Jo, vi har haft en bunt monstruösa Game 7-fejder även tidigare under de sju veckor det här slutspelsracet pågått.
Mellan Wild och Avalanche i första omgången till exempel. Mellan Kings och Sharks i förstarundan – och mellan Kings och Ducks i rundan därpå. Mellan Penguins och Rangers. Och framförallt kanske mellan Bruins och Canadiens.
Minnesvärda högtider allihop.
Men ingenting mot den som väntar i The Madhouse on Madison strax väster om downtown Chicago i afton.
Det är, nummer ett, den bästa och mest minnesvärda Stanley Cup-serien på flera år som slutligen ska avgöras.
Det är, nummer två, en do-or-die-match som utkämpas mellan två powerhouse-lag som både är experter på do-or-die-matcher.
Det är, nummer tre, en plats i Stanley Cup-finalen som ligger i potten.
Kort sagt:
Nu ska vi, ni och jag ihop, se årets match.
Halleluja.
* * *
Det är bråda dagar för en gammal NHL-biff just nu. Det är inte som att redaktörer och chefer hemma på redaktionen i Stockholm är avmätta inför det faktum att Henrik Lundqvist är framme vid sina drömmars mål, om man säger så. De har noterat att nästan ingenting i hela Sverige klickas mer än texter om honom, så nu gasar vi.
Just idag hinner jag ändå få med mig Eken ut och skaffa en ny telefon, det går inte att bevaka final med en lur som ser ut som en A-lagare som fått stryk och tejpat ihop sina smutsiga glasögon med plåster.
Så nu ligger en ny fin pjäs här och glänser på bordet framför korresoffan.
Det betyder att jag har senaste versionen av Siri tillhands också och efter att ha diskuterat ditten och datten frågar jag, som man ju måste göra, vilket NHL-lag hon håller på. Då svarar den digitala sekreteraren:
– I always like to root for the underdog. I guess that makes me a fan of the Sabres right now.
Ha ha, obetalbart.
Kometen, du måste köpa en ny I-phone.
* * *
Mot alla andra motståndare skulle jag sagt att Blackhawks är klar och given favorit efter comeback och två raka segrar.
Men nu är det Los Angeles Kings dom möter och Los Angeles Kings är inte bara fantastiska i Game 7 rent generellt – det finns få lag som förefaller så oberörda av vad som hänt tidigare, som är så okänsliga för så kallat momentum, som inte ens blinkar när till exempel San Jose har 3-0-överläge.
Å andra sidan är Blackhawks OCKSÅ mästerliga när allting dras till sin yttersta spets på det här viset – och tillika suveräna på att hantera olika sorters situationer. Exempelvis såna när de har all press och SKA vinna.
Så jävlar alltså.
Jag kan inte ens erinra mig senast en match av den här magnituden kändes så oviss, så svårtippad, så öppen för att vad fan som helst kan hända.
* * *
Förstår jag saken rätt överväger Viasat att behandla årets Stanley Cup-final som mindre viktig och, bland annat, kommentera den hemifrån.
Say what?
Det är, ur svenskt perspektiv, den hetaste finalen på över ett decennium och vad gäller intresse från blågul publik monstruöst mycket större än exempelvis fjolårets duell.
Kom igen nu, sätt Holmgren och Garpen på ett plan i morrn och skicka hit dem.
* * *
Kings-pjäserna Justin Williams, Mike Richards och Marian Gaborik har tillsammans 18-0 i Game 7, påpekar den gode schauben i ett sms.
18-0!
Då kommer man in på isen med visst självförtroende och viss övertygelse om att man kan vinna – äveni ett madhouse i Chicago.
Särskilt mallig torde Williams vara.
Han inte bara vinner sina do-or-die-thrillers – han avgör merparten av dem också.
* * *
Det här blir en kväll och natt att minnas inte bara för att en underbar slutspelsserie avgörs – eller för att finalen sätts.
Först när krutröken lagt sig vet vi ju var vi – lag, arrangörer och media – ska åka och det blir ett rally för att ordna flygningar, hotell och eventuella hyrbilar (vid bortaseger…ingen kan vara i LA utan wheels tillhands).
Högst puls kommer de på NHL-kontoret ha som fixar allt runtomkring, från ackrediteringar och mediahotell till podium alla spelare ska stå på under ”Media day” om 48 timmar.
Men de får skylla på sina chefer.
Om Bettman & co bara väntat en enda dag och sett till att finalen börjat på torsdag istället hade alla inblandade fått en lugnare resa.
* * *
Samtidigt har Chicago killar som Jonathan Toews och – framförallt – Showtime Kane.
Det är inte heller killar som direkt åker och gömmer sig i såna här matcher.
* * *
Från The Madhouse rapporteras att Robyn Regehr, helt sensationellt, deltar under Kings värmning.
Det kan alltså bli ännu tyngre och köttigare i gästernas försvarslinjer i afton.
* * *
Solen är långsamt på väg ner bakom bergen borta i Jersey efter en magisk sommarsöndag på Manhattan och yours truly Biff drar efter andan igen.
Nu gäller det i den klassiska konferensfinalen mellan Chicago Blackhawks och Los Angeles Kings.
Do or die.
Here we go.

LA Kings – Chicago 3-4 (Slut)
* * *
När de redan klara finalisterna på västra Manhattan – och hårdrockaren från Tibro där ute i Westchester– nu drar ner persiennen och går och lägger sig, förmodligen i sängar lika exklusiva som de Ferrari-bilar de flesta av dem äger, gissar jag att de känner både ett lätt obehag och upprymdhet.
Obehag av att laget de ska gå upp mot på onsdag kan spela så magnifik hockey som just visats på tv – och upprymdhet över att de potentiella motståndarna kommer vara rätt möra efter en blytung Game 7-thriller.
* * *
Jag vet inte vad det går att säga om Patrick Kane som inte redan sagts förut, men vi ska väl vara glada som får leva i samma era som de stora matchernas genius.
Han kvitterar alltså Kings första ledning, spelar briljant fram när Duncan Keith kvitterar Kings andra ledning – och så avgör han själv hela matchen med det där suveräna skottet.
Showtime indeed.
* * *
– Flyget går klockan elva.
Det var tydligen allt den sällsamme Darryl Sutter att hade att säga till sina spelare efter slutsignalen.
Det så typiskt Kings.
De blinkar inte i såna här lägen, de bara packar trunken och…hur var det nu Tårtan brukade säga?
Goes about their business.
Därför vill jag säga att den västra konferensfinalen fortfarande inte är avgjord ännu.
Visst, mästarna får spela Game 7 på hemmaplan och har favoritskapet, helt klart, men det är mot sin svåraste, mest clutchiga Game 7-motståndare någonsin.
Det blir säsongens match.
* * *
Enda jobbiga med att den här serien fortsätter är det blir stressigare för alla runtomkring.
Tänk, till exempel, vad lite tid jag får på mig att fixa den episka finalenkäten….
* * *
Apropå Tårtan var det igår, när Rangers blev klara för Stanley Cup-final, på dagen ett år sedan han fick sparken.
Snacka om symbolik.
* * *
Ingen match alls imorrn?
Vad konstigt det känns.
Och skönt.
Jag ska ta en lång promenad på stan och sen bara ligga på soffan och läsa en god bok, för att vara pigg som nötskrika när vi hörs inför det stora dramat i The Madhouse.

Bra rubrik på kvällens inlägg.
För visst
Showtime Kane avgör – och nu blir det Game 7 i The Madhouse på söndag.
Ojvoj.
Mer kommer sen

LA Kings – Chicago 1-2 (Period 2)
* * *
Detta mäktiga Chicago.
De flesta skulle inte orka, de flesta skulle vika ner sig, de flesta skulle vara stekta när de ligger under med 3-2 i en slutspelsserie mot LA Kings och hamnar i underläge i game 6
Men det var det där med karaktär och stolthet och ledarskap.
Blackhawks har det i droves – liksom erfarenhet och skills och intelligens.
Så nu är det vänt.
Två fucking ett till gästerna.
Men:
Det är ju verkligen inte avgjort.
För Kings är förbannade och vill under inga som helst omständigheter sätta sig på planet och flyga de fyra och en halv timmarna tillbaka till Chi-Town i morgon.
Därför kan man nog räkna med hemmalagets tyngsta push i hela slutspelet i den tredjeperre som kommer nu.
* * *
Måkvaktsfajt!
Ja, nästan i alla fall.
Quick och Crawford åker i alla fall och pumpar lite efter periodslutet och Crawford ser ut att vilja slänga handskarna.
Rock ’n’ roll!
* * *
När TVÅ Blackhawks-krigare – Kryckan och Sharp – kommer helt fria mot Quick vet man att Kings inte spelar som Sutter vill.
När det likafullt inte blir mål vet man å andra sidan att pungmannen Quenneville inte heller är helt nöjd…
* * *
Sesame chicken, MN Johan.
Hm, det är en idé.
* * *
Papa Mitchell mosar in Yellbear i sargen så den stackars smålänningen för några ögonblick måste undra om han är tillbaka i fjolårets andraomgång och möter kompisen Kron Wall of Pain.
* * *
Slaffsy, ha ha, det var värst vad snabbt du gav upp. Jag har inte varit med om något liknande sedan grundserien slutade och Devils-mannen Hällegerd la ner verksamheten.
* * *
Nu byter jag återigen ståndpunkt och tillhör grupperingen som anser att Corey Crawford är underskattad.
Inte över.
* * *
I de luxuösa Manhattan-lägenheter jag skrev om i introt gissar jag att de närvarande hoppas att Hawks tvingar fram en Game 7, men helst först i tredje OT-perioden.
Ju mer de här spelar, desto bättre är det för Rangers
* * *
Nä, det slutade med italienskt igen.
Kommer nu.

LA Kings – Chicago 1-0 (Period 1)
* * *
Ett litet misstag, ett ögonblick av bristande uppmärksamhet.
Det räcker för att regerande mästarnas säsong plötsligt ska hänga i en tunn liten tråd – och för att yours truly ska börja kolla på flighter till LAX.
Det är ju vad som händer när King of Kings (alltid lika skoj skoj att skriva) spräcker Crawfords nolla.
De kommer en halv sekund för sent till den nerdumpade pucken och sen får King för mycket tid på sig framför Crawford.
Dessförinnan har det varit en nästan perfekt period för båda lagen, i det närmaste kliniskt fri från misstag – och återigen uppdriven i underbart Formel 1-tempo.
Men nu får Kings spela med ledning.
Då är de inte lätta att tas med.
* * *
Enligt mitt förmenande är Kenny Albert och Joe Micheletti bäst in the business – och de har en förträfflig sidekick i Engblom.
Hughson?
Fuck him.
* * *
Lorena Peril tror att hon är Whitney Houston när hon går loss i nationalsången.
Det är hon inte.
* * *
Crawford har varit bra – målet kan han ju inte göra någonting alls åt.
* * *
Det upphör aldrig vara coolt att Willie Mitchell heter just Willie Mitchell för det gjorde Al Greens gudabenådade producent på de stora 70-talsalbum.
Han kallades ofta Papa Mitchell och det tycker jag är ett bra smeknamn även på Kings-backen.
* * *
Och nej, det är inga fel på Quick heller.
* * *
Det var länge sedan det klagades på domarna nu. Jag jublar.
* * *
Grannarna har fest, spelar nya Coldplay på hög volym och skrattar så det rister i mina väggar.
Jag borde ringa på och berätta vad som kan hända om man har för kul.
* * *
Mja, som sagt.
Det finns lite här i världen som är svårare än att ligga under i en hockeymatch mot Los Angeles Kings.
Men jag tror ändå Blackhawks kommer tillbaka.
Det finns så mycket karaktär och stolthet och ledarskap i den där truppen att de kommer att hitta en nivå till i spelet.
* * *
Lite chinese, vad tror ni om det?

Ja, förlåt.
Var lite ivrig på avtryckaren ikväll.
Matchen börjar ju först 03.00, svensk tid.
Vi återkommer om en knapp timme då…

Flyg till LA på måndag – eller till Chicago?
Ikväll avgörs det.
Om Kings vinner Game 6 hemma i Staples Center nu är det som bekant helt klart, då går de raka vägen till Stanley Cup-finalen.
Vinner istället Hawks blir det Game 7 i United Center på söndag kväll och då vetifåglarna, då tror jag inte ens det hjälper med clutchiga Justin Williams, då får nog regerande mästarna en gyllene chans att försvara sin titel.
Kul och rafflande att se blir det garanterat.
Är ni med?
* * *
Neary’s hade hunnit stänga när jag och Eken, med VG-Thomas som formidabel sidekick, kom störtande längs 57:e gatan i natt.
Något snopet.
Men vi dundrade vidare och kom till etablissemang där karaktärer i kostym och slips inte hör till vanligheterna, i alla fall inte vid två på morgon.
– Grattis till the merger, ropade dom när vi klev in på Rodeo Bar, som om vi var business-nissar som var ute och firade sammanslagniningen av två företag.
Senare, på Manitoba’s i East Village, tittade den nya bartendern skeptiskt på oss och utbrast:
– Jaha, är Secret Service ute på stan?
Hm.
* * *
Alltså, ni minns väl andra halvan av senaste matchen mellan Kings och Hawks – och den redan mytomspunna, inledande OT-perioden?
Då spelades den här säsongens allra bästa, mest blixtrande och hisnande hockey.
Får vi vara med om bara hälften så attraktiv underhållning nu är vi, sannerligen, in for a treat.
* * *
Det känns som det bara vara några timmar sedan jag stod och pratade med Kenny Albert i den hysteriska röran i Rangers omklädningsrum efter matchen i går kväll.
Nu ser jag en pre game-intervju med Kryckan Krüger från Staples Center på NHL Network och vem dyker upp i bakgrunden, med sina numer berömda Gigi-i-Sopranos-påsar under ögonen, om inte just den förträfflige NBC-kommentatorn.
Han har flugit mer än en talgoxe den senaste veckan.
* * *
Chicago-filuren Brandon Saad gjorde sitt livs match i förrgår och nu är frågan om han plötsligt hävde sig upp på en helt ny nivå då och kan fortsätta spela lika lysande eller om det bara var en fluke.
Svar snart.
* * *
Dagens etta på New York Post

Väldigt skojig rubbe – och detta i en tidning där man i november och december kan få leta bland radannonserna för att hitta hockeyreferat.
Något har definitivt hänt här.
* * *
Drew Doughty ser rätt salt ut när han, på tv-bilderna från La La Land, kommer knallande genom backstage-korridorerna i Staples Center några timmar före showtime.
Som att han tänker göra ett riktigt tungt avtryck i den här matchen.
Kom ihåg var ni läste det först.
* * *
Nu sitter det ett antal nöjda Rangers-lirare tillbakalutade i dyrbara soffor i paradvåningar på västra Manhattan – plus Strålle i sin villa i Westchester – och väntar på att få se vem dom ska gå upp mot i finalen.
Det är nog en rätt behaglig känsla att vara klar och titta på när the competition fight it ut.
Fast allra behagligast är det förstås i korresoffan.
Där sitter jag och nu åker vi.

NY Rangers – Montreal 1-0 (Slut)
* * *
Jaha, efter nio år får jag alltså vara med om det här.
New York Rangers ska spela Stanley Cup-final.
Det känns…omtumlande.
Hockey kommer äntligen vara kung i den här makalösa staden – och vi som inte var med då får kanske uppleva lite av den där magin från 1994 alla jag känner pratar så drömskt om.
Hurra, faktiskt
* * *
Mediaracet i Garden efter slutsignalen liknar ingenting.
Det är totalt kaos.
Men mycket blir gjort och jag ber att å det varmaste få rekommendera sportbladet.se.
Där kan ni läsa, höra och se allt vi var med om.
* * *
Den här sjättematchen var en nagelbitare i sista perren , för alla inblandade – och ändå inte.
Habs lyckades ju aldrig riktigt etablera någon tung forcering.
Konstigt – och inte konstigt. För Rangers försvarade sin ledning extremt skickligt och såg de facto till att de aldrig fick chansen.
* * *
Finast under the handshake:
Prusten kramar om Stepan.
Hoppas Lucic tittade.
Så ska det se ut
* * *
Vi var inne på SVT:s-klassiska VM-krönika från 1994 (ett årtal man hör en del om här i natten just nu…) och jag ber apropå en svensk hjälte att få citera den igen:
Henke alltså…nu är han kung.
Fast det visste vi ju redan.
* * *
Nope, ingen Rangers nuddade Prince of Wales Trophy.
Det var veteranerna Brad Richards och Martin St. Louis beslut.
– Vi är de enda i det här laget som vunnit Stanley Cup och den gången tog vi inte i pokalen efter segern i konferensfinalen. Det funkade då, så vi tyckte det skulle vara lika nu.
* * *
Kings eller Blackhawks, det kan kvitta, säger Henke, Hagelin och Strålman unisont.
Ja, det kommer att bli skitsvårt vad än finalmotståndaren heter.
* * *
Nu är klockan tjugo i två i Gardens pressrum och en jag känner som heter Eken står och trampar intill och säger att vi måste gå ut och ta ett järn.
I sanning.
Övriga iakttagelser kommer i introt innan kanonmatchen mellan Kings och Hawks imorrn.

NU är intervju med Kung Henrik klar.
– Jag har aldrig varit mer beslutsam och är är oerhört stolt nu, hette det bland annat
Och nu ska såväl den som krönika och lite annat skrivas.
Därefter kommer det en kort, utmattad slutrapport här

Henrik Lundqvist – kung av New York – håller nollan i karriärens största match och New York Rangers är i Stanley Cup-final.
Mer kommer sen…