Intro om nattens match är på väg , håll i hatten bara.

Montreal – NY Rangers 7-4 (Slut)
* * *
Det mest dramatiska som händer efter åkturen i Bell Centre-tivolit är att en representant för de besinningslösa kameramännen – en yrkesgrupp man borde få risktillägg för att vistas i närheten av – under det sedvanliga tumultet runt Lundqvist sträcker upp sin kamera i en takfläkt som snurrar ovanför målvaktsstjärnan.
Det sjunger till som efter ett Subban-skott i stolpen och för ett ögonblick tror vi alla att vi ska bli halshuggna.
Dessbättre händer inget.
Men den hade varit snygg:
Kung Henrik skadad av bärsärkarhuggande kameraman…
* * *
Vigneault och Therrien är rörande överens om Moore-smällen:
Rätt bedömning på isen och nu är det upp till ligan att ta rätt beslut.
Diaz kan börja förbereda sig på konferensfinal-hockey.
* * *
Vad Henke säger?
Ni vet redan.
Det här bara att glömma, besvikelsen är stor nu men i slutspel måste man ha kort minne och det ska bli exalterande att spela Game 6 i New York på torsdag.
* * *
Therrien river ner skrattsalvor när han på presskonferensen efteråt får frågan om Emelin har en upper- eller lower body injury.
– Han har en body injury, svarar han och försöker se allvarlig ut.
Obetalbart.
* * *
Ooops, Hat Trick-Burken halvsågar Lunkan.
– Alla pratar om att han är så bra, men har han varit lika bra som Tokarski i den här serien? Det tycker inte jag, säger han.
Att hälla bränsle på Henkes motivationsbrasa inför Game 6 framstår inte som den bästa av idéer.
* * *
Ja, nu ligger alltså hela Montreal och sprattlar med benen i luften av lycka.Man kan höra fyllsången genom Bell Centre-väggarna.
Det lär, som Julia påpekar, vara kul där ute.
Om Biffen blandar sig i leken får vi se.
Det är ju en dag i morgon också…

Montreal – NY Rangers 7-4 (Slut)
* **
Olé, olé, olé…sången ekar i Bell Centre – och över hela Quebec.
För tredje perioden blir mer normal – ja, allting är relativt… – och Habs vinner med 7-4.
* * *
Rene Borque – det var i de flesta ögon en medelmåtta och komplementspelare så sent som för en och halv månad sedan.
Nu gör han hat trick.
I en konferensfinal i Stanley Cup-slutspelet
Det är som att jag plötsligt skulle börja F Scott Fitzgerald-romaner på ren pepp.
* * *
John Moore, som verkar så artig och snäll, åker plötsligt upp och sänker Arne Weise – också känd som Dale Weise – med en idiotisk, onödig och allmänt katastrofal tackling i huvudet, och den här gången är det väldigt tydligt i pallet.
Därmed förstör han inte bara Rangers chanser i den här matchen.
Han kommer bli avstängd och tvingar Vigneault att trycka in Diaz i backuppställningen på torsdag.
* * *
Osämja monumentale utbryter på isen under slutminuterna.
Det är det enda riktigt väntade som händer i den här matchen….
* * *
Det fanns alltså de som på allvar trodde att Vigneault skulle slänga in Henke i kassen igen i början av tredje.
Varför i hela den kanadensiska ostkakan skulle han göra det, sabba backup-cammens självförtroende och riskera även Henkes en kväll när ingen är intresserad av att spela försvarsspel?
* * *
Blåskjortorna får trösta sig med att de inte har Tårtan som coach längre.
Då hade de fått lega på spikmatta, marinerad med wasabi, på flyget hem efter den här high chaparall-insatsen.
* * *
Tokarski gör en hygglig slutperiod och det är ju trevligt att vi får se lite målvaktsspel också.
Det är ju ändå konferensfinal…
* * *
Det kommer aldrig komma in några fler konspirationsteorier om domarna i det här kommentatorsspåret.
De är så otroligt tröttsamt att behöva ta del av, och inga andra läsare än jag ska behöva ta del av dem.
* * *
Rangers tar ut Talbot med fyra minuter kvar och cyniker vid min sida utbrister:
– Varför inte, det blir ingen större skillnad…
Själv kan jag tycka att Vigneault tar det beslutet väldigt mycket för tidigt…
* * *
Jaha, nu blev det rätt mycket skrivet här i slutperioden – order från cheferna! – men en liten, liten slutrapport kommer också.

Montreal – NY Rangers 5-4 (Period 2)
* * *
Ha ha ha.
Det är det enda jag har att säga om den här Gröna Lund-attraktionen till match.
Ha ha ha.
* * *
Fast nej, jag har lite mer att säga.
Problemet är bara hur det ska formuleras.
Jag får ju definitivt kasta utkastet jag höll på och knattrade på om att det här för Rangers är precis som Game 6 mot Philadelphia – och för Montreal precis som Game 6 mot Boston.
Det var ju exakt så det såg ut när Habs lekande lätt gick upp i 4-1-ledning och jagade Henke av isen och hela den här stan lag på rygg och sprattlade med benen i berusad eufori,
Men innan någon hann säga ”karneval på Crescent Street i natt” hade Rangers plötsligt gjort tre raka och kvitterat.
Då ska det ju – logiskt sett – vara gästerna som har allt momentum och bara tar över.
Men nej.
Mindre än en minut släpper Talbot in första skottet han får på sig, avlossat av Death Valley-hete Burken Borque.
Och så går vi till periodpaus nummer två med nio mål i protokollet och ingen vet ett skit om hur det här ska sluta eller överhuvudtaget vad som händer – eller vad det är för sport vi tittade på.
* * *
Henke hade den typ av Bell Centre-kväll han brukade ha innan de två första matcherna i den här serien….
Då brukar det bli svårt
* * *
Gallaghers passning till Pacioretty vid 3-1-målet, liggande på isen, är det största konstverket någon med det efternamnet utfört sedan Noel skrev ”Wonderwall” åt Oasis.
* * *
Det verkligt fina med att Habs (kanske) vinner den här matchen – förutom att vi får ett grandiost kapitel till i sagan om Canadiens och Rangers – är att det går att gå ut i Montreal-natten i afton
Om Habs åkt ur hade det förmodligen blivit upplopp där ute och såna gånger håller sig papa biff hemma.
För övrigt, parentesen här ovan – den var inte där när Burken Bourque hade prickat in fyran….
* * *
Varför låter det som att de skriker ”Haaaaanrik” när de hånar Lundqvist i Katedralen?
Oavsett svaret så lär det komma att eka i öronen på den svenska målvaktsstjärnan när han sitter på planet ner över de mörka skogarna i Maine och Vermont och New York om några timmar.
Såvida inte….
* * *
Ni kan ju inte bråka om att Hughson är enögd. Han kommenterar för kanadensisk tv och gör det på samma sätt som exempelvis Lasse Granqvist kommenterar Tre Kronors matcher i Sportradion.
Det är ju mycket värre att han inte kände igen mig på planet igår…
* * *
Kmannen, grejen är – tyvärr eller dessbättre, välj själv – att målvakter som blir utbytta sällan görs tillgängliga för media.
Så du kan sluta gnugga händer, he he.
* * *
Ikväll är det Habs-fansen som inte är nöjda med domarduon Kozari och Watson.
Och man får ju säga att de gör ett jävla bedrövligt jobb om de, som vissa konspirationsteoretiker hävdar, har order om att skänka serien till Canadiens…
* * *
Den här är lite kul att skrika när Talbot släpper in första skottet:
In med Henke!
* * *
Ja, Wennerhult, det är mer av det min mamma kallade bananhockey.
* * *
Handshake, milkshake, Shakin Stevens, nytt målkalas för Habs, Uffe Samuelsson snör på sig skridskorna, jumbotronen lossnar….ingenting kommer att förvåna mig under den här tredjeperioden.

Montreal – NY Rangers 2-1 (Period 1)
* * *
Tokarski släpper in en lök – och strax efter är Henke schysst mot den unge kollegan på andra sidan isen och släpper in en han också.
Det kan vi sortera in under rubriken ”saker vi verkligen inte hade förväntat oss i Game 5 mellan Canadiens och Rangers”.
Annars ser det ut ungefär som planerat.
Ibland i alla fall
Canadiens ser klart hungrigare ut under inledningen, som lag som MÅSTE vinna plägar göra och när de tar ledningen efter mindre än två minuter känns det som att de har gästerna i the death-grip..
Vad som möjligen förvånar är att Rangers kommer tillbaka och skaffar sig visst momentum i mitten av perioden – och har ett riktigt bra PP här på slutet också.
Det indikerar att det ändå kan bli lite spännande framöver.
* * *
– Idag ska vi inte ta några dumma utvisningar, sa Rangers unisont efter värmningen i morse.
Det hinner gå 22 sekunder – sedan sitter Kreider för en uppenbar och meningslös tripping.
Och så står det 1-0.
Vigneault får se det från den positiva sidan, det var i alla fall inte i offensiv zon Kreider tog utvisningen…
* * *
Jag trodde det var nånting att stå längst fram på en Springsteen-konsert när han stegrar sig in i extranumren.
Då hade jag inte upplevt Bell Centre när Le Club Du Hockey tar ledningen i en slutspelsmatch.
Den stela Biffen-nacken kommer att ackompanjeras av dövhet i morgon.
* * *
Subban skjuter i PP, Galchenyuk styr in…
Jag behöver inte efterfråga något konsensus om Galningen, utan slår nu fast att han är en fantastisk uppgradering för Montreal-offensiven.
* * *
Så fort den amerikanska trudelutten är avklarad börjar hela katedralen skandera:
– Ginette! Ginette! Ginette!
Och så kommer hon ut, Quebecs egen madame Castafiore, och kramar ur sig sin hittills mest majestätiska ”O, Canada”.
Då är det så jag börjar skandera också:
– Ginette! Ginette! Ginette!
* * *
Dom får öva in en Tokarski-ramsa i Bell Centre och det snabbt.
Som det är nu vrålar de bara rakt ut när han gör något bra, men räddningen med klubbskaftet förtjänar mer än så.
Milda makaroner – och milda poutine-frittar med.
* * *
Det är en journalist här som springer omkring och ser ut precis som Milan Lucic.
Den tidning som ordnat den wallraffen hade förtjänat ett helt koppel Pulitzer-priser.
* * *
Naturligtvis är det Stepan, i sin Bain-mask, som gör Rangers mål.
Såna storylines tar liksom hand om sig själva.
Och i Montreal anser de förstås att doften av grillad makrill intensifieras….
* * *
Ja, jag behöver ju inte berätta.
Introt i Bell Centre motsvarar en månlandning i effekt och power och spektakel-nivå ikväll också.
* * *
TelgeHenke, om Hagge gör hat trick i Bell Centre ikväll är det nästan så jag lovar att ta rygg på den där norska Vikegård som ska springa naken i Oslo-natten.
Nästan, sa jag.
Nästan…
* * *
De flikar in bilder på en bister, arg och rufsig Vigneault i videomontaget under introt ikväll,
Lite kul.
* * *
Julia, du är ju bara bäst.
* * *
Ingen kan i alla fall ta ifrån Oscar Lindberg att han stod på rostern – som scratchad nummer 48 hos gästerna – i eastern conference finals i Bell Centre i Montreal i slutet av maj 2014.
* * *
Nej, RobinsonRobban, jag tycker inte domarna var perfekta.
Men det var inga andra heller.
Inga spelare, inga coacher och verkligen inga bloggare.
Dom gör misstag, som alla andra – och det tjänar absolut noll och intet till att hetsa upp sig propparna går bara för det.
* * *
Arne Weise – också känd som Dale Weise – åker på en propp inte olik de man brukade få se när hans namne presenterade Tjuren Ferdinand på julafton.
* * *
Konsertpianisten påminde om honom häromdagen, så nu frågar jag rakt ut:
Var är den gamle stammisen ÄlskaSchulman?
It’s been years, buddy…
* * *
Det är, faktiskt, spridda skurar av bortafans här inne – och när de försöker sig på en ”Let’s Go, Rangers” efter Stepans 1-1-mål är det som om någon gått in St. Peterskyrkan och sagt att Påven är en skit.
De tystas ner med ett våldsamt, distinkt, bestämt ”vad-fan-är-det-ni-säger”-skri!
* * *
Förlåt, John J.
Jag har inte hunnit undersöka Zappa-scoopet närmare, men jag ska.
* * *
Nu har vi kul, har vi inte?
Och ännu roligare blir det.

Under det korta liv vi har här på jorden handlar det, kanske mer än något annat, om att ta chansen de få gånger den uppenbarar sig.
Om att utnyttja de stora, och sällsynta, möjligheterna.
Om att våga, orka och klara av att ta tillfället i akt i rätt ögonblick.
Det gäller allting – i kärlek, i karriär, i vänskapsrelationer, i handel och vandel, i val och kval…
Ni vet vad dom säger:
Det är det man inte gjort man ångrar.
Inte det man gjort.
För hockeysoldater som de som som ikväll ska utkämpa ännu en på-liv-och-död-duell på den blanka isen i Bell Centre-katedralen ikväll ställs hela den livsekvationen i blixtbelysning några gånger per karriär.
De drömmer hela sina liv om att någon enda gång får vara med i en Stanley Cup-final.
Det är därför de håller på, det är därför de ägnar så oändligt mycket tid och kraft och känslor åt det här, det är därför de spelar ishockey.
Och ändå:
De flesta kommer aldrig ens i närheten. De flesta får aldrig chansen att förverkliga den dröm som tog form när de som knattar satt på pojkrummet och spelade Game 7 i Stanley Cup-finalen på datorer och tv-skärmar.
Det finns verkligen inga garantier.
Fråga Mats Sundin, fråga Börje Salming, fråga Markus Näslund.
Legender, med enastående NHL-karriärer under bältet – men Stanley Cup-final spelade de aldrig.
Så för de undantag som faktiskt får chansen gäller det v e r k l i g e n att ta den.
Den kommer kanske aldrig tillbaka.
Se på Brad Richards och Martin St. Louis, Rangers grå pantrar (säger en 46-åring om en som är 34 och en som är 38…).
De spelade, och vann, finalen med Tampa Bay 2004. Sedan har de inte varit tillbaka. En enda gång. Fast de kramat varje fiber ur sin talang, sina hjärtan och sin erfarenhet för att få göra det.
Men Stanley Cup-finalen är som en fjäril som fladdrar förbi i skymningen, nästan omöjlig att fånga i handen. Det går bara med tur, skicklighet, tajming och oändligt tålamod – och det är långt ifrån säkert att ens det räcker.
Men nu är de plötsligt här igen.
Idag har de chansen.
27 maj nådens år 2014 kan de, och våra svenska Rangers-vänner Henrik Lundqvist, Carl Hagelin och Anton Strålman, spela sig rakt in i paradiset.
I Bell Centre.
I Montreal.
Jag drar efter andan.
* * *
Det regnar i den stolta Quebec-metropolen idag, en elak vind biter i kinderna och himlen surar blyertsgrå.
Men det känns inte så.
Le Club Du Hockey ska ju spela slutspelshockey.
Då är det alltid soligt, varmt och gott i Montreal.
Att Habs ligger under med 3-1 i konferensfinalen och kan åka ur ikväll spelar ingen roll.
Det är som inför en Super Bowl utanför Bell Centre i all fall.
Festen börjar redan under tidiga förmiddagen och stegrar sedan oavbrutet mot matchstart.
Och varför inte?
Även PK Subban, Lars Eller, Max Pacioretty och de andra har fortfarande en unik chans.
Inte på samma glasklara sätt som Rangers, de kan inte avgöra i afton, men de befinner sig fortfarande i konferensfinal och har drömmen inom räckhåll.
Och så länge skutan kan gå, som Evert Taube konstaterade.
* * *
Alain Vigneault låter som han håller på och författar ett högtidligt bloggintro när han kliver upp på podiet efter tisdagsmorgonen värmning och inleder sin presskonferens.
– NHL-säsongen började 1 oktober, med en Original Six-match mellan Montreal och Toronto. Idag är det 27 maj och vi i New York Rangers kan som första lag bli klart för 2014 års Stanley Cup-final.
Bra Vigge.
Mer teatralisk suggestion.
That’s how we roll i den här bloggen, ju.
* * *
Jag blev uppgraderad och satt alltså på sätet intill idolen Jim Hughson under flighten från LaGuardia igår.
Men det hade jag verkligen inget för.
Vi sänkte några glas vin under en betydligt längre flight mellan LA och Newark 2012, och hade ett långt samtal om bröderna Sedin och Tortorella på en buss i Sotji i februari, och jag tror fåfängt att vi är buddies nu.
Men han känner överhuvudtaget inte igen gamle Biffen.
Hälsar inte.
Ser inte för ett ögonblick ut som att han tänker ”den här människan känner jag igen från nånstans”.
Jag har således inte gjort djupare intryck än en vattendroppe på hotellrumsfönstret.
Mitt ego, mitt ego – hur ska det nånsin kunna repareras igen?
* * *
Derek Stepan eller inte Derek Stepan?
Det är dagens Shakespeare.
Han är, sin nyopererade käke till trots, med på morgonvärmningen – i ett heltäckande visir som får honom att se ut som Bain i senaste ”Batman” och precis som Pat Leonard twittrar förväntar man sig nästan att han ska ställa sig vid mittpunkten och förkunna:
– I am Gotham’s reckoning…
Sen säger Vigneault ändå att det är väldigt mycket som ska hända för att hans förstecenter ska kunna spela, han har bara intagit puréer de senaste dagarna, och läkarna tar beslutet under eftermiddagen.
Kan han inte spela får antigen Jesper Fast eller – rätt sensationellt i så fall – Oscar Lindberg chansen.
Men jag vet inte jag.
Jag börjar luta åt Brieost-hållet i den här frågan.
Det är nåt fishy med alltihop…
90-10 att Stepan spelar, slår vi härmed fast.
* * *
Bloggen föräras en ny plats galleri de press idag, med bättre, heltäckande vy över isen.
Jag undrar vad jag gjort för att förtjäna denna vänlighet – tills jag upptäcker den konstanta vind som blåser från en öppen dörr bakom ryggen på mig.
I morgon kommer min nacke vara stel som en servitör på stroppig fransk krog.
* * *
Coach Therrien lägger – förstås – ut sin egna dimråder i Brossard, där Habs har sin träningsanläggning.
Carey Price tränar nämligen, i full utrustning, och hela Montreal får en kollektiv orgasm över tanken på att han kan vara tillbaka.
– Men att Carey tränar är bara en del av processen. Han kommer inte spela den här serien, säger mindfuckandets Picasso med ett outgrundligt leende.
När han sedan får frågan om stjärnmålvaktens läkeprocess går snabbare än väntat svarar han kort:
– Everything’s good.
Hm.
* * *
Varför BLIR man stel i nacken när man sitter i drag? Jag menar, just nacken? Varför blir man inte stel i knäna, eller armbågarna? Eller stel överhuvudtaget? Vad är det för felskär i den mänskliga kroppens evolution?
* * *
King’s cross.
Det är, om jag inte minns fel, namnet på en tunnelbanestation i London.
Men det är också, om man bara försvenskar uttrycket något, en bra beskrivning av vad som pågår i den västra konferensfinalen.
Satan vad 2012 Kings såg ut igår.
Tunga och snabba och elaka och hårda och oslagbara.
Det är nog dags att ringa Christian på Dan Tana’s på Santa Monica Boulevard och be honom hålla en fin plats i baren framåt helgen.
* * *
Fast jag skulle vilja hävda att Canadiens inte har någon anledning att hetsa fram en Price-comeback.
Tack vare youngblood Tokarskis stabila lugn och uppkäftiga aggressivitet har ju hans frånvaro varit långt, långt ifrån så kännbar som alla befarade när Kreider ställde till med vad Prusten kallade ”avsiktlig olycka”.
* * *
Blackhawks-spelarna påpekar att de befann sig i samma situation – 1-3-underläge – inför en Game 5 även i fjolårets playoff och likafullt gick till final och vann.
Sant – och de har en dokumenterad förmåga att komma upp ur djupa hål.
Men då var det Detroit Red Wings, modell 2013, de spelade mot.
Nu är det Los Angeles Kings modell 2014.
Det är viss skillnad.
* * *
Hjälper det om jag rör mycket på nacken?
I så fall ska jag sitta och snurra på skallen som Linda Blair i ”Excorsisten”.
* * *
Ägnar morgonen åt att studera Rangers-svenskarnas slutspelsskägg och vi kan ju säga så här:
Carl Hagelin är ingen Zäta i det avseendet.
Mer en rökrutetuffing på 15-årsdans i Södertälje Folkets park
– Ja, skrockar Henke, det finns utrymme för…improvement.
Hagge är dock nöjd.
– Ja, det här är faktiskt det bästa skägg jag nånsin fått ut. Det är inte mitt fel att farsan inte är hårigare, säger han lätt upprört.
Ho ho.
Lundqvist himself har lyckats odla en riktigt tät matta och ser ut lite som Tom Hanks i den där filmen när han hamnar på en öde ö, vad heter den…”Cast Away”.
Strålman?
Väldigt James Hetfield i Metallica, som sig bör.
* * *
– Det här är ju ren rasism. The’re anti-Sweden, hojtar en kollega från Toronto skadeglatt när han ser var Montreals PR-stab satt mig.
När jag gör honom uppmärksam på att till och med Norge, i form av VG, fått en aningen bättre stol ett par platser till höger, exploderar han i gapskratt.
– Norge! Ha ha, they’re REALLY anti-Sweden!
Själv är jag anti-dental, om vi har några Seinfeld-konnässörer med oss i natten som uppskattar den lilla utvikningen.
* * *
Montreals offensiv har blivit mycket vassare sen Alex Galchenyuk klev in i laguppställningen, lyder min bestämda uppfattning.
Har vi konsensus kring den åsikten i kommentatorsspåret?
* * *
Lätt huvudvärk har jag också.
Eller hade.
Den är botad – givetvis med fast acting Advil!
Spelar Kung Henrik konferensfinal håller jag mig givetvis till produkterna han kränger på tv…
* * *
De flesta är övertygade om att Habs kommer att vinna ikväll – och det ganska lätt.
Så brukar det ju bli när ena laget i en jämn serie absolut måste vinna och det andra har fler chanser.
Desperationen avgör, liksom.
Men Strålle Hetfield menar att det inte ska hända här i afton.
– Vi har lärt oss av Pittsburgh. Dom var riktigt bleka när dom befann sig i samma läge i femte matchen mot oss. Och sen gick det som det gick. Det ska vi definitivt undvika, vi vill inte spela mer mot dom här och ska göra allt för att vinna ikväll, säger han.
* * *
Nu kommer det en annan kollega, hemmahörande i Ottawa, och berättar att det finns barer i downtown Montreal som har öppet till både tre och fyra kommande morgon.
Och jag flyger inte hem förrän sent imorgon eftermiddag.
Dags att putsa dansskorna kanske…
* * *
Senast jag skrev ”In med Dogge!” kom det snabb sms-replik i telefonen:
– Tur att nån kan hockey i alla fall.
Ha!
* * *
Kenny Alberts resschema de senaste dygnen.
Fredag: New York-Los Angeles.
Söndag: Los Angeles-New York.
Måndag: New York-Los Angeles.
Tisdag: Los Angeles-Montreal.
Varje flight har ägt rum i svinottan efter vådlig bagarväckning, varit sex timmar lång och förflyttat honom genom tre tidszoner.
Så den sympatiske kommentatorsstjärnan må vara ursäktad för att han ser ut som en obäddad säng när han kommer knallande på Bell Centre-läktaren under Rangers morgonvärmning.
Och alla vi andra må vara ursäktade för att vi hela tiden frågar honom vad klockan är…
* * *
Eric J, du som har koll på de andra ligorna här borta – jag ser att Henrik Samuelsson, Tuffe Uffes grabb, hyllas för sina insatser med Coyotes AHL-lag under Memorial Cup. Har han varit grym?
Pappa kan jag inte fråga, han har inte varit så synlig för media sedan Samuelsson-gate under Canadiens träning på Garden…
* * *
Det allra värsta med att jag inte längre sitter på in vanliga Bell Centre-plats är förstås att jag inte får se matchen ihop med den utsände från Kleine Zeitung.
Lilla Tidningen….hur ska det gå för den utan mig?
* * *
Har ni läst förhandstexterna jag haft ute på sportbladet.se inför natten vet ni att patriarken Sather efter dagens värmning gick fram och högg tag i Hagelins blonda kalufs och uppmanade honom att inte ändra på något.
Det såg väldigt faderligt ut.
* * *
Barry Trotz tar alltså, som väntat, över som befäl i Washington.
Det blir nog bra – bara Bäckis ser till att inte vara för trotzig…
* * *
Tänk om vi slapp vara med om så mycket domartjafs ikväll.
Men det är förmodligen som att önska sig att 21 ska komma upp på rouletten på Wynn fyra gånger i rad.
Vi lär dock komma en bit på vägen om Rangers-spelarna slutar använda klubborna som villaägare använder kvastar när de försöker få ner badminton-bollar som fastnat i äppelträdet.
Alla New York-laget – och här får arga Rangers-fans i spåret gärna lyssna – var överens om att de bäddade sin egen säng med alla vårdslösa, slarviga, korkade utvisningar på Garden i förrgår.
Alltså:
Ingen konspiration pågick…
* * *
Don’t forget the cannoli, okej?
* * *
Kul att Linus Ullmark skrivit på för Sabres.
Då får han Kometen som fan och finare blir det inte.
Dessutom finns det plötsligt chansen att vi har två blågula keepers i ytterligare ett NHL-lag.
Hurra!
* * *
Den fransk-kanadensiska pressen slänger handskarna och pickar en fajt – med Rangers PR-avdelning.
Tydligen frågade Vigneault, när han talade franska på en PK häromdagen, varför ingen ringt honom och frågat om Therriens påstående att det fanns ett gentleman’s agreement i Samuelsson gate-härvan.
Le Journal de Montreal svarar, enligt Pat Leonards översättning:
”Om Rangers PR-team varit lite mer samarbetsvilligt hade vi kanske tagit en chans. Men när de behandlar oss som Napoleon behandlade den franska pressen på 1800-talet, då ödslar vi inte tid”.
Ojvoj, Rangers PR-herrar är inte direkt några godmodiga skogsmullar..
Nu kan det bli krig.
* * *
Det norska TV-ljuset flimrar i Oslo-mörkret i natt också, får man anta – särskilt som TV2:s hockeyexpert enligt Höken lovat att springa naken runt kvarteret om Rangers vinner.
Om någon berättat det för Zuke kommer den glade prankstern ösa in mål, bara för att få se det hända.
* * *
Pouliot talar slutligen med media och erkänner själv att han några gånger varit övertygad om att Vigneault ska nita fast honom i bänken.
– Men jag får bara spela vidare, säger han och låter lika förvånad som alla andra är.
* * *
Stepan är med på värmningen.
Fishy var ordet…
Men här kommer chocken för Habs-fansen:
Emelin är inte ute på isen.
Han ersätts, ser det ut som, av Beaulieu.
Ojdå.
* * *
Nu är den här.
Chansen.
For the taking.
Den kommer kanske aldrig tillbaka, för vare sig Canadiens eller Rangers, så pojkar:
Ta den.

Kings kör ju över Hawks.
3-0 efter första.
Och då har mästarna alltså svurit på att göra bästa matchen för säsongen.
Ojvoj.
Det blir långa resor framöver, mellan LAX och antigen JFK eller Trudeau i Montreal…
* * *
Hej Josef!
Ja, herregud – dom var down and out efter tre matcher i det här slutspelet.
Nu stormar dom mot final.
Man blir inte klok på den här sporten och den här ligan.
Men jag hoppas du har trevligt i gryningen

Nu blir några av er arga som Carcillos igen, men…jag hinner nog inte blogga så förfärligt mycket från nattens duell i Staples Center.
Jag sitter på mitt lilla hotellrum i Montreal och har tusen andra texter som måste bli klara i natt (inte exakt tusen, okej då…men det är några stycken) och har dessutom lovat ställa upp på en intervju med norsk media om Zuke nere i lobbyn mitt i allting.
Så vi får se.
TV:n står på, jag ser vad som händer och försöker om inte annat hålla kommentatorsspåret uppdaterat.
Några saker bara:
1. Jag skrev att östra konferensfinalen skulle avgöras igår. Det känns inte längre lika glasklart att den gjorde det, av någon anledning, men ikväll är det definitivt säkert. Om Kings tar kommandot och får 3-1, då tror jag inte ens mästarna reser sig. Inte mot den motståndaren. 2-2, däremot…då börjar det plötsligt luta åt att vi sitter i United Center om några dagar igen. Så konstigt kan det vara.
2. Showtime? Det är väldigt mycket prat om att Patrick Kane måste göra ett större avtryck i den här serien och när det pratas på det sättet, då brukar han brisera i briljans.
3. Jag satt bredvid Jim Hughson på planet upp till Montreal idag.
4. Podcasten jag och junior från Örby just spelat in är en av de godmodigaste vi gjort. Missa inte inte imorgon.
5. Jeff Carter har varit i Conn Smythe-form de senaste matcherna. Så, ja, det behöver jag ju inte säga åt er som är så engagerade att ni är uppe och kollar den här tiden på dygnet, men jag gör det ändå: Håll kung på kungarnas kung.
6. JT Miller pajade en axel i går och har inte flugit med Rangers till Montreal. Istället är både Jesper Fast och, väldigt spännande, Oscar Lindberg här. Om Derek Stepan – som testar på morgonvärmningen imorrn — inte kan lira är det en av dem som ersätter. Så coolt.
7. Det regnar i Montreal ikväll och stan håller, känns det som, andan i vätan.
Okej, ha nu en bra match – with or without me, för att travestera Bono

NY Rangers – Montreal 3-2 (Slut, övertid)
* * *

Utsikten från mitt vardagsrumsfönster här i Memorial Day-natten.
Empire State Building.
I Rangers färger.
Det säger kanske något om vad det är för känslor som börjar komma i rörelse i New York City.
Broadway Blueshirts är, plötsligt, en enda seger från sommaren 1994.
Ojvoj.
* * *
Det var St Louis som prickade in sudden- pucken och som åtskilliga redan påpekat:
Här har vi anledningen till att Rangers trejdade bort lagkaptenen Ryan Callahan för den gamle veteranen; Dirty Harry gjorde inga såna mål.
Men, samtidigt:
Det är Carl Hagelin som sitter med Broadway-hatten nertryckt över den blonda kalufsen och flinar efteråt.
Med all rätt.
Först det där solomålet i numerärt underläge i första, sedan den formidabla framspelningen till avgörandet.
– Jag såg Marty chilla där borta för sig själv på sin kant så det var bara att spela pucken, säger han.
* * *
Det är en tung och bister Therrien som kommer på presskonferens efteråt.
Han har egentligen inget att säga alls.
– Vi hade chansen i ett flertal powerplay, men tog den inte. Vi gjorde visserligen ett lägligt mål, men vi släppte till ett också, konstaterar han.
Sedan blir det inte så mycket mer och det känns ju snopet.
Man vill höra Michel Therrien starta ett par nya ordkrig…
* * *
Coolt.
När vi står i kön i den långa korridoren och väntar på att bli insläppta i Rangers-rummet kommer både Phil Jackson och Justin Tuck trampande.
Den ene är ohemult lång, den andre ser verkligen inte som någon man vill springa in i på en fotbollsplan.
* * *
Någon borde ha frågat Therrien varför i hela friden Tomas Vanek fortfarande ingår i PP-uppställningen.
Det är lika konstigt som att Marsellus Wallace trodde att Bruce Willis Butch skulle vara med på en läggmatch….
* * *
Just det där skottet St. Louis sköt, ur just den vinkeln, tränar han enligt Vigneault på varje dag.
– Hundra puckar per träning skjuter han just där, heter det.
* * *
Det bästa med de kommande dagarna:
Allt tyder på att VG:s glimmer twins, Mosveen och Nilsson, kommer till Montreal.
Då blir det skoj.
* * *
Utvisningarna?
– That was on us, säger Vigneault och slår sig för bröstet.
Alltså:
Det var inte domarna som dömde galet.
Det var Rangers-spelarna själva som begick en massa dumheter.
– Jag tror vi tog fem stycken 60 meter från vår egen kasse, fortsätter coachen, det går bara inte.
Nej, och särskilt idiotisk var den som oförbätterlige Poulliot tog ett par minuter in i övertidsperioden.
Om jag varit Vigneault hade jag haft svårt att motstå instinkten att göra mot honom som Marsellus Wallace gör med de där polisen…
* * *
OK, en mycket lång dag är över och nya minnen har vi fått.
Nu ska jag skriva ytterligare några texter, sen sova ett par timmar och stiga upp och åka norröver.
Sen säger jag som Vincent Vega:
If you’ll excuse, I’m gonna go home and have a heart attack.

Hoppsan, mannen som missat varenda chans i två matcher hugger plötsligt till
Martin St Louis
Rangers vinner i sudden death, 3-2, och har 3-1 i serien.
Mer Kommer senare