LA Kings – NY Rangers 4-4 (Period 4, övertid pågår)
* * *
USA:s två största städer – tillika landets två främsta mediala, finansiella och kulturella maktcentra – håller andan.
För nu spelas det kanske inte hockey av världsklass, men det är ohyggligt dramatiskt och spännande.
En övertidsperiod är avklarad, nästa börjar snart….
* * *
Henke är utbuad i Staples Center.
LA-publiken menar att han filmar när Carter kör på honom och det kanske han gör, men det är ändå inte mycket att snacka om där..
Det tar dock väldigt lång tid innan domaren, McCauley är det väl den gången, lyfter armen i den situationen.
* * *
Jag står fast vid mina hjältar:
Zuke eller Carter.
Men ju längre det här pågår, och ju tröttare de inblandade spelarna blir, desto större chansen att det blir en oväntad hjälte.
* * *
Däremot har publiken väldigt rätt i att bua när Williams åker ut för interference.
Det är en riktigt bedrövlig kompensationsutvisning att ta i ett så skarpt läge i en fucking final.
* * *
Zuke har ju ett drömläge att avgöra när han har halva kassen öppen men skjuter över.
Om han satt den hade det blivit ny sjuttonde-maj nerför Karl-Johan i morgon.
* * *
Nu är Eken så hungrig att det inte spelar någon roll att popcornen är salta. Han pumpar dem ändå.
* * *
Kings har också ett par saftiga lägen, framförallt tror jag det är avgjort när nån, jag ser inte vem det är, får pucken mitt i slottet och skjuter, men missar mål.
* * *
Johnstons red-eye går om två timmar – och han ska ta sig från downtown till LAX också.
Mitt tips:
En övernattning till väntar.
* * *
Jaha, nu kommer avgörandet.
Rätt snabbt.

LA Kings – NY Rangers 4-4 (Period 3, Övertid väntar)
* * *
Små kackerlackorna, små kackerlackorna är lustiga att se.
Utom för alla de möter.
För det spelar uppenbarligen ingen roll vad man gör mot de här kungarna – eller vilka sorts ledningar man än skaffar sig mot dem.
De kommer alltid, alltid tillbaka
2-4 blir givetvis 4-4 och vi får övertidsdrama ikväll igen.
Ojvoj
* * *
King i Kings gör mål på han som kallas The King och han som kallas The King blir väldigt arg eftersom han menar att överstekackerlackan Williams interferar honom i samma ögonblick som King i Kings skjuter, men gamle O’Halloran står intill och håller inte med.
Och hemma i Detroit sitter Homer och kliar sig i hjässan, ha blev avblåst hundra gånger av hundra i de lägena – i synnerhet av O’Halloran.
* * *
Henke åker till och med fram till O’Halloran i reklampausen därpå och har en lång konversation med den rutinerade domaren.
Han får en förklaring – men ser inte direkt tillfredsställd ut för det…
* * *
Bänkgranne Johnston är den som är minst nöjd med att det slutar oavgjort ännu en gång.
Han har en red eye-flight till JFK redan ikväll, nämligen.
Nu kan det bli lite svettigt…
* * *
Gaborik, en av Henkes bästa kompisar under de gemensamma åren i New York, gör karriärens första finalmål också.
Som om det inte vore nog med allt annat jobbigt för Lunkan…
* * *
Som Kings spelat i tredjeperren är det svårt att se något annat än att de vinner även den här övertidsduellen, för precis som i onsdags tar de ju över helt under sista 20.
Carter, heter min matchhjälte för kvällen.
Skulle en Blåskjorta mot all förmodan kontra in segermålet blir det antigen Zuke eller Hagge.

LA Kings – NY Rangers 2-4 (Period 2)
* * *
Jag hinner börja nynna på Four Tops ”Same Old Song” när Papa Willie Mitchell, av alla, bankar in reduceringen till 3-2.
– It’s the same old song, can’t bear to hear it, som den odödliga Levi Stubbs sjunger.
Men det går alltså bara elva korta sekunder och sen har Brassard tryckt in fyran också.
Så Rangers kommer in med tvåmålsledning även i sistaperren.
Kan behövas.
De solblekta kackerlackorna börjar nog snart röra på sig.
* * *
St. Louis mål är exceptionellt snyggt – och lika typiskt för honom som blås och tamburiner för den tidige H. Hellström.
Exakt det där skottet avlossade han även mot Penguins och mot Canadiens och precis som Tobias Pettersson påpekar brukar han stå och mata den där varianten efter varje jädra träning.
Övning ger färdighet, säger man inte så?
* * *
Northside strikes again:
Det är rent stolligt hur enkelt Kings får komma in i matchen.
Stoll – för det är alltså han som står för reduceringen – får en fin passning av självaste överstekackerlackan Justin Williams, men hela situationen uppstår för att Richards & co duttar och petar och aldrig får ut pucken ur zon.
När ska det gå in att man inte kan göra så mot den här motståndaren, att man aldrig får slappna av, att pucken ska ut – resolut – varje gång.
Hashtag – bädda sin egen säng.
* * *
Bloggen blir lite starstruck när fackpampen Donald Fehr kommer fram och hälsar på utmärkte bänkgrannen Chris Johnston.
* * *
Eken tycker inte om salta popcorn.
Meddelas endast på detta sätt.
* * *
Det blir väldigt tyst i Staples Center mellan varven.
Det påminner nästan om…ja, Garden.
* * *
Stackars Girardi, nu fick han en puck rakt i klockspelet också.
Han har varit på roligare resor än den här.
* * *
Britney Spears är in the house och har inte bara satt hörselskydd på sina barn utan på sig själv också.
Jag kan förstå, de matar på i Staples-PA:t så man tror det är kalifornisk jordbävning varje gång.
* * *
Det är mycket med Papa Willie Mitchell – först oväntad målskytt, sedan den som blir avklädd av Zuke några sekunder senare.
Han heter som Al Greens legendariske producent och han ser ut, slår det mig plötsligt, som en ung version av Erland Josephson.
Så nu sitter jag och tänker på repliker från ”Scener ur ett äktenskap” varje gång jag ser honom.
* * *
Jag tror Lill-Pröjsarn eller Anders Hedberg kan ha varit första svenska målskyttar i en Stanley Cup-final, för de var med Rangers mot Montreal i 1979 – året innan Islanders inledde sin dynasti-era – och något säger mig att de nätade i åtminstone någon match.
* * *
Nu ska jag trycka upp en stor prilla Ettan under läppen och invänta en tredjeperiod som borde bli nånting att minnas forever.

LA Kings – NY Rangers 0-2 (Period 1)
* * *
Det skulle ju va dans, dans, dans!
Och sannerligen – nu är det action på Staples Center-isen.
Kings är, helt planenligt, vassare från start än senast och visar, framförallt, huggtänderna i närkamperna.
Bortalagets backar blir mosade i precis varje moment där det finns minsta risk att bli mosad och kommer att ha en del blåmärken och värkande leder att ligga och grimasera åt i JW Marriott-sängarna i natt.
Men Rangers står upp bra, tacklar duktigt själva också och fortsätter åka skridskor som Kenny Bräck kör bil.
Det är ljuvligt att sitta här och titta.
* * *
Själva hockeymatchen leder Rangers med 2-0.
Starkt en sån här kväll.
Men alla vet ju:
Att ha ledningen mot kackerlackorna från downtown LA (och det är inte jag som beskriver dem så ofint; de kallar sig själva så) betyder sällan mer än att få ett par meter tillgodo på Usain Bolt i ett 100-meterslopp.
Gästerna från 50 Cent-land måste spela ännu bättre – mycket bättre! – när kungarna börjar tugga puck de kommande perioder.
* * *
För första gången i historien har en norrman gjort mål i en Stanley Cup-final och kollegorna från VG blir, med all rätt, lika till sig i brallan som fotbollskommentatorn som gastade om att det var ”nået av de största jag varit med om”.
* * *
Både Kings Carter och Rangers Girardi lämnar isen och försvinner ut i omklädningsrummen efter saftiga proppar – och både Kings Carter och Rangers Girardi är tillbaka i showen några byten senare.
Tror vi att stjärnor i den där andra sporten vi diskuterade tidigare skulle ha varit tillbaka på hela säsongen efter såna smällar?
* * *
Strålle hör till de Blåskjortor som blir särskilt tillplattade i början av matchen.
Ingen i Los Angeles har glömt hur obehagligt han gjorde livet för Clifford tidigare i veckan.
* * *
Det blidde ingen final för Regehr – i alla fall inte ikväll. Sutter fortsätter, som ni ju redan kunnat konstatera, med samma uppställning som senast.
* * *
Lundqvist verkar ungefär lika fast besluten att vinna den här matchen som den sjätte mot Montreal.
Plocken på Martinez skott från slottet är smått pornografisk.
* * *
Glömde förstås att infoga bilden på Magic efter det hurtiga ”kolla här” i introt.
Men nu är den publicerad.
Så – kolla där!
* * *
Teemu går och ser cool ut i pressläktarkorridorerna i kväll också.
Jag tror han håller på Rangers.
Ea Anaheim-anka kan ju inte vilja se Kings vinna – igen.
* * *
På Garden hälsar speakern som bekant alltid välkommen till ”the woooorld’s most famous arena”.
Här slår de fast att Staples Center är ”the sports and entertainment center of the world”.
Hur ska vi ha’t, som Hammarby-fansen brukar fråga.
* * *
Drar en lott i game winner-lotteriet och får upp namnet Dan Girardi.
Dåliga odds där.
Men det vore lite poetiskt om just han avgjorde efter sitt präktiga ägg i onsdags.
* * *
Vi verkar ha en riktigt månghövdad skara bortafans på plats i Staples denna lördagkväll.
De får in ett eftertryckligt ”Let’s go, Rangers” på rätt ställe i Pia Toscanas nationalsång – och de ser till att det jublas ganska högljutt under de kaliforniska takåsarna efter målen.
* * *
Ja, hästkraken California Chrome var ju ute och sprang, det fick vi se på jumbon här efter värmningen också, och därför blev NBC-sändningen tydligen försenad.
Utanför New York och LA är hockey fortfarande en afterthought..
* * *
Apropå nationalsången har jag verkligen inget emot Pia Toscana, men när ska Slash komma hit och spela igen?
Det vill jag se.
* * *
Nu kommer matchen fortsätta stegra.
Då blir den monstruös

För några timmar sedan stod en passionerad popstjärna på en scen på Ullevi och sjöng om den maximala hastigheten för 69 000 rusiga fans.
Det är ju så texten går i ”Ramlar” – Håkans Hellströms egen ”Born to Run”:
– Mister, visa mig den maximala hastigheten! Vart du vill så fort du kan. Ja, vart du vill så fort du kan. Vart du vill så fort du kan!”.
Det är långt mellan Göteborg och Los Angeles, men jag hoppas ändå spelarna i New York Rangers hörde och tog till sig.
För Mister, ska de ha en chans att komma åt Los Angeles Kings i Staples Center ikväll och utjämna Stanley Cup-finalen måste de visa oss den maximala hastigheten.
Ge precis allt.
Prestera på den absoluta toppen av sin förmåga.
Det hade behövts redan i den första matchen, i onsdags, men tydligen saknades den insikten då.
– Man trodde väl att det skulle vara ungefär som i andra slutspelsmatcher, men redan i första bytet märktes att det finns ytterligare en växel i de här matcherna, erkänner till exempel den glade lille sprätten Brassard.
Ja, hallå.
Det här är Stanley Cup-finalen.
Det här är de största hockeymatcher som överhuvudtaget spelas – någonstans.
Då måste man krama ur sig allt – verkligen allt! – man har av talang, vilja, energi, passion och hunger.
I varje byte. I varje skär.
Coachen Alain Vigneault har varit på den här rodeon förr och är fullt medveten om vad som krävs.
Så han har talat klarspråk de senaste dagarna.
Blott sju spelare plockade, menar han, fram sitt ”A-game” i torsdags. Resten var passagerare.
– Det kan ingen vara i den här matchen, slår han fast.
Nej, då kommer Rangers, för att nu spinna vidare på det inledande temat, vara 2 steg från Paradise när de flyger hem över kontinenten i morgon bitti – och finalserien snudd på ointressant.
Så boys, åk inte var ni vill (där svajar metaforen lite…jag erkänner).
Men gör det så fort ni kan.
I den maximala hastigheten.
* * *
En knapp vecka i La La Land är snart över – och jag vill inte åka hem.
Jo, jag vill såklart se de första finalmatcherna på Garden på två decennium – jag skulle inte missa dem ens om Bob Dylan ringde och sa att jag fick bo hos honom i Malibu några dagar – men det har verkligen varit magiska dygn i den sydkaliforniska solen.
När vi åkte tillbaka till West Hollywood från Venice i skymningen igår, när dagsljuset gick över i trolskt twilight och La La Land sakta tändes upp medan Oscar McLollies fantastiska gamla r’n’b-nummer ”Hey Girl, Hey Boy” knastrade på Eiriks bilstereo kändes det som att livet nådde något slags fullbordan.
Nån gång måste jag bo här.
Nån gång…
* * *
Jag har sagt det förr, men upprepar mig gärna:
Anze Kopitar är den störste artisten med kopplingar till Mora sedan Anders Zorn.
Det är inte bara det att han leder hela slutspelets poängliga – han gör det efter att ha stängt ner i tur och ordning Joe Thornton, Ryan Getzlaf och Jonathan Toews.
Då är man ett sant geni.
Och det säger något om kraven i, och klassen på, Kings att han ändå inte kan vara helt säker på att få fortsätta som förstecenter
– Han har varit tyst i några matcher och det kan man inte vara om ska spela på den positionen. Och det behöver jag inte påpeka, det vet han redan, gör muttrande coach Sutter klart.
Det är som att skivbolaget skulle komma till John Coltrane efter ”A Love Supreme” och säga att han måste göra lika stora mästerverk varje gång, annars rivs kontraktet.
* * *
Egentligen är det hela idén om the west jag är ute efter.
När man passerat Rocky Mountains och marken plötsligt blir khaki-färgad…det är ändå där det riktiga Amerika börjar.
Nån gång…
* * *
Att finalen är ”a different animal altogether” har gått upp även för Henke Lundqvist vid det här laget.
– Det känns som en mix av OS och en All Star-weekend. Det är så mycket media man inte ser till vardags och folk kommer hela tiden fram och ställer alla möjliga sorts frågor. Det är en annorlunda upplevelse, säger han med ett lätt förbryllat leende.
Korrekt.
Och det spelar ingen roll hur mycket de som inte varit här hör och läser och får berättat för sig – det är först när de upplevt den de verkligen kan greppa den förhöjda atmosfären kring en Stanley Cup-final.
Men nu har ju stjärnorna från Broadway haft några dagar på sig att smälta intrycken och Kung Henrik tycker det är dags att stänga ut the noise runtomkring.
– Vi måste fokusera hårt på det vi ska göra nu, säger han.
Korrekt det också
* * *
Magic Johnson är, vad jag vet, inte här.
Och ändå är han det.
Kolla.

Även Wayne Gretzky, Jerry West, Kareem Abdul-Jabaar, boxaren Oscar De La Hoya och legendariske kommentatorn Chick Hearn står staty utanför den glamorösa arenan.
Och ja, samtliga är klädda i Kings-jerseys idag.
* * *
Jag hoppas alla såg att yours truly biffstek hade en lång stänkare om metal-fanatikern från Tibro i bladet idag.
Om inte – här är den.
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/hockey/internationellt/nhl/article19016251.ab
Ju mer han berättar man läser om hur jobbigt han hade med alla de där satans infektionssjukdomarna, desto gladare blir man över tanken på hur det gått för den gode Strålle.
* * *
Wolfgang Puck har varit Los Angeles störste stjärnkrögare i snart tre decennium och lånar numer ut sitt namn åt hela restaurangkedjor.
En franchise – kort och gott kallad Wolfgang Puck– har representation i det så kallade LA Live-komplexet som skjutit upp i kvarteren runt Staples Center och det slår mig plötsligt hur lämpligt det är att en med det efternamnet huserar utanför en hockeyhall.
Häpp!
* * *
Det fanns inte plats i artikeln, men Strålle pratade utförligt om sina Kron Wall of Pain-proppar i första finalen när vi träffades igår också.
Han påstod att de inte var resultatet av någon medveten eller planerad tanke på att spela mer fysiskt, det råkade bara bli bra lägen på stackars Clifford två gånger om, men när jag påpekade att han de facto alltid varit rätt fysisk i sitt spel spände Nybro-Tarzan sina bara bröstmuskler och log:
– Ja, du ser ju den här kroppen. Klart jag är fysisk.
Lite roligt.
* * *
Den här tiden tiden på året är det alltid någon fotbollstönt som absolut måste maila och berätta att ingen jävel bryr sig om hockey och att jag är en idiot som snor utrymme i tidningen från den ädla sporten.
Det kom en salva så sent som för en timme sen, med djupsinnig knorr om ”mediehoror som för sitt levebröds skull måste producera meningslös statistik”.
För det första är vi ju inte så otroligt dumma i huvudet att vi bereder plats åt något ingen bryr sig om; ju större något något blir i tidningen, eller på nätet, desto säkrare kan ni vara på att det finns korresponderande läsarintresse. Sommaren 2014 är det alldeles gjutet i sten.
För det andra – det är inte som att vi skriver hockey på bekostnad av fotboll. Det står ett och annat om det ska hända i Brasilien, för att uttrycka det med försiktighet värdig en buddistmunk.
För det tredje – fuck off.
* * *
– Jag har tråkigt nu, kan vi inte göra nåt, suckar Eken frustrerat efter en halvtimme på stolen intill bloggen i pressrummet.
Ni vet hur det är med ungdomar ibland…
Men tyvärr, papa Biffen måste färdigställa sitt intro så den lille gossen får hitta någon annan att leka med.
* * *
Vigneault vägrar under sin pre game-konferens gå med på att det här är en måste-match för Rangers och pekar på det faktum att det finns flera lag som inlett finalen med två bortaförluster och sedan kommit tillbaka och vunnit
Ja, han stod till exempel i båset när Canucks gick upp i 2-0-ledning mot Boston för tre år sedan – bara för att till slut förlora Game 7…
* * *
Fråga mig inte hur det går till, men jo – bloggen har fått samma gloriösa plats på den reguljära pressläktaren, intill förträfflige Chris Johnston, idag också.
En ängel av någon sort vakar över den här Stanley Cup-finalen.
* * *
I någon mån har Vigneault rätt.
Det är vanligen ingen superkatastrof att torska de inledande bortamatcherna.
Boston kom som sagt tillbaka och vann 2011 – och Pittsburgh gjorde likadant två år dessförinnan.
Men det känns lite annorlunda när man går upp mot Los Angeles Kings 2014 – det kanske uthålligaste och mest motståndskraftiga lag som någonsin existerat i någon sport överhuvudtaget
Då är det snarast så man behöver två segrars marginal innan de börjar äta upp serien.
Så:
Rangers – som hela säsongen dessutom varit bättre borta än hemma – är inte stekta om de torskar ikväll också.
Men de ligger jävligt pyrt till.
* * *
Det är lördag idag och matchen börjar en timme tidigare än i onsdags, alltså redan 16.00 lokal tid.
Det borde betyda ännu mer stjärnglans på läktarplats.
Eller så måste vi spela några matcher på Manhattan och spränga jumbotronen full av tiotaggare för att högdjuren i Tinseltown ska inse att de måste komma hit och försvara drömfabrikens ära.
* * *
Under en en vanliga grundseriematch hade Rangers flugit hem direkt efter den här fajten, särskilt när den nu avgörs så tidigt.
Men nu är det final och spelarnas återhämtningsprocesser är föremål för samma noggrannhet som behandlingen av kärnavfall i Yucca Valley i öknen strax utanför LA, så båda lagen väntar med sextimmarsflighterna över kontinenten till i morgon.
* * *
Gary Bettman brukar inte störa spelarna han basar över i onödan, men när han ser Teemu Selänne i Staples-environgerna några timmar före showtime, kan inte ens han hålla sig.
Kommissionären tar med sig ett barnbarn och går fram och introducerar honom för The Finnish Flash.
Det är en rar liten scen.
* * *
En riktigt East coast vs West coast-beef är faktiskt under uppsegling i skuggan av Stanely Cup-final.
New York-rapparen 50 Cent och LA-diton Big Boy har , dokumenterat hockeyintresse förutan, slagit vad om tio tusen dollar om vilken stad som vinner.
Bra.
Förhoppningsvis hakar såna som Jay-Z, Sean Combs, Dr Dre och Ice Cube på.
Då blir det här en verkligt legendarisk serie.
* * *
Eken berömde mig frikostigt för den vita skjorta jag chockade med i onsdags och såna tar jag verkligen bara fram under alldeles extraordinära omständigheter.
Vid typ bröllop, på just Stanley Cup-finaler och när Nomads ger ut nya skivor.
Men jag tycker den funkade sådär, den genererade ju inte seger åt de svenska hjältarna och inte heller magisk hockey, så ikväll återvänder jag till Johnny Cash-upplägget.
Till och med slipsen är svart, med blott diskret mönster i grått.
Men den blidka hockeygudarna.
* * *
Ingen av coacherna vill bekräfta hundraprocentigt, men det är helt klart:
John Moore och Robyn Regehr kliver in i Stanley Cup-finalen.
Jag vet bestämt att det är bra för Rangers och jag gissar att Sutter aldrig skulle göra en sylik ändring om det inte var bra även för Kings.
* * *
Jag sitter ju redan inne i hallen så jag vet inte med bestämdhet, men det verkar vara kungligt drag utanför Staples Center en timme före matchstart.
Det är nästan så jag vill gå och vara med.
Men bara nästan.
* * *
John J sätter ju en av säsongens hegerforsare i kommentatorsspåret om det faktum att det verkar bli alltmer klart att Marty Brodeur byter klubb till nästa säsong:
”Han startade karriären i New Jersey och avslutar i en new jersey”.
Fem plus!
* * *
Nu har värmningen börjat och jag tycker det syns med blotta ögat att Kings har mer svikt i steget idag.
Det är ju, ur Rangers-perspektiv, det jobbiga med ekvationen från i onsdags.
Kings vann – men tyckte själva att de spelade pajigt.
Idag kommer de vara mycket, mycket bättre.
* * *
Nu börjar det känns så där elektriskt, så där förtätat, så där magiskt, som det alltid gör när klassiska matcher ska börja.
Dags för Game 2 i Stanley Cup-finalen 2014.
Och jag vill se inget annat än de galna, vildögda, frustande frenesin i Håkan Hellströms paradnummer.
Den maximala hastigheten, pojkar, den maximala hastigheten.

Vi är ett månghövdat sällskap som en glad afton slår oss ner för middag på suveräna Craig’s på Melrose Avenue.
Vid bordet intill sitter dock bara två personer.
Mike Milbury och Kevin Connolly – ni vet han som spelade ”E” i ”Entourage”.
Pretty komiskt.
Bara att gå ut och äta i Hollywood-natten och ha ”E” vid bordet intill är ju en metaupplevelse i sig.
Men den stärks ytterligare av det faktum att han dinerar med Islanders förre general manager.
E var ju tung Isles-fanatiker.
Och för att skruva till ekvationen ytterligare ett varv:
Det är privatpersonen Kevin Connolly också.
Weird.
Jag försöker hela kvällen komma på ett sätt att inleda en konversation och blanda mig i vad som verkar vara en livlig hockey diskussion, men inte ens Craigs’s potenta dry martini hjälper.
Jag kan bara berätta att ändlös parad av unga beauties av båda könen natten igenom kommer förbi och hälsar – alla vill ha ett ord med ”E”, såklart – och att Milbury ser mycket nöjd ut över att bli presenterad för damerna.
* * *
Två dagars holiday in the sun går mot sitt slut
Rangers har tillbringat dem på lyx-resorten Shutters i Santa Monica och legat på stranden eller – på Sotji-vis – pruttat runt i omgivningarna på cyklar.
Det låter lite som det inte helt lyckade Olle Nordin-upplägget i Italien 1990, när Sverige marscherade ut ur turneringen i dyster 1-2-takt och ändå åkte på glada båtturer och sjöng allsång med Björn Afzelius mellan förlustmatcherna.
Men de ger ett ett piggt och inspirerat intryck när de tränar på Staples-isen på fredagsmorgonen, så vad vet jag.
Lite lyxferie var kanske precis vad som behövdes.
* * *
Lindsay Lohan finns i lokalen under vår Caig’s-sittning också.
När hon ska gå och kliver ut genom dörren tror vi för några ögonblick att ett obskyrt åskoväder utbrutit i den ljumma sommarkvällen.
Men det är bara paparazzi-horden som slår av sina blixtar.
Hollywood är bra egenartat emellanåt.
* * *
NY Post höll sig bra med under friluftsdagen och fångade både cyklande och badande Blåskjortor i det här fina galleriet.
Bilden på Zuke, i bar överkropp, är ju en klassiker.
Årets badpojke – direkt från Oslo.
* * *
Räkna med ändringar i lagen i Game 2.
John Moore har avtjänat sitt straff för Weise-tacklingen och går in bredvid kompisen Klein i Rangers tredje backpar – och Robyn Regehr gör tydligen comeback för Kings och petar därmed Matt Greene.
* * *
De utsända vännerna från VG blir alldeles till sig när de ser bilderna på badpojken från Oslo i bar överkropp.
En sådan juvel passerar inte obemärkt i det grannland där en hockeyspelare för första gången i historien är the hottest thing around.
* * *
Jim Rutherford tar alltså över som GM i Pittsburgh – och börjar med att sparka Bylsma.
Inte helt oväntat, men likafullt känns behandlingen aningen tveksam.
Varför dra ut på det? Varför inte bara sparka karln direkt?
Nå, Disco Dan kan trösta sig med att han lär få nytt jobb inom kort.
Personligen tror jag han skulle passa väldigt bra uppe i Vancouver.
* * *
Zuke aktade sig förresten nogsamt för beachen igår.
– Jag är rädd för hajar och ligger alltid vid poolen, säger han till VG-Eirik.
Ja, kempetorskar vill man ju inte bli biten av.
* * *
Kommande Game 3 på Garden är det bästsäljande evenemanget i biljettjätten Stubhubs historia.
Snittpris för plåt på den andahandsmarknad de verkar på:
1600 dollar.
Det är tillika bästsäljande MSG-evenemanget i historien, före de största Knicks-matcherna och One Direction-konserter.
Och tänk:
Såvida inte Rangers gör sin bästa match för säsongen i morgon – när Kings garanterat kommer vara betydligt vassare än i Game 1 – kommer hemmalaget befinna sig i 2-0-underläge när tillställningen börjar.
* * *
Ni får ha en happy dan-efter-nationaldagen.
Själv är jag i skrivande stund på väg till Venice för stillsam sushi-middag.
Vi hörs när Game 2 börjar här i Staples, 01.00 (Obs! Tiden!) på lördag natt.

Day off i La La Land idag.
Paus.
Slut i rutan.
Mycket lite har hänt.
Ja, jag har visserligen varit med VG-Eirik på Amoeba Music på Sunset Boulebard – världens största skivbutik – och det kräver stamina värdig en grindare i en fjärdekedja i NHL, för Eirik är vinyljunkie monumentale och tvingar omgivningen till stenhårda blädderpass i backarna i den sortens miljöer, men det känns kanske inte som ett ämne att avhandla i detalj i en NHL-blogg.
Så jag ber att få återkomma efter fredagens träning – Rangers och Kings, inte min – i Staples Center.
Den börjar tolv på dagen – 21.00 er tid – och sen ska vi väl kunna komma upp med nånting.

LA Kings –NY Rangers 3-2 (Slut, övertid)
* * *
Det är inga höga odds på att Dan Girardi ligger vaken i sin hotellsäng, tvärs över gatan från Staples Center, och stirrar i taket i natt.
Rangers hade verkligen, verkligen behövt segern i den här matchen.
Men alla chanser försvann när han som en annan Tranås AIF-junior indianade iväg pucken rakt i famnen på Justin Williams – den spelare i världen det är minst lämpligt att skänka presenter under övertidsdraman.
Och nu – nu är Rangers inte piskade att vinna på lördag, men de står vid avgrundens rand och ropar om de inte gör det.
Testa Nyquil, Dan.
Ibland funkar dom även när man har ångest.
* * *
Johan Esk på DN är först att ryka i stora finaltipset…
* * *
– Vi var inte riktigt redo för deras snabba wingers. Det måste vi ändra på till nästa match, säger hjälten Williams när han sitter på podiet efter matchen.
Översättning:
Den där Carl Hagelin ska inte få fler frilägen.
Han hade ju fan ett superläge till i penalty kill i slutminuten.
– Ja, jag borde ha satt den också, suckar han när jag hittar honom längst in i det exemplariskt rymliga bortarummet i Staples inre.
* * *
Man kan förstå att Darryl Sutter blir sarkastisk när han sätter sig på podiet efter en Stanley Cup-final och första frågan lyder:
– Du, den här Jason Williams, varför är han så bra?
* * *
Gott om texter härifrån på sportbladet.se nu.
Läs dem.
Själv ska jag , med stor lust , utnyttja det faktum att klockan, lokal Pacific-tid, bara är tjugo över tio efter det här Formel 1-racet.
Hemma i New York hade den varit halv två.
Innan vi skils åt, dock – lite bilder, bland annat på Hagge, Carbomb, Pat Leonard och the hardest working man in showbusiness Kenny Albert, Bjuppie i en Gram Parsons-tischa han tycker han borde få beröm för (det var förstås vid träningen igår; idag var det kostym och vit skjorta) samt väderleken för de kommande dagarna i La La Land.
Mellandagsrapport kommer imorrn

Justin Williams, vem annars, avgör.
Efter breakdown monumentale i Rangers zon.
3-2 alltså.
* * *
Nu vet ni – jag ska dundra ner i omklädningsrummen och göra intervjuer och lyssna på coacher sen skriva referat och ägna mig åt allmän deadline-hets.
Så det dröjer innan det kommer en slutrapport.
Men det kommer.

LA Kings –NY Rangers 2-2 (Period 3, OT väntar)
* * *
Självfallet.
Första Stanley Cup-finalen 2014 kommer avgöras i sudden death overtime.
Det är så det blir a season like no other…
Ska Rangers ha minsta chans får de dock se till att spela ett par miljarder gånger bättre än sista tjugo.
Det tar nästan tio minuter innan gästernas avlossar sitt första skott – och dessförinnan har Kings hunnit med, jag tror 14.
Los Angeles tar helt enkelt New York till the cleaners i slutakten och det ska egentligen vara oavgjort nu.
Men det är det och Blåskjortorna har fortfarande chansen att få en drömstart på serien.
* * *
Hagge håller på att bli odödlig i hela New York City när han – igen! – spränger sig loss i penalty kill-friläge här på slutet och sånär avgör hela Game 1.
Herregud.
* * *
Nej, det finns inget att säga om utvisningen på Boyle. Det är prekärt läge, men en slashing blir inte mycket tydligare.
* * *
Det mest spektakulära med Hagelins soloräder är att Kings garanterat studerat dem på video innan finalen och fått stränga order att hålla koll på Björn Borgs lillebror.
Men ibland går det bara inte.
* * *
Larry David, Will Ferrell och Al Michaels är de kändisar jag hinner notera – och då på tv-monitorerna, för de blir aldrig inzoomade i jumbotronen.
Och för all del, i min stargazer-bok hör Larry David till yttersta eliten.
Men på den punkten kommer New York och MSG piska hem segern.
* * *
Det är på slutspelsskäggstrået att Hagge styr in pucken på Henke, med skridskon, i slutminuten också.
En händelserik kväll för Tälje-geparden…
* **
Kolla bilden från Bryant Park ikväll:
https://sports.yahoo.com/blogs/nhl-puck-daddy/rangers-fans-turn-bryant-park-into-hockey-party-for-game-1–video-012610592.html
Nej, jag har inte tagit i när jag påstått att det råder hockeyfeber på Manhattan…
* * *
Ja, Gretzky syns förstås på läktaren också.
Frågan är vilka han håller på.
Han har spelat för båda klubbarna, gick i pension som Ranger men bor här ute – och har samtidigt polaren Tuffe Uffe i gästernas bås.
Viss ambivalens sjuder antagligen i The Great One-hjärtat.
* * *
Sida vid sida med Biffen vid pressurinoaren i andra pausen:
The Finnish Flash.
Man kan bli darrig på fel hand för mindre.
Och nej – jag tittade inte…
* * *
Buttending-situationen ni debatterar i kommentatorsspåret missar jag helt ; vi sitter i höjd med Hollywood-skylten på den här pressläktaren.
Så det får ni gärna berätta mer om.
* * *
Hjältar?
Det blir Gaborik eller Strålle.
Rätt så fort.