Florida – NY Islanders 1-0 (Period 1)
* * *
Ja, titta.
Ett mål i alla fall.
Före Blackhawks-komplementet Jimmy Hayes, en sån typisk panter som känns som att han liksom blev över på annat håll, får in pucken på en rätt bortkollrad Halak.
I övrigt…ja, jag sitter ju här av fritt val och ska förstås inte klaga – sämre jobb existerar – men det är ju inte så att man hoppar upp och ner på stolen och hojtar om vilken playoff-nerv duellen har.
Sorry.
* * *
Draften, slår det mig plötsligt.
Den hålls ju i BB&T om sju och en halv månad.
Då kommer det vara sataniskt hett och fuktigt i det här träsket, men än sen.
Det är ju den kvällen vi får veta var Connor McDavid – näste Sidney Crosby, om vi ska tro hypen – får en klubbadress.
Kometen febrar redan, gissar jag?
* * *
I en sekvens kliver Johnny Boom Boom Boychuk fram på offensiv blå och proppar vem-det-nu-är som inte ser sig för under ett uppspel.
DET är roligt att se.
* * *
Har man inte publik får man ha nåt annat istället och de som driver BB&T-arenan har kompenserat med en en ljudanläggning värdig en Motörhead-konsert på Maracana-stadion.
Det är en ohygglig kräm i högtalarna precis hela tiden.
Och det bara för några få tusen…
* * *
Det är ändå några entusiastiska själar här och där som får ett svagt Looouuuu att eka när Luongo tar pucken.
Men vilken overklig kontrast detta måste vara för honom efter alla år i tryckkokaren Rogers Arena.
Mest är det skönt, gissar jag.
Men ibland måste det också kännas lite…sorgligt.
* * *
Dåligt saltade popcorn är en styggelse.
* * *
Nalle i kommentatorsspåret, välkommen in gemenskapen, men du måste berätta – när och hur blev du Panthers-fan.
Jag menar inget illa, det frågar jag alltid de få panter-exemplar som dyker upp.
Tecci får samma fråga.
* * *
Det var lättare bagarväckning i morse och sen dess har jag bara stressat och jobbat.
Så tanken på en stänkare i hotellbaren börjar kännas något lockande nu.

Det är inga svenskar på isen.
De inblandade lagen intresserar mig måttligt.
Matchen betyder ingenting.
Likafullt sitter jag i detta nu i BB&T Arena i ett träsk väster om Fort Lauderdale och ska se Panthers spela mot Islanders.
Igen:
Detta är den konstigaste kvällen i bloggens långa historia,
Jag sa det nästan högt när jag klev ur hissen på pressläktaren, tittade mig omkring och kände ingen alls:
Var fan gör jag här?
Men det är nu så att jag har andra ärenden i trakten och kunde fixa ett fint inslag åt Hockeystudion just härifrån och…tja, då är det väl bättre att kolla match än att sitta på ett hotellrum och glo.
Kanske.
Vi får se.
Mycket till intro har jag dock inte hunnit med ,och inte vet jag vad jag skulle orerat om inför en sån här tillställning heller , men om ni vill kan vi ha lite fredagsmys ihop under matchens gång.
* * *
Jag behandlar inte laptop-tangenter mycket mildare än Niklas Kronwall behandlar forwards som åker och tittar i isen och efter två säsongers hårdkörning verkar det som att den här ynkliga Air-mackapären fått nog.
Det är nåt slags glapp, så att det vissa av – framförallt – siffertangenterna emellanåt vägrar reagera när jag trycker (läs dunkar) på dem.
Så nu vet ni varför om det ser konstigt ut.
* * *
Och vädret, som Roland Janssons Gösta frågade när han ringde hem till doktor Levander i första sällskapsresan?
Här var det molnfri, rosa skymningshimmel, 25 grader varmt och en mjuk vind som rasslade i palmerna innan jag klev in i hallen.
Ho ho ho!
* * *
Fast för fan, första live-upplevelsen med Aaron Ekblad kanske blir något att minnas.
Han har ju alla förutsättningar att bli stor NHL-legend och om femton år kan jag i så fall säga att ”ja, jag minns när jag såg honom första gången, det var den där novemberfredagen rookie-säsongen 2014, och jag fattade direkt att han skulle bli gigant…”
* * *
Pärlor för svinen, är det lite svårt att inte tänka när man väl sitter här.
För hallen – som just nu alltså heter BB&T men byter namn oftare än Panthers byter coach – är väldigt fin.
Synd bara att den ligger mitt ute i ingenting, att det är ett så profillöst lag som spelar här och att ingen kommer och tittar.
* * *
Givetvis har Sportbladet inte missat vår kanske allra största NHL-stjärna blir invald i Hall of Fame den här helgen.
Tvärtom.
Big Papa Wennerholm är på plats i Toronto och kommer leverera material så det skvätter om det både i tidningen, på sajten och i sin blogg.
Don’t miss.
* * *
Själv var jag faktiskt här och såg match redan i samband med en jobbresa i Florida som popsnöre 2000.
Panthers mötte Capitals och Ulf Dahlén var kung hos gästerna tycker jag mig minnas fast det gick åt rätt många plastmuggar Budweiser den gången.
Några dygn senare hade U2 premiär i samma hall, faktiskt.
Det jag minns bäst från DEN kvällen är att jag stod intill Elvis Costello i urinoaren strax innan hans vänner skulle gå på scenen.
Försökte förstås titta lite diskret, men även om min aim is true lyckades jag inte se nåt…
* * *
Det är stor skandal om Long Island-romantikern Björn Falk inte har koll på att jag bloggar från den här matcher och inte frälser kommentatorsspåret med sin närvaro.
* * *
Fem år senare, just som jag hade blivit New York-korre, var jag hör och bevakade en Mötley Crüe-premiär också, för att nu fortsätta ner längs Memory Lane.
Det var inte roligare än att se…ja, vad ska man jämföra med…en serielunksgäspning mellan Panthers och Islanders, typ…
* * *
Av dom som är här – och det är i min själ inte många – känns det som att en majoritet håller på gästerna.
Det finns alltså även Long Island-bor som är smarta nog att inse att vintern ska tillbringas i solen.
* * *
Nu ska jag sitta i den här rymliga och fina pressboxen – jag hade glömt hur trivsam den är – och äta popcorn och bara ha det nice.
Islanders vinner, tror jag.

NY Rangers – Colorado 3-4 (Slut, straffar)
* * *
Vid profetens skägg!
Kommer ner i pressrummet efter straffavgörandet, tittar ut genom panaromafönstret över åttonde avenyn och guess what.
Det snöar.
Jo, det tammefan snöar i New York City ikväll.
Skandal.
Desto angenämare är det förstås att nu åka hem och packa ner badbyxor och sololja och hänga på gässen söderöver…
* * *
Det är muntert inne hos Avalanche och undra på det.
Nu slipper de träningar som den på Chelsea Piers igår.
För den var inte rolig, berättar kapten Gabbe.
– Nä, de fick vi verkligen åka skridskor. Det var idioten hela tiden. Men vi förtjänade det. Vill vi inte jobba på matcherna får vi göra det på träning istället löd budskapet och vi tog det till oss.
* * *
Foppa från Åkerö lever upp till sitt smeknamn han.
Ett mål och två assist i skrivande stund – och därmed sju poängs marginal till tvåan i rookieligan.
Dom borde ha fallmän flaggdag i Leksand imorrn.
* * *
Av’s är kvar i The Metropolitan Area ytterligare ett dygn, men något firande i den spännande Manhattan-natten blir det inte.
– Vi tar buss ut till Newark direkt nu efter matchen, berättar Gabbe.
Enjoy…
* * *
I Rangers-lägret verkar de flesta tycka att de gjorde en bra match och tja, låt inte mig hindra nån från att ha den åsikten.
Men spelar de likadant på lördag, i Consol Energy Center, kommer Pens få en gruvlig revansch.
* * *
– Wow, vilken snygg kostym. Du måste vara från Sverige, hojtar Jan Hejda från
Men inte till mig.
Utan till – hör och häpna – Eken.
Tjeckiska hockeyspelare alltså…de har alltid haft problem med smak.
* * *
Nu:
Badmössa på.
Vi hörs i palmrasslet.

Slut, väldigt glada Colorado vinner på straffar.
Några avslutande ord kommer sen

NY Rangers – Colorado 3-2 (Period 2)
* * *
Rangers vänder, eller för att vara mer korrekt:
Colorado tappar ännu en ledning.
Det har dessvärre blivit en särskild specialitet hos krigarna från Klippiga bergen och när det väl sker är de, med sitt kackiga självförtroende, lika bräckliga som en lavin på höjderna runt Aspen i mars.
Ack ja.
* * *
Jag kan däremot inte instämma med Tobias och andra Rangers-fans om att hemmalaget spelar så fruktansvärt bra hela tiden.
De börjar ju gasa här på slutet, men precis i inledningen av perioden är de inte ens professor Kalkyl med knas i hörapparaten.
De är Dupond och Dupont.
* * *
Kevin Hayes kvitterar åt Rangers.
Haysan svejsan
* * *
När Brassard avlossar skott efter avblåsning och får en vredgad Gabbe efter sig slår det mig att det var alldeles för länge sen jag spelade Playstation-hockey.
Då dammar jag alltid iväg slagskott långt efter domarna blåst och får sen freda mig i festliga slagsmål.
Det är jätteskoj.
* * *
Han är för fin, Dan Girardi, när han först täcker bort ett nästan givet mål precis framför Henke och sen är så nöjd med sig själv att han bara står och tittar när Tanguay helt friställd lättar in tvåan.
Fast han återupprättar ju sin ära med Tomas Holmström-målet några moment senare.
* * *
Om det är boarding när Dan Boyle puffar till Erik Johnson ska Eken ha fängelse för situationen när han trängde sig förbi Joe Micheletti i presshissen innan matchen.
Domarna inser ju också det löjliga i den utvisningen och kompensationsblåser på en gång.
* * *
Plötsligt frågar Eken vad påssjuka är för nånting – och bleknar betänkligt när jag berättar.
Men vet inte ni yngre caballeros det?
När jag var knatte var det lika vanligt som mässling och röda hund och annan skit man kunde få.
Men ni kanske inte hört talas om de åkommorna heller, era söndercurlade mjukisar-
* * *
Man kan garanterat inte ha påssjuka av den vuxna mansversionen när man gör det Henke gör – går ner i spagat – på Alex Tanguays första målchans…
* * *
Ah, så ni undrar om imorrn.
Så här:
Jag har andra uppdrag i viss delstat och passar på att gå på hockey för Tomas Ros skull och…jag kommer få sol på kind!

NY Rangers – Colorado 0-1 (Period 1)
* * *
Anfäkta och anamma.
Avalanche har faktiskt knutit en kollektiv näve, spelar riktigt inspirerat både framåt och bakåt och leder helt välförtjänt efter första tjugo.
Däremot påminner Rangers mer om den lomhörde professor Kalkyl och tycks ha uppfattat coachernas ”Nu ska ni göra precis som i tisdags” som ”Nu kan ni ta en night off”.
Att det ska vara så svårt när alla för två dagar sedan lärde sig precis hur det här ska göras och mangrant konstaterade att ”det här är det lag vi vill vara”.
* * *
Det är ingen tillfällighet att det är Duchene som spräcker Henkes nolla.
Han var ju den som konstaterade att det var dags att go Haddock och han har också sett ut som en poor man’s Patrick Kane hela perioden.
Om de andra följer i hans dans går lavinen ikväll.
* * *
Oslos Joe Pesci – Zuuuuuke – har varit Rangers bäste so far och får ibland fram passningar som är lika hisnande vackra som de mest berömda vyerna i Romsdalsfjorden.
* * *
Det slår aldrig fel.
Torsdag på Madison Square Garden lika med mummelgäspig ärtsoppsstämning.
Så segt
* * *
Fast Joe Pescis greatest hit i inledningsperioden är ju den Foppa-inspirerade mottackling han utsätter Marc-Andre Cliche för.
Det är nästan lite clichéartat…
* * *
Tack för länk, Anders Dahlgren.
Sutters presskonferenser hör till saltet här i världen.
* * *
Det blir aldrig gammalt att höra introt till The Whos ”Baba O ’ Reily” när hemmalaget kommer ut på isen i den här hallen.
* * *
Eken skriver fortfarande på sin lugubra artikel och tittar inte mer på matchen än bebisen en av Gris-Olles bänkgrannar har i famnen.
Men ambitionen ska förstås hyllas.
* * *
Wow, Bettye Lavette – legendarisk soul sister – kliver ut på isen och fraserar om nationalsången ungefär som Bob Dylan brukar frasera om ”Like a Rolling Stone”.
Publik och spelare ser ut som fågelholkar, men det är ju svinbra.
* * *
Henke, noterar vi härifrån, tittar inte ens upp när Glass och McLeod boxas.
Han är helt ointresserad.
Och jag förstår honom.
* * *
Ja, så länge du blir publicerad får du ju ”hållas”, Taggen.
Men inte ett ont ord om Bertil Perrolf.
Den här bloggen är ingenting annat än en parafras – ”Hockey till kaffet”.
Och nu ska jag, apropå det, fylla på tankarna med lite halvgenomskinligt Garden-blask.

Jaha, vad var vi här nu då?
Colorado Avalanche.
Ojvoj.
Ett sorgebarn i stan alltså.
Säsongens flopp.
Laget som under brusande Patrick Roys ledning tog alla med storm i fjol och förvandlades från plattfisk på mångårig seglats i tabellens bottenslam till blixtrande Central Division-contender – bara för att dunsa rakt ner i källaren i år igen.
Så sent som i förrgår blev de grillade över öppen eld av Islanders och fick lämna Long Island med en 6-0-torsk upptryckt i bajamajan.
Såna lag är det inte nödvändigtvis jättelattjolajbans att se – men kan faktiskt vara.
Inte bara för att öppen, eskalerande kris – i sportsammanhang alltså – har sitt odiskutabla underhållningsvärde; plötsligt kan ju the big bounceback äga rum inför våra ögon också.
Se bara på laget Av’s går upp i ringen mot ikväll.
Rangers.
De var sämre än tre veckor gammal mjölk mot Edmonton i söndags – och kom sedan tillbaka två dygn senare och gjorde, på ren vrede, en av decenniets matcher.
Det är Av’s tur att iscensätta en sådan metamorfos nu.
– Vi måste bli förbannade, grymtade Matt Duchene efter fiaskot i Nassau Coliseum.
Japp.
Tiden har kommit att göra en Kapten Haddock och som uppladdning mellan värmning och match gorma lite om apsvansade analfabeter, förpiskade luspudlar och enfaldiga sötvattensprirater.
Blixt, brak och dunder, för satan.
* * *
Läget i New York?
Jotack, vi har november här också.
Det är grått och rått och kallt och grått och grått och grått och grått.
Men det är fortfarande New York.
Så här klagar vi fanimig inte.
* * *
Han har alltjämt ont i den hand han bröt under premiären i St. Louis för fem veckor sedan, men Dan Boyle gör comeback – och begår hemmadebut som blåskjorta – ikväll i alla fall.
Som Douglas Douglas före detta, nu påtagligt grånande backpartner säger till Post:
– I den här ligan har alla ont hela tiden. Det är bara att bita ihop och spela.
Hockeyproffs.
Zeb Macahan-epigoner, allihop.
* * *
Jag var lite seg i korresoffan igår kväll, för jag hade varit ute och balsamerat mina klena nerver med några kalla Stella Artois på kvartersbaren, men jag piggnade till under slutet av La La Land-derbyt i Honda Center, för goddamned, pojkar och flickor.
Vilken rush det var på isen, vilken explosivitet i varenda närkamp, vilken sån där nu-trampar-vi-rakt-genom-sargen-precis-som-i-stora-playoff-matcher-känsla som strålade från hela tv-skärmen.
Dom återstående fyra matcher ankorna och kungarna ska utkämpa innan grundserien är över får uppenbarligen inte missas.
* * *
Nathan MacKinnon, Avalanches wonder kid, ser ju så tanig ut men tydligen hade lagt på sig tio pannors trivselvikt när han inställde sig för campen i september.
Mm, det är rätt att ta för sig lite för mycket av livets goda när man plötsligt har stålar på fickan.
Nu hävdar Patrick Roy dock att han sett till att den unge mannen åkt av sig extrakilona och därmed borde han – MacKinnon, inte Roy – kunna prestera på förväntad nivå igen.
Annars har jag några violbumlingar att bjuda på…
* * *
Eken har nåt skit han måste lämna innan hockeyn börjar och när jag böjer mig in i hans bås i pressrummet och vill gaffla lite om biffarna på Prime 112 på Miami Beach tittar Gävles Anderson Cooper upp och fräser:
– Du, jag måste skriva nu. Du kan inte hålla på och prata.
En sån rackare, som Bengt Grive sa när boxningsdomarna började slåss under Seoul-OS 1988.
Det är möjligt att you had to be there, men Eken är de facto väldigt rolig i det läget, för det är exakt så jag sagt de sju tusen gång när HAN stört MIG i samma pressrum.
* * *
The Duke får inte spela ikväll heller och frågan är vad Rangers ska göra med den begåvade junioren.
Badtofflan Vigneault tror att den samlade rutinen i ledningsstaben är en garant för att allt blir bra.
– Med erfarenheten jag har och erfarenheten Glen Sather, som varit med sen ”the dark ages”, har så tror jag vi kommer reda ut det här, sa han vid en presskonferens igår.
Sedan var han tyst ett tag, och funderade över hur han just hade beskrivit sin 71-årige chef och utbrast till slut med en lätt road grimas:
– Kan jag säga så? Jag borde nog inte sagt det.
Lite skojigt.
* * *
Mycket ska man höra.
Nu går påssjuka i NHL.
Jo, det är den fruktade barnsjukdomen som drabbats både Corey Perry och Beauchemin i Anaheim – och Bacon Brodin och Ballard i Minnesota.
Hallå.
Jag blir hellre beat-reporter för Brynäs IF än får påssjuka vid 47 års ålder och kommer för lång tid framöver hålla mig väldigt långt från de hockeyspelarna – och alla de känner.
* * *
Dennis Everberg hade man ju hoppats få se live ikväll, men Roy sätter honom på läktaren igen.
Och visst, varför ändra på det lag som gjorde sån succé på Long Island…
* * *
Jag menar, vet ni vad som kan hända med klockspelet på en vuxen (well…) man som får påssjuka?
Uh, Gavlerinken – jag är på väg.
* * *
Men unge Capitain Landeskog är i alla fall här och det är ju hans ansvar att den ovan nämnda Kapten Haddock-andan sprider sig genom laguppställningen så jag utgår från att han skiner som en vällagrad Loch Lomond från djupet av Moulinsarts whiskeygömmor där ute.
* * *
Jag kan redan nu avslöja att 1-2 Punch – höstens svenska popsensation – släpper en ny bomb i nästa veckas podcast.
Jag kan knappt lyssna på annat.
Viktor Norén och Jonathan Ekeliw – popvärldens främsta radarpar sedan Tennant-Lowe.
* * *
Som av en händelse står Gabbe och stretchar som en Muhammad Ali inför Rumble in The Jungle vid zamboni-maskinerna just när jag skrivit raderna ovan och beger mig mot pressläktarhissen.
Det är ett bra tecken.
* * *
Ett annat avslöjande:
I morgon kommer jag,om allt går som det ska, att vara på den konstigaste och mest oväntade matchen i bloggens historia.
* * *
Jag förstår att vännerna i Björnbloggen har svårt att finna ord just nu.
Matchen mot Toronto igår var, kändes det som, det slutgiltiga kvittot på att hjältarna från Beantown tappat i slagkraft, inte längre spelar riktig Bruins-hockey och kan få väldigt svårt att leva upp till förväntningarna framåt våren.
Eller?
* * *
Det bästa med att Avalanche kommer till New York är att Adrian Dater från Denver Post – som alltid – följer efter.
Han är, i betydande konkurrens, den kanske mest förträfflige medlemmen i hela PHWA.
Synd bara, att det inte finns några tillfällen till extracurricural activities, för han är framstående i den grenen också.
* * *
Kvällens verkliga kanonmatch är den the showdown i Central mellan Blues och Predators och jag räknar kallt med utförliga uppdateringar i kommentatorsspåret när den väl kommit igång.
* * *
Som John J redan påpekat i spåret ska Tomas Kaberle lira med Hartford i helgen och sedan får han förmodligen kontrakt med Rangers.
Jaha – och när ringer Sather in Uffe Sterner?
* * *
För att återigen citera den store Kapten Haddock:
Amiral Nelsons alla bomber och granater och kanoner – nu börjar matchen snart.

NY Rangers – Pittsburgh 5-0 (Slut)
* * *
Fört till historieböckerna alltså:
53: nollan i Kung Henriks NHL-karriär – och den tredje för säsongen.
Och han var osedvanligt angelägen om att hålla den.
Inte bara för ärans, statistikens och pingvinsmärtans skull.
Trots att det inte direkt brusade om gin & tonic-blandningen fruktade han motståndet ini det sista,
– Ja, jag kan ärligt säga att jag inte kände mig särskilt säker ens när det stod 4-0. Man vet aldrig med Penguins, det finns så otroligt mycket skicklighet i det laget. Jag ville inte ge dem nånting, säger han.
Och så gjorde han inte det.
* * *
För övrigt tackar jag för euforin i ledningsperioden och ber att få gå och lägga mig och svimma. .
Jag ska inte trötta ut er med detaljer men kvällar när Henke håller nollan, Bäckis uttalar sig om Wada, Mojo Johansson gör två mål, Nye Foppa forsätter briljera i Nashville, Joakim Lindström hugger till i powerplay två gånger om, Connor McDavid bryter en hand i ett enfaldig slagsmål och Daniel Sedin till sist avgör på övertid…då får den som är satt att lämna texter från NHL att göra så det till slut bara snurrar i kolan.
Jisses, det kan ha varit galnaste racet nånsin.
Så:
På återseende.

Henke håller nollan och Rangers vinner med 5-0

Det trodde jag ju lika mycket som jag tror att Warren Buffett ska ringa på och lämna över en miljon imorgon bitti.
Mer kommer sen.

NY Rangers – Pittsburgh 4-0 (Period 2)
* * *
Nu tror jag vi kan slå fast att det är lite dåligt med både kolsyra och alkoholhalt i den gin & tonic-skvätt vi serveras i New York.
Till och med Penguins penalty kill-svit blir avklippt.
Och i det ögonblicket, när det blir 4-0, dör föreställningen en smula.
Rangers fortsätter spela bra, på det sätt man ska med dylik ledning, men ser inte längre ut som de deltar i en Broadway-show.
* * *
Bengan varnade lite för det här i förmiddags, just med anledning av att Rangers var så Michael Bolton-dåliga i söndags.
– Man vet själv hur man känner när det gått riktigt dåligt, man blir förbannad och kan börja spela skitbra bara därför. Så det är lite farligt idag, sa han.
Nå, men då kan ju Toronto få betala för det HÄR på fredag.
* * *
Det bortdömda Hayes-målet är lite egenartat, men det är domaren här som tar beslutet – Toronto bedömer ju inte interference-situationer.
Och för Rangers del kan det väl kvitta eftersom Brassard sätter fyran i det PP som följer.
* * *
Det hettar underligt om mina öron just nu.
Tänkte den informationen kunde glädja nån
* * *
När Pens ändå vaskar fram några fräsande chanser här i slutet av andra – som när Crosby får fram en ny kalasmacka till Kunitz – är Henke dessutom som en spegelbild av resten av laget.
Det vill säga:
Obönhörlig.
* * *
Hörrdu Hällegerd, var det inte Kincaid som skulle stå i The Rock ikväll? Vad hände?
* * *
Kommentatorsspårskritiken mot Fluery är väl hård, tycker jag
Räddningen när Stempniak, lagkamrat så sent som ifjol, har öppet mål är i praktiken lika spektakulär som Monstrets ”Reach out”-plock i samma kasse förra veckan.
* * *
Det är ju inte direkt otänkbart att gammal surdeg som jäst sedan slutspelet i våras – och bland de som varit med ett tag längre än så – så att säga är färdig att plockas ur ugnen i tredje perioden om Pens finner slaget förlorat.
* * *
Jo, Kevin Klein börjar bli rätt bra.
* * *
Det är inte ofta hockeylag – ens såna som Pittsburgh – lyckas göra nåt av powerplay de får inleda perioder med.
De som vet mer om hur det är där ute på isen kan säkert förklara bättre, men jag antar att det beror på att intensiteten i spelet inte riktigt skruvats upp ännu.
* * *
CLar86, jag svarar som Tobias Pettersson på din fråga om inte säsongen bästa svenskar finns i Washington:
Bengan Hörnqvist, Filip Forsberg och Strålle Strålman ingår i den diskussionen också – liksom Gustav Nyquist och Zäta.
* * *
Avalanches besök i Gotham verkar ju börja sådär.
Satan alltså.
* * *
Extra salt i pingvinsåren är det ju att de, när de nu ska sova kvar här i ytterligare något dygn, av allt att döma tänkte navigera ut i Manhattan-natten efter slutsignalen.
Men behövs tips vet jag var man kan sitta och deppa till långt fram på småtimmarna också.