Nja, det är inte lika mycket show ikväll.
Inte lika mycket Subban-dans.
Och det beror ju på att björnarna uppträder mycket mer samlat i den här matchen, spelar säkert och tajt och minimerar sina misstag.
Egentligen ska de vara i ledningen också.
Carl Carl Söderbergs miss här i slutet är ju…overklig
Riktigt surt.
Bruins skulle behöva första målet, det är då de verkligen kan spela som de vill och stänga ner den här sortens matcher.
* * *
The Mighty Douglas Crankshaft!
Han manglar själve Thornton så brutalt att han får en standing ovation av Bell Center.
Inte så många skämt på hans bekostnad i kanadensiska tv ikväll, eh?
* * *
Som någon säger, Söderberg tog Juliens uppmaningar om att alltid skjuta högt på Price lite för långt…
* * *
Nej, som Storbjörn och fler andra redan påpekat – Charas tyske lekkamrat Seidenberg är inte på isen.
Men snart kommer han vara.
För faktum är det började twitter-surra om comeback redan ikväll efter morgonvärmningen.
* * *
Det stämmer Julia, jag och Eken satt i källarbaren på Hyatt i Washington och såg några matcher en off-kväll under en serie mellan Capitals och Rangers för några år sedan – och det var nog så att jag bloggade lite Stella Artios-tankad då.
Blev sådär, vill jag minnas, så det här är nog ändå bäst för alla inblandade.
* * *
Båda lagen är sannerligen angelägna om att undvika utvisningar.
Det var bara två under hela kvällen i förrgår – och ingen hittills idag.
Så hade man inte riktigt tänkt sig att detta hatiska möte skulle arta sig, Habs och Bruins brukar ju försöka äta varann till lunch.
* * *
Effe, de flesta journalister delar Leafs-fansens chock över att Carl Gustaf Lindstedt-kopian får fortsätta som befälhavare i Big Smoke.
Det är som att Olle Nordin skulle ha fortsatt med fotbollslandslaget efter Italien-VM 90.
* * *
Pittsburgharen, komplett med ett stekt ägg, får fyra plus.
* * *
Det vore, lyder den här bloggens officiella ståndpunkt, roligt om Anaheim kunde tvinga sig in i serien mot Kings ikväll
* * *
Hör inget av Gaga ännu.
Hon brukar hjälpa dom som har det svårt, så vem vet, hon kanske sitter kvar bakom scenen och har terapisamtal med Rick Nash, en annan stjärna som ju tillbringar kvällen i Pittsburgh…
* * *
Det är inte bara matchen i Bell Center som har mindre nerv än vanligt.
Jag är lite seg jag också.
Det kommer alltid några svackor under ett långt slutspel och här är en.
Ni får lov att ha lite överseende.

Skyll på Lady Gaga.
Det är hennes fel att jag inte kan uppfylla era önskningar om en frejdig barblogg i afton.
För när jag till slut, efter förseningar på LaGuardia och helvetiska trafikstockningar på väg in från den flygplats som på hopplöst Skellefteå-artat sätt ligger mitt ute i skogen, kommer intill centrala Pittsburgh visar det sig att hon spelar i Consol Energy Center i afton.
Det betyder att den bar jag hade tänkt slå ner ändalykten i – på hotellet vägg i vägg med den förtjusande arena – är fullsmockad med unga popfans och ursäkta mig, men så kan vi bara inte ha det.
Inte finns det heller tid att leta rätt på en riktig sportbar i en stad jag ärligt talat bara kan.
Så tyvärr:
Det blir en mer städad hotellrumsblogg från fjärde mötet mellan Canadiens och Bruins.
* * *
Till yttermera visso blir det förmodligen en PK-blogg.
Men eventuella Jimmie Åkeson-anhängare behöver inte vara oroliga – PK på DET sättet är vi bara när andan faller på i detta forum.
PK just ikväll står för Pernell Karl ”P.K” Subban – Montreal-backen som tagit över årets Stanley Cup-slutspel och gjort det till en blixtrande soloshow
Det ska bli fruktansvärt kul att se honom igen, varken mer eller mindre
* * *
Marriott City Center, som detta home away from home i Pittsburgh heter, är det bästa NHL-hotellet i ligan – med tre minuters promenad mellan lobby och pressentré.
Det fanns ett Omni i Atlanta som låg på nästan lika bekvämt avstånd , och från Hilton i Nashville är det nog ännu närmare men betydligt omysigare, så jag står vid badrumsspegeln och gör high five med mig själv
Frågan är väl bara hur roligt det är att försöka sitta här och titta på tv, med fönster ut mot Consols huvudentré, när Gaga drar igång ”Born This Way”…
* * *
Goda nyheter för Boston:
Det låter som att Dennis Seidenberg gör comeback ikväll.
Därmed återförenas ett av världens allra bästa backpar.
* * *
Det var garanterat inte roligare för Rick Nash och Martin. St Louis att läsa tidningen idag än det var att spela tredjeperioden igår.
Ojvoj.
* * *
Dogge får, av rapporterna från Quebec att döma, köra vidare i Game 4
Watch out.
Nu är han uppe i varv och gör det oväntade målet…
* * *
Den förste jag ser när jag checkar in är för övrigt Zippy från Newsday. De andra New York-murvlarna lär också bo här. Så lite senare, när Gaga-fansen åkt hem, kan det nog kanske ändå bli lite ställ i baren…
* * *
McGuire under värmningen: – PK, you know they’re gonna come hard at you. How do you prepare for that?
PK: – I love it. Come hard!
Jag vill vara PK…
* * *
Nu beställer jag upp en pittsburghare på room service (jo, de har en sån!), sen börjar Lady Gaga sjunga och så släpper de pucken i Bell Center.
Enjoy.

NY Rangers – Pittsburgh 2-4 (Slut)
* * *
Ger min pressläktarstol en klapp i ryggen och tar hissen ner i ner till rinken.
Vi ses i oktober igen.
För visst:
Penguins släcker lyset i Garden för säsongen.
Inte en chans att Rangers vinner i downtown Pittsburgh på fredag och tvingar fram en Game 6 här på söndag.
Det är nästan – nästan.. – så jag vågar slänga ackrediteringsbrickan här och nu.
Men det fanns å andra sidan aldrig någon anledning att tro på något annat än det här.
Jag vet inte varifrån så många fick idén att Team Vigneault skulle ha en jättechans.
Pittsburgh Penguins är ett mycket bättre hockeylag än New York Rangers och inget annat har hänt än att vi fått det bekräftat.
* * *
Jussi Jokinen är väl – rätta mig inte om jag har fel, som Abris brukade säga – den ende av Sheros blockbuster-trejder från förra säsongen som fortfarande är kvar.
Jackpot, skulle jag vilja kalla det.
De andra hade mer glamorösa namn men ”Juice”, som han helt coolt kallas, är mannen som alltid gör de stora målen.
* * *
Det tar extremt lång tid innan vi blir insläppta i Rangers-kabyssen efter slutsignalen.
Då vet man:
Spelarmöte pågår.
– Ja, bekräftar Strålle, det var några saker som behövde sägas.
Kan tro det, ja.
* * *
Det var elakt av Marek Malik att offentliggöra sin pensionering just idag.
För det innebar sannerligen inte något gott omen för Henke.
Hans gamla Rangers-spöke kom istället hit och såg till att Staal avgjorde med JUST den typ av självmål den gänglige tjecken brukade rada upp.
* * *
Inför tredje hade Rangers gjort sig skyldiga till 19 ”giveaways” och vunnit enbart 31 procent av tekningarna – och sammanlagt fick de alltså iväg 15 skott i den här måste-matchen.
Statistik säger inte allt, men de siffrorna säger definitivt detta:
Man har inte en chans att ta sig förbi en andra omgång i Stanley Cup-slutspelet, allra minst mot Pittsburgh, om man ger bort så mycket puckar, förlorar så många utvisningar och skjuter så lite.
* * *
Enligt Bylsma var det ingen chansning alls att plocka in Orpik i laget. Han var good to go – men åkte på en helt ny skada i första perioden.
Så kan oflyt också se ut.
* * *
Scott Gomez missade igen.
Nej, förlåt jag menade Wade Redden. Eller nej, fan , Chris Drury. Eh..Bobby Holik?
Mister Sather, vad HETER han?
Just ja:
Rick Nash.
Är han Conn Smythe-kandidat, tro?
* * *
Personligen tycker jag jag det där tvåhövdade monstret ser så hungrigt ut att även nästa motståndare – PK:s lag eller Boston – borde vara lite oroliga.
* * *
Det slutar alltså med att Garden buar så fort Girardi, St. Louis och – framförallt – Nash rör pucken.
– Det känns väldigt tufft, men jag förstår varifrån det kommer. Det här är det motigaste jag varit med om i min karriär, säger Nash.
Ja, well. Man kan tycka vad man vill om det där och helt klart är ju att det inte gör saken bättre – i synnerhet inte när det rör ett mjukost-psyke av den här sorten.
Men det här är New York och så går det till i New York. Fansen har brutala krav i den här stan, de betalar dyrt för att gå på hockey och tycker att de välavlönade stjärnor de indirekt avlönar ska prestera, punkt och slut.
* * *
Nå, nu tar jag och steppar ut på byn.
En liten stund i alla fall.
Sen får vi se hur det blir imorrn.
Blogg från bar eller blogg från hotellrum – det blir ett game time-decision…

Då reser vi oss för sista gången den här säsongen från pressläktaren i Garden och går.
Slut, Penguins vinner med 4-2.
Mer om detta kommer sen….

NY Rangers – Pittsburgh 1-2 (Period 2)
* * *
Nu blommar löken – eller om det är blomman som lökar:
Rangers gör mål.
Och det är geparden från Södertälje – Bork Bork Hagelin – som plötsligt sätter på jetmotorn och skjuter fart längs en autostrada som öppnar sig i det Orpik-fria Pens-försvaret och ögonblicket senare är drygt sju perioders torka bruten.
Sen är det rätt bra och jämn och intressant hockeykamp ett tag, men i slutet lägger Rangers en, eh, präktig lök och släpper in ett mål i numerärt överläge.
Rick Nash – sämre på slutspelshockey än själve Joe Thornton – fäpplar bort pucken i mittzon, Gibbons kommer i nytt friläge, Lundqvist räddar i första läget men Girardi åker förbi returen och istället kan Sutter slå in den.
Så känslan är fortfarande att Garden goes dark efter ikväll.
* * *
Orpik kommer aldrig ut till andra perioden och röken formligen pyser ur öronen på kollegorna från västra Pennsylvania.
För nu är ju Pens nere på fem backar och de kan inte förstå varför Bylsma, i det här läget, chansade med en tydligen inte helt återställd Orpan och petade en fräsch Bortuzzo.
Nej, det verkar lite lugubert.
* * *
Malkin har bara otur – och Rangers samtidigt en jävla tur – som inte gör 3-1 i öppen kasse direkt efter Sutters ledningsmål.
* * *
Det gjorde du väl inte, Maange – var och hur då? Dom har väl finare saker att visa i reklampauserna än korpulenta pressläktarinventarier…
* * *
Malkin kommer instörtande på isen sist av alla efter pausen, så de får öppna zamboni-entrén speciellt åt honom sekunderna innan första nedsläpp.
Man kan lätt få för sig att han varit tvungen att slå sjua och hur stressigt ska inte det i så fall ha varit…
* * *
Plötsligt lägger Gardens jumbotron av.
Någon i hallen har likadana funderingar som jag om att det blir sommarlov här snart.
* * *
Ett tag är Letang inne i omklädningsrummet också – men det handlar dessbättre om problem med utrustningen.
Om även han tvingats utgå hade Bylsma varit nere på fyra försvarare och nästan fått ringa assisterande Rangers-coachens grabb.
* * *
Gris-Olle satt tyst och surade i 30 minuter, men nu har han plötsligt vaknat och gallskriker oavbrutet ”hit a penguin, hit a penguin”.
Sicken lallare.
* * *
När jumbon börjar fungera igen blir självaste Eli Manning, Giants quarterback, inzoomad och han föräras nästan lika mäktigt jubel som Hagges kvittering.
* * *
Jag säger som John J:
Rick Äsch.
Ja, pucken reser sig på högkant när han i 24-karatigt läge skjuter över som en hel Baresi i VM-finalen 94 (Mmm, har man börjat hämta liknelser från SVT:s klassiska VM-krönika är det svårt att sluta), men det är ju så karaktäristiskt.
Mannen har bara lösa skott i slutspelsbössan.
* * *
För några ögonblick tror jag att Henke bara fått nog och är på väg att åka till omklädningsrummet efter Sutter-målet, men han har bara slagit sönder klubban mot ribban och behöver en ny.
Ojvoj…
* * *
Nu börjar jag känna smaken av en stor, kall Stella.
Fast visst, lite upplagt för OT är det ju.
* * *
Garden har börjat bua åt både Äsch och Girardi.
Det var alltså så Marek Maliks spöke kom att påverka den här matchen….
* * *
Hej, sista (?) perioden i Garden för i år.
Var lite kul nu.

NY Rangers – Pittsburgh 0-1 (Period 1)
* * *
Inledningsvis känns det helt klart att Penguins släcker lyset på Madison Square Garden för säsongen i afton.
För första tio framstår Rangers inte som mer desperata än Nalle Puh.
Starten är faktiskt den sämsta sedan de första, horribla grundseriematcherna i oktober.
De slår felpassningar, förlorar närkamper, hamnar fel i positioner, missar returer, blir frånåkta och rundade och förvandlade till mats nyströmska Stoichkov-statyer av kvicka, distinkta pingviner sprudlande av självförtroende.
Ojvoj
Om inte Henke varit med och rånat Bennett strax efter Malkins ledningsmål hade det varit över.
Men då är det som att hemmaspelarna kommer på vad coach Vigneault sa så sent som i morse:
Det här är en must-win-match.
Så sen blir det i alla fall såpass mycket balls i agerandet att vaktmästarna tills vidare kan avbryta sommarplaneringen.
* * *
Malkin verkar ha blivit uppiggad av mötet med den där gatukonstnären på Times Square.
Han är en naturkraft där ute – och sveper in matchens första skott med en backhand bakom ryggen.
Two-headed Monster blottar gaddarna.
* * *
Kreider får en halv standing ovation när han kommer ut för första bytet.
Det hade man inte trott för en månad sedan.
* * *
– Kan Rangers inte göra första målet nån gång, sms:ar en frustrerad Rangers-supporter i bekantskapskretsen.
Första målet?
Hur vore det om de gjorde mål någon gång överhuvudtaget.
Fleury – just nu den mest okuvliga blomman sedan den köttätande i ”Little Shop of Horrors” – har hållit nollan i sju perioder i rad..
And counting.
* * *
Krockar med Don Emrick, herr kommentatorn, i entrén till mediatoan efter värmningen.
Han ser lätt uppjagad ut, nära sändning som det är och allt, men nickar vänligt.
Fina Doc ändå.
* * *
Brooks Orpik kliver indeed in i Bylsmas uppställning – och har verkligen inte samma vänliga framtoning som i hissen i förrgår.
Redan i sitt första – eller om det är andra – byte smackar han in Brad Richards i sargen så det skvätter om det
* * *
McGuire nickar aldrig, vare sig vänligt eller något annat.
Surkuk.
* * *
Det viftas ändå rätt ivrigt med handdukar under Amirantes knarrande, så jag antar att de delades ut vid entrén.
Men vaktmästarna har definitivt fått nog.
* * *
Dårsett verkar ha gjort sitt på ett tag.
Jag kan inte annat än tycka att det är rätt bra.
* * *
Vi väntar fortfarande på att John J ska ge Fleury ett erkännande i kommentatorsspåret.
Då, men först då, har alla gamla slutspelsdemoner dött…
* * *
Nu tar jag en kaffe och försöker leta på nån som eventuellt kan svara på vad Rangers gjorde de första tio minuterna.

Hälsar extra hjärtligt på vakterna när jag kliver in genom mediaentrén vid åttonde avenyn och 33:e gatan idag.
Trycker med andakt på knapp 6 i stans långsammaste hiss.
Sätter mig vördnadsfullt ner i ”min” stol i pressrummet och tar noggrant in alla detaljer.
På samma grundliga sätt kommer jag att försöka absorbera varje välbekant detalj och ritual under aftonen
Brooksies hälsningsnickning, det aningen för starka kaffet i loungen en trappa ner, pingvinernas fotbollsvärmning bortanför zambonientrén när jag promenerar förbi mot pressläktarhissen, utsikten över den blänkande isen från vår balkong, speakerns ”ladies and gentlemen, welcome to Madison Square Garden – the woooorld’s most famous arena”, Amirantes knarriga nationalsång, kändisarna i jumbotronen, Gris-Olles dumma kommentarer, mumlet och kollegornas tilltagande deadline-panik i hissen ner till event level, de klassiska bilderna från Elvis och Sinatras och Påvens framträdanden på Garden på väggarna i korridoren där vi får stå och vänta på att bli insläppta i omklädningsrummet, ljudet när Henrik Lundqvist river av sig tejpen kring vaderna och slutligen taxikön på åttonde avenyn i den sena kvällen.
För det har ju – ännu en gång – blivit late early för New York Rangers och det här kan mycket väl vara säsongens sista besök i detta andra hem.
Blåskjortorna behöver inte packa trunken för gott om de torskar även denna fjärde match mot mäktiga Pittsburgh, men dom måste i så fall vinna i Consol Energy Center på fredag och chanserna att det ska lyckas framstår som väldigt små.
Så jag tittar, lyssnar och känner.
Vi kanske inte sitter under det här vackert välvda cirkustaket förrän i slutet av september igen.
* * *
Samtalsämnet of the hour i den här serien:
Chris Kreider tränade med Blueshirts, för fullt och i vanlig jersey, under förmiddagen och kan komma att göra comeback redan ikväll.
Från Rangers sida heter det i och för sig att han fortfarande är ”day to day” och själv mumlar han svävande om att han mår bra men att vi får se.
Erfarenheten säger dock att spelare på gränsen alltid kliver – eller mer eller mindre tvingas kliva – över gränsen hos lag i slutpelsnöd.
Räkna således med ett nygammalt ansikte i hemmauppställningen i kväll.
* * *
Mitt i vardagen stannar man sällan upp och reflekterar över vad det egentligen är man är med om, men att den här hallen blivit ett vardagsrum jag frekventerar nästan lika ofta som min egen säng (särskilt nu när nya korresoffan är så skön att jag emellanåt sover i den…) är vid närmare eftertanke helt absurt.
Det är Madison Square Garden, för fan – en New York-ikon av samma dignitet som Empire State Building och gula taxibilar, drömmarnas mål för såväl idrottsstjärnor som rockslynglar typ den Niels Jensen spelar i ”G” (ja, jag häpnar själv över att en Staffan Hildebrand-film plötsligt nämns i den här bloggen, men ibland tar den verkligen sina egna vägar,…)
– När jag slagit genom, fantiserar den Jeppe en snabb googling visar att karaktären Jensen spelar heter, då ska jag komma ut i strålkastarskenet på Madison Square Garden. Precis som David Bowie….
Själv var jag väldigt lite Bowie första gången jag satt under det välvda taket. Det var nån gång i mitten av 90-talet, Rangers spelade mot Leafs och jag minns inte mycket mer än att Sudden fanns på isen, att det utbröt ett slagmål i första bytet och att Virtanen och Håkan Steen på sätena intill var lätt uttråkade av hockeyn men gillade att man kunde köpa grogg i korvstånden.
Jo, jag minns också att jag tyckte arenan var helt fantastisk, att det kändes overkligt att befinna sig i en så klassisk miljö – och om någon då sagt att jo, här kommer du i framtiden vara flera gånger i veckan och röra dig så mycket i backstage-korridorer och omklädningsrum att du blir blasé…det hade inte låtit sannolikare än om samma någon påstått att jag skulle vinna Vasaloppet, åka till månen och gifta mig med Bo Derek.
Men så blev det; med Garden alltså – inte med Vasaloppet och Bo Derek.
Det berättar jag inte för att skryta – i alla fall inte bara … – utan för att understryka hur magiskt det faktiskt är att sitta här och påminna mig själv om att aldrig, aldrig bli just blasé.
* * *
Coach Bylsma vill inget säga om sin laguppställning, den är föremål gametime-beslut – utom på en punkt.
– Marc-Andre Fleury kommer att starta, säger han med ett snett litet leende.
Ja, det är ju ungefär lika överraskande som att de ska ha skridskor på fötterna.
Pens-keepern gör sitt bästa slutspel sedan 2009 och efter back-to-back-nollor i den här serien kanske till och med hängivna smädare som John J i kommentatorsspåret är beredda att ge honom ett litet erkännande?
* * *
Plötsligt ringer det, för första gången någonsin, på en väggfast telefon i Gardens pressrum.
Det går ett förvånat sus genom det fullpackade kyffet, sen säger någon ”well, answer the fucking thing” och så lyfter Denis från Metro på luren.
Det visar sig vara någon som ringt fel.
Vad är oddsen?
* * *
Förhoppningen i Rangers-land är att Kreiders eventuella comeback ska hjälpa Big Rick Nash att få igång sin mojo.
Och inte sedan Spiderman förlorade sina superkrafter har någon i den här stan varit i större behov av att få den sortens hjälp, så att Vigneault håller sina kanadensiska tummar är förståeligt.
Just nu har Nash lika många slutspelsmål under sin gloriösa karriär som Henke Lundqvist…
* * *
Dogge-mobbingen klingade av rätt snabbt efter de första , rostiga bytena i Bell Centre igår och efteråt hyllades han av coach Therrien.
– Jag gillade hur han tog för sig fysiskt och hur enkelt han spelade. Douglas är en man som hyser stor respekt från sina lagkamrater och vi kunde verkligen känna hans närvaro i laguppställningen ikväll, hette det.
Ja, det kunde Patrice Bergeron också…
* * *
Kolla, nu har Predators signat Pontus Åberg också.
Jag säger ju det, bloggen får ta och flytta till Nashville nästa säsong.
Hyran för en lägenhet något kvarter från Bridgestone Arena kan inte vara så fasligt hög.
* * *
Dogge själv skrockade karaktäristiskt på telefon när Bergeron-proppen kom upp.
– Jo, tacklingarna sitter där. Dom kan jag utföra i sömnen.
Ingen tvivlar..
* * *
Det här är den enda matchen som spelas ikväll och visserligen ska jag ut och flyga imorrn, men först på eftermiddagen, så fatta:
Inatt går Biffen ut och äter biff.
* * *
Dogge är inte den som brukar slösa bort tid på mer hockey de få gånger han är ledig, mannen har andra intressen också, men han berättade igår att han såg de gamla Sharks-kompisarnas Game 7-trauma mot Kings.
– Det är den enda hela match jag sett på tv under hela slutspelet och jag mådde verkligen dåligt. Jag har många vänner kvar både i laget och organisationen, så det var inte kul att se. Jag hävdar ju fortfarande att det där laget kan vinna, men efter det här är det inte så lätt att bemöta den vanliga kritiken…
Well, han får se till att hämnas å de gamla polarnas vägnar i den kommande reprisen av 1993 års Stanley Cup-final…
* * *
Fast det kan förstås bli övertid också.
Live har jag inte fått uppleva en enda sådan under årets playoff, så givetvis är det dags nu när det finns lite marginal för en biff och en rackare…
* * *
Tips till alla som deltar i aftonens begivenheter på Garden-isen:
Håll lite koll när utvisade spelare är på väg in i the action.
Det har blivit ett och annat mål i de situationerna i årets slutspel…
* * *
Den nya Stanley Cup-slipsen, en elegant svart sak från Hugo upplockad på Bloomingdale’s igår, sitter som ett Shea Weber-slagskott mot ljusblå skjorta.
Jag tror den har stor hockey i sig.
* * *
Stora nyheter från Tjeckien:
Marek Malik, självmålskungen i Rangers under några muntra år i mitten av 00-talet, har just idag meddelat att han lägger av.
Inte för att tillskriva hokus pokus-jinxar alltför stor betydelse, men herregud – det måste ju vara ett lyckans omen för Henke!
* * *
Ser jag rätt på min fina, coola kompis Elinas twitterflöde har Malkin under de lediga dygnen här i stan varit ute på Manhattan och blivit porträtterad av sån bondfångare som sitter och lurar turister med pensel och block lite varstans.
Mycket roligt.
* * *
Kanske är det Brooks Orpik Bylsma håller på och är hemlig om.
Han är här, det jag vet jag bestämt eftersom jag åkte hiss med honom i måndags och slogs av att han som kan vara så elak på isen såg väldigt vänlig och trevlig ut i civil skepnad.
* * *
I morgon, förresten, är det inte omöjligt att jag testar idén med barblogg. Det skulle vara lite festligt att se fjärde matchen mellan Habs och Bruins till ackompanjemang av några Yungling – såna man med fördel dricker i Pennsylvania.
Tror ni fortfarande på det?
* * *
Ikväll får Garden Faithful tydligen klara sig utan handdukar och T-shirts.
Vaktmästarna har inte orkat placera ut några såna attiraljer inför den här matchen – antagligen less över att ingen använder dem i alla fall.
Eller så är det Rangers som vill spara pengarna till Strålle Strålmans nästa kontrakt…
* * *
Kvällar när inte P.K Subban spelar hockey känns numer som ofullbordade kvällar.
* * *
Värmningen börjar och jodå – Kreider är med.
Big Rick kan ställa undan Sobril-burken – tills vidare.
* * *
När Rangers nu känner knivens egg pressas mot halspulsådern kanske man kan hoppas på riktig jävla desperado-hockey i den här duellen.
Snart vet vi.
Kanske för allra sista gången från Garden den här säsongen:
Nu åker vi

Jarkko mailar från Stockholm:
Finnomenalt, skriver han.
Den termen snor jag såklart omedelbart till referatet om Minnesotas otippade 4-0-seger.
För det är ju finländarna Erik Haula och Mikael Granlund – denne Granlund, en av de verkligt stora i rets slutspel – som anför wildarna under eruptionen i slutperioden.
– Tänk om Koivu kunde smacka in en också, fortsätter Jarkko.
Men riktigt så kul ska vi inte ha.
* * *
Nu är det serie där också och får Wild bara ledningen på hemmaplan, då är de uppenbarligen ohyggligt svåra att komma åt.
Intressant, för att nu vara extremt torr.
* * *
Vad gäller Yellbears insats är jag – just det – stum av beundran…
* * *
MN Johan goes bananas i kommentatorsspåret. Vi får väl bjussa på det.
* * *
Taggen, du är som bara du är du. Vad pågår i din hjärna? Är det Alvesta som spökar igen?
* * *
Nä, too late for vin.
Jag ska undersöka om Rick Nash kan göra mål åtminstone på EA Sports; kanske funkar det om han inte fattar att det är slutspel.
Sedan väntar morgonvärmning i Garden – och därefter match.
Vi hörs då va, stammisar och U-båtar?

Jag är fortfarande aningen uppjagad efter hockeyhögmässan i Katedralen och har därför inte riktigt kommit in i tredje, ännu mållösa kampen mellan Hawks och Wild.
Men det känns som att tempen efter en rätt tam inledning på perren börjar stiga även i X:et och lite gnistor ska det kunna slå om de avslutande 20.
Om inte annat borde Patrick Kane tycka att det är dags för lite showtime igen, no?
* * *
Det är möjligt att han inte kan prata, men goddammit – täcka skott kan Yellbear Hjalmarsson fortfarande göra.
– He’s like another Corey Crawford out there, jublar Brian Engblom.
Indeed.
Russnäs rules.
* * *
Ryan Suter tvingas lämna isen med en arm som hänger slak som en let’s not go there och oh boy, om han inte kan spela mer är Wild in trouble.
Han är lika viktig för Minnesota som vingarna är för planet som flyger dem till bortamatcherna.
* * *
Å enda sidan vore det stort om Yellbear smaskade in ett mål nu, å andra vore det lite besvärligt också.
Jag menar, det lär inte bli lätt att ringa och göra segerintervju…
* * *
Tuukka från Montreal:
– Vi spelade inte dåligt, vi gjorde bara en massa korkade misstag.
Nåja.
Dom städar upp på torsdag och blir det sju matcher.
DEN game 7….
* * *
Ser bilder på Subban när han kommer till Bell och han är i sanning en superstar utanför isen också, i knivskarp kostym och med en helt grym hatt på huvudet.
Lundqvist har fått allvarlig konkurrens om titeln ”NHL:s bäst klädde”!
* * *
Är det bara jag som tycker att bloggen förtjänar ett glas vin när den här matchen är klar?

Som Storbjörn säger:
Det är aldrig slut förrän det är slut när Bruins spelar hockey.
Dom kommer riktigt nära igen, nån snedstuds till och vi hade suttit och väntat på en ohygglig övertid – men Habs håller emot och nu blir det en lång natt på Crescent Street, ojvoj.
I korresoffan flyttar vi nu fokus till X:et i St. Paul, där andraperren precis börjat.
Jag har fått rapporter om att Yellbears spel är helt förstummande…