Årets match som inte är Game 7 (inte den klatschigaste vinjetten, kanske…) lever fortfarande.
Det ser visserligen ute som att Arne Weise – också känd som Dale – sätter en dagger i björnhjärtat när han kontrar in 3-0 efter att Bruins precis som väntat iscensatt en mäktig pushback, men inte fått utdelning.
Men någon minut innan slutet får Bergeon till sist in ett skitmål – som inte är något riktigt skitmål, den styrningen klarar i alla falla inga skitspelare av – och nu är det nog lite oroligt på Avenue des Canadiens-de-Montreal.
Alla vet vilka svetslåga Boston kan sätta i pannan på motståndarna när de börjar forcera i tredjeperrarna…
* * *
Någon gång måste det fan ringa för Bostons blågula radarpar.
Loui Loui och Carl Carl är ju SÅ nära nästan varenda byte
* * *
Jaja, det var Vanek som slog passningen som hade orsakat kittlingar i Tichonov ryska pung.
Ni får väl ha överseende om en stackars bloggare får för hög Subban-feber…
* * *
Jo, Storbjörn, jag börjar förstå dynamiken i björnland.
Lillbjörn beskrev det själv som att du är Bergeron och han Brad Marchand…
* * *
Jag trodde det var en svensk specialitet den här våren, men Tuukka har tydligen fått sitt första barn mellan andra och tredje matchen.
Bloggen gratulerar och önskar honom hörnqvistsk och kronwallsk papa-effekt under återstoden av matchen.
* * *
Jag tror fortfarande inte att jag ska behöva streaka på Garden imorrn…
* * *
Carey har inte fått några barn sedan i lördags – istället utbröt stort drama när hans två hundar försvann.
Dessbättre kom de tydligen tillbaka igår och som han spelar i den här perioden kan man kanske tala om en hundeffekt också.
* * *
Jag tycker det är fantastiskt att Boston fått fram två såna klassbackar som Torey Krug och Dougie Hamilton.
Det finns mycket lite som är svårare än att spela back i NHL och ytterligt få lyckas etablera sig bland de främsta redan som kids, men här har vi en 20-åring och en 23-åring som skulle ingå i första backpar i praktiskt taget alla lag.
* * *
Eder bloggare hittade under sin långa Manhattan-promenad idag – en av de mest välbehövliga han tagit – en slips som gick rakt in på listan över kandidater till Stanley Cup-finalen.
Om några veckor ska jag visa de tolv som ingår i den slutgiltiga truppen…
* * *
Nu kör dom i St. Paul också – och jag ska sätta på lite kaffe.

Pernell Karl ”PK” Subban!
Det är hans Stanley Cup.
Vilken jävla show backstjärnan ställer till med – igen.
Först slår han en passning till Plekanec som skulle fått själve Tichonov att göra en Quenneville och ta sig i klockspelet.
Sen sänker han både Smith och lagkamraten Vanek (det var väl kanske inte så lyckat…) med en, ehum, vass armbåge.
Och så kommer han ut från utvisningsbåset, får pucken och gör ett magnifikt frilägesmål.
Om det fanns en Conn Smythe för de två första omgångarna…
* * *
Som jag höll på och hånade Hal Gill kan jag väl inte säga nåt om alla elakheter visavi Dogge – jag ser på dom från kanadensiska twittrare också … – men han kommer få sin revansch.
Det var en massa tjattrande när han lirade med Penguins under slutspelet ifjol också – då slutade det med att han klappade in ett mål på Long Island.
* * *
2-0 efter första och Habs dominerar kraftigt.
Men nej.
Givetvis är det inte ens i närheten av avgjort.
Plötsligt börjar Bruins spela Bruins-hockey och då vet alla precis vad som kan hända.
* * *
Men vad är grejen med att komma in från utvisningsbåset och göra mål direkt i det här slutspelet?
Det händer ju lika ofta som de sjunger nationalsången.
* * *
Nej, Taggen , det kan jag lova dig:
Jag har sett Herr Murray i bar överkropp och han ser ut som en Belgian Blue, det finns inte ens tillstymelse till någon trivselvikt.
Skridskoåkningen och klubbtekniken..visst, men det har ju aldrig varit Kovalev-klass, liksom. Det är bara det att kanadensarna inte brytt sig förut eftersom han spelat south of the border och de vägrar tydligen se att han ändå gör nytta, eljest skulle ju Therrien näppeligen använda karln.
* * *
Ha ha, det är som en hel OS-invigning varje gång Canadiens ska spela slutspelsmatch i Bell Centre
Häpnadsväckande.
* * *
Han får in en fin tryckare på Bergeron också, Crankshaft.
Kanske som en uppmaning till Boston-centern om att sluta snurra så mycket…
* * *
Fem plus till NBC som uppenbarligen insett att Kenny Albert är kanalens verkliga hockeyess och skickar honom till Montreal.
Det är nästan så jag glömmer att jag inte får höra Jim Hughson på kanadensiska sändningen…
* * *
We treat you like you’d treat you, påstår det obskyra kortföretaget i en av reklamfilmerna de plågar oss med om och om och om igen.
Då ber jag att får fortsätta med American Express och bli behandlad mycket bättre än så..
Jag behöver ingen ytterligare assistans med den här livsföringen…
* * *
Oroande för Björnarna när Chara, men när han tar av sig handsken och tittar på handen ser det inte värre ut än att han fått en sticka i fingret.
Fast förmodligen var det lite värre än så…
* * *
Desharnais ser med slutspelsskägg ut precis som min kompis Ralph Tjärnlund – trummis i utmärkta popbandet This Perfect Day och senare bartender i världsklass på Hannas Källare och Storstad.
Så nu håller jag lite på honom också.
* * *
Storbjörn, det är en ära att ha dig med i natten. Hälsa Lillditon i Norge att disciplinnämnden nöjer sig med en matchs avstängning den här gången…
* * *
OK Julia, jag har ändå för mig att det var till dig jag köpte den här Habs-jerseyn.
Men jag får väl skicka den till John J istället då.

Det finns , sa den mästerlige Michael Farber på Sports Illustrated i ett reportage på NHL Network igår, bara tre saker man kan vara helt säker på:
Döden, skatter – och Montreal-Boston om våren.
Och ikväll fortsätter denna vårklassiker – en institution av samma kaliber som själva döden alltså – i hockeyvärldens egen St. Peterskyrka.
Dess Ground Zero.
Epicentret.
Centre Bell på Avenue des Canadiens-de-Montreal.
Ojvoj.
Det känns redan på förhand som en av de mest omistliga ögonblicken i årets playoff – särskilt som de två första matcherna i TD Garden dessutom artade sig till intermezzon i samma klass som shootout-scenen i ”Heat” med De Niro och Pacino.
Jag hoppas på mycket sällskap här i korresoffan – och sjögång så vådlig i kommentatorsspåret att flertalet U-båtar måste sticka upp periskopet.
* * *
Det är i skrivande stund inte bekräftat men allt tyder på att Douglas Murray kliver in i slutspelet i den här monstermatchen.
Och ni får säga vad ni vill om att han inte spelar hockey i samma hastighet som Ayrton Senna körde bil:
Mister Crankshaft är en av de coolaste, roligaste och, bortom den tuffa jargongen, vänligaste och mest lojala figurer jag stött på i den här världen, så jag jublar, håller både tummar och tår och hoppas innerligt att jag efteråt kan ringa och få de bästa citaten i svensk sportpress.
* * *
Relationen mellan Therrien och Julien har, inte särskilt oväntat, börjat surna som gammal mjölk nu.
Julien sa under helgen något om att man ska skjuta högt på Price, Therrien – som aldrig missar ett tillfälle att gå i clinch med sina tränarkollegor – replikerade surt att det korkade påstående är gammalt som gatan och Julien går idag vidare och meddelar att Bruins ska göra mål på Habs-keepern på alla möjliga sätt och vis.
Härligt, sånt har vi sett, och hört, för lite av i år.
* * *
Apropå coacher får Vigneault sina fiska varmar – vad nu det ska betyda; det låter bättre att få sina fiskar varma än kalla, tycker jag… – av Brooksie för sitt plötsliga utfall om det ”korkade spelschemat” igår kväll.
NY Post-ikonen menar att det är direkt dumt att ge spelarna en ursäkt för att de inte kan göra mål på Fleury, i all synnerhet som problematiken med spelschemat beror på att MSG planerat in för många evenemang här i månadsskiftet april-maj.
Vad i hela friden skulle, undrar Brooksie, hänt om även Knicks gått till slutspel?
Det är papa Dolan som ska svara på det och också förklara för Vigneault varför Rangers fått spela som galärslavar – inte NHL.
* * *
Yellbear Hjalmarsson kan alltså inte prata efter skottet han, otäckt nog, fick på halsen.
Men han spelar ändå Game 3 i MN Johans hemmahall ikväll,
Ja, vad trodde ni?
Det är Yellbear – gjord av oböjligast tänkbara Russnäs-virke, hård och seg och karaktärsfast som de stoltaste av Vilhelm Mobergs romankaraktärer.
* * *
Jag har alltid varit förtjust i Peter Lavoliette och tror han blir en utmärkt coach för Nashville i allmänhet och svenska ungblod som Mattias Ekholm, Calle Järnkrok och Lill-Foppa Forsberg i synnerhet.
Tar alla de plats, samtidigt som Bengan Hörnqvist och Viktor Stålberg stannar, blir Preds ett av de stora svensklagen och jag tror fan jag flyttar till Music City.
* * *
Eventuell oro för att Yellbear inte ska kunna kommunicera på isen är alldeles obefogad.
Han säger inte så mycket ändå.
Han talar med sin hockey.
Och med backpartnern Johnny O har ju NHL:s hårdaste krigare telepatisk kontakt.
* * *
Om matchen i Bell Centre slutar som när jag spelade den på EA Sports i förmiddags lovar jag att streaka och storma isen i Madison Square Garden i morgon, sno Zuccarellos klubba och dra ett slagskott på Lunkan.
För det blev 12-3 till Habs.
Vanek gjorde hat trick och såväl Gallagher som Markov och Eller hade två baljor i protokollet.
Trivsamt att få ratta ett lag EA Sports gjort så löjligt bra….
* * *
En fördel med halsskadan är att Yellbear slipper prata med media.
Enligt uppgift vill alla Blackhawks-spelare nu ha ett skott på halsen.
– Ja, de står i kö hos läkaren för att få talförbud, skrockade coach Quenneville tidigare idag.
* * *
Nu kom den underbara bekräftelsen:
Dogge spelar – han går in bredvid Weaver istället för Boullion.
Jag är som vanligt neutral, men efter den korrigeringen i laguppställningen funderar på att gräva mig djupt in i garderoben och ta fram den Canadiens-tröja jag en gång köpte åt Julia men fortfarande inte har skickat (jag ska till posten i andra ärenden om några dagar, så om det kommer en aktuell adress i mail så kanske den slutligen far iväg över Atlanten…)
* * *
Nu kör vi.
Direkt från korresoffan:
Årets match som inte är Game 7…

Ja du, Lille Fridolf Boudreau.
Du kommer nog aldrig längre än till andra rundan.
För om det här nu är en freeway-serie känns det som att Kings hämtat Ferrarin i garaget, lagt sig i vänsterfilen och är på väg att blåsa iväg mot Chicago.
Efter två raka förluster hemma i Honda Center undrar jag faktiskt om Ducks tar en enda match i den här serien.
Jo, det kan bli sweep.
Efter de där tre gåtfulla flopparna mot Sharks ser LA-kungarna ut precis som 2012, i synnerhet defensivt, och då är de näst intill oslagbara.
Kvack, Lille Fridolf, kvack.
* * *
Okej, vänner, tack för i natt.
Bra jobb av alla.
Imorgon blir det – förhoppningsvis– sovmorgon och en välbehövlig långpromenad på stan och sen kör vi igen.
Habs, med Dogge på isen, mot Bruins i Bell Center.
Det går faktiskt inte att missa.

Uh-huh.
Nu kommer det.
Vigneault låter frustrationen pysa ut och klagar över ”det korkade spelschemat”.
Jag är en enkel man, jag vet inte så särskilt mycket om nånting, men ett har jag lärt mig under nio Stanley Cup-slutspel:
De lag och de coacher som börjar prata om, och fokusera, på saker det inte går att göra något åt…för dem är det alltid kört.
Som han själv sa bara några timmar tidigare:
De är med och fajtas om det ultimata priset, varför ödsla energi och fokus på såna distraktioner?
* * *
Det känns som att The battle of Santa Ana Freeway är aningen mer explosivt än laget vi just såg på Manhattan.
Eller så här:
Här såg vi en jönsig Broadway-musikal, där pågår en påkostad Hollywood-thriller med massor av special effects.
* * *
Penguins slutspel i år påminner so far rätt mycket om fjolårets.
Först var det lite frustrerat i några matcher mot ett New York Islanders som inte hade något alls att förlora – och sedan hade de inga större problem att avfärda Ottawa med 4-1 i omgången därpå.
Fast det är klart, Ottawa gjorde i alla fall något mål då och då…
* * *
Corey Perry åker, ser jag på roliga bilder på nätet, fram och häller vatten i OS-kollegan Jeff Carters handske.
Det är den mest absurda fulgrej jag sett sedan Vancouvers Burrows bet (!) en Boston-björn i finalen 2011.
Jag menar, vad vill karln åstadkomma? Är han kanske rabiessmittad och vill smitta Carter-kungen?
* * *
Angående debatten mellan NYR, Fundersam och Tobias Pettersson – jag har inget sagt om Rangers säsong som helhet. Den var helt okej, det är i de senaste två matcherna jag menar att byxorna Vigneault pratade om tidigare i afton varit för små – och i Nash-fallet i hela slutspelet.
* * *
Åh, är Julia uppe i gryningen och kollar Freeway-batalj?
Vad trevligt.
* * *
Min förhoppning är att Hampus Lindholm dundrar in en pärla i tredjeperren och sedan avhör på övertid.
Han är den ende i den där serien jag har fungerande telefonnummer till, nämligen…
* * *

Hemma!
Ska bara skriva ett referat från Garden – sedan kommer det inlägg här i andra pausen i Ankdammen.

Slut, Penguins nollar Rangers för andra matchen i rad.
Mer kommer senare – men först sedan jag kommit hem för the freeway ride i korresoffan.

NY Rangers – Pittsburgh 0-2 (Period 2)
* * *
Det var det där med stora grabbar i stora-grabbar-brallor…
Penguins big boys har dom med sig till New York också.
Rangers diton åker, om nu den metaforen ska fullföljas, omkring i äppelknyckarbyxor i Emil-i-Lönneberga-storlek.
Om det inte blir ändring på det, om inte Rick Nash och Brad Richards och Martin St Louis och Derek Stepan snabbt hittar en klädhytt och byter upp sig, är den här serien över på fredag.
Pittsburgh Penguins är ett bättre hockeylag än New York Rangers under nästan vilka omständigheter som helst – och omätbart mycket bättre när det Rangers har av bra spelare inte håller anständig klass.
* * *
Det blev förr snarare än senare…
Efter att Rangers stått och hackat i sitt powerplay som en gammal PV står och hackar en kall januarimorgon får den verkligt stora grabben, med de verkligt stora byxorna, tag i pucken, skjuter iväg om en missil, kommer fri mot Lundqvist, hittar en lucka mellan benen på svensken och sen är den omhuldade måltorkan över.
Den bäste är med i Stanley Cup nu.
* * *
Att den här JT Miller är med och spelar Stanley Cup-hockey…är inte det lite som att Kiss valts in i Rock ’n’ roll Hall of Fame över det, för att nu knyta an till Lozos musikdiskussion?
* * *
Men visst – i det numerära överläge som inleder perioden och föregår Crosbys solonummer lyckas Rangers i alla fall formera sig i en powerplay-uppställning och faktiskt tillbringa tid nere hos Fleury.
Hemmafansen får vara glada för det lilla….
* * *
Trots att alla tydligt sett på repriserna att guttens skott aldrig gick in, att det träffade insidan av ribban men inte passerade mållinjen, är det några Gris Olle-kompisar som insisterar och vrålar om att det visst var mål.
Bagdad Bob finns i många skepnader.
* * *
Andra målet är inte på Brad Richards – det är på gutten
Han serverar sin kompis en riktig skitsmörgås i det känsliga läget.
** *
Konsertpianisten!
Som vi saknat dig. Fortsätt nu kommentera lite…
* * *
I frilägen har inte Henke haft stora de stora brallorna på sig på hela säsongen.
Det är nästan så man kan tro att han får – häpp! – byxångest när såna virtuoser som Crosby och Jussi Jokinen kommer stormande….
* * *
Har vi några som tänker åka freeway med oss senare i natt då?
Det kommer bli Hollywood-drama mellan Ducks och Kings.
* * *
Jag har rätt stora brallor, nu när jag tänker på det. Jag kanske skulle gå ner och hålla en auktion i hemmalagets omklädningsrum…
* * *
Fleury har nu hållit nollan i fem perioder mot Rangers.
I’m just saying…
* * *
Dan O’Halloran är min favoritdomare i NHL.
* * *
Nu ska jag gå och prata lite norska.

NY Rangers – Pittsburgh 0-0 (Period 1)
* * *
Tendenserna är kanske inte lika tydliga som igår, men bloggen hävdar:
Lite fördel Penguins.
De gör en lugn och säker bortaperiod, håller väldigt tätt bakåt, ser vassa och snabba ut när de går till anfall – och de gånger Rangers, mest i början och precis på slutet, skakar fram lite chanser är Flower omöjlig.
Huruvida Rangers är trötta vet jag inte, dom förnekar ju med emfas, med nåt är i alla fall off.
Det där distinkta och krispiga från de bra matcherna mot Flyers är borta, istället går det lite sakta och ser oskarpt ut i passningsspelet.
En weekend på vilohem kanske skulle vara något..men just ja, slutspel pågår.
* * *
Att säga att det är nära att lossna för Crosby är som att säga att Big Joe Thornton inte riktigt får till det i skarpa lägen.
Fuck, han lägger ju upp tidernas räkmacka åt Gibbons och momentet därpå är han millimeter från att dra in pucken själv.
Förr eller senare, som Bylsma sa tidigare idag, förr eller senare…
* * *
Aj, Jesper Fast ser ut som att Hannibal Lecter kysst honom efter att han fått tugga på Neals klubblad.
Det blir ett långt besök hos farbror tandläkaren i morgon.
* * *
Fleury är grym och bara ni som inte lyssnar på Biffen är förvånade.
Igen:
Han trivs mot Rangers och han trivs alldeles särskilt bra mot Rangers i den här hallen.
* * *
Oj, Vigneault har ju stuvat om som aldrig förr.
John Moore, Carbomb och köttskallen Dorsett är alla petade – och både Jesper Fast, JT Miller och Raphael Diaz kliver in i laget.
Framförallt Diaz är ju en liten skräll, men förmodligen är det meningen att han ska fungera som viagra på ett PP slakare än mjukost.
Han var rätt vass i den rollen – som potenshöjare – när han kom till Manhattan i samband med trading deadline.
* * *
Det är inte helt godkänt, det Goc gör mot Moore efter drygt fem minuter.
Eller – gockänt.
Nej, fy fan, förlåt.
* * *
Eller också tyckte Rangers-coachen bara att det passade bra med en Diaz i laget när det är cinco de mayo.
Det ska jag i alla fall fira lite senare.
* * *
Efter Rangers första PP måste jag be Michael Bolton om ursäkt för att jag drog in honom i en så förnedrande liknelse.
Han spelade i alla fall inte sina låtar baklänges – men det gör Rangers och det enda som händer är att Kung Henrik tvingas göra en drömräddning på Kunitz friläge.
Saturday Night Live-kreatörerna kan börja jobba.
* * *
De här säckpipsnissarna Rangers släpar in i MSG vid starten av varje ny slutspelsserie borde kunna höja stämningen rätt bra.
Men ingen bryr sig om dem.
New York…
* * *
Väldigt chatty på den här delen av pressläktaren ikväll – och det är precis lika irriterande som när man ser stora matcher på tv och har gäster som bara sitter och pladdrar.
* * *
Johnny Mac är här, förstås – men ett mer oväntat ansikte i jumbotronen tillhör Adrian Grenier, mer känd som Vince Chase i Entourage.
Då vill man ju se Johnny Drama också.
* * *
När Malkin håller på och smågruglar med Staal är det en osedvanligt allmänbildad Gris Olle-kompis som skriker:
– Ryssland ut ur Ukraina!
Lite skojigt.
* * *
Eftersom Rangers ska spela ett långt PP nu skulle man väl egentligen behöva en drink, såna hemskheter bör inte upplevas i nyktert tillstånd, men vi få väl nöja oss med vanligt kaffe.

Det var förstås inget man pratade om, men det mest fascinerande med att vara musikskribent och följa den så kallade rockscenen på nära håll bestod ju i att komma något man älskade så nära och verkligen uppleva rock ’n’ roll – eller vad det nu skulle kallas – med alla sinnen.
Att känna doften av Sators inpyrda turnébuss och rökmaskinernas kolsyreis, att höra ljudteknikern hojta kommandon under soundcheck och Sahara Hotningts-Jossan värma med några virvlar på byxlåren strax innan showtime, att se kablar, Dregens gitarrfodral, blinkande mixerbord, repade scengolv, mascaran i sminklogerna och feta ficklampor dinglande i råddarnas bälten.
För mig är det ju precis lika med det här. Med hockeyn. Med NHL. Med Stanley Cup-slutspel.
Det är kul att låtsas kunna något emellanåt, komma med synpunkter på spelsystem och powerplay-kvalitet, debattera om Ovetjkins arbetsmoral (hej Tadd!) och Matt Cookes bentacklingar.
Men grundsubstansen i min kärlek till showen, anledningen till att jag just nu ägnar all vaken och en hel del icke-vaken tid åt Stanley Cup, stammar ur något annat.
Det är själva miljön som får pulsen att stiga, pupillerna att vidgas och euforin att fullkomligen skumma i bröstkorgen.
Atmosfären.
Hur det känns att redan på morgonen kliva in en maffig arena som håller andan inför en playoff-föreställning.
Hur det är när en visslande materialförvaltare under eftermiddagen står vid arbetsbänken utanför omklädningsrummet och slipar Kris Letangs skridskor medan en gammal Thin Lizzy-dänga skräller från en liten transistorradio på en pall intill.
Hur den nyspolade isen blänker i det gnistrande, glamorösa, nästan overkliga strålkastarskenet när publiken släpps in och börjar fylla läktarsektionerna.
Hur det låter och luktar och smakar.
Ja, jag vet att jag varit inne på det här förut, rentav tjatat om det, men när vi trängt så långt in i sagan om Stanley Cup 2014 och Rangers och Penguins ska gå upp i en tredje svängom i ett Garden som vibrerar av förväntningar blir just den aspekten ännu en gång så påtaglig att jag måste ta upp den igen.
Alldeles snart dämpar dom belysningen i the wooorld’s most famous arena, jublet stiger och sen kliver New York Rangers och Pittsburgh Penguins in på scenen.
Men det skulle lika gärna kunnat vara Mick och Keith.
Olika saker men ändå samma – i lika fängslande miljö, behäftad med lika mycket berusande myt och historia och stämning.
Let the show begin.
* * *
Det är en vacker majmåndag i New York idag, men det är förstås något en annan bara noterar i förbifarten, på väg i en taxi västerut längs 34:e gatan.
Matchen i Consol igår må ha slutat i anständig tid, men då skulle materialet till den där mania-sidan färdigställas till tisdagstidningen och när det var gjort var varvtalen för många för att en gammal biff skulle kunna somna , så jag såg något gammalt Mad Men-avsnitt och spelade ett par EA Sports-matcher och det blev till slut väldigt sent och när jag vaknade idag vara det bara att ta på kostymen, spela in ett podcast-avsnitt med Örby-Sinatra och åka hit.
Men det är naturligtvis precis så det ska vara i maj.
Inget annat än hockey.
* * *
En avgörande skillnad mellan att bevaka musik och hockey var dock att man fick åka med rockbanden på turnéreportage.
Det har det blivit intet av med under nio NHL-år..
Nu tror jag i och för sig att det är långtifrån lika roligt på Detroit Red Wings omtalade Red Bird III-plan som på Sators turnébuss – dom har definitivt ingen Kent Norberg som sköter stereon och snålar antagligen mycket mer med groggarna – men vad fan.
Jag måste ju snart få hänga på och se hur det är när The Mule äter upp mackorna för alla andra.
* * *
Rangers har spelat väldigt mycket hockey senaste veckan, det här är ingenting mindre än femte matchen sedan i tisdags och andra back-to-back-snytingen på sju dygn, och många tyckte att det började synas i Consol igår.
Men coach Vigneault ger inget alls för de teorierna.
– Tyckte ni min målvakt såg trött ut? Han är den som spelat mest av alla i slutspelet och han gjorde sin bästa match sedan jag tog över som tränare här. Vi slåss om Stanley Cup nu, ingen är trött, så sluta fokusera på det.
Word, Alain.
Den här tiden på året ska ju begreppet ”trött” inte ens existera.
* * *
Beträffande den kanske något högtravande inledningen – här är listan över de hockeyljud jag finner allra mest förförande.
1. Ljudet av puck som träffar metallen i bakre delen av målburen – som i Radiosportens måljinglar förr i tiden (och kanske fortfarande, vad vet jag).
2. Ljudet av skridskoskena som skär i nyspolad is – fast helst på långt håll, kommer man för nära låter det mycket ”skrapigare” än man föreställer sig.
3. Ljudet av zamboni som parkerar, brummar till och släpper ur all snö som just skrapats av isen.
4. Ljudet av båsdörr som öppnas och stängs – snabbt och hårt.
5. Ljudet av skridsko som slipsas – kan först uppfattas som lika obehagligt som en tandläkarborr men har i själva verket en mycket varmare ton.
Bubblare: Ljudet av sarger som bågnar efter monstruösa Kronwall-tacklingar, ljudet av orgeltrudelutt, ljudet av slagskott i plexit, ljudet av publik som skriker ”We want the cup” och ljudet av ”Don’t stop believin’” i Joe Louis Arena.
Era förslag?
Vi ska givetvis återkomma med dofter och smaker och syner och what not.
* * *
Igår spelade Pens, som vi konstaterade redan i sista söndagsinlägget, Pens-hockey i 60 minuter för första gången i årets playoff.
Det ämnar dom fortsätta med idag – tanken är, säger alla inblandade, att återerövra hemmafördelen och ta strypgrepp på Blueshirts.
Men vi får se.
Det är inte fullt lika lätt styra skutan på bortaplan och de har ju haft en tendens att plötsligt sluta ro, både i år och ifjol.
* * *
Vårt brödrafolk i väst har uppenbarligen gått igång på det faktum att en liten gutt är med i andra Stanley Cup-omgången, för vi har en riktigt månghövdad skara från norsk media på plats i afton.
Till och med VG:s Glimmer Twins – Eirik Mosveen och Thomas Nilsson – bevärdigar oss med sin glamorösa närvaro.
Morsomt!
* * *
Jag har bevakat en del tragedier, intervjuat människor i sorg och sett Michael Bolton live.
Men inget har varit lika traumatiskt som att bevittna New York Rangers försök att spela powerplay i det här slutspelet.
Vid min skapare.
Är det lika bedrövligt ikväll förtjänar det en riktigt grov Saturday Night Live-sketch till helgen.
* * *
Hurra, hurra, hurra!
Nej, jublar inte över att slipsknuten blev så bra.
Johan Hedberg – the one and only Hedbä– fyller år idag.
Bloggen höjer ett imaginärt champagneglas för den evige hjälten från Siljans södra strand.
* * *
Bylsma får på en välbesökt Pre game-presser frågan hur Fluery kan ha sån mental styrka att han bara rycker på axlarna och struntar i allt som sägs och tycks.
– Well, säger coachen, han har fått mycket träning…
* * *
Det var väl det jag visste – det var bara ett egenartat misstag att jag fick sitta med de stora grabbarna under Game 7-klassikern i onsdags.
Idag är jag tillbaka ute på kanten igen och, ja det känns lite som att kliva tillbaka till ekonomiklass när man flugit business ett par dagar innan; alltid en downer för den som blir bortskämd snabbt.
Men hey, det är playoff och egentligen är jag glad över att jag överhuvudtaget får sitta i den riktiga boxen.
Det är ett rent privilegium.
* * *
Man skulle lätt kunna tro att det alltid är Flyers som tar fram det mest ohyfsade och elaka hos andra lag, men osämjan i den här serien har snabbt antagit helt andra, underhållande proportioner än den Rangers utkämpade med det andra Pennsylvania-laget.
Jag vet inte om ni missade det, men Malkin var till och med och viftade med en klubba i närheten av Rangers bås igår – efter slutsignalen.
Some nasty shit kan komma att utbryta ikväll och det är ju alldeles underbart.
* * *
Herr bloggbiff försöker sig på en aningen mer somrig framtoning i den här drabbningen.
Ja, det är förstås svart i grunden – stick to your style, lyder mottot – men kavajen är ljust beige och slipsen likaså.
Det är nästan så jag skulle passera på en midsommardans på en skärgårdsbrygga.
* * *
När de andra tjurarna är ute och stångas – ja, spelar fotboll alltså – sitter Sidney Crosby inte under en korkek och luktar på de små blommorna, men han står för sig själv och stretchar mot en ambulans vid zamboni-entrén.
Se där, kvällens iakttagelse under bloggens promenad från pressrummet till pressläktarhissen.
* * *
Kittlande nyheter från Montreal:
Det verkar de facto som att Dogge Murray kliver in i serien mot Boston i morgon.
Ojvoj!
* * *
De har laddat varje säte i the wooorld’s most famous med vita handdukar ikväll också – men bytt de vita tischorna mot blå.
Synd bara att New York-publiken, till skillnad från den i Pittsburgh, bara i undantagsfall drar på sig gratiskläderna.
Dom ska ju vara så coola här så.
* * *
Kung Lundqvist tangerade alltså Mike Richters klubbrekord med sin 76:e slutspelsstart igår.
Igår slår han det med sin 77:e.
Om det betyder att han tänker vara ännu bättre än i Game 2 blir det riktigt svettigt för gästerna.
* * *
Vissa journalister som bevakar den här serien – vi kan kalla honom Lozo – har en debatt om de mest överskattade rockbanden i historien och det är samma namn som vanligt som kommer upp:
U2, Kiss, Doors, Dave Matthews Band och Grateful Dead.
Men när jag försöker vara lite originell och nämner Led Zeppelin sjunker stämningen dramatiskt.
Så får man inte tycka.
Men det är ju jag som har rätt.
* * *
Festligt Vigneault-citat från eftermiddagens presskonferens:
– Last night in Pittsburgh, their big boys put on their big boys pants. I need mine to do that tonight.
En som heter Rick, en som heter Martin och en som heter Brad ska lyssna, är det nog tänkt.
* * *
Japp, nu är vi där.
Nu är det precis så där laddat och euforiskt och högtidligt som när man är på rockshow och ser att ljud- och ljustekniker intagit sina platser och alldeles snart släcks lokalen ner och så blänker det till på scenen för där i mörkret står gitarrhjälten med sin Fender Telecaster och väntar på att fyra av sitt första riff.
Jag säger det igen:
Let the show begin.