Montreal – NY Rangers 0-2 (Period 1)
* * *
Det var ju en skräll till inledningsbön i Katedralen.
Rangers är lysande – och Habs så sömniga och förvirrade att Therrien ser sig nödgad att ta timeout redan efter några minuter.
Ojvoj.
Men nu har hemmalaget klarat av två utvisningar på raken och det kan vara precis vad Le Club du Hockey behöver.
* * *
Jodå, jag säger det, fast lite tyst så kollegan från Lilla Tidningen inte blir alldeles chockad:
– Nu firar vi suttone maj i Bell Centre!
Den lille gutten firar nationaldag med praktfullt mål redan i början av första perioden.
Mycket roligt.
* * *
Jag tror jag vet vad Therrien kommer att prata om idag i alla fall.
Domarna håller på Rangers – och tycker inte om Borque..
* * *
The spirit of St.Louis indeed.
Det är den lille Rangers-veteranen med 26 på ryggen – ett nummer han bär som hyllning till en annan kortväxt artist som brukade uppträda här, le petit viking Mats Näslund – som gör första målet i konferensfinal-omgången 2014.
Och han har överhuvudtaget vart bäst på isen, tycker jag.
Vilka passningar mannen slår.
* * *
Jag missade invigningen i Sotji i februari, men har nu kompenserat med pre game-ceremoni i Bell Centre.
Ha ha, sicket spektakel – för en enda match.
Dom vet hur man piskar upp stämning här.
* * *
Utan tvekan, faktiskt
Ljudnivån när hemmaspelarna kommer in på isen överträffar allt jag upplevt i den vägen.
Chockerande, direkt chockerande!
* * *
Ja, ni minns väl den Hegerfors från Pontiac Silverdome i Detroit 1994, när firma Kneten-Dahlin gjorde 3-1:
– Nu firar i midsommar i Pontiac Silver Doom!
* * *
Att vara med när paranta Madame Ginett – en kanadensisk hybrid av Birgit Nilsson och Lill Lindfors – kommer ut och leder Bell Centre i nationalsången är inte heller vilken lättglömd vardagshändelse som helst.
Merde, vilket tryck!
* * *
Vad gäller plats 122 så kan vi väl ekänna att det är lite tråkigt när spelet förläggs i det som var Carey Prices vänstra hörn den här perren.
Då försvinner puck och spelare helt enkelt ur mitt synfält.
Så om jag kan be om det bara, pojkar:
Spela inte så mycket där.
* * *
Det som är bra med det här är ju att Dogge garanterat är tillbaka på isen på måndag om Habs förlorar.
Dogge forever!
* * *
Nätet fortsätter svaja så dant att jag vill dra en sån där gubbsalva om att det väl är för jävla konstigt att man kan kosta på ett sånt här majestätiskt bygge men inte installera ett anständig uppkoppling.
* * *
Prust och Dorsett – det kommer bli en långkörare i den här serien.
* * *
Kollegan från Lilla Tidningen har gett upp helt, laptoppen är ihopslagen och uppsynen inte gladare än hos en djuptfryst wienerschnitzel.
* * *
Henke verkar väl ändå trivas hyggligt i sitt påstådda House of horror…
* * *
Högmässan, den underbara och magiska, fortsätter snart.
Amen.

– Vad du än gör i livet, var det en bekant som sa för inte så länge sedan, unna dig någon gång att gå på en slutspelsmatch i Bell Centre i Montreal. There’s nothing like it.
Well, here I am.
Och det känns verkligen som en av livets stora höjdpunkter.
Som vore jag katolik och hade audiens hos påven.
Som vore jag gourmet och fick äta mig genom hela menyn på Noma i Köpenhamn.
Som vore jag pianist och bjöds in att jamma med Mozart i himlen.
Det är på den nivån.
Stanley Cup-slutspel – eller Series Eliminatorers de la Coupe Stanely, som de säger här – i hockeyns St. Peterskyrka…närmare gud går det inte att komma.
Jag hoppas ni är med mig och dyrkar under dagens högmässa.
* * *
Det var dock inte lätt att komma hit.
Vädergudarna spelade riktigt fult under gårdagskvällen, flight efter flight fick bäras ut på bår – ja, ställdes in alltså… – efter att ha blivit spearade och tacklade i huvudet.
Och när vi väl, framåt sena natten, kom iväg går det inte att säga att vi flög. Vi körde enduro i ett småländskt stenröse.
Turbulens monumentale.
Men lite dödsångest får man väl bjuda på när man ska på så här gloriösa äventyr.
* * *
Montreal-NY Rangers.
Chicago-LA Kings.
Där har vi alltså konferensfinalerna 2014.
Vad tror vi?
Att det blir jämnt och hårt och fantastiskt och elakt och gastkramande – och att hemmaplansfördel till sist avgör.
Så 4-3 i båda serierna – och därefter alltså en Original six-final mellan Chicago och Montreal.
Ojvoj.
* * *
Stanley Cup-fest har jag sett förr, alla städer vars lag tar sig så här långt i racet får hockeyfeber.
Men det är, förstås, på en helt annan nivå i Montreal.
Här pågår stadsfest, karnevalen i Rio och Times-Square-vid-krigsslutet-party – dygnet runt.
Just den här inledande matchen börjar ju rätt tidigt och man skulle kunna tro att stämningen är någotsånär nykter och städad en småkall och blåsig lördagförmiddag, men glöm det.
Redan när jag vid tiosnåret kommer trampande längs Avenue des Canadiens-de-Montreal råder högtryck utanför partytälten Canadiens smällt upp i kvarteren runt katedralen.
Dom dansar och sjunger och drar ramsor som visserligen är på franska men jag tycker mig förstå att det handlar om att en viss svensk målvakt inte kan spela i Bell Centre.
Hur det ska bli här inne, när matchen börjar, går verkligen inte att föreställa sig.
För att inte tala om ute på stan i afton, en Saturday Night i Kanadas vildaste partystad, om Habs vinner…
Det finns bara ett uttryck för en kväll med dylik potential och ni vet vilket:
Ojvoj.
* * *
På grund av väderhaveriet kunde jag, som ju framgick för de som hade hoppats på en liveblogg, inte titta när Freeway-serien avgjordes igår kväll.
Men Kings plockade alltså fjädrarna av Lille Fridolfs ankor, grillade dem över öppen eld och slukade dem med i ett enda glupskt svep.
3-0 i första perioden – och 6-2 vid full tid.
Efter alla andra knallhårda monsterdraman känns det direkt…ja, patetiskt.
Men Lille Fridolf Boudreau är inte bättre i Game 7 än vad Maud Olofsson är i KU-förhör.
* * *
Kanadensisk media vet hur man kramar precis allt och lite till ur en vinkel och nu är det Kung Henriks påstådda vantrivsel i Bell Centre dom slår på trumman om – som batterister i arga speed metal-band.
Och sure:
Katedralen har varit ett house of horror för Henke, och resten av laget, på senare år.
Men för det första är det playoff nu och då gör han inga dåliga matcher – och för det andra var det här han slog igenom med en helt magnifik insats hösten 2005; Kevin Weekes, Rangers tänkte nummer ett på den tiden, såg aldrig till förstaspaden igen efter den uppvisningen.
Så de ska kanske inte hoppas på FÖR saftiga magplask i gästernas målgård.
* * *
Tidigare i slutspelet har det ju varit lite krångligt att få ackreditering till Katedralen, men nu har himlens portar öppnats på vid gavel för gamle Biffen.
Inte nog med att jag får en stol i det famösa pressgalleriet – en skräckinjagande balkong som i princip hänger över isen; det är så brant att jag skulle träffa Lars Eller i huvudet om jag spottade ut snusen.
Ackrediteringsbrickan jag hämtar ut i mediaentrén på morgonen är en laminerad juvel som gäller för hela serien.
Man vet inget om begreppet lycka förrän man hänger en sådan pjäs runt halsen.
* * *
Jag påstår till och med att det var efter Henkes show här uppe hösten 2005 Larry Brooks kläckte smeknamnet ”King Henrik”.
– Nej, svarar NY Post-legendaren, det var när han höll sin första nolla på Garden.
Sedan lägger han till:
– Fast det hade kunnat vara den matchen.
* * *
Fast stol på balkongen har jag också – det vackra ordet ”Aftonbladet” lyser i eldskrift (nåja….) på en skylt som tydligen ska hänga vid plats 122 hela serien.
Tillåt mig göra vågen.
Prime location går det för all del inte att prata om – plats 122 är belägen på ena kortsidan med sikten mot motsatt sarghörn delvis skymd av jumbotronen.
– Vad är det här för skit, gormar en mer bortskämd kollega och smäller laptoppen i skrivbordet.
Själv är jag lyrisk bara över att få vara här; dom kan få sätta upp plywood-skivor framför skrivbordet om dom vill – här kommer inte klagas i alla fall.
* * *
Det verkligt kittlande med den här serien är att den utkämpas mellan två lag som inte borde vara här, men de gick båda i spinn mot den förment överlägsne motståndaren i förra omgången och surfar in i Centre Bell på en skummande våg av eufori, självförtroende och Obama-2008-besläktad Yes we can-attityder.
Den som till slut får ge sig och packa ihop för sommaren kommer att bli direkt snopen.
* * *
Till höger om Le boeuf-blogg har österrikisk media, på plats för att följa Tomas Vanek, parkerat och en energisk herre representerar enligt skylten framför honom publikationen Kleine zeitung.
Min tyska är inte den den bästa, men jag tror bestämt att det betyder ”Lilla Tidningen”.
Coolt namn.
* * *
Det här är, bland mycket annat, P.K Subbans hus och bara att få vara hemma hos honom är ju en ära.
Jag hade inga särskilda känslor alls för honom innan årets playoff-resa, jag såg honom som en begåvad hockeyback och mer var det inte med det, men efter showerna mot Tampa och, framförallt, Boston, är han rena idolen.
Subbans lyskraft, swagger och kärlek till the spotlight är precis vad hockeyn behöver.
* * *
Tänk att ringa tjänstesamtal och få säga ”Ja, goddag, det här var Biffen Bjurman från Lilla Tidningen”.
Helin, kan vi inte döpa om oss?
* * *
Om den lille gutten, Zuke Zuccarello, hänger en kasse idag lovar jag att göra en Arne Hegerfors och ropa rakt ut:
– Nu firar vi suttonde maj i Bell Centre!
* * *
Nu är det dock väldigt jobbigt för den utsände från Lilla Tidningen.
Han får ingen ordning på uppkopplingen, sliter sitt hår och avfyrar tyska svordomar så saliven sprutar över skrivbordet.
Mina sympatier.
Been there.
* * *
Den store Jarkko hemma på redaktionen är inte glad.
Han menar att jag gjorde mig skyldig till tidernas jinx när jag hyllade den finska insatsen i årets Stanley Cup.
Och jag hann verkligen inte mer än skriva ”finnomenalt” förrän Tuukka, Granlund, Haula, Koivu, Jokinen, Määttä, Teemu, Koivu igen och Vatanen i ett fingerknäpp var borta.
Men det var verkligen inte meningen, jag älskar finska hockeyspelare och vill ha tillbaka allihop.
* * *
Lundqvist mot Price…
Den matchen-i-matchen är ju ingenting annat än repris av OS-finalen.
Och till skillnad från då, när Price ärligt talat inte hade så värst mycket att stå i, kommer den att avgöra hela denna serie.
* * *
Det trådlösa Bell Centre-nätet svajar, tyvärr.
Så var förvarnad.
Det kan bli förseningar här.
* * *
Arne Weise – också känd som Dale Weise – är en annan Habs-pjäs jag blivit påfallande förtjust i de senaste veckorna.
När de stora stjärnorna blir bortplockade – och det blir de alltid i playoff – måste andra, ur truppens djup, kliva fram och det har Weise gjort på ett sätt jag inte sett sedan Blackhawks första Cup-run 2010.
* * *
Inget kaffe är svagare än det kanadensiska.
Det är, bortsett från hockeyn, landets trumfkort.
* * *
Rangers bärs fortfarande av the spirit of St. Louis.
Marty var på vaka för sin mor igår kväll – och hela laget ska alltså med på begravning i morgon.
Känslorna som det där utlöser kan, det vet vi redan, få laget att överprestera.
* * *
Jag har ofta klagat på att coach Therrien klaga för mycket under slutspel och därmed fuckar med sina lags fokus.
Men mot Bruins funkade det verkligen att spela ut det där no respect-kortet och därför vill han garanterat göra det igen.
Ska bli mycket intressant att se vad han kommer upp med nu.
* * *
Big Rick Nash…
Om Rangers kan växla in det sparkapitalet i den här serien, då kan prognosen komma att ändras, skulle jag vilja påstå.
* * *
OK, nu sätter vi oss tillrätta i bänkraderna och sänker rösterna
Högmässan ska börja.
Det här blir nåt….

Vädergudarna har skjutit pucken över plexit i egen zon och får nu en major för delay of game.
Min flight till Montreal är inställd, just på grund av väder, och jag är nu bokad senare ikväll.
Vi hoppas, verkligen, att den går för det är sista chansen att komma till Quebec innan matchen imorrn – och alldeles oavsett ser jag ut att missa Game 7 i Freeway-serien. När den pågår är jag, förhoppingsvis, i luften.
Sorry, folks.
Inte bloggens fel
Men håll koll på Justin Williams.
Han gör alltid mål när det är Game 7.

Boston – Montreal 1-3 (Slut)
LA Kings – Anaheim 2-1 (Slut)
* * *
Man vet att det är en riktigt avskydd rival som slagit ut Bruins-björnarna när delar av TD Garden efter slutsignalen börjar skandera:
– Let’s go, Rangers!
Ojvoj.
Det måste kännas oerhört grovt i en Boston-mun…
* * *
Javisst.
Det blir en Game 7 i Freeway-serien också.
Kings vinner, efter härligt kalabalikartat slut, sjätte matchen med populära resultatet 2-1 hemma i Staples Center.
Det betyder att tre av fyra serier i andra omgången dragits till den ultimata do-or-die-spetsen.
Bara regerande mästarna klarade av sitt möte med Wild på sex möten – kanske av en anledning…
* * *
Den beramade handshake-ceremonin som alla tycker är så gripande och fin är tydligen inte alltid ett regelrätt konfirmationsläger.
Arne Weise – också känd som Dale Weise – klagar efteråt över att Milan Lucic varit hotfull mot både honom och Emelin och kanadensisk media tar givetvis snabbt fram tv-bilder och kommer fram till att The Big Bad Bruin säger:
– I’m gonna fucking kill you next year.
När han sedan får höra att Weise snitchat för media fnyser han föraktfullt:
– Det sades på isen och det som sägs på isen brukar stanna där. Men vill han vara en bebis och gå ut med det offentligt så får han väl det, heter det.
Ja, så hemskt var det väl inte.
Bara lite vanligt töntigt hockeysnack.
* * *
Dumma jag som inte kan låt bli att åkalla Marek Maliks spöke hela tiden.
Vad händer när jag jämfört Chara med honom?
Jo, Godzilla från Trencin råkar styra in Montreals 3-1-mål i egen kasse med sin Janne Långben-skridsko – PRECIS som Malik alltid brukade göra.
Exakt samma sak hände när den långskånkige tjeckens namn förra veckan dök upp i en blogg från Garden.
Spoooky.
Jag tror vi får lov att införa en Malik-fri zon här.
* * *
The Artist known as Pernell Karl är också hotfull – mot Rangers.
Fast på ett mer charmigt sätt.
– Jag tycker synd om alla lag som kommer och spelar i vår stad och vår arena, säger han.
Med andra ord:
Watch it, Blåskjortor.
Nu blir det åka av.
* * *
Domen i Boston-media är lika hård idag som den var i Pittsburgh-media igår.
Förlusten kallas i Globe för en av de värsta i organisationens sekellånga historia och kvalar enligt hårdföre krönikören Dan Shaughnessy in i Boston Professional Sports Hall of Pain, vilket inte säger så lite i en stad där generationer av Red Sox-fans lidit under en spell…
Ingen kräver dock Uncle Festers avgång.
De tycker bara att insatsen i den här sjundematchen var bedrövlig.
Särskilt inledningen.
Och yes, där såg det ut som att björnen hade gått i ide redan.
* * *
Elefanten i Rangers porslinsbutik – som inte längre är någon elefant eftersom Montreal-media kommer påminna om det dygnet runt fram till på lördag – består i att Bell Center på senare år varit ett house of Horror för Kung Henrik.
Faktum är att han de senaste säsongerna inte ens spelat när Blåskjortorna kommit dit utan suttit på bänken.
Men i det här läget skulle det förvåna något om Vigneault plötsligt byter till Talbot…
* * *
Själv vidhåller jag:
Inget annat lag hade gjort det här mot Boston.
Det är bara på grund av historien och det där underliga om att vissa lag passar andra extremt illa som den mäktiga björnen är fälld och ligger död i gruset.
* * *
Lille Fridolf Boudreau ligger garanterat och vrider sig i sina dyrbara kaliforniska lakan i natt.
Game 7 i andra slutspelsomgången.
Han har aldrig tagit sig förbi den punkten..
* * *
Det kommer att spelas Stanley Cup-final i antigen Bell Centre eller Madison Square Garden.
Jag har fortfarande svårt att få in det.
Vilken mindblowing grej.
* * *
Du kan ara hundraprocentigt säker.
I morgon kommer jag inte att röra den här bloggen.
Jag ska bara vara ledig och göra ingenting och trycker inte igång här förrän på fredag kväll igen.
Vi hörs då.
Tills dess:
Don’t forget the cannoli.

It’s over.
Habs vinner – 2-1.
Och antigen Montreal eller NY Rangers kommer vara i Stanley Cup-final…
Mer senare, pojkar och flickor.

Boston – Montreal 1-2 (Period 2)
* * *
Gammelbjörnen Iggy skänker lite hopp åt Beantown just när lyset i TD Gaaaden är på väg att slockna för säsongen.
Dessförinnan har det hänt förödande saker för Bruins.
De har, utan att få igång de patenterade stridvagnsanfallen, tryckt på och skjutit och snurrat som norrländska myggor i midsommarnatt kring Price – bara för att få se Habs komma upp i ett ströanfall och göra 2-0.
Just då känns det verkligen som att han som rattar Rangers charter-plan kan börja mata in färdvägen till Montreal i GPS:en.
Men som sagt:
Nu finns lite hopp.
Det vill dock till att de, för att knyta ihop Corleone-säcken, ger hockeygudarna an offer they can’t refuse i sista perioden…
* * *
Det värsta för Bruins i förra matchen i Bell Centre var nog inte förlusten i sig; en game 6 på bortais när man leder serien med 3-2 torskar de flesta.
Det var att Pacioretty fick göra ett mål och, uppenbarligen, kom igång.
Där växlade Montreal in oerhörda mängder sparkapital…
* * *
Det måste, slår det mig plötsligt, vara för jävla gött att vara Rangers-spelare ikväll, veta att man har sitt fixat och sitta tillbakalutad i tv-soffan med en kall och bara kolla när de här två gör upp om den andra platsen i östra konferensfinalen.
Fast det förstås.
Henke skulle ju inte ens kolla…
* * *
Ännu mer sparkapital kan Montreal växla in om Vanek vill vara med och spela mer än tio minuter per match.
* * *
Om ni kan – gå in och kolla på LA Kings officiella twitter-konto.
Deras bild på hur John Gibson – vars briljans de milt uttryckt tröttnat på att höra om – anländer till Staples Center för nattens match är fullständigt lysande.
* * *
Det är inte så lite surt att Carl Carl, som strax innan var på väg att vinna matchen på egen hand, är den som hamnar fel vid Pacioretty-baljan.
* * *
Ha ha, var det just nån som tände en holk i kommentatorsspåret?
NHL-bloggen goes jazz!
* * *
Chara spelar fortfarande på Marek Malik-nivå.
Det gjorde han under sekvensen i finalen mot Chicago förra året är också.
Är säsongerna för för långa för den 37-åriga versionen av Godzilla?
* * *
En kall, nämnde jag här ovan…
Efter dagar av ingen sömn och hård stress är det förmodligen ingen alldeles lyckad idé, den kommer att ta som ett slagskott från Subban rakt i pannan, men jo.
Det är ju ledigt imorrn.
Öl ikväll!
* * *
Sista perren i den här serien nu, såvida det inte blir övertid – och frågan är om det också är sista perren i Gaaaaden för säsongen?
Det hänger på om Bruins kan bli lite mer Corleone eller inte.

Boston – Montreal 0-1 (Period 1)
* * *
Well, om det här ska föreställa den slutgiltiga uppgörelsen i ”Gudfadern”, då är det Montreal som är Michael Corleone i alla fall i den här perioden – och Boston har en förstafemma med Don Barzini, Philip Tattaglia, Moe Green, Cuneo och Strachi.
Och Bartkowski, han som säljer ut ”familjen” vid Habs ledningsmål, får väl ses som Fredo då…
Inledningen, de tio första minuterna, måste ju vara den skoningslösa lagmaskinens sämsta på flera år.
Med all sin erfarenhet, all sin mentala hårdhet, all sin kunskap kommer björnarna ut och verkar rädda och tagna av stundens allvar och vet inte vad de ska göra mot kvicka, energiska, hungriga Quebecare.
Hur är det möjligt?
Det blir bättre, under några byten här i slutet ser framförallt Carl Carl ut som en lika svår motståndare för Michael Corleone som Hyman Roth i tvåan (jag kanske ska sluta med det här…dom som inte kan sin Gudfadern lär klia sig i huvudet), men ändå.
Jag kan verkligen inte fatta att den förväntade anstormningen i öppningen blev…det där.
Hade Habs fått in en puck till hade vi kunnat boka rum i Montreal på lördag redan nu.
* * *
Just när de släckt ner i hallen och AC/DC dånar på hangarfartygsnivå och hemmafansen plötsligt får syn på sin hjältar på jumbotronen, på väg genom spelargången…just i det ögonblicket är stämningen så elektrisk att hjärtat nästan stannar.
Men så tar om inte PK så i alla fall den plötsligen livsfarlige Arne Weise – också känd som Dale Weise – det ifrån dem…
Den stora frågan nu är ju om de kommer ta tillbaka det?
* * *
Det har inte spelats många matcher i det här slutspelet utan att hemmafansen varit vansinniga över utvisningar där spelare som anses bli inknuffad i målisen åker ut för goalie interference.
Men igen:
Regeln är att man måste göra något för att förhindra att köra in i keepern även, när man blir knuffad.
Just the way it is, skränfockar.
* * *
Men det är väl den gamla grejen.
Ett lag kan vara överlägset mot nästan hela ligan, men ha enormt svårt mot en specifik motståndare.
För Boston är Montreal för alltid den motståndaren.
Jag kan i alla fall inte tänka mig någon annan de skulle ha börjat så uselt mot i en sån här match.
* * *
Tack PlayoffWill, det var fint sagt – det känns härligt att få dela kvällen med dig också.
Och vi som höll på att bli osams ett tag….
* * *
Chara var dålig i förrgår – och han har varit direkt undermålig i den här perioden.
* * *
Stopcomplaiing, cannoli är en väldigt dekadent italiensk bakelse – men i de här sammanhangen framförallt symbolen för allt gott i livet.
Det är du inte ska glömma…
* * *
Å andra sidan är Bruins det mest momentum-känsliga laget i hela NHL.
De kan verkar loja och tröga och allmänt borta – och sedan förvandlas till en rytande grizzly i ett enda fingerknäpp.
Våra svartgula vänner i spåret får hoppas på det.
* * *
Nu ska det smaka med en cannoli till kaffet.

Tick tack.
Tick tack.
Ja, det är väl bara att fortsätta på det krutdoftande gunslinger-temat från Pittsburgh igår.
24 timmar senare äger ju samma slags spektakulära skådespel rum i Boston.
Fast det här är nog ärligt talat ännu större och ödesmättat än en Vilda västern-duell i Macahan-land.
Det här är en avgörande skyttegravsstrid på en belgisk åker under första världskriget.
Det här är ett chicken race på Indianapolis Speedway där två racing-ekipage är på kollisionskurs i 250 knyck och ingen tänker blinka först.
Det här den slutgiltiga uppgörelsen i ”Gudfadern”, när Michael Corleone gör upp alla familjens räkningar – och The Mexican Standoff i slutet av ”Reservoir Dogs”, efter att Michael Madsens Mister Blonde skurit örat av polisen.
Det här är en Game 7 mellan Boston Fucking Bruins och Montreal Fucking Canadiens.
Så stora och mäktiga happenings får man bara uppleva några få gånger per liv.
Så ojvoj – häng med nu.
* * *
Jo, sent omsider krånglar Bruins faktiskt fram en ackreditering och det är bra jobbat det; detta är the hottest ticket in town om det någonsin funnits en.
– Men, säger den PR-ängel som genom hela den här omöjliga serien jobbat så stenhårt för att alla ska vara nöjda och glada, det är ett hål i i bordet vid den plats där du ska sitta.
???
– Eh, ja…det ska vara en kamera där egentligen. Inte idealt, men jag har sett andra som täckt över hålet med sina laptops. Det brukar funka.
Okej.
Ja, jag är glad bara över att vara här och har väl datorhelvetet i famnen om det skulle vara så.
Habs kommer redan under grundserien med mediaföljen som invaderar pressläktare över hela kontinenten som gräshoppssvärmar.
Man kan bara tänka sig trycket när Le Club ska spela Game 7…
* * *
Det enda tråkiga med att sitta här just nu är vetskapen att den här serien obönhörligen tar slut ikväll.
Den har varit slutspelets överlägset mest actionfyllda, händelserika och underhållande och jag befarar att jag kommer sakna den som jag inte saknat någonting sedan Sopranos-finalen.
Men ännu återstår några timmar och ni vet hur det är:
Det är på slutet alla bra fester blir som allra roligast.
* * *
Jag visste att det skulle hända till slut och mycket riktigt.
När jag checkar in på flygplatsen i Pittsburgh, efter ännu en vidrig bagarväckning, tittar snubben som står vid incheckningsdisken upp från mitt ID och hojtar:
– Bjurman? Så heter ju han i ”The Girl With The Dragon Tattoo”!
Mm, han gör det.
Och han är en av de vidrigaste karaktärerna i den svenska litteraturhistorien.
Jävla Stieg.
Jag befarar att bokmalen vid incheckningsdisken tror att jag är förlaga till Larssons svin och som straff tänker ge mig mittsäte längst bak vid toaletterna, men i själva verket får jag en egen tvåa på nödutgångsraden.
Nästan obehagligt…
* * *
Pernell Karl Subban syns inte på isen under morgonvärmningen, men Storbjörn och Lillbjörn får vänta med att korka upp champagne.
Slutspelets störste artist är in the house nu, kommer att spela och ska ta allt ifrån er…
Det var ju så han sa när han ombads beskriva sina känslor inför denna do-or-die-dans.
– I can’t wait for the crowd, the noise, the energy in the building. I can’t wait to take that all away from them.
Det ska, utan att lägga några övriga värderingar i det, bli ett sant nöje att se honom försöka.
* * *
Det bästa med att Penguins åkte ur är att man slipper passera säkerhetskontrollen på Pittsburgh International fler gånger – landets långsammaste, otrevligaste och mest omständliga.
* * *
Seidenberg eller inte Seidenberg – det är återigen frågan i Gaaaaden
Någon i mediahopen försöka luska med Uncle Fester Julien om det finns någon chans att Charas tyske lekkamrat gör comeback redan ikväll
– Nej, det tror jag inte. Då skulle jag bli mycket överraskad, svarar onkeln.
Somliga tycker att det låter som han bara mörkar (personligen tycker jag snarare det låter som att han försöker driva med vissa journalister, men det är bara jag…) och nu svallar ryktesvågorna så höga att David Hasselhof skulle kunna surfa på dem.
* * *
En god vän från tredje statsmakten i Kanada kommer fram och berättar att han översatte mina blogginlägg från andra matchen här i Gaaaden på Google Translate – what? – och frågar:
– Inledde du verkligen ett inlägg med ordet ”Motherfucker”?
Jo, he he, jag gjorde väl det.
– Great lead.
Ja, det tyckte jag också, men insikten att de här inläggen översätts till engelska känns mycket skrämmande.
To tweak Tortorella’s appeal to Pat Leonard a little bit:
Stop translating, Chris!
* * *
Efter matchen i förrgår kungjorde Uncle Fester frankt att han förväntar sig att Bruins vinner den här matchen.
Hur kan du vara så säker, undrar en journalist idag.
– Well, hur skulle det låta om jag sa tvärtom?
Det skulle låta som musik i öronen på hela Montreal…
Herr coachen säger också att Bruins måste spela som Bruins om de ska kunna vinna ikväll och jag kan bara hålla med.
Vad jag kan minnas har de inte en enda gång under den här serien lyckats etablera de där karaktäristiska, långa mangelanfallen när det känns som att de håller på att krama safterna ur motståndarna och det är möjligt att det är Habs som förhindrat dem från det, men ikväll måste de få några såna till stånd i alla fall.
* * *
Jo, jag är ännu mer somna-i-pastaprimavera-trött idag, bloggen går verkligen på ångor nu.
Men prisa gud för Patrick Kane.
Om inte han – som alltid, höll på att säga – avgjort i X:et igår hade jag fått åka vidare till Chicago efter ännu en bagarväckning i morgon.
Då hade det nog blivit soppatorsk.
Nu får jag ägna en ledig torsdag åt att fylla på bränsle istället.
Hurra!
* * *
Habs bild är att Bruins disrespectat dem i varje match.
– Helt klart, det är inget snack om saken, säger Brie-osten.
Denna disrespect ska de nu, förstår man, använda för att, som PK beskrev det, ta allt ifrån björnarna.
* * *
Nu har jag tagit mig upp till pressläktaren och hittat min plats, komplett med hål i skrivbordet och allt.
Det är rätt lugubert, men innebär inga större problem och om kollegan till höger från Toronto Star bara kan låta bli att komma hit blir det hur festligt som helst.
Vad ska han här att göra överhuvudtaget, liksom. Det är Montreal som spelar. Inte Toronto!
* * *
Så Henke spelade sin sjätte Game 7 igår?
Zdeno Chara går upp i sin elfte ikväll – och passerar därmed Martin Brodeur, Andrew Ference och Scott Gomez (!) på rekordlistan bland nu aktiva NHL-spelare.
Då har man viss erfarenhet av den här typen av situationer och sådan erfarenhet kan vara påfallande viktig.
* * *
Det är utsålt ikväll.
Ja, att det är det här i Gaaaaden behöver jag förstås inte berätta.
Men:
Det är utsålt i Bell Centre också.
Jo, 21 000 galna Quebecare sitter där och följer den här matchen på jättelika bildskärmar och kommer garantera att både sjunga olé olé olé och bua åt Chara.
Hockey är inte mindre i Kanada än vad katolicism är i Vatikanstaten.
* * *
Loui Loui vill förstås till konferensfinal alldeles oavsett, men det faktum att han har chansen att få spela en sån mot Henke är garanterat en extra skvätt bensin i motivationssoppan.
Dom är goda vänner och det finns mycket lite Loui Loui är roligare än att förstöra somrarna för kompisen genom att påminna om mål han gjort på honom under grundserien.
En konferensfinal…oh boy, han skulle kunna få mobbingmaterial för ett helt decennium.
* * *
Ikväll ingår till och med smaskig cannoli i det skamlösa utbudet av delikatesser i Gaaaaadens presspentry.
Alla som kan sin ”Gudfadern” – för att nu koppla tillbaka till den – vet hur stort det är.
Ni vet scenen när Clemenza blir upphämtad av Paulie, som snart ska komma att vila bland fiskarna, hemma i huset och just när han tryckt ner sin omfångsrika ändalykt på passagerarsätet ropar nån som man aldrig får se men rimligen är fru Clemenza:
– Don’t forget the cannoli!
Clemenza suckar:
– Yeah yeah.
Lite off topic kan tyckas, men det där är en viktig levnadsregel:
Don’t forget the cannoli.
* * *
Med tanke på att Habs svepte Ekeliws gossar från västra Florida låter det kanske lite konstigt, men Montreal-media vill ha fört till handlingarna att det här är Carey Price s fjärde elimination-match den här säsongen.
Och visst:
Han var ju med i OS-slutspelet också.
* * *
Vän av ordning undrar kanske hur i hela friden jag kan hoppas på att följa Stanley Cup-final från pressläktaren när det är svårt att få plats under andra omgången, men i finalen tar NHL centralt över hela verksamheten och då blir Biffen plötsligt behandlad som rena entrecoten, så no worries
* * *
Carl Söderberg – Carl Carl som han numer kallas eftersom hans radarpartner Loui Eriksson sedan länge kallas Loui Loui, efter den gamla rockklassikern (ja, ibland är det lika omständligt här som i säkerhetskontrollen på Pittsburghs flygplats…och jävlar vad många inskjutna satser överallt) – har varit alfahannen i björnflocken de senaste matcherna och kommer att äga den här kvällen också, det känner jag på mig.
* * *
Den allmänna känslan i rapporterna från St. Paul idag:
Bacon kommer inte till Minsk.
* * *
Nope, ingen Seidenberg på isen under värmningen och då skulle även jag bli mycket överraskad om han spelar.
* * *
Therrien ändrar inte i det vinnande laget, så tråkigt nog:
Ingen Dogge på isen.
Däremot Dogge på pressläktaren så det kan bli roliga rapporter om honom i alla fall.
* * *
Nån gång ikväll ska Shawn Thornton och PK Subban skaka hand.
Bara en sån sak…
* * *
GM Bergevin påminner mer om GM GM än om Shero när han spankulerar av och an i pressboxen.
Det här är en rätt stor kväll i hans liv.
* * *
Vad jag tror?
Erfarenheten har lärt mig att inte tro någonting när det är Game 7.
Vad som helst kan hända.
Det är det som är så hypnotiskt.
* * *
Okej.
Upp till kamp, sista striden det är.
En klassiker börjar alldeles strax.
Och hey:
Don’t forget the cannoli.

Pittsburgh – NY Rangers 1-2 (Slut)
Minnesota – Chicago 1-2 (Slut)
* * *
När det lugnar ner sig runt den store matchhjälten i Rangers omklädningsrum och den febriga mediahopen börjar skingras kan jag inte låta bli att påpeka att det bästa med det här är att jag slipper ställa en viss fråga…
Kung Henrik böjer till brättet på Broadway-hatten – som givetvis sitter på hans hjässa – och flinar.
– Där hade du tur.
Jotack.
Jag vet.
* * *
Det är inget roligt alls att se coach Bylsma på presspodiet efteråt.
Han är riktigt bedrövad, värre än i Sotji efter USA:s fiasko mot Finland.
Men det verkar som att medlidandet bland Penguins verkliga makthavare är begränsat.
Enligt uppgifter i både Tribune och Gazette – de två lokalbladen – har majoritetsägarna Mario Lemieux och Ron Burkle och vd:n David Moorehouse redan bestämt sig för att slänga in en handgranat i organisationen under sommaren.
Såväl Bylsma som GM Shero kommer få gå, liksom assisterande tränare, delar av Front office och delar av spelartruppen.
”Expect the action to be seismic”, mullrar brutale Dejan Kovacevic i en spalt som är just så skoningslös som man kan förvänta sig.
* * *
Henke får frågan om han tänker se Game 7-duellen mellan Boston och Montreal som hockeyfan, rival eller bara som avslappnad soffpotatis.
Han skrockar suckande:
– Jag vet inte om jag tänker se den alls. Det har varit intensivt ett par dagar, det skulle vara skönt att koppla bort hockey.
Åsikten går att förstå, men för fan.
Game 7 mellan Boston och Montreal.
Henke..
* * *
Till och med Pittsburghs borgmästare Bill Peduto är tydligen informerad om att Penguins kommer att vara en helt annan klubb nästa säsong.
– Det här är var slutet på en era, twittrar han.
* * *
Tungt för MN Johan ikväll, bloggen och alla dess läsare lider med dig.
Men Wild har gjort det fantastiskt bra, framtiden är ljus och redan nästa säsong kommer laget – måhända spetsat med Tomas Vanek – vara en sann contender.
* * *
Det är svårt att ens sätta ord på hur jävla bra Henke alltid är så fort det blir såna här RIKTIGT stora matcher.
Fem raka Game 7-segrar – och sammanlagt fyra insläppta mål under de fem matcherna.
Det är inget annat än NHL-rekord det.
Han pratar själv hellre om laget, hur bra det spelat de sista matcherna, men lyser samtidigt i hela ansiktet av tillfredsställelse.
– Ja, det här är så jävla underbart. Euforiskt.
* * *
Patrick Kane, ja.
DÄR har vi en gunslinger för de stora duellerna.
Hockeyns egen Bill Wild Hickok.
* * *
Sid meddelar efteråt att nej, han har inte spelat skadad – och därför blir även han måltavla för saftig kritik.
Hårde Dejan skriver rakt ut att ”kaptenen svek sitt lag” – men också att det var ömsesidigt, för det finns ingen i Penguins modell 2014 som skyddar honom och Malik.
* * *
Jamen, för i helvete.
The Moooooose.
Hedbä är såklart den allra största svenska favoriten som haft en pingvin på skjortbröstet.
Jag ber verkligen, verkligen om ursäkt för denna obegripliga fadäs.
* * *
RC Colan kommer jag sakna…
* * *
Frågar Henke vad antagonisten Sid sa under the handshake.
– Nja, inget speciellt. Good job, typ.
Onekligen en korrekt iakttagelse.
* * *
Man vet att man inte är i Philadelphia när man sveper förbi hotellbaren på väg till rummet för att randa och ser Penguins- och Rangers-fans stå och dricka tillsammans.
* * *
Och jag som var på väg att kasta ackrediteringsbrickan till Garden…
Morsning.
Men jag var verkligen helt säker på att Rangers skulle torska redan i femte matchen och jag var tämligen säker på Penguins-seger ikväll också.
Att dom skulle kunna slå Penguins i tre raka, varav två på bortaplan, det föreföll inte mer sannolikt än att John Tortorella skulle starta charmkurs.
Men något hände verkligen med Rangers när de slöt sig runt Martin St. Louis efter hans tragedi – och samtidigt chokade Pittsburgh.
Man vet ingenting, det är det enda man vet.
* * *
Första matchen i den östra konferensfinalen kommer spelas tidigast lördag, säger dom.
* * *
När jag sätter punkt för dden mening går åskan över Pittsburgh.
Det dånar olycksbådande och hotfullt.
Så typiskt…
* * *
Nu är det två gunslingers som börjar ladda revolvrarna med ammunition uppe i Beantown också.
Om mindre än ett dygn står de utanför saloonen, beredda att dra.
Tick tack.
Tick tack…

Ja, det hade ju inte behövt sägas ens.
Patrick ”Showtime” Kane gör det.
Så gör riktiga stjärnor.
Hela tiden.
Så visst:
Chicago Blackhawks tillbaka i konferensfinal igen.