NY Rangers – Pittsburgh 3-0 (Period 1)
* * *
Because maaaaaybe
You’re gonna be the one who saaaaves me
And after all
You’re my wonderwaaaaall.

Javesst, som Svennis skulle sagt.
Vi får hockeyglitter så vi behöver solbrillor för att inte bli bländade.
Och mot alla odds, mot allt förnuft, mot all logik är det framförallt Rangers som står för showen.
Dom gör sin bästa period på inte bara hela den HÄR säsongen, jag kan inte erinra mig att de ens under vårens långa slutspelsresa hade det här klippet i steget och det här bettet i käftarna.
My god.
Att jämföra med hur det såg ut i söndags är som att jämföra mina I Phone-filmade videosnuttar till Tomas Ros Hockeystudion med ”Gudfadern”.
3-0 efter 20.
Aloha.
* * *
Joe Pesci från Oslo är lika taggad som sitt alter ego i skruvstädsscenen i ”Casino” och hamnar i gurgel med Crosby redan i första minuten.
Sedan gör han 1-0.
* * *
Jag håller dock inte helt med om att Pens gör någon plattmatch.
De är också med i den uppskruvade playoff-yran i inledningen och står för vackra saker mellan varven.
Sedan blir de kanske lite tillplattade, och frustrerade, över att motståndaren är så JÄVLA supertaggad och nu är det väl inte så kul.
Men jag minns när Devils skaffade sig 3-1-ledning i Consol Energy Center för några veckor sedan.
Då blev de, som Hörnqvist beskrev det efteråt, förbannade och började spela dödlig hockey på rent adrenalin.
Och nu får de inleda andra med det hyggliga powerplay-vapnet.
Mål där och det är definitivt match igen.
Vilket vore väldigt roligt.
* * *
Crosby blir utvisad i samband med den där Zuccarello-incidenten i inledningen, men än sen, höll jag på att säga.
Penguins håller inte bara Picasso-klass i powerplay.
De är kung i penalty kill också – och ser snabbt till att döda sitt 38:e (!) numerära underläge i rad när kaptenen sitter på syndabänken.
* * *
Stämningen är också säsongens överlägset bästa i den glamorösa gamla hallen.
Och fan vore det annars.
* * *
Nog känner man den distinkta smaken av gin & tonic när Crosby skickar ljuvlig passning till fristående Kunitz – men Henke häller resolut ut drinken med grym räddning.
* * *
Chris Kreider är kanske inte ful, men är vårdslös och han ska ju vara väldigt glad att världens bästa powerplay inte får en första chans när han helt i onödan åker förbi och trycker till Blake Comeau i ryggen.
* * *
Däremot ser det nästan ut som att Lundqvist spiller en GT i knäet när Tanner Glass får rädda honom bakom ryggen.
Bortaledningen där – och det är nääära – och det hade sett annorlunda ut nu.
* * *
Med anledning just av att det är Veteran’s Day värmer Rangers i militära kamouflage-tröjor och för första gången i sitt liv påminner Henrik Lundqvist därmed om vissa av punkarna på Sveatorget i Borlänge 1978.
* * *
Det är också med anledning av Veteran’s Day patriotismen flödar som aldrig förr under preludierna och under matchen – och som nationalsången framförs av en hel militär marschorkester.
Tur inte gamle bolsjeviken Janne Bengtsson är här
Han hade fått en stroke av indignation.
* * *
Ha ha, Hällegerd spinner tunga konspirationsteorier i kommentatorsspåret.
Allt är som det ska.
* * *
Kevin Allen på USA Today om nattens möte mellan Chicago och Tampa i United Center:
– Det kan vara en preview av Stanley Cup-finalen i vår.
Ja, inte mig emot.
Resor mellan Tampa och Chi-Town, Vigge mot Yellbear, Kane vs Stamkos…
Vilken dröm.
* * *
Nu ska jag försöka andas ut lite.
Detta var ju minst lika omtumlande som i trängseln på Gino de där legendariska kvällarna med Oasis, Björk och Popsicle…

För bara 48 timmar sedan satt jag, vill jag bestämt minnas, här och muttrade om vardag och serielunkströttma och hur lätt man glömmer det mindre remarkabla i tillvaron.
Men det var då det.
Nu har Pittsburgh Penguins kommit till stan.
Yeah, baby.
I ett slag är humöret istället sprudlande, stämningen febrigt förväntansfull och den allmänna känslan att vi ikväll kommer att frälsas med oförglömligt hockeyglitter.
Det påminner herr bloggaren om alla åren i popjournalistikens tjänst.
I någon mån var det förstås alltid roligt och ett privilegium att ha som jobb att gå på konserter och även den segaste fyratimmarssession med ett funkrockande Living Colour på Cirkus betades av med entusiasm (nåja…).
Men riktigt hög blev pulsen först inför de stora ögonblicken, riktigt intensivt sköljde dopaminet genom blodomloppet först när nöjesredaktören räckte över de verkligt heta plåtarna, riktigt passionerat älskade jag uppgiften först de gånger artister och band som utlöste en seriös ”buzz” i omvärlden var på ingång.
Som när Oasis, Björk och Popsicle – alla mitt uppe på krönet av sina hisnande storhetsepoker – spelade på Gino i Stockholm.
Som när Johnny Cash och Staple Singers kom till Lollipop-festivalen.
Som när Stones intog Cirkus.
Just så är det nu också, just så känns när det The Greatest Hockey Show On Earth efter bara två dygn avlöser Edmonton Oilers i Gardens gästkabyss.
Pittsburgh Penguins modell 2014 har potentialen att återskapa både genialiteten och extranummerseuforin i en ”Wonderwall”, en ”Ring of Fire” och en ”Sympathy For The Devil” – fast på is, med Bauer-hjälm på huvudet och vassa rör under sulorna.
Säsongens match på Garden so far?
Visst, säsongens match på Garden so far.
* * *
För första gången någonsin är det klassisk mediapalaver runt Jesper Fast – hitkallad från Hartford så sent som igår kväll – i omklädningsrummet efter Rangers morgonvärmning och på platsen intill sitter landsmannen Hagelin och kluckar.
– Helt riktigt, Jeppe är vår frälsare, säger han.
Smålänningen ler blygt åt den beskrivningen
– Nä, det är jag inte. Men det är roligt att få chansen igen och jag ska göra allt för att ta tillvara på den här chansen nu.
Jag är fast övertygad om att det kommer gå bra – och att pingvinerna redan ikväll får svårt att ta fast Jeppe!
* * *
Mitt enda problem är att ivern inför denna showdown fick fäste i bröstkorgen redan igår kväll, varför jag inte kunde somna förrän i gryningen och sedan tvingades plåga mig igenom en bagarväckning fast det egentligen inte var någon.
Man kan tycka att sådant inte borde kunna hända en 47-åring som, trots allt, varit på rodeo förr, men det är som det är med såna som aldrig blir vuxna och tröttheten går att parera med kaffe, ett par shots 5-hour energy och det adrenalin som alltid börjar pumpa när stora matcher ska spelas.
* * *
Jag frågar Jeppe hur det går till när man är nere i AHL och plötsligt blir uppkallad och han berättar:
– Det ringer i telefonen. Just igår var det coachen i Hartford,såg jag på displayen, och jag undrade först vad han ville, men han bara sa att jag skulle åka till New York . Det är förstås ett väldigt roligt besked, och jag hade inte förväntat mig det just nu, men det blir lite jäktigt också. Det är bara att packa ihop och sticka, det är ändå två timmar ner till New York från Hartford.
Körde du bil ner då?
– Nej…det kom en sån car service och hämtade mig.
Såklart.
Det är ju klubben som behandlar sina spelare om rockstjärnor han tillhör, Quickie!
* * *
Har man sett, här sitter vi och blänger i våra datorer under eftermiddagsstiltjen och vad inträffar om inte något så obskyrt som en novembertrejd
Montreal hämtar Sergej Gonchar, 102, från Dallas – och skickar Travis Moen i andra riktningen.
Sicken kufisk affär.
Är det något Dallas behöver är det väl backar med rutin och know-how och är det något de inte behöver är det väl komplement som Moen – och i Montreal var det väl sagt att ansvaret skulle anförtros den nya generationen superstars.
Men det kan förstås vara så att Stars bara försöker skaffa sig svängrum under lönetaket för att iscensätta en mer matnyttig trejd – och det kan också vara så att Bergevin uppe på Bell Centre-kontoret insett att det var lite för tidigt låta Subban och Price köra bussen helt på egen hand.
Och tills vidare är det ju om inte annat kul att John Klingberg ser ut att få sina första chanser med Stars.
* * *
Inne i Penguins tillfälliga New York-hem – i vanlig ordning så minutiöst dekorerat med pingvin-regalia att man kan få för sig att man är på Skansens akvarium – sitter han som är virket i Sidney Crosbys hockeygrogg och ser lika glad ut som han i princip gjort varenda sekund sedan han fick det oväntade beskedet att han blivit trejdad till Steeltown.
Och varför skulle Bengan Hörnqvist, del i formationen vi egenhändigt döpt till gin & tonic-kedjan, inte vara glad?
Som hans fellow stockholmare Douglas Murray konstaterade när han fick lämna San Jose och flytta till Pennsylvania påsken 2013:
– Blir man inte glad över att bli trejdad till Penguins spelar man inte hockey av rätt anledningar.
Bengan nickar instämmande.
– Så kände jag också när jag fick samtalet. Det finns verkligen inte många klubbar som kan mäta sig, som det skulle vara lika fantastiskt att tillhöra. Bara chansen att spela med någon av de två stora här…för en sån som mig, som aldrig varit i närheten av spelare av den kaliber, är det som en dröm, säger han.
Och det är verkligen inte bara snack.
Det lyser i ögonen på the Sollentuna tonic.
* * *
Jo, se på fan – när Rangers värmning är helt över och också extraspelarna får lämna isen kommer Tomas Kaberle släntrande över glänsande heltäckningsmattan i omklädningsrummet.
Det är som att stå i köket på en berömd stjärnkrog och se han som hivade upp en grillad vurre i ett korvbröd på Statoil igår kväll snöra på sig ett förkläde.
* * *
Just för tillfället är det dock inte bara omgivningen, eller de sju raka som har mycket goda chanser att bli åtta raka ikväll, som föranleder Pittsburgh-pingviner att le glatt.
De ska få göra New York också – ordentligt.
Jag hade nämligen fel när jag häromdagen hävdade att laget skulle flyga till Metropolis direkt efter matchen i Buffalo.
Tvärtom, de flög hem.
Men i gengäld får de stanna här på Manhattan både i natt och imorrn och flyger upp till Toronto för nästa duvning först på torsdag.
Då låter det som att det kommer finnas tillfälle att ha lite lattjolajbans.
– Jo, så har väl vi också tänkt, flinar Bengan.
Uh-uh.
Watch out, New York City.
* * *
Man vet att man tillbringat för många heldagar i den här gamla hockeyhallen när en servitris på stekhuset där jag tagit för vana att äta lunch vid såna här tillfällen hälsar mig som en gammal bekant och efter att ha ställt fram en diet coke utan att ens invänta beställningen frågar:
– Har du kontor här i närheten?
Ja, det kan man fan säga.
* * *
Vigneault kommer till sin presskonferens i knälånga shorts, som en annan grunge-gitarrist, men har i alla fall bytt badtofflorna mot sneakers.
– Det känns som en bra idé att försöka undvika utvisningar ikväll, säger han med ett snett leende.
I sanning.
Att försätta sig själv i numerära underlägen mot den här upplagan av Pittsburgh Penguins är ungefär lika tillrådligt som att kedjeröka crack, bada i hajtanken på Bronx zoo med näsblod och gå och vifta med the star-spangled banner på gränsen mellan Irak och Syrien.
* * *
Vi har, framgår det av pressläktarens sittplatsschema, en utsänd från Hamburger Abendblatt på plats ikväll.
Det var inte mycket som fastnade under de tyskalektioner jag av outgrundliga anledningar tog på Maserskolan i Borlänge i 80-talets gryning, men såvitt jag förstår blir det Hamburgs Aftonblad.
Vad härligt.
Ju fler Aftonblad, desto bättre, det har jag alltid sagt.
* * *
Men Rangers behöver inte bara undvika att ta utvisningar ikväll. Ska de ha minsta chans måste de överhuvudtaget spela åtminstone två miljoner gånger bättre än i plattmatchen mot Edmonton.
Och Hagge hämtar tillförsikt ur det faktum att de brukar vara betydligt vassare mot bättre motstånd än mot lag det är meningen att de ska slå.
– Det blir mindre press på oss i såna matcher och då brukar det funka bättre, menar han.
* * *
Åh, så Bill Daly och Gary Bettman i flera år bara fnyst och viftat avvärjande när ryktena om att det verkligen finns planer på en expansion till Las Vegas kommit på tal, men i en färsk intervju med Michael Russo på Star Tribune i Minneapolis kryper Daly till det så kallade korset.
Jo, planer finns, potentiella ägare likaså, och en nybyggd hall vice-kommissionären just varit och tittat på.
Så förmodligen spelar ett NHL-lag på Strippen från och med säsongen 2017-18.
Ojvoj.
Daly är dock något orolig för hur gästande lags spelare kommer klara av att hantera alla frestelser i Sin City.
Men som Ken Campbell på The Hockey News påpekar:
Tänk på levervärdena hos medlemmarna i Professional Hockey Writers Association då…
* * *
Sidney Crosby, som börjar få ut den Zorro-besläktade Movember-mustaschen nu, säger att han fortfarande har slutspelsmatcherna på Garden i våras i färskt minne, men att han och lagkamraterna vänt blad nu.
Å andra sidan…
– Man utvecklar rivalitet med dem man mött i playoff-serier och den emotionella intensiteten är lite högre än den normalt skulle vara när man spelar mot ett lag för första gången för säsongen.
Ja, ni hör ju.
Den ädlaste gin världens sett är spetsad med motivation.
Det här blir nåt.
* * *
Goda nyheter för Hällegerd:
Kapten Salvador är skadad.
I hans frånvaro får Seth Helgeson – vilket briljant namn! – begå NHL-debut i kvällens holmgång mot Minnesota ute i The Rock.
* * *
Enligt bloggens fina källor – tack, tack! – är Bengans gamla vänner hemma i Sollentuna och Rotebro häpna över succén han gör i NHL.
Han var som fjortis, heter det, utrustad med så överlägsen talang att han aldrig behövde anstränga sig och ”enda gången han sprang var när han hörde glassbilen”.
Ho ho.
Å andra sidan visade han helt andra takter när han senare i tonåren fick nos på karriär och gick över en sommar ner tio kilo genom att köra triathlon, varje dag – och den bilden stämmer bättre överens med vad man hör om Terminator-epigonen idag.
Några av de NHL-kollegor han tränar med under Puddings proffsläger på somrarnas har berättat att det ofta är Bengan som driver på och ser till att alla verkligen tar i.
– Ja, ler han, vad tusan…när man ändå är där känns det som att man kan göra något av det.
Det finns dock en frekvent deltagare i övningarna som vanligtvis finner den uppfordrande attityden så lagom festlig mitt i sommaren.
En hint:
Han har också spelat i Pittsburgh, en kort sejour…
* * *
Hoppas Penguins läkare har med sig mycket plåster, för ikväll återvänder John Moore efter sin fem matcher långa avstängning.
* * *
Det är Veteran’s Day i USA idag och det borde ju betyda att Martin St. Louis gör en bra match.
Häpp!
* * *
En hjärtevärmande syn:
När alla andra pingviner försvunnit in i omklädningsrummet kommer Olli Määttä, som just fått en tumör i nacken bortopererad, vandrande genom spelargången och tar sig ut på den undermåliga Garden-isen för ett eget träningspass.
Det vittnar om att allt ändå gått bra, tack och lov.
* *
Det är The Duke som får kliva åt sidan till förmån för Quickie Fast.
– Han är en ung spelare och jag fattar att han måste spela, men inte ikväll, säger Badtofflan.
Nej, just den här matchen är nog inget för morsgrisar.
Och med det menar jag inte nödvändigtvis att The Duke är en morsgris, men att det blir åka av och att det är bra för honom att titta på.
* * *
Här har vi nu ingenting mindre än säsongens längsta intro.
Well, är det stormatch så är det.
Men jag ber att få publicera redan nu, så den som är intresserad får tid att läsa.
Kom igen, boys.
After all, you’re my wonderwall.

NY Rangers – Edmonton 1-3 (Slut)
* * *
Det är inte omöjligt att jag faktiskt kommer minnas mer av den här matchen än jag har lust med.
För att Rangers var så dassiga.
Som Uffe Samuelsson tdligen slog fast i en tv-intervju i andra periodpausen:
– Det här är vår sämsta insats sedan jag kom hit. Vi blir utspelade av Edmonton. I vår egen hall. Det är genant.
Japp.
* * *
Viktor Fasth tycker inte det stora nödvändigtvis var att vinna målvaktsmatchen mot Henke.
– Nej, det var att slå Rangers i största allmänhet. Härligt, säger han och flinar.
Det låter nästan som att han bara är 2 steg från paradise…
* * *
Ett wakeup call, kallar Marc Staal insatsen.
Henke bara suckar:
– Det är i så fall vårt andra eller tredje wakeup call, tycker han.
Och vi vet ju alla hur illa ute man är om man snoozar väckarklockan så många gånger…
* * *
Det har kommit rapporter norrifrån om att en snöstorm rasar just nu, så när Oilers såsmåningom kommer hem får Viktor förmodligen känna på den beryktade Alberta-kylan på allvar.
– För hittills har det faktiskt inte varit så kallt sedan jag flyttade dit, berättar han medan påfallande glatt segerrummel pågår runtom honom i gästkabyssen.
Kontrasten mot novemberdagar i södra Kalifornien kommer bli ganska bjärt, tror jag mig kunna garantera.
* * *
Om Rangers spelar så här även på tisdag törs man ju knappt tänka på vilken gin & tonic-orgie det kommer bli.
Herregud, faktiskt.
* * *
Men Kalifornien-värme hit eller dit – den förre AIK-keepern trivs utmärkt i Edmonton.
– Det är roligt att bo där det finns så mycket hockeykultur. Det är viss skillnad mot Orange County.
Ja, på den punkten är det nog som att jämföra matkulturen i Toscana och Coventry.
* * *
Nä, nu går jag hem och äter upp mina sista violbumlingar och försöker – kanske – få ihop en veckans lista.
Tisdag, folks.
Då åker vi på riktigt.

Teddy Purcell sätter en i tom kasse och det är över.
Rangers får mycket välförtjänt stryk i sin sämsta Garden-match på väldigt länge.
Mer kommer väl om ett tag.

NY Rangers – Edmonton 1-2 (Period 2)
* * *
Jo, Pouliot…
Det är nåt i hans bohemiska personlighet som nästan garanterar att han tar fram sitt bästa spel och gör spektakulära saker när han möter ett gammalt lag och om inte vill visa att han borde varit kvar så i alla fall jävlas med före detta polare och coacher.
Facit so far:
Ett mål, en assist och en assist till som varit målgivande om inte Henke rånat Justin Schultz med en av säsongens kvickaste plockar.
Det kan mycket väl komma mer.
* * *
Det är Henke som håller Rangers kvar i matchen – med räddningar som den han gör med raketplocken på Shultz skott.
Ingen av hans lagkamrater gör något minnesvärt alls.
De är sloppy och slarviga och trötta och oengagerade och borde väckas med såna där teasers Las Vegas-polisen använder på the wolf pack i första ”Hangover”-filmen.
* * *
Stamkos klappar in sitt andra på Detroit och han
Tvärtom, Tampa-stjärnan påstår ju att ha minns varenda enskilt mål han gjort och när en reporter tidigare i höstas testade honom och bara drog till med nåt datum i just Edmonton för flera år sedan svarade han att jo, då gjorde jag två mål på det och det sättet.
Unikt.
* * *
Till och med Gris-Olle har tröttnat.
– Rangers, you stink, vrålar han i mitten av perren.
Sedan försjunker han i tyst, argsint muttrande i ölmuggen.
* * *
Komikern Gilbert Gottfried zoomas in i jumbon och nu ”hör” jag allt jag skriver med hans synnerligen särpräglad röst.
Det gör arbetet mycket besvärligt.
* * *
Yellbear Hjalmarsson slår till och hänger säsongens första kasse i United Center, noterar jag.
Det betyder att det kan vara dags för säsongens första samtal till Chicago också.
På tiden, det.
* * *
På tisdag kommer Pittsburgh hit.
Det är i alla fall nåt att sitta och tänka på.

NY Rangers – Edmonton 1-1 (Period 1)
* * *
Åh, satan vad sega Rangers är i inledningen.
De ser nästan ut som om de halvlåg i en soffa och åt violbumlingar igår kväll.
0-1 i mål och 1-7 i skott efter åtta minuter är sådant som hade förvandlat Tårtan Tortorella till drillinstruktören i ”Full Metal Jacket”.
Sen blir det lite bättre och Hagge, som börjat gå i spinn nu, väcker Broadway-artisterna på allvar med sin kvittering.
Men som det brukar heta:
Starten gör hemmaspelarna bäst i att glömma väldigt snabbt…
* * *
Ryan Nugent-Hopkins, som gör Oilers ledningsmål, blir en allt större attraktion för varje gång man ser honom och det går ju inte att låta bli att fundera över hur långt han redan kommit om han spelat i ett bra lag.
Toews- och Kane-nivå?
Omöjligt är det inte.
* * *
Man kan inte ens håna Kostka med Hercules-lockarna för egen-zon-koman vid baklängesmålet.
Det är ju Staal och Klein, som verkligen borde veta bättre, som står och ser ut som violbumlingar när Eberle och Pouliot – sa ju det – rullar upp läget för RNH.
Hallå.
* * *
Fasth har inledningsvis så lite att göra att han nästan ser frustrerad ut.
Det skulle ju va dans, dans, dans, tänker han förmodligen.
Sen är han helt skymd på Hagges klyftiga lilla skott, men får därefter visa vad han går för några gånger och gör det med ackuratess.
* * *
Rangers har sedan länge förbjudit sina spelare att värma utan hjälm, men för gossarna från Alberta-prärien är det ok så Pouliot tar sig friheten och testar hur det känns att ha den kalla Garden-luften fladdrande i lockarna.
Bra det.
Jag har aldrig riktigt förstått Rangers förbud på den punkten
Det strider mot idén om vad Broadway-klubben vill vara och vanligtvis försöker accentuera:
Glamour, stjärnglans och sexighet.
Kom igen, farbror Sather, släpp lite på klädkoden nu.
* * *
Nä, ingen Klefbom på isen.
Synd, tycker jag.
* * *
Det är, besynnerligt nog, nästan på dagen sex år sedan Henke senast stod mot Oilers på Garden.
10 november 2008 var det, närmare bestämt, och som Lappen apropå bloggens lilla introtema helt fyndigt frågar i spåret:
Undrar om han kommer ihåg den kvällen…
* * *
En Gris-Olle-affilerad alldeles intill mitt pressläktarhörn har inga som helst dubier om att det här inte skulle vara en av höstens allra största kvällar och står på så saliven skvätter över bänkraderna framför.
Först skriker han ”Canada sucks” mitt under kanadensiska nationalsången, sedan försöker han sig helt solo på en vinglig Potvin sucks-vissling och därutöver sitter han och bara brölar gutturalt i största allmänhet.
Något kanske jag kommer minnas ändå, vare sig jag vill eller inte.
* * *
Titta, The Mule is getting hot.
Alla som ska möta Red Wings borde huka.
* * *
Just ja, Rangers har plötsligt en förstacenter. Eller i alla fall en ”förstacenter”.
Derek Stepan gör ju faktiskt hemmadebut ikväll.
Men ingen ska komma och påstå att det direkt märkts.
* * *
Tänk om Jesper Fast fortfarande ingått i Rangers.
Då hade ju Fast kunnat göra mål på Fasth.
Fast han är ju i Hartford…
* * *
Nu ska jag dricka en kopp kaffe som definitivt är lättglömd.

Nicklas Lidström, som ju var här i torsdags och tittade, spelade 1564 grundseriematcher och 263 slutspelsditon under sin 20 år långa, gloriösa NHL-karriär.
När han nådde milstolpen 1500 matcher frågade jag hur många av dem han mindes.
Det visade sig, som väntat, inte vara särskilt många alls.
Mest de stora, några oförklarliga som fragment från det oändliga serielunksgnugget – men merparten hade helt sonika smält samman till ett dunkelt dis i den lidströmska minnesbanken.
Så är ju livet.
Vi minns de anmärkningsvärda ögonblicken och drar med oss skärvor som av oklara skäl fastnat – men de flesta dagar vi går igenom under en levnad kommer vi inte ihåg någonting av.
Kjell-Olof Feldt kallade sina memoarer ”Alla dessa dagar” just därför. Han blev alldeles paff när han började bläddra i sina dagböcker och insåg lite han mindes av alla sammanträden och möten och resor.
Nu ska vi inte vara för negativa här, men jag misstänker att matchen vi ska se på västra Manhattan denna sömniga söndagkväll i november nådens år 2014 är just en sådan som kommer att falla i glömska både hos spelare, mediarepresentanter och merparten av fansen på läktarna.
Vi är ju inne i den grå serielunken nu, gästen Edmonton Oilers hör – numer – till NHL:s minst kittlande lag och hemmalaget, som inte heller direkt sprakar i varje moment för tillfället, spelar sin andra match på ett dygn.
Upplagt för utdragen gäspning, liksom.
Jag har å andra sidan inget annat att göra denna söndag, så jag sitter ändå här och kramar ur mig lite bloggmos.
Om inte annat så att för att jag om några år ska kunna gå tillbaka och läsa och konstatera att ”hm, den där matchen minns jag verkligen ingenting av…”
* * *
Det kan bli andra slags fel i hjärnan också.
Som i går kväll, när jag skulle smacka ihop fyra texter till redaktör Hagman hemma i Stockholm på kort tid.
Då hade jag pratat och tänkt så mycket på Nashville att det blev kortslutning och i ingressen till Pittsburghs Buffalo-slakt var Patric Hörnqvist återigen placerad i Music City.
Morsning korsning.
Såna gånger dröjer det inte många sekunder efter publicering förrän hånfulla läsare hör av sig och undrar om jag är full eller har så otroligt dålig koll att jag inte vet att Bengan bytt lag.
Ja, nej, jag har ju bara rest till Pittsburgh och gjort reportage om mannen men tror verkligen fortfarande att han spelar i Nashville – med Sidney Crosby.
Fast jag ska ju ha det.
Dylika hjärnsläpp är aldrig försvarbara och bör hånas, så den stressades skribenten lär sig.
* * *
Å andra sidan vet man ju aldrig.
Plötsligt gör en Tarasenko ett mål som det i måndags, plötsligt väcks så ont blod på isen att regelrätta saloonslagsmål utbryter och plötsligt radar Kung Lundqvist upp paradräddningar så hela västra Manhattan drar efter andan.
Då minns man.
Och på läktarna kan det finnas både de som ser sin allra första NHL-match och/eller människor som är på semester i the greatest city in the world och toppar vistelsen med ett Garden-besök.
För dem är kvällen oförglömlig redan från start.
Så really:
Jag kan ta min blaserade serielunkströttma och stoppa upp den nånstans.
* * *
Precis som i onsdags blir det blågul målvaktsduell på Garden-isen ikväll.
Henke återvänder i Rangers kasse efter att ha suttit och vilat i båset i Toronto igår och Viktor Fasth får ny chans efter segern mot Buffalo.
– Han kände sig bra och vi tyckte han var bra och det är viktigt att vi låter honom ”roll with it”, säger coachen Dallas Eakins till Edmonton Sun.
Kul.
Viktor har jag inte sett live sedan Anaheim var på besök i Detroit för två säsonger sedan och då gjorde han starkt intryck.
Särskilt före matchen när jag klev fram för att hälsa och han tittade upp och omedelbart utbrast:
– Har du hört något från nya Håkan-plattan?
Han är ju, blev jag snabbt påmind om, Håkan Hellström-fan monumentale och då blir jag omedelbart….ja, uppsnärjd i det blå.
* * *
Nej, inte heller jag vet varför den här matchen – eller de i Ottawa respektive Detroit – börjar redan vid midnatt just ikväll. Vi har ju, dessvärre, vintertid sedan en vecka tillbaka.
Men bra är det, så låt oss vara glada.
* * *
Vigneault, som lämnat badtofflorna i klädskåpet och helt sensationellt kommer i kostym till sin presskonferens före matchen , upprepar det han sa redan i Toronto igår kväll.
När man gör fyra mål på bortaplan borde det räcka till seger, men just nu är Rangers defensiv väldigt mycket sämre än dess offensiv.
Men sedan kommer det något nytt:
– Det vore bra om vi täckte några skott ibland.
Åh, den gamla fina debatten!
Någonstans skrattar John Tortorella rått.
* * *
Plötsligt kommer Jaques Martin, tidigare coach i bland annat Montreal och Florida och nu assisterande i Pittsburgh, haltande genom pressrummet.
Han ser sur ut.
Men when didn’t he?
* * *
Benoit Pouliot, en av Rangers slutspelshjältar i våras och viktig pusselbit i det som för några månader sedan var ett betydligt mer komplett lagbygge, återvänder till sin gamla hemmahall ikväll och jag vet inte riktigt varför, men han framstår som den typ av spelare som gärna lämnar avtryck såna gånger.
* * *
Ledsen music lovers, men det blir blir svårt att följa upp blues- och Motown-temat från tidigare i veckan.
Edmontons musikhistoriska milstolpar är få, om man säger så.
Men det är klart:
Med Viktor Fasth in the house går det förstås att peppra med lite Håkan-referenser.
Någon kanske Ramlar…
* * *
Tomas Kaberle ska, prisa gud, inte spela den här matchen, men tränar verkligen med Rangers nu och säger att han hoppas få kontrakt.
Själv hoppades jag vinna onsdagens Megamillions-jackpot a ’ 382 miljoner dollar.
Det BORDE vara samma sak.
* * *
Även Oscar Klefbom, värmlänningen, är med Oilers på den pågående roadtrippen och honom vore det också roligt att få se live för första gången, men han spelade inte i segermatchen mot Buffalo och därför är nog chansen tyvärr liten att han får göra Garden-debut.
* * *
Ja, Eric J, jag hade gärna varit i Detroit ikväll. Bra match det. Men det fanns ingen möjlighet den här helgen.
Men framförallt:
Någon jädra gång ska jag belöna din lojalitet genom att åka och liveblogga om London Knights!
* * *
Det finns, tror jag, skäl att hålla ögonen på Zuke ikväll.
Ett lag med Oilers mediokra backuppsättning känns det som att han borde kunna exploatera ganska hårt.
Varning för norsk orkan, alltså.
* * *
Nej, nu lutar vi oss tillbaka och avnjuter en kväll som vi – förmodligen – snart har glömt.
Hoppas det blir helt oförglömligt…

Det slutade som det brukar sluta de här lördagkvällarna
Eder bloggare satt i telefon med fyra svenskar som på olika satt varit inblandade i avgöranden – först Hörnqvist, sedan i tur och ordning Strålle, Filip Forsberg och Bäckis – och skrev sedan referat så det började ryka om tangenterna.
Och här förblev det tyst.
Sorry, men det är svårt att göra så mycket åt när landsmännen ställer till med så mycket som är värt att skriva hem om.
* * *
Fan alltså…Foppa från Åkerö.
Han håller verkligen på att blomma ut och bli en NHL-stjärna.
Spolingen var ju helt bländande i Scottrade Center ikväll .
Så härligt.
* * *
Det gamla arslet Bob Hartley stod för dagens citat redan i eftermiddags, efter Calgarys seger mot Florida, men det är först nu jag ser det.
– Den här matchen påminde mig om en dag när jag var barn och fiskade öring och fick en fin en men tappade ner den mellan två stenar. Med frusna fingrar försökte jag sedan fånga en öring som dinglade mellan två stenar. Det var svårt och jag var rädd att jag skulle tappa den. Så kändes den här matchen. Det var en av de vilda matcherna.
Varför kan inte svenska tränare tala på det sättet?
* * *
Och överallt på sociala hockeymedier hörs samma trosbekännelse efter 2-1-triumfen i St Louis:
”Nashville är på riktigt!”
Ja, det verkar obestridligen så.
* * *
Jag ska personligen försöka se till att min vän Niklas Eriksson – Tichonov-epigonen som coachar Almtuna – börjar prata om sprattlande öringar på sina presskonferenser.
Fast det är klart, Almtuna hamnar aldrig i några kniviga situationer, så det behövs kanske inte.
* * *
Vad surt för Seguin.
Här gör han hat trick – och så går San Jose i alla fall och vinner med 5-3.
Det är som att fylla en hel hink med öringar och sedan tappa själva hinken i sjön.
* * *
Woah, här har vi efterlyst Islanders-mannen Björn Falk hela säsongen utan att höra ett knyst och så kastar han sig bara rakt in i kommentatorsspåret med en karaktäristiskt syrlig drapa, säger godnatt och försvinner igen.
En briljant entré – och en lika briljant sorti.
Så typiskt Falken.
* * *
Nu ska jag knapra i mig de sista violbumlingarna till några finstämda gamla ”The Wire”-avsnitt.
Men redan imorrn hörs vi igen, då har vi Oilers på besök på Garden och tillställningen börjar redan vid midnatt, svensk tid.

Det blev ett präktigt antiklimax till tredjeperre i Buffalo.
Sid och de andra pingvinerna var liksom klara efter 6-1 och inget mer hände.
Så kan det gå.
Synd på rekord och förmodad hat trick bara.
Nu flyger ligans bästa lag – jodå, det är do – hit till New York och får tillbringa två angenäma dagar på Manhattan, innan de går upp mot Rangers på tisdag.
DET ser vi fram emot här nere.
* * *
Jaha, kolla – Foppa från Åkerö, Filip Forsberg, hugger igen och gör sitt sjätte mål för säsongen mot blytunga St. Louis.
Mister Calder Trophy.
* * *
Ha, Penguins-fans försöker få igång vågen i First Niagara i slutperioden.
Man kan fatta att hemmapubliken inte var så angelägen om att hänga på…
* * *
Men, eh, ska Flyers gå och dratta på arslet efter ha haft 40-ledning efter två perioder?
Det borde fan inte vara möjligt…
* * *
Nu kommer chicken korma från mina vänner indierna på på Lexington och 28:e
Uj, vad härligt.

Se där, ett litet tröstmål av Girgensons.
Men det hjälper inte.
Sabres är inte längre Hal Gill mot Bolt på Bislett i den här sorglustiga tillställning i First Niagara.
Dom är Hal Gill med amputerade knäleder, ögonbindel och hörselskydd mot en Bolt i OS-form.
Morsning korsning 1-6.
* * *
Är det ingen i läsekretsen om delar kärleken till violbumlingar?
Ja, egentligen är bruna mojänger allra bäst, men såna säljer dom inte på Sockerbit och då utgör violbumlingar ett utsökt surrogat.
* * *
Crosby har stått för sex poäng vid två tidigare tillfällen i NHL-karriären.
Nu har han fem – efter två perioder.
Det borde inte förvåna någon om han, mot det här motståndet, först tangerar det personliga rekordet och sedan slår det också.
* * *
John Vogl, mannen som har Sabres-beatet på Buffalo News och således är den mest luttrade medlemmen i Professional Hockey Writers Association, påpekar att Sabres har vänt 0-5-underlägen tidigare.
Senast i februari 1983, mot Boston, till exempel…
* * *
Är det Flyers som är bra eller Avalanche som suger elefant?
Ni som tittar får gärna berätta.
* * *
Bengan har NHL-karriärens första hat trick på lut också.
Med Crosby i den HÄR formen är det nästan så man ska förvänta sig att det svenska groggvirket hänger en tredje i nåt powerplay i sista.
* * *
Kometen, jag hoppas du sover gott och slipper se det här.
* * *
Käk?
Det är nästan så det räcker med violbumlingar, men det finns tankar på lite indisk undfägnad framåt starten i La La Land.