Jag hade tänkt att jag skulle undvika klyschan om det lilla barnet i sängen kvällen innan julafton.
Men det verkar svårt.
Det är ju just så – som det ivriga barnet de sömnlösa timmarna innan tomten kommer – man känner sig när det är Opening Night i NHL och den nio månader långa hockeyresan ska börja igen.
Vad för andra jämförelser finns det som täcker in den febriga jag-kan-inte-vänta-feelingen?
Minuterna före första Ebba Grön-konserten kanske, när de släckte ner vid scenen i Borlänge Folkets Park och jag visste att jag plötsligt skulle få se Thåström för första gången.
Ögonblicket när planet landade på LAX under jungfruresan till Amerika en tidig oktoberkväll 1979.
Varje söndag när en en ny Sopranos-säsong skulle starta.
Det formligen bubblar i bröstkorgen – av förväntan, begeistring och allmänt euforisk känsla av att själva livet efter en onödig paus på tre månader tar fart på nytt.
Fan så härligt!
Jag vet att många av er där ute känner precis likadant och jag ber härmed att få hälsa er välkomna tillbaka till NHL-bloggen säsongen 2014/2015, kommentatorsspårsstammisar såväl som U-båtar.
Happy premiärnatt!
* * *
Jag får dock lite grums i min brusande glädjebägare när jag kliver in på mitt rum, knäpper på tv:n och upptäcker att NBC Sports inte ingår i hotellets kanalutbud.
Det betyder att jag bara kan se kvällens matcher streamade på laptoppen – och får nöja mig med först Toronto-Montreal och Calgary-Vancouver, enär matcher som sänds på riktäckande kanaler blockas på nätet.
En klar missräkning.
Men vi får göra det bästa även av denna situation och funkar inget annat kanske någon av er – vissel vissel – tipsar om nåt bra ställe där matcherna Boston-Philadelphia och LA-San Jose liksom visas ändå…
* * *
Var jag är?
Mmm, det undrar ni, va?
På vad som skulle vara två- eller trepoängsnivån i ”På Spåret”:
Den nyblivne Polarpris-vinnaren som skrev ”Johnny B Goode” och ”Sweet Little Sixteen” kommer härifrån…
* * *
Vi har alltså fyra matcher i premiärgiven – en lagom dos att börja med, tycker jag.
Ingen ska bli förvånad om Leafs, Flyers, Sharks och Flames vinner.
Men att komma ihåg i så fall:
De inledande veckorna – för att inte tala om de inledande dagarna – säger inte nödvändigtvis så mycket om hur det kommer att sluta.
* * *
Enpoängnivån i ”På spåret”-
Ett hockeylag som heter Blues spelar här.
Jo, så blidde det.
Bloggens första live-macka för säsongen serveras när Rangers och Blues går i clinch i Scottrade Center i morgon natt.
Då börjar somliga förstås omedelbart bröla om att jag bara ränner efter Rangers, men det var hit mina chefer skickade mig – Henrik Lundqvist är den överlägset hetaste NHL-svensken i redaktörsögon, det vill säga den som blir mest läst – och de kan trösta sig med att jag är nån helt annanstans och ser helt andra lag redan på lördag.
* * *
Schema-nissarna på NHL är lite elaka som skickat Sharks till Los Angeles just i den här öppningsmatchen, när Kings ska hissa mästerskapsbanér och allt.
Snacka om att rubba in katastrofen i våras…
* * *
Andre Burakovsky (Washington) , William Karlsson (Anaheim), Victor Rask (Carolina), Alexander Wennberg (Columbus) och Dennis Everberg (Colorado) heter de svenska rookies som klarade sista cutten och tog platser i de slutgiltiga trupperna.
För mig är Everberg den stora sensationen, jag hade ingen koll alls på honom, men av Patrick Roy får man inga chanser om man inte förtjänat dem, så bloggen lyfter på den imaginära hatten och ropar ”bravo!”.
För övrigt är jag, vad detta anbelangar, övertygad om att även sådana som Henrik Samuelsson, Jacob De La Rose, Simon Hjalmarsson, Viktor Arvidsson och Viktor Lööv kommer att få gott om chanser vad det lider.
* * *
Brooksie, som yours truly broderligt delade taxi med in från flygplatsen tidigare idag, har Stanley Cup-vinnaren klar för sig:
Rangers.
De är, hävdar han i Posts fina Season-preview idag, snäppet bättre än ifjol och kommer därför slå Tampa i konferensfinal och sedan ta revansch på Kings i finalen.
Känns på den, ni.
* * *
Att William Nylander får stå på tillväxt ytterligare ett år – i Sverige – tycker jag är lite tråkigt.
Han hade varit en stor attraktion redan i år.
Men det går att förstå Leafs hållning, som någon sa:
Man hör aldrig någon general manager ångra att en talang fått stanna i ”the minors” en säsong för länge, däremot väldigt många som haft anledning att beklaga att de plockat upp talanger en säsong för tidigt.
Förr eller senare blir Lill-Nyllet en superstar i den här ligan.
* * *
Det var ju kul att så många av er läste och verkade uppskatta mitt stora inför-tips, men jag saknar kontringarna.
Jag vill ju ha era tips också.
Shoot!
* * *
Ja, nu är väntan verkligen snart över.
Världens bästa show börjar igen – och ska, som sagt, sedan rulla i nio gloriösa månader.
Jag försöker fixa lite med streamar och teknik här, och återkommer sedan traditionsenligt när det är paus i Toronto.
Igen:
Happy premiärnatt!

Prisa gud – nu börjar NHL igen.
På riktigt.
Och med ”riktigt” menar jag inte bara att den träliga försäsongen är över.
Den grundserie som inleds på onsdag är den första helt normala sedan hösten 2011.
Jo, faktiskt.
2012-2013 fick vi nöja oss med den rumphuggna lockout-säsongen och fjol hade vi ett utdraget OS-uppehåll mitt i kalendern.
Den här gången är upplägget det gamla vanliga:
82 dundrande omgångar i tät följd mellan oktober och april, med avbrott endast för den så kallade Zäta-helgen – också känd som All Star Weekend – i Columbus i slutet av januari.
Jag får för mig att det betyder att det blir ännu bättre och roligare i år, och det säger i så fall inte lite för fjolårssäsongen var helt grandios, med en serie historiskt formidabla slutspelsserier under våren som särskilt rungande utropstecken.
Däremot blir det inte mer lättippat.
Det går aldrig att säga exakt hur det ska gå i den här ligan, det finns ingen som klarar av det.
När vi satt här och vecklade ihop pannorna för ett år sedan var det till exempel ytterligt få som trodde något annat än att Colorado Avalanche skulle fortsätta klafsa omkring i västra konferensens bottenslam.
Men de bara exploderade och vann till slut hela, förstummande hårda Central Division.
Naturligtvis kan det finns likadana sleepers som vi inte sett komma i år också – för att inte tala om att det kan finnas tippade topplag som får problem omöjliga att förutse på förhand
Men utifrån vad vi vet just nu, och utifrån vad jag i min allmänna förvirring resonerat mig fram till under närmare en månads analyserande av de 30 lagen, tror jag att det här återigen i första hand är en maktkamp mellan powerhousen i Chicago och downtown LA.
Kings och Blackhawks kommer sannolikt att mötas i en ny konferensfinal – som kommer att kännas som den moraliska finalen – och den som vinner tar Stanley Cup-titeln av bara farten
I år gissar jag, utan att känna mig särskilt tvärsäker, att det blir Blackhawks och jag utvecklar varför här nedan, i den utförliga lag-för-lag-genomgången.
Västra konferensen – klart överlägsen den östra – rymmer förvisso fler högkvalitativa lag och naturligtvis kan även Anaheim och St Louis utmana. De är i princip lika bra som de två stora, men har fortfarande inte klarat av att stegra i rätt ögonblick under våren och behöver visa att de kan det innan jag törs säga att de går hela vägen.
Östra konferensen håller, som sagt, inte samma klass men konkurrensen om playoff-platserna är likafullt mördande.
Min utgångspunkt är att Boston, Tampa, Montreal, Pittsburgh, Rangers och Columbus kvalificerar sig
Men sedan kommer Detroit, Florida, New Jersey, NY Islanders, Washington och Philadelphia vara involverade i en ohygglig kamp på liv och död om de två återstående platserna.
Just idag säger jag att Jersey och Florida tar dem – för något ska sägas när placeringar måste tippas – men tro mig, det är min bestämda uppfattning att den striden kan sluta precis hur som helst.
Okej, här är mina placeringar i de fyra divisionerna

EAST

ATLANTIC
1. Boston Bruins
2. Tampa Bay Lightning
3. Montreal Canadiens
4. Florida Panthers
5. Detroit Red Wings
6. Toronto Maple Leafs
7. Ottawa Senators
8. Buffalo Sabres

METROPOLITAN
1. Pittsburgh Penguins
2. New York Rangers
3. Columbus Blue Jackets
4. New Jersey Devils
5. New York Islanders
6. Washington Capitals
7. Philadelphia Flyers
8. Carolina Hurricanes

WEST

CENTRAL
1. Chicago Blackhawks
2. St Louis Blues
3. Dallas Stars
4. Minnesota Wild
5. Colorado Avalanche
6. Nashville Predators
7. Winnipeg Jets

PACIFIC
1. Anaheim Ducks
2. LA Kings
3. San Jose Sharks
4. Vancouver Canucks
5. Arizona Coyotes
6. Edmonton Oilers
7. Calgary Flames

(*Halvfetade – till slutspel)

Final: Chicago Blackhawks – Boston Bruins
STANLEY CUP-MÄSTARE: Chicago Blackhawks

Några saker till innan vi går in på de enskilda lagen:
Sidney Crosby vinner Art Ross och Hart, för världens bästa spelare tenderar att göra det och och han är fortfarande tämligen ohotad i den positionen.
Den svenske poängkungen kommer, om han för en gångs skull få vara någorlunda hel och spelar lejonparterna av matcherna, heta Henrik Zetterberg.
Erik Karlsson, som under en lång sommarledighet äntligen haft tid att hela sin illa tilltygade häl, gör en monstersäsong och blir nominerad till Norris tillsammans med Drew Doughty och Victor Hedman, som också verkar står inför en brakande genombrottssäsong.
Calder-trofén som Årets rookie har Tampas Jonathan Drouin slagläge på, men Floridas draftetta Aaron Ekblad kan bli svår konkurrent – liksom en Filip Forsberg det viskas mycket upphetsat om i Nashville
Vezina? Jag tror Henrik Lundqvist får sin andra inteckning i den trofén. Med förra årets osäkerhet kring nya kontraktet i backspegeln kommer han att starta med en helt annan pondus och stridsvilja än ifjol – och sedan tänker han, det går att se i ögonen, göra precis allt han kan för att bära sitt lag till samma oförglömliga fröjder som ifjol.
Förste tränare att få sparken blir Paul MacLean i Ottawa eller Randy Carlyle i Toronto – och den förste att ta över ett coachjobb heter Dan Bylsma.

Då så, här är de – Biffen-analyserna av de samtliga 30 lag.

ANAHEIM DUCKS
– Egentligen är det krattat nu. Egentligen är the stars aligned på himlavalvet ovanför Orange County. Egentligen befinner sig Anaheim-ankorna i perfekt läge för en seriös cup run. De har superstars som Ryan Getzlaf och Corey Perry på väg in i sin absoluta prime. De har en bunt anmärkningsvärt talangfulla ynglingar som, inte minst med hjälp av erfarenheten från vårens Freeway Series mot ärkerivalerna i Kings, borde vara mogna att ta ett essentiellt kliv framåt. De säkrade free market-racets verkliga jackpot med förvärvet av Ryan Kesler och kan, om han får förväntad nytändning i Kalifornien-solen, ha hittat en avgörande pusselbit med honom i positionen som andrecenter. De har en av världens mest lovande målvakter, de har djup och de har rätt sorts komplement. Likafullt vågar jag inte riktigt fullfölja en tanke från tidigare i somras om att det är Ducks tur att spela final. Av två skäl. För det första är huvudkonkurrenterna precis lika bra, om inte bättre. Bara att ta sig ur en division som inkluderar San Jose och, framförallt, lede fi från downtown LA, är en brutal utmaning. Och överlever de det stålbadet väntar Chicago, eller den som till äventyrs slagit ut Chicago, i nästa vända. Västra NHL-konferensen får det som brukar kallas Dödens grupp i stora fotbollsturneringar att likna barnkalas. För det andra: Coachen heter fortfarande Bruce Boudreau. Jag gillar den godmodige Lille Fridolf-karaktären skarpt som person, men han har gång på gång på gång bevisat att han är blott grundserieartist och helt enkelt inte klarar av att leverera under våren. Nu får han en sista chans och det är möjligt att han förtjänar den. Problemet är bara att svaret på om BB verkligen klarar av att coacha i playoff kommer först när det kan vara för sent. Vore jag GM Murray skulle jag ta minsta antydan till svacka under grundserieinledningen som förevändning för att ställa ex-ankan Dan Bylsma i båset. När han får ta hand om talangfulla lag mitt under säsongen brukar det gå bra…
Nya: Ryan Kesler (c, från Vancouver), Dany Heatly (f, från Minnesota), Nate Thompson (c, från Tampa), Clayton Stoner (b, från Minnesota).
Förluster: Teemu Selänne (f, slutar), Saku Koivu (c, slutar), Jonas Hiller (mv, till Calgary), Nick Bonino (c, till Vancouver), Mathieu Perreault (f, till Winnipeg), Daniel Winnik (c, till Toronto), Stephen Robidas (b, till Toronto).
Svenskar: Jakob Silfverberg (f), Hampus Lindholm (b), Rickard Rakell (c), William Karlsson (c), Max Friberg (f).
Tips: Absolut en utmanare i vilda västern.

ARIZONA COYOTES
– Phoenix har blivit Arizona – inte helt ologiskt, de spelar de facto i Glendale och kör själv dit i rusning från downtown får ni se hur mycket Phoenix det egentligen är! – och efter två raka slutspelsmissar är förhoppningen ute i öknen givetvis en motsvarande metamorfos på isen. Men då krävs att coach Dave Tippett skapar en helhet som är betydligt större än summan av delarna och får sitt manskap att överprestera i ännu högre grad än för tre år sedan. Truppen rymmer några saftiga utropstecken, främst i form av backduon Oliver Ekman-Larsson och Keith Yandle, nyförvärvet Sam Gagner och hans centerkollega Antoine Vermette samt Mike Smith – en av världens bästa målvakter när han är hel både fysiskt och psykiskt. Men därutöver ser det något tunt och mediokert ut. Framförallt saknas offensivt bett, de presumtiva målkungarna är i sanning få. Nu har Tippett, med förträfflige GM Maloney vid sin sida, haft en imponerande förmåga att kreera slagkraftiga kollektiv med effektiv vi-mot-världen-attityd av ganska skrala byggstenar tidigare och i östra konferensen skulle det säkert kunna fungera igen. Men i väst? Det blir svårt.
Nya: Sam Gagner (c, från Colorado), Joe Vitale (c, från Pittsburgh), BJ Crombeen (f, från Tampa), Devan Dubnyk (mv, från Nashville).
Förluster: Radim Vrbata (f till Vancouver), Mike Ribero (c, till Nashville), Thomas Greiss (mv, till Pittsburgh), Tim Kennedy (c, till Washington).
Svenskar: Oliver Ekman-Larsson (b), Henrik Samuelsson (c).
Tips: Hamnar precis under strecket igen.

BOSTON BRUINS
– Om de bara slipper Montreal i playoff…då är brumbjörnarna från Beantown som vanligt självklara Stanley Cup-contenders. Lönetaksmatematik har visserligen tvingat GM Chiarelli att avyttra ett par pjäser han helst hade behållit, och den sena Johnny Boychuk-trejden gjorde riktigt ont, men ändå: Bruins är inte bara det enda öst-lag som är byggt som de elaka giganterna i väst och kan prestera på samma svindlande nivå som Kings, Ducks, Blackhawks och Blues – det är också den enda organisation ute på atlantkusten med riktigt betryggande djup i truppen. Försvinner betydelsefulla pjäser ur föreställningen finns det hela tiden bra, ofta mer prisvärda, ersättare ur den egna talangpoolen att fylla tomrummen med. Nu lär exempelvis Loui Eriksson, som helt återställd efter fjolårets dubbla hjärnskakning mycket väl kan stå inför en toppensäsong, få täcka upp för flyktade Jarome Iginla i förstakedjan – och längre bak i leden fasar ledningen in ny, välkultiverad begåvning . And on and on it goes i TD Garden. Den ende av de förlorade spelarna som eventuellt kommer saknas är Shawn Thornton. Han bidrog med viktig karaktär och tuffhet och shutdown-expertis. Jag gissar dock att det ändå är ett hanterbart avbräck och att vägen till final i praktiken ligger öppen. Men det där med Montreal Canadiens kvarstår. De. Måste. Undvikas. I. Playoff.
Nya: Inga.
Förluster: Johnny Boychuk (b, till NY Islanders), Jarome Iginla (f, till Colorado), Shawn Thornton (f, till Florida), Andrej Meszaros (b, till Buffalo).
Svenskar: Loui Eriksson (f), Carl Söderberg (c/f), Niklas Svedberg (mv).
Tips: Given finalkandidat.

BUFFALO SABRES
– Först den goda nyheten: Lika illa som förra säsongen kommer det inte gå. Den dåliga nyheten: De kan bli sist i hela ligan i alla fall…Sabres befinner sig alltjämt i lindan av en återuppbyggnad och även om general managern Tim Murray stagat upp med den välkomna kombination av erfarenhet och kunnande som framförallt Brian Gionta och Josh Gorges tar med sig från Montreal dröjer det fortfarande några år innan den talangfulla men valpiga och bräckliga truppen kan leverera. Sam Reinhart, det omhuldade andravalet i sommarens draft, kan förhoppningsvis kompensera uteblivna framgångar med lite grannlåt och löften om framtida stordåd. Men samma tema går igen i det enskilda fallet: Det är för tidigt att förvänta sig att ett sådant ungblod ska kunna göra avgörande avtryck.
Nya: Brian Gionta (f, från Montreal), Josh Gorges (b, från Montreal), Andrej Meszaros (b, från Boston), Cody McCormick (f, från Minnesota), Zac Dalpe (c, från Vancouver), Sam Reinhardt (c, draftad).
Förluster: Christian Erhoff (b, till Pittsburgh), Henrik Tallinder (b, ny klubb ej klar), Cory Conacher (f, till NY Islanders), John Scott (b, till San Jose), Ville Leino (f, ny klubb ej klar).
Svenskar: Jhonas Enroth (mv), Johan Larsson (f).
Tips: Ännu ett högt draftval väntar.

CALGARY FLAMES
– Ursäkta röran, vi bygger om. De hängivna Flames-fansen får även fortsättningsvis finna sig i att den imaginära skylten hänger över Brian Burkes lagbygge. Det hände för all del bra saker med Flames under andra halvan av fjolårssäsongen. De antog tydlig Burke-skepnad och blev hårdare och svårare att möta – samtidigt som de började spela rätt kvick, underhållande och effektiv hockey. Fortsätter den utvecklingen kommer Alberta få åtminstone ett värdigt NHL-lag igen. Men inte ännu. Laget är fortfarande för ungt och medan backbesättningen ser hyggligt bastant ut och målvaktssituationen med förvärvet av Jonas Hiller rimligen stabiliserats framstår de offensiva linjerna utan Mike Cammalleri, som signat med New Jersey, som ligans kanske mest anonyma och minst skrämmande.
Nya: Jonas Hiller (mv, från Anaheim), Brandon Bollig (f, från Chicago), Sam Bennett (draft) Mason Raymond (f, från Toronto), Derek Engelland (b, från Anaheim), Devin Setoguchi (f, från Winnipeg).
Förluster: Mike Cammalleri (f, till New Jersey), TJ Galiardi (f, till Winnipeg), Chris Butler (b, till St Louis), Joey MacDonald (mv, till Montreal).
Svenskar: Mikael Backlund (c).
Tips: Får stå och trampa långt bak i kön ytterligare något år.

CAROLINA HURRICANES
– Man får vad man betalar för. Det gäller oavsett om man bokar flygresor, köper falukorv (Hellströms ska det vara….) – eller bygger NHL-lag. Och det bådar inte gott för Hurricanes och deras fans. För i Raleigh är ekonomin numer ansträngd som på en svensk landsortstidning och manskapet gamle hjälten Ron Francis mobiliserar under sin första säsong som GM en torftig budgetvariant. Bortsett från några små, till synes poänglösa förändringar är det samma lag som missade slutspelet med tio poäng ifjol, och vars stomme varit med och missat även de fyra närmast föregående playoff-tripperna, som ska ut och kriga igen. Det består av två bra kedjor och inte så mycket mer och nope: Då blir det inte roligare än för de som flyger med Ryan Air.
Nya: Bill Peters (coach) Jay McClement (f, från Toronto), Brad Malone (f, från Colorado), Tim Gleason (b, från Toronto).
Förluster: Manny Malhotra (c, till Montreal), Justin Peters (mv, till Washington), Brett Sutter (f, till Minnesota).
Svenskar: Elias Lindholm (c), Victor Rask (c).
Tips: Det här går inte.

CHICAGO BLACKHAWKS
– Efter Stanley Cup-triumfen mot Rangers i våras berättade Kings-coachen Darryl Sutter att han hade ägnat hela OS-uppehållet åt att grubbla inte på en eventuell framtida finalmotståndare från öst, utan över hur hans Los Angeles-kungar skulle kunna bemästra västkollegan Chicago. Det skulle förvåna mycket om inte Joel Quenneville på samma sätt förstört sin sommar i försök att komma upp med en kontra-strategi visavi Los Angeles. Övriga 28 lag? Dem behöver de två furstligt dekorerade befälhavarna, om jag får överdriva en smula, inte bry sig om. Det samtida NHL är när allt dras till sin spets i första hand en vidunderlig kraftmätning mellan Hawks och Kings. De är Borg och McEnroe i tennisens tidiga 80-tal, de är Oasis och Blur när britpop regerade, de är USA och Sovjet under kalla kriget. Och i år känns det som att Blackhawks kan ha lite, lite övervikt i terrorbalansen. Kings är större och starkare och har en bättre målvakt, men Blackhawks är dödligare och snabbare och mer kreativa – forwardsuppsättningen kan nog ganska lugnt beskrivas som världens just nu bästa – och efter den svidande övertidsförlusten i Game 7 i en av de mest magnifika konferensfinaler som någonsin avgjorts sjuder det antagligen av helig revanschlusta bland de fantastiska virtuoserna. Jag tror också att Brad Richards kan bli ett lyft som andrecenter. Hans bränsle tar slut när säsongerna blir långa, lärde vi oss i New York förra året, men han kommer att få mindre att göra i Chicago och slipper ansvaret som kapten och ”go-to”-guy och vid 34 års ålder borde han ändå ha mer att bidra med än den 37-årige Michal Handzus han ersätter. Sedan är det det där med Q och hans sommarkontemplationer. Han är en slug general och har nog kommit på nåt som gör det åtminstone en aning svårare för Kings…
Nya: Brad Richards (c, från NY Rangers), Daniel Carcillo (f, från NY Rangers).
Förluster: Nick Leddy (b, till NY Islanders), Michal Handzus (c, ny klubb ej klar.), Brandon Bollig (f, till Calgary), Nikolai Khabibulin (mv, ny klubb ej klar).
Svenskar: Niklas Hjalmarsson (b), Johnny Oduya (b), Marcus Krüger (c), David Rundblad (b), Joakim Nordström (f).
Tips: Möter Kings i den moraliska finalen i väst och vinner de den tar de sedan tredje titeln på sex år.

COLORADO AVALANCHE
– Sällan har något varit mer självklart än att Patrick Roy skulle vinna Jack Adams Trophy, priset till säsongens bäste tränare, i Las Vegas i somras. Han lyckades ju förvandla skralt bottenlag till etta i en av ligans tuffaste divisioner i ett enda slag – och såg sedan till att Minnesota bjöds upp i yster dans i första playoff-omgången. Mästerligt. Men nu väntar den stora utmaningen. Unga lag som gör så snabba framsteg får ofta en tung reaktion och följer upp de underbara genombrotten med oväntade sophmore-slumpar. Men mitt intryck är att Joe Sakic, den som oavsett titel för befälet i Klippiga bergen, har insikter om just den risken och förekommit bekymren med några riktigt klipska veteranvärvningar. Jarome Iginla är inte samma superstar som förr men har fortfarande stor hockey i sig och blir en perfekt pappa åt Landeskog & co, Daniel Briere täcker behovet av erfarenhet i djupet och framförallt – Brad Stuart, skicklig med såväl pucken som med elaka höfter, armerar en backgarnison som efter överraskande prestationer under grundserien fick sina brister exponerade i playoff.
Nya: Jarome Iginla (f, från Boston), Daniel Briere (f, från Montreal), Brad Stuart (b, från San Jose), Jesse Winchester (c, från Florida), Bruno Gervais (b, från Philadelphia).
Förluster: Paul Stastny (c, till St Louis), P.A Parenteau (f, till Montreal), Matt Hunwick (b, till NY Rangers), Brad Malone (f, till Carolina), Jean-Sebastien Giguere (mv, slutar).
Svenskar: Gabriel Landeskog (f).
Tips: Inte lika dominanta i grundserien, men kan i gengäld vinna en slutspelsserie den här gången, beroende på motstånd.

COLUMBUS BLUE JACKETS
– The hardest working kollektiv in showbusiness fick önskad utväxling av flytten till öst och är nu, efter alla år i väst-öknen, både happening poplag och självklar slutspelskandidat. Men uppgraderingen förklaras inte bara av att vardagskonkurrensen blivit skonsammare. Hockeypresidenten John Davidson och finske general managern Jarmo Kekäläinen har verkligen lyckats implementera en förträfflig alla-för-en-kultur, odlad på nästan religiöst hängiven arbetsmoral och oavbruten fysisk aggressivitet. Det är direkt otrevligt att möta Blue Jackets – och det lär inte bli angenämare med oborstade Scott Hartnell i laguppställningen. Frågan är ju bara vad det infekterade off season-tajfset med Ryan Johansen, klubbens enda superstar-ämne, får för konsekvenser. Även om han förr eller senare skriver på ett kontrakt har han tillämpat en attityd som går stick i stäv med organisationens anda och det kan störa.
Nya: Scott Hartnell (f, från Columbus), Brian Gibbons (f, från Pittsburgh), Jerry D’Amigo (f, från Toronto), Simon Hjalmarsson (f, från Linköping).
Förluster: R.J Umberger (f, till Philadelphia), Nikita Nikitin (b, till Edmonton), Blake Comeau (f, till Pittsburgh), Derek MacKenzie (b, till Florida), Matt Frattin (f, till Toronto), Nick Schultz (b, till Philadelphia), Jack Skille (f, till NY Islanders).
Svenskar: Tim Erixon, Simon Hjalmarsson, Alexander Wennberg.
Tips: Lär krångla till det för konkurrenterna i öst igen.

DALLAS STARS
– Framtiden finns i Texas. Så är det i amerikansk business och kultur – och så är det i NHL. Jim Nill, som lämnade ett större tomrum efter sig vid Ken Hollands sida i Detroit än någon kunnat föreställa sig, har på rekordkort tid gjort Stars till en värdig western conference-player. Anförd av Jamie Benn och Tyler Seguin, som redan vid vid 25 respektive 22 formar ett av hockeyvärldens mest dynamiska radarpar, och nu spetsad med såväl en världscenter i Jason Spezza och en garvad topp 6-artist i Ales Hemsky, kommer den här gruppen i sinom tid utmana om titeln. Men inte ännu. Vissa lagdelar är fortfarande väl gröna och behöver stå på tillväxt ytterligare några år. Särskilt gäller det förstås backskaran. Där saknas ännu tillräcklig tyngd och strategisk pregnans, känns det som. Å andra sidan är Nill så bra på sitt jobb att han mycket väl kan tänkas iscensätta en blockbuster-trejd och tillgodose det behovet. I så fall är det inte omöjligt att förutsättningarna förändras dramatiskt.
Nya: Jason Spezza (c, från Ottawa), Ales Hemsky (f, från Ottawa), Anders Lindbäck (mv, från Tampa).
Förluster: Alex Chiasson (f, till Ottawa), Dustin Jeffrey (c, till Vancouver), Chris Mueller (c, till NY Rangers), Tim Thomas (mv, ny klubb ej klar).
Svenskar: Anders Lindbäck, Patrik Nemeth, John Klingberg.
Tips: Det blir slutspel i American Airlines Arena i år också.

DETROIT RED WINGS
– Rödvingarnas 23 år långa slutspelssvit är den längsta och mest gloriösa i all professionell nordamerikansk lagidrott. Det är så man vill lyfta på hatten vid blotten tanken. Men tyvärr – i år finns en uppenbar risk att den bryts. Det beror i så fall på att Ken Holland förlorat sin magic touch och inte längre är förmögen att locka de stora klasspelarna till Hockeytown. De få gånger laget behövde förstärkas för fem-tio år sedan kunde den hyllade general managern välja och vraka bland stjärnor angelägna om att få spela med Nicklas Lidström och Henrik Zetterberg och Pavel Datsyuk. I somras fick han snabba och bestämda nej från alla som blev erbjudna att hotta upp den skralaste defensiv klubben haft på decennier. Så nu står han där med ett utmärkt, helsvenskt backpar och en uppsättning komplement som förväntades blomma ut i härlig NHL-prakt efter den lovande lockout-säsongen men i flera fall istället regredierade tillbaka till rena farmarlagsnivån ifjol och mest känns som lugubra frågetecken inför fortsättningen. Offensivt ser det roligare ut, det finns alltjämt stor potential i den stomme ”Zäta”, Datsyuk och Johan Franzén utgör – och en sådan som Gustav Nyquist visade ju förra året att han är en 24-karatig sniper. Men de har dessvärre varit absurt skadebenägna senaste säsongerna och dystert nog verkar fjolårsförbannelsen bestå. Försäsongen hann ju inte mer än börja förrän ”Dats” fick en axel söndertacklad och de inledande grundserieveckorna sitter han som vanligt på de rangliga läktarna i The Joe. Morsning korsning.
Nya: Inga.
Förluster: David Legwand (c, till Ottawa), Corey Emmerton (c, till KHL), Mikael Samuelsson (f, till Djurgården), Todd Bertuzzi (f, ny klubb ej klar), Jordin Tootoo (f, ny klubb ej klar).
Svenskar: Henrik Zetterberg, Niklas Kronwall, Johan Franzén, Jonathan Ericsson, Gustav Nyquist, Joakim Andersson, Daniel Alfredsson (kanske…), Jonas Gustavsson.
Tips: Sviten är i fara.

EDMONTON OILERS
– All this useless beauty, heter en bitterljuv Elvis Costello-ballad. Jag börjar numer osökt tänka på den när dagens Edmonton Oilers kommer på tal. Tack vare jumbons rättighet att välja extremt tidigt i draften har de kunnat fylla ladorna med all möjlig hockeyblingbling de senaste åren och borde för länge sedan återupprättat fornstor glans, men oavsett vad som hänt, oavsett vilka superlöften och coacher och general managers som hämtats till Alberta-slätten har det bara blivit kattskit gång på gång. Nu förväntas vi tro på radikal förändring för att Taylor Hall, Ryan Nugent-Hopkins, Jordan Eberle och Nail Yakupov får spela med rutinerade backarna Mark Fayne och Nikita Nikitin, och för att den säregne Benoit Pouliot hittat trygghet i ett långt och fett kontrakt. Tillåt mig tvivla. Jag tror fansen kommer att få fortsätta undra: What shall we do with all this useless beauty?
Nya: Mark Fayne (b, från New Jersey), Nikita Nikitin (b, från Columbus), Teddy Purcell (f, från Tampa), Benoit Pouliot (f, från NY Rangers), Leon Draisaitl (c, draftval), Keith Aulie (b, från Tampa).
Förluster: Sam Gagner (c, till Phoenix), Ryan Smyth (f, slutar), Anton Belov (b, till KHL).
Svenskar: Anton Lander, Viktor Fasth, Oscar Klefbom.
Tips: Det kommer suckas tungt i Edmonton i vinter också.

FLORIDA PANTHERS
– Här ska ni får höra: Jag tror att omvärlden underskattar Florida Panthers i år. Att general managern Dale Tallon varit ute på rena plundringståget under sommaren och signat allt av värde han fått tag i betyder i och för sig inte per automatik att flopp blir flip, det kan ta ta tid att utveckla kemi och bygga fungerande kollektiv av så många nya komponenter. Men det gick ju faktiskt riktigt bra förra gången Tallon iscensatte en likadan operation – 2011/2012 – och under årets huggsexa tycker jag att han knutit till sig ännu bättre namn. Jussi Jokinen, Dave Bolland, Shawn Thornton och Willie Mitchell är alla kvalitetspjäser som fyller olika slags behov i truppen. Samtidigt finns det en hel hög unga löften som borde vara redo att omsätta sina gåvor i faktisk briljans. Som Aleksander Barkov, Jonathan Huberdeau, Nick Bjugstad, Erik Gudbranson och, inte minst draftettan Aaron Ekblad – en talang av den där otäcka sort som förefaller färdig för en stor roll i väldens bästa liga på en gång. Jag misstänker också att Roberto Luongo kan komma tillbaka till högsta nivå när han får inleda säsongen i lugn miljö och slipper cirkusen han levt med sedan han kom till Vancouver. Så – jag räknar faktiskt med att solen kommer lysa både bokstavligt och bildligt i Fort Lauderdale-trakten i år.
Nya: Gerhard Gallant (coach),Aaron Ekblad (b, draftad) Jussi Jokinen (f, från Pittsburgh), Dave Bolland (c, från Toronto), Shawn Thornton (f, från Boston), Willie Mitchell (b, från LA Kings), Derek MacKenzie (c, från Columbus), Al Montoya (mv, från Winnipeg).
Förluster: Tom Gilbert (b, till Montreal), Scott Clemmensen (mv, till New Jersey), Jesse Winchester (f, till Colorado), Scott Gomez (f, till New Jersey).
Svenskar: Inga.
Tips: Ett av de främsta hoten mot Detroits playoff-svit.

LOS ANGELES KINGS
– Det fanns ingen plats kvar under lönetaket för Willie Mitchell, så honom tvingades GM Lombardi släppa iväg till den fria marknaden. I övrigt är det exakt samma samling kackerlackor som skrinnar ut på Staples Center-isen för att försvara den titel de bärgade ifjol. Ingen ska bli förvånad om det lyckas och NHL följaktligen står med en regelrätt dynasti i downtown LA framåt midsommar. De lätt bohemiska Hollywood-stjärnorna lär som vanligt bara gå på 85 procent under grundserien och missar säkert topplaceringen i divisonen; den är ju vikt åt Bruce Boudreau och hans bäst-när-det-inte-gäller-ankor. Men sedan varvar de upp – om inte annat så när de ligger under med 3-0 mot San Jose i första playoff-omgången… – och blir åter den där makalöst hårda, elaka, snabba, effektiva och obönhörliga maskinen som nästan aldrig går att slå, vilka prekära situationer den än hamnar i. Stanley Cup hangover? De här mästarna har för mycket rutin för att bli offer för slikt trams.
Nya: Inga
Förluster. Willie Mitchell (b, till Florida Panthers).
Svenskar: Inga
Tips: Har sällsynt god chans att bli det första laget sedan Detroit 98 att försvara Stanley Cup-titeln.

MINNESOTA WILD
– Nånting sjuder i Minnesota. Nånting mäktigt och lätt skrämmande håller på att ta form. Nånting kan hända nu. Chuck Fletcher, general managern, har tillsammans med utsökte coachen Mike Yeo långsamt och metodiskt byggt ett gediget lag med spets och djup och till synes perfekt balans mellan vältestad stjärnglans och ung, hungrig begåvning. Till och med Blackhawks-spelare svalde hårt när de berättade hur mycket svårare det var att spela mot grannen i nordväst i senaste slutspelet än i det året innan. Det är inte omöjligt att Tomas Vanek är den enhet som fullbordar ekvationen. Nej, den själviske österrikaren har inte varit mycket att hålla i handen de senaste åren, men kunnandet finns fortfarande och när han nu äntligen spelar för den klubb han i flera år längtat efter att få tillhöra tror jag att han blir sitt gamla jag igen och tillsammans med fellow superstars som Zach Parise och Ryan Suter kan han uträtta stordåd. Fast det krävs förstås att Wild får ordning på målvaktssituationen också. På den punkten var det rent Philadelphia-artad kalabalik under delar av fjolårssäsongen. Det kan inte hända igen.
Nya: Tomas Vanek (f, från Montreal), Brett Sutter (f, från Carolina), Stu Bickel (b, från NY Rangers), Justin Falk (b från NY Rangers, Christian Folin (f, från college hockey).
Förluster: Matt Moulson (f, till Buffalo), Dany Heatley (f, till Anaheim), Clayton Stoner (b, till Anaheim), Cody McCormick (f, till Buffalo), Michael Rupp (f, ny klubb ej klar).
Svenskar: Jonas Brodin, Gustav Olofsson, Christian Folin.
Tips: En dark horse.

MONTREAL CANADIENS
– Det enskilda lag i hela den här genomgången eder gamle bloggare finner mest svårbedömt. Habs kan om allt går enligt ritningarna vara en finalkandidat – men med lite oflyt också få kämpa för att överhuvudtaget nå playoff. Det hänger på om de ynglingar som ska utgöra ryggrad klarar av att axla det utökade ansvar de anförtrotts när gamla trotjänare som kapten Gionta och Josh Gorges skeppats annorstädes, på om Carey Price utvecklat lite mer kontinuitet och förmår prestera på samma höga nivå två säsonger i rad eller rentav tar ytterligare ett kliv framåt och på om coach Therrien kan hålla sig kall och tålmodig och låter bli att fucka upp lagets koncentration med sina egendomliga mindgames. Händer det? You tell me. Men jag hoppas. Slutspelsfesterna i Bell Centre hörde till det här årets absoluta höjdpunkter.
Nya: Tom Gilbert (b, från Florida), P-A Parenteau (f, från Colorado), Manny Malhotra (c, från Carolina), Jacob De La Rose (c, från Leksand).
Förluster: Tomas Vanek (f, till Minnesota), Brian Gionta (f, till Buffalo), Josh Gorges (b, till Buffalo), Daniel Briere (f, till Colorado), Peter Budaj (mv, till Winnipeg), Douglas Murray (b, ny klubb ej klar), George Parros (f, ny klubb ej klar).
Svenskar: Jacob De La Rose, Magnus Nygren.
Tips: Nästan vad som helst kan hända, men grundtipset är en hög placering.

NASHVILLE PREDATORS
– Det faktum att David Poile såg sig nödgad att signa en handfull spelare som närmar sig ”has been”-status för att få ihop en acceptabelt slagkraftig trupp säger något oroväckande om tillståndet i countryns förtjusande huvudstad. Särskilt alarmerande är det att tre av dem – Ribero, Jokinen och Roy – är centrar och därtill centrar som ingen annan riktigt ville ha. Så klent kan det inte vara i mitten när man ska konkurrera i Central Division. Synd, för här finns annat som lovar gott. För första gången sedan organisationen bildades för sexton år sedan är det till exempel inte den konservative snålhockeyfilosofen Barry Trotz som står i båset. Det gör istället Peter Lavoliette och hans ankomst garanterar mer konstruktivt och offensivt orienterat spel i Bridgestone Arena, vilket borde passa en bland annat en sån som James Neal, sommarens stora trejdkap. Truppen rymmer också några kids som står inför väldigt intressanta säsonger. Backen Seth Jons är en och svenske Filip Forsberg en annan. Om honom sägs det att han lämnade Nashville som en pojke i våras – och kom tillbaka som en man under sensommaren. Men igen: Ribero, Roy och Jokinen som centertrojka…nja.
Nya: Peter Laviolette (coach), James Neal (f, från Pittsburgh), Mike Ribero (c, från Phoenix), Olli Jokinen (c, från Winnipeg), Derek Roy (c, från St Louis), Anton Volchenkov (b, från New Jersey).
Förluster: Patric Hörnqvist (f, till Pittsburgh), Nick Spalling (f, till Pittsburgh), Patrick Eaves (f, till Dallas), Michael Del Zotto (b, till Philadelphia).
Svenskar: Viktor Stålberg, Mattias Ekholm, Filip Forsberg, Calle Järnkrok, Pontus Åberg, Johan Alm, Viktor Arvidsson, Magnus Hellberg.
Tips: Landar strax under strecket.

NEW JERSEY DEVILS
– Tänk Rolling Stones utan Mick Jagger. Tänk Seinfeld utan Kramer. Tänk svensk litteraturhistoria utan Strindberg. Snudd på omöjligt, inte sant? Och lika svårt är det att föreställa sig New Jersey Devils utan Martin Brodeur, men likafullt: Efter 21 år är Marty-eran slutligen över i Tony Soprano-land. Hockeymässigt är det ingen katastrof, vid 42 hade ikonen helt naturligt förlorat det mesta av sin storhet och Corey Schneider var redan nummer ett i kassen. Men han lämnar likafullt ett enormt hål efter sig, som ledargestalt och personlighet. Det är helt enkelt en stor del av klubbens identitet som försvunnit. De som är kvar måste snabbt mejsla ut en ny. Klarar de av det ser det inte helt mörkt ut. De var inte så dåliga ifjol som poängskörd och tabellplaceringen indikerade. Problemet bestod i att de inte kunde göra i mål – i synnerhet inte under straffavgöranden… – och det tillkortakommandet har GM Lamoriello antagligen funnit lösningen på med förvärvet av klassiske snipern Camalleri. Om han har sitt torraste krut med sig från Calgary, samtidigt som gamlingarna Elias och Jagr kan leverera på samma höga nivå en säsong till – och vem tror något annat om den unike Jagr? – och unga backar som Adam Larsson och fruktansvärda släggan Eric Gelinas verkligen tar de chanser de får, då är Devils med i slutspelsracet igen.
Nya: Mike Camalleri (f, från Calgary), Martin Havlat (f, från San Jose), Scott Gomez (f, från Florida Panthers).
Förluster: Martin Brodeur (mv, ny klubb ej klar), Mark Fayne (b, till Edmonton), Anton Volchenkov (b, till Nashville), Mattias Tedenby (f, till HV71).
Svenskar: Adam Larsson, Jacob Josefson.
Tips: Med och slåss om en slutspelsplats.

NEW YORK ISLANDERS
– Den här texten fick jag i en hast skriva om i lördags kväll. I den ursprungliga versionen tvivlade jag på att det skulle hjälpa att härföraren John Tavares, som trasade sönder ett knä i Sotji och sedan tvingades ställa in resten av säsongen , är fit for fight igen och får spela med utomordentliga nytillskott som Mikhail Grabovski och Nikolai Kulemin, eftersom D-beståndet alltjämt tedde sig så risig. Men så kom lördagen och inom loppet av några timmar hade Garth Snow trejdat till sig både Johnny Boychuk från Boston och Nick Leddy från Chicago. Det kan vara det bästa ligans mest hånade general manager någonsin gjort. För därmed är inte bara Islanders backgalleri bättre i största allmänhet. Det är så mycket bättre att hela kartan i östra konferensen ritats om. Konkurrenter som Devils, Capitals; Red Wings och framförallt Flyers skulle behöva kontra på något sätt, men det är lättare sagt än gjort i denna sena timme. Det kan, faktiskt, bli en sista slutspelsfest i den ärevördiga gamla Coliseum-ladan ute på Long Island.
Nya: Johnny Boychuk (b, från Boston), Nick Leddy (b, från Chicago), Jaroslav Halak (mv, från Washington), Mikhail Grabovski (c, från Washington), Nikolai Kulemin (f, från Toronto), Chad Johnson (mv, från Boston), Jack Skille (f, från Columbus), Cory Conacher (f, från Buffalo).
Förluster: Evgeni Nabokov (mv, till Tampa), Anders Nilsson (mv, till KHL), Radek Martinek (b, ny klubb ej klar).
Svenskar: Johan Sundström, John Persson, Sebastian Collberg.
Tips: Sedan i lördags absolut en slutspelskandidat.

NEW YORK RANGERS
– Man måste ta chansen när man får den. Den sanningen har alla hockeyspelare som försöker slå sig in i NHL inpräntad i hjärnbarken. Den gäller dock hela lag också. Och jag tror att den här generationens blåskjortor hade sin stora chans i våras. Mycket lite talar för att de får en ny i år. Alla som är kvar från finalen mot Kings svär förvisso dyrt och heligt på att de ska ta tillbaka och ta revansch och ännu en gång få uppleva hur hela världsstaden skälver i hockeyfeber. Men det blir svårt. Så mycket föll på plats för Rangers under 2014 års slutspelsodyssé, somligt som av ren magi, och sådant händer bara en gång. Dessutom har för många viktiga aktörer, särskilt på specifika rollpositioner i tredje- och fjärdekedjorna – enheter för vilka det ovillkorligen måste klaffa hos den som vill gå långt – försvunnit. Coach Vigneault tycks för all del vara bra på att bygga nya lag på kort tid, men det är tveksamt om de som ska ersätta exempelvis Brian Boyle och Derek Dorsett håller nödvändig standard. Henrik Lundqvist kommer förstås att bära dem till playoff igen och väl där kan Broadways hjältar vinna en eller på sin höjd två rundor. Men sedan tar det roliga slut.
Nya: Dan Boyle (b, från San Jose), Tanner Glass (f, från Pittsburgh), Lee Stempniak (f, från Pittsburgh), Matthew Lombardi (f, från Schweiz), Ryan Malone (f, från Tampa), Chris Mueller (c, från Dallas), Matt Hunwick (b, från Colorado), Michael Kostka (b, från Tampa)
Förluster: Brad Richards (c, till Chicago), Anton Strålman (b, till Tampa), Brian Boyle (f, till Tampa), Benoit Pouliot (f, till Edmonton), Derek Dorsett (f, till Vancouver), Dan Carcillo (f, till Chicago).
Svenskar: Henrik Lundqvist, Carl Hagelin, Jesper Fast, Oscar Lindberg.
Tips: Lika skoj som förra året blir det inte.

OTTAWA SENATORS
– Ibland går det svindlande fort utför i NHL. Så sent som för två år sedan, efter att de pressat New York Rangers till sju matcher i playoff, trodde vi att Ottawa Senatorer, med en fin blandning av härdad toppkompetens och ungdomlig vitalitet och hunger. Men stegringen kom av sig redan säsongen därpå. Sedan sände Daniel Alfredsson chockvågor genom hela den kanadensiska huvudstaden med sin flytt till Michigan och nu har näste kapten och superstjärna, Jason Spezza, följt hans exempel. Kvar är…spillror kanske man inte ska kalla det, men det som återstår känns illavarslande urgröpt – både hantverksmässigt och mentalt. Risken är uppenbar att vi snart kommer att se på Erik Karlsson, vår störste stjärna vid sidan av Henrik Lundqvist, som vi en gång såg på Mats Sundin och hela tiden får upprepa: ”Tänk om han ändå spelade i ett bra lag”…
Nya: David Legwand (c, från Detroit), Alex Chiasson (f, från Dallas),
Förluster: Jason Spezza (c, till Dallas), Ales Hemsky (f, till Dallas), Ludwig Karlsson (f, till Dallas), Stephane Da Costa (f, till KHL).
Svenskar: Erik Karlsson, Mika Zibanejad, Robin Lehner.
Tips: Bland bottenlagen.

PHILADELPHIA FLYERS
– Redan med den store Kimmo Timonen i laguppställningen såg Flyers backuppsättning oroväckande blodfattig ut. När Finlands egen Nicklas Lidström nu vårdas för proppar i ben och lungor och kan tvingas sluta – eller åtminstone missar betydande delar av den här säsongen – framstår den som en av ligans svagaste. Ja, sett till andra lag som aspirerar på att tränga djupt in i slutspelet kan den, på papperet, rentav beskrivas som undermålig. I gengäld finns det desto mer dynamik och explosivitet på forwardssidan, trots att en hörnsten som Scott Hartnell något frapperande trejdats bort, och med Steve Mason och Ray Emery som målvaktstandem är det för en gångs skull lugnt och tryggt längst bak. Räcker det? Kanske. Men det blir tufft.
Nya: U.J Umberger (f, från Columbus), Nick Schultz (b, från Columbus), Ryan White (c, från Montreal), Michael Del Zotto (b, från Nashville).
Förluster: Scott Hartnell (f, till Columbus), Steve Downie (f, till Pittsburgh), Erik Gustafsson (f, till KHL), Hal Gill (b, ny klubb ej klar), Bruno Gervais (b, till Colorado).
Svenskar: Nicklas Grossman.
Tips: Fajtas med Devils, Capitals, Wings, Islanders och Panthers om Wild Card-platserna

PITTSBURGH PENGUINS
– De har ny general manager, ny coach och delvis nytt lag. Ändå är det som vanligt med Penguins. Absolut ingen förväntar sig något annat än att de kommer tillhöra östra konferensens yttersta elit. När Sidney Crosby och Evgeni Malkin, världens två bästa forwards enligt de flesta måttstockar, utgör den sylvassa spetsen i en styrka som också inkluderar tre världsklassbackar, massor av snart helt flygfärdig ungdom och nu också en robust svensk med den typ av tomas holmströmska egenskaper som i någon mån saknats tidigare och kommer göra powerplay ännu mer skräckinjagande , då kan det helt enkelt inte bli på något annat sätt. Men grundserien är å andra sidan i princip bara en parentes i Pittsburgh. Efter fem raka playoff-misslyckanden måste den här guldskimrande sällskapet leverera i vår. Kanske kan Johnson, som sägs förespråka en rak och offensivt sinnad hockey som borde passa The Two-Headed Monster, få det att ske. Det borde verkligen inte vara omöjligt. Men jag törs inte tro förrän jag sett….
Nya: Mike Johnston (coach), Patric Hörnqvist (f, från Nashville), Christian Erhoff (b, från Buffalo), Nick Spaling (f, från Nashville), Thomas Greiss (mv, från Arizona), Steve Downie (f, från Philadelphia), Blake Comeau (f, från Columbus),
Förluster: James Neal (f, till Nashville), Matt Niskanen (b, till Washington), Brooks Orpik (b, till Washington), Jussi Jokinen (f, till Florida), Tyler Glass (f, till NY Rangers), Derek Engelland (b, till Calgary), Joe Vitale (c, till Arizona), Lee Stempniak (f, till NY Rangers), Tomas Vokoun (mv, ny klubb ej klar).
Svenskar: Patric Hörnqvist.
Tips: Alltid ett hot, men det måste snart omsättas i handling.

ST LOUIS BLUES
– Det fanns de som menade att det var ”nu eller aldrig”-läge för Blues förra säsongen – och att chansen att nå den där första finalen i organisationens snart 50-åriga historia gick om intet för överskådlig framtid när de inte ens efter ett grundserieframträdande så gloriöst som fjolårets lyckades överleva förstarundan i slutspelet. Struntprat, såklart. Det här mäktiga köttberget till lag, rustat för vilka strider som helst med sin speed och sin aggressivitet och sin äckligt tajta defensiv och sitt bottenlösa truppdjup , kommer att ha reell kapacitet att förverkliga drömmen i flera år framöver. Däremot har nog inte Ken Hitchcock så många chanser kvar att bevisa att han är mannen att förlösa bluesmännen och lotsa dem förbi Kings och Blackhawks. Det är ju hans ansvar att den välsmorda bluesmobilen börjar spinna på alla cylindrar i rätt ögonblick. Kanske blir uppgiften lite lättare när han nu får sätta Paul Stastny, en begåvad center med vissa clutch-egenskaper, i förarsätet under viktiga byten. Får den förstärkningen avsedd verkan kan det här vara året…
Nya: Paul Stastny (c, från Colorado), Carl Gunnarsson (b, från Toronto), Joakim Lindström (f, från Skellefteå), Jori Lehtera (c, från KHL), Chris Butler (b, från Calgary).
Förluster: Ryan Miller (mv, till Vancouver), Vladimir Sobotka (c, till KHL), Derek Roy (c, till Nashville), Roman Polak (b, till Toronto), Brenden Morrow (f, till Tampa).
Svenskar: Alex Steen, Patrik Berglund, Magnus Pääjärvi, Carl Gunnarsson, Joakim Lindström
Tips: Måste alltid räknas som Stanley Cup-kandidat nuförtiden.

SAN JOSE SHARKS
– Hoppas de laddat med psykofarmaka i Silicon Valley. Det kommer behövas efter den chockerande katastrofen i våras. Jo, San Jose-hajarna har lång och gedigen erfarenhet av playoff-fiaskon, men det som hände i första omgången mot Kings, när de alltså som blott fjärde lag i historien lyckades med konststycket att tappa 3-0-övertag, var på Brasilien-mot-Tyskland-i-VM-nivå. Ett tag verkade det nästan som att till och med GM Doug Wilson, som brukar sitta med armarna i kors vad som än händer, hade tröttnat och tänkte initiera en grundlig rebuild. Men när allt var sagt och gjort visade det sig att förändringarna inskränkte sig till att Big Joe Thornton berövades kaptenstiteln och att Brent Burns förvandlas till back igen – för att Wilson varken kunde behålla eller ersätta klipporna Dan Boyle och Brad Stuart. Det är en oacceptabelt ynklig reaktion på en oacceptabelt svag insats. Nu lär det nästan helt intakta hajstimmet utföra samma slags parodi till säsong som vanligt. Först kommer de att sluka offer med glupskheten och killer-instinkten hos Steven Spielberg-monstret i den klassiska filmen från 1975 under en enastående grundserie – för det är ju, när det slipper press , ett lag med otvivelaktiga kvaliteter. Sedan kommer de att sätta i halsen och storkna när det blir allvar.
Nya: Ty McGinn (f, från Philadelphia), John Scott (f, från Buffalo), Taylor Fedun (b, från Edmonton).
Förluster: Dan Boyle (b, till NY Rangers), Brad Stuart (b, till Colorado), Martin Havlat (f, till New Jersey).
Svenskar: Inga.
Tips: En magnifik grundserie följs av ett nytt playoff-fiasko.

TAMPA BAY LIGHTNING
– Fyra säsonger. Mer behövde Steve Yzerman alltså inte för att göra sitt första general manager-bygge till fullödig Stanley Cup-contender. För på annat sätt går det inte att beskriva Bolts hösten 2014. De enda i östra konferensen som kliver in i den här säsongen med lika kompletta lag är Boston och, möjligen, Pittsburgh. När alla är friska och hela förfogar Stevie Wonder över åtminstone två lysande backpar med både offensiv och defensiv power, fyra närmast perfekt komponerade kedjor laddade med såväl dödliga målkungar som knivskarpa playmakers och grittiga checking-karaktärer – samt NHL:s mest potenta målvaktspar i Ben Bishop och Evgeni Nabokov. Bäst av allt: Medelåldern är samtidigt förbluffande låg. Och ännu fler spektakulära prospects, knappt torra bakom öronen ännu, trycker på underifrån. Så även om de inte lever upp till hypen i år och kanske inte rår på Boston redan nu. kommer det ny chans nästa år. Och året därefter. Och året därpå….
Nya: Anton Strålman (b, från NY Rangers), Brian Boyle (f, från NY Rangers), Jason Garrison (b, från Vancouver), Evgeni Nabokov (mv, från NY Islanders), Brenden Morrow (f, från St Louis).
Förluster: Teddy Purcell (f, till Edmonton), Nate Thompson (c, till Anaheim), BJ Crombeen (f, till Arizona), Anders Lindbäck (mv, till Dallas), Mike Kostka (b, till NY Rangers), Keith Aulie (b, till Edmonton).
Svenskar: Victor Hedman, Anton Strålman.
Tips: Slår dom Boston blir det final, men det kan dröja nåt år innan de gör det.

TORONTO MAPLE LEAFS
– Brendan Shanahan har alltså, som en annan Brad Pitt i ”Moneyball”, dammsugit marknaden på ”avancerade analytiker” – ni vet sådana Jonathan Ekeliw-nördar som ställer samman till exempel Corsi- och Fenway-statistik. Nytänkandet är lovvärt, det kan inte ens en sur old school-gubbe som jag förneka. Men tyvärr, det enda de ivriga gossarna till sist kommer att få analysera är varför idrottshistoriens mest misskötta storklubb ännu en gång radade upp segersviter så grandiosa att det började planeras paradrutter i Toronto i månadsskiftet oktober-november, bara för att till slut rasa ihop i ännu en förnedrande totalkollaps.
Nya: Roman Polak (b, från St Louis), Stephane Robidas (b, från Anaheim), David Booth (f, från Vancouver), Daniel Winnik (c, från Anaheim), Matt Frattin (f, från Columbus), Leo Komarek (c, från KHL), Mike Santorelli (c, från Vancouver).
Förluster: Carl Gunnarsson (b, till St Louis), Dave Bolland (c, till Florida), Mason Raymond (f, till Calgary), Tim Gleason (b, till Carolina), Jay McClement (c, till Carolina), Jerry D’Amigo (f, till Columbus), T.J Brennan (b, till NY Islanders).
Svenskar: William Nylander, Petter Granlund, Victor Lööv.
Tips: Det blir inga parader i Big Smoke.

VANCOUVER CANUCKS
– Nye coachen Willie Desjardanis kommer ju inte kunna reparera allt John Tortorella förstörde under sin enda, förödande ettårssejour. i British Columbia. Inte på en gång. Men det räcker att han utför några snabba, primära justeringar. Då skulle jag tro att Canucks är det lag som har störst möjlighet att bryta status quo i väst och häva sig in bland de åtta – i så fall på bekostnad av Colorado, Minnesota, Dallas eller San Jose. Det handlar om att skapa en rimligare, mindre spänd och obehaglig arbetsmiljö, lätta upp ett hysteriskt strikt spelsystem och tillåta ett i grunden begåvat lag att använda mer av sin kreativitet och viktigast av allt: Hushålla bättre med bröderna Sedin. De var själva väldigt förtjusta över att få spela så besinningslöst mycket som Tårtan tyckte att de skulle göra, i alla upptänkliga situationer, men efter halva säsongen gick de sönder och/eller slutade producera poäng. Därmed var det kört för Vancouver. Om smartare coachning innebär att de återvänder till Hart- och Art Ross Trophy-höjder ska jag låta vara osagt, men de kommer garanterat att bidra betydligt mer och vara till en helt annan nytta. Sedan lämnar Ryan Kesler förstås ett otäckt vakuum efter sig i andrakedjan, men Nick Bonino och underskattade Radim Vrbata kan kanske tillsammans kompensera det bortfallet. Hopp finnes.
Nya: Willie Desjardanis (coach) Ryan Miller (mv, från St Louis), Nick Bonino (c, från Anaheim, Radim Vrbata (f, från Arizona), Derek Dorsett (f, från NY Rangers), Luca Sbisa (b, från Anaheim), Linden Vey (f, från LA Kings).
Förluster: Ryan Kesler (c, till Anaheim), Jason Garrison (b, till Tampa), David Booth (f, till Toronto), Mike Santorelli (c, till Toronto), Zac Dalpe (c, till Buffalo).
Svenskar: Daniel Sedin, Henrik Sedin, Alex Edler, Eddie Läck.
Tips: Återvänder, kanske, till playoff.

WASHINGTON CAPITALS
– Barry Trotz och Alex Ovetjkin. How’s that for a kemisk formel, tycker ni? Låter som fotogen och eld i mina öron. Men det är av helt avgörande betydelse för Trotz, som efter sexton år i Nashville tagit med sig sin strama och försiktiga filosofi till Chinatown i Washington, att han undviker att det börjar brinna när de går i clinch. På något sätt måste han få den vildsint offensive målsprutan från Moskva att trivas i det nya, förmodat mer defensiva systemet och fortsätta skjuta som en blackjack-dealer i Las Vegas sprätter ut kort på spelbordet. Eljest går det åt helvete, Capitals välbefinnande är tätt förknippat med Ovies dito. Skulle det – mot förmodan, känner jag mig förpliktad att understryka – funka är läget dock hyggligt förtröstansfullt för laget som inte för så länge sedan gick under beteckningen ”The Greatest Hockey Show On Earth”. Pittsburghska back-duon Matt Niskanen och Brooks Orpik må ha förärats större kontrakt än de förtjänar och det kan orsaka besvär längre fram, men i år hjälper de definitivt till att tajta till det som varit en rätt darrig defensiv några år. Dessutom sägs det att den målvaktscoach Trotz tar med sig från Tennessee, Mitch Korn, är en av branschens bästa – han är till exempel ansvarig för Pekka Rinnes sensationella utveckling – så kanske blir Braden Holtby en stabilare keeper också. Men först och främst ska Trotz och The Great Eight alltså connecta. Det är nyckeln.
Nya: Barry Trotz (coach) Matt Niskanen (b, från Pittsburgh), Brooks Orpik (b, från Washington), Justin Peters (mv, från Carolina), Tim Kennedy (f, från Arizona).
Förluster: Mikhail Grabovski (c, till NY Islanders), Jaroslav Halak (mv, till NY Islanders),
Svenskar: Nicklas Bäckström, Marcus Johansson, Andre Burakovsky.
Tips: Är i alla fall med i den hårda kampen om de sista platserna ovanför öst-strecket.

WINNIPEG JETS
– Tobias Enström är nu den svensk som spelat längst i NHL utan att ha gjort ett enda slutspelsframträdande. Han vore verkligen värd att få vara med på den festen nu, men tyvärr. Det blir nog en lång sommar hemma i Ångermanland igen. Paul Maurice är en duktig coach och kan, nu när han får inleda sin första hela säsong på den svinkalla Manitoba-prärien, åstadkomma en liten förbättring jämfört med ifjol. Men Jets är helt enkelt för svaga för att kunna hävda sig i den skoningslösa konkurrensen i Central Division – i alla lagdelar.
Nya: Mathieu Perrault (c, från Colorado), Peter Budaj (mv, från Montreal), T.J Galiardi (f, från Calgary).
Förluster: Olli Jokinen (c, till Nashville), Devin Setoguchi (f, till Calgary), Al Montoya (mv, till Florida), Eric Tangradi (f, till Montreal).
Svenskar: Tobias Enström.
Tips: Sist I Central.

Boston – Detroit 3-4 (slut, straffar)

Joho, Bruins blir lite intresserade till sist och framförallt då den geniale Patrice Bergeron.
Han fullbordar ett hat trick under slutperioden och ser därmed till att matchen utjämnas.
Men till slut avgör Wings på straffar och vem avgör om inte Hästpolo-Gustav.
* * *
Strålle alltså.
Han har blivit Erik Karlsson nere i Florida-solen.
Mål ikväll igen!
* * *
Vet ni varför försäsongen är så ohemult lång?
Jag menar, det skulle räcka med tre-fyra matcher per lag.
Men grejen är att spelarna inte får lön förrän grundserien börjar, så de här tillställningarna är ren vinst för klubbarna.
Passar vi oss inte kommer pre season-toket pågå till jul om några år.
* * *
Devils beat-reportrar twittrar om att Youngblood Adam Larsson har ”a huge night” i The Rock.
Det gläder en gammal bloggare som vill ha fler skäl att besöka downtown Newark i vinter.
* * *
Nu är det bara en sladdmatch mellan Washington och Carolina kvar i morgon eftermiddag.
Sedan är den sega försäsongen över.
Och nästa gång vi går live i den här bloggen är det på riktigt.
Opening nigh NHL-säsongen 2014/2015.
Känner ni pulsen stiga?
Det gör jag.

Boston – Detroit 1-3 (Period 2)
* * *
Bruins kommer tillbaka och kvitterar, men verkar ha lite svårt att bry sig så den upphottade versionen av Grand Rapids går upp i ny ledning och utökar den dessutom – efter mål så så måttligt skräckinjagande namn som Ouellet och Nestrasil.
Så kan det bli.
* * *
Apropå ingenting vill jag berätta att Bullermyrens IK tidigare idag klarade sig kvar i fyran genom en 3-1-seger borta mot Smedjebacken.
När fem minuter återstod hoppade Göran Arnberg, 56, in och visade varför han är den svenska fotbollshistoriens störste legendar.
* * *
Hey, Hagelin rapporteras ha ett A på tröjan under försäsongsfinalen i New Jersey ikväll.
Kapten Bork Bork i vardande.
* * *
Jag sitter och av gammal van och väntar på de där brutala Bruins-anfallen, när de nitar sig fast i motståndarzonen och liksom kommer i den ena Laguna Beach-vågen efter den andra mot kassen.
Men det finns nog inte motivation nog för såna kraftansträngningar under den här sortens uppvisningsevenemang.
* * *
Apropå ingenting igen – Leksand vann för fan ikväll också.
Lirarnas Lag blir för SHL vad Rangers var i NHL förra säsongen…
* * *
– Han var upprörd, svarar GM Chiarelli på frågan om hur Johnny Boom Boom reagerade när han fick veta att han trejdats till Long Island.
Det är inte alldeles obegripligt.
* * *
– I eat wings, står det på en hemmagjord skylt en fyndig tjomme som blir inzoomad i jumbotronen håller upp.
Ja, vem gör inte det.
Men just ikväll är det snarare Wings som äter björnstek.
* * *
När vi nu är inne på en massa andra idrotter, och ligor, vill jag följande fört till protokollet:
Jag är alldeles förälskad i Kansas City Royals i basebollens post season.
* * *
Ledsen att göra dig besviken igen, MrTaggen, men jag ska jobba sent och gå upp tidigt imorrn så jag kommer inte se något annat hotellrummet i afton.
Bostons lördagsfirare får klara sig utan biff.

’

Boston – Detroit 0-1 (Period 1)
* * *
Wings har ett betydligt mer B-betonat lag på isen än Bruins i afton – varken Zäta, Kron Wall of Pain eller The Mule spelar, till exempel – men leder alltså ändå efter den inledande, rätt frejdiga perioden.
De har å andra sidan haft en påfallande skral försäsong, i alla fall sett till resultaten, så det kan nog vara en bra idé att avsluta med en riktigt ordentlig ansträngning
* * *
Ett gammal backinstitution – och en tung personlig favorit – saknas i hemmauppställningen.
Johnny Boychuk.
Och han kommer saknas även fortsättningsvis.
Tidigare idag blev ju han nämligen trejdad till New York Islanders – mot draftval.
Till samma klubb skickade Chicago Nick Leddy några timmar senare.
Därmed har Isles i ett slag blivit ett betydligt slagkraftigare kollektiv inför sista dansen på Long Island.
Imponerande jobb av Garth Snow, det måste medges.
* * *
Kul att se att SSK-tjecken David Pastrnak fortfarande är med i Bruins-ekvationen så här långt in i försäsongen.
Han ger också ett härligt ivrigt och aggressivt intryck när han brakar in i landsmannen Mrazek, Wings målis för kvällen, i den här perren.
* * *
Det är nästan – nästan – fullt i Gaaaaden och fanimig, de lyckas nästan pumpa upp samma typiskt Boston-tunga tryck som under de verkligt stora matcherna.
Fina Beantown.
* * *
Hästpolo-Gustav har so far gått mållös genom försäsongen.
Jag tycker han kan ta och ändra på det ikväll.
* * *
Ni såg väl Tomas Ros Hockeystudion ikväll?
Yours truly Biff var ute på the streets of New York och gafflade med självaste Kung henrik i ett inslag.
Du som missade måste givetvis in på sajten och leta rätt på sensationen,

Det här tror jag aldrig hänt tidigare och det kommer aldrig hända under den ”riktiga” säsongen, men först när en ung Boston-gosse klämmer ur sig de sista raderna i nationalsången kommer jag instövlande på pressläktaren i TD Gaaaden.
Sen har jag, som alltid i den här hallen, såna besvär att få igång nätet att jag måste vara Kapten Haddock i några minuter, men nu så.
Nu sitter jag och ser när Bruins och Red Wings avslutar sina respektiva försäsonger med en glad liten dans.
0-0 efter tio minuter.

En låååååång transportsträcka till tredjeperiod slutar med att det står 2-2 vid full tid – sedan Jesper Fast assisterat till en Ryan Malone-kvittering i slutet av tredje.
Därpå följer en mållås – men chansrik – förlängning och så vinner Rangers på straffar efter ny, magisk variant av Zuke och efter hundraåtta omgångar avörande signerat Malone.
Så kan det gå.
* * *
Wow, hat trick av Elias Lindholm nere i North Carolina!
Den unge mannen kan bli nåt att följa den här säsongen.
* * *
Imorrn är jag i Boston i andra ärenden och om jag bara hinner går jag och ser Boston och Detroit avsluta sina respektive försäsonger i TD Garden.
Den matchen börjar redan halv tolv, er tid, så då kan fler av er vara med i kommentatorsspåert och sjunga.

NY Rangers-Chicago 1-2 (Period 2)
* * *
Hur det än är så blir det aldrig helt genomtråkigt att titta på hockey när Patrick Kane finns på isen.
Han är med och snurrar ljuvligt i Rangers-zonen i ytterligare ett powerplay, får till slut pucken i en position vid blålinjen och drar på en laser som Lundqvist inte ens hinner se.
Så vackert.
Och ja, Teräväinen deltar i förspelet.
* * *
3 oktober 1979 framträdde påven på Garden, meddelas det i jumbotronen.
Och idag, exakt 35 år senare, är Yellbear Hjalmarsson här.
Det kallar jag sammanträffande.
* * *
Kane är i högsta grad med även i den rent handbollsartade upprullning som, bara några minuter efter 1-1-kvitteringen, slutar med att Andrew Shaw kan stöta in tvåan bakom en helt bortspelad Henke.
Artisten har vaknat.
* * *
Kul att se att Elias Lindholm är på tåspetsarna nere i Raleigh. Två mål mot Buffalo so far– och andra perioden är inte ens över ännu.
* * *
Rangers inledande mål görs av Martin St Louis, så försöket med honom som center förefaller inte helt misslyckat.
* * *
Fast att Lindholm kommer spela med Hurricanes hela säsongen är ju givet. En större överraskning – och en väldigt rolig en – är att Victor Rask ser ut att vara på väg att spela sig till en NHL-tröja.
* * *
Nu ska det smaka med lite Garden-kaffe.

NY Rangers – Chicago 0-0 (Period 1)
* * *
Det är lite märkligt att sitta här och veta att det som nu är så slafsigt och virrigt och oskärpt där nere på isen om bara några dagar kommer att vara så oerhört mycket tajtare och aggressivare och mer intensivt och mer fascinerande att se.
Det borde inte vara möjligt med en så dramatisk scenförändring under så kort tidsspann, men så blir det – och thank god.
Om det här vore normal NHL-hockey skulle jag inte ägna mitt liv åt den…
* * *
Joho, Carbomb är ivrig att få påminna Hawks-coacherna om vem han är och går en svängom med Tanner Glass redan efter knappa tre minuter.
Till skillnad från senast han slog här lät han dock bli att knuffa några linjedomare den här gången, men kvällen är ju lång…
* * *
Trots att Johnny O är skadad och inte kan spela är 50 procent av Hawks D-besättning blågul ikväll.
Utöver mäktige Yellbear Hjalmarsson – som visade fina Öster-takter när jag såg honom lattja med fotbolls en timme innan första nedsläpp – spelar även David Rundblad och Klas Dahlbeck.
Må det gå bra för bägge två.
* * *
Carbomb försvinner dock ut i omklädningsrummet efter handgripligheterna.
Vore inte så bra tajming att bli skadad i det här läget.
* * *
Sugar Kane verkar ha hittat en ny lekkamrat i finske underbarnet Teuvo Teräväinen. Dom har, ser det ut som, väldigt kul ihop under det långa powerplay Hawks föräras i mitten av inledningsperioden.
* * *
Ja, John J – dessutom visade Jesper redan ifjol att han går att lita på i de stora sammanhangen och aldrig gör bort sig.
* * *
Mitt rättstavningsprogram är något överambitiöst när det vill ändra ”Teräväinen” till ”Terrängbil”.
* * *
Under grundserie och slutspel betyder mållösa perioder inte nödvändigtvis att det varit tråkigt att titta.
Såna här kvällar, när när spelet i sig kittlar mindre än tillfälligt avbrott på tv:n, är 0-0 däremot en ren provokation.
Öppna spjället, pojkar.

Jaha, en pre season-repetition till på Garden – den här gången mellan Rangers och Blackhawks.
Upphetsande?
Inte.
Men så här i slutet av försäsongen har trupperna i alla fall bantats kraftigt och de fullbordade lag som ska vara spikade på måndag brukar gå att skönja.
Därmed brukar hockeyn bli åtminstone lite mer ordnad och anständig.
Vi får se.
Min försäsong går också mot sitt slut och jag börjar bli redo för den stora uppvarvningen.
Ikväll är det dock sparlåga i bloggen igen.
Men vänta bara.
I veckan går ketchupflaskan, för att tala Abris-svenska, i topp.
* * *
Igår kväll gjorde Barry Trotz i princip klart att Andre Burakovsky tar en plats i Capitals premiärtrupp.
Fantastiskt kul.
Här väntar vi på besked om Jesper Fast och/eller Oscar Lindberg klarar sista cutten.
För Lindberg ser det aningen mörkt ut då Vigneault tydligen tänker testa Martin St Louis som center i Derek Stepans frånvaro.
Faller det experimentet väl ut är det bara en centerposition öppen – för Derrick Brassard och Dominic Moore är förstås givna – och den verkar vikt för JT Miller, som haft excellent försäsong.
Fast, som ju öst in mål när han varit på isen, borde dock fortfarande ha en god chans att nypa en av de övriga forwadplatser som ännu inte är paxade av någon.
Det är bara att se till att ge ett så bra intryck som möjligt i de sista träningsmatcherna – här ikväll och i Newark imorgon.
* * *
Vi trodde att vi hade sett det sista av honom i den här hallen, men kors i sargen:
Carbomb Carcillo har, efter ett misslyckat försök i Pittsburgh, erbjudits sent tryout-kontrakt av Blackhawks och ska spela den här matchen.
Det bör kunna bli intressant…
* * *
Det är väldigt kul att den här Oscar Sundqvist efter en utomordentlig camp är så nära en plats i Penguins-truppen.
Jag vet väldigt lite om den gossen och hör er gärna berätta lite.
* * *
Anthony DuClair, den 19-årige lille sensationen, har just vunnit Lars-Erik Sjöberg Award – priset till den rookie som varit allra bäst under Rangers camp.
Ja, honom – The Duke! – är det nu verkligen svårt att se hur Vigneault ska kunna skicka tillbaka till juniorhockey.
* * *
Finns det någon där ute som offrar sin fredagkväll på det här förmodade sömnpillret?
Jag har full förståelse om det inte gör det, men om någon känner sig manad är kommentatorsspåret givetvis öppet.