NY Rangers – Montreal 2-2 (Period 3, Övertid väntar)
* * *
Jag tror att vi, för att nu knyta ihop Pulp Fiction-säcken, kan vara rätt säker på att den som förlorar den här matchen kommer vara pretty fucking far from OK.
För here we go again
Sudden death overtime.
Såklart.
Det är så såna här serier ska avgöras – och jag säger igen:
Östra konferensfinalen når sin kritiska punkt nu.
* * *
Ja, lille Marty har lite oflyt med avslutningarna och studsarna nu.
Men Galchenyuk då?
Han träffar ribban – och så studsar puckfan ner på mållinjen och dansar retfullt ut åt fel håll.
Där har Henke lika mycket tur som Bruce Willis när han hittar Vincent Vega på muggen.
* * *
Korkade Rangers-fans får skylla sig själva som buar åt den store artisten PK Subban.
Burop är hans bränsle och när han till slut får ett riktigt bra PP-läge, då är det som i Niklas Holmgren-världen:
Tjong i medaljongen.
* * *
Gris-Olle har börjat skälla som hund under andra halvan av matchen.
Och jag menar bokstavligt:
Voff voff, gormar han.
Har rabiessmittan slutligen brutit ut nu?
* * *
Bara det inte blir några tveksamma domslut nu.
Det klarar inte det här kommentatorsspåret….
* * *
Det får gärna hålla på LITE längre än senast nu.
Då hann man knappt uppfatta att OT pågick.
Sen hugger Kreider – eller Gallagher.

NY Rangers – Montreal 2-1 (Period 2)
* * *
Jag tycker det börjar kännas som att Rangers snart måste ringa Mister Wolf – ”My name is Wolf, i fix things”– för att rädda sin konferensfinal, för Canadiens är på väg att ta över, uppträder mer resolut och aggressivt och vinner fler och fler närkamper.
Men då får alltså Brassard en drömpassning av Dan Girardi – och Henke! – kommer fri och dammar på rena rama Fredrik Pettersson-släggan.
Inte logiskt i det läget, men so it goes i den här sporten.
* * *
”Nu ringer det”, hinner jag tänka när Strålle av oklara skäl är på väg ner på åttonde avenyn för att fullfölja en tackling och Buljongen, of Leksand fame, kommer i två-mot-en-läge med vem det nu är.
Däremot räknar jag inte riktigt med att han ska få på ett bandsågsvasst laserskott.
Ojvoj
* * *
Kung Lundqvist har nu fler poäng i den här serien än Tomas Vanek, om jag inte tar alldeles fel.
* * *
Så, Habs är bra på att sälja in utvisningar varje gång de ser ett klubblad i ansiktshöjd, men inte heller mot det hjälper gnäll.
Det är bättre att hålla klubborna i anständig höjd.
* * *
Brassard vänstra axel verkar ändå rätt okej.
* * *
I den mån det finns några förmildrande omständigheter för dessa mediokra powerplays så är det väl det faktum att penalty kill-enheterna, som någon påpekade redan innan slutspelet började, vid det här laget är så extremt samspelta och välsmorda att man måste vara perfekt i numerära överlägen för att få utdelning.
Men:
Då får man väl träna hårdare och se till att PP-enheterna också går som klockor.
* * *
Ingen garanti-jubilerande Messier i jumbon ännu – medan alla andra profiler från 94-laget står och vinkar.
Han kanske fortfarande är sur för att han inte fick tränarjobbet i somras.
Men det är ju i så fall ett moment 22, för då hade Rangers inte spelat i den här konferensfinalen.
* * *
RobinsonRobban, noterar du att du inte får in dina besinningslösa kommentarer?
Man uttrycker sig inte så där i det här kommentatorsspåret, du borde ha lärt dig det nu,
* * *
Förvånande att ingen i ett kommentatorsspår så fullsmockat med Pulp Fiction-konnässörer replikerat:
– Garcon means boy…
* * *
Giants Super Bowl-hjälte Justin Tuck, iklädd Rangers-jersey, zoomas in i jumbon och möts av dånande ovationer.
Tuck, säger han…
* * *
Therrien visste verkligen vad han gjorde när han efter Price skada valde Tokariski istället för Budaj.
Den unge AHL-fantomen är lysande.
* * *
Harry Belafonte är in the house.
Något otippat.
Men det är klart – när det spelas vad min mamma kallade bananhockey ska väl mannen bakom ”Banana boat song” vara här.
* * *
En fåfäng förhoppning kanske, men det får gärna bli lite mer rock ’n’ roll i den här tredjeperren.
Hur sa vi?
Den här serien avgörs nu.

NY Rangers – Montreal 1-0 (Period 1)
* * *
Dassig hockey.
Det kan man väl ändå säga?
I början är det så nervöst och darrigt och hafsigt – inte minst i ett par riktigt horribla powerplay – att det nästan är läge för coacherna att skicka nån till Duane Reade som kan skaffa lite Sobril.
Sen slits allt sönder av utvisningar, Rangers gör ett shorthanded-mål och till slut får Montreal till lite vildsint tryck, utan att direkt skapa några konstverk till chanser.
Kort sagt:
Vi befinner oss långt från Staples Center igår.
* * *
Alla är nervösa – utom geparden från Södertälje, Carl Hagelin – Sveriges bästa utespelare i Stanley Cup-slutspelets tredje omgång.
Han älskar att spela stora hockeymatcher, ju mer som står på spel desto roligare tycker han det är – och givetvis är det han som, i numerärt underläge, sticker som en komet över isen och på vad som ser ut som ren glädje valsar in sitt sjätte playoff-mål för året.
Bork Bork, som dom sa i Michigan när han gjorde nåt bra.
* * *
Innan han kastar som en italiensk fotbollsspelare när Dominic Moore buffar honom i ryggen tänker Plekanec kanske att det är löjligt att filma, men sedan minns han Marsellus Wallace visdomsord från filmen vi har som sidekick-tema i kvällens blogg:
– That’s pride fucking with you. Fuck pride. Pride only hurts….
* * *
Det är fantastiskt att Subban vid Habs sista PP inte bara står och hoppar utan rentav viftar med klubban högt över huvudet för att få pucken – och sen bara sjunker ihop en vad-fan-passar-ni-mig-inte-för-pose när de låter bli att passa.
Jag håller med.
Vad fan passar de honom inte för?
* * *
– These refs suck, skanderar hela Garden och Alain Vigneault verkar stämma upp i kören för han får sig en allvarlig tillsägelse av herrar Jackson och O’Rourke.
Onödigt tjafs och dumt fokus på fel saker, lyder min dom.
* * *
De har ingen som helst anledning att bua åt Subban i New York.
Men dom gör det ändå.
Varför?
Det är särskilt korkat eftersom det bara gör honom bättre.
* * *
Man ser inte ofta målvakter som går så långt ut som Dustin Tokarski; han är ju klart mer offensiv än, tja, Kevin Klein.
* * *
Jag önskar vi hade någon som kunde direktrapportera från Bell Centre såna här kvällar.
Det vore väldigt skoj att höra om stämningen när 20 000 Habs-fans sitter och tittar på en jumbotron.
Julia?
* * *
Henke verkar vara inne i sin zon.
* * *
Det där med att Parros skulle vara aktuell för spel var förstås på tok för roligt för att vara sant.
När jag berättar för Arpon på nhl.com, som följer Habs hela tiden, att jag såg den gamle busen värma med lite fotbollskickar och trodde att han skulle vara med får jag ett rungande skratt till svar.
– Det hade varit ett riktigt scoop för dig, menar han.
Man gör ju vad man kan.
Men mustaschen får alltså bara byta om för att vara med på fotboll – och sedan duscha och sätta på sig civila kläder igen.
Kämpa, George….
* * *
Står intill GM Bergevin på mediamuggen mellan värmning och första nedsläpp och vill gärna påminna om den gången för fjorton år sedan när jag var och hälsade på Rico Persson i St. Louis och han – Bergevin – sa åt mig att knäppa hjälmen för att jag hade krulligt hår.
Men jag törs inte
Det är ändå trevligt att få stå sida vid sida vid urinoaren en stund – och reflektera över att klassens clown idag blivit så seriös.
* * *
Stämningen när lagen kommer in på isen, när Amirante sjunger och när matchen börjar – den är den bästa i den här hallen på flera år, det kan jag försäkra.
Om Rangers spelar sina kort rätt kan det bli en happening söndagkväll i Gotham.
* * *
Phil Jackson, basketguden, sitter några rader bakom Rangers bås, ser vi i jumbon.
Han, som är buddist och allt, kanske kan ge Vigneault några råd om hur man håller sig lugn.
* * *
Garcon – coffee!

USA har stannat av och sitter tillbakalutat i en väldoftande, nationell dimma av bbq-os.
Memorial Day Weekend pågår.
Det är en händelse som ser ut som en tanke.
Memorial Day finns förvisso som påminnelse om viktigare och allvarligare saker än ishockey, men ändå.
Det känns passande att konferensfinalen i drömmarnas hockeyturnering avgörs under en storhelg som manar till hågkomst.
För det är vad som står på spel i Stanley Cup Playoffs.
Minnen.
Legender.
Historia.
När allt kokas ner till sin essens är minnen vad vi har, det enda vi med säkerhet bär med oss tills vi checkar ut för gott, och även om de inte säger så, eller ens tänker tanken, är det för att skapa upplevelser de aldrig glömmer spelarna går in obarmhärtiga strider som den som väntar i the woooorld’s most famous arena i kväll.
För att få skapa outplånliga minnen.
För att vara med om något de kommer att tänka tillbaka på, och återuppleva, resten av sina liv.
Det är likadant för åskådarna och fansen.
New York har i 20 år gått och drömt om 1994, om hur det kändes den magiska sommaren när Rangers för första gången på över fem decennier vann Stanley Cup och vill så oerhört gärna få nya minnen av samma oförglömliga sort.
I Montreal – som visserligen tillhör ett land som inte firar Memorial Day just idag, men det tar vi inget extra för – längtar man efter den odödliga 25:e titeln och med den gamla tiders känsla av att Le Club De Hockey är störst och bäst i hela världen.
Så för potentiella minnen, för det vi kanske aldrig glömmer:
Här kommer en Memorial Day showdown
* * *
The Michel Therrien show fortsätter och jag kommer osökt – eller, snarare väldigt sökt, om jag ska vara ärlig – att tänka på när John Travolta, som den odödlige Vincent Vega, dricker five dollar shake med Uma Thurmans Mia Wallace på Jack Rabbit’s Slim i ”Pulp Fiction”.
– They talk a lot, don’t they, säger Uma efter att den heroinstenade Herr Vega berättat att ”they” tror att det faktum att Marsellus Wallace slängde ut Tony Rocky Horror från fjärde våningen berodde på att Tony masserat hustrun Mias fötter.
– They certainly do, they certainly do, svarar Vincent och sen går de upp på dansgolvet och utför tidernas dansnummer till Chuck Berrys ”You Never Can Tell”.
På samma sätt kan man verkligen beskriva Montreal Canadiens de senaste dagarna.
Ja, alltså inte så att Therrien eller någon av hans spelare, såvitt jag vet, masserat Alain Vigneaults hustrus fötter, slängt ut någon från ett fönster eller gjort hålla-för-näsan-och-sjunka-ner-genom-vatten-dansen till några sköna Chucken-riff.
Men they certainly talk a lot…
Och idag är det nog faktiskt så att Rangers-coachen, slutligen, nappar på de uppenbara provokationerna.
Han menar att blåskjortorna blev orättvist behandlade under Ulf Samuelsson-gate igår, att hela incidenten var olycklig och att vi alla ska vara glada att den inte eskalerade, vad nu det ska betyda.
Sen blir han ombedd att kommentera Therriens egenartade uttalande om att Habs vet exakt var den comebackande Brassard är skadad.
– Jag hoppas, svarar AV, att inget händer med Brassard. Då kan det bli trubbel för Michel.
Ordkrig har alltså utbrutit på alla fronter och det är självklart det Therrien drömt om hela tiden, i akt och mening för att störa och bryta motståndarens fokus.
Nu känner han sig som ett geni.
Eller som Samuel L. Jacksons Jules i ”Pulp Fiction” säger:
– I’m the foot fucking master!
* * *
Bloggens uppfattning är att kvällens match avgör den här serien.
Om Rangers vinner tar de kommandot och knäcker Habs – om istället Habs utjämnar vänder de på serien och går till final.
Höga insatser…
* * *
När Therrien själv dyker upp på sin matchdagspresser, en halvtimme efter Vigneault, tror alla att konflikten ska trappas upp ytterligare, men istället håller han – mindfuckandets maestro – en godmodig ståupp-show, beskriver Vigneault som en extremt god vän han ser fram emot att få ta en kall öl med när krutröken lagt sig och skrattar glatt åt påståendet att han skulle vara i trubbel om Brassard (”en fantastisk hockeypelare”, som han plötsligt kallar honom) går sönder igen.
När den gode Chris Johnston på Rogers Sportsnet efter några utläggningar på franska säger att han inte förstod allt och tar sats för en fråga på engelska skjuter Habs-coachen snabbt in ett ”good” och hela församlingen exploderar i skratt.
You should have been there, förmodligen, men bortsett från skämtet catchar ni the drift, som Ekeliw skulle sagt:
Foot fucking master har väldigt, väldigt kul med det här.
* * *
Alla restauranger i grannskapet jag brukar går till för lunch under heldagar på Garden har söndagsstängt så det slutar med en sittning på TGF nere på Penn Station.
Intressant…
Och redan vid ett på på dagen, sju timmar före matchstart, sitter det en bunt glada gossar i Rangers-jerseys vid bardisken och hinkar bira.
Något säger mig att de subtila detaljerna i spelet inte riktigt kommer att gå fram i det sällskapet ikväll.
* * *
Derek Stepan kan inte spela ikväll, nyopererad för bruten käke som han är, men i gästernas omklädningsrum insisterar dom alltjämt på att det inte kan vara så jävla farligt.
Obetalbart.
Det påminner om Hasse & Tages sketch om KDS:aren Malte Lindeman (Valfrid Lindemans son…) som tycker att det daltas för mycket med folk som bara TROR att de är sjuka och till slut får en fråga om hur det är med hans krasslige bror och tvingas svara..
– Åh, han. Han tror han är död.
* * *
Jag hoppas flertalet som hänger med här ikväll kan sin ”Pulp Fiction”.
Det känns som att det kan bli mycket av den varan i just den här matchen.
* * *
”In the darkness of Oslo, the TV lights glow”…
Så inleds en lång drapa om Zuccarello i dagens New York Post.
Det är ingen nyhet i den här bloggen, vi har ju ett utsökt litet gäng som sitter i tv-skenet i Oslo-natten och följer oss för jämnan.
Dom är som vanligt exceptionellt välkomna – och vill dom kan dom läsa New Yorks hyllning till nationalhjälten här:
http://nypost.com/2014/05/24/norway-celebrating-zuccarellos-breakout-season-for-rangers/
* * *
Att ta sig in i Canadiens omklädningsrum efter en morgonvärmning är inte mycket lättare än att pressa sig ner i ett ekonomiklassäte på US Air.
Det är så hysteriskt trångt i kanadensarnas home away from home att jag håller på att komma ut med Vaneks skridskor på fötterna när jag går därifrån.
Värt att notera:
Till skillnad från exempelvis Penguins har de inte klistrat upp en enda Canadiens-skylt, eller gjort något annat för att skapa hemtrevnad eller markera att gästkabyssen på Gardens nu är Habs-territorium.
Det går tydligen att spela ändå.
* * *
Själv gör jag en liten tv-intervju med Zuke under förmiddagen, företrädesvis om hans svenske kompis i målet, och han är sitt vanliga charmiga jag.
– Henke är världens bäste målvakt. Det är bara jag som kan göra mål på honom när jag vill, säger han och fyrar av Hobbit-leendet.
* * *
Att det pågår tränarbråk i denna östra konferensfinal är en sanning med så kallad modifikation.
Jag menar, det är ingen som gör dödstecknet över halsen – och ingen som skriker ”I will fucking kill you”.
Jisses…
* * *
Rangers-fansen påstår alltid att de är lite coolare och mer sofistikerade än alla andra, men det är de som tre timmar före showtime fraktas runt Garden-kvarteren på övervåningen på en turistbuss och viftar med små handdukar…
* * *
Bortsett från det är mitt intryck att Tre Kronor gör det jäkligt bra som hämtar hem ett brons i Minsk – och jag fortsätter glädjas åt att såna hungriga ungblod som Ekholm, Backlund, lill-X:et, Järnkrok och Hästpolo-Gustav kom dit och körde.
Det är såna svenska landslagsledningen ska satsa på – i synnerhet under OS-år.
* * *
Pat Leonard har en poäng när han idag skriver att både Habs- och Rangers-fansen ska vara glada om de inte såg Kings trycka till Blackhawks igår.
Vinnaren i den här serien kommer inte få någon fri lunch i La La Land – eller Chi-Town, om det skulle bli så.
* * *
Både Dogge och hans kompis Parros stannar kvar på isen med övriga reserver och bag-skejtar när resten av laget är klar med sin morgonvärmning.
Det betyder att ingen av dem spelar.
Vem ska då, i avstängde Prustens frånvaro, stå för propparna?
* * *
Man vet att något väldigt extraordinärt pågår i New York när till och med Mike Lupica – legendarisk Daily News-krönikör, därtill salt författare av både sportböcker och deckare – börjar skriva om Rangers.
Han brukar inte vilja ta i hockey med kirurghandskar och har varit på plats i Garden exakt noll gånger de senaste nio åren, men nu går han plötsligt loss om att Rangers är ”the story of New York” de här tidiga sommarveckorna.
Man häpnar.
* * *
Jag visste inte, men det är tydligen vänster axel Brassard har ont i.
Det berättar Habs-backen Mike Weaver, med spelad oskuld.
– Ingen vill tacklas i huvudet, så det blir ju axel mot axel. Men vi kommer inte medvetet satsa på Brassards vänstra axel, säger han och försöker hålla tillbaka ett okynnigt litet leende.
Ha!
* * *
När jag nu är inne i det här Pulp Fictions-spåret får jag en väldig lust att beskriva Garden-kaffet som ”some serious gourmet shit”!
Fast det vore att fara med osanning.
* * *
Strålle Strålman höjer förvånat på ögonbrynen när jag frågar vad han tycker om allt motståndarna sagt de senaste dagarna.
– Har de sagt nåt? Jag lyssnar inte, så jag vet ingenting om det, säger han.
Kloke Strålle.
Det är förstås bättre att stoppa hörlurar i öronen och braka på med Syconaut när det börjar tjattras.
* * *
Apropå minnen:
Det här slutspelet har ju nu pågått i, what, sex veckor och det känns som en hel evighet.
Kommer ni ens ihåg när lag som, säg, Toronto och Vancouver fortfarande spelade hockey?
Perspektiven blir egenartade.
* * *
När jag går förbi zamboni-entrén på väg mot mot hissen till pressläktaren är Parros, med sin väldiga porrfilmsmustasch, faktiskt ute och lirar fotboll med de andra habbarna.
Det behöver inte nödvändigtvis betyda nåt, men tänk om – då skakar Therrien verkligen om allting.
* * *
Sitter på pressläktaren redan när John Amirante repar nationalsånger och utan att vara elak kan vi väl slå fast att han inte direkt är Slash i sin knallblå sportspegelkavaj…
* * *
Vi kan glädja den store Björn Falk med uppgiften att Kyle Okposo tydligen slagit en hole-in-one på golfbanan idag.
Det är nåt.
Inte lika kul som att spela playoff-hockey, men…ja, nåt.
* * *
Ingen ska bli förvånad om Mark Messier är i hallen i afton – och blir inzoomad i jumbotronen gång på gång gång.
Just idag, 25 maj, är det nämligen – för att fortsätta med historia och minnen – exakt 20 år sedan The Captain garanterade seger i Game 6 mot Devils.
Och sedan gick ut och gjorde hat trick.
Där har ni definitivt något som vare sig han eller någon annan som var med någonsin kommer att glömma.
* * *
Vad som än händer:
I morgon, mitt på dagen, går ett plan från LaGuardia till Trudeau International i Montreal igen.
Fan så fantastiskt.
* * *
Undrar vad de där som satt TGF vid lunch är i för form nu.
Ojvoj.
* * *
Get this:
Det är fullt i Bell Centre ikväll också.
Fast matchen spelas här.
20 000 nånting tränger sig in i den där magnifika hallen för att se Game 4 – på jumbotronen.
Vilken stad, vilka fans.
* * *
Jodå, vem kommer knallande i gången bakom kommentatorsbåsen om inte Kenny Albert.
– Du är alltså här också, skrattar bloggen.
– Jag tror det, svarar han.
Och imorrn bitti lär han ta första flighten tillbaka till södra Kalifornien, sex timmar och tre tidszoner bort, för att fortsätta kommentera den västra konferensfinalen.
Han får snart ha dropp i sin hytt.
* * *
På min Facebook-sida står det att Zeb Macahan fyller år idag.
Well, som jag minns saken var han till åren kommer redan på 1860-talet, men det är inget konstigt med det.
Zeb lever såklart forever.
Grattis!
* * *
Och – på tisdag ska Kenny, som alltså gör radio åt MSG när han inte kommenterar åt NBC, vara tillbaka i Montreal för Game 5 i den här serien…
* * *
Ja, givetvis är jag och Zeb vänner på Facebook.
* * *
Det är ju, milt uttryckt, många franskspråkiga murvlar som följer den här serien och jag måste säga – jag tröttnar aldrig på att höra namnet Henrik Lundqvist uttalas på det eleganta språket.
”Enrik lyndqvist”…ungefär så, på nåt sätt, låter det.
* * *
Det vore roligt om fler coacher, inte minst här i NHL, hade ryske coachen Znaroks look.
Han ser ju ut som han klivit rätt ut ur en Charles Bukowski-novell.
* * *
Okej, for the memories då.
Memorial Day showdown på Madison Square Garden 25 maj 2014.

LA Kings – Chicago 4-3 (Slut)
* * *
Det är nästan så jag börjar känna doften av blommor, matos och avgaser i den branta backen från La Cienega Boulevard upp mot Sunset.
Kings ser ut att ha kopplat ett rätt grepp om Chicagos seniga nacke och vinner rättvist i kväll.
Å andra sidan:
Är det några som inte ens blinkar när de hamnar i underlägen är det Blackhawks, så det finns fortfarande en god chans att det här blir långt och hårt och jämnt och dramatiskt.
* * *
Valde bort Jimmy’s för Dallas BBQ i sista stund och det fick jag ångra.
Två plus, på sin höjd.
Så där har ni kvällens New York-lektion:
Ät aldrig på Dallas när ni är här.
* * *
Särskilt mycket blodtryck och turkisk peppar kan man dock inte säga att den här serien fick ikväll heller.
Det kanske kan vara en idé för Blackhawks. Sluta ta så många utvisningar – men var lite tuffare och elakare och försök komma in under lite Kings-skinn.
* * *
Jag håller med Milbury i NBC-studion för en gångs skull:
Man kunde inte se den här utvecklingen hos Jeff Carter när han var en rätt nonchalant yngling i Philadelphia.
* * *
Coolt med David Beckham nere vid plexit, visst.
Men det har vi sett förr.
Robert DeNiro på Garden senast är fortfarande slutspelets hittills främsta stargazing-notering.
* * *
Patrick Kane har det inte så lätt mot de överdimensionerade hockeykrigarna från La La Land.
Men på något sätt måste han göra tyngre avtryck i nästa match.
Annars går det inte.
* * *
En Playstation-match och ett gammalt Sopranos-avsnitt, förmodligen från säsong 2, när Big Pussy fortfarande är i livet.
Det är vad som återstår av den här lördagkvällen.
Vi hörs imorrn, från Garden.

LA Kings – Chicago 3-2 (Period 2)
* * *
Jag får bygga en Jeff Carter-staty också.
Han är ju en annan superstar – och ledargestalt – som kliver fram i alla de rätta, avgörande lägena.
Nu hjälper han Kings att vända på den här matchen med sin nionde poäng på fyra matcher.
Mighty Jeff.
* * *
Jaså, Don Cherry har uttalat sig.
Well, grannens hund skällde nyss.
Det lägger jag i samma hög.
* * *
Det här fortsätter vara en väldigt bra, intensiv, explosiv jävla hockeymatch – och nu är det framförallt Kings som kör.
När de kombinerar den dokumenterade tyngden och elakheten med så här mycket speed är de inte lätta att tas med.
* * *
Ha ha, mycket skojigt av John J:
Om Kings låter Slash framföra nationalsången borde Rangers kontra med Dr Hook.
Blackhawks får ringa Avril Lavigne så kan hon framföra ”Keep Holding On”.
I Bell Centre?
Britney Spear(ing)s
* * *
– You betcha !
Det säger punggrepparen lika ofta Paulie Walnuts sa ”marone” i Sopranos.
* * *
Jag vill i alla fall se det som att Kenny Albert tagit över nu.
Han håller ju Lasse Granqvist-klass.
Coolast av allt:
Även om han nu inte kommenterar den östra konferensfinalen i TV flyger han, vad jag förstås, tillbaka till New York i morrn och kör sitt vanliga radiogig åt MSG.
Sedan tillbaka till LA igen då.
Jag har inte så mycket anledning att oja mig
* * *
Nu firar vi Memorial Day i Midtown.
BBQ står på bordet.

LA Kings – Chicago 1-2 (Period 1)
* * *
Snart bygger jag en Jonathan Toews-staty i vardagsrummet och går ner ner på mina slitna gamla knän och ber.
Han säger alltså att han ska gå ut och spela på ren ilska för att tredjeperren i förra fajten – och så backar han upp uttalandet med två grandiosa mål redan i förstaperren.
Bäst när det gäller.
Bäst ju viktigare matcherna är.
Bäst när han själv säger att han ska vara det.
Det finns inget jag respekterar mer.
* * *
Det här är överhuvudtaget en väldigt sevärd hockeymatch, öppnare än det brukar vara mellan de här två, och hela tiden i tempo som skulle få Speedy Gonzales att sträcka sig efter åksjuketabletterna.
Just nu har Hawks – tack vare sin mäktige kapten – momentum, men det kommer flera gånger under de kommande två perioderna.
Kings har definitivt kommit för att spela ikväll.
* * *
Som John J säger:
Ojvoynov.
Hans PP-mål, när han laddar för skot, vilar på hanen en sekund och sedan skjuter i exakt rätt ögonblick är också en smaskig gräddbakelse.
* * *
Utgången i den här serien avgör om yours truly Biffen ska resa som en dåre under finalen – eller får ett relativt skonsamt och angenämt schema.
Ur det perspektivet – och svenskditot, förstås – är det svårt att inte hålla på Blackhawks.
Å andra sidan älskar jag att vara i LA, så om vi bortser från kvartetten svenska i Chicago – vilket inte går… – så var det väl egentligen detsamma.
* * *
Nog ler Sugar Kane lite extra när Slash kör sin salta Jimi Hendrix-version av nationalsången.
A fisherman knows another fiherman from afar, som det heter.
* * *
Ojvoj, Russnäs mjölkkossor råmar i ljusa sommarnatten när Yellbear kliver in i slottet och drar på ett slagskott på Quick efter tre och en halv minut.
Nästa går in, för nu är det daga för lite blågula skott i den här serien.
* * *
Jag tror det är Micheletti som hugger direkt efter nationalsången:
– Det där hade vi matchens första slash…
Och Kenny Albert smashar in returen:
– Och domarna blåste inte.
* * *
Målsignalen i Staples Center är den fulaste i hela ligan – och just därför så rolig.
* * *
Ja, halleluja, NBC har skickat Kenny Albert över hela kontinenten för att kommentera kvällens show.
Det tycker jag man kan se som att the torch has been passed.
Kenny är nummer ett nu.
Inte Doc.
* * *
Garden måste ju anta utmaningen från Staples och till sin nationalsång skaka fram en local rockhero som ÄR lika mycket New York som Slash ÄR Los Angeles.
Jag föreslår Patti Smith.
* * *
Det är många som lämnat Chicago för solen i Kalifornien, nu bor i La La Land och fyller läktarna i Staples när Hawks kommer på besök.
Det hörs väldigt tydligt när kaptenen gör sina mål
* * *
Här pågår alltså Memorial Day Weekend.
Det betyder två saker.
1. Sommaren börjar officiellt i USA.
2. Man ska ha äta BBQ
Så nu skickar jag en beställning till Jimmy’s nere på Lexington.

– Ikväll måste vi spela som att vi är förbannade för det som hände i tredje perioden i senaste matchen.
Kapten Toews sätter tonen inför Game 3 mellan Kings och Hawks i Staples Center i afton.
Låter lovande, tycker jag.
Det är dags att det blir lite blodtryck i den här serien också.
Lite sandpapper.
Lite turkisk peppar.
Som i den som pågår här ute på östkusten…
Det är ju typiskt.
När jag för en gångs skull tar en day off och inte går på träningen på Madison Square Garden, ”för det händer ju ändå ingenting”, som jag säger till en redaktör i Stockholm, då brakar det loss på andra sidan Manhattan.
Först får Therrien ett utbrott på Uffe Samuelsson, som sitter på läktaren under Montreals träning, och försöker jaga iväg med honom med några ekande varianter på det färgstarka uttrycket ”fuck”.
Till slut, när även Arne Weise hade varit framme och fräst, går Uffe, med en axelryckning – bara för att några minuter senare ersättas av själva Stealth-flygaren, GM Sather..
Sedan går valda Habs-stjärnor till verbal attack mot Rangers i allmänhet och Stepan i synnerhet.
De tror, framgår det, inte riktigt på att Prust bröt käken av honom med sin omtalade tackling. Inte ens det faktum att Rangers förstecenter har tvingats genomgå en operation och ligger på sjukhus biter på dem.
– Han gapade och gnällde väldigt mycket när det hade hänt. Så ont kan han inte ha, säger till exempel Gallagher med illa dolt förakt.
Desharnais instämmer.
– Jag har sett många brutna käkar. Då brukar man inte kunna jappa så där mycket…
De ser också till att göra domarkåren uppmärksam på Ryan McDonagh.
– Han är duktig, säger Brie-osten, men jag har inte sett en back slasha så mycket sedan Chris Pronger.
Classic Therrien-psykologi – som fungerar ibland och slår tillbaka i bland.
Men oavsett:
Jag är så barnslig att jag tycker att slutspelsserier blir riktigt intressanta först när de börjar spinna på hat, vämjelse och förakt.
Nu vill vi förnimma samma ingredienser i väst.
Det är dags.
* * *
Lördagkväll under Memorial Day Weekend i Staples Center…åh, den här matchen kommer vara som en glamorös Hollywood-gala.
Bara följande faktum:
Slash, gitarrhjälten från Guns n Roses, står för nationalsången.
Beat that, Corneliuson i Chi-Town….
* * *
Carbomb Carcillo har vi sett det sista av den här säsongen.
Han fick verkligen tio matchers automatisk avstängning för sin lilla vals med linjedomaren i torsdags.
Ikväll har han visserligen beslutat sig för att överklaga avstängningen, men nästa juridiska instans består av herr Bettman himself och chansen/risken att han ska gå emot den egna domarkåren är nog begränsad.
Och faktum är att Hanson brother-epigonen – som bara blir mer och mer lik en raggare utanför korvkiosken i Grums – inte får mycket till stöd någonstans.
Alla, även Rangers, är överens om att han betedde sig oacceptabelt och då går det så här.
* * *
I vad mån det blir show mellan Kings och Hawks ikväll vet jag inte.
Men det blir definitivt shaw.
Andrew Shaw gör comeback hos mästarna.
* * *
Jo, förresten, från ett håll får Carbomb helhjätat stöd:
Sean Avery.
Han twittrar inte ofta om hockey, men när han väl gör det är han inte direkt rädd för att stöta sig med NHL.
Så här stod det igår:
”What a league….10 games for what? I used to pretend I was dumping the puck and instead try and hit the stripes”.
Och sedan:
”Refs pulls power trips every game, obviously they are pissed off they fly commercial and stand at the bar”.
Page Six Sean är fortfarande Page Six Sean…
* * *
Anze Kopitar är den störste konstnären med kopplingar till Mora sedan Anders Zorn – och det räknar jag kallt med att vi får se fler bevis för i natt.
* * *
En till Avery-tweet från samma oväntade hockeyharang:
”Imagine me on TSN instead of that fatass Aaron Ward”.
Ja, tänk.
Jag har inget emot Ward, och från mitt dubbelhakeperspektiv är det rätt svårt att se honom som fatass också, men den kanal som vågar sätta Sean Avery i en kommentatorsroll har en given prenumerant i mig.
* * *
En pissed off Jonathan Toews, Hollywood-glamour i Staples, Slash med gura på isen, Kopitar och Gaborik på nya äventyr och biffen i korresoffan.
Ja, det här blir en bra Saturday Night.

Nån som ska vara med och titta på Kings-Hawks?
Välkommen i så fall.
Det blir en stor kväll i Staples Center, tror jag

NY Rangers – Montreal 2-3 (Slut, Övertid)
* * *
Då vet vi i alla fall det:
Back to Montreal på måndag – och ny match i Bell Centre på tisdag.
Men kan ju bli Dancin’ Larry för mindre.
* * *
Om allt går som det ska kan ni alldeles strax se videos på sportbladet.se där Bjuppe biff intervjuar svenska Rangers-spelare.
De är besvikna – men inte så förfärligt.
– Det gick så fort i övertiden att jag redan glömt det, säger till exempel Hagge med en axelryckning.
För övrigt kommentarer:
Se videos!
* * *
– Jag är inte det minsta orolig för det, säger Therrien när han får frågan om han tror att Prust kan bli avstängd.
Det tycker Derek Stepan att han ska vara.
– Det var definitivt en ful tackling och ligan måste titta på den, morrar han.
Debatten lär fortsätta.
* * *
Nu är det över fjorton timmar sedan jag kom till den här ärevördiga gamla hallen – och nu tänker jag ta mig friheten att gå.
Först dock, utlovad bildkavalkad.
Titta på den – så hörs vi igen när Hawks och Kings går upp i ny dans i Staples Center på lördag kväll.

Hagge i samspråk med Dorsett – kanske för att få råd i händelse av ny fajt som den mot Voracek i första omgången.

Anderssonskans kalle svettas lite

Gardens jumbotron är bara marginellt mindre än en svensk enplansvilla. På riktigt.

Lite historia

Utsikt över korsningen åttonde och 33:e. Om Rangers har ett hjärta bor det här.

Och här är taxikön på åttonde. Där står Biffen ofta och är frustrerad.

Kung på isen

Kung i omklädningsrummet – nånstans bakom den här väggen av mänskligt kött.

Alla dricker ur samma flaskor och jag antar att etiketten förbjuder spelare att suga på munstycket

Inte lika många som i Bell Centre, men ändå. Några är det. I framtiden kommer 30 att hänga här också.

Utsikt från min pressläktarplats

Nationalsång pågår

Fint monument över Gretzkys sista match, på Garden

Och här är laguppställningarna från den sista kvällen med The Great One. Hittar ni de svenska gossarna? En av dem är i Minsk med Tre Kronor just nu

Höken in action

Sittplatsschemat – många är det som vill se konferensfinal

Och så ni inte tror jag ljuger. Dom VAR här

Slutspelets största artist

Tuffe Uffe instruerar och lille gutten lyssnar

Mediahopen ska in och böka igen.

Och igen