Ojvoj.
Det blir Overtime i Minnesota.
Snacka om Ödets timma.
Jag vill inte ens tänka på hur det känns i MN Johans mage…
Han vet ju det vi andra också vet:
Blackhawks hör till de bästa i världen i den här grenen och har truppen full av superstars som väldigt gärna kliver fram till scenkanten och slår den avgörande piruetten nu.
Sharp, Toews, Keith, Hossa, Seabrook och framförallt:
Sugar Kane.
Showtime igen kanske?
Å andra sidan – Mikael Granlund kan han också.
Det är honom MN Johan får hoppas på här i Ödets timma…

Såja.
Intervjuer gjorda, de första texterna lämnade och redaktörerna hemma verkar tillfreds.
Men innan slutrapport:
Låt oss följa det som händer mellan Wild och Blackhawks i X:et de sista tio.
Ödets timma verkar i sanning vara slagen där också.
Är ni peppade?

Det är alltså Pittsburgh som är gunslingern som ligger kvar död i dammet
Rangers vinner med 2-1 och går vidare till konferensfinal.
Det hade jag aldrig trott.
Mer sen.

Pittsburgh – NY Rangers 1-2 (Period 2)
* * *
Det som nu blivit en regelrätt eldstrid fortsätter och Penguins får ner Rangers i gruset med en praktfull fullträff
Då tror i alla fall jag att John Wayne från Manhattan är dödligt sårad.
Men icke.
Itsället börjar Rangers plötsligt spela som i början igen och innan någon hinner säga Tampa 94 gör Brad Richards ett PP-mål på assist från Martin St. Louis.
Sen är det hårt och jämnt och han den där Hank – ett riktigt cowboy-namn! – visar att han kan ta fler skott än någon annan i hela Vilda västern.
Oerhörd fortsättning följer.
* * *
Jo, dom har färskpressad Juice i Pittsburgh.
Naturligtvis är det han som spräcker Lundqvists nolla till slut.
Big game, big goal – det är the story of Jussi Jokinen.
* * *
Nu är The two-headed monster fullständigt igen – Disco Dan parar ihop Malkin och Crosby i mittperioden.
* * *
Tro på fan om jag inte springer in i Shero på pressmuggen även här, under de korta minuter jag hinner avnjuta periodpaus.
Vi börjar bli toalettpolare.
Den här gången påminner han dock lite mer om ex-kollegan GM GM.
Kavajen hänger på en stol nånstans och ansiktet har en viss nyans av tomat.
* * *
Bra fråga, Frankenstein.
Jag frågade faktiskt Crosby en gång om det inte var på tok för få svenskar i Pittsburgh.
– Jo, sa han och log, den ende vi haft under min tid är Nils Ekman. Det kanske är för lite.
Sen kom ju Dogge också, men by all means – jag vill verkligen ha in ett blågult block här.
* * *
Dom verkar ha vattnat Flower med rätt sorts stärkelse ikväll också.
Han gör några riktigt formidabla ingripanden i den här perren – och kan inte lastas för något av målen.
* * *
Innan Crosby-eran hade vi för all del Ulf och Kjell Samuelsson här också, liksom Tomas Sandström, Markus Näslund, Anders Håkansson (nämnd för andra livebloggen i rad – jag ser det som en stor framgång!), Willy Lindström, Andreas Johansson, Mockfjärd-ikonen Stefan Bergqvist, Hans Jonsson, Fredrik Olausson, Micke Samuelson, Dick Tärnström, Niklas Nordgren, Mathias Johansson och herr Poppe Popovic (ja, Nordgren och Johansson får jag fram först efter googling – och att Olausson var här också hade jag helt glömt).
Det är ändå inte så lite.
* * *
Några gånger byter Rangers manskap lika slarvigt som Kris Kristoferson byter kläder i ”Sunday Morning Coming Down”.
* * *
Fundersam, det är för jämnt för grinighet.
Alla är för fokuserade på det som måste, verkligen MÅSTE, göras – och på mycket goda grunder rädda för att ta utvisningar.
* * *
Well, har Penguins explosiv juice i sin Jokinen så har Rangers avslagen Tippex i Big Rick Nash.
Är han överhuvudtaget här i afton?
* * *
Morronrock, du får hänga med i svängarna.
RC Cola är en Consol Energy Center-klassiker av samma kaliber som Mario himself.
Det är vad man får här – och bara här.
* * *
En period kvar.
En period till the handshake.
En period när alla bränner allt krut och tömmer patronbältet och skjuter tills avtryckaren går sönder.
En period…

Pittsburgh – NY Rangers 0-1 (Period 1)
* * *
Det är gunslingern från Broadway som drar först – eller om man nu ska beskriva det som att Brian Boyle skjuter från höften när han och polarna i fjärdekedjan till allmän chock klapp-klappar sig fram till det första målet.
Fast han träffar inte pingvinen i hjärtat precis.
Om hemmaspelarna inte omedelbart ställer sig upp så kan man då åtminstone beskriva det som att de kommer upp på knäna – och laddar på med moteld så tomhylsorna flyger över isen.
Efter målet är det i princip bara Penguins, de ligger på oavbrutet och Lundqvist får veta precis hur den där skunken på Essingeleden känner sig och ett är säkert:
Om det fortsätter likadant kommer Pens förr eller senare att vända på det här.
En gunslinger kan inte försvara sig till seger…
* * *
Den inledande anstormningen från Penguins som jag kunde satt resten av årets sovmorgnar på uteblir dock.
Det är mycket konstigt.
Dom har sedan i söndags pratat oavbrutet om att de måste komma ut stenhårt och få en bra start och så inleder de med att…ja, tveka på hanen.
Först när Rangers fått in det första mål som i de sex tidigare matcherna slutat med seger kommer attacken.
Disco Dan får försöka förklara för Mario senare ikväll.
* * *
Min enda förhoppning ikväll är att domarna inte får något som helst inflytande över utgången och hittills finns det inget att klaga på hos herrar Pollock och Joannette-Jeanette.
* * *
Bylsma har delat på the two-headed monster nu när allt står på spel.
Och varför inte?
Det är, historiskt sett, när Crosby och Malkin opererat i varsin kedja Pens haft som störst framgång.
* * *
Han var med på matchvärmningen, men nu sitter Carbomb Carcillo på läktaren igen.
Det får vara någon måtta på underhållningen, tyckte Vigenault.
* * *
Det var tryck i kastrullen i fredags också, men ikväll…det är som att krutrök liksom hänger i luften här inne och trumhinnorna bågnar av decibelattacken redan under nationalsången.
Får pingvinerna inte den energi de behöver av det HÄR stödet, då är det något fel,
* * *
Så här hög profil har målskytten Brian Boyle inte hållit i en slutspelsperiod sedan Rangers serie mot Ottawa 2012, när han fram till hjärnskakningen var lagets bästa forward.
* * *
Fast till skillnad från i fredags är det faktiskt några enstaka Rangers-fans här ikväll också.
Det hörs under en nationalsång som plötsligt perforeras av det typiska New York-brölet vid bekanta avsnitt – och det hörs när Boyle gör 1-0.
Små rop av gränslös lycka mitt i tystnaden.
* * *
Marc Staal får veta vad Steel Town tycker om honom varje gång han rör pucken.
Inte så mycket.
* * *
På min del av pressläktaren skulle man kunna tro att Björn Dähli befinner sig i upploppsjakt på femmilen i ett OS och behöver ta in tre sekunder till.
Min norska vän har mycket svårt att hålla nerverna i schack och blir emellanåt som Jimmy Fallon i ”Fever Pitch”, i synnerhet när den lille gutten är inne.
Det är mycket underhållande.
* * *
Jag tror det ska ringa när Penguins får PP här på slutet, men det är riktigt blekt och efter en minut förstör James Neal – tänka sig – allting genom att ta en egen utvisning.
* * *
Just när jag skriver det kommer Kryckan Krüger gående på en storbildsskärm jag har framför mig.
Själv ska jag gå och hämta lite mer RC Cola.
Nu laddar dom om…

Det är high noon i Dodge City.
Solen bränner obarmhärtigt från en djupblå himmel, dagen står alldeles stilla och Main Street ligger övergiven och öde, sånär som på en tumbleweed som blåser förbi och försvinner in mellan de gistna fasaderna.
Men bakom glipor som försiktigt öppnas i gardiner bakom stängda fönster syns spända blickar, nervösa steg kan höras på trägolven inne i igenbommade butiker och på andra sidan planket vid hovslagaren viskar några tonårspojkar upphetsat.
Något ska hända här, något olycksbådande hänger i luften.
Allt är tyst – utom klockan i stadshusets torn.
Den räknar obönhörligt ner varje sekund.
Tick tack.
Tick tack.
Plötsligt smäller det till i saloondörrarna i ena änden av gatan och en gunslinger kommer ut i dagsljuset, ställer sig bredbent mitt i gatan, viker ner hattbrädet och blottar revolvern i hölstret på höften.
Strax därefter smäller det till i likadana saloondörrar i andra änden av gatan och ytterligare en gunslinger kliver ut och ställer sig i samma position.
De stirrar varandra stint i ögonen, rör långsamt högerhanden mot höften och…
Tick tack.
Tick tack.
Vem drar snabbast, vem prickar rätt?
Snart är det avgjort.
En kommer ligga död i dammet, medan den andre rider vidare mot nya äventyr…
Just där, just i det andlösa ögonblicket, befinner vi oss i Consol Energy i Uptown Pittsburgh ikväll.
Två av Nordamerikas sexton bästa gunslingers står öga mot öga i en vilda västern-duell mitt på gatan och ska precis dra revolvrarna.
Ödets timma är här för Pittsburgh Penguins och New York Rangers.
Det är allt eller inget nu.
Do – or die.
Hur var det P.K Subban sa igår?
– Det är nu legender föds.
Ja, så var det när Wild Bill Hickok och John Wesley Hardin dog sina skjutjärn i i Vilda västern och så är det när Stanley Cup-slutspelets stora showdowns avgörs i mördande Game 7-draman.
Nu rör de händerna mot hölstren.
Snart ekar ett skott genom den spända tystnaden.
Tick tack.
Tick tack.
* * *
Alla som reser mycket i jobbet vet att det är vanskligt att flyga samma dag som ett evenemang ska bevakas och/eller ett viktigt uppdrag utföras.
Flighter kan bli både kraftigt försenade och inställda, i synnerhet på en kontinent med ett klimat så dramatiskt som det här; de nordamerikanska vädergudarna har ju rent Tortorella-temperament.
Så såna gånger ska man helst ha god marginal och checka in på lämpligt hotell redan kvällen innan.
Men det fanns helt enkelt ingen tid igår, så jag får plåga mig genom en brutal bagarväckning – med extrahjälp av telefonassistenter hemma i Sverige; stort tack till både Eken, Soffan och Cee-Jay – och hinner oroa mig en smula för både kraftig vind och hotfulla moln över Queens, men kommer till slut iväg och är mycket lättad när vi slår ner hjulen i den disktrasefuktiga sommarvärme som fortfarande håller västra Pennsylvania i ett järngrepp.
Tröttman är sedan betydande under en tidig lunch på det förträffliga Marriott-hotellet vägg i vägg med Consol, jag håller på att somna mitt i primavera-pastan, men nu pumpar adrenalinet som en vårflod i Norrbotten så den har dunstat bort.
Det.
Här.
Ska.
Bli.
Så.
Satans.
Kul.
* * *
Geno Malkin verkar avslappnad och trygg i sin segervisshet.
Han rentav ”gör” en halv Mark Messier och mer eller mindre garanterar seger ikväll.
– Vi vet att vi kan vinna. Och det gör vi, säger han.
Ojvoj.
Såna uttalanden gäller det att man backar upp.
Fast är det någon som ger intryck av att kunna göra det är det just det ryska monstret med nummer 71 på ryggen.
I övrigt är det dock något ödesmättat, sammanbitet och nästan ilsket i hemmalagets approach inför den här episka kvällen.
Hela organisationen och hela stan är upprörd över att en serie pingvinerna hade full kontroll över efter fyra matcher slutar här, vid avgrundens rand, och redan i söndags gick det att ana att starka krafter runt laget fått nog och helt enkelt vägrar gå med på att ännu ett magnifikt grundserieframträdande slutar med playoff-flopp.
Självaste Mario klev efter slutsignalen in i omklädningsrummet på Garden och hade ett enskilt samtal med Sidney Crosby; oklart om vad – Sid ville inte säga annat än att Mario är en av få som vet hur han har det.
Dagen efter satt både Crosby och Malkin på podiet i mediarummet här i Consol, vilket är ungefär lika ovanligt som att Gud och Jesus visar sig samtidigt.
Och nu är känslan att såväl de två superstjärnorna som lagkamraterna samlat sig för ett rungande jävla vulkanutbrott till match.
* * *
Efter den lyckades landningen på den där flygplatsen ute i skogen såg det dock ut som jag skulle få problem i alla fall.
Väskan dröjde nämligen.
Länge.
Om den inte kommit hade jag fått gå på Game 7 i jeans, bowlingskjorta och sneakers – och det hade känts precis lika bekvämt som att gå på Kartellen-konsert i business-kostym.
Men till slut rullade den ut på bandet, sprängfull och blytung och fin.
Bara de som sköter ackrediteringsadministrationen i vissa nordöstliga städer kan höra av sig någon gång ska vi ju uppleva fler historiska kvällar under den här trippen…
* * *
Pingvinerna slåss för chefens jobb ikväll också.
Jo, åker dom ur så här tidigt igen – ja, andra omgången är väldigt tidigt i Pittsburgh-perspektiv – tror, för att inte säga kräver, många att Disco Dan får sparken.
Läs bara här vad Dejan Kovacevik på Pittsburgh Tribune-Review, en av de mest skoningslösa hockeypennorna i Nordamerika, skrev efter matchen i söndags.
http://triblive.com/sports/dejankovacevic/dejancolumns/6082990-74/game-crosby-sunday#axzz31SZe298N
Det är en av de mest svidande lokalpress-salvor jag tagit del av.
Själv tycker jag att Bylsma är en förträfflig coach och en ännu förträffligare person och det råder ju inga tvivel om att han skulle få nytt jobb i NHL inom en kvart, men visst:
Det är hans ansvar att spelarna är redo för matcher som de två senaste och det är tillika hans ansvar att de inte förlorar sig i frustration när det inte går som de vill…
* * *
Ni som var med igår vet att det var mycket som var skrynkligt i den där tunga väskan, men åtta år på Stanley Cup-touren med tajta in – och utcheckningar har lärt en gammal Biff att lösa den sortens ekvationer.
Efter en eftermiddag med badrumsånga och Marriotts science fiction-artade strykjärn har jag, som sig bör, framtoningen hos en nytvättad konfirmand igen.
* * *
Det är mycket, inte minst i New York-media, om att Kung Henrik vunnit fyra Game 7 i rad – och bara släppt in tre mål på de fyra matcherna.
Jag vet inte hur mycket sådan statistik egentligen betyder, men visst:
Han brukar vara som allra bäst i de allra största matcherna.
Och ikväll lär det behövas.
Han kommer, som vi brukar säga, att få se mer gummi än en död skunk på Essingeleden i fredagsrusningen.
* * *
Det är jävligt mycket kullar i Pittsburgh.
* * *
Ingen har kommit lika långt under skinnet på Sidney Crosby i den här serien som Dominic Moore och kedjekamraten Brian Boyle fick igår frågan hur det kommer sig.
Boyle skrockade.
– Jag har spelat mot ”Dom”. Han är bra på det…
* * *
Pittsburgh kan få komma att fira med juice i natt.
Jussi Jokinen – som ju kallas Juice – har som bekant alltid haft en förmåga att göra de stora målen i de stora matcherna.
Det är såklart ingen tillfällighet.
Han vill vara med i de skarpa lägena, vill ha pucken när andra gömmer sig, vill vara den som avgör.
Jag älskar den sortens idrottsmän.
De andra, de som gömmer sig och helst hoppas att någon annan fixar det, påminner alldeles för mycket om mig själv….
* * *
Bloggens entré i Consollen denna potentiellt historiska kväll hör inte till de mest grandiosa.
Först är det en en vakt jag aldrig sett förut som suckar:
– Jaså, är du här igen.
???
Sen blir jag påhoppad av en av de bombhundar polisen, mycket ambitiöst, undersöker pressrummet med några timmar före showtime
Han biter inte, men vill nafsa i den orange-vita slipsen…
Kanske säger det något om hur alla svenskar kommer att bli bemötta i P-burgh i afton.
* * *
Båda lagens beat-reportrar tycker att Kung Henriks Watergate-böter är löjliga.
Fast av olika skäl.
I New York går visan:
– Lundqvist får böta fem hundra dollar för att han skvätter lite vatten på Crosby, men Crosby får ingenting för att han spearar Moore.
I Pittsburgh säger dom:
– Lundqvist får böta fem hundra dollar för att han skvätter lite vatten på Crosby, men Marc Staal får ingenting för att han crosscheckar Crosby i huvudet.
Hihi.
* * *
Pernell Karl fortsätter leverera – även utanför isen.
Uttalandet om hur han känner inför Game 7-tumultet i TD Garden hör till slutspelets allra bästa.
– I can’t wait for the crowd, the noise, the energy in the building. I can’t wait to take that all away from them.
Så låter det när man sticker ut en hals – och så låter det också när man är en sann artist.
* * *
Apropå Lundqvists lilla vattenskvätt kan man ju konstatera att han inte heller innan den incidenten hade samma status som Heinz ketchup i Pittsburgh, men nu lär han bli grundligt hatad och utbuad.
Jag tror han gillar det.
* * *
Hälsar på Kenny Albert i presshissen och hoppas för några ögonblick att jag kan glädja er med beskedet att han kommenterar ikväll, men innan dörrarna slår igen hastar även Doc Emrick in.
Så tyvärr.
Kenny gör ”bara” radio åt MSG, det är Doc som talar i era öron…
* * *
”Buckle up, baby”, står det fortfarande på banners och billboards runt hela Consollen.
Sällan har den uppmaningen känns mer relevant än ikväll.
Jag har sett något dussin Game 7-rysare, tror jag vi kom fram till senast, och de har alla varit magiska men det är något extra speciellt med den här.
Den är förstås inte uppe där med finalklassikerna 2009 och 2011, då nådde vi den högsta formen av hockeynirvana, men därutöver kan det vara den allra mest laddade.
Antagligen just för att så infernaliskt mycket står på spel för vredgat sammanbitna Pittsburgh – och för att så starka känslor fortfarande sjuder i Rangers-lägret efter St. Louis-tragedin.
Som sagt:
Buckle up, baby.
* * *
Sen nyhet:
Gary Bettman och hans handgångne man Bill Daly har haft hemligt möte med stadsledningen i Seattle idag.
Expansionen kommer närmare.
* * *
Jag har trevlig norsk bänkgranne ikväll.
– Grattis till segern, säger hon
Ja, den var så övertygande att vi inte behöver några fler förstärkningar och att frågor om VM till eventuella svenskar som slås ut i natt bara är överflödiga, eller hur..?
* * *
För den som vill ha kontinuerliga uppdateringar under natten kan jag härmed avslöja att den store Jarkko kör Cover-It-Live hemifrån redaktionen i just den här matchen.
Gå in på sportbladet.se och kolla.
* * *
RC Colan flödar redan under värmningen.
* * *
Tick tack.
Tick tack
Nu är det nära
Revolvermännen sväljer hårt, börjar fingra på kolvarna och där:
Pang!

Jaha, dom kastar oss rakt till Disneyland efter slutgurglet i Montreal – och där står det redan 1-0 till Ducks.
Ojvoj.
The highway is alive tonight, som det heter i sången.
* * *
Game 7 i Gaaaden indeed.
Det blir ju lätt en av decenniets matcher.
Och ja – Le Boeuf har ackrediteringsansökan inne i maskineriet.
* * *
Skribenterna här borta beskriver Charas insats som hans sämsta någonsin i en viktig match.
Hårda ord.
Fast jag skulle vilja påstå att det säger mer om hur hög kvalitet han hållit i tidigare matcher än om hur dålig han var ikväll.
* * *
Carey kommer till Game med en nolla i ryggen – och Pacioretty med spräckt nolla.
Ingen nackdel, precis.
* * *
Var det någon i Bruins som inte var framme och skickade snytingar i ansiktet på Gionta under tjafset på slutet?
Och så stod John J:s Uncle Fester och ryade som en hel Tortorella också.
Oj, hur det kan bli.
* * *
Nu drar jag, som förvarnat ner gardinen här.
Bagarväckning väntar imorrn.
Ha så kul om ni kollar på Freeway-thrillern.
Vi hörs från Consol Energy Center.
Där slutar det obönhörligen med en handshake i morgon natt.

Nu tog fan bofinken.
Just som björnen från Beantown öppnat gapet, satt tänderna i Habs delikata franskkanadensiska hals och verkar vara på väg att slå igen käftarna.
Då kommer han.
Då vinner han ett tvåmansrace mot en Chara som sträckt ut sin stavhoppsstav till klubba och är förvissad om att han har även den här situationen under kontroll.
Då gör Max Pacioretty äntligen mål.
Jag tror jag sa det redan igår, men det tål att upprepas:
Mycket ska man vara med om.
* * *
Mot Gaaaaden på onsdag.
För det är 3-0 till Habs och sorry, stora och små björnar, mollar, spencer och andra i spåret:
Inte ens Boston vänder det i Bell Center.
Och det är inte mer än rätt att den här serien – den mest jublande vackra och underhållande i Stanley Cup 2014 – avgörs i en Game 7.
* * *
Ja, den stora hockeyormen har uppenbarligen huggit hållit åt alla håll och kanter.
Så där grovt har ju till exempel ingen som heter Gallagher missat sedan Oasis gav ut sitt tredje album.
Ojvoj, det hade kunnat bli en lång sommar för honom om inte kamrat Pacioretty vaknat.
* * *
Inga sympatier för I-landsproblemen med min garderob?
Fan, till och med alla de bästa slipsarna är skrynkliga och måste fixas till.
The horror…
* * *
Kung Henrik får böta fem tusen dollar för sin inblandning i NHL:s Watergate.
Betydligt mer än Thornton – men det beror på att böterna är baserade på inkomst och Henke tjänar, inte utan skäl, lite mer än Shawn Thornton.
* * *
Ramalama i Bell Center nu förstås, men allra mest jublar dom på Montreal Police Department.
Om Habs förlorat ikväll, efter årets playoff-resa, mot Boston, då hade det blivit blodigt upplopp.
Nu behöver de bara ta hand om en och annan fyllskalle på Crescent Street framåt småtimmarna.
* * *
Jag får snart en psykos av reklamfilmerna dom pumpar oavbrutet i de här jävla Stanley Cup-sändningarna.
Den ansvarige borde få ägna resten av livet åt att fråga utslagna NHL-stjärnor om de vill spela VM.
* * *
Kul tweet från Bell Center:
Hur mycket liv det än är, hur högt fansen än jublar, slår PK Subban så hårt i isen med klubban när han vill ha pucken att det hörs tydligt ända upp till pressboxen.
* * *
Det finns en väldigt stor chans att samtliga serier i denna andra omgång går till sju matcher.
Hur ofta har det hänt?
* * *
Lite saloonslagsmål i tredje nu, tack.
Det vore den perfekta uppladdningen för all-or-nothing-striden på onsdag.

Dynamit i Bell Centre!
Vilken sprakande match.
Och allra mest sprakar Habs.
Det är inte så konstigt.
Dom MÅSTE medan Bruins hemskt gärna VILL – men inte måste.
Sånt brukar ge utslag när två så jämna lag brakar ihop.
* * *
Jag trodde målet han äntligen fick göra i förra matchen var serumet Loui Loui behövde mot det ormgift som plågat honom, men uh-huh:
Så dör klockrent träffar man bara ribban om man är biten av den stora hockeyormen.
* * *
Inte skoj för Habs om Emelin är allvarligt skadad.
* * *
Det är ett väldigt un-Bruin-like misstag Miller begår vid Eller tidiga ledningsmål, men jag har länge haft känslan att denne Miller är den svaga länken i Juliens backuppställning.
Ni som följt dem mer ingående än jag – rätt eller fel, bra eller anus?
* * *
Det ser fint ut, ja rent gentlemannamässigt, när Prusten och Budaj tar paranta nationalsångsvokalissan Ginette i hand just som hon sveper förbi båsen efter sin insats på isen.
* * *
Men hörrni, ha ha, bloggen är inte sur.
Jag försöker förklara hur mycket jag bryr mig om er och vad ni tycker – och hur det skulle kunna låta om det inte var så…
Det är tråkigt när jag inte kan uppfylla allas krav och förväntningar – den här bloggen är mitt lilla barn, mycket lite ligger mig varmare om hjärtat – men ibland går det bara inte.
* * *
In med Dogge!
* * *
Nu ska jag gå på jakt i djupet av min garderob.
Mycket lite som håller för Stanley Cup-slutspel är rent och det ställer till stora problem.
I tidiga omgångar går det att lösa, då bor man i allmänhet på samma hotell flera dagar i rad och hinner lämna in tvätt, men nu är det in och ut varje dag och plötsligt står man här och vet fan inte vad man ska ta på mig.
Tur det finns duschånga och strykjärn i alla fall.

Strax efter lunch idag kom, helt oväntat, beskedet.
Det FINNS plats åt Monsieur Le Boeuf på pressläktaren i Bell Center.
Coolt va?
Men tyvärr.
Vid det laget var det lite för sent att skaka fram rimlig flight och ett ledigt hotellrum och dundra upp till Kanada.
Så här är vi.
Korresoffan revisited.
Inte riktigt samma sak, en livesändning från Katedralen i Quebec hade varit larger than life, men – det blir fest det här med.
Habs mot Bruins.
Game 6.
Allt – eller nästan allt – ligger potten.
Montreal måste vinna, annars är säsongen över – och Bruins måste också vinna, annars tvingas de till en game 7 i Gaaaden i psykologiskt underläge på onsdag.
Let’s roll!
* * *
Det är bråda dagar i Biffen-livet just nu.
Dagens sovmorgon förvandlades till ingenting när hantverkare i lägenheten ovanför började banka med hammare vid nio (om jag kommit åt dem är det nästan så jag övervägt att spruta lite vatten på dem…). Sedan blev det podcast med Junior från Örby, sedan skulle praktiska ärenden ordnas på stan, ett par andra slags texter skrivas och nu är vi här.
Så nu får jag be om överseende igen.
1. Det kan bli lite mer kortfattat än vanligt under Bell Center-dramat, jag är något slut.
2. Det blir ingen freeway-blogg. Jag har bagarväckning för avresa mot Pittsburgh i morgon bitti och måste fan sova någon gång.
Surt och irriterande?
Ja, jag kan förstå.
Men se det som att jag bryr mig tillräckligt för att förklara i alla fall. Det hade varit enklare att bara skita i alltihop och så fick ni väl läsa bäst fan ni ville när det väl skrevs…
* * *
Dogge verkar, olyckligtvis, vara petad igen.
Istället dunkar Therrien in rookien Nathan Beaulieu i laguppställningen.
Vågat.
Och dumt, om ni frågar mig – men jag är också färgad som en hel Picasso-målning i frågan.
* * *
Jag var ju så dum så jag sa att Rick Nash skulle göra mål igår och fick gå med dumstrut hela kvällen, men dåren lär sig aldrig något och därför påstår jag nu att det lossnar för Krejci i den här matchen.
* * *
Kan Thornton ha lockat fram det bästa hos PK med sitt vattensprut i förrgår?
Therrien tror det.
– Brist på respekt kan bara en utmärkt sporre, morrar han.
Hurra i så fall.
* * *
Pojkar och flickor, nu åker vi igen.
Stor match blir det.