Det gick fort.
Den ramlar in på Henke efter en dryg minut, Galchenyuk avgör.
Nu är det serie i Eastern Conference Finals.
Mer kommer sedan – bilder, bilder!

NY Rangers – Montreal 2-2 (Period 3, OT väntar)
* * *
Drama, baby, drama…
Brie-Osten har ju avgjort med ett riktigt turmål.
Men – Rangers tar ut Henke och så gör Kreider, av alla, ett ännu värre turmål via Emelins skridsko när, what, 29 sekunder, återstår.
Så här kommer det för första gången i en liveblogg i årets slutspel:
Sudden death overtime!
* * *
Arne Weise – också känd som Dale Weise – har världens drömläge att döda matchen redan när han någon minut innan Brie-Ostens ledningsmål plötsligt står med pucken fri framför Henke, men han blir lika ivrig som namnen när det var dags för Kalle Anka på julafton förr om åren och drar på ett rykande slagskott.
Det går ju inte.
* * *
Mighty Markovs skottäckning strax innan ledningsmålet håller rena rama Yellbear-klassen.
Snacka om stor match för honom.
* * *
Jag tror Vigneault får ha lite skottövningar med sina blåskjortor de kommande dagarna.
De missar, allihop, mål som hela kenneth kennholtar i den här matchen.
* * *
Julia, fram med dammsugaren.
Konferensfinalen avgörs nu.
* * *
Dancin’ Larry gör sitt på läktaren, det kan ingen ta ifrån honom.
Men hade de inte kunnat få DeNiro att utföra den steppen ikväll?
Det hade varit mycket roligare.
* * *
Kaffet är slut i presspentryt.
Tajmingen kunde inte vara sämre.
* * *
Subban efter sju minuter – eller Hagge, Rangers bäste forward ikväll, efter 14.33.
Där har ni min prognos.

NY Rangers – Montreal 1-1 (Period 2)
* * *
Ja, jag vill ju påstå att Habs fått den här matchen precis dit de ville.
De spelade hårt och elakt i första och skakade Rangers ur den där känslan av oövervinnlighet – utan att hamna i numerära underlägen.
Sedan har de lugnat ner sig, sett till att tempot gått ner – och hugger till ordentligt när en av få chanser uppenbarar sig.
Samtidigt är det sällsamt att Rangers är så mycket blekare på hemmaplan.
Allting är lite mindre distinkt, lite krångligare, lite slarvigare, lite långsammare och lite darrigare.
Hur kan det alltid bli så?
* * *
– Talkin’ to me? There’s nobody else here, you takin’ to me? Huh , you talkin to me..?
Ja, ursäkta de zoomar plötsligt in taxichaffisen Travis Bickle i jumbotronen och vad mig anbelangar är det coolaste ansiktet nånsin på den bildskärmen
Du vet inte vem Travis Bickle är?
Okej då, han är också känd som Robert DeNiro.
* * *
Just när jag läser Julias kommentar om att Pacioretty måste göra något – det är på sekunden – slår han den fina passningen till Markov och pang och så är det kvitterat.
The Julia magic…
* * *
Det är med anledning av DeNiros närvaro de spelar en snutt av ”Gudfadern”-temat.
Oh visst, han spelade ju unge Vito Corleone i tvåan, men helt klockrent känns det inte.
Det är Pacinos soundtrack.
När DeNiro dyker upp kör man temat från Taxi Driver, no?
* * *
Ojvoj, Kreider blir inknuffad i Tokarski.
Är han nu där och ställer till med avsiktliga olycksfall igen?
* * *
Man får vara som en ordningsvakt på Stureplan vid fyrasnåret en lördagkväll när man modererar det här kommentatorsspåret vissa slutspelsmatcher, ha ha.
På söndag tar jag md mig skottsäker väst.
* * *
Nu visar Garden sin tråkiga sida igen.
Så fort Habs kvitterar blir det tyst och mumligt och ärtsoppigt.
I Bell Centre var det, kanske någon kan upplysa de här medgångslirarna om, hyggligt ställ till och med när hemmahjältarna låg under med med 7-2 i första matchen.
* * *
Norska NRK:s mäktige USA-korrespondent kommer fram i pausen och vill någon gång de närmaste dagarna intervjua gamle Biffen.
Ojvoj, nu får jag kamma kalufsen så jag inte skämmer ut mig för brödrafolket.
Cheferna från självaste moderföretaget kan ju titta.
* * *
Hinner träffa Dogge och hans kompis Parros på mediatoan i första pausen också.
De herrarna är inte så upphetsade över Stepan-smällen – man får snarare intrycket att de tänker att Rangers-forwarden inte kommit tillbaka om det varit de som tryckt till honom…
* * *
Att Rangers, som är så stolta över sin disciplin och att de ”spelar mellan avblåsningarna”, envisas med att ta debila utvisningar i offensiv zon är lite förbryllande.
* * *
Jag har en specifik bardisk i åtanke just nu.
Det blir sent – men den är öppen…
* * *
Nej, Morronrock, jag har aldrig sett Springsteen på Garden (eller, jo, det har jag ju – men då är det han själv som uppträtt, inte Kung Henrik).
I den mån han han går på hockey får han hålla sig till The Rock, hemstaten skulle aldrig förlåta honom om han åkte in till the city och supportade Rangers!
* * *
Övertid?
Så mycket som jag varit ute och snurrat runt i det här slutspelet har jag inte upplevt ett enda dylikt drama i live-format ännu.
Det vore nåt en sån här kväll…

NY Rangers – Montreal 1-0 (Period 1)
* * *
Det står tidigt klart hur Habs tänker försöker vända på det här.
Hårda tag.
Saftiga tacklingar.
Huggtänder i halsen på förvånade Blåskjortor.
Och faktum är att det ett tag ser ut att vara på väg att lyckas.
Hemmaspelarna kommer av sig en aning, verkar störda av vad som händer och får inte riktigt igång sitt spel.
Det var förstå exakt så det var tänkt.
Men just när man sitter och tänker att Habs kanske ska ta och skapa lite framåt också sticker Bork Bork Hagelin och St Louis i en två-mot-en-kontring och efter viss kalabalik visar Hagge att han kommer från samma stad som Björn Borg och slår in 1-0 på tennis.
En blandning av tur och skicklighet, ska vi säga så?
* * *
Ja, Pettersson – det var satan vilken Hagelin-speed Dorsett fick på rören.
I stand corrected.
Men han ser istället lite blek ut när han ska försöka straffa Prusten…
* * *
Tokarski är tok-lugn och tok-säker, tycker jag det ser ut som i den här perioden.
Men hans lagkamrater har också sett till att motståndarna skapar färre öppna chanser än senast
* * *
Prusten är inte populärare i sin gamla hemmaarena än vad Fidel Castro är Little Havana i Miami.
Tacklingen han sänker Stepan med är ju inte direkt…inställsam.
Att domarna missar den, well, sånt händer ju – den äger de facto rum utanför spelet.
Men var den så ful som det anses här, och som exempelvis Hockey News och ESPN tycker på Twitter, så lär det bli efterspel.
Vi får se.
* * *
Men snälla Rangers-fans i spåret, sansa er lite nu!
Ni vet att man inte får säga vad som helst här – till exempel att spelare ska slås ihjäl och är äckliga – hur upprörd man än är.
Easy, mina vänner, easy…
* * *
Vad gör Carbomb ?
Jag missar helt situationen när han åker – men om det stämmer att han attackerat en domare får han automatiskt tio matchers avstängning.
Då är säsongen över och han har nåt att tänka på ett tag.
* * *
Att Stepan inte är skadad utan kommer tillbaka och kan spela talar till Prustens fördel.
* * *
Amirante har harklat sig ordentligt och sjunger helt anständiga nationalsånger, men någon Madame Ginette är han ju inte.
Å andra sidan behövs det inte , för fanimig om inte Garden gör en – liten – United Center och vrålar sig genom hela amerikanska trudeluetten
* * *
Subban vid situationen när Hags och St Louis sticker..nej, inte så lyckat.
* * *
Dom har släpat ut gamle Matteau, sudden-hjälten från konferensfinalen för tjugo år sedan, på en läktarsektion så att alla kan skrika det klassiska ”Matteau, Matteau, Matteau” strax innan lagen kommer ut på isen.
Det är ju det jag säger.
Det är för tjattrande om 1994.
* * *
Nytt arena intro ikväll, inte lika majestätiskt som i Bell Centre givetvis, men med Baba O’Reilly som ledmotiv när Kung Lundqvist leder hemmalaget ut på isen och det är som att hela Garden just i det ögonblicket blir en enda, kollektivt knuten näve.
* * *
Sting i jumbotronen – med Rangers-handduk i näven.
Låt inte mig hindra någon från att bli glad över det.
Själv tycker jag det är mycket coolare att se Michael J Fox.
* * *
Jag kan redan nu skriva delar av kvällens referatet
– Det var a hockeyplay, säger Therrien om Stepan-tacklingen.
– Otroligt fult, säger Vigneault om samma situation.
Och om de bytt skor hade de använt varandras repliker.
* * *
Vad tror ni, kommer vi minnas den här matchen?
Ha!
Nu fortsätter den.

New York, concrete jungle where dreams are made
There’s nothing you cant do, now you’re in New York
These streets will make you feel brand new, Big lights will inspire you, let’s hear it for New York
New York, New York.

Ja, det är Jay-Z- och ”Empire State of Mind”-läge I New York City inför Game 3 i Stanley Cup-slutspelets östra konferensfinal – och det är Rangers som står för drömmarna, det skarpa strålkastarskenets inspiration och känslan att det inte finns nånting som är omöjligt.
Något har verkligen hänt sedan de åkte upp till Montreal och vann de två inledande duellerna i den här hypade serien.
Plötsligt är Broadway Blueshirts THE team i Metropolis.
Laget alla pratar om.
Laget alla febrar om.
Laget alla hetsar om.
Jag har varit här i över nio år och aldrig upplevt något liknande.
Varenda dörrvakt i huset, även de som till vardags fnyser åt hockey och brukar svära på att de bara följer baseboll, stoppar mig för att prata om Lundqvist, alla barer längs andra och tredje avenyn i Midtown flaggar med Rangers-vimplar och lockar med extrapris på bira inför MATCHEN och i media får självaste Yankees och Mets maka på sig. Det är Rangers som gäller nu – på sida upp och sida ner, i kanal efter kanal.
Väldigt skoj, kan jag inte låta bli att tycka. New York är min hemstad och jag har längtat efter att hockey ska regera här – som den enligt andlösa ögonvittnesskildringar gjorde den där magiska sommaren för 20 år sedan.
Men samtidigt – och here’s the point:
Är det något som talar för Montreal Canadiens är det just euforin på Manhattans gator.
Spelarna hävdar bestämt att de håller allt ståhej på avstånd, men det hävdade LA Kings inför fjärde finalen 2012 också, när de hade 3-0 mot Devils, bara skulle ta en enda futtig seger till för att bärga bucklan och gästerna från Jersey knappt kunde ta sig till spelarentrén för alla limos som stod parkerade utanför Staples Center i väntan på den stora segerfesten.
Den som sätter sig, eller blir satt, i den situationen går det alltid åt helvete för.
Just det kan mycket väl hända här också
När en hel stad blir så här exalterad, tror att det är avgjort och redan talar i tungor om att det är 1994 igen, då sipprar stråk av stämningarna in i omklädningsrummet också – det går inte att förhindra.
Dessutom:
Montreal Canadiens är en formidabel motståndare som tog sig hit genom att knocka Boston Bruins.
De som börjat fira Rangers finalplats är härmed varnade.
Det hindrar ju inte att vi alla kan njuta av kvällen, en av de största i New York City på väldigt länge, och vara glada över att få vara där dreams are made och the big lights makes us feel brand new….
* * *
Man vet att det är Montreal Canadiens som morgonvärmer på Garden när det plötsligt ekar i hela hallen:
– Tjeeeena Biffen!
Bara Crankshaft Murray har så roligt under pågående träning.
Lite senare samma värmning står jag nere vid sargen och överlägger med fotograf Höken och plötsligt smäller det i planket så jag hoppar högre än Ellen Burstyn när hennes stearinljus flammar till i ”Excorsisten”
När jag tittar upp står Dogge och garvar läppen av sig på andra sidan isen; det är förstås han som plaskat in ett slagskott just där jag står.
Mannen är väldigt smart – och samtidigt anderssonskans kalle okynnig tonårskusin.
* **
Allra mest riktas New Yorks upprymdhet och förväntan mot the dedicated follower of fashion Rangers har i kassen.
Jag berättade redan igår om det vilda kaos som utbröt runt hans plats i omklädningsrummet när han skulle intervjuas– det var som på en tunnelbanevagn i Tokyos morgonrusning.
Idag visar han sig överhuvudtaget inte.
Det blir lugnast så – och John Moore kan andas ut.
Han har platsen intill den svenske målvaktsstjärnan och när den unge, artige backen igår fick frågan vad han tycker om att så hysteriskt mycket media plötsligt trängs i rummet log han snett.
– Jo, det är väldigt kul att intresset för oss är så stort. Det blir bara lite besvärligt att sitta just här, sa han medan en ivrig CBS-reporter som hamnat längst bak i Tokyo-rusningen kom klampande över skridskor och klubbor och ogenerat trängde ut honom bortåt Strålman-hållet till.
* * *
Apropå keepers:
Habs kör vidare med unge Tokarski.
– Han är en vinnare och har hela tiden hanterat pressen på ett imponerade sätt, säger coach Therrien.
Bara det nu inte blir nåt tok(arski)…
Ah, förlåt en Wennerholm-epigon.
* * *
Ett av de mer iögonenfallande tecknen på att det är något exceptionellt som äger rum i the woooorld’s most famous arena i afton:
Al Jazeera – kanske inte främst känt för sin omfattande hockeybevakning – har skaffat ackreditering och är in the house.
Fantastiskt coolt, tycker jag.
* * *
Rangers har vunnit fem raka slutspelsmatcher, unheard-of-stats under mina år i New York, men enligt Henke känns det inte så.
– Nej, känslan är att vi vunnit två raka. I Montreal. Det som hände innan dess är liksom bortspolat. Det tänker man överhuvudtaget inte på.
Nej, låt oss i media ägna oss åt de dumheterna.
* * *
PK Subban stannar kvar på isen med Dogge och övriga reserver och matar skott mot Budaj när hans morgonvärmning egentligen är över.
Bloggens utsända – yours truly och Höken – råkar sen stå vid zambonientrén där han kommer trampande mot omklädningsrummet och när någon halvbekant frågar hur det står till utbrister han glädjesprudlande:
– Fantastiskt. Det är NHL, right? Det är få förunnat att få vara med om det här.
Slutspelets störste artist är väldigt, väldigt lätt att tycka om.
* * *
Med det här helt extrema mediaintresset är pressrummet också så fullknökat att man egentligen borde vara insmord i konsistensfett för att kunna ta sig fram och jag, som lider av avancerad paranoia i den här sortens sammanhang, befarar att jag inte får någon pressläktarplats lagom till säsongens största match i mitt ”hem”.
Men jodå.
Bloggen sitter på, nästan, samma stol som vanligt.
Lycka.
* * *
Vigneault vägrar säga något annat än att han är day-to-day – och vem är det inte, höll jag på att säga – men det mesta tyder på att Brassard inte spelar ikväll heller.
* * *
Festligt Coach Q-citat från Chicago.
– Det brukar vara tvärtom, men jag var argare när jag vaknade i morse än jag var direkt efter matchen igår.
Det är lätt att förstå.
Ju mer man tänker på Blackhawks sistaperiod, desto mer absurd känns den.
* * *
I Habs-uppställningen är Tomas Vanek plötsligt det stora frågetecknet.
Han var, till allmän häpnad, nerflyttad i fjärdekedjan under träningen igår.
– Men läs inte in för mycket i det nu. Det kan vara ändrat till i morgon, morrade Therrien.
Det tolkade Montreal-media inte som att österrikaren nödvändigtvis är tillbaka i sin vanliga formation ikväll.
Utan att han kan vara – petad.
Min utsände vän från Kleine Zeitung – Lilla Tidningen! – rasar.
* * *
17.00, tre timmar före matchstart, reser sig bloggen från sin plats, går med bestämda steg mot herrummet, hänger av sig den ljusa sommarkavajen på en krok och – ja, ni vet:
Slips på.
En svart med väldigt många små, silvriga prickar.
Very, very Stanley Cup.
* * *
Att Subban stannar kvar på isen efter värmningen och övar skott är förstås ingen tillfällighet.
Han fick ju inte in ett enda på the dedicated follower of fashion i de två första matcherna.
Enligt Habs-stjärnan berodde det dock inte huvudsakligen på att Kung Lundqvist, som de flesta andra påstått, var fenomenal.
I själva verket hade han tur.
– Spelar Lundqvist bra? Visst. Men han har väldigt mycket flax också. Några skott jag sköt såg han inte och de tog ändå på hans axlar, slår Pernell Karl fast.
Stanley Cup-tugg, förstås
Försök att fucka lite med svenskens psyke.
Men uh-huh, Henke nappar inte.
– Well, jag HAR tur. Man måste ha det i slutspelsmatcher, annars går det inte, replikerar han.
På samma sätt är det ingen hos hemmalaget som inbillar sig att Therrien talar sanning när han försöker sig på samma slags mindgames, fast tvärtom, och beskriver Rangers som det bästa lag Habs mött på hela säsongen.
Det mesta som sägs vid det här laget är psykologi, propaganda och försök att störa, så de inblandade gör verkligen bäst i att inte lyssna.
* * *
Vad glad jag blir över att höra att Mattias Ekholm gör så starkt intryck på kollegorna i Minsk.
Han är en exceptionellt trevlig pöjk med rötter i mina Borlänge-hoods och förtjänar verkligen en rejäl framgång efter att ha suttit tyst och tagit skit från Barry Trotz utan att klaga i två år.
Nästa år väntar breakout-säsong i Nashville också, ber bloggen att få förutspå.
* * *
I högtalarna i Rangers omklädningsrum när det det börjar lugna ner sig, media droppar av och reserver som JT Miller och Jesper Fast sitter på sina platser och pustar efter 20 minuters bag-skating med Tuffe Uffe:
Peter Bjorn and Johns ”Young Folks” – och sen går alla som är där, medvetet eller omedvetet, och nynnar på den klassiska dängan resten av dagen.
Hoppas Björn Yttling får höra talas om det och blir lite till sig.
* * *
Sanomat i Finland har i dagarna producerat en hel bilaga om Selänne – 68 sidor tjock.
Det finns bara en svensk idrottsman som skulle kunna föräras en likadan hedersbetygelse i samband med sin pensionering.
Hästpolo-Gustav.
Neeeej, ni vet.
Zlatan
Så stor, så monumental, är The Fniish Flash i vårt stolta grannland.
* * *
Var jag inte inne och spann på ett Gudfadern-tema för några matcher sedan?
Well, under eftermiddagen – när de repar intron och nationalsång och jinglar på Garden – ljuder ledmotivet från tidernas bästa film plötsligt i PA:t.
Det är kittlande bara att tänka på vad det kan betyda.
Är Al Pacino här?
Ska de offer Habs an offer they can’t refuse?
Ligger det ett avhugget hästhuvud i Torkarskis målbur efter matchvärmningen?
Don’t forget the cannoli, säger jag.
* * *
Bloggen har aldrig tagit så mycket bilder på Garden som de två senaste dagarna.
Visuell orgie kan vänta i nattens slutrapport.
* * *
– Det skulle vara skönt med lite reservationslös kärlek när vi nu kommer hem och spelar på Garden, stod en drömsk Vigneault och önskade sig på podiet i Garden igår
Tyvärr.
There’s no such thing i New York.
Går det dåligt börjar Gris-Olle och hans vänner bua, så är det bara.
Å andra sidan:
Går det bra kommer the woooorld’s most famous arena att rocka ikväll
Det går att känna redan när de första åskådarna smyger in på läktarna en timme innan showtime.
Själva luften är laddad med elektricitet, själva syret är strömförande.
Ojvoj.
* * *
Värmningen har börjat och nej, Brassard syns inte till.
Det gör däremot Carbomb.
Han lär få ny chans att charma Garden-publiken.
* * *
Det är torsdag kväll – och inga matcher alls i morgon.
Om det här slutar i hygglig tid kan det bli åka av ute på byn…
* * *
Vanek?
Inte petad.
Förstås.
Han är sparkapital för Habs på samma sätt som Nash var det för Rangers och sånt fumlar man inte bort.
* * *
Okej, det drar ihop sig i the concrete jungle och dreams are gonna be made.
Av någon.
Snart vet vi vem.

Chicago – LA Kings 2-6 (Slut)
* * *
Fint facit för Bjuppe Biff i afton.
Låt oss se på några påståenden:
•”När Chicago spelar så här är det svårt att säga något annat än att de håller på och bygger på en dynasti”.
Fact: De tappar 2-0-ledning och får stryk med 6-2. På en period.
•”De stora stjärnorna, Toews och Kane och Keith, kliver alltid fram och prickar in de avgörande målen”.
Fact: De två målen görs av Nick Leddy och Ben Smith. Toews, Kane och Keith syns knappt till alls.
•”Corey Crawford är underskattad”.
Fact: Corey Crawford släpper in några riktiga lökar och ser svårt svajig ut när Kings börjar stegra.
•”Drew Doughty har det jobbigt”.
Fact: Drew Doughty är grym i tredje perioden.
•”Kings har svårt mot kvicka puck possession-lag som Chicago”
Fact: 6-2 till Kings.
”Blackhawks kan avgöra det här i fem matcher”.
– Det står 1-1 i serien inför matcherna i Staples Center.
Hej på’re, som Ted Åström säger i Sällskapsresan.
* * *
Men ärligt talat – vad fan var det som hände?
Blackhawks leder alltså med 2-1 efter en andraperiod de dominerat helt och så förlorar dom med 6-2.
CHICAGO Blackhawks alltså.
Mästarna.
Jonathan Toews lag.
WTF?
Kings imponerar enormt, bara Darryl Sutters bohemiska manskap kan se ut som att de inte inte bryr sig i två perioder och sedan komma ut och ställa till med såna här föreställningar i tredje , men nåt är ju allvarligt fel hos hemmalaget också.
Slutperioden är den sämsta jag sett Hawks göra i ett slutspel sen den nya storhetstiden inleddes.
* * *
Ja, John J – det var festligt. Vi måste ha suttit och skrivit om Tedenby, i varsin världsdel, precis samtidigt.
* * *
Jeff Carter gör alltså hat trick i tredje.
Hygglig perre.
– Det var lite konstigt, säger han till Engblom efteråt.
I sanning.
* * *
Notaros mozzarella levererar igen.
Gud är inblandad på något sätt.
* * *
Okej, tack för ikväll.
Nu ska jag spela lite Playstation-hockey, så 46-årig gubbe jag är.
Imorrn:
Eastern Conference Finals i the woooorld’s most famous arena.
Vi hörs därifrån hoppas jag.

Chicago – LA Kings 2-1 (Period 2)
* * *
Man får tydligen inte nämna ordet ”dynasti” i Blackhawks-stjärnornas närhet, men när man ser dem spela så här i en konferensfinal, mot självaste Kings, är det svårt att låta bli.
För fortsätter de likadant tar de tredje titeln sedan 2010 om några veckor och då har de byggt sig just en dynasti.
* * *
Det gäller dock att spelövertag som det mästarna har i större delen av den här akten resulterar i ytterligare några mål.
Annars kan det hända som hänt nu.
Mister superclutch Justin Williams trycker in en reducering och plötsligt har Kings bara ett mål upp.
Nu kan det bli en riktigt häftig tredjeperiod.
* * *
Jag är inte avundsjuk på Engblom när han måste gå in i båset och intervjua den sarkastiske Sutter vid 2-0-underläge för Kings.
Det måste kännas ungefär som att som nervöst popsnöre sätta sig ner med bröderna Gallagher.
* * *
Såklart.
Kvällen när jag utgjuter mig om att det alltid är de stora stjärnorna som kör bussen åt Chicago gör Leddy och Ben Smith målen.
Men lyckas Kings komma ikapp ska ni se.
Då är det Toews som avgör…
* * *
John J, har du noterat att HV71 förmodligen får hem Tedenby till nästa säsong?
Plockar de bara dit UllaBulla också så är SM-guldet i praktiken säkrat.
* * *
Johnny Oduyas lååånga passning från egen förlängd mållinje när Smith skjuter iväg som en kryssningsmissil och sprätter in 2-0….den är det inga stora fel på.
* * *
In med Dogge!
Just ja, det är den andra serien….
Fast jag tycker han ska spela här med!
* * *
Drew Doughty har det tungt och smäller enligt Brian Engblom i båsdörren som Tony Soprano smällde i sovumsditon efter sina gräl med Carmela.
Det blir lätt så när man spelar mot Marcus Krüger.
* * *
Övertidsdrama – kan det inte vara dags för det i andrarundan?
* * *
Indiskt var ett väldigt bra förslag.
Men det är en vecka sedan jag käkade Notaros färska mozzarella och så kan vi inte ha det.
Följaktligen:
Italienskt på väg igen.

Chicago – LA Kings 1-0 (Period 1)
* * *
Vilken fruktansvärt bra ishockeymatch!
Båda lagen spelar hockey som Kenny Bräck körde bil – i sinnessjukt tempo, men ändå med full kontroll över varje manöver.
Jag formligen tumlar runt i korresoffan, så exalterad blir jag.
* * *
Det känns som att Hawks skiter en lök när de inte utnyttjar alla PP-lägen de får, speciellt som de har en halv minut på sig i fem mot tre för då måste man i allmänhet göra mål om man ska vinna slutspelsmatcher, men underskattade Nick Leddy räddar kvällen åt Chi-Town med en Crosby-artad backhand i ett något udda friläge.
* * *
Gaborik och Kopitar – det är ju vassaste radarparet i Hollywood sedan Katharine Hepburn och Spencer Tracy.
* * *
Det går inte längre en endaste match utan att Coach Q, punggrepparen, blir arg som Kapten Haddock på slavhandlarna i ”Koks i lasten”.
Nu förlorar han sånär förståndet för att det inte döms mål när danske Regin blir crosscheckad in i Quicks bur, men faktiskt – på något oerhört vis passerar ju pucken aldrig mållinjen i det läget.
Q får ta ett glas Loch Lomond och lugna ner sig…
* * *
Reklamen med tjejerna i Bruins- och Flyers-tröjor som står på löpband och battlar var kul de första sju hundra gångerna.
Nu börjar den kännas lite tjatig…
* * *
– Dustin Brown får nånting uppkört i näsan just nu, säger Engblom när Kings-kaptenen sitter i båset och har ont.
What?
Här trodde ni att Zyrtec D var nånting att bråka om…
* * *
Hm, när bloggar från den här konferensfinalen nu varit så efterfrågade hade man ju hoppats på lite action i kommentatorsspåret.
Spelat stött biff tänker bara högt här…
* * *
Sen sitter Brown där, som en Lou Reed på 70-talet, med bomullstussar i båda näsborrarna och jag är ledsen, men det ser väldigt skojigt ut.
* * *
Kenny Albert är överallt hela tiden – och det är bra det.
* * *
Jeremy Roenick tycker att Kings borde ta färre utvisningar i fortsättningar.
Det låter som en begåvad idé.
* * *
Själv ska jag dricka färre koppar kaffe i fortsättningen, men inte ikväll.
Ny kanna står och puttrar nu.

Som Ken Campbell på The Hockey News skrev tidigare idag:
För er som har glömt bort – det pågår en konferensfinal i väst också…
Det är alltså inte bara i den här blågula bloggen serien mellan Chicago och LA Kings inte får tillbörlig uppmärksamhet.
Även Nordamerikas fokus ligger i första hand på Montreal och på NY Rangers.
Lätt hänt när själva flaggskeppet i det hockeyfrälsta Kanadas i armada av NHL-lag går upp mot de förment glamorösa stjärnorna på kontinentens största mediamarknad – i synnerhet som ingen av klubbarna vunnit en titel på 20 år.
Det är samtidigt lite surt för Kings- och Hawks-fansen, det förstår jag.
Men dom kan trösta sig med att väst med all säkerhet kommer att få sista garvet; mycket lite tyder på att vare Rangers eller Habs skulle ha mycket till chans mot de här två powerhousen.
Dom kan också trösta sig med att det blir full koncentration på Game 2 i Madhouse on Madison från korresoffan i afton.
Hänger ni med?
* * *
Extra olycklig är det nästan totala östfokuset eftersom slutspelets allra bästa hockeyspelare finns på isen i United Center i afton.
Sure, PK Subban har ställt till med större show än någon annan och Kung Lundqvist bländar hela världen med sina uppvisningar i kassen.
Men det är Anze Kopitar, Marian Gaborik och i Kings, och Jonathan Toews, Patrick Kane, Patrick Sharp och Duncan Keith i Hawks som stått för den mest raffinerade, effektiva och imponerade spelet.
Jag ser mycket fram emot att få titta på dem ordentligt utsträckt i korresoffans sköna spann
* * *
Bloggen ber Big Z Chara om ursäkt
Jag har nu sett nya versionen av ”Godzilla” och herregud, SÅ dålig var Boston-bjässen verkligen inte i de två sista matcherna mot Habs.
Då hade Chiarelli rivit kontraktet
Alltså, jag gillar ju att popcorn-smaska mig genom påkostade Hollywood-äventyr, jag jublade till exempel som en hel Anisimov åt senaste ”Superman”, men detta var under all kritik
Karaktärer så platta att de omöjligen går att connecta med, töntiga monster, ologiska glapp i storyn – och så förstör dom Las Vegas!
Se inte.
* * *
Alla tror att det blir en lång och jämn serie mellan Hawks och Kings.
Jag är inte så säker.
Varje match kommer säkert vara jämn och tajt och målsnål, men Chicago har Los Angeles nummer sedan länge och kan mycket väl avgöra i, tja, fem matcher.
Grejen är, som någon jag pratade med häromdagen förklarade utförligt, att Kings alltid har överhanden när de möter lag av samma sort – stora, tunga, hårda och elaka. Som Anaheim, som San Jose, som St. Louis.
Mot snabba, skickliga puck possession-ekvilibrister som de som kallar United Center hemmaplan – not so much.
* * *
Ja, Erik, schemat är rätt knäppt. Jag sa ju det i helgen – det är som att NHL spelar dragspel. Ena rundan trycker de ihop så slutsignalen knappt hinner gå innan pucken ska släppas igen, nästa drar de isär så spelarna hinner åka på semester till Mallorca mellan matcherna.
Men det är inte ligan, eller ens NBC, som vill vara ogin och elak.
Hallarna som används i årets i slutspel är rätt busy. Det spelas basket och hålls konserter och what not – så de får helt enkelt klämma in hockey när det går.
* * *
Yellbear talar igen.
Han hade ju talförbud i tio dagar efter det otäcka Brodin-skottet han stoppade med adamsäpplet, men nu har de tio dagarna gått och så sent som igår släpade Hawks upp honom på podiet i United Center (vad han ska älskat det; av alla svenskar i NHL som INTE söker the spotlight kan Yellbear vara den som står först i kön…).
– Jag skriker rätt mycket under matcherna i vanliga fall så jag har en känsla av att lagkamraterna tyckt det här varit en rätt skön period, hette det.
Ho ho, jag kan tänka mig hur det låter när den uppjagade småländskan ekar över isen….
* * *
Hår klippt, kemtvätt hämtad, annan kemtvätt inlämnad, räkningar betalda, nytt trådlöst nät beställt, krångel med den förbannade sjukförsäkringen ordnat.
Och mitt i alltihop en träning på Garden.
Nej, det är inte bara för att det är slitsamt att resa jag inte flugit till Chicago ikväll.
Det finns en del praktiskt som måste fixas under de få hål som erbjuds i schemat under ett playoff-race.
Nu återstår bara att köpa ny telefon, beställa snus, boka tid för vaktmästarna att komma till lägenheten och ordna med A/C:n samt förnya några tidningsprenumerationer.
* * *
När mediahopen i Chicago, inte utan skäl, frågade Yellbear hur han kan ha blivit så in i helvete bra på att täcka skott ryckte han mest på axlarna åt denna sin specialitet.
– Att täcka skott är ingen skill. Skill är det Patrick Kane har. Alla som spelar i NHL kan täcka skott, bara de vill, menade han.
Fair enough.
Men det är inte alla som vill – i alla fall inte i den utsträckningen och inte med det dödsföraktet.
Därtill krävs ett mod få andra än de som vuxit upp i Russnäs besitter.
* * *
Dagens träning på Garden ska vi inte ägna för mycket utrymme, västfokus är ju utlovat, men jag måste nämna mediascrummet runt Kung Henriks bås i omklädningsrummet.
Det var det värsta någonsin.
Som kaoset runt hans kasse sista fem minuterna i Game 7 i Consol Energy Center – multiplicerat med 80.
Så blir det när man får upp hela New York City i brygga med sina prestationer…
* * *
Andrew Shaw kan tyvärr inte spela för Hawks ikväll heller.
Men ni vet hur det är:
The shaw must go on!
* * *
Ja, på en punkt har Kings överhanden i den här serien:
Målvaktsspelet.
Quick är en av de allra mest magnifika och kan, om han är på humör, stjäla matcher helt på egen hand.
Samtidigt håller jag med de som säger att Corey Crawford är löjligt underkattad.
Han får inte riktigt den respekt han förtjänar.
* * *
Det finns de som inte vill se likhetstecken mellan sport och underhållning, men det går inte att förneka att Andrew Shaw är involverad i shawbusiness.
* * *
Det blev en mycket sen lunch idag, så delivery till korresoffan är inte aktuellt förrän framåt åt tredjeperren.
Men då kan jag behöva några trevliga råd.
* * *
En sista wennerholmare om Andrew Shaw
När han gör nåt riktigt spektakulärt kan han travestera Patrick Kane och skrika:
– It’s shawtime!
* * *
Det mest imponerade med att det är de stora stjärnorna i de här två lagen som nästan alltid kliver fram och gör de stora målen är att dom egentligen har det utrymme som krävs för det.
Såna som Sidney Crosby, David Krejci, Max Pacioretty och Rick Nash försvinner inte av sig själva när det blir playoff.
De blir nerstängda av motståndarnas bästa checking-specialister – fråntagna all yta, ständigt hakade och fasthållna och slashade, emellanåt till och med regelrätt punktmarkerade.
Det blir Toews och Kane och Kopitar och Gaborik också – men när the going verkligen gets tough levererar dom i alla fall.
Det är så man vinner mästerskap.
* * *
Okej, alldeles snart vrålar dom sig igenom nationalsången i The Madhouse.
Sen blir det åka av.

Montreal – NY Rangers 1-3 (Slut)
* * *
Lundqvist.
Lundqvist.
Lundqvist.
Det är om honom det handlar i Bell Centre efter den här matchen.
– Han räddade oss. Framförallt de inledande tio minuterna. Utan honom hade vi inte vunnit, konstaterar Vigneault
– Lundqvist var fenomenal. Inget snack om saken, han stal den här matchen, suckar Therrien.
– Han är så jävla bra hela tiden, säger Strålle Strålman och bara ruskar på sina västgötska lockar.
Bjuppe Biff kan bara instämma.
Jag har sett flertalet av de sammanlagt 657 matcher han spelat, live eller på tv, och tror fan aldrig han varit så här mästerlig någon gång tidigare.
* * *
Var i hela friden är John J?
Joooooohn J – kom tillbaka, vi vill inte gå igenom Stanley Cup playoffs utan dina iakttagelser.
* * *
Jag vet inte om jag kan erinra mig en mer obegåvad utvisning än den Pouliot tar när han drämmer in Emelin i kortplanket, bakifrån, i det kritiska läget.
Han ska ju vara oerhört glad att han inte får en major – och Rangers ska dessutom bara vara glada om han blir avstängd.
Då blir de av med ett problem.
* * *
Det mest imponerande med Henkes insatser i de här matcherna, ja alla de fem senaste, är hur monstruöst han battlar.
Han uppför sig som om själva livet hänger på att han stoppar den där jävla pucken.
* * *
2-0 till Rangers efter de inledande matcherna i Katedralen.
Det hade ingen seriös bedömare kunnat föreställa sig.
Nu är Habs, med Price på läktaren och allt, i ett djupt hål.
Men om det är någon tröst för Julia och andra som brinner för Le Club spelar Rangers modell 2014 alltid bättre på bortaplan.
Garden har de, märkligt nog, svårare i.
* * *
I morgon flyger vi hem och har en mycket lugn afton på Manhattan. Sedan knäpper vi Godzilla, i 3D på onsdag eftermiddag och kommer laddade till en rejäl bloggsändning från korresoffan till andra matchen i Madhouse on Madison.
Är ni med på den?
Bra. Då får ni lite bilder att titta på tills dess – på bland annat folkfest, hotellet som är all medias home away from home i Montreal, Stop coaching-Pat och medias frukostbuffet.