If heaven ain’t a lot like Dixie
I don’t wanna go
If heaven ain’t a lot like Dixie
I’d just as soon stay home
If they don’t have a Grand Ole Opry, like they do in Tennessee
Just send me to hell or New York City, it would be about the same for me

Så sjunger den charmant bufflige Hank Williams Jr i semiklassikern ”If Heaven Aint Like Dixie” och jag kan bara instämma.
Om det inte är som down south, i Dixie, om det inte finns BBQ och soul och bourbon och country och magnolia-träd och blues och bomull och jazz och Tennessee Williams i bokhyllorna och baptisternas gudfruktan och Elvis och andouille-korv och cowboys-boots på dansgolven och southern belles och pecan pie cupcakes och hickory-doft i en tjock, fuktmättad vind och honky tonks och gästfrihet och närhet till The Mighty Mississippi, då kan det i princip vara.
Vad som skulle kunna saknas, och därmed beröva bilden fullständig perfektion, är förstås hockey, men icke.
Det är just därför jag åter korsat the Mason-Dixie Line och letat mig in det ständiga party som pågår i centrala Nashville.
Stolta NHL-laget Nashville Predators spelar ju i Bridgestone Arena, mitt i hjärtat av allting, och ska i afton upp i ringen mot Dallas Stars.
Det ska bli en fröjd att uppleva.
Matchen spelas ju i en landsända inte ens himlen, precis som Hank Williams grabb misstänker, kan tävla med.
* * *
Det är något så sällsynt som full omgång i natt.
Samtliga 30 lag är in action i sammanlagt – check out the big matte-brain on Biffen! – femton matcher.
Vid såna tillfällen är det rätt fint att sitta vid tv:n också, och med glupskheten hos en John Candy efter ett en veckas fasta hugga in på det dignande smörgåsbordet.
Men å andra sidan skulle jag få förslitningsskador i tummen av allt zappande och schizofreni-diagnos av doktorn på grund av splittrad fokusering, så det är bäst jag sitter här och koncentrerar mig på en enda svängom.
Ni kommer ju ändå serva med oavbrutna uppdateringar från alla andra arenor i kommentatorsspåret, inte sant?
* * *
För att förekomma MrTaggen:
Nej, jag var inte ute på Broadway och stod på några bardiskar med uppslitet skjortbröst och allsångsskrålade till George Strait-hits igår kväll.
Det går inte att vara på Broadway en fredagkväll, det är som Gröna Lund under skolavslutningen på Nashvilles primära nöjesgata på helgerna.
Så jag satt istället på en lugn bar på en sidogata, drack några lokala öl och såg Kansas City Royals vinna ännu ett magnifikt drama i basebollens playoff.
Fina, fina Royals!
Snart tar de hem World Series.
* * *
Det är framförallt för Foppa jag valt att åka just hit och se just den här matchen (ja, och för BBQ:n förstås…)
Nej, inte DEN Foppa. Då hade jag varit aningen sent ute; det är sju år sedan han spelade sina sjutton matcher som predator…
Men det finns ju en ny Forsberg i Nashville nu. Filip från Åkerö utanför Leksand – precis som hockeyhelgonet från Ångermanland kallad just Foppa.
Och han verkar stå inför ett genombrott monumentale den här säsongen.
– Han var vår bäste spelare under campen och tillika bäst på isen mot Ottawa i torsdags, säger en klubbrepresentant som sitter på sätet intill bakom hemmabåset under morgonvärmningen.
Mannen fortsätter:
– Det är de små detaljerna som skiljer Filip från andra unga spelare. Som hur han aldrig bara slår iväg pucken när han blir pressad utan alltid håller sig lugn och har en tydlig tanke när han till sist chippar iväg pucken.
Min ”källa” bekräftar också det poetiska påstående att det i Filips fall var en pojke som lämnade Tennesse i våras och en man som kom tillbaka under sensommaren.
– Han verkligen utvecklats fysik. Det ser du ju med blotta ögat.
Indeed.
Det är en rätt saftig bit som sitter längst in i hörnet i Predators trivsamma omklädningsrum och vrider av sig armbågsskydden när bloggen vaggar fram för en liten pratstund.
– Det är skönt att höra att folk säger sånt, men jag körde hårt med Leksands fystränare Tommy Fredriksson hela sommaren också och det har gett resultat. Det kändes direkt när jag klev på is med Leksands och sedan har det fortsatt gå bra under hela försäsongen, säger han.
Ikväll kommer säsongens första mål, dessutom.
Det säger inte Filip själv, men väl jag.
Så känns det liksom bara.
* * *
Jag har, som några av er förmodligen känner till, viss fäbless för att köra bil på amerikanska vägar, men sträckan mellan St Louis och Nashville visade sig vara påfallande tråkig – trots att den skär genom både Illinois och, särskilt anmärkningsvärt, borubon-destilleriernas Kentucky.
Nu vet ni det
Kör Highway 61 genom Mississippi istället, om alternativet finns.
* * *
Foppa från Åkerö är nu inte ensam svensk i Nashville.
Även Calle Järnkrok, Mattias Ekholm och den just nu day-to-day-skadade Viktor Stålberg ingår i truppen.
Sedan har de Pontus Åberg, Viktor Arvidsson, Johan Alm, Magnus Hellberg och Patrick Cehlin uppe i Milwaukee också.
Predators håller kort sagt på att förvandlas till sydstatsversionen av Detroit Red Wings.
– Inte mig emot, svenska hockeyspelare är väldigt bra människor, säger min Preds-man på läktaren.
* * *
Registrerar en god nyhet så fort jag kommer in i gästkyffet – som inte alls är något kyffe i Bridgestone utan ett av de rymligare bortarummen i hela ligan.
För där står Anders Lindbäck och ser nöjd ut – medan Kari Lehtonen fortfarande är ute på isen.
Det betyder att Limpan ska stå mot sitt gamla lag.
– Japp, bekräftar han, jag får chansen i kväll. Det känns kul att få komma igång direkt. Särskilt förstås här i Nashville
Bara den högreste gästriken inte gör som David Legwand, som spelade här i femton år och när han i torsdags kom tillbaka för första gången åkte till fel utvisningsbås…
* * *
Att så många har så svårt att förstå att NHL rekryterar Chris Pronger till Department of Player Safety.
Det är inte konstigare än att FBI anställer de värsta hackarna för att hjälpa till med datasäkerheten…
* * *
Vad mig anbelangar är just Anders Lindbäck en av de svenskar som haft allra angenämast NHL-karriär.
Han har ju bara bott i de trevligaste städerna.
Först Nashville, sedan Tampa och nu Dallas – där han säger sig trivas utmärkt, trots att Big D är avsevärt mycket större än han är van vid.
Fortsätter det likadant hinner han ha adresser även i Phoenix och Los Angeles innan karriären är över.
* * *
Det enda jobbiga för ur-leksingen Filip Forsberg i Nashville är att han är omgiven av brynäsare som Calle Järnkrok och Mattias Ekholm – den senare dessutom moring i grunden.
– Mm, det är tufft, säger han medan Järnkrok flinar glatt på bänken intill.
– Nädå, det går bra, ännu så länge håller vi sams.
Well, vi får väl se hur det blir när de svensk hockeys två stora klassiker brakar samman i slutspelet framåt våren.
* * *
Ex-gnagaren Patrik Nemath – som bloggen har äran att träffa för allra första gången denna friska morgon i södern – ser ut att bli fast inslag i Stars försvarslinjer hela säsongen.
Han har nämligen fått grönt ljus att skaffa bostad i Dallas och det brukar vara att otvetydigt tecken på att klubbledningen har långsiktigt förtroende.
– Nja, det gäller fortfarande att försvara platsen och det är inte alldeles lätt, påpekar han.
– Redan när jag kom från Elitserien till AHL tyckte jag det var stor skillnad på hur snabbt det smäller om man begår ett misstag. Här uppe, i NHL, är det förstås ännu tuffare. Det går inte ens att göra ett halvt misstag.
Well, det är nåt med järnmalmen i den 22-årige stockholmarens blick som övertygar mig om att han kommer fixa det.
* * *
Det finns inte många lag i världen jag verkligen håller på, men Almtuna IS är definitivt ett.
De har under ledning av Västerviks Tichonov, Niklas Eriksson, blivit Hockeyallsvenskans Chicago Blackhawks och är efter lördagens pinne en poäng från serieledning.
Ett SHL-avancemang i vår – vilket skulle vara det största som hänt Uppsala sedan domkyrkan stod klar – kommer firas som en World Series-seger för Yankees i mina Manhattan-kvarter.
* * *
Preds-forwarden Rich Clune är 27 år gammal, men det hindrar honom inte från att sitta och larva sig och vifta med våta handdukar och tröjor i ansiktet på Mattias Ekholm när jag försöker göra en liten intervju.
Jag är å andra sidan 47 och det hindrar inte MIG från att tycka att det är rätt underhållande…
* * *
Vi befinner oss i Johnny Cashs hemstad, så naturligtvis går matchstassen – byxor, kavaj, skjorta, skor, strumpor, till och med fillingar – i svart ikväll.
* * *
Foppas förestående genombrott har uppmärksammats även av fans och lokal media och idag har The Tennessean – tidningen Al Gore inledde sin karriär på – en flerspaltig stänkare om hur den 20-årige masen utvecklade sin bländande teknik under landhockeymatcher med lillbrorsan Fredrik hemma på ”en lugn gata” i Leksand.
Wallénvägen heter den, kan bloggen härmed avslöja.
Till den kommer Preds-fans om några decennier vallfärda som Elvis-fansen idag vallfärdar till Graceland.
* * *
Hur är det ska vi ha debatt om färgen på Predators tröjor igen?
Under en match här för några år sedan hävdade ju ni, med emfas, att de var orange fast de i verkligheten var gula och några av er har fortfarande inte erkänt sig besegrade (hej, John J!).
Tröjorna är, kan jag meddela, gula ikväll också – hur det än ser ut i era tv-apparater!
* * *
Eric Cole återvänder i Stars uppställning ikväll.
Han skulle ha varit med i premiären också, men kom försent till en träning dagarna innan och då satte Lindy Ruff ner foten.
Om det var så hårt – om man blev petad för att man försov sig – skulle jag aldrig våga sova.
* * *
Olli Jokinen har sparat ut håret i vådlig rock ’n’ roll-man och skulle, rent visuellt, kunna ta över rollen som basist i Hurriganes när som helst.
* * *
Det värmer hjärtat att komma tillbaka till Music City och se att Partner fortfarande är kung i Bridgestone-environgerna.
Partner, eller Craig Baugh som han egentligen heter, är en ung man som har downs syndrom, jobbar som assisterande materialare åt Predators och tack vare sin underbart arma personlighet blivit en av NHL:s mest älskade institutioner.
Jag tror jag tipsat om den här texten förr men gör det med glädje igen för den är så underbar.
* * *
Jaha, titta Joakim Lindström nyper till direkt i Scottrade Center ikväll.
Och Bengan Hörnqvist gör första målet för Penguins igen.
Det kommer att bli en del att rapportera hem om i natt också…
* * *
Hoppas dom, som för några år sen, har tävling om kvällens bästa hockeyfrilla i Bridgestone i afton.
Dom lyckades hitta några riktigt sensationella exemplar på läktaren den gången.
* * *
Jaha, då släpper dom snart pucken down south och om vi vänder på Hank Williams Jr:s resonemang så är dixie i alla fall a lot like heaven just nu.

St Louis – NY Rangers 2-3 (Slut)
* * *
Halv två på ett anonymt hotellrum i St Louis.
Telefonintervjuer är gjorda med Vigge Hedman, Hästpolo-Gustav Nyquist och Bengan Hörnqvist, fem referat har skrivits och skickats till redaktör Hagman på redaktionen i Stockholm och nio videosnuttar är på väg till Tomas Ros för visning i Hockeystudion på lördag
Utanför fönstret är Missouri-natten svart, gatlyktor lyser över en öde 7th street, någonstans i fjärran hörs en bil rivstarta.
NHL har verkligen börjat och det är just så här livet ska vara…
* * *
Kung Lundqvist är nöjd med sin egen insats när han sitter och rycker i skridskosnörena tio minuter efter slutsignalen – men ännu mer nöjd är han med Rick Nashs insats.
– Det är ett mycket, mycket bra tecken att han gör två mål direkt i en sån här match, säger han.
Ja, i sanning.
Ska han vara så här – som när han var stjärna i Columbus – har Blueshirts fått helt ny slagkraft.
* * *
Att rättstavningsprogrammet vill döpa om Dany Heatly till Dagny är ju känt sedan tidigare.
Däremot är det en nyhet att det tycker att Ryan Suter ska heta – Sture.
* * *
Betydligt mindre muntert för Rangers är att Dan Boyle bröt en hand under den här matchen – någon som såg när? Inte jag – och blir borta i minst sex veckor.
Har Glenn Sather numret till Douglas Murray?
Det är dags att ringa nu.
* * *
Jag vet inte vad som är mest överraskande – att Minnesota nollar Colorado eller att Winnipeg, som ingen nånsin tror på, skär Coyotes i strimlor på bortaplan.
Alldeles oavsett har Patrick Roy och Dave Tippett båda fått en del att fundera över på en gång.
* * *
Zuke – Norges svar på Dave ”The Hammer” Schultz,
Den där boardingen jag ojade mig över i andraperren var ju ingenting.
I tredje hamnade han i regelrätt slagsmål med TJ Oshie.
Sicket jädra paket av uppkäftighet han är i all sin litenhet.
* * *
Nu är det slutligen dags att släcka lampan här.
Imorrn är det bara en enda match och då tar jag mig friheten att ladda bloggbatterier.
Men låt oss höras på lördag ikväll.
Då är jag – efter en roadtrip i miniformat – i en annan stad i samma tidszon.
Ni ska få en trepoängsartad ”På spåret”-hint:
Bob Dylan har använt dess skyline i en albumtitel..

Jaha, Rick Nash – aftonens Rangers-hjälte – avgör med en och femtio kvar och Rangers vinner med 3-2.
I natt kommer det en slutrapport, men vid min gud – jag har att att referera saker från den här omgången, så den dröjer tills långt in i er gryning.

St. Louis – NY Rangers 0-1 (Period 2)
* * *
I klassiska referat skulle det hetat att det här var en period som slets sönder av utvisningar, för…ja, det var ju det.
Framförallt är det Rangers som syndar och de gör det, med benägen assistans av en glödhet Henke, bra som håller tätt trots alla underlägen.
Men vill de hålla ledningen matchen igenom gör de rätt klokt i att sluta med dumheterna.
Förr eller senare får en maskin som Blues utdelning i powerplay, så är det bara.
* * *
Precis som ni befarar jag ju att Jesper Fasts arm gått av när han försvinner ut i omklädningsrummet efter att ha täckt det där otäcka skottet, men tack och lov:
Några byten senare störtar han ut på isen igen.
Det är ruter i Quickie!
* * *
Jag förstår att bluesmännen blir tokiga på Girardi när han sänker Stastny, för nog ser det – utan tv-repriser – ut som en bentackling, men domarna får det till att det är krock och ger honom bara två för tripping.
Hm.
Diskussion lär följa.
* * *
En man som ser ut som Zuke ska nästan inte kunna göra sig skyldig till boarding – och än mindre stå upp i jämnt råkurr när såna som Steve Ott ögonblicket efteråt kommer brölande.
Men han är unik, den lille norrmannen.
* * *
Hällegerd, det är härligt att ha dig med i kommentatorsspåret i år igen.
Från lycka över hur bra allt är till bottenlös besvikelse – på kortare tid än det tar en trimmad Ferrari att axa från noll till 100.
Bloggen vore inte samma attraktion utan dig.
* * *
David Backes har kortare stubin än en genomsnittlig polischef i The Wire” och ser vid minsta knuff ut att börja svära lika våldsamt som en sån efter att McNulty hittat på nåt kreativt på Baltimores östsida.
* * *
Kvällens överlägset – och då menar jag verkligen överlägset – mest öronbedövande jubel i St Louis utbryter när en hjälte fån Cardinals, just nu mitt uppe i basebollens slutspel, blir inzoomad i jumbon.
Hockey i all ära, men även i St Louis är the national pasttime den stora angelägenheten.
* * *
Tarasenko åker alltså ut för filmning – och händer det en gång till får han enligt nya regler för i år böta två tusen bucks.
Tänk vad surt om domarna missuppfattar situationen.
* * *
Det är nästan bara Pittsburgh som kan bli offer för ett hat trick – som det Corey Perry stod för ikväll – och ändå vinna.
* * *
Å andra sidan….två tusen dollar för en NHL-stjärna, det är som 25 öre för dig och mig.
* * *
Häng med en period till nu, är ni snälla.
Det kan bli åka av, tror jag.

St. Louis – NY Rangers 0-1 (Period 1)
* * *
Föreställningen att det skulle bli blowout i den här matchen byggde nog på minnet från ifjol när jag satt på samma stol på samma pressläktare och såg Nashville begå premiär mot St Louis.
Då sa det pang och pang och pang och sen var matchen över.
De här premiärgästerna håller helt annan klass och leder alldeles rättvist efter en perre.
Om inte Brian Elliott varit så vaken i kassen hade de speediga, aggressiva, hungriga vännerna från New York kunnat få in ytterligare någon puck.
Hoppsan.
* * *
Jag gör samma observation varje gång jag är här – eller ser Blues på tv:
Ingenstans har publikens huvudramsa – ”Let’s go, Bluuues” – samma dova, mäktiga tyngd.
Nej, inte ens i TD Garden.
Och då hänger ändå en en allmän känsla av att besvikelse över att hemmaspelarna inte spelat bättre under de inledande 20 i luften.
* * *
Patrik Berglund är inte den ende som kom sällsynt väl förberedd till sin camp.
Det sägs att även Rick Nash var i bättre fysisk form än någonsin tidigare när han anlände till Rangers träningsanläggning i Tarrytown för en månad sen
Och det första som händer när han fyra minuter in i säsongsdebuten får pucken i slottet – sedan Kreider snott pucken av Shattenkirk på ett sätt som man sannerligen inte brukar kunna sno några puckar av Shattenkirk på – är att han snärtar in den bakom Brian Elliott.
Just den sortens lägen brände han som Gävle bränner julbockar förra säsongen, så det är ett lovande tecken för Blueshirts.
* * *
Stora premiär-introt i Scottrade inleds med att de fyrar av ett par kanonader så överraskande och dånande att jag känner stor tacksamhet över att jag inte förbereder mig för match på samma sätt som PK Subban.
Då hade det blivit en mycket olycklig start på den här säsongen.
* * *
Blues skapar inte lika mycket som väntat, men några chanser har de och då är det ju bara att titta på Henke.
Han är extremt angelägen om att inte få samma start som ifjol.
Vezina-år.
Det är vad jag tror.
* * *
Ja, det är väldigt roligt att Leafs trejdat till sig Richard Panik från Tampa.
Är det någonstans det kan bli panik efter en match är det i Toronto…
* * *
Kerouac Gunnarsson får i alla fall komma ut i båset och hälsa på Scottrade-publiken under den lagpresentation som på traditionellt inleder säsongen.
* * *
Något egenartat av en nationalsångsvokalist att be publiken sjunga med – och sen frasera om hela numret som en Dylan efter tre dry martini.
* * *
Har Ruutu fortfarande inte slagit någon passning till Tootto?
* * *
Men PlayoffWill, Holmgren har väl redan fått sparken – eller i alla fall skickats snett uppåt i organisationen. Ansvaret som general manager har ju Ron Hextall.
* * *
Duclair gör det helt okej, tycker jag – och Lindström med.
* * *
Just ja, en hel pluton åskådare får åka med en special -zamboni runt Scottrade-isen i pauserna.
Min avund vet inga gränser.
* * *
Verkar vara en del skumma matcher som pågår i afton.
Kan ni berätta mer?
* * *
Nu ska jag filma ett litet inslag för Tomas Ros Hockeymagasin på lördag – mitt bland kollegor på pressläktaren. Det är synnerligen genant, men vad gör man inte för Front 242-konnässören från Leksand?

Missouri-morgonen tjurar regntungt mulen och kylig, men så fort jag lyckats lokalisera mediaentrén i en luguber gränd bakom ett betonggrått parkeringshus och kliver in i Scottrade Center känns det som att en stor, gnistrande varm Mallorca-sol börjar lysa över hela tillvaron igen.
Den första morgonvärmningen sedan Kings och Rangers förberedde sig för Game 5 i Staples Center 13 juni ska precis börja och jag blir som berusad av upprymdhet så fort jag kommit nerför backstage-trappan och steppar ut på det slitna, smutsfläckiga cementgolvet i hangaren under de maffiga läktarsektionerna.
Det är en salig hemkomst, en sannskyldig redemption, en belöning efter tre månaders vandring genom den hockeylösa tomheten och hjärtat jublar över att åter få slå i ishallskylan, bland zambonis och isskyfflar, i doftblandningen av liniment och suspensorsvett och pressläktarkaffe, i ljuden från materialförvaltarnas slipmaskiner och sargdörrar som öppnas och stängs….
Sedan fortsätter jublet i bröstkorgen stegra i takt med att dagen går och den ena premiärritualen efter den andra bockas av, som första inför-matchen-intervjun med Carl Hagelin och första slipsvalet på hotellrummet – för att slutligen kulminera i en skälvande febertopp när jag nu slår mig ner vid anvisad plats i pressläktaren högt upp under de Blues-blå takåsarna och börjar komponera det här introt.
Mina vänner:
Säsongens första liveblogg är satt i rörelse.
* * *
– Första matchen för säsongen rymmer ofta ”a level of bizarreness”, säger den, nu som förr, härligt mullige Blues-coachen Ken Hitchock under sitt möte med tredje statsmakten efter morgon
Så sant.
Igår natt uteblev till exempel denutlovade slutrapporten – utan förklaring.
Men jag satt och väntade på Henrik Sedin-citat till Canucks-referatet till långt in på småtimmarna och när de till slut var bärgade hade jag, mot allt förnuft, glömt att jag skriver en blogg också – och gick som en annan Rain Man bara och la mig och sov.
Sånt händer bara under premiärnätter.
* * *
Det är alltså Blues och Rangers som går upp i bloggens riktiga säsongsdebut.
På det så kallade papperet ter sig det som en pretty fucking lovande tungviktsbomb.
Blues är ju ett av de mer monstruösa powerhousen i väst och Rangers spelade – nota bene – Stanley Cup-final för knappt fyra månader sedan.
Ändå:
Jag får redan vid lagens förmiddagsträningar känslan av att det kan bli en hisnande blowout här.
Rangers har svurit på att de inte ska starta lika bedrövligt som förra året, men med alla nya byggstenar är det, som han själv konstaterar, ett ”work in progress” Alain Vigneault startar grundserien med och dessutom saknar han sin förstecenter.
Samtidigt ser hemmalaget – sedan senast spetsat med som Paul Stastny, Jori Lehtera och Jocke Lindström – ruskigt samlat och peppat ut under morgonvärmningen.
Kung Lundqvist får antagligen ta fram sina Vezina-moves direkt om det här ska funka.
* * *
Pressentrén i den här hallen ligger verkligen omöjligt till.
Men det är den inte ensam om.
De som äger NHL-arenorna verkar tycka att murvlar som kommer till stan för första gången förtjänar att irra runt i kallsvett en timme innan de hittar rätt.
Värst var det i Phillips Arena i Atlanta, där man helst skulle ha GPS och pannlampa för att hitta rätt dörr i en biltunnel (!) under själva hallen – och idag har Columbus tätpositionen med ingången man måste använda för morgonvärmningarna gömd inne i ett bostadshus vägg i vägg med själva Nationwide.
It’s hard for a hockeyjournalist out here.
* * *
Blues håller på att bli rena Red Wings. Årets trupp rymmer inte mindre än fem svenskar – plus några påläggskalvar av samma fina ursprung i the minors.
– Ja, de andra har börjar klaga på att de bara hör svenska i omklädningsrummet hela tiden, berättar Magnus Pääjärvi.
Dom ska väl vara glada.
Det är August Strindbergs, Gunnar Ekelöfs och Karin Boyes nobla språk dom får sina nordamerikanska öron tvättade med.
* * *
Som Jaromir Jagr till allmän munterhet tydligen slagit fast under Devils sista förberedelser i Philly:
Det kan bli roligt om Tuomo Ruutu och Jordin Tootoo spelar ihop.
Då får ju kommentatorerna säga:
– Ruutu to Tootto.
Ha!
* * *
En av de nya svenskarna i St Louis omklädningsrum är Joakim Lindström och honom tycker Hitchcock att såväl fansen som media ska hålla ett noga koll på.
– Alla pratar om att vi fått hit Paul Stastny och han kommer för all del att hjälpa oss mycket, men bli inte förvånade om även Lindström och Jori Lehtera gör riktigt starkt intryck på er. De har varit väldigt bra på försäsongen och jag tror att de kommer bli stora profiler, säger han.
Lindström håller med om att det gått bra under campen och verkar överhuvudtaget gå in i den här comebacken med stor tillförsikt.
– Jag har haft nytta av att jag varit här förut och vet en del om hur det går till, säger han.
* * *
En mindre rolig rapport från Devils morgonoperationer är att Adam Larsson trots allt förtroende han fått under träningsmatcherna är ”healthy scratch” i premiären – och har svårt att hålla in med sina känslor.
– Det här är den värsta petningen hittills. Jag är otroligt besviken, säger han till Rich Chere på Star Ledger.
Även Yayo Josefson sitter på läktaren i Wells Fargo och det är väl fan:
Om DeBoer nu inte tror på de här gossarna efter så många år kan de väl få chansen nån annanstans?
* * *
En annan ny svensk hos Blues är som bekant Örebroarn – Calle Gunnarsson.
Men han har tvingats operera en höft i somras och kan inte spela premiären.
Istället sitter han vid sidan om och läser Jack Kerouac.
Nej, jag skojar inte.
– Jag håller på och läser ”On The Road” nu. Den är bra. Tidigare i somras klippte jag John Steinbecks ”Möss och människor” också, berättar han när han satt sig ner på omklädningsrumsbänken efter morgonens pass och jag håller på att snubbla omkull och landa i en hög blöta axelskydd.
En hockeyspelare som läser högklassig skönlitteratur…det är ju som om Bruno K Öijer skulle jogga.
* * *
Hitchcock är noga med att uttrycka respekt för Alaine Vigneault, men råkar ändå kalla honom – Elaine.
Elaine Vigneault!
Fast det betyder ju, i någon mån, att jag återvänder till Elaine’s när jag går på Rangers hemmamatcher, så jag klagar inte.
* * *
Bara nu inte Gunnarsson reagerar som de flesta unga män som läser ”On The Road” första gången.
Det brukar sluta med att man vill sitta och hälsa vin direkt ur flaska på ett fält i Kansas och studera ”evigheten”…
* * *
Det har hela försäsongen viskats om att Patrik Berglund är i rekordform och tja, såvitt jag – inte precis den förste en fysiolog skulle utse till sanningsvittne – kan bedöma har han verkligen lyckats trimma sin lekamen.
– Jag började träna en månad tidigare än tidigare och har sedan tänkt på att ta hand om mig och sköta dieten och det har gett resultat, säger västmanlänningen.
Det resultatet tänker han ikväll omsätta i ett mål på Henke Lundqvist.
– Ja, flinar han, det känns som att jag har det i mig, faktiskt.
* * *
Försöker räkna ut var det var jag satt och drack grogg när jag var här och hälsade på dåvarande Blues-backen Rico Persson under en match mot Thrashers för fjorton sedan, men det är av förståeliga skäl inte så lätt att minnas.
Men bra platser var det, jag satt nämligen med spelarfruarna och sällan är utsikten bättre än hos dom.
Över isen alltså.
Vad tror ni jag är för en?
* * *
Hagge Hagelin – Berglunds rumskompis i Sotji – bara flinar när jag säger att Bulan tränat hårdare än nånsin i sommar.
– Jaja, för honom var det säkert hårdare än förut. Men det betyder inte så mycket, menar geparden från Södertälje.
En så kallad gliring är härmed bokförd.
* * *
Det är inte mer än rätt att de spelar AC/DC under matchvärmningen.
När Blues är som bäst spelar de precis som AC/DC låter.
* * *
Hagelin, förresten, ingår i en nykomponerad kedja med Derrick Brassard och bäste kompisen Zuke Zuccarello.
Kort sagt:
Han är Poulliot i år.
– Det betyder att jag måste vara lite självisk och skjuta mer. De andra två passar ju bara hela tiden, konstaterar han.
* * *
Jamen, titta:
Lill-Burra, Andre Burakovsky, nyper till direkt och gör Washingtons första mål för säsongen.
Så ska en NHL-karriär börja!
* * *
Nu tänker jag på stuvade makaroner, om ni ursäktar.
Rico Perssons förtjusande hustru, Kattis Finn, serverade de bästa stuvade makaroner jag nånsin ätit under det där besöket 2000 och så fort jag tänker på de dagarna sköljer snålvattnet över oxeltänderna.
* * *
Och Bengan Hörnqvist hänger en direkt sin första match som pingvin.
Jag säger ju det, han kommer göra 40 i år.
* * *
Nej, Taggen, Miami Vice-stassen spar vi tills Tampas första match i finalen i juni.
Ikväll går vi till storms i sober mörkblå kostym, ljusblå skjorta och en svartvitt-prickig Calvin Klein-slips som själve Kung Henrik skulle dregla över (nåja…)
* * *
Rangers hoppas på en egen wonderkid a la Burakovsky i afton.
För jo, The Duke – den blott 19-årige Anthony Duclair – får chansen direkt.
Ska bli kul att se.
* * *
Öh, hur är det med Lille Fridolfs ankor i Consol Energy Center egentligen?
* * *
Scottrade-kaffet är lite för starkt för min smak, men fortfarande tio gånger så svagt som den där tjäran ni sitter och häller i er hemma i Sverige, så nu ska jag gå och tanka innan vi åker.
Jag säger som igår – men med ännu mer emfas:
Happy premiärkväll.

Calgary – Vancouver 0-1 (Period 1)
* * *
Jag vill minnas att jag i stora säsongstipset skrev att Desjardanis inte skulle kunna knäppa på fingrarna och reparera allt Tårtan förstörde i Vancouver och nej, Canucks ser ju inte omedelbart ut som att det är 2011 igen.
Men de verkar redan ha roligare än förra året – och de är redan så mycket bättre än Calgary som de ska vara.
* * *
Jo, John J, så var det.
Under en deltävling i Melodifestivalen i Falun delade jag hotellhiss med Bert Karlsson och när han några våningar före mig klev av släppte han en fruktansvärd brakskit, skrattade hysteriskt och sa ”Här får du för all skit du skrivit genom åren”.
Inte konstigt att man blivit lite konstig.
* * *
Alex Edler börjar säsongen med en indianare.
Hm.
Men det vara bara för att jaga iväg några demoner från Torts-året, nu kommer allt bara bli bättre.
* * *
Jo, ref-cam är nog rätt coolt ändå.
* * *
Var det nån som behövde få göra ett mål redan i premiären var det Burrow – en av de gamla snipers som bara krackelerade och kvävdes i tårtsmeten.
* * *
Hör att Stanley Cup-bucklan firas ner från taket under mästerskapsceremonierna i Staples Center.
Fine, men nu är det bara att glömma den skimrade pjäsen och börja spela igen.
Den tillhör inte Kings längre, den måste erövras på nytt – och de som inte inser det vinner aldrig igen.
* * *
The Sedins har några intressanta ”looks” tillsammans med Vrbata under inledningsperioden.
När de lärt känna varann ordentligt kommer det där att bli en väldigt fruktad kedja.
* * *
Nu ska jag randa lite referat åt redaktör Persson, som kommer in till redaktionen i Stockholm om exakt en halvtimme.
Jag återkommer med en slutrapport när de är klara i Saddledome.

Toronto – Montreal 3-4 (Slut)
Boston – Philadelphia 2-1 (Slut)
* * *
Välkommen till Heartbreak City.
Den ligger i provinsen Ontario och och räknas idag som Nordamerikas största efter New York och Los Angeles.
Herregud, jag kallade inledningen ”så very, very Leafs”.
Vad ska man då kalla avslutningen?
Morgan Rielly kvitterar när det är drygt två minuter kvar och och då SKA det ju bli åtminstone förlängning, men nä.
Inte i Heartbreak City.
Där slutar det med att Plekanac får in en skitpuck 43 sekunder före slutet och så är premiärkvällen förstörd för Nordamerikas mest plågade fans.
Så VERY, VERY Leafs.
* * *
Det visade sig, inte helt oväntat, vara betydligt skönare att ta med sig laptoppen ner i sängen och ligga och kolla på med huvudet vilande på en härligt maffig hotellrumskudde.
Men det är svårare att blogga i den positionen – och en rostig gammal biff blir dessutom dåsig som en grizzly om hösten och håller på att somna och så kan vi ju inte ha det.
* * *
Det slutar dramatiskt i Baaastan också, noterar vi
När en och femtio återstår av tredje står det fortfarande 1-1, men då ser Carl Söderberg – som vad jag förstår återförenats med Loui Loui under matchens gång – till att jobba fram ytterligare ett mål, den här gången slutligen signerat Chris Kelly.
Skånske Carl alltså.
Blågul kung i NHL – so far…
* * *
Enligt kommentatorn i Toronto inledde Paul Devorski med matchen i Toronto sin sista säsong som NHL-domare.
Så vemodigt.
Jag tyckte ursprungligen att han var horribel, men har efterhand ändrat åsikt och gillar honom skarpt idag.
Vändningen kom nog när jag fick ringa up Marcus Winnerborg efter hans NHL-debut i Dallas och Devorski ryckte åt sig luren och höll ett helt litet anförande om hur bra hans nya svenska kollega hade agerat på isen.
* * *
Subban spelade inte precis mot Bruins i slutspelet i den här premiären, men han behöver bara ett enda tillfälle för att göra skillnad och det uppenbarade sig ju där i tredje.
Man måste älska Subban.
* * *
Jag – och många med mig – har slagit fast att Canucks kommer resa sig ur Tortorella-ruinerna med Desjardanis i båset.
Nu får vi en första aning om vi har den minsta koll.
Det här ska bli mycket intressant.

Toronto – Montreal 2-2 (Period 2)
Boston – Philadelphia 1-0 (Slutet av Period 2)
* * *
Gästerna håller ju på att äta sig in i det här.
Leafs är bäst första halvan även i den här perioden, men sen blir det mer och mer Montreal och min känsla är att de tar över i tredje.
* * *
Phaneuf har en rätt jobbig premiärafton.
Förmodligen saknar han Calle Gunnarsson.
Det sa ju redan de gamla grekerna:
Har man väl lärt känna en örebroare är de svåra att vänja sig av med.
* * *
Reprisbilderna från ACC, filmade i panorama med kamera som följer spelet längs rinken, är riktigt maffiga.
Hoppas de tänker ha såna på alla arenor i vinter.
* * *
Man vill ju veta hur alla de där som kallar sig ”advanced analytics” och blivit anställda av Maple Leafs förklarar att Kumelin fäpplar bort pucken så att Plekanec momentet senare kommer fri och kan kvittera.
Nej, nu är ju jag också där och petar i det där.
Förlåt!
* * *
Däremot vet jag inte om ”ref-cam” är någon särskilt bra idé.
Den leder bara till att ena domaren får åka omkring och se ut som en fåntratt.
* * *
Som kommentatorerna konstaterar:
Situationen när Winnik – i sin första NHL-match som Löv – helt förryckt tar pucken, sluter handen och kastar den mot egen kasse indikerar att han tittat lite för mycket på det pågående baseboll-slutspelet.
Eller så får han plötsligt han stroke.
* * *
Jag saknar Douglas Murray, slår det mig när jag ser Habs.
Ge honom ett kontrakt, någon.
* * *
Korresoffan får kråma sig i strålkastarskenet i banderollen högst upp på Aftonbladet-sajten, noterar jag.
Det har den gode vännen såklart förtjänat, men rubriken ljuger – jag sitter på en rätt obekväm kontorsstol i St Louis och bloggar.
* * *
Ser väldigt lite av matchen i TD Gaaaden, så ni som har fokus där får gärna berätta lite om hur det sett ut.
* * *
Här knackade det nu på dörren och in kom en försynt herre och lämnade den club sandwich jag flaggade för i pausen.
Det ska bli ett sant nöja att sätta mitt vinda, brittiska garnityr i den.

Toronto – Montreal 2-1 (Period 1)
Boston – Philadelphia 1-0 (Slutet av Period 1
* * *
Inledningen är ju som en snabbresumé över Maple Leafs moderna tillvaro.
De för spelet och leder skotten med 5-0 och Ontario har redan börjat bespetsa sig på Stanley Cup-parad i juni
Sedan gör Max Pacioretty säsongens första mål på Canadiens första skott – genom att bara trampa förbi en Phaneuf segare än skämten i hustrun Elishas sämsta komedier och sedan fjösskjuta rakt igenom Bernier.
Så very, very Toronto.
* * *
Streamen på nhl.com är ingenting annat än utmärkt, men jag har fortfarande inte riktigt vant mig vid att sitta vid skrivbordet och blänga på datorn.
Matchkänslan blir inte riktigt lika påtaglig som när man blänger på stor tv-skärm, så är det bara.
* * *
Jaja, vi får ändå ge Toronto att de fortsätter spela helt okej och förtjänar att leda med 2-1 inför första pausen.
* * *
Jag har en ful-länk uppe från Boston också och lyckas knäppa över just som Carl Söderberg fixar Bruins första ledning för säsongen med en riktigt begåvad passning till Rielly Smith.
Han kommer vara en chef i år.
* * *
Subban får i en förhandsintervju utanför omklädningsrummet frågor om helgens avslöjande att han brukar släppa sura brakare runt egna målgården för att störa motståndarforwards.
Ja, ibland måste även tv-reportrar prata skit…
Men jag är fortfarande mest nyfiken på att höra Carey Prices synpunkter i frågan…
* * *
Twitter svämmar över av Corsi- och Fenway-skämt efter ”Analytics”-lagets inledning.
Något säger mig att vi kommer vara rätt trötta på sortens lustigheter om ett tag.
* * *
Vilken skräll att det dröjer ett tag innan de börjar i Air Canada Centre.
Där kan de dra ut preludierna i evigheter vilken tisdag i januari som helst, så en säsongspremiär motsvarar ju som ett genomsnittligt kungabröllop i Sverige
Men det kunde varit värre.
De kunde ju ha mötts i Montreal…
* * *
PlayoffWill, jag hittade några av dina kommentarer i Spam-filtret. Varför de hamnade där är olart, men de publicerades direkt.
* * *
Om Lill-Nyllet ändå spelat den här premiärmatchen….vad läckert det hade varit.
Men:
Next year!
* * *
Lupus, det där finaltipset tycker jag du ska spela på, för får du in det blir du multimiljonär.
* * *
Nu börjar eder Biff snegla mot room service-menyn..
En lite club sandwich till andraperren i Big Smoke, det kan vara precis vad som behövs