NY Rangers – St. Louis 1-0 (Period 1)
* * *
Ja, nog sjunger Blues the blues.
Men inte på det sätt som det var tänkt
Det är, mot alla odds, Rangers som spinner som en Lightning Hopkins-tolva fullsprängd av åtrå och får den här showen att glöda.
Om det inte varit för att keepern Brian Elliott täppt igen som producenterna på Chess Records i Chicago täppte igen världens behov av skönhet och själ när de spelade in Etta James hade det stått 3-0.
Oväntat.
Men den här melodin har vi å andra sidan hört förut och den brukar ta en vändning när ett lag som dominerar så stort inte gör mer än ett mål.
I’m just saying.
Bluesmän av den klassiska sorten är ofta sega i starten – det har i allmänhet varit en lång kväll natten innan – och får de bara vittring på det de längtar efter kan de rätt vad det är börja svänga som Formel 1-banor.
* * *
Dom har släpat in en herre från Metropolitan-operan för preludierna och han tar sig an nationalsången som vore den ett Puccini-drama.
Begreppet ofrivillig komik comes to mind.
* * *
Det tråkiga i att varken Zuke eller Oshie spelar ikväll slår mig helt plötsligt.
Där går vi ju miste om reprisen på miniversionen av Rumble in the jungle.
* * *
Hitchcock sa nåt i morse om att hans bluesmän inte är tillräckligt engagerade i sin penalty kill och ja, det vore att ta i att påstå att de brinner som baptistpräster för att do the right thing när Kreider får göra 1-0.
* * *
Det är, antar jag, lite tufft av McIlrath att – likt en convict första dagen på fängelsegården – söka upp the meanest motherfucker på isen och starta en fajt.
Men det blir inte mycket till dans.
* * *
Eken tycker att det är skandalöst kallt på pressläktaren och verkar ångra att han kom hit
Sen minns han plötsligt att han fick en oljetanker för besväret och blir glad igen.
* * *
Nejdu, Lillis. Herr Blazer går i åtminstone arton viktklasser över Biffen.
Men jag undrar också:
Var är John J en så här trevlig kväll?
* * *
Brooke Shields vinkar i jumbotronen och that’s all I have to say about that, för att citera Forrest Gump.
* * *
Ah, där kom John J.
Lite seg i starten idag han med.
* * *
Inte för att Rangers powerplay skrämmer som stämningen på en jukejoint i Clarksdale en lördagkväll när det ska göras upp, men det känns som gästerna ändå gör klokt i att sluta ta så mycket utvisningar.
* * *
Pääjärvi kommer göra mål ikväll.
* * *
Nu ska jag sitta och njuta av Eken-snuset en stund.

We gonna romp and tromp til midnight
We gonna fuss and fight till daylight
We gonna pitch and wang dang doodle all night long
All night long
All night long
All night long

Så sjunger – eller snarare mullrar – Howlin’ Wolf i primitivt råstekta klassikern ”Wang Dang Doodle”.
Den sitter jag på den ödsliga läktaren och nynnar för mig själv när St. Louis värmer på Madison Square Gardens skrovliga is denna lätt sömniga måndagsförmiddag – och det är alls ingen tillfällighet.
De ska ju vara hockeyns bluesmän och om det är någon verklig bluesmaestro de förkroppsligar nuförtiden så är det just Howlin’ Wolf.
Ja, anstränger man sig kan man spåra Buddy Guys flinkhet i Hitchcocks taktik också, och Muddy Waters hårdhet i Alex Steens slagskott, och möjligen Koko Taylors sexighet i de mest vindlande klapp-klapp-anfallen
Men framförallt spelar de hockey som Chester Burnett – som han egentligen hette – från White Station i Mississippi spelade blues.
Han var en veritabel jätte som skrämde vettet ur folk med sin blotta uppenbarelse, sjöng som han hade ett helt sönderrostat stålverk från östra Ohio i halsen och fick den enklaste, rakaste, mest avskalade deltabluesen att svänga med rent djurisk brutalitet.
Så kan man ju verkligen beskriva St. Louis Blus 2014 också.
Stora, elaka, enkla, raka och fruktansvärt svängiga.
Därmed har vi självklart tema för kvällens livesändning:
Wang dang doodle.
All night long!
* * *
– Fan vad kallt ni har i New York, säger Carl Gunnarsson och gör en symbolisk åkarbrasa inne i omklädningsrummet efter morgonövningarna.
Så brukade det inte låta när han kom ner från köldhålet Toronto, men närkingar glömmer så snabbt.
Han har helt rätt dock, är jag rädd.
Inte nog med att vi fimpade den där ljuvliga extratimmen av sommarljus och bjöd in mörkret i helgen.
Det blev samtidigt kallt och grått och blött och fult.
Höst, kallar dom det.
Ja, okej då, just idag lyser solen, men det är likafullt kallt och det blåser så när jag kommer ut genom svängdörrarna i lobbyn är jag på väg att vända och gå in igen för jag blir deppig som…ja, som en tung blues.
Men igen:
Thank god for hockey.
Vi har ju den att hålla oss i den är tiden på året.
Det är bara därför det alls går att stå ut – och bara därför jag nu om morgonen inte tar hissen upp till den varma lägenheten igen utan hoppar in i en taxibil körd av en kopia av Leslie Chow från ”Hangover”-filmerna och blir fraktad till the wooorld’s most famous arena på andra sidan Manhattan.
Hockey, man.
Det viktigaste i livet ibland.
* * *
När jag nu ändå sitter där på läktaren och tänker på blues är det svårt att inte försöka reda ut vem som är vilken bluesmästare av de fem St. Louis-svenskarna.
Alex Steen har vi ju redan dubbat till Muddy Waters tack vare det stenhårda skottet. Jack Kerouac-konnässören Gunnarsson får ses som den mer intellektuelle Blind Willie McTell. Mångsidiga centerankaret Patrik Berglund är, kommer jag vidare fram till, BB King, medan Pääjärvi känns lite som energiska munspelsgeniet Little Walter och Jocke Lindström har ju, som veteran och two-time NHL:er, pondusen hos en Son House.
Frågan är vem i laget som är så skicklig att man kan misstänka att han, likt Robert Johnson, sålt sin själ till djävulen i utbyte mot exceptionella färdigheter?
Tarasenko, tror jag.
Just nu spelar han med samma slags besjälade, bedövande briljans som den Johnson blottlade med sina antika gitarrsträngar i, exempelvis, ”Cross Road Blues”.
* * *
Kan ni tänka er att nån som lirat tio år i den här ligan glömmer att ta med klubba ut på isen?
Nej, eller hur.
Men jag kan fortfarande, efter ett helt decennium, göra den sortens rookie-misstag.
Jag har fulla kylskåpet i snus, det kom en ny laddning så sent som i fredags, men kommer under morgonstressen inte ihåg att man alltid måste ha med sig några extradosor i dataväskan när man ska på hockey – i synnerhet när man planerar heldag i hallen och således inte kommer tillbaka hem efter morgonvärmningen.
Så nu har jag suttit här, i timtals, och snålat med den enda sketna dosa som råkade ligga i kavajfickan.
Vilken satans pappskalle från Borlänge!
* * *
Tråkigt nog visar en snabbenkät att medlemmarna i St Louis Blues inte bryr sig ett skvatt om blues.
– Det trodde jag när jag kom hit, men Steen bara ruskade på huvudet och sa att det aldrig varit på tapeten överhuvudtaget, berättar Gunnarsson.
Vad fan.
Att Blues skiter i blues är ju som att New York Post skulle skita i New York.
Själv har örebroarn enligt egen utsago dålig koll på den amerikanska musikskattens rötter i Mississippis blodstänkta mylla – han gillar mest The Strokes och det är för all del fem plus i hockeyvärlden – men är nyfiken.
Meddelas kan härmed att alla namn som nämns i dagens blogginlägg är värda att undersöka – för Gunnarsson såväl som för alla andra.
* * *
Dessbättre är Eken på väg hit och han har lovat undersöka möjligheterna att skaka fram ett par dosor någonstans.
Well, vad som helst duger; en skopa jord från gräsplätten på Union Square är bättre än ingenting och löser The Royal Oak den här krisen köper jag honom en oljetanker.
* * *
Uffe Samuelsson har en busy morgon
Det är ju han som ansvarar för Rangers backar och fyra sjättedelar av den ordinarie besättningen saknas – i tre på fall på grund av skador, i ett på grund av idioti.
Därför har klubbledningen hämtat upp två helt gröna yngel från Hartford, Dylan McIlrath och Conor Allen och de måste på nolltid trummas in i The Big Stage Procedure.
Fast det är ju egentligen inte Fagersta-Terminators stora problem.
Det är att han, ännu en gång, måste använda Kostka som top 4-D.
Ojvoj.
* * *
Tänk, jag som trodde att Michael Del Zotto satt hemma och tittade på Bergman-filmer på sin lediga tid…
Nu visar det sig att han dejtar porrstjärnor – och när han slutat dejta dem verkar det som att han, på borderline-stalker-sätt, fortsätter be dem om kontakter till andra damer.
Alltså den historien – om Risotto-mannen och, eh, Lisa Ann– är ju den mest pikanta i NHL på den här sidan Avery och Sloppy Seconds.
Fast ännu bättre.
Now, hm, jag har förstås ingen aning om vem denna Lisa Ann är – nej, Taggen, jag HAR inte det! – men hon har fortsatt vara väldigt rolig på twitter efter den inledande attacken, särskilt sedan hon blev avföljd av Flyers-backen, så…mycket nöje, hörrni.
* * *
Hagge sitter med de första små antydningarna till en movember-mustasch och ser glad ut efter träningen.
De många ordinarie backarnas frånvaro oroar honom inte nämnvärt.
– Nej, säger han och kliar sig i de små, små fjunen på överläppen, ofta är killar som kommer upp på det här viset väldigt angelägna om att göra intryck och spelar suverän hockey. Det brukar bli bra.
Hags är nästan lika positiv och optimistisk som en eskilstunabo jag känner.
* * *
Bäst med allt i Risotto-storyn:
Flyers är ute på papparesa just nu.
EN liiiite awkward härva att förklara för farsan, kan man tycka…
* * *
Blues slipper Kung Lundqvist ikväll. Kammen står istället. Talbot.
– Är det sant? Varför då, frågar Patrik Berglund när jag får äran att breaka denna nyhet för honom i Bluesrummet.
Förklaringen är förstås att Rangers har väldigt många matcher på kort tid framöver och att han, trots att han såklart vill spela hela tiden, inte ska ta slut innan de viktiga ögonblicken i vår, men självklart svarar jag:
– Dom brukar vila honom mot svagare lag.
Touché!
* * *
Kan ni ens FÖRESTÄLLA er den shitstorm av trashtalk som väntar DelSkrutto resten av säsongen?
Vid min gud, vad jag skulle vilja höra.
Eller inte.
* * *
Det är oklart om Norges Joe Pesci – Zuccarello – kan spela också.
Han gjorde illa sig mot Winnipeg och har haltat betänkligt sedan dess.
– Gametime decision, meddelar hans coach och vickar lite nervöst i sina badtofflor.
* * *
DelPucko får trösta sig med att han spelar i Flyers och i alla fall slipper vara bortaspelare inför USA:s elakaste och mest högljudda fans.
Dom hade fan projicerat skabrösa Lisa Ann-scener på isen.
* * *
Försöker febra med Pääjärvi om att det här är första gången jag får se honom live och fan vad kul det ska bli, men då påpekar han att han ju spelade Blues-matchen på Garden ifjol också och då var jag väl här?
Hm…jo, det var jag ju.
Men nu spelar han i förstalinan med Backes och DET är då i alla fall första gången inför mina oskyldiga blå.
* * *
Jaha, titta, här kommer Eken – med två dosor General!
Portion, visserligen, men ändå.
Vilken hjälte – den störste från Gävle sedan Tord Lundström, Stig Östling och Stefan Canderyd.
Nu ska vi bara hitta en kajplats åt oljetankern i East River också.
* * *
Det är lite Robert Johnson över Filip Forsbergs spel just nu också.
Han sänkte ju Canucks på egen hand igår kväll – och leder rookieligan, före Pearson och Severson och allt vad de heter.
Åkerö rules!
* * *
Apropå fantastiska stories är ju den här en skinande pärla också – särskilt som jag vid flertalet tillfällen suttit med denne Chuck Blazer och krökat på Elaine’s.
Jag visste att han var stenrik, men så mycket mer visste jag uppenbarligen inte.
Jisses.
* * *
Här minns vi Strålle Strålman som en defensiv klippa, men Steve Yzerman verkar ha gjort om honom till Erik Karlsson i Tampa och nu leder Tibro-giganten plötsligt de svenska backarnas poängliga.
Häpnadsväckande, varken mer eller mindre.
* * *
Jocke Lindström är 30 år och har som bekant en tidigare NHL-sejour under bältet, men faktiskt:
Det här blir första Garden-framträdandet.
– Jag var här en gång under förra vändan, men då spelade jag inte. Så det här ska bli kul, det finns väl inget häftigare, säger han.
Nej, det gör det inte.
* * *
Anaheim må ha en B.Allen men nu har Rangers åtminstone en C.Allen.
Usch, den var så dålig att jag borde ha stryk och jag ska snart be Eken ge mig en jävel rakt över truten.
* * *
Det tog inte lång tid för Barry Trotz att få spel på sina undersåtar i Washington.
Efter genomklappningen mot Coyotes igår slog han fast att antigen ändrar spelartruppen på sin attityd, eller så ändrar han på spelartruppen.
Ojvoj!
* * *
Det ser lite rart ut när Darren Pang och Kelly Chase – som båda jobbar med Blues tv-sändningar – står och är storögda vid Henkes plats under förmiddagen.
– Men varför ska du inte spela den här matchen , frågar Panger och låter som om han träffat Jesus och vill veta varför han tar färjan över East River när han kan gå på vatten.
* * *
Calgary Flames imponerar verkligen, men om spelarna läst Mats Olssons nya roman hade de fattat hur rasande skoj det är att bäste spelaren i laget får sätta på sig en brandhjälm efter segrarna.
* * *
Det här är ju faktiskt andra gången i år de här lagen möts – så öst- och väst lag de är – och Blues vill ha revansch för den oväntade förlusten i premiären i början av oktober.
– Ja verkligen. De var riktigt bra då medan vi var övertända och inte riktigt spelade som vi ska. Men det har vi börjat göra på slutet och vi vill definitivt replikera nu, klargör Bulan Berglund.
* * *
Regerande mästarna har gäspat sig igenom sin sväng här ute i öst, men vem trodde något annat?
De är en gång för alla bohemer och spelar tidvis hockey så långt under sin maxförmåga att man får använda stjärnkikare för att förstå avståndet.
Vi ses i Staples Center i vår, säger jag.
* * *
Ja, men let the blues roll då.
Wang dang doodle, boys.
All night long.

Ja, det blev ju så lagom mycket bloggat under senare delen av natten, men ni som varit med ett tag vet vad som hände.
Jag var tvungen att ringa in litet citat – från i tur och ordning Elias Lindholm, Bengan Hörnqvist och Adam Larsson – och sedan damma ihop referat och när de var klara och skickade till redaktör Hampe i Stockholm hade slutsignalen gått i Edmonton.
Sådant är livet för en NHL-bevakare.
Nu ska jag hälla upp en liten bourbon och, om en knapp timme, se tiden stanna och gå bakåt.
Next bloggstopp:
Bluesfest på Garden på måndag.
Var med då.

Det här var, om jag räknat rätt, den 2464:e lördagen i mitt liv, och dess höjdpunkt bestod i Youngblood Adam Larssons leende – det han bara inte kunde förhindra, hur han än försökte – när han avgjorde hela matchen i The Rock med sitt första mål för säsongen
Så roligt.
* * *
RD SX, jag är all by my lonesome, men en riktig bbq-middag består av många olika rätter, stora och små, och helt enligt ritningarna är bloggen nu dundrande mätt.
* * *
0-0 – och sedan Winnipeg-vinst på straffar.
Jag har nog aldrig valt ett bättre tillfälle att skolka från Garden.
* * *
MooseJet, vi gjorde de mest underskattade spelarna i förra veckans podd och Ekeliw höjde faktiskt sin lans för både Little och Wheeler.
* * *
Coyotes alltså. Där är det något som inte alls står rätt till.
* * *
Nu kan Rangers alltså få gå upp mot St Louis och Detroit utan fyra av sina ordinarie backar.
Det låter som att försöka ta sig coast to coast på reservtanken.
Igen, Stealth-flygaren:
Ring Dogge!
* * *
Åh, Wild gör mål i powerplay – två gånger om.
Nu kan allt hända.
* * *
Stephen Valiquette – min gamla män Drottningen – sitter plötsligt i MSG-studion och är både rolig och smart.
Som jag saknat honom!
* * *
Tack John J, nu har jag slagit över till Blues-Av’s och ser färdigt den, för att sedan följa sena Kanada-matchen.

Det brukar bli spektakulära blowouts, och massor att skriva om, de gånger jag missar Rangers hemmamatcher.
Men den här 0-0-historien får jag lov att säga att jag är rätt glad att jag inte offrade min lördagkväll för.
* * *
Känn tonicen kolsyrebrusa i gommen.
Bengan Hörnqvist prickar in sjätte målet för säsongen.
* * *
Det var Jack Skille som gjorde Columbus första mål i The Rock, så nu undrar jag:
Var det Salvador eller Clowe som skulle – eller snarare skille – ha tagit hand om honom?
Förlåt, är lite på det humöret…
* * *
Ha ha, under pausen hade Uffe Samuelsson tydligen frågat om det fanns några Rangers-forwards som frivilligt anmälde sig för tillfällig tjänstgöring i den tilltygade backbesättningen.
Rick Nash var en av få som räckte upp handen.
Men det gick inte, tyckte Terminator.
* * *
Tack du, John J. Videosnuttarna fortsätter komma i samma program, jag lovar.
* * *
Diagnosen för blåskjortornas backar är klar:
McDonaghs axel gick ur led, så han blir borta länge – och Klein har en spricka i foten och lär inte synas till på ett tag han heller.
Samtidigt är John Moore alltså avstängd – och det dröjer ytterligare ett tag innan Dan Boyle är redo för spel.
Glen Sather, ring Douglas Murray!
* * *
Det verkar inte som att Flyers övertygar så mycket nere i Florida.
Någon fräste just nyss om att de redan dragit fördel av att vi får sova en extratimme ikväll…
* * *
Jodå.
Nu är en laddning med popcorn shrimp, southern style ribs, coleslaw och bbq-beans på väg från Brother Jimmy’s på Lexington på väg hit.
Snålvattnet sköljer redan över oxeltänderna.

Elias Lindholm har show nere i Raleigh.
Två mål direkt i första.
Hat trick?
Det vore ju väldigt festligt.
Men vad har hänt med Coyotes?
De ligger plötsligt sist i västra och verkar inte precis göra något åt saken i afton…
* * *
Hi hi, jag hade väl på känn att det skulle bli lite replikskifte mellan Hällegerd och Beethoven från Växjö i spåret.
Båda håller hårt på Devils, båda har mycket bestämda åsikter…
Missa inte, det kan bli Annie Lööf och Stefan Löfven all over again.
* * *
I Pittsburgh hugger gin & tonic-linan förstås direkt. Och om nu Sid är gin och Bengan tonic så måste ju Kunitz – som gör 1-0-målet – vara isen.
Det kan bli en lång kväll för Enroth.
* * *
Frågan är bara vem av Hällegerd och Konsertpianisten som är Annie och vem som är Löfven.
* * *
McDonagh lämnar isen efter att ha fått en axel mosad mot sargen av Evander Kane och sedan försvinner Eine Kleine Klein också.
Så nu är det bara fyra backar kvar på isen och Hunwick och Kostka (!) bildar D-par nummer två.
Det behövde ju Rangers som de behövde saltsyra i sportdrycksmuggarna.
* * *
MooseJet, vilken respekt du fick nu när du meddelade att du följt den här organisationen sedan dagarna i Georgia.
Jag gillade faktiskt Thrashers mycket och saknar Philips Arena, men har väldigt svårt att tända på Winnipeg
Sorry
* * *
Jovisst, Anton Forberg begår NHL-debut i Columbus-kassen ute i The Rock.
Om jag fattat det hade jag kanske åkt dit istället för att ligga här och gäspa.
* * *
John J är i klassisk lördagsform och spåret sprakar!
* * *
Blir nästan förvånad när Tampa gör mål och Strålle Strålman inte noteras för assist.
Fatta, han – mister defensiv på Manhattan förra året – har med ett mål och åtta assist seglat upp på andraplats i backarnas poängliga och är poängbäst av alla svenska d-män.
Det såg vi inte komma.
* * *
Håller mig till vattnigt kaffe ännu, men har börjat fnula på delivery-alternativ.
Det är ju lördag, så BBQ från Jimmy’s ligger väldigt bra till.

Det är blött och kallt där ute, jag har en del annat jag borde få gjort under helgen, det är Winnipeg som gästar stan och vi har tunga matcher i trakten både måndag, tisdag och onsdag.
Så faktiskt:
Pelle Biff steker Garden ikväll. Stannar hemma. Grottar ner sig under en tjock filt i korresoffan och ser på tv istället.
Och han ser fram emot just det upplägget också.
Men visst – det blir lite blogg ändå
Lightvarianten
Från de skönaste soffkuddarna på östra Manhattan.
Hoppas de som till äventyrs hade bespetsat sig på liveshow från Broadway inte blir gramse utan hakar på ändå.
* * *
Kolla, Per – Konsertpianisten – gör efterlängtad comeback i Kommentatorsspåret.
Det är nästan lika stort som om Beethoven skulle återuppstå och kliva in på scenen på Carnegie Hall.
Naturligtvis anmäler han avvikande åsikt, Konsertpianisten vore inte Konsertpianisten annars, och tar Devils-coachen DeBoer i försvar.
Synpunkterna är kloka, som vanligt, och sure – vad mig anbelangar bottnar irritationen huvudsakligen i det är svenskar jag engagerar mig som fått stå och trampa vid tröskeln till DeBoers frysbox.
Vad jag kan tycka om behandlingen av exempelvis Younblood Adam Larsson är att han förvisso fått chanser, men inget riktigt förtroende. Gör han en halvdan match, eller begår ett misstag, bänkas han direkt – vilket förstås fått till följd att han är skraj när han spelar och begår just misstag.
Det ter sig i mina ögon som ett dåligt sätt att utnyttja en viktig talang
Men det är bara en åsikt det med, jag är fullt medveten om att de som de facto blir NHL-coacher vet jävligt mycket mer än vad jag vet.
* * *
Ikväll ha ni sista chansen att njuta av en timmes tidigare starttider, för i natt släcker även vi lyset för vintern och sedan är det vanliga starttider igen.
Jag hatar det.
Hatar!
Ja, inte starttiderna, men mörkret.
Tänk om det inte fanns hockey.
Då skulle jag helt enkelt inte klara av det här.
* * *
Vi vill ju bra gärna ta del av Konsertpianistens syn på den omdebatterade Bryce Salvador också….
* * *
Och nu fortsätter vi sjunka ner mot det det totala midvintermörkret, steg för steg varje dygn, innan det långsamt vänder i slutet av december.
Det är fan inte meningen att det ska finnas liv på den här planeten.
* * *
Ikväll händer det:
Michael Kostka gör, i den avstängde John Moores frånvaro, sin första match med Rangers sedan praktfiaskot mot Islanders
Se där, ytterligare ett skäl att stanna hemma.
Naturkatastrofer ska man ju inte uppleva på för nära håll.
* * *
Min bild av att Bengan Hörnqvist och Sidney Crosby passar lika bra ihop som gin och tonic, som jag för övrigt spann loss på ordentligt i dagens artikel, har fått fötter och citeras nu även i Pittsburgh.
Ojvoj, hoppas det sätter sig ordentligt så de verkligen blir GT-paret och får fira framgångar med grogg i händerna på fina bilder…
* * *
Jaha, vad tänker ni följa för matcher då?
Själv håller jag nog ändå lite koll på Rangers-matchen, för att det är så sällan jag ser sändningar från Garden och verkligen gillar Sam Rosen och Micheletti, men Tampa-Washington, New Jersey-Columbus och Pittsburgh-Buffalo kommer också föräras uppmärksamhet.

Washington – Detroit 2-4 (Slut)
* * *
Man ska inte gapa efter mycket, säger dom och riktigheten i det förnumstiga ordspråket fick vi bekräftat i Verizon ikväll .
Underhållningsvärdet nådde aldrig ens fotknölarna på fotknölarna bloggen följde de två föregående kvällarna.
Eller för citera Jocke Bacon – alltså Joakim Andersson – när han ligger och stretchar på linoleummattan utanför den trånga gästkabyssen.
– Vi grisade oss till en seger.
Just.
Men här klagar vi naturligtvis inte ändå.
NHL-hockey är alltid NHL-hockey och varje kväll en ynnest för en simpel bloggare
* * *
Hinner hem till hotellet och ser slutet av basebollens Game 7-drama och det hinner verkligen bli äckligt spännande, men Royals kan inget göra åt rent monstruöse pitchern Madison Baumgarner och Giants vinner
Han – Baumgarner, en sydstatskaraktär som plockad ur en Tennesse Williams-pjäs – är den iskallaste jävel jag sett i en så extrem situation sedan Björn Borg kom tillbaka efter tiebreak-förlusten mot Johnny Mac i Wimbledon.
Jisses.
* * *
Kron Wall of Pain var, tror vi, framme och grattade Bäckis till den där 500:e poängen
Det hann däremot inte Zäta.
– Nej, vi är inte inne på isen särskilt ofta längre. Så jag slipper vara utsatt när han håller på och ruffar och fular sig och står i, säger kaptenen med ett brett flin.
* * *
Det var verkligen ingen tillfällighet att det här blev första live-kvällen i DC någonsin när The Great Eight knappt fick ett omnämnande i bloggen.
För femte matchen i rad lämnade han isen utan poäng – och slog därmed personligt bottenrekord.
Vad har hänt, boys and girls?
* * *
Det kommer nya uppgifter om Zätas hästpolo-outfit på halloween-festen, som roande nog kompletterades med nummer 14 och namnet ”Nyquist” på ryggen:
Delar av kreationen har – påstår i alla fall föremålet för ”hyllningen” – beställts ända från Indien.
Well, ska man få ihop ett lyckat skämt måste man ju vara lite ambitiös.
* * *
Det blev lite trist för Burra Junior på ett av Abdelfuckers mål, men känner jag hans gener rätt är det inget han kommer gå och älta särskilt länge.
Grabben tar snabbt revansch.
* * *
Bästa svensken på isen?
– Ja, det var väl som vanligt Hank, säger Hästpolo-Gustav.
Tio minuter senare nickar samme Hank eftertänksamt.
– Det stämmer ju inte alls, men jag har lärt ynglingarna bra så de vet vad de ska säga…
* * *
Om det var slutspel nu, då skulle vi – roar jag mig i den sena kvällen med att konstatera – ha dessa match-ups

Montreal-NY Rangers
NY Islanders-Ottawa
Tampa-Detroit
Pittsburgh-Philadelphia

Anaheim-Calgary
Nashville-Vancouver
Chicago-Dallas
LA-San Jose

Well, inte mig emot.
* * *
Redan till veckan kommer Red Wings till New York, men de har match i Ottawa kvällen innan så det blir en kort vistelse i huvudstaden.
– Mm, det är väldigt bra planerat av någon, säger Kapten Zäta med syrligheten hos en brittisk samhällssatiriker.
* * *
Back-to-back-to-back-given är över för den här gången och jag ska nu trycka ner en mycket trött skalle i hotellrumskudden.
Tack för sällskapet, det har varit mycket skoj.
Vi hörs, gissar jag, framåt lördag kväll igen.

Vändning igen, jodå
Pavel sätter just nu 4-2 och jag ber att få gå.
Det kommer mera

Washington – Detroit 2-1 (Period 2)
* * *
Here we go.
Caps vänder 0-1-underläge till 2-1-övertag och allt är upplagt för underhållning spectaculare i sista akten.
Håll i kepsen.
* * *
Optimisten från Eskilstuna har precis frågat:
– Nyquist, han är the real deal, va?
Hästpolo svarar själv när han får pucken helt ren precis framför Holtby, utför ett par moves som får Mick Jagger att likna Harry Brandelius och spräcker nollan:
Jodu.
* * *
Kuznetsov är lika ren framför Howard som Robert Redford i ”All is Lost” när han kvitterar.
Det byte några av hans undersåtar tar ögonblicket innan gissar jag att Babcock har synpunkter på.
* * *
Om inte annat kan det spåra ur i gurgel monumentale under sista tjugo.
Så här ansträngd och irriterad har det inte varit mellan Detroit och Washington sedan de tre biljättarnas direktörer uflög hit för att titta pengar av kongressen under finanskrisen 2008.
* * *
Taggen, du vet alldeles för mycket om din bloggare.
Korrekt på alla punkter om the lady; namn, plats och ursprung.
Creepy…
* * *
Glendening låter en gång för alla som namnet på en vällagrad skotsk whiskey snarare än hockeyspelare i Detroit.
* * *
Henrik, det är en viss kapten som målat upp bilder av Nyquist som en son av utvald skånsk överklass och ur de bilderna har myter om sobra hästpolotävlingar på överdådiga herrgårdar under sydsvenska sommardagar vuxit fram.
Den här bloggen är givetvis helt oskyldig i sammanhanget.
* * *
Detta måste vara första gången jag varit i Washington och inte ens nämnt Ovetjkin förrän i del 3.
Men det har ärligt talat inte funnits så mycket att säga om han som det alltid brukar handla om.
* * *
Burra Junior står för andraassisten på Brouwers vackra ledningsmål.
Nu ska han bara hänga en kasse också.
Då har han – för att nu sno en tweet av Hockeysveriges Peter Sibner – passerat pappa Roberts sammanlagda NHL-skörd…
* * *
Ah, vi tar det en gång till, så alla hör:
– Kom igen nu för FAN!