en styrning som det kunde varit lite mer fart i, flinar han och kliar sig liten i en movember-mustasch som väcker starka associationer till mopeder i ett jeansklätt svenskt 70-tal.
* * *
Rangers-fansen kan i alla fall, som Lappen påpekat i kommentatorsspåret, glädja sig åt att Tomas Kaberle aldrig kommer att ha Madison Square Garden som hemmahall.
Han fick ett erbjudande om att fortsätta spela sig i form i Hartford för att därefter eventuellt signa ett riktigt kontrakt, men den gamle backen vägrade.
Det finns ett – eller sju tusen – skämt begravt i det faktum att han tydligen tycker att han förtjänar en plats i en NHL-trupp utan uppoffringar, men jag orkar inte rota fram det just nu.
* * *
Frågan är när Strålle tänker skicka sms: et till Henke.
Svar: Kanske aldrig.
– Nä, skickar jag sms till honom är risken att han slår sönder nånting. Men till Hagge ska jag skicka.
Hygglo.
* * *
Nu ska jag åka hem och känna att jag faktiskt är hemma, på riktigt.
Vi hörs framåt onsdag, tror jag.

En präktig transportsträcka tlll tredjeperre slutar med att Callahan sätter sin andra.
1-5 alltså.
Nånstans sitter Glen Sather och biter bistert i sin cigarr.
Själv går jag ner och pratar med Strålle nu.

NY Rangers – Tampa 1-4 (Period 2)
* * *
The Stamkos show.
Fy fan vad bra han är.
Inte ens en SEAL-styrka uppbackad av Screaming Eagles från 101:a airborne-divisionen kan stoppa honom i frilägen som det när han dödar matchen.
Att motståndarna sedan ger honom pucken – hallå, Rick Nash – gör ju saken lite lättare, men ändå.
Hockeyporr.
* * *
Rangers spelar helt okej nu också, i alla fall de inledande tio minuterna, men jag säger ju det:
Bolts är mycket bättre på hockey.
Man börjar förstå varför så många ser en Stanley Cup-kandidat i Jon Coopers lagbygge.
* * *
Självfallet är det St. Louis som gör Rangers tröstmål också.
Visserligen avser han av allt att döma att passa Nash i det läget och får ypperlig hjälp av Tampa-backen Jason Garrison , men ändå.
Den där sortens dramaturgi tycks vara insprängd i NHL:s själva DNA.
* * *
Om bara det där fingret vill läka någon gång har ju Tampa dessutom mäktigt sparkapital i tidiga Norris Trophy-kandidaten Vigge Hedman också.
Holy hell.
* * *
”Varför gjorde inte vi också så”, hoppas jag Badtofflan tänker de gånger han tittar upp och ser hur kunglig Strålle är när han får spela powerplay och hela tiden smyger in i slottet och ställer till problem.
* * *
Boyle ser man inte av.
Men Boyle, däremot, gör starkt intryck.
Och det är inte Boyle som flyttat från New York till Tampa som imponerar – det är Boyle som (med en liten mellanlandning i norra Kalifornien…) flyttat från Tampa till New York.
Hängde ni med?
Ah, ni får väl ha lite boylekänsla…
* * *
Efter detta ska det inte vara omöjligt att få Ekeliw att sjunga i podden imorrn.
* * *
Brian-boylen blir även han utbuad de få gånger han är i närheten av pucken, men tydligen hade han inte räknat med något annat.
– Hur det känns att inte ha Rangers-fansen på min sida? De var inte på min sida särskilt ofta förut heller, flinade han enligt rapporterna i morse,
Hi hi.
* * *
Jo, jag är glad att jag tog mig hem och faktiskt hann hit.
Det här är roligt att se.
Men jag hade kunnat stanna ytterligare en natt på Miami Beach och jämfört med en slapp måndagsmiddag på Prime 112…hm, jag vet inte jag.
* * *
Strålle i tredje.
Det är vad jag tror.

NY Rangers – Tampa 0-2 (Period 1)
* * *
Rangers South är här och lär Rangers North hur man spelar hockey 2014, känns det som.
Ett tag ser det för all del rätt öppet ut, men när Lightning väl trycker till på pedalen blir det tydligt att de har både en helt annan pondus och helt andra, smartare linjer i sitt spel – och när de dessutom får chanser bara smäller det.
Och självfallet gör homecoming captain Callahan mål.
Så blir det ju alltid.
* * *
Det är en mycket sällsam upplevelse att komma så här sent till match, stressad som en Gris-Olle på väg till baren precis före sista beställningen.
Jag brukar ju komma hit senast tre timmar före första nedsläpp – om jag inte tillbringar hela dan i hallen, det händer ju det med – och bortsett från att det rent allmänt är behagligare får jag såna gånger en helt annan känsla för det som ska hända.
Matchen blir liksom en verklig happening
Nu är det som att slå på tv:n en minut innan ”The Newsroom” börjar på söndagarna.
Trevligt – men inget mer.
Men just så här är det alltså många vanliga fans som avnjuter sin hockey?
Märkligt.
* * *
– Fansen här i New York är helt otroliga, sa Callahan tydligen efter värmningen i förmiddags.
Svaret:
Du buar högt första gången han nuddar pucken…
Och inte blir de på särskilt mycket bättre humör när han gör karriärens första på gamla kompisen Lundqvist.
* * *
Strålle har förvandlats till rena Erik Karlsson nere i Florida (well…), så vänta bara.
Han kan komma att kröna sin återkomst i the woooorld’s most famous med en balja han med.
Och det skulle hans landsman i hemmakassen verkligen ha svårt att svälja…
* * *
Cally får dock rungande jubel, och en liten standing ovation, när han och de övriga två ex-blåskjortorna hyllas i jumbon i en reklampaus.
Hockeyfans är ju schizofrena på det viset.
Som dom i Toronto när Sudden återvände med Canucks.
Dom vrålade verkligen ut sin avsky när han hade pucken – bara för att förenas i en lång, tårögd bifallsstorm när han på samma sätt hyllades i jumbotronen.
Sedan fortsatte dom bua resten av matchen…
* * *
Det är en del snack här i New York om att Henke de senaste säsongerna tappat lite av sin skärpa i frilägen, men just på Kucherovs 1-0-mål ikväll skulle jag vilja påstå att han mest är ett offer för otur.
* * *
Vad menar Badtofflan med att peta Quickie Fast när jag stressar hit på det här sättet?
En skandal i miniformat
* * *
Däremot är han – Lundqvist – lika bortkollrad som alla andra när Stamkos ställer till med konståkningsuppvisning innan Callys 2-0-mål.
Ojvoj.
* * *
Skådisen Michael Rappaport – evig hjälte sedan ”True Romance” – blir inzoomad i jumbon.
Jag applåderar.
Allra festligast med det är dock att en av den senast anställda i Rangers PR-stab – en av de trevligaste de nånsin haft – också heter just Michael Rappaport.
* * *
Andrej Suster i Tampa, har han någon syster?
Det vore lite underhållande.
* * *
Sångerskan Jewel är också här och får vinka i jumbon.
Synd inte Gossen – Aftonbladets legendariske pop- och filmskribent – fick se det.
Då hade han utfört en standing ovation på egen hand.
* * *
Nu tycker jag att jag kan vara värd en kopp kaffe.

Jodå.
Bloggen är på plats.
Efter en vidirgt turbulent flygning upp längs östkusten dunsar jag ner på LaGuardia strax efter fem, får en taxichaffis att köra som en biltjuv genom regnet in till Manhattan, springer upp i lägenheten och byter om och rycker åt mig ackrediteringen, får med maximal röta fram en Uber-chaffis som på samma sätt nästan är uppe på trottoarerna för att få mig till Garden i tid och yes – just som det är färdigspolat efter värmningen slår jag ner min volumniösa röv på pressläktaren.
Intro blir det inte mycket till under såna omständigheter, men ändå.
Nu kan dom släppa pucken.

Bad news.
Det plan jag nu på förmiddagen skulle flugit med från Miami hem till New York är gravt försenat och den planerade livebloggen från den potentiella klassikern mellan Rangers och Rangers South – Tampa alltså – på Garden ikväll därmed hotad.
Jag har visserligen lyckats krångla mig med på en tidigare flight – den 11.00-avgång jag hade reserverat är framskjuten till 17.00, absurt nog – men det är dåligt väder där uppe och ingen kan garantera att heller 13.43 går i tid. Och även om den gör det blir det på håret.
Så det är väl bara att hålla de tummar ni eventuellt har tillhands för en gammal bloggare.

Florida – NY Islanders 3-4 (Slut, straffar)
* * *
Islanders vinner på straffar och tar femte raka.
Därmed säger jag godnatt.
Det här var ett mellanspel och såna gånger blir det ingen slutrapport.

Florida – NY Islanders 1-2 (Period 2)
* * *
Den där jamaren i hotellbaren…
Jag längtar efter den som jag inte längtat efter nånting sedan det återstod fem timmar av Aeroflot-flygningen från Moskva till New York efter OS.
Med det inte sagt att här matchen ska jämföras med torrlagda tiotimmarsflighter i rysk regi.
Panthers spelar mycket bättre som lag än jag, något fördomsfullt, föreställde mig att de skulle göra – men Islanders hugger obönhörligt två gånger om och har nu övertagit ledningen.
* * *
Tack för utförliga förklaringar, Anders och Tecci.
Jag förstår helt och fullt.
Och jag tror dessutom att Tecci har rätt.
Med all gyllene talang GM Tallon samlat i ladorna kommer katterna klösa på allvar om några år.
* * *
Det är inget bra att speakern, som det verkar, sitter och slickar på mikrofonen – särskilt inte nu när Mötley Crües ljudanläggning uppenbarligen blev kvar efter den där vårpremiären 2005.
* * *
Är det bara jag eller finns det fler som inte riktigt litar på Halak?
* * *
Ha, Henke dyker upp på jumbotronen i pausen för att tala om NHL:s kamp mot cancer – och Islanders-fansen rakt nedanför pressläktaren börjar omedelbart bua.
Var man än kommer…
* * *
Däremot kan alla alltid lita på Mighty Tavares.
Vilken killer han är när han bara nyper in kvitteringen.
* * *
Nattens cikador kommer att sjunga på mediaparkeringen om en halvtimme eller så.
Efter några riktigt grågriniga novemberkvällar i New York har jag en känsla av att det kommer att låta som ren gospel.