LA Kings – NY Rangers 3-2 (Slut, 2:a OT-perioden – Los Angeles Kings Stanley Cup-mästare).
* * *
Vi kan konstatera att Philip Pritchard , Keeper of The Cup, fejat och gnuggat duktigt i environgerna.
För visst.
Hockeyns heliga graal lyser mycket riktigt som en veritabel supernova när han bär ut den på isen – och får sedan, som genom magi, ännu mer lyster när Dustin Brown för andra gången på tre år lyfter pokalen över hjässan inför hemmafansen.
Det är alltid förtrollande att se – även när det inte gått som man ville.
* * *
Ni ser själva hur en förkrossad Henke ligger kvar på isen i en minut och bara ruskar på huvudet när lagkamraterna åker fram för att ge honom några uppmuntrande klappar på benskydden.
Han är lika tillintetgjord när vi 20-25 minuter senare ramlar in i det dödstysta omklädningsrummet, sitter med ansiktet begravt i händerna och har huvudet nerkört mellan knäna.
Och när han till slut börjar tala – aj, vad ont det gör att se och höra.
Men det är ju verkligt inte konstigt.
En livslång dröm krossas brutalt, just like that, när Martinez pangar in den där returen efter drygt 90 minuters effektiv hockey – och han vet ju att chansen kanske aldrig kommer igen.
* * *
Jag tror Brown ska räcka över bucklan till Gaborik, men har glömt att Regehr återfinns i Kings-truppen också för han har ju inte lirat i slutspelet, men efter femton år i ligan utan triumf är det förstås han som får äran.
Snyggt.
* * *
Rangers kan inte alls trösta sig med nånting just ikväll, men såsmåningom kommer laget att ha enorm nytta av den här erfarenheten.
Som Lou Lamoriello – måhända ett namn ingen i Rangers-land vill höra idag, men det kan vi inte ta något extra för – konstaterade för några år sedan:
Devils hade aldrig vunnit 1995 om de inte först gått igenom skärselden mot Rangers året innan.
* * *
Hygglig stämning i La La Land nu.
Champagne-korkarna smäller och cigarröken lägger sig som tung dimma runt hela Staples Center.
Själv ska jag försöka hinna på en hospitality innan kollegorna slår igen för natten.
Jag lämnar er med konstaterandet är att Kings är värdiga Stanley Cup-mästare och Justin Williams en lika värdig Conn Smythe-vinnare.
Plus några bilder.
Ett allra sista SC-inlägg kommer imorrn.

Det är över, LA Kings är Stanley Cup-mästare 2014.
Alec Martinez, den nye Bob Nyström, smäller in en retur från nära håll i slutet av den andra OT-perioden.
Bucklan är på väg ut på isen – och säsongen över för den här gången.
Rangers-spelarna ligger utslagna och kommer ligga resten av sommaren, är jag rädd.
Men fan:
Vilken magisk show den här finalen slutade med.
Bland det allra bästa jag varit med om.
Nu blir det väldigt, väldigt mycket att göra – men vad det lider, när ni ska ha lunch i Sverige eller nåt, kommer sista rapporten från årets Stanley Cup-final.

LA Kings – NY Rangers 2-2 (Period 4, OT pågår)
* * *
Mina damer och herrar.
Vi ser en modern klassiker.
Och den fortsätter – trots att den borde varit avgjord för länge sen.
Mister Big Moment Williams har ju två mördande styrningar på vilka Henke gör räddningar av samma vikt och beslutsamhet som i OS-finalen 2006 , McDonagh sätter ett klockrent i stolpen, Toffoli drar en i ribban, Kreider bränner ett friläge och så är det otaliga scrums framför framförallt den odödlige Rangers-målisen.
Det är non stop-action och jag ljuger inte:
Vi står upp på pressläktaren och vrålar rakt ut, med lossade slipsar och kavajer slängda på golvet.
Magical.
* * *
Det är tungt för VG-Eirik nu.
Han trodde han skulle hinna med en red-eye hem till New York redan i natt.
Good luck.
* * *
Det är 34 år sedan någon avgjorde en Stanley Cup-final på övertid på hemmais.
Då var det svenskättade Bob Nyström som 7.11 in i första övertidsperioden i Game 6 mellan Islanders och Flyers såg till att bucklan landade på Long Island.
* * *
Jag fattar inte hur spelarna där nere pallar.
Om det är så nervöst för oss, som inte har något skin i leken – måste det inte vara fullständigt vidrigt för dem?
Förmodligen inte – och det är, bland annat, därför de är på isen och vi sitter här och bara tittar.
* * *
Senast det var så här makalöst spännande?
Game 5 i Detroit 2008.
Men då hände inte så HÄR mycket hela tiden.
* * *
Here we go again.
Infernot fortsätter.

LA Kings – NY Rangers 2-2 (Period 3, Övertid väntar)
* * *
Holy shit.
Det blir sudden.
En King kan alltså spela hem Stanley Cup-bucklan med ett enda skott
Och en Ranger kan rädda säsongen och ta helt finalen tillbaka till New York på samma sätt.
Det är snudd på outhärdligt spännande.
* * *
Som sista 20 utvecklas är det ju framförallt gästerna från östkusten som ska vara glada över att finalen fortfarande pågår.
Kings gör samma slags monstruösa tredjeperiod som vanligt och har Rangers i dödsgreppet och om det inte varit för Henke…
Har ni hört den förr?
* * *
Nu är det, till min oförställda glädje, desto mer ramalama i spåret.
Tack ska ni där hemma i gryningen.
* * *
Det är några på pressläktaren som skriker rakt ut av ångest – eller om det är extas – när Muzzin får iväg det där skottet med sju sekunder kvar.
Ojvoj monumentale.
* * *
Nej nej, jag ska inget sjunga.
Där har ni hört helt fel.
* * *
Jag tycker vi ska döpa Brassard till Brasse. Sen kan Rangers värva Magnus Pääjärvi och placera dem i samma kedja. Då får vi ju Magnus & Brasse som radarpar.
Och jag vet inte vad det säger om min hjärna att den tycker sig ha tid med sådana funderingar en sån här kväll.
Men det var några reklampauser där…
* * *
Det här ska sägas:
När jag strax innan första nedsläpp frågade Eken hur det här skulle sluta svarade han tvärsäkert:
– Rangers vinner med 3-2 på övertid.
* * *
Rangers gör klokt i att hålla lite koll på Williams nu….
* * *
Pritchard sägs nu stå i zamboni-entrén med den heliga graalen.
Vi drar efter andan…
* * *
Jag säger Williams – det vore dumt att inte göra det. Och för privatekonomins skull säger jag Girardi också.

LA Kings – NY Rangers 1-2 (Period 2)
* * *
Holy cannoli, pojkar och flickor.
Rangers har vänt och är på väg att tvinga Kings till en ny crosscountry-resa för Game 6-drama i New York.
Och:
Det är helt rättvist.
Gästerna gör en riktigt bra period igen och visserligen ser det återigen ut som att de inte kan göra mål, men till slut lossnar det monumentale.
Chris Kreider styr in kvitteringen i ett finfint powerplay och när 30 sekunder återstår får Zorro-kopian Brian Boyle, av alla, för sig att han är Peo Carlsson från Rydaholm, trampar runt en yr Doughty och bara sprättar upp pucken i taket bakom Quick.
Episk tredjeperiod kommer och de som gått och lagt sig är att beklaga
* * *
Sällan har någon sett coolare än C. Hagelin när han i en sekvens i den här perren tappar hjälmen och gör några korta rusher i Kings-zonen med de blonda lockarna fladdrande i fartvinden.
Det är som när en annan maestro från Södertälje höll show på Roland Garros back in the day.
* * *
Brad Richards spelar inte mycket, och därtill finns det goda skäl, men när han väl är inne gör han bra saker och ser till att vara ”där det händer”.
Smart matchning av Vigneault.
* * *
Hittills är det bara Cartman och några fyllskallar högst upp i noosebleed-sektionen som vågat hojta om att de vill ha the cup.
Och det är ju inte riktigt läge.
Hela LA håller andan nu, LA har ångest….
* * *
Vad HÄNDER nu, tror ni?
Kings kommer rimligen samla sig till ett decenniets urladdning och vi vet att de inte direkt blir skakiga när de ligger under.
Men samtidigt har Rangers ett helt annat självförtroende nu och försök själv göra mål på Henrik Lundqvist i såna här lägen.
Jag tycker det börjar luta att åt att vi flyger österut i morrn igen, hela cirkusen.
* * *
Ja, John J – Underälgen ville vara med i finalen han också…
Konstigast:
Varför reagerar mitt rättstavningsprogram inte? Tycker det att det är normalt med att hämta in underälgen?
* * *
Jag har just talat med en av de tretton som röstar om Conn Smythe – NHL:s egen motsvarighet till De Aderton i Gamla Stan – och vet därför att Big Moment Justin har åtminstone en röst i säcken.
* * *
Hasselgård, sure, men vissa av de norska vännerna har ju faktiskt kastats in i det här rätt så ofrivilligt, för att Zuke-feber råder bland fjordarna, och försöker inte heller låtsas att de kan särskilt mycket om denna ädla sport.
* * *
Bad Luck Dan Girardi är på väg att fullborda sin mardröm med en ny Sitting Bull-lök mitt i eget slott.
Herregud.
* * *
Jo, Björn Falk, men dina citroner är så förväntade att jag helt enkelt inte tar notis längre.
Av beskheten alltså.
Själv citronerna är som vanligt fina!
* * *
Vad gäller Sandra Bullock på kvällskärran från JFK igår kan jag bara säga att hon höll lika låg profil som Rick Nash i den här serien och verkade lika angelägen om att slippa uppmärksamhet och frågor som Jonathan Quick.
* * *
20 minuter av heroisk hockeykamp. Kommer. Nu

LA Kings – NY Rangers 1-0 (Period 1)
* * *
När det blir 1-0 tycker jag kan känna den avgjorda finalens dofter av champagne och cigarrök, för dessförinnan har Kings varit klart bäst och hur bra de nu än är på att hämta in underlägen brukar de vara direkt omöjliga när de skaffar sig ledning.
Men därefter blir det Game 1 och 2 igen.
Rangers tar över, spelar hårt och tveklöst och skapar ett helt koppel chanser på Quick.
Men precis som under första besöket här i Kalifornien-solen är de slaka som en Hugh Hefner utan Viagra i avslutningarna, så de lyckas inte utjämna.
Nu vetifan.
Men ett känns rätt säkert:
Får Kings nästa mål, då är finalen 2014 avgjord.
* * *
Big Moment Justin stärker sina Conn Smythe-aktier när han också i praktiken visar hur lite han tror på puck luck och på tredje försöket, när Rangers inte rensar bättre än Mårten Gås gör i Farmor Ankas rabatter, trycker in det viktiga förstamål Kings bara hade bestämt sig för att göra.
Sicken boss, sicken krigare, sicken Zeb Macahan.
* * *
Det är inget bra Fredag den trettonde-omen för Rangers att Rick Nash börjar med att ta en utvisning – i offensiv zon.
När dom börjar med det brukar dom fortsätta i samma stil, nämligen.
Mycket riktigt
Här i slutet kör odågan Pouliot på Quick och ja, han är ute ur målgården och han filmar som en hel Jack Nicholson, men Quick har alltid varit bra på att sälja de situationerna och därför ska ju Bengt inte köra på honom.
* * *
Eken har, kvällen till ära, en Gustav Nyquist-slips.
Mönstret består av – hästpolospelare.
* * *
Carbomb fick vara med på matchvärmningen – måhända hans sista som New York Ranger – men roligare än så blev det inte.
Dum-Alain.
* * *
Dan Akroyd sitter och ser cool ut i sina svarta Blues Borthers-brillor utanför Staples.
Han kanske är här för att upplysa Kings om hur det går till när man är on a mission from god.
För de behöver nog vara det när motståndarmålvakten i sin 666:e match har Lucifer på sin sida…
* * *
Fem över fem, lokal tid, har de precis spolat färdigt isen.
Så chansen att Game 5 ska starta på utsatt tid – alltså 17.00 – är begränsad.
Det är Don Emricks fel på nåt vis, jag är helt övertygad.
* * *
Staples Centers dundrande Hollywood-intro blir bara mer och mer imponerande för varje gång man ser det.
Rena rama Kiss-konserten, ju
* * *
Rob 4 visar plötsligt huggtänderna i spåret
Så råbarkad har du aldrig låtit tidigare, gamle vän.
* * *
Pia Toscano sjunger nationalsången igen och inte mig emot, men för fan:
Slash!
Kings har aldrig förlorat när han dragit sin Hendrix-version, så en sån här kvällen borde de väl åkt upp till Sunset Strip och hämtat den gamle hedonisten.
* * *
Jo, John J – under fjolårsfinalen plockade jag hem GWG-potten en gång.
Den uppgick till några hundra dollar, vill jag minnas.
Den här Big Boy-kvällen ligger dock över åtta hundra och väntar på vinnare.
å för fan, Danny G – ladda bössan och bryt mönstret….
* * *
Det är, tvingas jag konstatera, den mest avslagna finalkvällen i kommentatorsspårets hela historia.
Har ni övergivit er biff för fotbollen nu?
Snyft.
* * *
Nu ska jag trösta mig med lite popcorn.

New York Rangers stod vid avgrundens rand och stirrade ner i mörkret i förrgår – men undvek att falla över stupet.
De slapp bli förnedrade i en historisk sweep.
De slapp se Kings-kaptenen Dustin Brown lyfta den heliga Stanley Cup-bucklan i Madison Square Garden.
Nu…ja, vad nu?
Blueshirts är tillbaka i ett Los Angeles lika bedårande solstekt som förra helgen och måste vinna igen.
Annars är drömsäsongen över och en motståndare de börjat tycka väldigt illa om blir mästare.
Tuff skit.
Att spela Stanley Cup-final mot Kings, i Staples Center, med en laddad revolver tryckt mot tinningen hör till det absolut svåraste en hockeyspelare överhuvudtaget kan vara med om.
Men sedan slutsignalen i fjärde matchen finns nåt nytt och hoppfullt hos de Rangers-spelare som bara timmarna innan den do-or-die-föreställningen bara utstrålade uppgivenhet och bitter sorg.
Nytt stål i blicken.
Ny beslutsamhet i stämbanden .
Särskilt syns det hos han som stal Game 4 och formligen vred bucklan ur händerna på kapten Brown.
Kung Henrik.
Det står en veritabel air av jävlaranamma kring hela hela mannens välekiperade gestalt.
Han har bestämt sig för att det här är Pittsburgh-serien all over igen och att han bara ska ta finalhelvetet till en Game 7.
Han säger det också.
Nästan
– Om vi vi vinner nästa match, morrar han utan att avsluta meningen och det behövs inte för vi vet vad han menar.
Då jävlar.
Då är det serie igen.
Då får Kings börja svettas.
Vad det betyder – egentligen – vet jag inte.
Los Angeles Kings är fortfarande Los Angeles Kings – världens mest obönhörliga jävla hockeylag – och sitter såklart med trumf på hand.
Dom SKA vinna det här och dom SKA göra det ikväll.
Men jag ger Rangers bättre chanser idag än i förrgår.
Det där nya i gästernas blickar gör prognosen något grumlig…
* * *
Jaha, ny sextimmarflight över den gloriösa amerikanska kontinenten är över.
Det börjar ta på krafterna.
Ännu jobbigare för spelarna?
Jo, det var väl klart.
Men de har mer krafter att ta av också…
Bloggen blev dock uppgraderad till business class, sov några goa timmar i en flatbed, hade Sandra Bullock att smygtitta på längst fram i kabinen, kom fram till ett ljuvligt LA och ska avnjuta en Stanley Cup-final ikväll
Så han klagar inte.
* * *
Samtidigt fortsätter Kings uppträda precis som man ska när man krigar för sitt liv i gastkramande playoff-serier.
Ingen kan säga något annat än att de hade otur monumentale i förra matchen, men klagar de över det?
Inte för ett ögonblick.
Tvärtom.
Så här säger den mäktiga Justin Williams:
– Puck luck is for cop-outs. I don’t believe in that at all. I’m a true believer that you get what you put into it.
Exakt så ska det låta.
Exakt så.
* * *
Jag trodde twitter skojade men jag har kollat och det är verkligen sant.
Den här finalen avgörs inte bara när det är fredag den trettonde och en full måne hänger över La La Land.
Det är – både grundserie och playoff inräknat – den 666:e matchen i Henrik Lundqvists NHL-karriär också.
Pretty mindblowing.
Fast jag överlåter åt läsare med större fäbless för det ockulta och övernaturliga att tolka sammanträffandet.
* * *
Los Angeles kommer aldrig att bli ett hockeymekka och Kings aldrig en del av den magnifika metropolens själva kontext, men just nu, just idag, känns det som att hela stan har blicken – exalterad och uppjagad – riktad mot Staples Center.
Hjältarna i ett lag som ändå funnits här sedan 1967 kan ju få lyfta The Cup igen.
På hemmaisen.
Då blir det feber –även i Tinseltown.
* * *
Deja Vu-känslan är påtaglig när jag under förmiddagen sitter och ser VM-matchen mellan Spanien och Holland på hotellrums-TV:n på JW Marriott tvärs över gatan från Staples Center.
11 juni 2012 satt jag på ett exakt likadant rum – kanske till och med samma, det är mycket möjligt – och såg Ukraina tvåla till Sverige på en identisk tv.
Sedan bytte jag om och gick hit och såg Kings avgöra finalen mot Devils.
Apropå omen och sånt ….
* * *
Keeper of the cup?
Ja, självfallet är Philip Pritchard in the house.
Med hockeyns heliga graal.
Han har någon gång under tidiga eftermiddagen smusslats in via en obskyr bakdörr och sitter nu i sitt hemliga rum, utom synhåll för alla inblandade, och putsar så Stanley Cup-bucklan lyser och gnistrar som den där supernovan på natthimlen igen.
Om några timmar baxar han ut den i en arena försatt i orgiastisk extas.
Eller packar, ånyo, ner den i svarta caset och flyger tillbaka till New York City.
Alla vet.
Alla känner närvaron
Alla är tagna.
* * *
Det var, förstås, NY Post-krönikören Mike Vaccaro som hade bäst ”take” på pucken som stannade i den lilla snöhögen på Kung Henriks mållinje i onsdags.
Tänk, skrev han, att vi efter den brutala vinter vi just gått igenom i New York kan bli så glada över snö i juni.
Det är sånt jag vill komma på själv…
* * *
Grej som talar för Kings 1:
De vill inte bara, som de nästan inte velat nånting i hela sina liv, vinna på hemmaplan – de vill under inga som helst omständigheter sätta sig på planet och flyga tillbaka till östkusten.
Var så säkra:
De är beredda att göra vad som helst för att slippa det.
* * *
Grej som talar för Rangers 1:
De har hela säsongen spelat mycket bättre borta än hemma – inklusive i den här finalserien.
Spelar de bara som i de två första matcherna i Staples Center har de definitivt chansen.
* * *
Grej som talar för Kings 2:
De har varit i den här situationen förr – alltså haft chansen att vinna det ultimata priset på hemmaplan – och kommer inte att göra samma misstag som vid första försöket för två år sedan.
Då, inför Game 4 mot Devils, hade såväl spelarna som resten av stan redan börjat fira och Devils fick all extra motivation de behövde när de inte kom fram till spelarentrén för alla limousiner som stod parkerade runt hallen.
Nu är hemmalaget mycket noga med att inte odla några sådana vi-har-redan-vunnit-stämningar.
– Fokus ligger inte på att skaffa biljetter till familj och vänner den här gången. Fokus ligger på att göra bästa matchen för säsongen, påpekar coach Sutter något syrligt.
* * *
Grej som talar för Rangers 2:
Henrik Lundqvist har rent monstruös statistik i elimination-matcher. Han förlorar mycket sällan såna…
* * *
Norrmännen, som vi kallar VG:s utsända trots att fotograf Nilsson är född och uppväxt i Hässelby utanför Stockholm, missförstår allting och tror att jag ska åka med och titta på Union Station fem timmar före första nedsläpp i en Stanley Cup-final.
Herregud, fem timmar före gametime har matchen i praktiken redan börjat och fokus på det här introt är rent lundqvistskt.
Jag skulle i så skarpt läge hellre sluta andas än åka och titta på 30-talsarkitektur.
* * *
Det här är den 93:e matchen i årets Stanley Cup-slutspel.
Nytt rekord, det.
Och vi – ni och jag i den här bloggen – har tammefan sett och avhandlat alla 93.
Nytt rekord det med.
* * *
Coach Keenan är helt säker i sin Post-krönika:
Hanky Panky Lundqvist kommer att stjäla även den här tillställningen och en Game 6 spelas på Manhattan på måndag.
* * *
Ojvoj Spanien.
Så uselt har en regerande mästare inte uppträtt sedan Carolina Hurricanes missade slutspelet 2007.
* * *
Om Keenan får rätt slås ytterligare ett rekord.
Då spelar New York Rangers sin senaste hockeymatch någonsin.
Den nuvarande noteringen – 14 juni – är från en viss Game 7-match på Garden för tjugo år sedan.
* * *
Cartman har övat in en ny ramsa hör vi när de strax innan publiken släpps in testar Staples-PA:t.
– We want the cup! We want the cup! We want the cup!
Ojvoj.
De orden utlöser altid goosebumps.
* * *
Den andra tidningen har både Nordström och Nysse Nyström på plats nu – och dessutom Eken som backup, beredd att hoppa in vid eventuella skador.
Det betyder att jag spelar i numerärt underläge i varje byte.
Men hey, vi har ett bra boxplay i den här bloggen och ska reda ut situationen.
Ges tillfälle kommer jag rentav försöka mig på en Hagelin och kontra in en penalty kill-balja eller två!
* * *
Man kan i alla fall slå fast det:
Om det – mot all förmodan – blir en Game 7 här på onsdag får vi se en av de största hockeymatcherna som någonsin spelats.
Det vore…bibliskt.
* * *
Apropå Nyström uppträder han för första gången någonsin – på hockeymatch i alla fall – med slips runt sin sörmländska hals i kväll
– Ja vad fan, det är ju ändå Stanley Cup-final, säger han och rättar till en helt utmärkt knut.
Det är ju det.
Själv har jag den brandgula favoriten med vita och ljusgrå ränder mot Ekens vita favoritskjorta.
Dressed to kill.
* * *
Brace yourself i era svenska tv-soffor, Viasat har tydligen självaste Vigge Hedman i studion i natt.
Det kommer bli suveränt det.
* * *
Det är ju fan.
Drar jag inte den olycksalige Dan Girardi i GWG-lotteriet ikväll igen – när det, som tävlingsledningen beskriver det, är en big boy pool och insatsen högre än någonsin tidigare.
Well, det är ju kul att få bidra till potten i alla fall…
* * *
SVT har gjort en en ändring i sin laguppställning och kommer till spel med Marie Lehmann ikväll.
Då vet man att det börjar bli riktigt viktiga matcher.
* * *
Efter de inledande VM-matcherna i Brasilien kan man kanske slå fast att NHL-domarna trots allt inte är så bedrövliga…
Ikväll heter zebrorna, by the way, Steve Kozari och Brad Watson.
* * *
Nu kommer dom här och säger att det just idag, utöver allt annat skumt, också är nåt med the mercury som bara inträffar två gånger per år och alltid får crazy shit att inträffa.
Jag tror förstås inte på sånt där tok, men just nu gör jag det ändå och får för mig att saker vi aldrig glömmer väntar nu.
* * *
Är det något Rangers, när vi nu är inne på domare, kan lära av grannen Devils från den ödesmättade finalen i Staples för två år sedan är det att inte tacklas för mycket runt sargerna.
Som ingen med hockeyintresse i The Garden State nånsin kommer glömma tryckte ju Steve Bernier den gången in Rob Scuderi i sargen, åkte på en mycket tveksam Major-utvisning för boarding – och under den femminutersutvisning som följde vräkte Kings in tre mål.
Sedan var finalen 2012 över.
* * *
Migthy Drew Doughty pratar med media två timmar före showtime och upprepar att det här är en måste-match för Kings.
– Ju fler matcher vi spelar, desto större blir deras chans att komma tillbaka. It can’t happen, gör han klart.
* * *
Ett episkt åskväder går enligt rapporterna över Manhattan i detta nu.
Ytterligare ett järtecken?
Jag är framförallt glad över att det var igår vi flög hit, för tydligen närmar sig förseningarna på New York-flygplatserna fyratimmarsgränsen.
Det hade varit….very bad.
* * *
Jarred Stoll – tekningarnas Jimi Hendrix – avnjöt en chilensk havsabborre under flygningen på Kings lyxplan från New York igår.
Meddelas endast på detta sätt.
* * *
Just som jag sitter och ojar mig över hur det skulle varit att behöva flyga idag berättar sedvanlige bänkgrannen Chris Johnston rena rama skräckhistorien från sin morgonflight igår.
Två timmar efter liftoff från JFK var turbulensen så brutal att kaptenen meddelade att ”vi letar efter en flygplats där vi kan landa säkert, men vi hittar ingen”.
Dessbättre lugnade det ner sig – men några timmar senare kläckte samma kapten ur sig att ”vi på grund av den kraftiga motvinden kan få slut på bränslet”.
Till sist landade de på LAX – utan att få veta mer.
Vid min gud, jag ska aldrig mer flyga….
* * *
– Ha ha, jag är säker på att det är en bra dag. Allt kommer gå fint, skrockar Vigneault när han får frågor om att det råkar vara fredag den trettonde.
Ta dig i akt, Alain.
* * *
Vad som än händer har jag en stark känsla av att den här kvällen kan komma att sluta på Dan Tana’s.
* * *
Jag vet inte hur den här matchen slutar och jag vägrar tippa resultat, men Strålle Strålman gör ett mål för Rangers och Tanner Pearson gör ett för Kings.
* * *
Inget är sagt om Carbomb Carcillo, men Vigneault borde verkligen slänga in honom i det här läget.
* * *
Okej, vänner.
Stanley Cup Night igen.
Game 5.
Allt kan avgöras – eller sträckas ut i vad som i så fall blir ett oerhört drama.
Håll i hatten.

NY Rangers – LA Kings 2-1 (Slut)
* * *
Philip Pritchard reser sig sakta, lyfter upp bucklan från det vingliga Garden-bordet och stoppar ner den i rock ’n’ roll-caset igen.
Sedan lämnar han det hemliga rummet, tar sig diskret ut genom en utgång på baksidan och försvinner ut i Manhattan-vimlet.
Som om han – och hans klenod – aldrig var här.
Nästa destination:
Staples Center i downtown LA på fredag.
* * *
Det är ingen överlycklig Henke som sitter och kliar sig i det alltmer Zäta-artade talibanskägget på podiet i Gardens pressrum efteråt.
Snarare lättad.
Han ville verkligen inte se Kings fira med Pritchards pokal på hemmaisen.
– Blotta tanken gjorde mig illamående, erkänner han med ett brett leende.
Ja, det märktes.
Matchens lirare var uppenbarligen lika fast besluten att vinna den här matchen som den sista mot Montreal.
* * *
Pritchard är inte den ende på rull mot södra Kalifornien.
Imorrn kväll går en flight med Bjuppe Biff ombord igen.
Lite börjar det kännas i restarmarna.
Men framförallt:
Fan vad kul att få se mer finalhockey.
Det hade inte varit värdigt om serien tagit slut redan ikväll.
* * *
För första gången någonsin – tror jag – tas även Strålle Strålman till podiet och får svara på frågor framförallt om situationen när han blev en extra Henke Lundqvist i förstaperren.
Den gode Syconaut-fanatikern ser något ovan ut i rollen som media darling, men sköter sig utmärkt.
* * *
Zuke har ju alldeles rätt när han konstaterar att det här var Rangers sämsta match i hela finalserien.
Då tog de sin första seger.
Hockey är en bra luguber sport.
* * *
Vad som händer med Los Angeles Kings champagne-laddning är oklart.
Förmodligen smugglas den med på planet hem, men det måste ske utan att spelarna märker nåt.
De som sköter den sortens detaljer vill verkligen inte påminna kungarna om hur nära de var att bli mästare.
* * *
Det är fredag den trettonde när nästa match spelas.
Något av de två finallagen kommer att bli påmint om det efteråt..
* * *
Jag vet en mycket lycklig man från Kvarnsveden i Borlänge just nu.
Vid närmare efterforskning visade det sig ju att Viktor Norén – sångaren i Sugarplum Fairy och Viktor & The Blood – faktiskt hade förutspått en Kings-sweep i stora finaltipset.
Med hjärnan.
Med hjärtat hoppas han, som hängivet Rangers-fan, på Game 7-seger för Blåskjortorna och han ville verkligen inte få rätt.
– This is not how I want to be remembered, kved han i ett olyckligt sms efter förra matchen.
Nu lyssnar jag på ”Sweet Jackie” för Viktors skull.
* * *
Ja, tack för i natt då.
Nu går jag hem och sover några timmar.
Sedan – mot Tinseltown igen.
Vi hörs därifrån på fredag.

Vid profetens skägg – vilket drama.
Men trots MAJOR Kings-tryck i tredje står Rangers, främst tack vare en sensationell Henrik Lundqvist, emot och undviker att bli svepta.
Hemmaseger: 2-1.
Finalen fortsätter i LA på fredag.
Mer sen

NY Rangers – LA Kings 2-1 (Period 2)
* * *
Ja, det håller ju på att hända igen.
Rangers går upp i 2-0-ledning.
Då börjar lagmaskinen från Hollywood pumpa och på en kontring fintar en Dustin Brown som fått för sig att han är Patrick Kane in reduceringen på Henke.
Sedan är det så man, som en annan Niklas Holmgren, utbrister ”Hoppsan Kerstin” hela tiden och om inte samme Henke sträckt ut sig i rena Chara-längden när Carter skär in framför honom precis här i slutet hade det varit kvitterat också.
Nu blir det en sjujävla nagelbitare sista 20.
* * *
Girardis klubba går ju av på blålinjen när Dustin Brown tar pucken och åker upp och reducerar och det kan den arma Rangers-backen inte riktigt rå för, men det känns väldigt typiskt att det händer just honom.
Han har haft en mardrömslik final
* * *
Kings brukar inte ha mycket till bortafölje, ens i sina största matcher, men när Brown reducerar hör vi att det i alla fall är några lyckliga Kalifornien-själar – New York-transplants skulle jag gissa – som jublar.
Bra det.
Kan bli en slak – eventuell… – prisceremoni om det inte är någon alls här som vill hylla mästarna.
* * *
Jag är fortfarande lite tagen av Browns moves vid reduceringen.
Vem hade minsta aning om de ingick i hans arsenal?
* * *
Rangers flyt håller åtminstone inledningsvis i sig kan vi konstatera när Gabby Gabby hey Gaborik träfar ribban i början av andra.
Och det är ju så:
Jobbar man bara hårt och tar rätt beslut brukar det jämna ut sig på den fronten.
* * *
JMFJ, ingen skugga över dig! Du ska ha tack för att du uppmärksammade rubrikfadäsen. Nu har youngblood Ekeliw lovat korrigera och det hade aldrig blivit av om inte du haft ögonen med dig.
* * *
Giants-coachen Tom Coughlin har missförstått och håller bara upp ett finger när han blir inzoomad.
Vilken jinx…
* * *
Girardi kan trösta sig med att han i alla fall inte har det som jag.
Jag fick ena skosnöret avtrampat av en stressad NBC-producent förra pausen och går nu här och ser ut som en luffare.
Det är ju mycket värre…
* * *
Robert DeNiro verkar ha smått smak på hockey, för han är här ikväll också.
Den excentriske karaktärsskådisen visar dock inga fingrar alls.
Sånt kan inga marknadsnissar få honom att ställa upp på.
Då svarar han bara:
– Talkin’ to me?
* * *
Philip Pritchard sitter kvar i sitt hemliga rum, utan minsta aning om hur kvällen sa sluta.
Och framför honom, på det där vingliga bordet, står Stanley Cup-bucklan fortfarande och blänker…