Här sitter jag och klagar på att det inte finns något att berätta och glömmer bort vad som händer när vi står i den grå Garden-korridoren och väntar på att de ska öppna Rangers rum.
Då kommer ju, för fan, självaste Forrest Gump gående i motsatt riktning.
Ja, Tom Hanks – tolvtaggaren i jumbotronen i förstaperren.
Han tittar rakt framför sig men noterar att det är journalister som står och trampar – han ser väl i förbigående hur fula vi är… – och utbrister, med en mycket karaktäristisk röst:
– Foucus on the positive, guys, focus on the positive…
Nu finns det ju inte så särskilt mycket positivt att fokusera på, men fan – när Forrest Gump kommer med en dylik uppmaning får man fan anstränga sig och jag säger härmed att The Duke var väldigt bra också.
* * *
För övrigt:
Ska jag fortsätta med den här bloggen?
Jag kan känna att det börjar gått lite stå i alla fall i liveblogg-konceptet när det bara är samma figurer – i och för sig mycket uppskattade, men ändå – som återkommer i spåret natt efter natt efter natt.
Det kanske är dags för ett annat upplägg, med mer generella nedslag ett par gånger i veckan, med listor och sånt?
Säg ni.

NY Rangers – Toronto 3-6 (Slut)
* * *
Det fanns en liten ljuspunkt för Rangers denna i övrigt nattsvarta premiär och det var Rick Nashs fortsatta briljans.
Men även den glimten hann slockna innan aftonen var över, för mitt under andra perioden ringde de från BB och flaggade för nära förestående nedkomst, så han fick slita av sig utrustningen och störta iväg för att vara vid hustruns sida.
Nånstans skakar Curre Lundmark klentroget på huvudet..
* * *
Det här slutrapporterna är rätt sega att skriva de gånger det inte finns något att berätta och det här är en sån gång.
Henke är besviken, men med måtta, och inget särskilt händer i hans omklädingsrumshörn.
– Jag har några saker jag ska se över och sedan är det bara att komma tillbaka och spela bättre, säger han.
* * *
– Då var det bara 79 matcher kvar då, suckar en beat-reporter när han slår ihop sin dator i pressrummet och reser sig för att gå ut i Manhattan-natten.
Det låter som en kåkfarare som räknar ner åren till frigivning…
Men för fan – i själva verket är det ju en himmelsk formel.
Så många underbara upplevelser väntar det kommande halvåret.
Med lite tur får vi vara med om en i korresoffan redan när Boston och Colorado går upp på svenskvänlig tid imorgon.
Vi kan väl höras då, hörrni?

Slut.
Leafs tvålar alltså till Rangers med 6-3 och nu ska vi gå och känna på den, som vi gissar, måttligt ystra stämningen i hemmalagets omklädningsrum.
Liten rapport om det äventyret kommer senare.

NY Rangers – Toronto 2-6 (Period 2)
* * *
Det här blev ju en fest lika lyckad som den Ray Donovans son arrangerade när han fyllde år.
Rangers är usla, Henke Lundqvist blir utbytt och fansen börjar uppföra sig lika störigt som den aspackade Jon Voigt.
V kan bara hoppas att det inte, på samma sätt, slutar med att hemmahjältarna får sina bilar smashade av arga boxare.
* * *
Leafs är förstås okej också.
De har om inte annat lite självförtroende just nu.
Men ingick jag i supporterskaran skulle jag inte känna mig bombsäker ens i det här läget.
Man vet aldrig med det här laget.
* * *
Phil The Thrill Kassler ger den hånfulla omvärlden svar på tal med en skinande pärla i nättaket bakom Lundqvist.
Det är inte utan att jag, som fellow tjockisskämt-offer, gläds med den lille korven
* * *
Debra Messing vinkar glatt i jumbon.
Henne har jag intervjuat en gång.
Hon var glad då också.
* * *
Men jo, när han kommer tillbaka båset efter sin balja pustar Kasslern nästan som en bloggare som tvingats ta trapporna upp till pressläktaren.
Mina sympatier….
* * *
Henkes premiär kan vara den jobbigaste i New York sen de försökta sätta upp Spiderman på Broadway och här vänder det fan snabbt,
De som brukar ge honom stående ovationer börjar omedelbart hånjubla när han gör en enkel räddning efter den där försmädliga situationen när pucken glider in under honom.
Sport i New York alltså…
* * *
Fundersam, du behöver inte alls vara fundersam över vad jag tycker om Don Cherry.
Ingenting.
Det har jag inte gjort på flera år och jag tänker inte börja göra det nu heller.
* * *
De i Rangers som inte svarar upp mot kraven på den klass man måste hålla NHL – vilket ikväll vill säga alla utom Nash, St Louis och The Duuuke – kan inte gärna skylla på att de spelade igår heller.
Det gjorde Leafs också – och av rapporterna från Columbus att döma var det ingen som direkt slet ut sin i Nationwide Arena.
* * *
Henkes uppsyn när han lämnas båset för paus indikerar att det kan bli kortfattade svar på eventuella frågor i afton.
Jag tror bestämt jag skickar fram Eken…

NY Rangers-Toronto 1-1 (Period 1)
* * *
Ojvoj, Papa Rick Nash.
Han prickar in sitt fjärde mål för säsongen – på bedårande macka från Martin St Louis.
Och det är nog fan officiellt nu:
Han är Rick Nash på riktigt igen, den han var när han spelade i Columbus och den Glenn Sather hoppades att han lockade till New York för två år sedan.
Den gamle snipern har ju varit bättre, och mer mördande i sina avslutningar, i årets tre första matcher än under hela den tidigare Rangers-karriären.
Ett mer lovande tecken hade Broadway-klubben inte kunnat önska sig.
Särskilt inte som det i övrigt inte finns så särskilt mycket att glädja sig åt just nu.
De senaste dagarna – och den här förstaperioden – har ju röjt en sanning som de som är övertygade om att det ska spelas final här igen verkar ha glömt.
Rangers har inget djupt och blir ett beskedligt lag när spelare som Derek Stepan, Dan Boyle och Mats Zuccarello saknas.
* * *
I några sekvenser uppträder Leafs verkligen lika stirrigt som en journalist som inte hittar entrén till en hockeyhall – men vid andra tillfällen trummar de på rätt duktigt med både speed och kreativitet
Bara de nu inte hamnar i underläge.
Det är då allt brukar braka samman…
* * *
Nog är det lite underligt att domarna bara står och tittar när Tanner Glass tar sats och smaskar in Clarkson i sargen.
Men dom kanske inte gillar just Clarkson, det är i högsta grad tänkbart.
* * *
Coolast med Rangers lagpresentation är inte att Henke, som alltid detta historiska decennium, föräras ljudligast ovationer.
Coolast är att Uffe Samuelsson också bejublas grundligt när bänken introduceras.
Fagersta regerar forever.
* * *
De skickar en spotlight mot den där Eastern Conference Champions-flaggan ändå.
Okej då.
Men nu gör hela New York verkligen bäst i att glömma den parentesen.
* * *
Igen, jag är verkligen inte mannen att göra mig lustig på andra isterbukars bekostnad – särskilt inte när de jämförelsevis fortfarande är i 350 gånger så bra form – men nog är vår kommentator John J väldigt rolig när han föreslår att vi ska döpa om Phil Kessel till Phil Kassler…
* * *
Åh, John Amirante. Jag trodde, för att vara frank, att han var död. Han har ju varit frånvarande hela försäsongen.
Men nu kliver den den gamle croonern ut och fyrar av nationalsångerna med större ackuratess än någonsin tidigare.
Som Eken konstaterar:
– Där har vi en som tagit sommarträningen på allvar i år.
* * *
Fast Phil The Thrill-Kasslern får ju en assist på Fransons mål.
Helt Meatloaf har han inte gått on Leafs-fansens asses.
* * *
Bacon Brodin, ja.
Gå in på sportbladet.se så hittar ni en liten intervju jag gjorde med den stillsamme värmlänningen tidigare idag.
Det är ett väldigt bra kontrakt för Minnesota – särskilt som det visar att en av deras allra största talanger verkligen är angelägen om att få stanna och inte enkom spelar de ännu större summor han kunnat hösta in om några år om han insisterat på ett sånt där kort bridge-kontrakt.
Och själv får han ju ändå mer stålar än de flesta 20-åriga karlstadpöjkar ens kan drömma om.
* * *
MSG-folket går hårt ut med kändisinzoomningana i jumbotronen och ger oss premiären till ära:
Tom Hanks.
Det blir inte lätt att toppa.
* * *
Eken till Biffen:
– Tell me what you want, what you really, really want.
Jag behöver inte svara.
Han går och hämtar kaffe.

Hurra!
För bloggen – och för nummer 30.
Det är nämligen för mig som för Henrik Lundqvist.
Jag inleder min tionde säsong på Madison Square Garden när New York Rangers i afton begår hemmapremiär mot Toronto Maple Leafs.
Och där upphör likheterna – med ett brak.
För medan Henrik sedan den där första matchen 13 oktober 2005 – när han bärgade sin första NHL-seger, mot New Jersey Devils, och jag satt i den gamla auxillery-boxen på ”fel” långsida och tittade med ögon stora som pizzapajer – blivit en ikon i i New York och tjänat hundratals miljoner kronor har jag…jag vet inte vad man ska säga, men det är som att jämföra solen med en glödlampa
Och ändå:
Även för Herr Biff har en liten dröm – miljonerna förutan, oturligt nog – slagit in under det gångna decenniet, när jag blivit kvar i den här gränslöst bedårande staden och, främst tack vare just Lundqvist, fått bevaka NHL-hockey i the woooorld’s most famous arena på närapå daglig basis.
Så jag tänker helt självgott vara glad ikväll och hoppas ni är med och firar det lilla jubileet.
* * *
Jag hann sova exakt tre timmar i min Nashville-säng innan det var dags för osedvanligt plågsam bagarväckning.
I’m too old for this shit, kan jag gott erkänna att jag hann tänka innan jag stängde av I Phone-larmet.
Men flygningen tillbaka till LaGuardia gick om inte som en dans – ingen kramar armstöd i lätt panik under dansövningar – så i alla fall utan den typ av incidenter jag hade sett framför mig och nu är jag helt pepp på att åter får se hockeykonst lika fin som den Foppa från Åkerö understundom frälste oss med i Dolly Partons hemstad för 24 timmar sedan.
* * *
Vattnet har gått!
Ja, inte på mig – även om jag kan tänka mig att några av de mer cyniska avarterna i läsekretsen har teorier om att det kan ske när som helst.
Men väl på Rick Nashs fru.
Därför är det osäkert om superstjärnan, som ju faktiskt varit Rangers bäste spelare i de två inledande matcherna, kan spela i hemmapremiären
Vigneault får säga som den begränsat finkänslige Curre Lundmark när Frölunda-målisen Håkan Algotsson hade lämnat en trupp för att vara med vid hustruns förlossning:
– Vad ska jag göra? Jag kan inte hindra killarna från att kn***a…
* * *
Det är i högsta grad oklart varför, men ända sedan den skoningslösa väckningen i Music City har jag haft rap-partiet, eller vad man ska kalla det, i Spice Girls ”Tell Me What You Want” på hjärnan.
När baristan – åh fy fan, förlåt att jag just använde det uttrycket, men jag kom inte på nåt bättre i farten – på Starbucks på Nashville International frågade vad jag ville ha var det på håret att jag utbrast:
– Tell me what you want, what you really, really want.
Hade just sett ut.
Dom måste ha spelat den i Bridgestone igår, utan att jag uppfattade det, och så smög den sig helt lömskt in i mitt undermedvetna.
Så ruttet.
Dom ska spela Gram Parsons-klassiker i Nashville.
* **
Maple Leafs’ in town alltså.
– Större blir det inte, säger Vigneault under den traditionella pre game-konferensen.
Jo, det blir det.
Däremot är det rätt kittlande att redan nu få se det enda lag i nordamerikansk proffsidrott som kan hamna i desperation efter två inledande förluster – och det, på något underligt vis, med all rätt.
Dom måste vinna ikväll, eller åtminstone spela anständigt – eljest får Carl Gustaf Lindstedt-kopian Randy Carlyle gå redan imorrn.
Något med såna Red Alert-lägen skänker alltid en extra edge åt hockeymatcher.
* * *
Det verkar oklart om Zuke kan spela också.
Han vaknade i morse med mer värk än hade tänkt sig i den där armen han fick mosad i Columbus igår kväll och är nu game time-decision.
Kom igen, norske krigare.
Zukas förste uke kan ju inte sluta på det sättet…
* * *
Toronto har haft många problem under grundseriens inledande dygn – och det värsta stavas Phil Kessel.
Han inställde sig tydligen för camp i skandalöst usel form och har under de inledande två matcherna i princip behövt syrgas efter byten längre än 30 sekunder.
Now, jag är inte särskilt väl lämpad att sitta och ha sypunkter på andras eventuella övervikt – det vore lite som när kung Tjabo anmärkte på att man, som han uttryckte det, inte ska gå omkring och vänta på att sparvarna ska flyga in i munnen
Å andra sidan får jag inte tio miljoner dollar per år för att hålla mig i form.
Det får Phil Kessel.
Likafullt har han alltså bara gett fan i sommarträningen och, ryktesvis, bara slushat runt på vid sju-åtta tillfällen innan Maple Leafs kallade till läger.
Hur blir man så?
Vad är det för fel?
Jag vet inte men plötsligt hoppas jag att det är Tortorella som får ta över när Carlyle sparkas.
* * *
Tell me what you want, what you really, really want!
Förlåt.
Den vill inte släppa taget…
* * *
Rangers skulle i samband med denna hemmapremiär kunna fira att de de facto blev Eastern Conference-mästare i våras, men har valt att avstå.
Baneret är redan hissat i taket och det får liksom räcka.
Bra så.
En förlust i en Stanley Cup-final – som det ju i realiteten handlar om – är verkligen inget att fira.
* * *
Min bordsdam för kvällen:
The Oak Man.
Är det premiär så är det, då kommer aristokraterna ut också.
* * *
Däremot håller Rangers stor premiärfest utanför Garden. Hela 33:e gatan har dagen till ära förvandlats till , eh, Blueshirt Boulevard och media-ingången har flyttats till ett lugubert hörn bortanför Madison Square Garden Theatre för där vi brukar gå in ska Rangers-spelarna, en och en, gå på röd – eller snarare blå – matta genom en allé av fans.
Fint – men dessa satans entrébekymmer!
Vore irrandet utanför nordamerikanska hockeyhallar en OS-gren skulle jag vinna guld.
* *
Mm, på väg till pressläktarhissen ser jag Phil The Thrill spela fotboll med lagkamraterna och jo – lite Inga Gill är det.
Sa John Candy från Borlänge
* * *
När Henke kommer knallande genom den där allén fansen bildat ser det ut som att han har en livvakt med sig.
Of course.
En kung ska ha en livvakt, inte sant?
* * *
Dion Phaneuf ser däremot att vara i fin form under fotbollsvärmningen bakom zamboni-maskinerna
Men det hjälper inte.
Ända sedan Sean Avery – själva Lucifer i Phaneuf-världen, av kända skäl – hade Garden som hemmahall har han varit rena Marek Malik när han spelat här.
* * *
Eken bär en väldigt vågad grön slips.
Men den klär honom.
* * *
Apropå Marek Malik ingick ju han i Rangers backuppsättning när Henke begick Garden-debut den där hypnotiska kvällen för nästan exakt nio år sedan.
Men han är försvunnen sedan länge – och det är alla andra som spelade för Rangers på den tiden också.
Henke är verkligen den ende som är kvar från 05/06-truppen – med marginal. På de flesta platser i laget har det varit personalomsättning monumentale genom åren.
Och det är en vid en snabb inventering över vilka Kungen – för Henke blev ju Kung direkt, tack vare Larry Brooks – hade som lagkamrater under det där debutåret jag inser att tiden verkligen gått.
Jagr, William Nylanders farsa, Martin Straka, Martin Rucinsky, Tom Poti (!!), Jed Ortmyer, Ryan Hollweg, Ville Nieminen, Lillebror Hossa, Jason Strudwick, Darius Kasparaitis…
Herregud, Kasparaitis!
Det känns, nästan, som att läsa att Henke spelat med Tord Lundström.
* * *
– Oh, vilken tung housemusik, säger Eken när värmningen börjar och får det att låta som något positivt.
* * *
På pressläktaren, däremot, är det i praktiken samma uppsättning anleten ikväll som i oktober 05.
Jag vet inte vad det säger, men tror att jag kan slå fast att ingen av oss ger Manhattans modellbyråer anldning att hasta hit för att hitta nya prospects.
* * *
Ha ha, rätttsavningsprogrammet vill ändra Tom Poti till Tom Potatis.
Det vet inte hur rätt det har.
* * *
Zuke är i alla fall med på matchvärmningen.
Mandom, mod och morske (eller norske…) män – nu skjuter vi lede fi i sank, herr Zuccarello.
* * *
Jamen, då så.
Då vaggar vi in i vinterhalvårets verkliga vardag igen.
Jag räknar med ert utsökta sällskap.

Nashville – Dallas 4-1 (Slut)
* * *
Jo, det är lite smärtsamt att passera Broadway – som ju ligger runt knuten från Bridgestone – på vägen till hotellet.
Lördagkvällar när Predators ställer till med Tennessee Waltz av det här slaget och vänder underlägen till gloriösa segrar vet jag ju vad det blir för slags oförglömligt ramalama på de där barerna.
Men tyvärr.
Efter en full omgång som den ikväll – när Burra och Bäckis bokförts för två assist var, när Erik Karlsson gjort drömmål, när Bengan Hörnqvist haft ny svängom med lekkamraten Crosby, när Oliver blivit matchhjälte, när Joakim Lindström gjort sitt första mål för Blues och när The Sedin Show börjat rulla igen – då har jag tid att gå ut och rulla hatt lika mycket som, exempelvis, Robin Lehner hinner gå ut och köpa en varm med bröd under en reklampaus.
I morgon väntar dessutom bagarväckning så att jag hinner med min flight hem till LaGuardia och kan närvara vid säsongenspremiären Garden.
Så jag sätter snabb punkt här – med varm hänvisning till sportbladet.se, där redaktör Hagman fullkomligen smetat ut NHL-artiklar – och hoppas vi hörs när Rangers och Leafs går i clinch.

Ett energiskt Nashville lyckas vända och vinner med 4-1.
Kort slutrapport kommer – om många timmar….

Nashville – Dallas 1-1 (Period 2)
* * *
Till slut, när 40 sekunder återstår av mittperioden, får Tim McGraw stämma upp i sin klatschiga hymn.
För då får Foppa från Åkerö fram pucken till Shea Weber och han lyckas, från blålinjen, strumprulla in den bakom en ställd Lindbäck.
Ja, man ska ju ha lite tur också.
Preds har visserligen haft mer av spelet i andra, men inte lyckats skapa så särskilt mycket farligheter mot ett Dallas som spelar sataniskt tjat i egen zon och det som ändå gått fram har Limpan avvärjt med ackuratess.
Det är då såna slumpmål ska gå in och nu kan det bli en rätt intressant slutperiod.
* * *
RobinsonRobban, nu får du verkligen ta och höja nivån. Så där smutsiga kommentarer blir aldrig godkända och det vet du sedan tidigare.
* * *
Hur lång tid ska vi tippa att det tar innan Randy Carlyle får sparken och ersätts av Bylsma?
Jag tror det händer innan månadens slut.
* * *
Jamie Benn och Tyler Seguin alltså…de har kemi som ett laboratorium på Stanford University på isen
* * *
Men ja, jag vet – Bylsma har sagt att han bara tänker ta nytt jobb om det verkligen känns rätt och det är mycket lite som känns rätt i Toronto.
* * *
Det är inte som att Jason Spezza inte hör buropen från Bridgestone-läktarna
Han är målkåt som en hel Ovetjkin och kommer gå ner i spagat av glädje om han får täppa till truten på sina nya antagonister.
* * *
Men Bruins då….vad är det här för säsongsstart?
* * *
Ingenstans jublas det med sån patriotiskt glöd när de jumbotron-zoomar representanter för den amerikanska krigsmakten som här i Nashville – och ingenstans får en bloggare som sitter och skriver och inte stämmer in i ovationerna så ilskna blickar.
Så nu vet ni ifall det blir tyst i tredje, jag kan ha skickats till Guantanamo…
* * *
Jag håller med den kommentator som beskrev Patrik Nemeth som ”krigare” tidigare under kvällen.
Han verkar verkligen vara gjord av rätt sorts grundmaterial.
* * *
Uh, hårt slut för Red Wings.
Vad hände, någon?
* * *
Nu har det gått väldigt lång tid sedan senaste kaffetankningen.
Det det ska korrigeras å det snaraste.

Nashville – Dallas 0-1 (Period 1)
* * *
Detta kan bli en svettig kväll för The Boys of Dixie.
Det är en sak att slita sig till en seger mot Ottawa, men nu möter de en stark Central Division-konkurrent och den starka Central Division-konkurrenten ser ut som såna dessvärre brukar se ut.
Stars är hårda, tunga, tajta och explosivt snabba på en och samma gång.
Fast så länge det bara står 0-1…vem vet.
* * *
Det är verkligen ingen tvekan om att vi befinner oss down south.
Det luktar BBQ i hela hallen, ljudanläggningen är laddad med country-ikonen Tim McGraws ”I Like it, I Love It” för hemmamål (som det i och för sig inte blivit några ännu, men ändå…) och fansen precis nedanför pressläktaren sportar cowboy-hattar Zeb Machahan hade blivit avundsjuk på.
Så underbart.
* * *
Foppa från Åkerö har väl inte rivit ner himlen under inledande 20, men det är kedjan han bildar med Derek Roy och Craig Smith som får i alla fall lite saker att hända – och under ett byte på slutet faktiskt naglar fast pucken nere hos Lindbäck.
* * *
Så Devils har plötsligt gått och blivit en målmaskin?
Allt kan verkligen hända.
* * *
Jason Spezza buas omsorgsfullt ut varje gång han rör pucken och visst – han sa ju tvärt nej och vägrade flytta till Nashville när GM Poile försökte göra en trejd med Ottawa.
Sånt går inte hem nånstans, men framförallt inte här nere i the old federacy.
* * *
Det är morsomt att höra Zuke kan fortsätta spela efter smällen mot axeln i Columbus.
Jag har nämligen börjat skriva en spalt som heter ”Zukas uke” – vilket, för er som inte kan er norska, betyder ”Zukas vecka” – åt norska VG och det hade blivit svårt att få ihop material om han hamnat på skadelistan…
* * *
Ha ha, de fyrar av ett fint klipp på Robert De Niro som Al Capone i ”The Untouchables” på jumbotronen just som hemmasonen Paul Gaustad gått en svängom med Vernon Fiddler.
– If somebody messes with me, säger gangstern, I’m gonna mess with him.
* * *
Anders Lindbäck ska – som alla andra målvakter – ha en medalj för att han inte bara flyttar på sig när Shea Weber laddar det där fruktansvärda skottet.
* * *
Som vanligt har de ett liveband som underhåller i pausen – detta är ändå Music City – i Bridgestone och det är i och för sig trevligt, men sällskapet står just nu och saggar sig igenom en hemsk version av Police ”Roxanne” så den gamle recensenten i mig börjar leta efter sågen…
* * *
Vernon Fiddler är och förblir mitt favoritnamn i den här ligan.
Han skulle kunna vara både karaktär i John Kennedy O’ Tooles ”Dumskallarnas sammansvärjning” och sjunga duett med Emmylou Harris.
* * *
Nu så, Foppa.
Nu händer det.