NY Rangers – Philadelphia 2-0 (Period 2)
* * *
Det spelar ingen roll att hans coach plockar in och ut honom ur laguppställningen som Johnny på pizzerian på min gata plockar in och ut calzone ur ugnen:
Carbomb Carcillo har bestämt sig för att det är hans serie i alla fall.
Det är han – Mister Entertainment, raggaren vid korvkiosken i Tranås, Hanson brother – som gör det omhuldade första målet.
Sicket statement.
Sen tar Rangers faktiskt över, radar upp chanser så Mason får ta fram Pekka Lindmark-takterna, dödar utvisningar som Michael Corleone dödar tjallare och långa stunder bara äger
Så kan det gå.
* * *
Men ni behöver inte mig för att veta att det inte är avgjort.
På långa vägar.
Det är Game 7 för satan.
Flyers var på hälarna i den här perioden, det var dom, men det behövs bara ett mål för att de ska få den typ av vittring som kan få lag i såna här draman att bli Super Man.
Giroux är riktigt nära på slutet, när de börjat ta mer chanser, och så kommer det naturligtvis att fortsätta.
Håll i hattarna, om ni har några.
* * *
Zuuuukes dubbla tunnel innan Carbombs mål är den mest bedårande norska grannlåten sedan Edvard Grieg komponerade sina vackraste symfonier och Henrik Ibsen författade sina tyngsta draman.
Ojvoj.
* * *
Kaffe fanns det i periodpausen.
Men inga muggar.
Det är som att Rick Nash skulle skjuta utan puck och nu när jag säger det…
* * *
Den träskalle till Rangers-supporter – ja, en av Gris-Olles kompisar – som skriker ”Let’s go, Sterling” när Wayne Simmonds har pucken blir med all rätt nerstirrad av sina läktarsektionsgrannar.
Han ska vara glad att inga vakter hörde, då hade han garanterat blivit utkastad.
* * *
Nu väckte inte det PP Flyers fick i det läget heller direkt jättestarka associationer till CCCP 1981, men klumpedunsfaktorn i att ta en too many men-utvisning när fajten står och vägar går knappt att räkna ut.
* * *
Vi har inte kommit upp på mer svindlande kändisnivåer än Susan Sarandon.
Staples Center simmar ryggsim i herre-på-täppan-behag.
* * *
Syconaut Strålman går – som ni ju redan påpekat flera gånger om – Yellbear Hjalmarsson on our asses och toppar ett monsterbyte med en assist till Bäng-Pouliots 2-0-kasse.
* * *
Ja, Tobias Pettersson och ni andra som rasar över att forwards åker för goalie interference när de blir inknuffade i keepern – fråga Demolition Man Holmström vad han tyckte.
Men nu är det så, dom gör alltid den bedömningen och det gäller helt enkelt att låta bli försätta sig i situationer när det där händer…
* * *
Anders, såvitt jag vet skänks kepsarna efter hat trick-regn som det igår till välgörande ändamål.
Det är i alla fall sällan spelana vill ta hem 630 kepsar…
* * *
Och Pettersson, det där flygfäet nämner vi inte här. Sex plus i så fall. Plus!
* * *
Kvällens hittills största stjärna är en snubbe som kommer in på isen – i Lundqvist-jersey, mind you – i pausen, drar iväg pucken från mittpunkten, lyckas få in den i ett litet, litet hål i en pappskiva och därmed vinner en helt sprillans Lexus.
Det kallar jag bra onsdagkväll på stan.
* * *
Nu har jag ångest.
Nej, inte för vad som ska hända här – men för att det ska vara en mess att komma hem i regnet efteråt, så jag missar för mycket från Pepsi Center.
Ni håller mig up to date, väl?

NY Rangers – Philadelphia 0-0 (Period 1)
* * *
Jaha, vad säger vi nu då?
Väldigt Game 7.
Alltså lite försiktigare än exempelvis igår, lite tydligare nervdaller på sina håll.
Men jag tycker framförallt Flyers gör en bra period, kanske sin stabilaste i the woooorld’s most famous under hela serien.
De skapar inte så jättemycket, men spelar tajtare och säkrare i defensiven, bortser man från läget på slutet när Coburn ger Nash pucken, begår backarna inte ett enda misstag.
Och de gånger Rangers ändå kramar fram chanser är Mason – återigen – het som stenplattorna runt en pool i Arizona i juli.
Igen:
Vad som helst kan hända ikväll.
* * *
Jag har inte ens hunnit reflektera över det ännu, men för fan:
Det kan kan ju bli övertid också.
Då får vi hjärnblödning av rafflet.
* * *
Hemmaspelarna begår inga iögonenfallande misstag de heller, men det ser något spänt ut här och där.
Det finns dock de ser ut att gilla att spela Game 7 också – främst Hagelin, Brad Richards och St. Louis.
Vad som helst….ja, ni vet.
* * *
Eken kommer förstås och ska kolla vad det är för plats jag mot allt förnuft får sitta på, men jag får ju säga som det är:
– Ni ekonomiklasspassagerare ska hålla er per sida skynket…
* * *
Första målet kan vara viktigare än någonsin tidigare.
Säger jag härmed.
* * *
Jag vet inte om Rangers-fansen fick så mycket stryk under tumultet i slutminuterna i Wells Fargo igår att de inte vågar gå på någon mer hockey, men fem minuter efter officiell starttid är det fortfarande bara halvbesatt i den gamla hallen.
Och några hemmaramsor ekar inte under takåsarna förrän Ron Dugay – New Yorks Ben Marlene, bara tio år äldre –kommer ut på isen i en hiskelig skjorta och försöker jaga igång församlingen.
Åker Rangers behöver man verkligen inte sörja stämningen.
* * *
Det är nog som Hento skriver, att domarna tillåter mer än vanligt ikväll – men samtidigt kan man lugnt konstatera att bägge lagen är extremt angelägna om att undvika utvisningar.
Och givetvis hinner jag inte mer än sätta punkt efter den meningen förrän Rinaldo brakar in Richards i sargen med en alldeles för sen monstertackling och åker just ut
Glömde att han var med…
* * *
John Amirante gör sitt bästa där han står och knarrar genom nationalsången i sin knallblå Sportspegeln-kavaj från 1978, men efter tre uppvisningar av Lauren Hart i Philadelphia är det inte så man gapar av hänförelse direkt.
* * *
Men Rangers powerplay efter Rinaldos interference är – ännu en gång – så stabbigt och och långsamt och fantasilöst att man inte riktigt förstår vad Flyers oroar sig för.
* * *
Då, Christoffer Ekman, har jag nog bara att erkänna att jag blandade ihop begreppen.
Jag trodde att afasi var glömska i största allmänhet.
Fast så mycket skit som pratas på isen skulle det nog vara nyttigt med lite språkproblem också…
* * *
Ingen Al Pacino i jumbon ännu, än mindre Elvis (och det vore ju rätt frapperande), men väl Knicks-stjärnan Stoudemire och Katharine McPhee.
Inget Staples Center får armsvett av kanske, men vi har ju knappt klivit ur startblocken ännu.
* * *
Efter några minuter fylls ändå läktarna och det blir åtminstone hyggligt tryck i några ”Flyers suck”-ramsor.
* * *
Hur hittar man kaffekannorna när man flyger förstaklass då?
Det ska nu utforskas.

Nu jävlar.
Nu tänder vi en trio bolmande valborgsbrasor i Stanley Cup-slutspelet.
Sista april 2014 – redan ett odödligt datum i NHL:s annaler – rymmer ju tre Game 7.
På en gång
I en enda infernalisk giv.
Tre direkt avgörande matcher.
Tre matcher när allt skruvas till sin yttersta spets.
Tre matcher som slutar med allt – eller inget.
Först har vi Rangers mot Flyers, med bloggen som live-vittne, på ett Garden som redan fyra timmar före första nedsläpp skälver av anspänning och fladdrande nervositet.
Sedan Avalanche och Wild i det slutgiltiga avgörandet av första omgångens mest spektakulära serie.
Och till sist Los Angeles Kings försök att fullborda den historiska vändningen mot San Jose.
Det är rena rama hockeyporren, en Rio-karneval för NHL-frälsta, vår motsvarighet till Samuel L Jacksons Big Kahuna-burgare.
Så fram med tändvätskan, dra eld på en sticka och fjutta på.
Här kommer en kväll, och en natt, vi aldrig glömmer.
* * *
Ni hörde om det kalla och hårda regnet i Philadelphia igår.
Well, det tilltog ytterligare under natten och följde oss under en påfrestande, vattenplaningstät resa upp längs Jersey Turnpike under förmiddagen och nu är det som syndafloden på Manhattan.
Och om några timmar kommer detta bibliska regn att blandas med förlorarnas tårar.
Det är något poetiskt med det.
* * *
Jag försöker minnas hur många Game 7-rysare jag avnjutit live här borta och kommer fram till att detta måste vara nummer tolv i ordningen:
Här är hela meritlistan:
Washington-Philadelphia 2008 (första omgången), Washington-NY Rangers 2009 (första omgången), Washington-Pittsburgh 2009 (andra omgången), Detroit-Anaheim 2009 (andra omgången), Detroit-Pittsburgh 2009 (final), Washington-Montreal 2010 ( första omgången), Vancouver-Boston 2011 (final), NY Rangers-Ottawa 2012 (första omgången), NY Rangers-Washington 2012 (andra omgången), NY Rangers-Washington 2013 (första omgången), Chicago-Detroit 2013 (andra omgången).
Ser ni ett mönster?
Jo, ett lag som heter New York Rangers har – liksom Washington, ojvoj – en sällsam förmåga att hamna i den här sortens trauman.
Eller rättare sagt:
De kommer aldrig någonstans utan att först behöva pressa sig till det allra yttersta i en eller ett par galna do-or-die-rysare.
Nu är dom där igen och hur kittlande det än är att få vara med om såna här kvällar om och om igen håller jag med de kritiker som beskriver denna eviga oförmåga som ett karaktärsfel
Något saknas hos kärntruppen i den här generationen blåskjortor.
En instinkt. En mental hårdhet. En viljekraft.
Något.
* * *
Jo, vi stannade på samma diner idag igen – Eken hade ju inte hunnit få någon frukost och var aggressiv som en hel Dorsett efter en kvart i bilen.
Men inte mig emot, jag fick vidimerat att Club Diner på North Black Horse Pike – också känd som Route 63 – har östkustens mest makalöst vattniga, blaskiga diner-kaffe, helt i paritet med det man får på Louisianas landsbygd och i Charleston, West Virginia.
Det kommer vara självklart stopp under framtida alla resor söderöver.
* * *
Man vet att det är något väldigt speciellt på gång när det är fullt i Gardens pressrum tre timmar före matchstart.
Då brukar herr bloggbiff sitta här själv och vissa lite i allsköns ro.
Inte nu.
* * *
Gissa vem lycklige målskytten Erik Gustafsson tackade för sin framgång igår kväll?
Hal Gill.
Och nej, han menade inte att han var tacksam över att turistbussen från Concord var så bedrövlig i femte matchen att han äntligen fick chansen.
– Jag och Hal har suttit tillsammans på pressläktaren under många matcher den här säsongen och han har lärt mig oerhört mycket både om hockey och hur man uppför sig som proffs, berättade han.
Lite vacker upprättelse för den gamle där.
* * *
Försökte spela Lundells ”Trunk” – hans bästa album på många år, om ni frågar mig – för Eken under hemresan idag.
Han tittade mycket skeptiskt på mig.
Ni som följt den här bloggen riktigt länge vet vad det ska vara för musik när den shotgun-passageraren är med…
* * *
– We want Pittsburgh, we want Pittsburgh, skanderade Wells Fargo under slutminuterna igår.
Be careful what you wish for, skulle man kunna replikera.
Oavsett vilka de får möta har det här utvecklat sig på ett alldeles förtjusande sätt för Penguins.
Inte nog med att Rangers och Flyers krigar sig ända till en sjundematch – de får avsluta med back-to-back-bataljer. Och tvingas sen kasta sig in i nästa omgång redan på fredag.
Finns det någon logik i det här kommer Crosby & co äta nästa motståndare till frukost i första matchen.
* * *
Förstasidan på Philadelphia Daily News idag var så briljant att man kunde tro att Sportbladets Fredrik Ihse hade redigerat den.
Till en bild på en dyster Kung Henrik i regnet av kepsar (och skor och BH:ar…) hade de i rubriken ändrat uttrycket ”Let it rain” till ”Let it Wayne”.
Genialt.
* * *
Alla hotellrum, eller i alla fall de flesta, i Pittsburgh är redan bokade till helgen och det beror tjommarna runtomkring mig här i pressrummet.
Men hälften kommer släppa bokningarna redan ikväll.
För så funkar det:
Så fort de här beat-reportrarna får minsta susning om var nästa omgång startar, och när, kastar de sig på datorerna och säkrar ett antal rum på de bästa hotellen i aktuell stad.
Om deras lag sedan torskar avbokar de lika snabbt.
Själv kalasar jag på smulorna som blir över…
* * *
När Eken dricker Heineken håller han för de första fyra bokstäverna på etiketten och låtsas att det är han eget märke
Jo, jag såg det igår och har det på bild.
* * *
Brooksie går rätt hårt åt Big Rick Nash efter ännu en poänglös – i dubbel mening – insats igår kväll och konstaterar att superstjärnan som Rangers knöt till sig för att få hjälp med målskyttet i kritiska lägen nu gjort ett mål på arton slutspelsmatcher sedan han kom flygande från Ohio.
Samtidigt steppar såna som Evgeni Malkin, Jonathan Toews, Patrick Kane, Anze Kopitar och Ryan Getzlaf alltid upp när det behövs som bäst och gör de avgörande målen.
Det är skillnad på stjärnor och stjärnor; de riktiga växer i det skarpaste strålkastarskenet – och de som inte är på riktigt krymper.
* * *
Det finns garanterat ett särskilt hörn i helvetet för de som inte kan vara tysta i ett pressrum där kollegor sitter och försöker jobba.
* * *
Hat trick-Wayne berättar för Sam Carchidi på Inquirer att det här är hans första Game 7 någonsin.
I NHL alltså.
Hemma på garageuppfarten hemma i Scarborough som knatte gjorde han inte annat än spelade sjunde, avgörande matcher.
Och hur gick det?
– Jag vann givetvis alltid, säger han med ett flin lika brett som det han fyrade av efter tredje baljan igår.
* * *
Rangers försöker se ett omen i det faktum att Mike Keenan – för evigt ”coach” i New York sedan 1994 – tidigare idag tog Metallurg till första KHL-titeln någonsin.
Well, nåt ska man hänga sitt hopp på…
* * *
Det här kan vara sista matchen Kimmo Timonen – en av de största i den finska hockeyhistorien – spelar.
Allt tyder på att han går i pension efter den här säsongen.
Men det vill han inte prata om just nu.
– Allt mitt fokus är på den här sjundematchen, heter det.
Tror fan det.
* * *
Är det någon gång Garden ska spöa Staples Center i kampen om coolast kändisar på läktarna är det en sån här elektrisk kväll – när ”alla” vill vara på plats.
Jag räknar som allra minst med att få se Al Pacino och helst också Elvis, Sinatra och Marilyn.
* * *
– Dom var bättre på allt. Även målvaktsspelet, sa Henke syrligt när han med en inte alltför road min sammanfattade matchen igår.
Sant, det.
Mason var överlägsen New York-kungen.
För Rangers del hänger väldigt mycket på att den svenske stjärnan replikerar i afton.
Och jag vet inte riktigt hur det är längre, men förr kom han alltid tillbaka with a vengeance efter mindre lyckad insatser– i synnerhet i slutspelet.
Snart vet vi.
* * *
Outfiten är självfallet skarpast tänkbara, med svart i grunden, en mörkblå kavaj och slips med just svart och mörkblått i det sirligaste av paisley-mönster!
Och så kommer jag så tidigt till Penn Station att jag hinner få dojorna putsade.
Skorna ska alltid blänka när det är Game 7, kom ihåg det.
* * *
I serien som avgörs i Denver har hemmalaget vunnit varje match och det talar onekligen för Avalanche, men Wild har sett bättre ut för varje byte de gjort på Pepsi Center-isen och jag tycker det börjar kännas som att en liten skräll kan ligga på lut där.
Å andra sidan kan man inte komma från intrycket att Patrick Roy är gjord för de här ögonblicken….
* * *
Jag vet inte om någon i Rangers mediastab fått för sig att jag fyller år, men plötsligt har jag fått bästa pressläktarplatsen på hela säsongen, på gräddhyllan vid Brooksie & co, i höjd med rödlinjen.
En sån här kväll!
Det känns som att ha blivit uppgraderad till förstaklass på Virgin Atlantic – när Stones gör en exklusiv spelning i flygvärdinnornas pentry.
* * *
I Sharktank törs jag knappt tänka på vad som händer, men vore jag i Vegas skulle jag lägga en peng på Kings.
För McLellan byter keeper igen och Vlasic är fortfarande borta.
Det bådar inte gott.
Och herregud, blir det så, åker Sharks efter att ha varit i 3-0-ledning, då bleknar alla tidigare magplask till ingenting. Då är detta mardrömmen Big Joe och Marleau blir ihågkomna för i alla tider.
* * *
I båset precis bakom den här gräddplatsen sittar Sam Rosen och Joe Micheletti.
Så jag får live-referat kvällen lång också.
Det är nåt lite overkligt med det här…
* * *
Jag har i skrivande stund ingen information om huruvida Carbomb kliver in i laguppställningen ikväll.
Men det måste han göra.
För showen, Vigneault!
* * *
Att FRÅGAN kan behöva ställas såna här kvällar är ett känt faktum också bland roade amerikanska kollegor , de skrockar gott åt stories som hur nära det varit att herr biff fått en klubbhandske nekörd i halsen tidigare år, men så fan:
Jag frågar inte om han åker ur i en sjundematch hemma på Garden.
Då skickar jag fram Eken istället, det är priset för att han fick åka shotgun till Philly…
* * *
En grej bara:
Det gungar betänkigt i pressläktarbalkongen så här på rödlinjelongituder.
Hu.
* * *
Ännu ett Wayne Simmonds-citat om att spela i en Game 7:
– This is what you live for.
I sanning.
* * *
Det största under dagens uppladdning var att jag blev intervjuad av Sportbladet Show om the drama at hand.
Det brukar vara högtidligt så det räcker med Sladjan och Breitholtz i studion, men idag satt Hajsen där också.
Glenn Hysén!
Det slutade ju med att vi pratade lika mycket om Brage, Göran Arnberg och Domnarvsvallen som om hockeythrillers.
* * *
Propgandan är underhållande sån här gånger.
Rangers säger å sin sida man måste ha afasi i slutspelet och att de rdan glömt vad som hände igår.
Flyers, däremot, trycker på exakt det som hände igår och hävdar bestämt att de har momentum med sig in i den här matchen.
Själv tror jag att det är Flyers som har mest rätt, seriens psykologi förändrades igår, men å andra sidan är Game 7 på många sätt alltid ett blankt papper.
Alla måste tämma tanken, alla måste ge precis allt – och vad som helst kan faktiskt hända nu.
* * *
Carbomb är i alla fall med på värmningen,
* * *
Okej, brasan brinner.
Game 7, baby.
Enjoy.

Philadelphia – NY Rangers 5-2 (Slut)
* * *
Kommande natt måste vara en av de största i Stanley Cup-historien.
Tre Game 7-rysare i ett enda besinningslöst action-svep.
Ojvoj.
Ojvoj.
Ojvoj.
Tre gånger om.
* * *
Rangers försöker pusha i tredje, de vill åtminstone spräcka Masons nolla inför morgondagen , och till slut lyckas Hagelin också, men dessförinnan har Flyers-keepern rena rama cirkusföreställningen nere i sin kasse.
Psykologiskt övertag, någon?
* * *
639 kepsar slängdes in på Wells Fargo-isen när Simmonds fullbordade sitt hat tick.
Det är många kepsar det.
Och om det nu finns statistik i ämnet – hur lyder rekordet?
* * *
Det är nog riktigt att Dorsett åker för embellishment när han blir crosscheckad in i Mason – men det är ju inte som att inte Mason också överdriver en smula…
* * *
Ännu mer spektakulära är uppgifterna att någon slängde ut en BH (!) på isen när Simmonds satte sitt tredje.
Och en annan drog iväg en sko.
Då är man glad!
* * *
Fundersam, säg det – Eken har redan börjat grymta om att det inte lär serveras någon mat på det spartanska Pat Leonard-hotellet och får han ingen supé lär stämningen sjunka dramatiskt.
* * *
Talbot har inte spelat på några veckor – och går ändå in och är lika säker och trygg och skarp som vanligt.
Hm.
* * *
Jag ser inte vad som händer, men här och där utbryter spontana ”aaaasssshole” i Wells Fargo under tredje och det lär betyda att det är bortafans som följer Dorsetts exempel och beter sig debilt.
* * *
Dan Girardi fyllde tydligen 30 idag.
Så det må vara så att han tjänar en jävla massa mer pengar än jag, och bor bättre och så, men jag hade i alla fall en roligare 30-årsskiva.
* * *
Men Eken har ögonen med sig och kan efteråt berätta att regelrätta rallarslagsmål utbryter på flertal läktarsektioner under sista tio.
Vad sa vi om den elakaste hallen i Nordamerika?
* * *
NHL vilar inte på lagrarna och låter oss inte hämta andan mellan slutspelsomgångarna.
Redan på torsdag – dagen efter tre Game 7 – spelas första matchen mellan Bruins och Canadiens i Gaaaaden.
Hallå.
* * *
Det är snudd på rörande att se hur svårt Mål-Erik har att dölja sin bubblande lycka efteråt.
– Det var många känslor inblandade när den där pucken gick in, säger han och kan bara inte låta bli att spricka upp i världens gladaste leende.
* * *
Jodå, i morgon är Carbomb tillbaka i laguppställningen och han skulle såklart aldrig ha petats, men så går det när coacher ska visa sig handlingskraftiga och börjar ändra för ändringens skull.
* * *
– Mason, Mason, Mason, skanderar Flyers-fansen under slutminuten.
Det gör de rätt i.
Masen tackar med att höja klubban över huvudet.
Och det gör han rätt i också.
Hemmalaget har haft ett makalöst stöd här ikväll.
* * *
Nu är vi tillbaka på Pat Leonard-hotellet och fråga mig inte hur det går till, men The Royal Oak lyckas öppna baren igen.
Jag ljuger inte.
Så nu blir det några snabba avslappningsheineken.
Sen åker vi hem och klipper en Game 7 på Garden.
Magi.

Slut.
5-2 till Flyers.
Mer kommer sen.

Philadelphia – NY Rangers 4-0 (Period 2)
* * *
Jag trodde den store svenske artisten med förnamnet Erik hette Karlsson i efternamn och hade gått på semester.
Men här kommer Gustafsson i friläge direkt efter utvisning och snurrar upp landsmannen och Lundqvist och sätter baljan som definitivt knäcker ryggraden på Rangers.
Å andra sidan vill jag minnas att det stod nåt om en känsla i introt…
* * *
I övrigt kan man konstatera att det nu känns PRECIS som i TD Garden när Canucks var på besök i finalerna 2011.
Flyers kör över Rangers, gör mål på vad dom vill och hemmafansen dansar rusig segerdans till Buster Poindexters ”Hot Hot Hot” på kokande, bubblande läktarsektioner.
Och det är ju inte bara det att Flyers vinner – eller att de gör det i mighty övertygande stil.
De har hyggligt momentum inför en Game 7 som börjar om mindre än ett dygn.
* * *
Inte för att vara sån, men något säger mig att Hal Gill inte hade gjort mål på det gustafssonska friläget…
* * *
Framförallt är det Wayne Simmonds show i Wells Fargo.
Han fullbordar alltså ett hat trick – på två perioder – och kepsarna singlar vackert över isen.
Ojvoj.
* * *
Rangers har inte vad som behövs den här gången heller.
Och jag tror ju att det McDonagh fantiserade om före matchen, om att lura sig själv till samma all or nothing-investering laget med kniven mot halspulsådern har automatiskt, är en omöjlighet
Nånstans längst inne i bakhuvudet finns vetskapen om att det finns en chans till och den tryggheten tar tillräckligt mycket udd av desperationen för att det ska bli utlagsgivande, i alla fall mellan lag som är så jämna som de här två (eller har varit, fram till nu…)
Eller också är det bara så att kärnan i den här generationen blåskjortor helt enkelt saknar mental hårdhet.
* * *
Lundqvist lämnar kassen när det är två sekunder kvar av andra perioden och Rangers har tekning nere hos Mason.
Det ser man inte ofta – jag tror rentav att jag aldrig sett det.
Men förmodligen borde han stanna där, lämna över spaden till Talbot och vila inför morgondagen.
* * *
Big Kjell ser mer nöjd ut nu.
* * *
Värst för Rangers är kanske att Flyers för första gången under hela den här serien ser ut som Flyers när Flyers är som bäst, åtminstone offensivt, och då är det ett av NHL:s mest explosiva och svårstoppade lag.
* * *
Plötsligt böjer sig bänkgrannen fram och frågar om Lundqvists stats i elimination-matcher.
Om det vet jag ingenting…
* * *
Det är när Flyers befinner sig i underlägen som det som Rangers lever med nu man brukar förvänta sig att det ska spåra ur fullständigt.
Men av tendenserna här i slutet av mittperioden att döma kan ett tillplattat NYR också leverera på den punkten.
Så även om det är avgjort kan det bli lite intressant att titta på den här tredjeperioden.

Philadelphia – NY Rangers 1-0 (Period 1)
* * *
Det är nog dags vaktmästarna i den stora hallen femton mil norröver börjar spola isen redan nu.
Jag ska inte påstå att det känns lika avgjort som när Canucks kom till Boston för att spela Game 6 i finalen 2011, och vi redan i första pausen satt och bokade nya flygbiljetter till Vancouver, men nog luktar det Game 7.
Rangers har visserligen mer puck och skapar mer, framförallt för att Flyers-backarna emellanåt är mer än lovligt virriga och har lika svårt att få ur pucken ur egen zon som Tony Soprano har att vara trogen, men när hemmapelarna väl får sina tillfällen är det betydligt mer desperation och beslutsamhet i agerandet – och dessutom verkar Mason vara på riktigt, riktigt bra humör.
Så:
Mot Garden.
* * *
Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce, påstod Thåström.
Jag vill kontra med att ingen sjunger ”God bless America” i NHL som Lauren Hart.
Best in the business.
* * *
Pouliot framstår, återigen, som att han har begränsat med studieskulder när han tar nacksving på Giroux och ger Flyers det andrum de inte haft något alls av under de inledande minuterna.
* * *
Det är ju inte som att Wells Fargo-publiken direkt har tråkigt just nu.
* * *
Lunkan gör sin bästa playoff-räddning för säsongen när han rånar Simmonds strax innan målet.
Men Simmonds ger sig inte, han kommer igen och trycker in Flyers femte PP-mål i serien på en retur momentet därpå.
* * *
Big Kjell är här ikväll också.
Han ser ut som att han tycker att Flyers fan får ta och visa lite av den järnvilja han själv använde för att häva sig in i världens bästa hockeyliga.
* * *
Om jag inte ser fel på bilderna i monitorn här intill gör den ene av Schenn-bröderna korstecknet i spelargången in mot isen.
Jag vet inte varför, förmodligen har det något att göra med överkonsumtion av maffia-familjer, men jag har min ateism till trots alltid tyckt att det ser så coolt ut.
* * *
Dorsett gör ett halvt byte utan hjälm.
Bloggen gillar.
* * *
Bengt Pouliot, John J – den tar jag direkt. Fast fortsätter han begå lika obegåvade misstag vrider jag om det till Bäng istället.
* * *
Det är tydligen regnuppehåll på Citizen Bank Park, baseboll-arenan vägg i vägg, och i väntan på att Phillies ska kunna starta visar de Flyers-matchen på jumbotronen .
När Simmonds tryckte in ettan gick hela stadion bananas, rapporteras det, och nu sitter baseboll-fansen och skanderar ”Let’s go, Flyers” ute i ovädret.
* * *
Strålle får sitt bästa läge i hela serien – och Mason blåser honom hårt.
Det är bara att plocka fram lurarna och plugga mer Syconaut i pausen, då sitter den nästa gång.
* * *
Och vad skådar vi nu strax till vänster.
En mig närstående gormand från Gävle-trakten har klämt ner sig mellan två kraftiga bitar och sitter och ser nöjd ut.
Undras vem som fick plikta med en bruten käke för det…

Det faller ett hårt och kallt regn i Philadelphia i den sena aprileftermiddagen.
Kanske vill gud, om ni nu tror på en sån, accentuera det ödesmättade i den match som spelas i huset han glömde i afton.
Vi är ju framme vid Game 6 mellan Flyers och Rangers och det betyder obönhörligen skarpt läge.
Sjätte matchen är ju alltid Elimination Game, det kan bara står 3-2 i en matchserie som når den punkten och ett lag kan slå in matchbollen – och det andra följaktligen åka ur.
Insatsen är såna gånger inte lika oerhört hög som i en Game 7, då dras allt verkligen till sin yttersta spets, men nästan.
Så mycket mer står plötsligt på spel, utgången får så mycket större konsekvenser, varje misstag och varje oturligt studsande puck kan bli så fruktansvärt förödande.
Så det känns bara lämpligt att vi får huka i det bistra regnet under den hastiga språngmarschen (nåja…) från pressparkeringen till entrén
Vi ska vara med om något gastkramande nu.
* * *
Upplägget är lite annorlunda idag.
Jag var uppe så sent och randade artiklar i natt att jag helt enkelt tvingas ta beslutet att skippa morgonvärmningen i Wells Fargo och sova några timmar till.
Sen drar jag vid lunch – och Eken is riding bitch, som dom något oborstat säger i Amerika om den som sitter på passagerarsätet.
Jovisst, bloggens mest omsusade sidekick åker med på en lite roadtrip dag, bara för att han kan.
Och ni bara vet att vi inte hinner mer än ut ur Holland Tunnel förrän han frågar:
– När ska vi stanna och äta?
* * *
Tänka sig – Hal Gill spelar inte ikväll.
Det är rimligen en väldig lättnad för Flyers-fansen, tråkigt för cyniker med fäbless för ofrivillig komik – men framförallt var det alldeles säkert ett av de lättare beslut coach Berube tagit i det här slutspelet.
Nu får Erik Gustafsson sin första playoff-chans för säsongen istället.
Det skulle han förstås ha fått redan på Garden i söndags, Berube kan ha gett bort hela serien när han valde att parkera turistbussen från Maine på Manhattan-isen, men bättre sent än aldrig och medelpadingen själv är taggad.
– Jag ska bara gå ut och njuta. Jag spelade ju några slutspelsmatcher för två år sedan och minns dem som det var igår. Det är för det här man spelar hockey, säger han till Inquirer
Det minns även jag, för när Flyers åkte ur var jag tvungen att fråga hur han ställde sig till VM – detta jävla VM hela tiden… – och Erik gav ett av de coolaste svaren nånsin.
– Vill dom ha mig sätter jag mig på planet i natt!
Krigare med den inställningen borde ha wild card i varje VM-trupp.
* * *
Jag är i vanlig ordning lätt stressad och vill egentligen inte stanna för krubb, jag vill komma fram och börja med det här introt, men med det alternativet är uteslutet med en så historiskt glupsk passagerare – och det duger givetvis inte med en snabb whopper på någon av de sunkiga rastplatserna längs Jersey turnpike.
Eken ska ha riktig mat,
Så till slut krånglar vi oss in på en diner på route 63, den besynnerliga vägstump man måste ta från 95:an om man vill nå centrala Philly, och sen kan jag sitta där och vara hur stressad jag vill.
Det är lunch och sådan avnjuter The Oak Man under andakt, belåtet smackande över det blaskiga kaffet och den skinkspäckade omeletten.
Men det är kul att han är med…
* * *
Vigneault håller på laguppställningen tills framåt matchstart, men det verkar klart att han luftar samma manskap som i söndags.
Således:
Ingen Carcillo Show i ett hatiskt Wells Fargo i afton.
Borde inte NHL kunna gå in och förbjuda en coach att fucka med underhållningsvärdet på det sättet?
* * *
Kommer på en gammal historia jag givetvis borde ha dragit för Ekeliw i senaste podcasten.
En liten pojke får vittna i en vårdnadstvist och domaren frågar om va han helst vill bo, föredrar han kanske pappa?
– Nej, svarar pojken, han bara slår mig.
Jaha, fortsätter domaren, så du vill bo hos mamma?
– Nej, hon slår mig hon med.
Så var vill du bo då, suckar domaren till slut uppgivet.
– Jag vill bo hos Tampa Bay Lightning för dom slår aldrig någon!
* * *
Eken är ju en cool och avslappnad katt, så det där med att ackrediteringar sköter han liksom på en höft, när det passar.
Då går det som det går i huset gud glömde.
Inte nog med att han inte har någon plats – det sitter en bläffig sticker på ackrediteringsbrickan och på den stickern står ”no pressbox access”.
– Vad fan, säger han och låter ungefär som om någon ätit upp frukosten för honom.
Men vid ett obevakat tillfälle tar han förstås ändå hissen upp hit och går sen och smyger i environgerna i vetskapen att det alltid är nån jävel som inte kommer.
Det är bara ett problem:
Mister Oak Man behöver, med sin skrymmande sticker, hålla sig borta från petiga vakter och kan således inte närma sig kaffekannorna.
Det var ju hela idén med sällskap på den här resan…
* * *
– Rick Nash är mogen för ett mål i den här slutspelsserien nu, säger coach Vigneault.
Jo, det kan man säga.
Precis som hela amerikanska östkusten är mogen för riktig vår, men..ja, det verkar ju inte bli något med det heller.
* * *
Samtalsämnet i USA för dagen är Donald Sterling – pappskallen som verkade tro att han drev en bomullsplantage snarare än ett NBA-lag.
Alla är nöjda med att han får böta 2.5 miljoner dollar och sannolikt tvingas sälja Clippers, men avsmaken efter skitgubbens rasistiska uttalanden dröjer kvar – också i systerligan NHL.
Både Wayne Simmonds och Ray Emery, Flyers afroamerikanska stjärnor, kokar av ilska över att dylik dynga fortfarande förekommer inom nordamerikansk proffsidrott.
Samtidigt påpekar Simmonds att han befinner sig i en helt annan situation än kollegerna i NBA.
– Jag är som en fluga i ett glas mjölk i den här ligan, flinar han.
Ja, det fick gärna bli ändring på det – tänk hur mycket potential och talang som går till spill för att hockey är så iskallt i så stora etniska grupperingar i USA.
* * *
Ikväll spelas inga fler matcher än den här, så om den inte går till övertid finns det i alla fall teoretiskt utrymme för lite avslappnat rajtantajtan efteråt.
Men då visar det sig förstås att baren på hotellet vi bor på – ett inte alltför flådigt etablissemang här ute vid Phillys arena-kluster – stänger klockan tio.
Tio?
Är vi i Tranås?
* * *
Rangers har i flera år haft extremt svårt att plocka fram tillbörlig killerinstinkt i den här sortens matcher och ständigt schabblat bort chansen att döda slutspelsserier, men Ryan McDonagh påstår att han vet vad som krävs nu.
– Det är som att man nästan måste föreställa sig att man är i Flyers skor, verkligen få in deras ”mindset” i hjärnan och sen tränga sig bortom det, säger han.
Låter bra.
Men det ska omsättas i praktik också.
* * *
Nu reser sig Eken och år:
– Jag kommer tillbaka i första pausen, säger han utan vidare förklaring men tonläget i rösten indikerar att han tills dess har rånat någon med gilitig ackreditering.
* * *
Sharks…
Ojvoj.
Dom har chokat på de mest spektakulära sätt genom åren, men skulle ju slå alla tiders magplaskrekord om de torskar Game 7 i morgon.
Som det såg ut i Staples Center igår kväll – och med trasslet kring målvakterna – lutar jag dock åt att det är precis vad som kommer att hända.
* * *
Första låten i Wells Fargo-PA:t för aftonen, när bloggen i praktiken är ensam i hela hallen:
Springsteens ”Tenth Avenue Freeze-Out”.
Viberg på Svenska Fans hade blivit stolt.
* * *
Nu kom den tråkiga nyheten om Grosse:
Han har just opererat en hälsena – alltså inte knät – och blir borta åtta till tio veckor.
Hjärtat blöder för den mäktige krigaren.
* * *
Jag börjar undra om inte Wild kan komma att ställa till det för Avalanche i Pepsi Center också.
Dom såg väldigt bra ut igår och nån gång måste det väl bli bortaseger även i den serien.
Alldeles oavsett blir den matchen förmodligen ett helt omistligt inferno och enda verkliga anledningen att hoppas på att det här avgörs redan ikväll, och alltså inte fortsätter med en egen Game 7 på Garden i morgon, är att jag verkligen vill följa den hemma i korresoffan.
* * *
Dagens pressläktarmuta består av en haklapp med Flyers-tema.
Så nu är det både t-shirt, handduk och – well, skyll inte på mig – haklapp på väg till en Philly-fanatiker i Småland.
* * *
Han som dansar på ena kortsidan under Flyers-matcherna, och i all sin trivsamma mullighet har moves som får Larry på Garden att framstå som en stelkrampsopererad vandrande pinne, går plötsligt förbi på pressläktaren och häller lite förstrött upp en kopp kaffe.
Det var oväntat – är han liksom anställd och utför sin show på uppdrag av klubben?
* * *
Under de två första matcherna såg jag inga alls, men ikväll går det faktiskt att urskilja ett och annat Rangers-fan i i Wells Fargo.
Framförallt står det, på klassiskt nordamerikanskt supportervis, en hyggligt månghövdad skara runt gången där bortalaget gör entré.
Hoppas de har egna hjälmar och visir med sig. Som vi varit inne på tidigare är det inte lättare att vara bortafan i den här hallen än det är att vara Lars Ohly på MUF-fest på Östermalm.
* * *
En herre som några stolar bort håller ett högljutt anförande om att det är i matcher av den här typen Claude Giroux bara exploderar och tar över.
Precis som i fallet Rick Nash skulle det, helt paradoxalt, känns både logiskt och fullkomligt överraskande.
Eller hur?
* * *
Efter sista valsen i kanonelden i Nationwide Arena igår kväll – när Blue Jackets återigen visade hjärta och glöd som garanterat vunnit dem många nya fans under den här resan – står det klart att Pittsburgh Penguins väntar vinnaren i den här serien.
Det motståndet klarar, törs jag redan slå fast, ingen av dem.
* * *
Det var Pat Leonard som tipsade om hotellet med baren som stänger klockan tio, så när jag hittar honom ska det bli ett nöje dra den givna Tortorella-parafrasen:
Stop recommending hotels, Pat.
* * *
Jag får en bestämd känsla av att Erik Gustafsson kommer att skrälla med ett mål.
Slut på meddelandet.
* * *
Okej, folks.
Det kalla regnet lär ha tätnat ytterligare och Philadelphia håller andan.
Nu gäller det.
Big drama i huset Gud glömde.

God afton, hockeynördar.
Ikväll blir det, för en gångs skull, lite sändningsuppehåll i den här bloggen.
Dels har jag precis spelat in ett nytt podcast-avsnitt med Youngblood Ekeliw och således inte hunnit knattra ihop något intro, dels har jag ett par texter jag skulle ha gjort under dagen, men det har varit lite uppförsbacke efter nattens glada äventyr ute på byn, så de måste förfärdigas nu.
Kommentatorsspåret är dock öppet under samtliga tre matcher, så shoot away.
Och vem vet, kanske kan jag som ”Fundersam” konstaterar inte hålla mig från bloggen i alla fall…

Nu är det verkligen blues i St. Louis.
Blues som i Sonny Boy Williamsons mest klagande munspel, blues som i en Kafka-roman, blues som i Harry Dean Stantons ögon i ”Paris, Texas”, blues som den A.J Soprano har när vackra Blanca dumpat honom.
Det slutar ju lika igen.
Efter två inledande slutspelssegrar torskar de fyra raka – precis som Kings ifjol.
Men det är ännu jobbigare i år.
Steen & co har ju gjort en av de bästa grundserieframträdandena någonsin och var verkligen ”due” för en riktig cup-run.
Men det börjar kännas som att myten stämmer:
Det finns helt ingen vinnarkultur i klubbens själva DNA – och därför kommer det kanske aldrig att hjälpa vilka spelare som drar på sig tröjan med den blågula tonen på bröstet.
Nästa år kan det i alla fall redan vara försent för den här finfina upplagan.
* * *
Samtidigt är ju mästarna för mäktiga.
De har varit med om sånt här förr och inte ens blinkade när de hamnade i 2-0-underläge i serien.
De befann sig i samma situation i andra omgången förra året – mot Detroit, om ni minns – kom tillbaka då också och gjorde liksom bara om det nu.
Jag börjar misstänka att vi om en månad sitter med en repris av 2013 års final och att Yellbear Hjalmarsson kan bli den blott femte svensken i historien att få en tredje inristning i Stanley Cup-bucklan.
* * *
Ryan Miller?
Tyvärr, han visade sig inte vara mycket mer playoff-keeper än Marc-Andre Fleury när det väl gällde.
* * *
Nu får ni som ska se Ducks och Stars ha så trevligt, jag drar ner ridån och unnar mig en jävel eller två.