NY Rangers – Montreal 1-0 (Period 2)
* * *
Hela pressbalkongen gungar när jag skriver det här – så vi Lozo strax till höger börjar se sjösjuk ut.
För efter en betydligt bättre perre, och ett koppel helt okej chanser, lyckas Dominic Moore till slut trycka in det omtalade och för Garden, minst sagt, förlösande första målet.
Men:
Det är på grund av en förbannad svensk som Montreal inte har åtminstone ett mål.
Vi tar det i nästa stycke.
* * *
What. The. Fuck. Är. Det. För. Räddning. Henke. Gör. När. Vanek. Redan. Gjort. Mål??
Han snurrar ju som en hel båtpropeller i målgården.
Bland det värsta jag sett.
Och den är extra anmärkningsvärd eftersom han haft så lite att göra – eller snarare att det Habs hotat honom med kommit i så spridda skurar.
Det är när han har mycket att göra kungen brukar vara kung.
Men den där…den där…den där…den där….den kommer alltid vara med när Henrik Lundqvists karriär ska summeras såsmåningom.
Gräddsås monumentale.
* * *
Det är sällan man ser någon ta så begåvade utvisningar som den Brad Richards precis här i slutet.
Vanek – återigen denne Vanek, han verkar plötsligt ha förstått att Lilla Tidningen bevakar honom och kommer att skriva om hur han uppträder – gör ju mål i det läget om Richards inte hookar honom.
* * *
Well, Van Basten, Kovalev hade några säsonger när han var bra i verkliga verkligheten också, får man väl säga.
* * *
Gris-Olle är övertänd i afton – som ingenting varit övertänt sedan folkparken i Borlänge stod i brand i början av 80-talet.
Det skaver i trumhinnorna av allt bröl strax till vänster.
* * *
Mycket hockeyadel på läktarna ikväll.
Mike Gartner blir inzoomad också.
Men The Captain fortsätter lysa med sin frånvaro.
Förmodligen är han fortfarande tjurig på Sather för att han inte fick bli tränare och det ter sig i min ögon något småsint.
* * *
Som någon konstaterade i kommentatorsspåret, och som Montreal-skribenter twittrat under mitt perioden, många på plats ikväll som blir till sig i byxan varje gång Rangers avlossar ett skott – även när det är kennholttjottabläffor som sticker iväg ut i sarghörnen.
* * *
John J har bra koll på hur det ligger till med Gris-Olles identitet…
* * *
Tokarski har också varit väldigt bra ikväll, men jag är ledsen – det mest i målvaktsväg hamnar i i skugga när Henrik Lundqvist leker utombordare.
* * *
Ja, nu får vi se hur mycket det där förstamålet betydde då.
Habs lär komma och köra så det bara ryker om det – de har inget att förlora längre, så mitt tips lyder så här:
Det kommer att hänga på utombordaren även i fortsättningen.

NY Rangers – Montreal 0-0 (Period 1)
* * *
Före varje match på Garden flaggar de på jumbotronen för ett nödnummer man kan använda om det skulle hända något krisartat under kvällen.
– Texta i så fall ”help me”, manar speakern.
Undrar om Vigneault har det på sig.
Kris är det inte, men det lär bli om Rangers inte får upp pulsen lite mer.
Ja, de har flest skott, men inget av dem – skotten – kan direkt beskrivas som livsfarligt, men desto fler som plockpotatis för lugne Tokarski och försvarsmässigt ser det, tycker jag stirrigt ut.
Skillnaden mot hur Hawks inledde när allt stod på spel i United Center igår är till exempel enorm.
Habs, samtidigt, är kyliga och avvaktande, väntar mest på misstag – för i mitten av perioden plötsligt etablera ett tryck som hemmalaget inte alls verkar berett på men klarar sig igenom.
Vi kan ju säga så här:
Första målet har varit extremt viktigt i de tidigare matcherna.
Nu är det enormt.
Om gästerna gör det kan Vigneault skicka sms:et
– Help me.
* * *
Ingen lätt match för Henke hittills.
Habs väntar över sju minuter med att avlossa sitt första och får inte iväg så värst många sen heller, men
När Gionta åker in i Henke är det först ingen som vet om det är han som ska åka ut – eller om Rangers dragit på sig en tvåa för high sticking igen.
Det hade kunnat gå åt båda håll där, kändes det som.
* *
Habs gör en liten ”Kanada i OS”, kommer ut sent och låter Rangers vara på isen ensamma en minut.
Fast – den funkar väl bara när det är bortalaget som står där och blir utbuat, no?
* * *
Jag tycker Amirante ser lite tagen ut när han kommer ut på isen, som en hare fångad i the headlights på Interstate 95 norröver.
* * *
Håller med Julia jag.
Brieosten ser väldigt pigg ut.
Och det här är ju inte direkt hans första rodeo.
* * *
Rangers PR-människor brukar hålla masken i alla lägen, men ikväll syns det till och med på dem.
De är nervösa.
Bara det är värt rubriker i lokalpressen.
* * *
In med Dogge!
* * *
När Gris-Olle, på tio meters avstånd från bloggen, helt ensam börjar skandera ”Let’s go, Rangers” och fortsätter bröla fast ingen hänger på, då är det en väldigt tröttsam ramsa.
* * *
Kovalev är in the house och river ner åskdån när han drar upp tröjan och visar att han har en SC-tröja från 94 på sig.
Lätt pikant med tanke på att han också spelat i Montreal – och tydligen arrangerar en golfturnering där på somrarna.
Den kan det bli och så med nu.
* * *
Diaz har väl sett sådär ut – och eftersom han inte spelat sen Kovalev var aktiv (lätt överdrift…) är det kanske inte så konstigt.
* * *
Jason Bateman blir inzoomad också.
Inte DeNiro-klass direkt.
Vafan, så här stora kvällar räknar man ju minst med Jay-Z.
* * *
Prusten har inte pucken så ofta att det direkt blir uppror här inne, men i en sekvens drar hans gamla fans igång en hyggligt arg ”Prusty sucks”.
Utom Gris-Olle.
Han tror de skriker ”Crosby sucks” och kör den varianten…
* * *
Det är inte som igår på något sätt och det var förstås inte att vänta heller, men hey:
Lite mer intensitet kan det väl bli på isen nu?
Vad sa vi, det är största matchen på 20 år?

Låt oss gå rakt på sak.
Ikväll spelas den största hockeymatchen i New York City på 20 år.
Det är, sånär som på två veckor, exakt så lång tid som gått sedan New York Rangers – 14 juni 1994 – spelade, och vann, Game 7 i Stanley Cup-finalen mot Vancouver Canucks.
Åskådarna på Madison Square Garden har för all del upplevt några minnesvärda kvällar även under de två decennier som passerat sedan dess.
Wayne Gretzkys sista match. Game 7-draman mot Washington (flera gånger om), Ottawa och Philadelphia. Glödande derbyn mot Islanders och Devils i skarpa lägen. Mark Messiers tröjhissninsceremoni. Fast Freddy Shoestrings debut 2008…
Men ingen match av den här magnituden.
Ingen som betytt så mycket.
Ingen med potentialen att ta Rangers, och hela stan, till paradiset.
Eller för den delen – ingen med samma potential att bryta sönder drömmar och krossa hjärtan.
För det är ju så det är.
Vinner Rangers går dom till Stanley Cup-final.
Men förlorar dom tvingas dom till en i praktiken omöjlig Game 7 i Bell Centre – Bell Centre! – på lördag och sedan kan såväl spelare som fans få gå resten av sina liv och vara bittra över att de kom så nära att de kunde känna smaken av Stanley Cup-finalen men snubblade på mållinjen.
Riktigt vad såna förutsättningar gör med en stad, en arena och en publik är inte alldeles lätt att beskriva, men på något sätt är det som allting intensifierats och skärpts i New York och i the woooorld’s most famous arena ikväll.
Skenet från strålkastarna i det vackra taket är starkare och mer bländande.
S:en i speakerns kommentarer skär vassare genom etern.
Publikmassorna på de väldiga läktarsektionerna har en annan lyster.
Och det som var en buzz i luften redan i söndags har vuxit till en konstant statisk urladdning ikväll.
Jag är glad att jag är här, det är det häftigaste som hänt under mina nio år i New York, och jag hoppas i vanlig ordning ni vill dela upplevelsen med mig.
* * *
Dagens nyheter (fast som kopplad till Schibsted-sfären föredrar jag förstås Svenskan…ho ho):
Det blir Raphael Diaz som ersätter avstängde John Moore och, som högerskytt, får gå in på ”fel” position intill Klein.
Hos Canadiens är Emelin game time-beslut och tyvärr – Weise åkte på en hjärnskakning i samband med Moores smäll och spelar inte.
I gengäld återkommer Brandon Prust efter sin avstängning och går, förstås, rakt in i laget.
* * *
Hur var det PK Subban sa inför Game 7 i ett upphetsat, förväntansfullt och elektriskt Boston i förra omgången?
– Jag ser fram emot att komma dit och ta allt det där ifrån dem.
Det säger han inte idag, men det beror bara på att han inte gör sig tillgänglig för media efter morgonvärmningen för självfallet hungrar den gudabenådade backstjärnan och hans kompisar i Le Club Du Hockey efter att få utföra samma sabotage i New York.
Att de kan krossa New Yorks drömmar, krossa Rangers-spelarnas hjärtan och förstöra festen som en bartender som bestämmer sig för att vrida av kranarna redan före midnatt är en flödande källa till motivation.
En annan är att de vid vinst får vara med om en Game 7 i en konferensfinal hemma i Katedralen och vid min gud, jag får andnöd och armsvett av blotta tanken på något så…bibliskt.
Och en tredje – den viktigaste – är att de såklart också vill spela Stanley Cup-final mer än de velat nånting i hela sina liv.
Så Habs-fans i läsekretsen:
Fröjdas i er ungdom ni också.
Det här är kväll med enorm potential för alla inblandade.
* * *
Och allt ljus på kungen…
Efter vurpan i förgår, när han släppte in fyra baljor och blev utbytt, undrar världen hur Henrik Lundqvist tänker reagera ikväll.
Efter värmningen är det, kan bloggen härmed förkunna , med viss leda över hela frågeställningen.
– Ni i media bara frågar om förra matchen. Jag tänker inte på den längre. Jag tänker på ikväll, säger han och tittar på oss med en blick som indikerar att han inte tycker att vi förtjänar nobelpris i allmän tankeverksamhet.
Sen säger han inte så mycket mer.
Lite grinigt sådär.
Lite irriterat.
Det lovar väldigt gott för de som vill att det ska gå bra för den bästa svenske målvakten i NHL-historien.
När han är på det humöret brukar det vara lika svårt att göra mål på honom som det är att slå Superman i armbrytning.
Den bilden bekräftas av hans svenska lagkamrater.
– Henke? Ja, det är då den jag oroar mig minst för. Han kommer vara vår bäste spelare ikväll, säger Strålle Hetfield Strålman.
Carl Hagelin instämmer:
– Han har varit en vinnare i hela sitt liv, han tänker som en sån och därför kommer han att ha en stor kväll i kväll, lyder hans omdöme.
* * *
Jag får ibland läsarfrågor om vad plåtar till matcher på Garden kostar, men tyvärr har jag dålig koll på det – jag jobbar ju och får betalt för att vara här, häpp!
Idag publicerar NY Post dock uppgifter om snittpriset på biljetter till denna presumtiva klassiker.
Det är något hårigt.
975 dollar – eller 6369 kronor.
Och billigaste plåten går enligt samma artikel loss på 476 dollar (3141 kronor).
Man kan återigen konstatera att familjen Dolan inte direkt bedriver ideell verksamhet…
* * *
Den där jädra Crankshaft Murray alltså.
Han gör det igen.
Jag står lutad mot sargen vid zambonientrén och pratar med min tjeckiske vän Zdenek när den biffige järnkaminen, gapskrattande, smaskar in ett slagskott precis vid min position.
Låt oss slå fast att det är tur att jag inte är föremål för Montezumas hämnd för närvarande.
* * *
Men 975 dollar är ändå ingenting mot vad det verkligen kan kosta de allra största New York-kvällarna.
1994 var det, påstås det, en tjomme som hostade upp 17 000 dollar – drygt 110 000 kronor med dagens kronkurs – på svarta börsen för att komma in på den odödliga Game 7-matchen.
Då är man angelägen.
Fast jag gissar att personen i fråga hade råd och inte brände sina sista sjutton tusen…
* * *
Henke är en av få NHL-målvakter som överhuvudtaget talar med media på matchdagar.
Dustin Tokarski gör det till exempel inte.
Fast att döma av hans uppsyn under anstormningen i omklädningsrummet efter morgonvärmningen är det Canadiens beslut snarare än hans eget
Den unge keepern sitter och tittar på oss med roat och obekymrat leende, som om han inte för sitt liv kan förstå varför alla hetsar upp sig så mycket för en sketen hockeymatch.
Cool katt.
* * *
Kan inte bestämma mig under arla morgonstunden, så jag har med mig inte mindre än fyra slipsar i dataväskan i morgonrushen över Manhattan.
När det tre timmar före showtime börjar bli dags att get into character – för att nu återknyta till Pulp Fiction-temat från häromsistens – är vankelmodet fortfarande stort så jag går ut till två tjejer som håller på och förbereder ett hamburgarstånd utanför pressrummet och ber dem avgöra.
De pekar enhälligt på den blåsvarta sak jag brukar ha till den här mörkblå kavajen.
Så:
Vintage Biff sitter på pressbalkongen, högtiden till ära.
* * *
Montreal-media är på Therrien om hur Weise kunde få fortsätta spela matchen i förrgår om han nu har hjärnskakning, men Habs-coachen bara viftar undan frågorna.
– Ni bara antar saker. Han har en kroppsskada, säger han.
Jag börjar gilla honom skarpt.
* * *
Som om det inte vore nog med allt annat stort och högtidligt och fint den här kvällen har Eken kommit tillbaka från Sverige och gör Garden-comeback.
Bra tajming – och en tung garant för att det händer oförglömliga saker.
* * *
När en särskilt ivrig journalist fortsätter hacka på Therrien om Weises hjärnskakning och vill veta hur processen går till när spelarna ådrar sig skador i huvudet svarar han:
– Hey, jag är tränare. Vi åker inte på så många hjärnskakningar.
Vad är då förklaringen, få jag lust att svara men törs inte.
* * *
Dagen till ära ringer jag och pratar med en man måste prata med när New York Rangers spelar riktigt stora matcher.
Just det:
Fredrik ”Fast Freddy Shoestring” Sjöström.
Och han går Mark Messier on my ass och utfärdar en garanti.
– Jaja, Rangers vinner ikväll. Helt klart. Det fixar Henke. Han gör aldrig nånsin två dåliga matcher i rad, säger han och tillägger att även klassiska Shoestring-vännerna och forna bloggkaraktärerna Sälen, Svinet och Babianen står bakom den analysen.
Så nu vet ni.
* * *
Uppror kan vänta i Montreal om det blir en Game 7 i Bell Centre – även om Habs till slut vinner.
Idag tvingades man nämligen avslöja att Madame Ginette, Kanadas egen Castafiore, är upptagen på lördag och inte kommer att kunna sjunga ”O, Canada” i så fall.
Merde! Scandale! Choquant!
* * *
Vad som förstås talar emot Shoestring & Babianen-tipset är det faktum att såväl Rangers som Henke haft förbluffande svårt att komma upp på högsta nivå när de kan, men inte måste, stänga slutspelsserier.
Statistiken därvidlag borde få snålvattnet att skölja över oxeltänderna på varje Habs-fan.
Å andra sidan kan man tycka att till och med Blåskjortorna borde inse att det är en extraordinär do-or-die-situation just ikväll, med en Game 7 i Bell Centre hängande som Katrina-artat stormmoln ovanför deras arma hjässor.
* * *
Jo, jag fick gå till svensk-franska ordboken för att översätta chockerande till ”choquant”.
Hoppas det blev rätt.
* * *
Ett annat faktum som talar mot Babianens och Svinets teorier är Montreals moderna historia i såna här situationer.
De vände 1-3-underläge i den berömda serien mot Washington 2010 och det var ju inte precis som att de satte sportdrycken i halsen när Bruins hade skaffat 3-2-överläge i förra serien.
* * *
Benoit Allaire, målvaktscoachen som varit Henkes närmast förtrogne sedan svensken kom hit hösten 2005, är en mycket stillsam man och brukar aldrig dras med i någon kollektiv upphetsning.
Men när han kom till hallen i morse hade han tydligen gått förbi sin epigon från Åre/Göteborg och förkunnat:
– Ikväll är det en stor match.
Om en gapande Henke inte förstått det tidigare blev han varse då.
Det var enorma ord för att komma från ”Benny”.
* * *
Brandon Prust återvänder alltså till ”brottsplatsen” ikväll och gör comeback på isen där han såg till att Derek Stepan får genomföra resten av slutspelet i sin Bain-i-Batman-mask.
Han kommer att tas emot ungefär som man kan föreställa sig att Jimmie Åkesson skulle tas emot i Husby – men till skillnad från Åkesson kommer Prusten att älska varje sekund.
Mig förvånar det inte ett ögonblick om han knockar en ny ex-polare redan i inledningsperioden.
* * *
De flesta som ingår i den alltmer månghövdade mediahop som följer den här serien – det börjar bli trångt som i Ullared under industrisemestern – anstränger sig för det mesta helt löjligt för att verka avmätta och oimponerade av allting.
Men matchen i United Center igår gjorde djupa avtryck här också.
Var jag än gått idag har jag hört samma fras:
– SÅG du första övertidsperioden igår? My God.
Ja, my God.
Många är också överens om att vinnaren i den HÄR serien lika gärna kan lämna walk over i finalen.
– Det kommer bli en sweep oavsett som Kings eller Hawks spelar i finalen, sa exempelvis en mycket respekterad skrivare på nationell sajt när vi stod vid urinoaren och hade trevligt efter Therriens presskonferens.
* * *
PK Subban dröjer sig, ännu en gång, kvar på isen med Dogge och de andra reserverna efter den reguljära morgonvärmningen och ägnar tio minuter åt att försöka finta in snygga mål på Peter Budaj.
När en särskilt vacker variant slutar med att pucken sitter i nättaket svänger han förbi hörnet där yours truly bloggare står på andra sidan plexit och blänger och ger mig en nöjd ögonblinkning.
Det är en av de stora stunderna i min karriär som hockeynörd.
* * *
Just de här raderna, de du läser exakt nu, skrivs med Syconauts ”As Pure as I” i hörlurarna.
Inte för att jag förstår mycket av slikt mangel, jag blir mest rädd och börjar undra vad som egentligen rör sig i den timide västgötens huvud, men jag tänkte att det skulle hjälpa honom på traven.
Det är dags för det där målet nu.
* * *
Det är väldigt mycket tjat, i båda omklädningsrummen, om att de tio första minuterna blir extremt viktiga ikväll.
Okej.
För Rangers del tror jag personligen också att det kan vara värt att tänka på att inte ta några utvisningar första halvminuten.
* * *
Några välblandade drinkar på Neary’s framåt småtimmarna – eller bagarväckning och ny flygning till Kanada i morgon.
Det är framförallt det som står på spel för min personliga del….
* * *
Ni som varit med ett tag vet vad som brukar hända i den här bloggen de riktigt, riktigt stora kvällarna.
Då plockar jag, liksom Mats Nyström och Albert Svanberg i VM-krönikan från 1994, fram Karin.
Nu är det största kvällen nånsin, så här kommer hon.
Ha nu en legendarisk kväll, mina vänner.

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.
Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.
På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång..
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Chicago – LA Kings 5-4 (Slut, andra OT-perioden)
* * *
– Den bästa övertidsperiod jag sett, står Coach Q på podiet i United Center och förkunnar just nu.
Ja, det är ju bara att instämma.
Hela slutspelets klimax, so far.
* * *
Nej, Lappen, min favorit från de nio Melodifestivaler jag hann bevaka för egen del är After Darks ”La Dolce Vita”.
Ett mästerverk!
* * *
Nu då?
Ja, det blir en sjättematch i Staples Center på fredag kväll och jävlar vad den inte går att missa.
Men först har vi en Game 6 på Garden här i morrn också.
Kommer ni på festen?
Hoppas det.

Gamle Handzus avgör!
DET hade jag verkligen aldrig trott, men han gör en snygg move framför Quick också.
Så sorry, Kenny Alberts
Det blir till att fortsätta resa – och en Game 6 i västra konferensfinal äger rum i LA på fredag.
Liten snuttig slutrapport kan komma, men nu ska det skrivas referat

Chicago – LA Kings 4-4 (Period 4, övertid pågår)
* * *
Bästa matchen i årets Stanley Cup-slutspel?
Jag tycker det börjar kännas så.
Den rymde i alla fall den bästa, mest intensiva och explosiva övertidshockey jag kan erinra mig att jag sett.
Fan, det var en sekvens som pågick i nästan åtta minuter utan en enda avblåsning.
Man blir ju yr i huvudet.
Det verkligt frapperande är att de ju, för satan, redan spelat en hel match – och bara fortsätter stegra.
* * *
Ojvoj, kände ni till denna statistik?
De tre senaste mästarna har, allesamman, åkt ur på övertid.
2011: Chicago mot Vancouver.
2012: Boston mot Washington.
2013: LA Kings mot Chicago.
Och nu?
* * *
Till och med Crawford är bra nu.
Då har det verkligen hänt nåt
* * *
Predictions?

Chicago – LA Kings 4-4 (Period 3, Övertid väntar)
* * *
Ojvoj.
Vilken fruktansvärt bra tredjeperiod.
SÅ ska hockey spelas.
Och det är väldigt starkt av Hawks höja sig så mycket, mitt i krisen, och komma ikapp.
Nu blir det alltså övertid.
Major drama.
Antigen blir Kings klara för final – eller så tvingar Chicago fram en sjätte match i Staples Center på fredag.
Och:
Bägge lagen är väldigt bra i de här situationerna.
* * *
Stackars Kenny, han måste varit nära gråten när Blackhawks kvitterade.
Om de vinner fortsätter hans sinnessjuka resschema ytterligare några dygn och påsarna under ögonen John J talade om tidigare kommer att se ut som kängurupungar framåt helgen.
* * *
Vad var det jag saade?
Nej, jag sade ingenting – men tänkte i alla fall att den här Saad är väldigt bra ikväll.
* * *
Nu kommer det fort.
Sen avgör antingen Justin Williams eller Patrick Kane.

Chicago – LA Kings 3-4 (Period 2)
* * *
Ja, dessa Los Angeles-kungar.
Nu är de, nästan, klara för Stanley Cup-final
De verkar inte ens reflektera över att de ligger under, bara trampar på och har plötsligt vänt.
Duka ett bord på Dan Tana’s, Christian…
* * *
Just nu tror jag CINDY Crawford är bättre än Corey.
Ledningsmålet Pearson gör ska en NHL-målis inte släppa in ens på träning.
Herregud.
* * *
Att spela mot Kings när de har ledningen är som att försöka vinna ett krig mot en kärnvapenmakt med konventionella vapen.
Går inte.
* * *
Jo, den västra konferensen håller högre kvalitet – och har så gjort i flera år.
Men det betyder inte nödvändigtvis i finalen blir så lätt för västlaget som man tycker att den borde bli när man suttit och tittat på konferensfinalerna
Olika spelsätt, olika karaktärer och olika lirare reagerar olika på varandra.
Man vet aldrig.
Boston-björnarna, för att ta ett aktuellt exempel, kan se hur bra som helst ut men springer plötsligt på ett Montreal som de bara inte gillar att spela mot och plötsligt är säsongen över.
Med det sagt:
Även jag är väldigt övertygad om att Dustin Brown snart höjer bucklan mot taket i antigen Staples Center, Bell-katedralen eller Garden.
* * *
Sett till de senaste dagarna går det faktiskt att säga att Dustin Tokarski är Stanley Cup-slutspelets bäste målvakt.
Precis det förutsåg jag redan i januari….
* * *
Ser under ett reklamavbrott att hålls ett F1-lopp i Montreal 9 juni.
Det vore en skojig krock mitt under pågående Stanley Cup-final.
* * *
Kul bild på Halvan, John J.
Det är ju så han ser ut..
* * *
Grym sushi, kan jag meddela. Smakade kalifornisk vår – och det är ju en händelse som ser ut som en tanke.
* * *
Nu kommer sista perioden i United Center för säsongen. Och sedan har vi, tror jag, vår första finalist säsongen 2013-2014.

Chicago – LA Kings 3-2 (Period 1)
* * *
Om dom bara haft en annan motståndare, med mjukare psyke och normalt sätt att reagera på en snyting i truten.
Då hade ju Blackhawks redan avgjort och dansat ballongdans till den där Fratellis-dängan resten av matchen.
För dom gör ju precis som dom ska i inledningen av denna måste-match.
Dom sätter ner foten, mörsar in två snabba mål – och återtar omedelbart momentum när Kings fått in en reducering.
28 andra lag i ligan hade vikt ner sig i det läget.
Men inte Kings.
Kings rycker på axlarna, anpassar sig – precis som Engblom påpekar – till Chicagos nya aggressivitet och har häng när vi går in i första pausen.
Det här kommer bli gastkramande.
* * *
Coolt att Johnny O hänger med upp och trycker in en retur på Quick
Men det mest hoppingivande för hemmalaget i den sekvensen är att det är Sugar Kane som står för hela förspelet.
Alla inblandade har ju väntat på att han ska dyka upp i den här serien också.
* * *
Gaborik är en förträfflig hockeyspelare. Hans bästa kompis Anze Kopitar också.
Ibland behöver man inte säga mer än så.
* * *
Visst, John J, ringar under ögonen har vi allihop just nu.
Med tanke på att han skickats som ett expresspaket från UPS över kontinenten de senaste veckorna låter Kenny Albert fräsch som rena nyponrosen.
* * *
Nick Leddy ska kanske upplysas om att det är hockey han spelar.
Inte plockepinn.
Petande framför Crawford när Stoll reducerar är…ovärdigt.
* * *
Vad är det, by the way, som är så särskilt fräscht med nyponrosor?
* * *
Så sent som för en vecka sedan är jag rädd att jag, offentligen, höll med de som slog fast att att Corey Crawford är underskattad.
Det förhåller sig ju snarare tvärtom.
Han är överskattad.
När gjorde han senast

Just ja, NHL gick ut med schemat för Stanley Cup-finalen idag.
Den börjar, no matter what, på onsdag.
Så här ser hela upplägget ut.
Game 1: Onsdag 4 juni.
Game 2: Lördag 7 juni.
Game 3: Måndag 9 juni.
Game 4: Onsdag 11 juni.
Game 5: Fredag 13 juni.
Game 6: Måndag 16 juni.
Game 7: Onsdag 18 juni.
Blackhawks skulle få börja hemma oavsett motståndare, medan Kings skulle få börja hemma mot Rangers men borta mot Montreal.
* * *
Dustin Brown har fått det småländska blodet att koka, ser det ut som…
* * *
Game 5, om det blir en, på fredag den trettonde.
Det är att utmana ödet.
* * *
Förresten, domaren Kevin Pollock var med på planet idag också.
Han hade inga instruktioner från NHL-kontoret med sig…
* * *
Nu kommer det sushi till Biffen snart.
Hurra!

Korresoffan , gamle – eller egentligen rätt nye, men ändå – vän, nu ska vi se om mästarna från Lake Michigans sydvästra strand kan samla sig till säsongens bästa match.
Ja, kanske krävs rentav hela Toews & Kane-erans bästa match om Chicago ska kunna undvika att bli jagade ur slutspelet av mäktiga Kings i natt.
Ja, Hawks är bra i de här situationerna, de brukar inte ens blinka när de ligger under i slutspelsserier och har kommit tillbaka förr – så sent som mot St. Louis i årets slutspel, till exempel.
Men jag hävdar att de inte enda gång sedan den moderna storhetstiden inleddes har haft en svårare uppgift än den som väntar i United Center i natt.
När Kings kommit in i den här sortens stim, när de har det här självförtroendet – då är de nästan oslagbara.
Ja, men det naturliga är ju att Blackhawks vinner ikväll och så slår Kings till i Staples Center på fredag, säger många experter; det är så det brukar bli i femte matchen när ena lager har 3-1-övertag.
Sure.
Men det är en annan sak Kings, till skillnad från you-know-vilket-lag, är ohyggliga på under såna här formtoppar.
Att stänga serier och fälla desperata utmanare innan de kommit upp till ytan och fått luft.
Så det vill verkligen till Kapten Toews få med sig manskapet i en 60-minuterssprint lika frustande obönhörlig som United Center-publikens vrål under Corneliusons nationalsång.
* * *
Gissa vem som var med på planet hem från Montreal idag igen?
Jovisst, det börjar bli stalking-vibbar på det här:
Jim Hughson.
Och reaktionen var densamma som vanligt.
Ingen alls.
Men fuck Hughson, faktiskt.
Han hamnade helt i skuggan av en annan, ännu coolare medpassagerare:
John Malkovich.
Det är topp fem på in lista över salta celebriteter jag flugit med.
* * *
De har Quick och de har de där blytunga backarna, med veteranerna Mitchell och Greene som särskilda Biffen-favoriter. Men framförallt har Kings en tyngre, djupare forwardsuppställning än alla andra.
Som junior från Örby var inne på i senaste podcasten (som jag gjorde misstaget att lyssna på och fick bekräftat att jag låter som en läspande Gunde Svan; usch!) har de alltså Mike Richards som fjärdecenter och, liksom, vem ska stoppa ett lag som har Mike Richards som fjärdecenter?
Ingen, that’s who.
* * *
Jag störde förstås inte Malkovich, det är jag för väluppfostrad och lättgenerad för – och stod istället på avstånd vid gaten och tänkte ”Malkovich Malkovich Malkovich!”, vilket ingen som sett ”Being John Malkovich” kan undvika att göra.
Men kanadensiska flygresenärer är uppenbarligen inte blyga av sig, för de trampade ogenerat fram och frågade om han sett matchen igår.
Det hade han inte, han hade märkt på stan att det pågick nåt, men tyvärr, inte så intresserad av sport, fick han förklara med sin egenartat mjuka röst.
Big suprise.
Inte ska han gå på Garden i morrn heller, om någon undrar. Han flyger tillbaka till Montreal, där han jobbar med något projekt för tillfället, redan i morgon eftermiddag.
Sånt får man reda på när man befinner sig inom hörhåll från ogenerade medmänniskor som inte har vett att lämna offentliga figurer i fred.
* * *
Två matchers avstängning för Moore.
Det var väl vad man hade väntat, mo(o)re or less…
Diaz får ta över.
Inte helt lyckat för Rangers, påstår jag härmed.
* * *
Nu åker vi i korresoffan.
Hoppas vi har några goda stammisar som vill vara med i natten.