NY Rangers – LA Kings 1-0 (Period 1)
* * *
So far har det sett precis som det brukar när ena laget måste vinna och det andra ”bara” vill.
Rangers spelar med verklig desperation, aggressivitet och det som våra grannar i öst brukar kallas sisu och leder välförtjänt.
Men jag ber att få varna:
Ledning mot Los Angeles Kings betyder inte riktigt samma sak som ledning mot andra lag.
Rätt vad det är kan gästerna komma in i samma stim som vanligt och då….ja, ni vet ju vad som händer.
* * *
Nu har Rangers i alla fall gjort ett finalmål på Garden – det första sedan Mark Messiers 3-1-balja 13.29 in i andra perioden i Game 7 mot Vancouver 14 juni 1994.
Det får, vad som än händer i fortsättningen, ses som ett framsteg.
* * *
Strålle är periodens hemmahjälte.
Först sänker han Drew Doughty med finalens hittills bästa propp – sedan kliver han in som extrakeeper i penalty kill och räddar en puck som är på väg över mållinjen.
Det har pumpats Syconaut på concord-volym i de strålmanska hörlurarna inför den här matchen
* * *
Som av en händelse blir just Messier, för första gången i årets slutspel, inzoomad i Garden-jumbon strax efter Benoit-mål.
Han håller upp fyra fingrar – the sign i Rangers-land från och med nu, tydligen – och Garden reser sig om en man i dånande åskjubel.
New York glömmer aldrig The Captain och hans spirit och hans närvaro verkar vara precis vad som behövs nu.
* * *
Gris-Olle buar varje gång Doughty har pucken.
Det finns ingen som helst anledning, han har inte gjort något annat än varit väldigt bra, men Gris-Olle lever i en egen värld och kan inte förväntas agera logiskt.
* * *
Efter den här perioden ska vi inte behöva höra något mer om bad luck i Rangers-lägret.
Pucken studsar väldigt vänligt både vid målet och när Strålle goes Tretjak.
Och för all del:
De har jobbat ihop till det.
* * *
Hela New York har gått med krokig rygg och sparkat i gruset i två dagar, men under matchintrot och Amirantes sällsynt emfatiska nationalsång försöker i alla fall Garden Faithful gaska upp sig och gjuter lite glöd i den varma junikvällen.
Ja, va fan.
Det är ändå Stanley Cup-final.
Såna får man inte uppleva varje dag.
* * *
Tårtan-deja vu för Bad Richards.
Han är nerflyttad i fjärdelinan.
På goda grunder, för all del – men erfarenheten säger att han är så lagom lyckad i den rollen.
Samtidigt har Hagge flyttats upp i förstalinan och lirar med Nash och Stepan – medan Kreider kamperar ihop med St Louis och Dominic Moore i en helt nykomponerad formation.
Well, nåt måste ju göras.
* * *
Nejdu, Taggen. Till Palm Springs åker jag bara om den sista finalen avgörs out west – som i Anaheim 2007, Vancouver 2011 och Los Angeles 2012.
Skulle det här vara årets sista match kommer jag – efter en brakskiva till säsongsavslutning i morgon kväll – bara ligga på korresoffan och leka vilohem i en vecka.
Men sitter sista pucken först på fredag, i Staples Center, då kan upplägget definitivt bli det du målar upp så förföriskt….
* * *
Hagaströms förre Messi-epigon, Stefan Åsberg, låtsas att han är utsänd från Canadien Press och snyltar på det viset till sig en premium-plats på pressläktaren.
Tänk, di sluga Gävle-borna…
* * *
Andra kändisar i jumbotronen:
Michael J Fox, John McEnroe och David Duchovny.
Och jo – även de håller upp fyra fingrar.
Det har blivit en grej.
* * *
Semester imorrn – eller en ny flygning över kontinenten?
Ännu vet vi inte.

När eftermiddagsstiltjen för några få timmar lagt sig i Madison Square Garden och slamret i korridorerna dämpas och blott några få journalister dröjer sig kvar i den jättelika presshangaren för att komplettera med några enspaltare om Brad Richards framtida klubbadress och till och med vaktmästaren Frank hinner sätta sig ner och dricka en kopp svagt kaffe, då kommer han smygande uppför den långa rampen som förbinder den mytiska arenans fjärde etage med 33:e gatan där nere i Manhattan-bruset.
Philip Pritchard.
Med sig har han en sån där box som rockmusiker brukar kalla case och använda för att transportera instrument under turnéer.
Svart med lister i rå metall. Fyra hjul. Rejäla handtag.
Men i Philip Pritchards case ligger ingen repad Gibson Les Paul-gitarr.
Philip Pritchard är Keeper of The Cup och när han kommer till en ishall den här tiden på året bär han med sig hockeyvärldens heliga graal.
Kronjuvelen.
The Big Enchilada.
Stanley Cup-bucklan.
Han beskrev själv igår, på twitter, hur han lyfte ner klenoden från piedestalen på Hall of Fame -museet i Toronto, la den till rätta i caset och gjorde sig redo för avfärd mot New York.
Så går det alltid till.
Pritchard, och bucklan han ansvarar för året runt, finns bara på plats kvällar när finalserien kan avgöras – och inte ens då är det meningen att det ska märkas förrän Gary Bettman eventuellt räcker över den till en euforisk lagkapten.
Pritchard gör sin diskreta entré under eftermiddagen, när ingen förväntas se, och förs sedan snabbt till ett hemligt rum nånstans längst bak i environgerna.
Där sitter han sedan och putsar på den sägenomspunna pjäsen så den gnistrar som en supernova på himlavalvet när han några timmar senare baxar ut den på isen – eller packar ner den för avresa till nästa hall.
Men ingen behöver se.
Alla vet ändå.
Bucklan är in the house och dess blotta närvaro, synlig eller inte, utlöser en elektrisk buzz i hela hallen.
Den buzzen har fått större män än Jake Muzzin att börja flacka med blicken, om man säger så.
Det blir kokt spagetti i de stadigaste ben när insikten sjunker in och spelarna verkligen förstår att de faktiskt kan få hålla i Stanley Cup-bucklan om några timmar.
Det är inte så konstigt.
Den väldiga pokalen har en närmast religiös lyster för hockeyspelare. De har sett den på bilder sedan de var små, de har ritat av den i skolböcker, de har drömt och fantiserat och försökt föreställa sig hur det ska kännas när de en dag, någon gång, ska lyfta den över sina hjässor.
Nu kan de plötsligt få namnet inristat i den skinande metallen – för evigt.
Hur kungarna från södra Kalifornien hanterar den oerhörda sanningen avgör hur Philip Pritchards kväll slutar.
Antigen försvinner han ut bakvägen, lika diskret som han kom, utan att någon hinner se honom.
Eller så…
Snart vet vi.
* * *
Oasis kan komma att återförenas och spela in ett nytt mästerverk.
Mitt Romney kan få för sig att han ska försöka bli president en gång till och vinna valet 2016.
Kate Upton kan bli kär i Michael Moore.
Brage kan vinna Allsvenskan innan nästa millennieskifte.
Eken kan bli vegetarian.
Kan, säger jag. Kan.
Men det är i ingetdera fallen särskilt troligt.
Och – ja, ni förstår var jag är på väg med det här resonemanget:
Exakt lika osannolikt är det att New York Rangers vänder den här serien och vinner Stanley Cup.
Det finns en anledning till att bara fyra lag i hela NHL-historien kommit tillbaka från 0-3-underlägen – och ett enda i en final, för 72 fucking år sedan.
Det är, i det närmaste, omöjligt.
Och mot en motståndare så formidabel, så mentalt järnhård, så drillad i konsten att spela slutspelshockey som Los Angeles Kings a’ 2014 tror jag vi kan stryka ”i det närmaste” också.
It just won’t happen.
Tyvärr.
* * *
Mister Pritchard har med sig ett mindre case från Toronto också.
I det ligger Conn Smythe-trofén.
Vem som ska få stå med den i famnen och flina om Kings fullbordar sin sweep i afton är en mer öppen fråga än någonsin tidigare.
Det finns en hel räcka värdiga kandidater:
Anze Kopitar, Justin Williams, Drew Doughty, Marian Gaborik, Jeff Carter, Jonathan Quick…
Och som alla vet som hört min och Örby-juniorens senaste podcast kan jag omöjligen bestämma mig.
Så fort jag kommit fram till att det nog ändå är Kopitar, han som leder poängligan samtidigt som han i varje byte stängt ner motståndarnas bästa spelare, som varit mest värdefull börjar jag själv invända om att Williams ju varit inblandad i alla avgörande lägen och hur bra har inte Doughty varit och Gaborik gör ju…och så vidare tills vi gått igenom nästa hela laguppställningen.
Ett är dock säkert.
Gossen som får den har förtjänat den.
* * *
Huruvida Rangers åker på fjärde raka förlusten och verkligen blir svepta, som första finallag sedan 1998, är inte lika givet.
Men igår var jag hundraprocentigt säker på det också.
Jag har aldrig tidigare varit i närheten av ett lag som sett lika slaget ut på förhand.
Axlarna hängde, blickarna var tomma, suckarna ekade under omklädningsrumstaket och när coach Vigneault satte sig på podiet för att hålla presskonferens såg han ut som en obäddad säng.
– Ja, ursäkta, muttrade han när han fick frågor om den tungsinta stämningen, det här är inte lätt. Vi ligger under en Stanley Cup-final med 3-0. Jag är ledsen att vi inte är så muntra som du vill.
Ojvoj.
Idag är hållningen lite bättre, blickarna har mer liv, det talas med stadiga stämmor om stolthet och möjligheter och Vigneault klämmer rentav till med ett skämt när presskonferensen är över.
– Jag hade min Netflix-imitation redo idag. Men ingen frågade, skrockar han och reser sig.
Det betyder inte nödvändigtvis att de kan förhindra en förödmjukande sweep, det är fortfarande Los Angeles Kings de ska spela mot.
Men chansen är i alla fall större än för 24 timmar sedan.
* * *
Tobias Pettersson och andra som fortfarande går och tuggar fradga över den goaltender interference som aldrig bestraffades i Staples Center i lördags bör ha blodtrycksmedicinen inom räckhåll ikväll.
För gissa vem som återvänder till finalen, i zebra-randig tröja, i afton:
Dan O’Halloran.
Well, får namnen Girardi fortsätta spela efter alla sina misstag så ska väl även han få efter sitt enda..
* * *
Det är den här Netflix-trailern Vigneault talade om och – det vore nog inte så dumt om han han snodde några rader från den fiktive coachen….
* * *
En eftermiddag står Stefan Åsberg och tittar när sju-åtta Kings-spelare lattjar med en fotboll bortanför zamboni-entrén.
Plötsligt landar en förlupen Drew Doughty-passning framför hans fötter och Gävles K-G Bergström returnerar en perfekt macka rakt på Kings-backens skoplösar.
– Jag har ändå gjort elva matcher i Hagaströms A-lag, konstaterar SVT-legendaren med stolthet i livesändningsstämman.
* * *
I morgon börjar fotbolls-VM.
Jag håller på USA.
Bara så ni vet.
* * *
Burken Hagelin låter förkyld när han efter morgonvärmningen – kanske säsongens allra sista, men det håller vi tyst om tills vidare – sitter på sin vanliga plats intill Broadway Brad och pratar med Eken och Åsberg och några norska filurer.
När bloggen påpekar detta oroväckande faktum rycker han på axlarna och gör en min som säger ”jojo, men prata inte om det nu, det är ingen större fara”.
Okej – bara raketmotorn i buggarna fungerar lika bra som vanligt.
* * *
I tio dagar har jag, påhejad av en redaktör Larsson i Stockholm, jagat runt i Staples Center och på Garden för att klämma Justin Williams på några citat om hur det var när han spelade i Luleå under lockout-säsongen 2004/2005.
Idag kom jag äntligen till, under en scrum utanför Kings omklädningsrum, och den vänlige clutch-kungen såg uppriktigt glad ut när ämnet Norrbotten kom upp.
Resultatet av pratstunden kan avnjutas här.
* * *
Febern har gått ner och New Yorks temp är tråkigt normal igen.
Med andra ord:
Hockeyn glider längre och längre bakåt i tidningarnas sportsektioner, biljettpriserna närmar sig vanlig konferensfinal-nivå och dörrkillarna i mitt hus pratar bara baseboll.
Men det var kul så länge det varade. Jag glömmer aldrig stämningen i stan dagarna efter den avgörandet mot Montreal.
* * *
Jag vågar inte skratta när det händer, för han blir rasande som en Tortorella efter en markeringsmiss i egen zon, men nu tar jag mig friheten att ha desto roligare åt att en präktig New York-duva prickar Eken i nacken med en saftig laddning avföring under vår promenad längs 33:e gatan efter en Rangers-träning.
Obetalbart, faktiskt.
Och så arg behöver han inte vara.
Fågelskit i pallet – och nacken – ska betyda tur.
* * *
Mike Keenan, den tillfällige hockeykrönikören i Post, tycker inte att Rangers hatar Kings med tillräcklig intensitet.
De borde, menar han, vara förbannade och avsky sina motståndare istället för att klaga på sin otur.
Det ligger något i det, det har varit en förbryllande snäll final.
Men det är ju Kings som sätter tonen och de är så drivna, har såna insikter om hur man vinner i slutspel, att de aldrig bjuder på minsta portion extra motivation.
De varken gör eller säger något som går att irritera sig på. De bara spelar briljant hockey.
Jag vet ju själv. Jag håller tveklöst på Rangers i den här finalen och önskar just nu inget hellre än att Henrik Lundqvist ska få uppleva den ultimata triumfen , men det finns inget jag stör mig på hos Kings, inget jag blir förbannad över, inget jag kan sitta och bita ihop käken åt på klassiskt Biffen-vis.
Jag blir bara tagen över hur jävla bra de är på att vinna.
* * *
I enlighet med gamla finaltraditioner är 28 extra general managers på plats på Garden idag – och precis som vanligt går de runt och sprider nyheter som Dan Girardi sprider puckar.
Bland annat verkar det stå klart att Jason Spezza är on the move från Ottawa och i så fall är det officiellt att Erik Karlsson spelar i ett rebuild-lag.
* * *
Jag kan inte riktigt släppa Santa Monica Blue Waves – och tänker då inte i första hand på Chris Linns gamla popdänga med samma namn, även om den också förtjänar mer uppmärksamhet än den vanligen får.
Det är det faktum att Rangers efter första nederlaget i Staples Center tog in på den där lyxresorten i Santa Monica och hade ett par angenäma Olle Nordin-dagar i solen.
De övningarna är i sig såklart inte skälet till att laget befinner sig i den här hopplösa situationen, men den något naiva inställning som ett sådant upplägg indikerar har nog en del med saken att göra.
Jag menar, någon som tror att en Lou Lamoriello hade låtit spelarna ligga på beachen och ha det gött efter en finalförlust?
I didn’t think so.
Men det är organisationens första final på väldigt länge, och den första finalen överhuvudtaget för alla spelare utom tre, och förhoppnings drar de matnyttiga lärdomar av den här erfarenheten.
Som den förträfflige Per Tengstrand – Konsertpianisten kallad när han uppträder i den här bloggen – igår påminde om att Beethoven sagt till en elev en gång:
– Madamoiselle, ni har mycket kvar att lära innan ni inser hur mycket ni har kvar att lära.
* * *
Idag ställer jag mig vid Ekens sida och stämmer in i klagosången om permafrosten på Garden.
Det är så förbluffande kallt att jag får wassbergska istappar i slutspelsskägget.
Vad fan.
* * *
NU pratar Rangers-spelarna om stolthet, om att de vill kunna se sig i spegeln också i morgon och om att de är beredda att göra allt för att inte bli förödmjukade i fyra raka finaler.
Bäst citat står Marc Staal för:
– Att vi blir svepta hemma på Garden….nej, det är inte så den här berättelsen kommer att sluta, säger han.
Well…
* * *
När jag berättar för Eken att det var någon i kommentatorsspåret som hade synpunkter på hans slips i lördags fnyser han upprört:
– Dina läsare…de har ju ingen smak och vet inget om modern stil.
Kommentarer på det?
* * *
Det är inte bara Stanley Cup-bucklan som göms i Gardens inre ikväll.
I något rum någonstans har Kings också laddat upp med hundratals flaskor champagne och championship-kepsar och what not.
Det vet om inte annat vi som såg de häpnadsväckande ruinerna efter Chicagos segerfest i TD Garden ifjol.
De hundratals– jo, bokstavligen hundratals – Gula änkan-falskor som låg där och skräpade hade inte materialaren direkt sprungit över gatan och tjackat efter Bollands avgörande mål…
Skulle gästerna torska kommer den lasten att fraktas ut ur Garden med extrem diskretion och omsorg.
Ingen nära laget får bli påmind om att de var så nära en ny Stanley Cup-titel att skumpan låg på kylning…
* * *
Nysse Nyström har kommit till stan och är sitt vanliga optimistiska jag.
– Nu är jag här. Då vinner Rangers alltid, slår han fast.
Det kan ha lite med personliga förhoppningar att göra också, för om de inte gör det får den gode sörmlänningen bara se en final…
* * *
New York Post har, ypperligt nog, lyckats få tag i den ende överlevande från det Toronto Maple Leafs-lag som vände finalen mot Detroit 1942.
Han heter Wally Stanowksi, är 95 år idag och berättar att allt vände när coachen – en viss Conn Smythe, mind you – förbjöd spelarna att ha sex mellan matcherna.
Now, den informationen skulle man kunna ha rätt roligt med, men i den här bloggen har vi för mycket klass. I won’t touch it.
Fast vi kan ju säga så här:
Skulle Rangers reducera ikväll kan det bli en tråkig vecka för spelarfruarna…
* * *
Ojvoj, nu ser jag på twitter att Rich Chere på Star-Ledger – Tony Sopranos tidning, det måste alltid påpekas! – råkade vara i närheten när champagnelådorna levererades till Kings omklädningsrum.
Märke: Moet & Chandon.
Mängd: Enorm.
* * *
Carbomb Carcillo har sonat sitt brott och kan göra comeback ikväll.
Men Vigneault tänker tydligen inte använda honom.
Nej, varför – host host – ändra i ett lag som förlorat tre matcher på raken….
* * *
Kings har sex och en halv timme i luften med de där champagne-flaskorna om de vinner också.
Jag kommer osökt att tänka på Vegas-resan i ”The Wolf of Wall Street”….
* * *
Rangers kanske borde kanske spela som idioter ikväll.
Det är så det påstås att Boston Red Sox gjorde när de vände 0-3-underläge i den ikoniska serien mot Yankees 2004.
De bara sket i allt, övergav all taktik och bara gick ut och spelade baseboll – som idioter.
Varför inte?
Vad finns det att förlora?
* * *
Det här kan, slår det mig, vara sista introt för säsongen i NHL-bloggen.
Jag avslutar det med att konstatera att Philip Pritchard nu sitter i ett rum nånstans i Gardens katakomber.
Framför honom, på ett vingligt bord, står Stanley Cup-bucklan.

Utanför Kings omklädningsrum på Garden idag. Tolka det som ni vill…

NY Rangers – LA Kings 0-3 (Slut)
* * *
Det är nog som Mike Modano – ja, den Mike Modano – skriver på twitter:
Den riktiga Stanley Cup-finalen var den som spelades mellan LA Kings och Chicago Blackhawks när mighty västra konferensen avgjordes.
Tråkigt att behöva konstatera, men vare sig Rangers eller någon annan från östra konferensen spelar hockey på den nivån.
Det här är över nu.
Tveklöst.
Det enda som kan förhindra Kings från att fullborda en magnifik sweep på onsdag är eventuellt nervdaller inför vetskapen att Phil Pritchard – Keeper of The Cup – står och fejar sin bucklan nånstans
Men jag misstänker att de lärde sig av näsbrännan 2012 och tvärtom gör sin bästa match i hela serien.
* * *
Det skulle bli 1994 i Garden igen, var det tänkt.
Istället blev det 2012.
Jonathan Quick började, med andra ord, spela som en gud.
Och det fortsätter vara 2012 när han, motvilligt, släpar sig upp på det stora podiet för en presskonferens efteråt.
För precis som under serien mot Devils gömmer han, likt Eminem, huvudet under en hoodie och när murvlarna frågar om han kan känna smaken av Stanley Cup nu mumlar han tyst:
– Nope.
* * *
Henke håller på att bli utsatt för en ny goaltender interference efter kvällens match
En stor halvcirkel bildas runt honom medan han, mycket sammanbitet, sitter och kränger av sig utrustningen och när han till slut utför den lilla nicken som markerar att han är klar blir det sån rusning att kameramän och tv-reportrar näranog rasar in i karln
Jag har sett mycket i de här sammanhangen – och höll själv på att bli sönderklämd när jag av misstag råkade fastna mellan Roberto Luongo och mediaskocken i exakt samma situation i Boston 2011 – men detta slår faktiskt allting.

* * *
Kings-kungarna ljuger alla om att de inte tänker på att de nu är en enda seger från en ny Stanley Cup-titel.
Utom Dustin Brown
När någon konstaterar att de kan bli mästare på onsdag svarar han matter-of-factly.
– Man kan nog lugnt konstatera att den som påstår att han inte tänker på det inför den kommande matchen inte är uppriktig.
Precis.
* * *
Alain Vigneault tänker på det, han också.
Rangers-coachen har aldrig sett mer uppgiven och tillplattad ut än på presskonferensen efter den här matchen.
Och undra på det
Han är en förlust från att torska sin andra Stanley Cup-final på fyra år.
* * *
Rangers-fansen får se det från den positiva sidan:
Det lär inte bli lika dyrt att gå på Stanley Cup-final på onsdag…
* * *
Blir det sweep händer något unikt.
Då står vi utan vinnare i Stora Finaltipset.
Ingen tippade detta..
* * *
Vi avslutar med ytterligare några bilder. Om ni vill gör vi det här igen på onsdag, alright?

Det är över – på alla sätt och vis.
Kings nollar Rangers på Garden.
Slutresultat:
3-0.
Nu har vi det tveksamma nöjet att gå in i hemmalagets omklädningsrum och samla citat…
Mer kommer vad det lider.

NY Rangers – LA Kings 0-3 (Period 2)
* * *
Vi har, inte minst i den här bloggen, hört mycket om att det är tjugo år sedan det var 1994.
Man kanske skulle ta och påminna om att det är sexton år sedan det var 1998 istället.
Det var senast ett lag – Washington Capitals – blev svept i en Stanley Cup-final.
New York Rangers är på väg rätt ner i samma hål.
Fast det kanske är lämpligare att vända på formeln och säga att det är sexton år sedan ett lag – Detroit Red Wings – svepte en motståndare i en Stanley Cup-final.
Los Angeles Kings är ett enastående hockeylag som spelar fantastiskt bra, effektiv och mördande kall slutspelshockey.
Flyt, mål i psykologiska lägen, studsar?
Jovisst.
Men det är verkligen ingen tillfällighet.
De samlar ihop till det, jobbar för det – och har förtjänat det.
Applåder.
* * *
Det är några tappra faithful på läktarna som försöker hålla glöden uppe på läktarna, men generellt kan man sjunkit lika dramatiskt som de lokala barometrarna timmarna innan orkanen Sandy anföll för två somrar sedan.
* * *
Det anmärkningsvärda är att fyra finaler i rad i mitten av 90-talet slutade med sweeps.
Devils tog Red Wings i fyra raka 1995, Avalanche gjorde samma sak mot Panthers 1996, Red Wings likaså mot Flyers 1997 och slutligen då Red Wings igen mot Capitals 1998.
”Sedan dröjde det sexton år”, kan det mycket väl komma att heta i framtida historieböcker….
* * *
Som om det inte vore tungt nog för Rangers har Jonathan Quick börjat spela som Jonathan Quick igen.
Det är 2012-klass på åtminstone tre-fyra räddningar i den här perren.
Och som någon helt korrekt påpekar i spåret:
Samtidigt gör Henke de räddningar han ska, men inte de andra…
* * *
Som redan Yellbear Hjalmarsson konstaterade efter den västra konferensfinalen:
Kings spelar precis likadant vad som än händer i matcherna, oavsett om de leder eller ligger under.
Det är också ett tecken på storhet.
* * *
Brad är Bad igen och ingen annan än Vigneault förstår vad han gör på blålinjen i powerplay.
* * *
DeNiro är in the house igen – och Jimmy Fallon, med Rangers-jersey och mycket plågad min.
Det hjälper inte det heller.
* * *
Viasats utsände, också känd som Eken, är här och gafflar om att jag i andra pausen måste komma ut i korridoren bakom pressläktaren och bli intervjuad.
Jag kan ju inte gärna tacka nej efter alla år av kaffeservice, men det innebär lätt fördröjning av publicering här.
Ni vet vet vem ni ska skylla på.
* * *
Rent psykologiskt vore det väldigt Kings att släppa upp Rangers till 3-3 nu – och sedan vinna på övertid.
Fast det händer inte.
De vinner ikväll och det enda som kan hindra en fullbordad sweep på onsdag är att det blir darriga när de vet att bucklan är i hallen.

NY Rangers – LA Kings 0-1 (Period 1)
* * *
När Charlie Young redan första dagen på jobbet som personal aide i ”West Wing” blev inknuffad i Ovala rummet och fick se när President Bartlet efter klassisk ”three-two-one”-nedräkningen tog sats för ett direktsänt tal till nationen stod han tyst och storögd i några sekunder.
Sedan viskade han till Josh Lyman.
– Jag har aldrig känt så här förut.
Exakt så är det minuterna innan lagen kommer ut för första nedsläpp och den här legendariska arenan tar sats för sitt största ögonblick på två decennier.
Elektriciteten, den förtätade laddningen, det åskliknande vrålet, förnimmelsen över att vi, här och nu, befinner oss i universums själva centrum…
Nej, jag har aldrig känts så här förut.
Det bästa med den liknelsen är förstås att Josh tittar på Charlie och svarar:
– Jag vet. Och det går aldrig över.
Så samma upplevelse väntar igen om två dygn.
* * *
Matchen?
Ja, det säger ju bara svosch och sen är första perioden över..
Avblåsningarna är inte många fler än i ett parti schack.
Inte ser det ut att bli fler mål än i schack heller, men med 0.7 sekunder kvar stänker Jeff Carter upp en puck i nättaket.
Så för första gången i den här finalen har Kings plötsligt ledningen.
Det ska bli mycket intressant att se vad det innebär.
Förmodligen är det inte särskilt bra för hemmalaget…
* * *
Rangers går till attack med tillbörlig desperation, men har svårare att skapa chanser idag – vad jag, med min begränsade förmåga, kan förstå för att Kings på typiskt bortavis spelar mycket tätare och säkrar försvarsspel.
Det är bara den lille gutten som har en riktigt fet möjlighet, men han får ingen ordning på fötterna och aj alltså.
Blåskjortorna har ingen chans alls om de inte sätter chanserna.
* * *
Girardi är där och ställer till det igen, för visst går Carters skott på hans tåspets.
Morsning korsning.
* * *
Den magnifike Justin Williams är förstås inblandad i Kings psykologiska balja.
Han har just den finalserie som Dan Girardi inte har.
* * *
Det ser ut som att Brad Richards har lite mer tramp i fötterna, och lite mer blodcirkulation i hjärnkontoret, ikväll.
Och det vore ju nåt, för i LA påminde han – särskilt under Game 2 – smärtsamt mycket om fjolårsversionen BAD Richards.
* * *
För att nå mediatoaletten från pressläktaren tvingas man nästan gå rakt igenom NBC:s provisoriska studio.
Där står Mike Milbury och ser nästan lika glad ut som när han åt middag med Kevin Connolly på Craig’s i torsdags.
* * *
– This is so cool, säger en New York-kollega som vanligtvis aldrig är imponerad av nånting när Garden goes Madhouse on Madison under Amirantes nationalsång
Jag kan bara instämma.
* * *
Att man nästan kolliderar med Milbury när man ska på dass påminner om upplägget på gamla CBGB’s.
Där tvingades man, i princip, kliva över scenen när man skulle på norra halvklotets sunkigaste toa och det hände att folk trasslade in sig i de svettiga punkarnas sladdar.
Då vet ni ifall det blir kalabalik under pausshow.
Det är bara någon övertänd journalist som råkat snubbla.
* * *
Man han hade ju kunnat tro att Rangers skulle skaka fram en mer prominent nationalsångsvokalist vid ett så här extraordinärt tillfälle, men dom törs inte jinxa efter årets playoff-succé så det är samma gamla Amirante som står där, i sin Sportspegeln-kavaj och sin sjuttiotalstupé, och knarrar.
* * *
Glenn Frey från Eagles föräras finalens första inzoomning i Garden-jumbotronen.
Det känns inte så lyckat.
Mycket lite i världen ÄR så mycket Kalifornien som Eagles.
* * *
Ursäkta mig First Division, men 1994 ställdes väl World Series in på grund av strejk?
* * *
Då är Bryan Cranston, från Breaking Bad, en lämpligare kändisinzoomning
Men jag räknar med mer imponerande tungviktare de kommande perioderna.
* * *
Jaha, Rangers har bara ett alternativ nu.
Kvittera.
Annars är finaläventyret över.

New York har varit med om mycket fantastiskt och himlastormande under de 20, långa år som hunnit gå sedan Madison Square Garden senast var värd för en Stanley Cup-final.
Yankees har till exempel vunnit fyra World Series-titlar, ett nytt millennium välkomnats på Times Square, Wall Street firat oerhörda Bull market-triumfer, Jay-Z hållit epokgörade konserter i Bronx, Super Bowl avgjorts på MetLife Stadium och utgången i ett presidentval utlöst jublande dancing-in-the-street-fester över hela stan.
Ändå känns det som äger rum här ikväll – den regniga måndagen 9 juni nådens år 2014 – som det största som hänt sedan dess.
Nej, jag äger inte det ÄR så – Yankees har, bara för att ta ett exempel, betydligt högre status, och engagerar oerhört många fler, än Rangers.
Men det känns så.
Det är så ovanligt, så sällsynt, så exceptionellt att hockeyklubben som tillhört Manhattans själva kontext sedan 1926 spelar match av den här digniteten i sin hemmaarena – i sig en mytomspunnen New York-institution – att stämningen i världsmetropolen blir alldeles…andäktig.
Man kunde tro att dubbelknocken i southern California skulle ta udden av atmosfären. Dämpa upphetsningen. Blanda euforin med oro och frustration.
Men nej.
Broadway Blueshirts ska – 0-2-underläge eller inte – spela sin första Stanley Cup-final i the woooorld’s most famous arena sedan Mark Messier 14 juni 1994 höjde världens mest prominenta pokal mot taket i samma hall och Sam Rosen samtidigt vrålade sig in i den nationella kommentatorshistorien med sitt klassiska ”this one will last a lifetime” och New York skälver i elektrisk förväntan.
Vi som är här och får vara med kan skatta oss lyckliga.
Det blir, oavsett vad som händer, en oförglömlig upplevelse.
* * *
Nu börjar vi som följer finalen på närmare håll få några flygtimmar under bältet.
Men hittills går det inte att påstå att välbefinnandet påverkats i någon högre utsträckning
Jag, som egentligen inte alls kan sova på plan, sussade efter tvenne stora konjak till kaffet som en sommarslö angorakatt över kontinenten igår eftermiddag och kom tillbaka hem pigg som en torped.
Det är dock först efter det här New York-besöket the final-going gets tough och staminan hos mediakåren testas på allvar.
Om vi överhuvudtaget ska tillbaka till Kalifornien – jag är fortfarande inte helt övertygad om det – och serien sedan fortsätter väntar bagarväckningar, flygplatshustle och sextimmarsflighter varannan dag.
Då kan det behövas mer än två konjak för att en mör biff ska fungera.
* * *
Det har blivit sent tidigt för Rangers, för att citera lokale filosofen Yogi Berra.
Dom måste vinna ikväll.
Måste.
Absolut och definitivt och bombsäkert som i The Doors ”The End”.
Hamnar de i 0-3-underläge är finalen över.
Just like that.
Jo, det finns fortfarande en teoretisk chans även i ett sånt läge, men det gjorde det för Big Pussy när Tony Soprano hade hittat hans avlyssningspinaler också.
Men nu, som då, vet alla:
Det är kört.
Blåskjortorna har förstås koll på det själva också.
– Det kan inte bli mycket mer måste-match än så här, konstaterar till exempel coach Vigneault helt frankt.
Då är det bara att omsätta den insikten i praktik också…
* * *
Jag vet ju rent intellektuellt vad som står på meny och vad vi ska avnjuta.
Ändå sjunger det till i pallet när jag ser ”Stanley Cup Finals”-loggan.
På Garden-isen.
Igen:
På Garden-isen!
Jag har bevakat finaler i Honda Center i Anaheim, Scotiabank Place (som den hette då) i Ottawa, Joe Louis Arena i Detroit, gamla igloon i Pittsburgh, United Center i Chicago, Wells Fargo Center i Philadelphia, Rogers Arena i Vancouver, TD Garden i Boston, Prudential Center i Newark och Staples Center i Los Angeles och överallt värmts i själen över hur betagande och vackra arenorna varit i finalskrud.
Att Garden – där jag sprungit och snorat i nio år och upplevt min vardag som hockeymupp – nu genomgått samma metamorfos känns direkt overkligt.
Men det ser ut precis som det ska.
Utöver den gloriösa loggan på isen har de på NHL som ansvarar för sånt också adderat några extra ”work areas” för media – inklusive en flygplanshangar till hall i hallen där jag sitter och skriver just de här raderna – nya tv-studios, provisoriska pressläktare, en luxuös lounge där Eken sitter och smörjer kråset och Stanley Cup-relaterat lullull i tak och på väggar.
The woooorl’d most famous arena är i sanning klädd till högtid.
* * *
Darryl Sutter är sitt sedvanligt lakoniska jag när han efter en inspirerad morgonvärmning – ja, Kings ser riktigt explosiva ut – håller sin presskonferens.
Någon frågar ”What concerns you about tonight’s Game 3 here in New York” och han tittar han upp med sin skeptiska blick och svarar, på en rotvälska de skriver hela artiklar i LA Times för att dechiffrera:
– I think the biggest concern would be that we’re coming into Madison Square Garden and playing the New York Rangers.
Detta goddag yxskaft-svar väcker viss munterhet i journalistkåren.
* * *
Henke får nya frågor om interference-situationen i förra matchen men svarar att han inte tänker på den längre
Bra det.
Är det något jag lyckats snappa upp under nio Stanley Cup-slutspel är det att det alltid går åt helvete åt de som ägnar för mycket tid åt prata, klaga och fokusera på fel saker.
Offermentalitet will take you nowehere.
Och är det någon som borde veta det är det Alain Vigneault.
Laget han coachade i finalen 2011 agerade som en påhittad minoritetsgrupp plågad av inbillade kränkningar under ett demonstrationståg i Washington.
Det gick som det gick.
* * *
Det är inte bara hemmaspelarna – eller vi vid sidan om – som är begeistrade över att att Manhattan utgör skådeplats för de kommande slagen i den här serien.
Det lyser i Justin Williams ögon när han under en hysterisk mediascrum efter morgonvärmningen pratar om hur det känns att komma hit för ett par av karriärens största stunder.
– Att spela på Madison Square Garden är en stor upplevelse även i grundserien. En Stanley Cup-final….there’s nothing like it out there for a hockey player, myser han.
Inte för en bloggande ordbajsare heller.
* * *
Henkes skägg börjar för övrigt bli så yvigt att man nästan undrar hur han ska få plats med det i sin målvaktsmask.
Till och med talibanen från Njurunda skulle nicka gillande.
* * *
Efter att Game 7-Justin pratat klart om hur lycklig ha är över att vara just här ikväll försöker jag flika in en specifik fråga jag gått och ruvat på i en vecka, men just då kommer en sur PR-gubbe som ser ut precis som William H Macy och säger att sistan frågan är ställd.
Bara så en som heter PeO vet…
* * *
Vad gäller just mediascrum tror jag New York slår tidernas Stanley Cup-rekord dessa junidagar.
Det var mycket folk i Los Angeles också, för att inte tala om här i samband med Game 6 i Montreal-serien, men nu har alla vansinnets gränser passerats.
Inte bara New York-media vill, i all sin väldighet, vara med och bevaka – det rasar in reportrar och tyckare och tv-kändisar även från närliggande hockeymarknader som Philly, Boston, Toronto och Montreal och trängseln inne hos lagen efter värmningarna är så brutal att skämt på temat ”hur många överviktiga hockeyjournalister får man in i ett rum innan väggarna sprängs” snart torde vara lika gängse som de om hur många Brynäs-fans det krävs för att skruva i en glödlampa.
* * *
Mark Messier är den inspirerande symbolen för det odödliga som hände i den här stan och den här hallen för 20 år sedan.
Så han är ute och cyklar – långt ute på Long Island till och med – när han i en fin intervju med Pat Leonard i Daily News idag säger att han hållit en låg profil tidigare under slutspelet för att inte distrahera Henrik Lundqvist & co.
Han är ju en karaktär som bara genom att visa sig skulle kunna få spelare som uppträder i Rangers-jersey att sträcka sig upp och nudda toppen på Empire State Building om det behövdes.
Desto mer uppeldade borde gossarna i hemmalaget bli över att ”Mess” nu, när det som bäst behövs, kliver ut i strålkastarskenet.
* * *
Gävles egen K-G Bergström, Stefan Åsberg, hör till de som utökat mediaklungan med ytterligare en mikrofon.
Det betyder att vi andra som försöker ställa svenska frågor till Lunkan och Hagge och Strålman är stekta ägg.
Åsberg hör till världseliten i den grenen; när såna som jag och Eken drar efter andan och kommer till första stavelsen har han redan avfyrat nästa fråga – i exakt rätt ögonblick.
– Jag gör bara mitt jobb, säger han och ler sitt proffsigaste Rapport-leende.
* * *
Apropå 1994 är det en herre som tränger sig förbi mig och TT-Göran med ett försynt ”excuse me” under Rangers morgonvärmning.
Först när han passerat ser jag vem det är.
Mike Keenan.
Det kallar jag omen.
* * *
Jag trodde inte jag skulle kunna mäta mig med Drew Doughty – finalens bäste spelare – i någon enda disciplin, men när han får frågor om återhämtningsproceduren efter tre raka övertidsmaraton och svarar att han är bäst i världen på att bara sitta i soffor måste den stolte innehavaren av en omtalad korresoffa lägga in en reservation.
Där, käre Drew, tror jag nog faktiskt att jag tar dig!
* * *
Keenan – kontroversiell coach i 94-laget, om någon inte känner till det – skriver faktiskt krönikor i New York Post under de här finalerna.
I dag slår han fast att det skulle vara bra om Rangers får stöd av publiken.
Det är kanske inte så man häpnar över djupsinnet…
* * *
Eken har synpunkter på att jag bytt skjortfärg från vit till lila – tills han kommer på att jag hade just lila skjorta på hans dekadenta 30-årsfest för några år sedan.
– Då förstår jag hur helig den är, säger han allvarligt.
* * *
Debatt pågår fortfarande om det varit värre för Rangers att bli krossade i Los Angeles än att komma så nära som de gjorde och ändå få stryk.
Min uppfattning är att inget kan vara mer frustrerande än övertidsförluster – och om något kan det så är det att tappa tvåmålsledningar flera gånger om.
Men Burken Hagelin håller inte med.
– Nej, vi vet att vi kan spela mot dom och att det lika gärna hade kunnat stå 2-0 till oss. Det tar vi med oss. Nu gäller det bara att hålla serven här hemma, säger han och låter ännu mer som den där andra bolltrollaren från Södertälje.
* * *
Marian Gaborik har inte spelat en enda sekund på Garden sedan han trejdades från Rangers till Columbus förra säsongen.
Men here he is – i en Stanley Cup-final.
– Det känns lite konstigt, men det ska bli otroligt roligt att spela här igen, särkilt i en sån här match, säger han blygt på en kaotisk presskonferens utanför Kings omklädningskabyss.
* * *
Strålle Strålman har sin agent, den förträfflige Svesse Svensson, som gäst på läktaren ikväll.
Så det är nu han smäller in det efterlängtade målet.
* * *
Okej, ladies and gentlemen, för första gången på 20 år:
Stanley Cup-final i The Big Apple.
Det är så stort som någonting kan bli och det börjar alldeles, alldeles strax.

LA Kings – NY Rangers 5-4 (Slut, andra övertidsperioden)
* * *
Henke delar majoritetens uppfattning om situationen när King i Kings styrde in 4-3-reduceringen
Domare O’Halloran sket en saftig lök där.
– Jag kan inte röra mig i den situationen. Det är inget märkvärdigt skott, men jag kan inte stoppa det för att jag inte få ut armen, säger han.
– Det är för dåligt att de inte kan ha mer kontinuitet i sin bedömning. Vi åker på en utvisning i andra när vi försöker undvika kontakt och pucken inte ens är där. Sedan blir det baklängesmål när jag inte kan röra mig. Det är ett så viktig läge också, det målet förändrar hela matchen.
Inte fick Kungen, tycker han, någon godtagbar förklaring heller.
– Nej, han är alltid svår att få förklaringar av. Han tyckte att pucken redan var förbi mig, men jag kom inte ut med handsken och det är därför pucken går in.
Så Tobias Pettersson och andra som fick upp blodtrycket under natten får härmed lite vatten på sina kvarnar.
Varsågod och skölj, höll jag på att säga.
* * *
Det avgörande målet finns det dock inte mycket att säga om, det är kirurgisk styrning biffige Brown står för.
Och det går ju inte att sluta imponeras av den här kackerlacksflocken från Tinseltown.
Jag har just skrivit en krönika i ämnet – den ska gå att hitta på sportbladet.se inom kort – men säger det här också.
Det har fantamme aldrig funnits ett lag av samma sort, som blinker för absolut ingenting, alltid kommer tillbaka och sedan vinner på övertid vad fan som än hänt tidigare under matchen.
Lagen dom möter måste vrida sig i frustration.
Fråga är om det ens finns någon poäng med att boka nya rum här i byn nästa helg.
Rangers spela som regel sämre hemma än borta medan kackerlackorna har lika roligt var de än får tortera sina utmanare.
Det kan, får man nog se till att vara beredd på, bli en sweep här.
* * *
Nu tycker Eken att jag ska komma på den hospitality NHL dukar upp med i en av Staples-restaurangerna.
Men jag vet inte jag.
Det är tidig uppstigning i morgon och sedan dundrar vi hem.
Alldeles oavsett:
Vi hörs i New York igen, på måndag kväll.

Och så är det över.
Kapten Brown styr in ett Mitchell-skott
Kings upp i 2-0-ledning.
Jag återkommer