Slut, Rangers vinner med 3-1.
Mer sen.

Montreal – NY Rangers 1-3 (Period 2)
* * *
Lite lugnar det ner sig.
Lite.
Och något annat var otänkbart, det går inte att spela hockey som framförallt Canadiens gjorde i första under längre perioder – det vore som att en simmare skulle blåsa på i 50-meterstempo i i 1500 meter.
Men också mittperioden rymmer sekvenser när det känns som att matchen i sig själv blivit strömförande.
Framförallt är det hemmalaget som bränner av några blixtkanoner till anfall – men det är St. Louis som gör enda målet, snyggt men enkelt, i ett powerplay.
Nu?
Ja, förr eller senare kommer Habs att försöka tömma tankarna och iscensätta värsta forceringen på ett decennium.
Henke får hålla i hatten.
* * *
Högafflarna är definitivt på väg fram igen – och nu är det domare O’Halloran de vill sticka i hullet.
Han är inte mer populär i Katedralen än vad LAPD var i Los Angeles efter Rodney King-domen.
* * *
Ryan McDonagh, som var så blek i under serien mot Flyers, och halva serien mot Penguins, spelar nu som rena rama Conn Smythe-backen och har gjort sex poäng på laget som trejdade honom mot Scott Gomez (…) – på en och en halv match.
Ojvoj.
* * *
Konsertpianisten på min ära!
Rangers-fansen i din bekantskapskrets skulle bli outhärdliga om deras favoriter går till final, är det en korrekt tolkning?
* * *
Det är inte så jätteklyftigt av Subban att damma till Stepan rakt på truten – när domaren står precis intill.
Han är skyldig sitt lag – och Julia – ett mål för den fadäsen.
* * *
Kometen, var står du i den här serien egentligen?
Håller du på Vanek?
Det tycker jag vore lite fint.
* * *
Den back som Derek Dorsett lyckas få att se seg ut, den backen har problem…
* * *
Jag tänker på gamle domaren Koharski varje gång jag hör, eller skriver, Tokarskis namn.
Förlåt för det.
* * *
De Habs-fans som försöker få igång hånfulla ”Luuundqvist”-ramsor när han bara gör bra saker – och han har gjort några igen, ojvoj – kan inte ha riktig hum om vad det där går ut på.
Det låter ju som att de hyllar honom…
* * *
Spänn fast er nu, var ni än är.
Det här kommer sluta som det började.
Bara ännu värre.

Montreal – NY Rangers 1-2 (Period 1)
* * *
Vilken helvetes inledning.
Det är som att nån tar en, som åskådare, om livet och bara pressar luften ur lungorna.
Jag sitter bara handfallen och klarar inte av att skriva nånting, jag bara kippar efter andan.
Så intensivt är det, så snabbt går det, så starka känslor är i rörelse.
Att säga att Habs kommer ut som ett annat lag än senast är en underdrift i klass med att säga att Beatles skrev några klatschiga melodier.
Redan i första bytet ser det ut som att någon slagit sönder ett getingbo vid Henkes kasse, så galet surrar det runt honom – och efter 35 sekunder tvingas han till akrobatisk Tarzan-räddning när Borque står ren en halvmeter ifrån honom och direktskjuter.
Sedan säger det pang och pang och pang igen.
Pacioretty tar pucken av Zuke som brottslingar rycker väskor av gamla tanter och trycker in 1-0 och i sjutton sekunder känns det som att Montreal tagit över serien, men längre tar det inte innan McDonagh reducerar.
Därefter lugnar det kanske ner sig lite, men verkligen bara lite – och i en kontring precis här i slutet slår Kreider, denne Kreider, en diagonalpassning till Nash och så står det till allmän chock 2-1 till Rangers.
Jisses, den här pausen behövs verkligen, det fullkomligen hettar i Biffens köttiga gamla ansikte.
* * *
Det räcker att de nämner ”Kreider” när de presenterar Rangers förstalina efter värmningen för att hela Katedralen ska explodera i burop.
Sedan väntar vi på vulkanutbrottet när han rör pucken, men det händer så jävla mycket annat de inte hinner med att bua förrän tio minuter in i perren.
Då låter det….
Den unge mannen får trösta sig med att han lär bli mottagen som hjälte hemma på Garden istället.
Det är ju så det funkar.
* * *
Tokarski har sett helt okej ut, utom möjligen på Nashs ledningsmål – och Montreal-media är inte sen att påpeka att odödlige Ken Drydens karriär började under ungefär samma slags förutsättningar.
Det kanske är att dra lite på höga växlar, men hey – vi är där vi är…
* * *
Suttonde maj är definitivt över när Pacioretty tar pucken av Zuke, men han revanscherar sig snabbt och är med och stör framför Tokarski vid McDonaghs kvittering.
* * *
Introt – Habs alltså; inte mitt.. – motsvarar en OS-invigning idag också.
Fantastiskt.
Alla som tycker om hockey, och show, borde få uppleva det här någon gång.
* * *
Inte ens den utsände från Lilla Tidningen är nöjd när Vanek tar en så dum utvisning just som Habs får ett powerplay och verkligen har chansen att rycka åt sig ett initiativ.
* * *
Kanadensarna tar sig genom amerikanska nationalsången med något som får beskrivas som tjurigt trots.
De buar inte, men muttrar och fräser, liksom under lugg.
Sen kommer Madame Ginette ut och leder Katedralen i en sanslöst mäktig ”O, Canada”.
Det enda tråkiga är att hon inte låter publiken sjunga en endaste vers a capella, men nej – madame är helt enkelt inte den typen. Det är hon som sjunger och, ehum, hör sen!
* * *
Dom finaste platserna på den här majestätiska pressläktaren – eller Galleri du presse – skulle ni se.
De är som regelrätta kontor, med skrivbordslådor och läslampor och allt.
Där sitter beatreportrarna i världens hockeymekka och ser ut som furstar.
Jag förstår precis, jag hade blivit värsta primadonnan om jag behandlades på det sättet på kneget
* * *
Glömde det i introt:
Rangers har inte vunnit nästa match när de haft ledningen i slutspelsserie på tretton försök.
Det är bananas.
* * *
Big Rick Nash gör mål för andra matchen i rad.
Snart kan de blinda se och de lama gå.
Eller:
Har Rangers verkligen växlat in det sparkapitalet?
Då går ingen säker.
* * *
Subban har sett fruktansvärt hungrig ut och kommer att bjuda Julia på ett klassiskt mål – förr eller senare.
* * *
In med Dogge!
* * *
Kung Henrik har gjort ytterligare några räddningar som skulle fått fem plus om de här matcherna bedömdes på det sättet.
* * *
Nu ska jag försöka andas lite.
Som sagt:
Helvete….

Ojvoj.
Jag ber att få upprepa:
Ojvoj.
Nu är det krig.
Hela Montreal, hela Quebec, ja hela Kanada, har tagit sats och väntar på att få förlösa ett hangarfartygstungt lass uppdämd besvikelse, rädsla och vrede i ett kollektivt generalangrepp på Chris Jävla Kreider och New York Jävla Rangers .
Carey Price, själva kronjuvelen i Le Club De Hockey-galleriet av lokala gudar, är skadad och missar inte bara kvällens match i Bell Centre.
Han missar resten av konferensfinalen.
Och det är, som Montreal ser saken, Kreiders fel.
Han kastade sig, lyder den allmänna uppfattningen, avsiktligt in i Price med skridskoskenorna före i lördags och försökte bara få det att se ut som en olycka.
Det har även coach Therrien himself kommit fram till vid det här laget.
I lördags beskrev han incidenten om en olyckshändelse, igår ansåg han att Kreider nog hade kunnat göra lite mer för att undvika kollisionen och när han efter dagens morgonvärmning var tvungen att detonera bomben hette det plötsligt att Kreider varit vårdslös och har en historia av att köra på målvakter.
Michel, Michel….han kan sitt gamemanship och vet att såväl lag som stad behöver något att sluta upp kring i den här prekära situationen .
Så han avfyrar en salva med potential att orsaka regelrätt upplopp i de här trakterna – ingen ska bli förvånad om fans från gårdarna utanför centralorten kommer med högafflar och strypsnaror till Centre Bell ikväll.
Bloggen säger:
Vilken fest!
Nej, det är inte roligt alls att Price är skadad, det är tvärtom helt värdelöst, han har varit en av slutspelets verkliga attraktioner – och nej, jag tror inte alls på att Kreider försökte träffa målvaktsstjärnan med flit, det är bara just gamemanship från Therriens och Prustens sida.
Men när konflikterna stegrar sig upp mot de här nivåerna, när så starka känslor sätts i svallning, när sannskyldigt hat pumpas in i ekvationen, då blir playoff-hockey som allra mest kittlande och oemotståndligt.
Känslan blir densamma som på en jädra Iggy Pop-konsert:
Nu. Kan. Vad. Som. Helst. Hända.
Hur är det vi brukar säga?
Ojvoj.
* * *
Det blev ingen film igår. Jag hittade visserligen en biograf som visade nya ”Godzilla” men det var för mycket folk på tiovisningen för min smak , så jag gick ut och bara gick på måfå i den varma Quebec-kvällen och kan nu säga att Montreal är en tung Biffen-favorit.
Gamla stan, alltså det som hela tiden kallas Old Montreal, hör ju nästan hemma på samma lista över odödliga nordamerikanska stadsdelar som French Quarter i New Orleans, Mission District i i San Francisco, West Village i New York, South Beach i Miami och North End i Boston.
* * *
Den stora frågan – den som försatt hela nationen i ett tillstånd av ångestladdad begrundan – är vem som ersätter Price.
Peter Budaj är det naturliga vikarien, han har varit back-up hela säsongen och har rutinen, om än inte någon särskilt smickrande playoff-statistik – men många hoppas att Therrien gör en Boudreau och slänger in 24-årige AHL-kungen Dustin Tokarski.
Det vore djärvt och coolt – och riskabelt. Går det åt helvete har Budajs självförtroende smulats sönder och herr coach står med sina välskräddade byxor nerdragna
Men jag tror det blir bra alldeles oavsett.
Price är tveklöst ett av Habs viktigaste vapen och tillsammans med estradören Subban huvudskälet till att de tagit sig så här långt, men att han nu tvingas sitta på pressbalkongen är inte, som vissa melodramatiska tyckare i den stolta fransk-kanadensiska provinsen bestämt sig för, en katastrof av samma dignitet som Hindenburg-kraschen.
Det är inte Televinken som får uppdraget att försvara Le Club-färgerna. Det är, trots allt, målvakter med NHL-kontrakt.
Dessutom kommer lagkamraterna göra precis allt för att hjälpa och skydda sin nye keeper – och vända den här motgången till en triumf.
* * *
Jag går på promenad i solskenet efter dagens morgonvärmning också, och Montreal imponerar även då med urban puls, energiskt vimmel och lysande utbud av både restauranger och butiker.
Bäst:
Lokala specialiteten poutine på trivsamt brasseri i närheten av Rue St. Catherine.
Näst bäst:
HMV.
Såna skivvaruhus är ett minne blott i USA och det känns som en ren lisa att hitta ett igen.
Inte för att jag egentligen ska ha nåt – jag köper bara en kaffemugg med ”More Cowbell”-tema – men jag har verkligen saknat att bara gå och skrota och bläddra bland skivor och dvd-filmer.
Och givetvis – de har en hel del avdelning med bara hockeyfilmer.
* * *
Ingen i Rangers säger sig vara rädd för att Canadiens ska hämnas genom att köra över Henke i afton – allra minst Henke själv.
– Nä, det tror jag inte. Men jag kan inte tänka på det, jag fokuserar på det jag måste göra, säger han.
Som av en händelse verkar det dock som att Carbomb Carcillo kliver in i laguppställning.
Det är en tillfällighet lika mycket som det är en tillfällighet de fyller på lagret av aquavit på systemet före midsommar.
This could get ugly…
* * *
Det är för härligt när servitrisen på brasseriet där jag smaskar på poutine vägrar prata annat än franska – fast jag tydligt gjort klart att jag inte förstår.
Man vill inte ha det på nåt annat sätt där detta vackra språk regerar.
* * *
En god nyhet för Canadiens mitt i allt elände:
Det verkar som att Alex Galcheyuk gör comeback.
Han sitter i alla fall, i underställ, i båset två timmar före första nedsläpp och stirrar stint på isen.
* * *
På grund av den tidiga starttiden var det ingen morgonvärmning i lördags, men idag är det och satan alltså – den här är arenan.
Jag älskar den.
Bäst i världen.
Med sitt dunkla mörker, sina klippavsatsartade läktarsektioner och sin allmänna väldighet känns den som en grandios hockeyversion av Batmans grotta.
* * *
Mindre god nyhet för Rangers:
Brassard verkar inte kunna spela.
* * *
För visst har väl Batman en grotta? Gotisk och mörk och hotfull?
Hm…
* * *
Vigneault vänder ut och in på sig för att inte trampa på några ömma Montreal-tår, han kommer ju från trakten och vet att minsta kax kan användas som bränsle i Therriens motivationsbrasa.
Däremot gör Kreider själv inte saken bättre när han får frågan om han ångrar något från den aktuella lördagsincidenten:
– Ja, att jag inte fick in pucken.
Han har, som så många amerikanska college-jockeys det alltid gått bra för, ett litet stråk av arrogans i sin personlighet och han spelar Montreal-media rakt i händerna med med den uppkäftigheten.
Kan ni föreställa er vrålet första gången han rör pucken?
Det kommer vara på Motörhead-på-Monsters-of-Rock-nivå.
* * *
Min vän från Lilla Tidningen, Alpernas egen Dagens Nyheter, är här idag också.
Han verkar inte det minsta upprörd.
Så länge Vanheden inte blir knockad är han nöjd, helt enkelt.
Blir inte så många att skriva om för alppressen om han försvinner, liksom…
* * *
Det känns onekligen som att Dogge skulle kunna uträtta ett och annat i en så här laddad match.
Men Habs-ledningen är tydligen oroad över att Rangers-spelare som Hagelin, Kreider, Lille Gutten och St. Louis är för snabba för honom.
– Well, sa Crankshaft själv om den saken häromdagen, ingen som ligger på isen är snabb…
Classic Murray!
* * *
Hela Rangers, med ägare Dolan i spetsen, var som ni förstås läst på plats när Martin St. Louis mamma France begravdes i ett litet kapell i Laval utanför Montreal i går.
Känslosamt, såklart. Begravningar är alltid förfärliga att ta sig igenom, även om man inte stått den avlidna nära. Faktum är att Vigneault började gråta när han talade med media efteråt.
– Men det var framförallt en väldigt fin ceremoni och det kändes bra att vi kunde vara där och stöda honom, berättar Strålle Strålman.
Mer behöver han inte säga.
Det syns på honom att upplevelsen stärkt gemenskapen i gruppen ytterligare och att de kommer att använda den gemenskapen för att hjälpa varandra till något stort ikväll igen.
* * *
Det är ett liv och ett kiv i den vackra Dorchester-parken när jag passerar under eftermiddagspromenaden. Det viftas med flaggor, någon gormar på franska i en megafon och poliser i kravallutrustning står beredda på strategiska positioner intill.
Jag tror för några ögonblick att det är anti-Kreider-kravallerna som redan utbrutit, men det visar sig vara separatister som vill att Quebec ska lämna Kanada och bli en egen stat.
Det handlar kort sagt om mycket obetydligare saker än Carey Prices skada…
* * *
Jag har har förresten en väldigt stark känsla av Syconaut-Strålle gör mål ikväll och det säger jag till honom också.
– Tror du? Ja, det vore väl på tiden tycker han.
Kom ihåg var ni läste det först.
* * *
Mobilkameran får jobba hårt i vimlet utanför Bell Center under eftermiddagen.
Så i slutrapporten kan ni räkna med bilder på en osannolik folkfest som redan pågått länge när jag, tre och en halv timme före showtime, kommer trampande i min fåniga kostym.
* * *
Behöver Kreider stöd och råd inför mötet med den uppeldade versionen av Habs Nation kan han alltid prata med assisterande coachen.
Tuffe Uffe var public enemy number one i de flesta bortahallar under sin färgstarka NHL-karriär och vet en del om hur situationen ska hanteras.
* * *
Annars mår mobilen inget vidare just nu. Den åkte i golvet igår – det var ju en SÅN dag – så displayen sprack och nu ser den ut som den tillhör telefonernas trasproletariat, med glaset sprucket i deppigt spindelvävsmönster.
Ny måste förstås införskaffas, men det kan inte ske förrän Eken kommer tillbaka från Sverige. Jag vågar aldrig köpa modern teknik utan att han är med och ser till att det blir rätt.
* * *
Martin St. Louis snusar.
Jo, jag ser tydligt hur han trycker upp en präktig prilla under läppen medan han sitter och gafflar med Bork Bork Hagelin efter morgonvärmningen.
Vilka av svenskarna som spelat i Tampa genom åren är det som lett honom i det fördärvet?
Jag misstänker Pastorn, Andreas Karlsson.
* * *
Det muttras i kommentatorsspåret, noterar jag, om dåligt fokus på den västra konferensen.
Well.
Så länge den här serien pågår kommer jag inte att kunna ta mig till The Madhouse, så är det bara.
Men jag lovar härmed dyrt och heligt att det blir full korresoffan-happening kring Game 2 mellan Hawks och Kings på onsdag.
Okej?
* * *
In Prust we trust, står det på en keps Prust själv visar upp i jumbotronen innan värmningen.
En sån vill jag ha.
* * *
Få musikstycken är lika suggestiva som introt till The Who-klassikern ”Baba O’ Relly” och Bell Centre-DJ:n pluggar det enträget.
Som om pulsen i hallen skulle behöva bli högre…
* * *
Tokarksi leder Habs ut på isen.
Så Canadiens får sin egen John Gibson i afton.
Som sagt:
Coolt – och riskabelt.
* * *
Och nej, ingen Brassard för Rangers på isen.
Istället är både Carbomb och JT Miller med på värmningen, men enligt dom som tror sig veta är det klart att Carbomb spelar.
* * *
Det är ju löjligt, en 46-årig gubbe sa inte kunna bli så upphetsad för att det ska spelas lite hockey , men jag hade faktiskt svårt att somna igår – och sedan vaknade jag flera gånger och kollade förväntansfullt på klockan för att se om det inte var dags att gå upp.
Som en knatte inför första besöket på Disneyland, eller en tonåring inför första kyssen.
Men 46 eller inte – det blir lätt så när man varit på playoff-mässa i Katedralen och vet att man ska få göra det igen.
Nu är vi här.
Showtime alldeles, alldeles strax.
Det kommer – jag är helt säker – bli oförglömligt.

Jaha, Blackhawks-seger.
Inte oväntat.
Dom vet hur man spelar slutspelshockey och förlorar sannerligen inte ofta hemma i Dårhuset.
Matchen?
Jag var på väg att säga att den var lite seg, men den höll då oerhört mycket högre klass än herr bloggaren själv.
Sämre än Bruce Boudreau i en Game 7.
Usch.
Men nu blir det en mycket stillsam filmkväll i Montreal och så vaknar jag som en torped imorrn och tar gruvlig revansch med Game 2 i Katedralen.

Jodå, TSN pumpar NBC-sändning, med Kenny Albert i högform.
Fint så.
Men när jag nu för en gångs skull är i Kanada hade det ju suttit fint med Jim Hughson.
* * *
Det här är ju inte lätt för Kings.
Dom spelade en Game 7 i fredags, flög genom två tidszoner igår och spelar nu eftermiddagsmatch.
Tror fan de ligger under med 1-0 efter första.
Playoff-schemat är överhuvudtaget rena rama dragspelet. Ena omgången är ihoptryckt så spelarna knappt hinner knyta av sig grillorna förrän de ska på igen, nästa så isärdragen att de skulle kunna åka till Mallorca på semester mellan matcherna.
Den jag följer här på östkusten börjar med match lördag-måndag, sedan går match 3 först på torsdag och match 4 därefter på söndag.
Hallå.
* * *
– Blocked by Hjalmarsson!
Den kommentaren har man hört några gånger det här slutspelet.
* * *
Ha ha, Bollig ramlar som en italiensk fotbollsspelare när Martinez buffar lite på honom – och zebrorna köper det.
* * *
Runntur, det finns inte mycket att berätta. Satt i bar, drack och pratade en massa skit och så var det med det.
* * *
Jaha, ni gillar bilder.
Då tar vi några till – inklusive en väldigt kul på Eken – från veckorna som gått.

Här kommer ett ynkligt litet pip från Kanada.
Det var som sagt helt ledigt igår kväll, för första gången på åtskilliga veckor, och det blev som det blev och idag är det en mycket mör biff som sitter på sitt montrealska hotellrum och försöker hitta tv-kanalen där matchen i Chicago visas.
Det är oklart om det kommer att lyckas, men jag jobbar vidare och återkommer
Till dess får ni titta på lite bilder från igår.

Montreal – NY Rangers 2-7 (Slut)
* * *
Det känns fortfarande helt pskykedeliskt att skriva det där.
Montreal – NY Rangers 2-7 – ???
Hur fan gick det till?
– En fluke, säger Hagelin, det var ju en 2-1-match tills vi fick de två snabba målen i slutet av andra. De avgjorde kanske inte, men de tog ifrån dem all momentum
Helt riktigt.
Men i alla fall.
7-2.
Vilken jävla örfil.
* * *
De majestätiska läktarsektionerna, branta som slalombackar i Alperna, töms snabbt under tredjeperioden.
Men kudos åt de som ändå stannar kvar.
De fortsätter heja – och lyckas till och med bli så där upphetsade att de piper när hemmafavoriterna sånär reducerar på slutet.
Fansen till laget Habs spelar mot har en del att lära, om man säger så
* * *
Rangers gjorde fler mål på Carey Price under de två första perioderna än hela världen gjorde på hela OS.
Nu befarar Habs Nation att hjälten – ja, Price är större i Montreal än vad Justin Bieber är i världens samlade flickrum – är skadad, eftersom han fick sitta i båset i tredje.
– Men där satt han för att jag ville skydda honom. Vi spelade ju som nötter framför honom, grymtar Therrien efteråt.
* * *
Zuke är överlycklig över att han fick fira sjuttonde maj med mål och seger i Bell Centre.
– Sjuttonde maj är min favoritdag på året, alla är så glada då. Så i vanliga fall tycker jag det är lite tråkigt att jag inte kan vara hemma den här dagen. Men just idag hade jag verkligen inte velat vara någon annanstans än här. Det blev en helt perfekt högtid, säger han och skiner som solen över Akers brygge en varm julikväll.
* * *
Therrien skräder inte orden om det egna manskapets insats.
– Vi var inte redo vare sig mental eller fysiskt och fick oss en duktig läxa. Det var nog nyttigt, säger han.
* * *
Jo, tammefan.
Till och med Big Rick Nash lyckades få in en fjösare till slut.
Då vet man att Rangers är inne i ett stim.
* * *
Burken Borque är också rätt frank:
– Vi fick vårt arsle kickat över hela isen. Så var det bara.
* * *
I en hall med Bell Centres prakt kan man tycka att omklädningsrummen borde vara stora som hangarer, men gästerna bor i ett regelrätt kyffe och jag håller tre gånger på att snubbla över Lundqvists vita benskydd när jag försöker smyga fram för att få några egna citat.
Det hade just varit snyggt.
* * *
Prusten står inte så högt i kurs hos någon efter sin debila attack på gamle kompisen Kreider – som stod för en monstermatch om ni frågar mig – och lär få se nästa match från läktarplats.
Det hindrar inte att det skrockas och skrattas och är vänskapligt när Henke passerar honom i backstage-gångarna efter sin officiella presskonferens i medialoungen.
Polare är i någon mån polare även under slutspel.
* * *
Alla säger förstås samma sak::
Resultatet spelar ingen roll. Det är ingen skillnad om det blir 1-0 eller 20-0. Det står ändå bara 1-0 i serien. Och Montreal kommer vara mycket bättre på måndag.
Klichéer – men sanna.
Själv hoppas jag framförallt att det blir lite roligare då.
Den här tredjeperioden var rätt trist att sitta igenom.
Det ska inte se ut så i en konferensfinal,
* * *
Nu befinner vi oss i en närmast unik situation.
Matchen är avgjord, alla texter är lämnade, det är ledigt imorrn, inga matcher ska spelas ens på tv under aftonen – så en helt öppen kväll i happening Montreal ligger framför oss.
Säg så här:
Det finns klar risk att det är en seg biff som möter upp i bloggen när de kör igång i Madhouse on Madison imorrn.
Men vi hörs då.

Ja, det här gick ju precis som jag hade tippat…
Det är en minut kvar, det står – och det känns helt absurt att en skriva – 7-2 till Rangers och nu går jag.

Montreal – NY Rangers 1-4 (Period 2)
* * *
Hej, jag heter Biffen och jag är lomhörd.
Montreal Canadiens har nämligen gjort ett slutspelsmål och jublet är lika sanslöst öronbedövande som när AC/DC smäller av For Those About To Rock-shower.
Ojhelvetesvoj
Det är för övrigt inte alls konstigt att det kommer.
Habs är ett helt annat lag i andra perioden, tar över helt och hade hänt ytterligare ett par baljor om det inte varit för att han med kungakronan i gästernas målbur regerat med sån pondus och briljans.
Istället händer det som haft en sällsam tendens att hända Rangers de senaste matcherna
Just när det ser ut som att motståndarna fått allt momentum kontrar de in ett mål – och sen ett till också.
Då ekar det desto tystare i Katedralen…
* * *
Jag får gå runt halva Montreal för att komma till pressloungen från plats 122 i pausen, men det är det värt för där serverar de kokt vurre och jag har inte hunnit med någon frukost,
* * *
Fjärde målet, det som Broadway Brad trycker in, ska Price kanske ta – och det tycker de församlade i Katedralen också.
Missnöjet har snabbt blivit utbrett
* * *
Oväntat att Kreider inte blir utvisad när han brakar in i Price – det är ju just sådana situationer som brukar sluta med att huvudet exploderar på fans som tycker att utespelaren inte kan rå för att han blir knuffad.
Mindre oväntat är att hela Centre Bell håller andan till Price rest på sig igen.
* * *
Pernell Karl Subban – plötsligt får han bara för sig att det är för mycket stiltje, tar pucken, Stenmark-snitslar sig igenom hela Rangers jävla planhalva och sen ramlar han visserligen på Girardi precis innan han kan skjuta, men ändå.
Showtime, för att citera Patrick Kane.
* *
Varför är det alltid mer tryck i kommentatorspåret under nattmatcher än såna här dagövningar?
Ni är en samling nocturnal-varelser som kommer igång på allvar först efter mörkrets inbrott, är det så?
* * *
In med Dogge!
* * *
Nu har jag hittat ett annat nät, bootleg-varianten, och det är lika snabbt som Hagelin.
Ja, tänkte ni kanske ville veta.
* * *
Närapå sexton minuter in i mittperioden får Brian Boyle till slut åka och sätta sig, men dessförinnan ser det ut som att Rangers bestämt sig för att den förste som tar en utvisning får tvätta alla andras bilar.
Noll utvisningar på nästan två perioder.
I Montreal.
Då har man disciplin.
* * *
Glada miner när dom kör kiss-cam i en reklampaus i andra.
Det här är inte blott en hockeymatch.
Det är en happening, en folkfest – och absolut centrum i provinsen Quebec just nu.
* * *
Cyniska reportrar menar, med anledning av den missade too-many-men-situationen före Burkens mål, att domarna nu bestämt att det ska utses fyra stjärnor efter matchen.
The more the merrier, liksom….
* * *
Julia, du är väl med oss fortfarande?
Inga ledsna miner nu.
Det är bara en match – och den är inte slut ännu.
* * *
Vad gör man under pauser i verkliga högmässor?
Jag vet inte riktigt.
Men här tar vi en kaffe, smackar belåtet och tackar högre makter för att vi får vara med om det här.