Åh, Sabres mot Penguins.
Det är som att se Hal Gill gå upp mot Usain Bolt i ett hundrameterslopp.
Om de bara vill, om de inte cruisar genom resten av matchen, kan gästerna från Pittsburgh vinna med precis hur mycket de vill.
Och Crosby, som redan har tre assist under bältet, kan göra rena Thomas Magnusson-i-backen-i-Lahtis-rycket i toppen av poängligan.
Klasskillnad monumentale.
* * *
Ha ha, lördagkväll i Toronto och Montreal.
Då är NHL inte noggrannare med de officiella starttiderna än Guns ’n’ Roses.
* * *
Helt riktigt, John J – Zukes Joe Pesci-fight med Oshie hör verkligen till säsongens höjdpunkter.
Kan inte förstå att jag glömde.
* * *
Ser ut som att det blir lite väl lätt för Ekeliws pojkar i Columbus också.
Mighty Strålle Strålman klappade just in 3-0 – och där kom 4-0, från Brian Boyle också.
Stackars Anton Forsberg.
* * *
Apropå Ekeliw ska ni inte missa podcasten nästa vecka.
Får vi bara till det tekniskt blir det nämligen världspremiär för en remix Viktor Norén, från Sugarplum Fairy och Viktor & The Blood, gjort på en av Ekans sånginsatser förra säsongen.
Fem plus, tro mig.
* * *
Att en valp som MacKinnon kunde vara så smutsig, det trodde man inte.
* * *
Violbumlingar är the shit.

Idag är det exakt en månad sedan NHL:s grundserie inleddes, tänka sig.
Det firar vi med en lång lördagssittning i den famösa korresoffan.
Jag har , förutom pepp och iver, kaffe och snus och turkisk peppar och violbumlingar från Sockerbit i West Village att partaja på.
Så häng med.
* * *
Igen…tidsperspektiven förbryllar.
Den där räliga försäsongen kändes som att den pågick forever trots att den i själva verket bara varade i tre veckor – men nu hinner det bara säga pang i sargen och så är första grundseriemånaden förd till handlingarna.
Snart börjar slutspelet också.
Det är ju bara fem månader dit…
* * *
Det mest minnesvärda som hänt under denna inledande månad?
Jag tycker det är Tarsenkos mål på Garden – det mest betagande konstverk jag sett sedan de hängde Anders Zorn-tavlor på National Academy på Upper East Side i våras. Men några av gin & tonic-kedjans uppvisningar i Pittsburgh har också värmt ett kallt hockeyhjärta, likaså Filip Forsbergs rookie-succé i Nashville, det faktum att Zäta är i sån kalasform, Canucks pånyttfödelse, insikten att Burakovsky Jr spelar med precis samma självförtroende som Burra sr, Calgarys oväntade slagkraft och Strålle Strålmans framgångar i Tampa
Tråkigast?
Den tidiga skadan på Vigge Hedman. Han hade ju en Norris Trophy-säsong på lut där och så förstörs hela inledningen. Så tråkigt. Colorados kräftgång, hackandet i Boston, det plötsliga motlutet i Dallas, Ovetjkins poängtorka, Patrik Nemeths hemska skada och att Buffalo visats att det faktiskt går att spela ännu sämre än ifjol för jag också in på det kontot.
Era förslag?
Let it flöda.
* * *
Men the best is yet to come, som det står på Frank Sinatras gravsten i Palm Springs.
Vem vet – det det kanske händer oförglömliga saker redan i afton.
Jag tänkte börja med att följa Buffalo-Pittsburgh och Columbus-Tampa, beroende på vilken av matcherna som blir roligast först, sedan plocka St Louis-Nashville och avsluta med Canucks besök i LA.
Leafs-Rangers? Äh, den matchen visas på en b-kanal utan HD och så tråkigt tänker jag inte ha det

NY Rangers – Detroit 4-3 (Slut, OT)
* * *
Ett löfte är ett löfte och en Motown-kväll en Motown-kväll, så jag får väl ta på mig Mary Wells-klänningen och sjunga ”My Guy” för matchhjälten Brassard då:
Nothing you can say
Can tear me away
From my guy
Nothing you could do
Cause I’m stuck like glue
To my guy.
Fint va, Derick?
* * *
Nu vet vi vad ett Tim Peel hat trick är också.
Man missar ett solklart mål, man missar när en Hagelin snittar en DeKeyser med hög klubba så bloden sprutar och man missar när en Mule hämnas genom att trycka till samma Hagelin i nacken.
Vilken domare.
Nästan sämre än de som dömde Kvarnsvedens Pojkar C2 1978 och envisades med att ta ut mig för påstådda spearings.
* * *
Ja, det blev ju, precis som Bobby Ewing-frillan hade utlovat, lite swede-on-swede violence till slut.
Hagge fick sig en riktig pärla i nacken av The Mule bakom Wings-kassen i tredje – så hjälm flög och allt.
– Men det är hockey. Sånt som händer. Jag har inga problem med det, intygar sörmlänningen samtidigt som han gnider en uppenbart öm nacke.
The Mule själv låtsas som att han inte förstår vad jag pratar om – tills han får klart för sig att att det var Hagge som hade klubban uppe i ansiktet på DeKeyser några moment tidigare.
– Var det han? Jamen då så, skrockar han….
* * *
Väldigt trist slut för Monstret.
Han gjorde ju årets räddning med den där Reach out I’ll be there-plocken.
Sedan slutade det med han slet sönder en axel i exakt det ögonblick när My Guy avgjorde matchen.
– Han blir nog dessvärre borta ett tag, upplyser Babcock.
Skit också.
* * *
Jodå, visst pratade Zäta med Lundqvist.
Oavbrutet.
– Han hetsade hela matchen. Ja, det började redan igår kväll, suckar Lunkan.
Men nu är det kungen av New York som får skicka sms istället.
– Precis, det är det.
Zäta ruskar dock på huvudet.
– Batteriet i min telefon är slut så jag kan inte ta emot några sms just nu, ljuger han.
* * *
Säga vad man vill om Babcock – Ewing-frissan – men djärvheten när han tar ut sin målis med två och en halv kvar, och sedan lyckas i sitt uppsåt, är rätt imponerande.
Det påminner nästan om när Motown-bossen Barry Gordy bestämde sig för att bryta sig in på den vita popmarknaden med svarta artister, och också lyckades i sitt uppsåt.
* * *
Det blir alldeles tyst av andakt i mediahissen när Lidas kliver in för att åka med oss ner till Event Level.
Med all rätt.
Det är den störste som står där, för tusan.
* * *
Här har vi nackdelen med matcher som börjar 20.00 för att vår vän Mike Milbury ska få stå i NBC-sändningen och babbla på primetime.
Yours truly Biff kommer hem först efter ett på natten.
Hallå.
* * *
Okej, då är det bloggpaus i två dagar.
Sedan återkommer jag som en kärnvapenbestyckad torped i korresoffan på lördag kväll.
Då hoppas jag ni är med, för som Jackson 5 sjöng:
I want you back!

Det är Brassard som är My Guy då, för det är han som avgör på övertid.
Så kan det gå.
Mer kommer sen.

NY Rangers – Detroit 2-2 (Period 2)
* * *
Det känns som att en match som vid det laget stannat av och blivit rena Commodores-tryckaren är signed, sealed & delivered när St. Louis gör 2-0.
Men uh-uh.
Jakub Kindlägget och veteranbilen från Newfoundland, Daniel Cleary, gör mot alla odds det hela intressant igen med varsitt struntmål.
Det är som att två anonyma kompmusiker från Bert Karlssons gamla Skara-stall skulle gå in och rädda ett Temptations-album
Men inte mig emot, nu borde det bli rena Dancing In The Street-draget de avslutande 20 minuterna.
* * *
Vi såg årets mål när Tarasenko lekte både Maradona och Foppa i måndags – och fan vet om vi inte ser årets räddning när Monstret rånar Rick Nash med sin Gummimannen-plock i slutet av den här perioden.
Reach out I’ll be there får en helt ny innerbörd!
* * *
Henke vill alltid ta alla straffar, såklart, men när det är en kompis från OS-truppen i Sotji som kommer störtande vill han det ännu mer.
Det ska liksom inte komma nån hästpolo-fantast från de skånska slätterna och tro att han för göra ett SÅNT mål i den HÄR hallen.
* * *
Hunwick, ja.
Passningen tvärs över hela isen till en helt ren St. Louis är en klassiker av samma sort som The Drifters ”On Broadway” och visar att snajdig doo wop från New York ibland är ännu vassare än Motown-pop.
* * *
Springer på Don Emrick, NBC-kommentatorn, på mediamuggen strax innan första periodpausen är över och goddamned – han må vara gammal i gamet, men när det är bråttom att hinna tillbaka till mikrofonen har han speeden hos en Hagelin med raketmotor i under sulorna.
* * *
När Zäta lägger sig över Henke innan straffsituationen säger han något till sin polare och vi vill ju väldigt gärna vet vad, inte sant?
* * *
Det är en jävla konstig match det här.
Länge känns det som sagt som att den saktat ner och knappt pågår alls.
Sen får Detroit de där snabba målen och iscensätter rent vansinnigt tryck nere hos Henke – bara för att några minuter senare bli tillbakapressade som ett Larsbo runt Monstrets bur.
Vad är dealen, liksom?
* * *
Som sagt, det här borde bli en sjujävla slutperiod.
Och den som avgör kommer jag, som pressläktarens egen Mary Wells, att kalla My Guy.

NY Rangers – Detroit 1-0 (Period 1)
* * *
Som Gris-Olle plötsligt utbrister när hans favoriter snurrar runt i Wings-zonen som om de fått för sig att de är Chicago Blackhawks:
– Who IS this team?
För det ser ut precis i förrgår.
Det är Rangers som står för den sprudlande musiken och kommer i heatwave efter heatwave – förlåt… – medan gästerna, bortsett från ett numerärt överläge på slutet när första PP-uppställningen verkligen förvandlas till Jackson 5, knappt ens verkar ha fått på förstärkarna.
Men precis som mot Blues misslyckas Blåskjortorna att utnyttja övertaget till att göra mer än ett enda mål och vi vet precis vad som kan hända då.
I andra kommer Detroit plötsligt till refrängen och sen blir det åka av.
* * *
Man vet att Rick Nash är het när till och med såna där rövare går hem.
* * *
Ja, sanningen är ju att Wings börjar stegra mot den där refrängen redan under de sista minuterna i den här perren.
Smokey Kronwall har till exempel en – häpp! – rökare i stolpen och får Rangers inte snabbt stopp på forceringen kommer de kunna nynna med i ”The Tracks of My Tears” innan nästa paus.
* * *
Lite coolt är det ju – alltjämt – att det bara är svenskar på isen för Detroit i första bytet.
Monstret i mål, Kronwall och Big E på backen och så Mule, Zäta och Hästpolo-Gustav som kedja.
Och på andra sidan kan vi med Hagge och Lunkan räkna in två till.
Det är fan nästan så de borde inlett med ”Du gamla, du fria” istället för ”Star-Spangled Banner” just ikväll.
* * *
När Big E bara tar bort den hutlöst kvicke Chris Kreider syns det tydligt att han tänker precis som Diana Ross:
Stop! In the name of love!
* * *
Man träffar ju en del hjältar i den här världen och blir, är det i alla fall tänkt, så van att knäna inte börjar skaka varje gång ett världsberömt ansikte befinner sig i närheten , men när det pickar på axeln på pressläktaren och man vänder sig om och sjufaldig Norris Trophy-vinnare står där och säger hej är det svårt att inte bli liiite One Direction-fan.
Ja, Lidas är in the house!
Han och hustrun Annika är, visar det sig, i New York City för lite semester och passar på att se klubben han gjorde några matcher för – 1564 i grundserie plus 263 i playoff, var det visst – innan de åker upp till Detroit för att hälsa på vänner.
Så, äg, låt mig säga som just ett One Direction-fan då:
– Iiiiiiiiii!
* * *
Att jag kunde glömma sådan given:
Zäta och Pavel utgör ju också det mest magnifika partnerskap Detroit sett sedan Holland-Dozier-Holland – låtskrivartrion som komponerade hundratals odödliga hits åt Motown.
* * *
Den här Hunwick tycker jag snabbt utvecklats till en rätt bra back, faktiskt.
* * *
Förlåt, Tobias Pettersson. Du har helt rätt, du är en av de mest pålitliga stammisar jag har och din närvaro är mycket uppskattad.
* * *
Att se Monstret i kassen blir aldrig gammalt.
Han är verkligen yvig och svängig som som en hel, spacefunkig Rick James-macka.
* * *
De här två får gärna drabba samman i en playoff-serie framåt våren, det säger jag bara.
* * *
Som sagt:
Var beredda på en rungande refräng nu.
Det känns som Red Wings bara väntar på rätt tillfälle för en grandios tonartshöjning.

Sugar pie, honey bunch…you know that I love you.

Javisst, vi fortsätter glatt på musiktemat i NHL-bloggen och byter St. Louis råbarkade deltablues mot Detroits livsbejakande Motown-sväng.
För ikväll gästas ju Manhattan av Red Wings och de delar inte bara hemstad med skivbolaget som gav världen tidernas mest geniala, smittande soulpop.
På samma sätt som måndagens Garden-besökare – Blues – spelar hockey som Howlin’ Wolf låter, spelar Red Wings i sina största stunder hockey med den formidabla klatschigheten i en ”I Second That Emotion”, det sexiga uppåttjack-groovet i en ”Heatwave” och den euforiska feelgood-stämningen i en ”I Can’t Help Myself (Sugar Pie, Honey Bunch)”.
De är helt enkelt Smokey Robinson & The Miracles på skridskor, Martha & The Vandellas med klubba i hand och Four Tops inlindade i isoleringstejp.
Mycket lite i den här världen kan lysa upp en själ som de artisterna, fylla en bröstkorg med så mycket värme och få det att rycka så oemotståndligt i fötterna.
Så var lyckliga, kära bloggläsare.
Ni är – om rödvingarna i enlighet med Marvin Gayes uppmaningar kan ”get it on” – in for a treat.
* * *
Kunde jag skulle jag sätta ett kronwallskt slagskott i pannan på den på NHL-kontoret som ansvarade för schemaläggningen den här veckan.
Den personen såg nämligen till att Red Wings spelade även igår, i Ottawa, och kom till hotellet på Manhattan först vid tre-tiden i natt.
Därför blev det ingen värmning i morse och jag bestals på en potentiell smash hit av rena Stevie Wonder-kalibern, för är det någon gång det går att skriva bloggsånger med schvung i är det när man fått tillbringa morgonen med rödvingar.
Kunde jag ringt igår kväll?
Försök själva ringa en Red Wings-svensk efter en förlust. Då är de fåordiga som Victor Sjöström i ”Körkarlen”.
Och det är en stumfilm…
* * *
Now, senast försökte jag ju slå fast vem av St Louis-svenskarna som var vilka bluesmästare och de blågula rödvingarna måste ju få samma behandling, fast på det aktuella temat.
Så här har de svenska Detroit-stjärnornas motsvarigheter bland de stora Motown-profilerna.
•Henrik Zetterberg – Marvin Gaye. Den store mästaren. Geniet. Och ”Zäta” får ju ständigt motståndarbackarna att undra ”What’s going on?”.
•Niklas Kronwall – Smokey Robinson. Smokey stod också för en rungande räcka hits (förlåt, den var riktigt dålig den…).
•Johan Franzén – Levi Stubbs. Four Tops-sångaren lovade att ”I’ll be there” när det verkligen behövs och så är det ju även med The Mule.
•Jonathan Ericsson – Diana Ross. Big E har samma slags stjärnkvaliteter. Och samma temperament.
•Gustav Nyquist – Michael Jackson. Det unga snillet som kommer in och ställer allt på ända. Dessutom sägs det att också Wacko Jacko spelade hästpolo på somrarna…
•Joakim Andersson – Andre Williams. Han hade ännu inte skrivit på för Motown, när han fick sin stora hit, men det tar vi just nu inget extra för för den hette – ”Bacon Fat”!.
•Jonas Gustavsson – Rick James. Han var på många sätt Motowns eget monster.
* * *
Att det på grund av alla skador och avstängningar är lite backkris i Rangers visste vi ju, men snälla nån:
Nu har Glen Sather plockat in Tomas Kaberle på tryout.
Tomas Kaberle!!
Då är det inte kris. Då är det Defcon Five, Red Alert, slutscenen i ”Independence Day” med Will Smith och Jeff Goldblum på väg genom rymden i alien-farkost för att rädda hela den mänskliga civilisationen.
Ring Crankshaft Murray, har jag ju för fan sagt!
* * *
Blir morgonvärmningen inställd får man försöka se sina favoriter på andra sätt, så bloggen står – med förevändningen att Bobby Ewing-frissan till coach ska hålla presskonferens – strategiskt placerad när rödvingarna drygt två timmar före första nedsläpp kommer knallande genom katakomberna under Gardens västra läktarvalv.
Men det har jag inte mycket för. De ser ut som ett mer månghövdat Joy Division – depprockens allra mest tungsinta genier – på väg till scenen för en katolsk dödsmässa.
Tio minuter senare kommer Smokey Robinson Kronwall, i underställ, ut i korridoren och börjar såga i en klubba.
Han ser inte särskilt mycket gladare ut då.
Så är det någon Motown-hit Detroit verkar angelägna om att få personifiera ikväll är det snarast Edwin Starrs ”War”.
* * *
Det är förstås tråkigt ur kommentatorsspårsperspektiv – ett härligt ord, långt och invecklat och fint! – eftersom bara de verkliga nattugglorna, typ John och Fundersam, lär kunna vara med.
Men jag gillar matcher som börjar 20.00.
Ju senare starttid, desto starkare blir intrycket av att man är på en riktig rock ’n’roll-show, liksom.
Och desto finare form brukar Gris-Olle och hans kompisar på läktarna dessutom vara…
* * *
Det kan vara Bobby Ewing-frissans synpunkter på insatsen i Ottawa igår kväll som framkallat den sammanbitna Joy Division-stämningen i den rödvita truppen.
Han tyckte tydligen att den – insatsen – var ”oacceptabel” och tjurar fortfarande.
När någon frågar om det oroar honom att det är andra matchen på ett dygn, och att inte fick lägga sig i sina Manhattan-sängar förrän långt in på småtimmarna, bara fnyser den hyllade coachen.
– Vi borde ha mycket energi sparad från matchen mot Senators för vi gjorde inte slut på någon alls, menar han.
Ojvoj.
* * *
Nashville Predators, Winnipeg Jets och Ottawa Senators är alla fina överraskningar so far.
Men allra mest tar sig bloggen friheten att häpna över Calgary Flames.
Bob Hartley, det gamla arslet, har verkligen lyckats göra ett riktigt sammansvetsat, svårspelat och tungt Lag – med stort L – av ett till synes slätstruket kollektiv utan minsta stjärnglans.
Mycket cool.
* * *
Kung Lundqvist återvänder i Rangers kasse och han får gå upp mot kompisen Monstret, enligt känt back-to-back-mönster in istället för Jimmy Howard.
– Ja, det blir swede-on-swede violence ikväll , säger Babcock
En fin liten one-liner.
* * *
Vill på detta sätt kungöra att det finns få läten jag finner mer irriterande än det som uppstår när de små knapparna längst ner på en kavajärm slår mot laptop medan man sitter och försöker skriva.
* * *
Det verkar som att Norges Joe Pesci – stentuffe puck-artisten artisten Zuccarello – gör comeback direkt efter en enda missad match.
Ackurat!
* * *
Det var alldeles för länge sedan, men nu är vår gamle vän Sean Avery ute och valsar i spalterna igen.
Ah….”Don’t you know who I am?”…alla som kläcker ur sig den kommentaren har en alldeles särskild plats i mitt cyniska hjärta.
Efter den här festliga storyn får vi väl för övrigt – som Konsertpianisten helt fyndigt föreslår i ett mail – döpa om Broadway Sean till Off Broadway Sean.
* * *
Apropå comeback slänger Babcock, för första gången den här säsongen, in veteranbilen Danny Cleary på isen.
Var det SÅ bedrövligt i Ottawa igår?
* * *
Ha ha, Pro Hockey-Linus har intervjuat Filip Forsberg och försökte fråga om storheten med Tootsies – beryktat hålligångig honky tonk på vilda Broadway.
Åkerö-Foppas svar:
– Det är 21 som gäller där, så jag kommer inte in än…
* * *
Nu kommer det en ny ordningsvakt på pressläktaren och begär att få titta på min ackrediteringsbricka.
Jag är på väg att säga som Off Broadway Sean:
– Don’t you know who I am?
* * *
En annan tråkig konsekvens av Red Wings sena ankomst till New York är att Zäta inte hann äta någon middag med namnen Lundqvist igår.
Från de mötena brukar det komma bra stories.
Som för ett par säsonger sedan, när Detroit-kaptenen berättade att han lovat att sätta en mellan benen på sin polare och bara fått grymtningar till svar.
Och vad hände?
Zäta avgjorde hela matchen med en five hole-pärla.
Blicken han gav Lunkan under jubelkramarna den gången var rent guld!
* * *
Ni får ha lite överseende om ni ser Hockeystudion på lördag och hör att jag försöker prata om ”puck possession” och uttalar ordet ”puck” på svenska.
Tänk på att jag, trots allt, är från Borlänge…
* * *
Jag får en känsla av att The Mule – hockeyns Levi Stubbs – kan explodera på det där karaktäristiska Mule-sättet ikväll.
I så fall ska vi fira med Four Tops ”I Got a Feeling”.
Och undvika att nämna ordet ”streaky” under efter-matchen-intervjun, för då får man bara en skoningslös blick och bistert småländskt muttrande till svar…
* * *
Om Eken varit här ikväll hade han mycket väl kunnat lyckas i de eviga försöken att locka ut mig på på dåligheter efteråt, för jag är påfallande sugen på en rejäl biff och en hink med drajja.
Men han är på shopping spree i en mall utanför stan istället.
Så det blir inget.
* * *
Rangers har sina fina Original Six-tröjor ikväll.
Jag blir så glad.
* * *
Bobby Ewing har helt fräckt valt att scratcha Bacon Andersson efter Ottawa-debaclet
– Men jag kunde ha använt stickdragning, han förtjänar egentligen inte att bli petad mer än någon annan. Någon ändring behövde jag dock göra, säger han med en axelryckning.
Ja, det var ju också en tröst.
* * *
Kan redan nu upplysa om att jag är helt ledig i morgon och tänker njuta intensivt av det. Sedan gissar jag att jag ägnar fredagen åt det som i hockeysammanhang brukar kallas ”maintenance” – för att sedan återkomma med en lång och intensiv bloggsittning i korresoffan på lördag.
Är ni med på den?
* * *
Nej, nu säger jag som Detroits allra största, Marvin Gay, igen:
Let’s get it on.

NY Rangers – St. Louis 3-4 (Slut, straffar)
* * *
Jaha, det var alltså till sist Blues som hade mest tryck i sången.
De tog, för att nu fullborda musikmetaforerna, hem slutsegern under extranumren – det vill säga straffavgörandet.
Men vilken show matchen artade sig till.
Som Muddy Waters framträdande med The Band under The Last Waltz fullsprängd av grannlåt.
Hagges räkmacka – med extra majonäs och tryffel i smöret – till St Louis vid 2-2-kvitteringen var ju också vacker som en klagande Sonny Boy Williamson-slinga, Rick Nash och samma St Louis visade prov på samspel av Sam & Dave-kaliber vid 3-2-kassen och Bouwmeesters juvel i krysset bakom Kammen på sista kvitteringen hade precisionen i en Bukka White-dänga.
Fast över alltsamman lyste Tarasenkos shownummer i andra perren – som polstjärnan över ett vinterlandskap om natten.
Det är ett sådant ögonblick som bara kan inträffa när man varit vid the crossroads, där Highway 61 och High 49 möts strax utanför Clarksdale i centrala Mississippi, och överlagt med Lucifer….
* * *
Bulan Berglund nickar nostalgiskt när den ryske lagkamratens soloprestation kommer på tal.
– Ja, jag minns när jag var tolv och gjorde såna där mål hemma i Rocklunda. Det var tider det.
Sedan brister han ut i gapskratt.
* * *
Ja, Talbot var riktigt bra i afton
Bara nu tuppkammen inte börjar växa…
* * *
Berglunds eget mål – hans första för säsongen – var mindre spektakulärt, om man säger så.
Han föll framför Kammen och när han reste sig sköt Jackman honom på en skridsko och sen gick pucken in
– Men det var tammesjutton på tiden att jag fick lite tur också för det har jag inte haft mycket av, konstaterar han.
* * *
Efter allt vi under kvällen skrivit om varifrån Tarasenko fått sina unika talanger är det lite konstigt att se honom sitta och kyssa ett kors i båset inför straffavgörandet.
Men det är förstås som Eken säger:
– Det är upp- och nervänt…
* * *
Imorrn dundrar St Louis ut över Hudson River för att spela sin blues i New Jersey och det hade varit roligt att vara med då också, men då ska jag bevaka kongressval, så tyvärr.
Vi hörs när det blir Motown-fest på Garden på onsdag istället…

Tarasenko – djävulens särskilde favorit – avgör på straffar
Mer kommer, vänner.

NY Rangers – St Louis 1-1 (Period 2)
* * *
Tarasenko!
Tarasenko!!
T-a-r-a-s-e-n-k-o!!!
Jag sa ju det.
Han har gjort en Robert Johnson och sålt sin själ till djävulen i utbyte mot genialitet, för såna där mål gör man omöjligen utan hjälp av antigen gud eller Lucifer.
Det var ju Maradonas soloräd mot England i Mexiko 86, toppad med Foppas Kenta-straff i Lillehammer.
Jisses, eller snarare satan….som att se en Monet-målning, som att höra Jussi Björling varva upp i ”Till havs”, som att vara med när solen går upp i Monument Valley i nordöstra Arizona…
Wang dang doodle indeed.
* * *
Visst vänder den välkända melodin totalt i andra versen.
Hela bluesorkestern börjar brumma på samtliga ackord och Rangers ser mestadels ut som ett Jonas Brothers som försöker hävda sig i en musiktävling mot Rolling Stones.
Och om Brian Elliott klippte strängarna av hemmalagets instrument i förstaperren är det enkom Kammen Talbot som hindrar St Louis från att göra en greatest hits -samling nu.
* * *
När Steen börjar spela så grinigt som när han hugger efter Rick Nash mitt i perioden påminner han mer om Fjodor i Ebba Grön än om Muddy Waters.
Det är nog så vägvinnande.
* * *
Eken ser ett lika som bär i Tanner Glass och Gerard Butler.
Tja, jo, mja, kanske.
Det hade varit festligare om han var lik Hassan-karaktären Gerard Boré.
* * *
Det sura för Kammen är att Tarasenkos klassiker kommer higlight-vevas minst lika mycket som Hertls cirkusnummer på Martin Biron i Sharktank förra säsongen och den förnedringen lyckades ju Biron aldrig återhämta sig från…
* * *
Ja, Tobias – man har tyckt in väldigt mycket viktigt om man spänner en båge mellan Muddy Waters och Julian Casablancas.
Eklektiskt är the shit.
* * *
Fast Kammen klipper ju som en sax – häpp! – med plocken när Schwarz skjuter ett sylvasst skott i början av perren och visar redan där att han håller en helt annan klass än gamle Tåbiran.
* * *
John J, du är alltid ursäktad och gör som tvåfaldig commentator of the year i praktiken vad du vill.
* * *
Då väntar vi på slutklämmen i den här blues-serenaden.
Jag vet faktiskt inte hur den kommer att låta, men räknar kallt med att tungt gung och svidande solon.