Nu är det så där lugubert med tidsperspektiven igen.
Å ena sidan känns det som att sommaren – som jag huvudsakligen tillbringade i en bil på amerikanska highways – gick snabbare än någonsin.
Å andra sidan känns det som att oceaner av tid passerat sedan vi såg Alec Martinez sätta punkt för hockeysäsongen 2013-2014 med sudden death-pucken på Henke Lundqvist i Staples Center 13 juni.
Jag får aldrig riktigt ihop den ekvationen.
Desto lättare är det att förstå att NHL-abstinensen börjar bli svår så här en dryg månad före grundseriestarten.
Oavsett hur tidens gång nu upplevs HAR det de facto gått 82 dagar sedan Martinez, på ett ögonblick som för evigt frusit fast i hockeys historia, bärgade Stanley Cup-titeln åt LA Kings med det där direktskottet och så länge är det ju inte nyttigt att gå omkring utan att höra puckar som smäller i sarg och skridskor som skär i nyspolad is, utan att känna doften av zamboni-avgaser och hockytrunksmögel, utan att se världens bästa artister uppträda i världens bästa show.
Ridån måste gå upp igen!
Jag noterar att jag inte direkt är ensam om denna törst efter action.
Det har börjat harklats lite i kommentatorsspåret. Trummats med otåliga fingrar. Undrats om ”det inte är dags snart…”.
Jo, det är det.
Först ska jag bara till Sverige i två veckor, äta kålpudding och piggelin, träffa kollegorna på Sportbladet, förses med en ny mikrofon så det inte låter som att jag sitter och prasslar med en papperspåse när jag podcastar med junior Ekeliw samt sitta uppe om nätterna i en tyst lägenhet i Borlänge och fnula på Stora Säsongstipset (teorier är redan nu välkomna i spåret, så jag har nånting att sno av…).
Jag återvänder till the promised land samma dag som NHL-klubbarnas camper öppnar – och sen brakar det loss här.
Vi hörs då, alright?

Härmed ber jag att få förkunna att hockeysäsongen 2013/2014, slutligen, är över.
På riktigt.
Efter första Free agency-veckan går NHL in i dvala och sedan händer inget av verklig förrän i september igen.
Så:
Ridån går ner i NHL-bloggen – efter ett år som i alla fall jag tyckte var det bästa nånsin med OS i Sotji, besök i Montreal, Lidas tröjhängning i The Joe, Alfie-hyllningen i Ottawa, Winter Classic inför 110 000 i The Big House i Michigan, hockey på Yankee Stadium, ett fenomenalt slutspel och hetaste hockeyfebern i New York på två decennier.
Först ska vi bara, som traditionen bjuder, dela ut Biffen Awards.
Here goes.

Årets spelare: Sidney Crosby, Pittsburgh Penguins.
–Han hade ett mellanår. Och vann ändå poängligan med 17 poängs marginal. Då är man rätt speciell. Men visst, världens bäste måste börja leverera i slutspelet också.
Årets svenska spelare: Alex Steen, St. Louis.
– Tidvis rena Foppa, framförallt under första halvan av säsongen.
Årets back: Drew Doughty, LA Kings.
– Jo, Duncan Keith var nog bäst under grundserien och förtjänade sin Norris. Men i Biffen Awards får vi räkna hur vi vill och slutspelet var ju Mighty Drews. När det inte var PK Subbans.
Årets svenska back: Erik Karlsson, Ottawa Senators.
– Det var för EK65 precis som för Crosby. Han befann sig ganska långt från hundraprocentig kapacitet och vann ändå backarnas poängliga i överlägsen stil. Dessutom var han hela OS-turneringens stora attraktion.
Årets målvakt: Tuukka Rask, Boston Bruins.
– Bara han slipper möta Montreal…då är Tuukka nummer ett just nu.
Årets svenska målvakt: Henrik Lundqvist, New York Rangers.
– Starten var tung. Sedan blev han sig själv igen och i slutspelet till och med ännu bättre. Tidernas bäste svenska målis, det är verkligen inget snack.
Årets rookie: Nathan MacKinnon, Colorado Avalanche.
– Stjärna på en gång. Snart kan vi sätta ”super” framför ”stjärna” också – och menar då inte att han är en stjärna som super.
Årets svenska rookie: Hampus Lindholm, Anaheim Ducks.
­– Det är otroligt imponerande att skåningen redan etablerat sig som en av Anaheims viktigaste backar.
Årets mest underskattade: Tyler Kennedy, San Jose Sharks.
– Bloggens särskilde favorit fick alldeles för lite speltid i San Jose, i synnerhet i den katastrofala slutspelsserien mot Kings.
Årets mest underskattade svensk: Patric Hörnqvist, Nashville Predators/Pittsburgh Penguins.
– Att döma av reaktionerna hos vissa Penguins-fans är ”Bengan” rentav det mest underskattade i världshistorien. Jeez, han har en säsong med 30 mål under bältet och gjorde 22 i år. I Nashville. I sin nya, betydligt mer begåvade omgivning har han alla förutsättningar att bli veritabel succé.
Årets coach: Patrick Roy, Colorado Avalanche.
– Klippiga bergens Joe Labero.
Årets positiva överraskning 1: Colorado Avalanche.
– Från botten till toppen på ett år.
Årets positiva överraskning 2: Dallas Stars.
– Initierade ett litet paradigmskifte i väst med sin nya Jim Nill-orkestrerade stil.
Årets positiva överraskning 3: Columbus Blue Jackets.
– Det är något stort på gång i Ohio.
Årets negativa överraskning 1: Vancouver Canucks.
– Coach Tortorella och GM Gillis i oskön förening såg snabbt till att förstöra ett av de mest attraktiva lagen i ligan.
Årets negativa överraskning 2: Washington Capitals.
– Sämsta säsongen under Ovetjkin & Bäckström-eran.
Årets negativa överraskning 3: Ottawa Senators.
– Utan Alfie gick luften ur den gladaste överraskningen i 2013 års slutspel.
Årets genombrott: Gustav Nyquist, Detroit Red Wings.
– Så ung han är tog han Detroit på axlarna och bar laget in i playoff.
Årets radarpar: Jamie Benn och Tyler Seguin, Dallas Stars.
– Inte sedan gin & tonic uppfanns har två nya komponenter passat så bra ihop.
Årets buse: Tom Sestito, Vancouver Canucks.
– 213 utvisningsminuter på 77 matcher är inte så pjåkigt.
Årets svenska buse: Gabriel Landeskog, Colorado Avalanche
– Det blågula NHL-kollektivet har uppenbarligen blivit väldigt snällt, för med beskedliga 71 minuter på botbänken toppar Avalanche-kaptenen svenska utvisningsligan.
Årets tacklare: Radko Gudas, Tampa Bay Lightning.
– En tjeckisk mur har rests i västra Florida.
Årets svenska tacklare: Niklas Kronwall, Detroit Red Wings.
– Fansen i The Joe fick inte skandera ”You got kronwalled” så ofta som de önskade, men när de gjorde det fanns det desto starkare skäl.
Årets positiva trend: Färre hjärnskakningar.
– Skadorna var många, men hjärnskakningarna betydligt färre än i fjol. Törs man hoppas att det beror på ökad respekt mellan spelarna?
Årets negativa trend: För få mål.
– Det börjar bli lite mycket Drillo över alltihop.
Årets overkill: Utomhusmatcher.
– Antalet svinkalla jippon får gärna bli färre i fortsättningen.
Årets mål: Tomas Hertls på Martin Biron.
– Jo, redan i början av oktober gjorde San Joses tjeckiske rookie säsongens kasse, mellan sina egna ben. En vecka senare tvingades Biron, New York Rangers andremålis, gå i pension…
Årets mest välklädde: Henrik Lundqvist.
– Såklart. Fast fan, under slutspelet dök han upp i några outfits som var helt sensationella, även för att tillhöra en New York-kung. Mannen såg ut som en miljard dollar.
Årets NHL-arena: Bell Centre, Montreal.
– Jo, katedralen på Avenue des Canadiens-de-Montreal visade sig vara just så majestätisk som alla påstått. Jag är mycket glad över att jag till slut kom dit.
Årets NHL-hotell: Marriott Waterside, Tampa.
– Det finns inget bättre på behagligare avstånd från en pressentré. Jag skulle kunna bo där i veckor under säsongen. Tvåa vad gäller just den ration är Marriott City Center i Pittsburgh och trea, tillsammans med Hilton i Nashville, plötsligt Marriott Chateau Champlain i Montreal.
Årets Eken Memorial till bästa media-buffén: TD Garden i Boston. Håller världsklass redan under grundserien och förtjänar en Michelin-stjärna (nåja….) i playoff.
Biffen Memorial Award – till den svenske spelare som i högst utsträckning gjort bloggens tillvaro bättre och enklare under säsongen: Henrik Zetterberg.
– Jag skulle kunna nämna nästan allihop för de har precis som vanligt varit sensationellt vänliga och tillmötesgående, men en superstjärna som ringer och ger ett av karriärens dystraste besked mitt under en direktsändning, och sedan ser till att bloggens snusförsörjning är säkrad genom hela vinterspelen, och dessutom alltid går beyond the call of duty även till vardags, är självskriven mottagare av detta prestigefulla pris!
Årets kommentator: John J.
– Ja, han tar titeln igen. För att han alltid är med, alltid är rolig och fyndig och skriver bra – och för att han kan gå upp i vilken debatt som helst, med vem som helst, och ta för sig utan att någonsin bli plump eller hatisk. Ett föredöme för alla.
Hedersomnämnande: Björn Falk, Tobias Pettersson, Victor Hällegerd Stark, Kometen, Brandh, Chall, Frallan, MN Johan och….ja, nästan alla som är med natt efter natt. Du också skabröse MrTaggen. För att inte tala om Julia. Men det finns gott om gamla stammisar jag ofta saknar och vill se mycket mer av…ni vet vilka ni är ni och ni är så välkomna till hösten istället).
Bubblare: En hel armada av U-båtar. Tack till er med!

ÅRETS CITAT

– Calgary startade med sina idioter och då var ju vi tvungna att svara på samma sätt.
(Vancouvers Tom Sestito om varför han själv fanns på isen i första bytet i den stora skandalmatchen i Rogers Arena i vintras…)

– Äh, vadå. Om jag gjorde fyra mål skulle jag ta fram k**ken och smeka den.
(San Jose-veteranen Joe Thornton apropå debatten om att 18-årige rookien Tomas Hertl firade sina fyra mål mot Rangers för livligt.)

– Ämen, va fan, ha ha, ska man behöva få den frågan redan i oktober?
(Henrik Tallinder när bloggens utsände efter Buffalos inledande tio matcher frågar om han vill spela VM till våren…)

– Det är bara bra med Kronwall, skönt att se att hans näsa blev rak!
(Gustav Nyquist svarar på frågan hur det gick för lagkamraten Niklas Kronwall efter att han brakat in med ansiktet före i sargen och tvingats till omplåstring i omklädningsrummet några minuter…)

– Hästpolo? Ja, han lirar ju med bra killar.
(Henrik Zetterberg introducerar ett nytt smeknamn när kedjekamraten Gustav Nyquist gjort sitt första mål)

Alex Steen: –  Jag och tjejen blir hemma i St. Louis och firar i dagarna tre.
Patrik Berglund – Den firas i St. Louis med flickvän och hennes bror.
Magnus Pääjärvi: – Det blir med svenskarna i laget, Berglund och Steen, tror jag.
(St. Louis Blues svensktrio svarar på Sportbladets enkät om hur de ska fira julen).

– Keith Yandle i vårt första backpar? Ja, då kommer vi hem tidigt i alla fall….
(Brian Burke, generalbuffeln, analyserar i Scott Burnsteins omsusade ESPN-reportage om uttagningen av USA:s OS-lag).

– Bye bye…
(Eduard, Sportbladets särskilde bartender i Sotji, tar fram en ny Vodka-flaska och pekar på etiketten. Det visar sig snart att det verkligen är ”bye bye” han har i flaskan också…)

– De är inte så snabba när de ligger på isen…
(Douglas Murray kommenterar det faktum att han inte får spela i Montreals slutspelsserie mot New York Rangers för att de, enligt lagledningen, är för snabba)

– Är vi riktigt säkra på det här, Lundqvist?
(Roberto Luongo på twitter samma dag som Henrik Lundqvist signerade sitt nya drömkontrakt med New York Rangers. Luongo hade som bekant ett liknande kontrakt och det hindrade honom i det längsta från att lämna klubben, trots att han ville. ”My contract sucks”, löd ett berömt citat förra sommaren).

– Jag ska gör det svårt för honom. Jag är snabbare.
– Jag får ge honom att han är snabbare. Men jag är smartare.
(Kompisarna Erik Karlsson och Daniel Alfredsson i kärleksfull ordduell i Sportbladet innan Ottawas och Detroits första möte för säsongen)

– FYI: If Ray Emery ever decides to skate down the ice and try to fight me, I’m getting the fuck out of dodge!!!
(Vancouver-målvakten Roberto Luongo på twitter efter Ray Emerys övergrepp på Braden Holtby)

– Jag? Jag skulle förmodligen börja svinga med klubban…
(Henrik Lundqvist om vad han skulle göra om Emery kom dundrande…) 

– Showtime!
(Patrick Kane, om och om igen, på isen när han firade ett av sina Maradona-mål i slutspelsserien mot Minnesota )

– Vi är som ett gäng kackerlackor, det går inte att bli av med oss.
(Kings-backen Alec Martinez om varför Kings alltid, alltid kommer tillbaka vad som än händer).
* * *
Då så.
Adjö och tack för i år.
Vi hörs på nytt när de spolat isarna.
Men ett litet tips under tiden:
Håll koll på New York-bloggen.
Det kommer bli en del aktivitet där.

Strålle får fina pengar i Tampa, men kunde antagligen fått ännu mer någon annanstans.
Det var dock inte det avgörande, berättar han när jag når honom på telefon ute i Westchester.
Det var att han fick en no trading-klausul och att familjen nu vet att Tampa blir hemvist i fem år framåt.
Det kan man förstå efter allt flängande de senaste åren – kom ihåg att han var blott några veckor i Calgary mellan uppdragen i Toronto och Columbus.
Bra kan det bli också.
Hedman-Strålman låter som ett lika läckert radarpar som Dolce & Gabbana!
* * *
Man trodde ju att det skulle bli lite mer sans i Washington när GMGM red bort i skymningen, men GMBM är uppenbarligen samma vilda andas barn.
Både Orpik och Niskanen får ju snudd på absurt långa och stora kontrakt.
Man kunde ena att Niskanen skulle bli lätt övervärderad eftersom han var enda tungviktaren där ute, men 40 jävla miljoner för sju jävla år (hm, nu låter jag lite som Svenska Fans-Viberg här…) är ju alldeles bortom det rimliga.
Det är inte Drew Doughty som kommer till huvudstaden, precis…
* * *
Slutligen har det lugnat ner sig något, men satan – man vet att det är galet rally när man inte ens hinner kommentera att Jarome Iginla att signar med Colorado Avalanche.
Det är dock en av dagens bästa affärer – för bägge parter.
För första gången på ett tag får Iggy själv ett flerårigt kontrakt – och första gången på ett tag får Av’s en erfaren, skicklig veteran Landeskog, MacKinnon och de andra ynglen kan hålla i handen när åskan går.
* * *
Ekeliw försökte smita hem från tidningen med ett vädjande ”vi kan väl spela in i morrn” men det kunde vi förstås inte gå med på, säsongens sista avsnitt ska såklart ut i tid, medan det här free agency-rallyt är aktuellt
Så han får snällt sitta och se på USA-fotboll på redaktionen nu….
* * *
Dallas, Florida, Buffalo, New Jersey, Tampa och – medräknat det som hänt de senaste dygnen – Anaheim.
Förlorare: Detroit, som helt förlorat sin förmåga att locka till sig attraktiva spelare och således inte lyckas uppgradera sin ihåliga backuppställning.
* * *
Men kan det verkligen vara som Tobias Pettersson säger i kommentatorsspåret, att Caps betalar mer för sina backar än någon annan?
Det är ju ren komik.
* * *
Blackhawks får Brad Richards för två millar.
Det är ingenting annat än ett fynd det, men jag gissar att han hemskt gärna ville dit och spela för en sann contender.
* * *
Rangers är också lite loser, som förlorar så mycket av det djup i truppen som vid sidan av Lundqvist var huvudskälet till att de skrällde sig till final den gångna säsongen.
Många som följer laget gör stor affär av att han tackade nej till större summor på annat håll för att han vill till just New York, men det är det många ex-stars i slutet av karriären som velat genom åren och hur bra har det vanligen fungerat?
* * *
Jaha, Willie Mitchell till Florida också – efter att Tallon redan gjort klart med Jussi Jokinen, Dave Bolland, Shawn Thornton och Derek MacKenzie.
Och just som jag skriver kommer beskedet att Tampa får en ny Boyle – Brian från Rangers.
Det kommer bli heta derbyn i Sunshine State nästa säsong.
* * *
USA:s VM-målis Tim Howard var som Henke Lundqvist och Jonathan Quick hoprullad i samma giv mot Belgien.
Fullständigt makalös
Men det räckte inte.
Skit också.
Nu får vi återgå till baseboll och allt är som vanligt igen.
* * *
Martin Brodeur har det varit tyst om under dagen och de uppenbara alternativen för legendaren har blivit färre, men å andra sidan är det ingen överdriven brådska för en sån som honom. Man måste ju inte signa idag, det går att känna efter och sedan krita på för…tja, kan vi få några alternativ.
* * *
Nu säger jag hej för ikväll och laddar Skype-manicken för att spela in säsongens sista cast med skönsångaren från Örby.
Jag återkommer innan helgen med en liten Biffen Awards.
Sedan tar bloggen sommarlov.

Oh, jisses.
Niskanen får 40.25 miljoner dollar av Caps för sju år.
Vilket kontrakt.
Jag ber att få återkomma med, lätt chockad, kommentar.

Verkar klart att Brad Richards går till Blackhawks.
Javesst, som Svennis skulle sagt – för att nu knyta an till fotboll.
Han blir perfekt andrecenter där.

Nu ska jag ta del av den plötsliga fotbollsfebern och se USA kicka som belgian ass i Brasilien.
Sedan kommer sammanfattning av den här gala dage.

Enligt Linus Hugosson, som sitter på centralt placerade källor, har Strålle Strålman skrivit på för Tampa Bay Lightning.
Han lör få drygt fyra miljoner per säsong i fem år.
Ekeliw dansar lambada, Vigge får en ny, trevlig kompis att spela med – och Anton själv får flytta till en av de trevligaste platser man kan bo på i USA.

Matt Niskanen har meddelat att Detroit inte finns på hans lista.
Och när Helene St James på Detroit Free Press frågade Strålles amerikanske agent Marc om klienten är intresserad av Red Wings löd det koncisa svaret:
– Nej.
Morsning korsning.
Ingen vill spela i Detroit längre.
Sorgligt att se, men det är Ken Hollands fel.
Han har uppgiften att göra sitt klassiska lag så attraktivt att duktiga spelare vill komma dit, men det klarar han uppenbarligen inte av längre.

Matt Moulson hamnar i Buffalo – igen.
Och Sabres behöver spendera ytterligare 6 miljoner dollar för att nå lönegolvet.
Det ljusnar, Kometen, det ljusnar!
* * *
Det känns som att det pågår huggsexa om Matt Niskanen just nu. Först när han bestämt sig kommer vi få veta var Strålle hamnar.
Tror jag.
* * *
Sather signar några budgetspelare också:
Tanner Glass och Douglas Murrays gamle kompis Mike Kostka – och så resignar han Dominic Moore.
Okej, efter omständigheterna.
* * *
Men – måste inte Penguins göra nåt stort snart?

Vanek hamnar, precis som han önskade, i Minnesota och får 6.5 millar per säsong i tre år.
Det låter ju bra.
Men:
För bara några månader sedan var han erbjuden 50 miljoner för sju år med Islanders – och tackade nej.
Undrar om Österrikes ende stjärna tänker på det idag – eller om han reflekterar över det faktum att han efter sitt mediokra playoff-framträdande i Montreal ska vara glad att han får några pengar alls…
* * *
Robibas signar med Leafs, för tre år.
Det låter som något de ska vara glada över i Toronto.
* * *
Nyblivne Florida-pantern Shawn Thornton, på skoj, i Sportscenter-intervju:
– Jag begärde 28 miljoner, men det blev lite mindre…
Hi hi.
* * *
Chicago skulle vara en utmärkt adress för Brad Richards.