Nu är det lite jobbigt med tre matcher på en gång – och en fjärde kommer hinna börja innan de övriga är slut.
Man skulle behöva split vision som en hel Foppa för att få någon ordning på ett sånt upplägg.
* * *
Matt Cooke ser ut som att han, för första gången på några år, blivit Matt Cooke ikväll.
Vidrig knätackling på Barrie i början av andra.
* * *
En sekund kvar av andra i Nationwide – då blir Orpik plötsligt Datsyuk, gör en grym fint och spräcker Bobrovskys nolla med ett skott efter isen.
Nu blir det åka av i tredje.
* * *
Någon på twitter frågar varför matchen i St. Paul börjar redan klockan 18, lokal tid och Sherry Ross – hon på Devils-beatet som förstås brukar kallas Sherry Darling – svarar blixtsnabbt:
– För att det är school night för Nathan MacKinnon.
Ha ha, det kallar jag fyndigt!
* * *
Jag känner honom litegrann, så jag kanske är färgad, men Kenny Albert – han som kommenterar i Columbus – är vid sidan av Jim Hughson min favorit bland de nordamerikanska tv-kommentatorerna.
* * *
James Neal ställer verkligen till det för Penguins med sitt humör; en reducering hänger i luften när de har PP:t efter sexton minuter – och då måste han visa sin manhood och boardar på Wisniewski.
Bylsma borde göra en Sir Alex och kasta nåt på honom.
* * *
Bulan Berglund tillbaka hos Blues.
Kul.
Men Hawks skaffar sig för första gången i serien ledning, tidigt, och jodå – ikväll vinner mästarna.

Hotellet har bättre bild på NBC:s sportkanal, där de visar Jackets-Penguins än på NHL Network, där de visar Wild-Avalanche, och känslig som bloggen är för sånt har jag i första hand haft ögonen på folkfesten i Ohio i första.
Där kör ett eldfängt, emotionellt Columbus inledningsvis så det ryker och leder med 2-0.
Ojvoj.
Ska Duby Duby Doo och hans kompisar verkligen kunna rubba mighty Pittsburgh?
Säg vad ni vill, det vore verkligen en skräll.
* * *
Framåt andra perioden i Chicago tror jag ni har en bloggare invirad i tjock morgornrock, med tofflor på fötterna och en room service-vagn framrullad till tv:n.
Det är såna såna här hotellkvällar ska avnjutas,
* * *
Columbus är inte direkt USA:s mest fängslande stad – för mig hade NHL mycket hellre fått söka sig till det sexigare Cincinnati när den marknaden skulle erövras – men nu blir jag onekligen sugen på att åka dit.
Det är ju drag som på en gammal Ebba Grön-konsert i Borlänge folkets park.
* * *
NHL media department meddelar att Awards återvänder till Vegas och att årets gala arrangeras på Encore 24 juni.
Så trevligt då.
Jag fyller år den 23:e och ska nog redan ikväll börja titta på vilken resort längs Strippen den födelsedagen ska firas…
* * *
Av det jag ser från Excel Energy Center ser det ut som att Wild – så här långt – matchar Colorados intensitet ikväll,
Och Bacon Brodin va inte långt från att smacka in en pärla från blålinjen precis när jag slog över.
* * *
Förresten, var det några fler än jag och Kometen som var uppe och såg slakten i SAP igår?
Herregud.
Man undrar ju vem det är som klätt ut sig till Jonathan Quick, ställt sig i Kings kasse och släppt in tolv mål på två matcher.
* * *
Vår vän MN Johan är på plats i Excel och meddelar via twitter att det inte precis är något fel på atmosfären där heller.
* * *
Fast man vet aldrig med Kings. Det är ett schizofrent lag och även om Sharks såg fruktansvärt överlägsna ut igår håller jag det inte som omöjligt att Kings kan…ja, om inte vända så i alla fall vinna hemma i Staples Center.
* * *
Stoner är och förblir ett underbart efternamn. Jag vill också heta så och kunna säga:
– Jag heter Stoner. Biffen Stoner.
* * *
För bara någon minut sedan hyllade Luongo sin kollega i Montreal med den här tweeten
”Carey Price is giving me a stromboner”.
Ha!
* * *
Nu faller skymningen i centrala Philadelphia.

God afton – eller natt, som det väl er för de flesta av er.
Idag har jag suttit och varit sur i köer tröga som Buffalo Sabres-backar på I-95 ner genom New Jersey.
Bortsett från krig, svält, sjukdomar och Michael Bolton finns det nog inget jag tycker värre om trafikstockningar.
Men belöningen är ju att komma fram, checka in och uppräcka att hotellet har alla tv-kanaler som visar Stanley Cup-matcher ikväll.
Hurra!
Det betyder att jag inte behöver rusa iväg till lämplig sportbar utan kan sitta här och finblogga lite under aftonen.
Eftersom det tog 90 minuter mer än planerat att komma hit – grrr! – blir det dock inte mycket till intro.
Men nu åker vi.
Jag kommer nog i första hand fokusera på Wild och Av’s eftersom de senare spelat sån passionerad rock ’n’ roll-hockey men verkar det roligare i Ohio hoppar jag över dit istället – och sen har vi ju den verkligen holmgången i Madison on Madhouse.

NY Rangers – Philadelphia 2-4 (Slut)
* * *
Man kunde tro att Lundqvist skulle vara Kapten Haddock i ”Enhörningens hemlighet” efter en sån här match – särskilt som han var inblandad i den där too-many-man-floppen när det skulle forceras på slutet.
Men det är inte så farligt, han bara muttrar lite när Oak Man, som stått får långt bak i hopen och inte hört när han pratat med de amerikanska kollegorna, frågar om han kan ta några frågor på svenska också.
– Tja, om du inte kan engelska så…
Fast han ler snett då med.
– Ja, förklarar han, jag har lärt mig att släppa förluster i slutspelet direkt. Det måste man.
* * *
Brent Seabrook fick alltså tre matcher för tacklingen som skickade Backes in i nästa vecka.
Ganska precis vad jag både trodde och tyckte, så härifrån kommer inga klagomål.
* * *
Det här var nionde gången i rad Rangers förlorade en Game 2; den beklämmande sviten inleddes redan mot Washington 2009.
Samtidigt var det första gången på tre år Flyers vann på Garden.
Men utgången känns helt logisk.
Flyers var bättre än i torsdags och Rangers var sämre och större är inte skillnaden mellan de här lagen.
* * *
Det var den majestätiska, obönhörliga version vi ser av Bruins i Gaaaden den här eftermiddagen som innan slutspelet fick mig att slå fast att Red Wings i all sin babcockska briljans skulle få det mycket, mycket svårt att ta fler än två matcher i den inledande rundan.
Det tipset står fast.
* * *
Rick Nash är kanske inte NHL:s mest överskattade spelare, men han har fortfarande inte svarat för ett enda anständigt slutspelsframträdande.
Nånsin.
* * *
Någon som inte heter Ekeliw som tror att Bolts kan göra en Jesus och återuppstå i Bell Centre i afton?
Jag tvivlar starkt
* * *
Nu har jag en massa hockeytext att producera i andra kanaler, så resten av den här kvällen blir det kommentatorsspårsrace; ni skriver, jag publicerar – och sen hörs de som vill i morgon kväll igen.

Kriget som inte vill bli något riktigt krig är utjämnat, Flyers sätter 4-2 i tom kasse med 25 sekunder kvar.
Nu blir det lite randande här och sen får vi se när det blir tid att kolla på rond två i Boston.

NY Rangers – Philadelphia 2-3 (Period 2)
* * *
Ladies and gentlemen, Philadelphia Flyers har klivit in i Stanley Cup-slutspelet 2014.
De går ikapp, vänder och har nu gjort serie av det här.
Hur?
Dom tajtar till det, börjar åka skridskor, nitar mellan varven fast sig i Rangers-zonen på patenterat Flyers-sätt och hugger när chanserna kommer.
We’re in for a ride.
* * *
Samtidigt är det klent av Rangers att gå och tappa en 2-0-ledning också.
Joho, motståndarna gör det för första gången lite svårt för dem, men det känns också som att hemmalaget slappnade av efter de två snabba målen och helt befängt trodde att det skulle bli lätt.
* * *
Det behövs ingen Heeter i Flyers-kassen, den är varm så det räcker med en Emery som definitivt spelat upp sig.
* * *
Marcus Zettergren, frilägen har inte direkt vart Lundys paradgren den här säsongen – och just idag vet jag inte om han är så mycket Tretjak i nån annan gren heller.
Svårt, visst, Flyers kommer i väldigt spridda skurar och McDonagh och hans kompisar agerar inte som klippblock framför honom, men tre insläppta på 17 skott är inte som det ska vara.
* * *
Det verkar behövas ytterligare en periods ölhävande för att Gris-Olle och hans polare ska komma upp i varv.
Det är fortfarande lite tamt för att vara en slutspelseftermiddag.
* * *
Jason Akeson tar revansch för torsdagsincidenten när han demolerade Hagelins läpp och smackar in kvitteringen på Henke.
* * *
Det kändes ett tag som att vi inte skulle få se bestarna som ändå deltar i den här fajten blotta huggtänderna förrän vi satt oss tillrätta i Wells Fargo – en hall som med automatik genererar kaos.
Men vågorna har börjat svalla duktigt redan nu
Det är bra det.
* * *
Ja, Hofen, Youngblood Ekeliw är redaktör hemma i Stockholm idag, så han får betraktas som skäligen misstänkt.
* * *
Man kan väl säga att Garden faithful inte direkt gillar att Zuke får två minuter för filmning i samband med MacDonalds interference.
Men domarna har varit rätt noga med det där hela säsongen.
* * *
Ingen har sagt ett ord om friskt humör, men tro på fan – allra längst ner, bakom det som blir Emerys kasse i tredje, sitter en gutt med norsk flagga.
Zuke får ta sig en titt och börja slå några såna där geniala Oslo-passningar.
* * *
– He needs to be better, ser jag just att punggreppare Quenneville helt frankt säger om Corey Crawford.
Ärlighet kan vara så uppfriskande.
* * *
Coburn vs Zuke – det roligaste jag sett i den vägen sedan Christopher Moltisanti satte sig på Adrianas bjäbbande hund.
* * *
Jag tror bestämt att medlemmarna i Syconaut får komma hit och rensa lite, för när deras man på Manhattan kliver ut på isen efter den utvisning Akeson utnyttjar är det en Gris Olle-epigon som skriker ”Stralman, you suck”.
Vad fan…
* * *
Övertid…ska det verkligen bli det här också?
I så fall krävs att Rangers börjar spela igen.

NY Rangers – Philadelphia 2-1 (Period 1)
* * *
Vi får tacka för Voracek för att matchen lever.
Det är han, som med en gryningsräd av helt eminent sort, stämmer i bäcken med en synnerligen välbehövlig reducering efter drygt 14 minuter.
Om han inte utfört den finfina prestationen vet i äggröran om det blivit så mycket till påskdagsparty på Broadway.
Det ser visserligen lovande ut för Flyers när de resolut dödar Rangers första PP, men det smäller precis när utvisade Simmonds kommer in på isen istället – och sen i igen i ett PP därpå.
Och det är nästan identiskt förnedrande grannlåt bägge gångerna; klapp-klapp diagonalt genom Flyers-zonen och direktskott från högerkanten i en jättelucka Emery lämnar åt först St.Louis och sen Pouliot.
Men som sagt – mäster Voracek svarar och slaget är därför inte avgjort ännu.
* * *
Ännu går det inte att påstå att I 95-serien helt lever upp till de krigsmetaforer somliga – guilty as charged, jag kan bara kapitulera – gödslat med sen det blev klart att den väntade i första omgången.
Vi befinner oss liksom inte på Blues-Hawks-nivå här.
Men jag tror fortfarande att det finns jordbävningspotential i denna showdown.
* * *
Idag kan jag hålla med om att Steve Mason saknas.
Emery har inte sett så…övertygande ut, särskilt inte i sidledsförflyttningarna.
Får vi se Calvin Heeter i eftermiddag?
Han har om inte annat ett helt grymt namn!.
* * *
Eken tycker jag att jag ska fortsätta kalla Syconaut för Psychonut eftersom det låter grymmare och jag kan hålla med, men de lät så heavy metal-hårda i sin meddelanden att jag inte vågar.
* * *
Garden-fansen har också upptäckt att Emery inte riktigt vaknat ännu och plågar honom, och alla Flyers-fans som lidit i målvaktsångest i decennier med den här ramsan:
– We want Hextall, we want Hextall!
Ojvoj.
* * *
Vigneault snålar med det torraste krutet när han helt envist håller Carbomb Carcillo utanför laget.
Är det någon serie han skulle göra avtryck i så är det ju den här.
* * *
Nationalsångsvokalisten John Amirante ser i sin nya, knallblå kavaj ut som chefscharkuteristen på ICA Kvantum i Torslanda.
* * *
Det är bra klös på läktarsektionerna idag också, men inte riktigt lika rivigt som i torsdags.
Så får de inte, vet Eken att berätta, börja sälja bira i Garden förrän exakt klockan tolv heller – alltså när pucken släpps.
Så det dröjer lite innan Gris-Olle höjer rösten…
* * *
Det upphör aldrig att förvåna att en så liten man som Zuke Zuccarello vågar vara så fysisk och kaxig.
Snart kommer Jesus-skäggen från Philly försöka äta honom till frukost.
* * *
Bobby Baccala, som uppträder som Steven Schirripa när han inte agerar wingman åt Uncle Junior i Sopranos, zoomas in i jumbon.
Oerhört stort ändå.
* * *
Härmed är det bevisat:
Eken hämtar kaffe åt sin Bjuppie även som gift och ärbar man.
Jag blir rörd.

Den tjocka dimman lättar över slagfältet, konturerna av sargade truppstyrkor framträder suddigt i det dunkla ljuset och längst fram vid fronten står ett befäl och proklamerar att han älskar the smell of isoleringstejp och zamboni-avgaser in the morning.
Det stora världskriget på Manhattan fortsätter med en gryningsräd…
Jaja, okej – den lokala klockan säger att det är lunch när andra ronden i slutspelsduellen mellan NY Rangers och Philadelphia Flyers inleds i the wooorld’s most famous arena denna krispiga påskdag.
Men för att vara hockey, och för att vara dagen efter en natt när somliga av oss suttit till långt in på småtimmarna och häpnat över The Gabriel Landeskog borta i Klippiga bergen, ÄR det morgon.
So here we go:
En Apocalypse Now-scen i ottan på Madison Square Garden, med Brad Richards som napalmdoftsälskande Robert Duvall surfande på rödlinjen och Scott Hartnell som fruktad överste Brando i exil i ett mörkt sarghörn.
* * *
Jag slutade ju, av ren utmattning, blogga efter Blue Jackets historiska övertidsviktoria igår, men det var efter den som playoff-natten tog fart på allvar.
Uppvisningen drömkedjan med Gabbe Landeskog, Paul Stastny och overkligt magnifike rookien MacKinnon ställde till med var, vid sidan av hockeypoetens drömmål i Gaaaaden på långfredagen, slutspelets hittills största behållning.
Why not us, lyder slutspelsparollen i Denver.
Ja, ska den där Makarov-Larionov-Krutov-inkarnationen fortsätta likadant som i Game 2 mot stackars Wild kan man verkligen fråga sig det.
Varför inte Av’s?
* * *
Ingen ska komma och påstå att det är angenämt att kliva upp vid 08.00 för att gå på hockey när lampan slocknat fyra timmar tidigare och sömnbristen varit konstant i en vecka.
Men pros and cons, för fan.
Solen lyser, det är ingen trafik alls längs 34:e gatan och yours truly hinner gå ner på Penn Station och handla en varm croissant med ost och skinka och sedan inta den som lätt poetisk frukost, med nybryggt kaffe och en liten skvätt 5 Hour Energy, vid den vanliga platsen i pressrummet.
* * *
Det är ju inte bara det att Avalanche gör häpnadsväckande klapp-klapp-mål och vinner matcher.
Dom spelar med en passion, med en spring-i-benen-iver och en oförvägen tro på att allt kan gå som jag inte sett sedan Capitals var bra.
Och Kapten Landy själv börjar påminna väldigt mycket om en annan svensk som brukade spela i det där laget.
Jo, det är verkligen en hel del Foppa över sättet han kombinerar svindlande skills, poängproduktion och obönhörligt elaka monstertacklingar över hela isen.
Och get this – Patrick Roy har inte kunnat använda Matt Duchene ännu; han blir spelklar först i nästa runda.
Som sagt:
Why not them?
* * *
Han rör sig så snabbt – även utanför isen! – att jag inte tror han hinner se mig (eller så vill han bara inte hälsa, det är ju inte otänkbart…), men Hagge Hagelin har uppenbarligen lämnat sin kvart nere i Meat Packing District samtidigt som bloggen började röra på sig borta i östra Midtown och kliver in genom pressentrén vid 33:e och åttonde samtidigt som jag börjat stånka över att stans långsammaste hiss aldrig kommer.
Då är det drygt tre timmar kvar till första nedsläpp.
Applåd.
Man ska alltid vara tidig.
* * *
Det enda trista är att Makarov Landeskog verkar ha slagit av telefonen för ingående samtal under slutspelet och vi således inte kan garnera de nattliga referaten med exklusiva citat.
Men det kanske är därför det går så bra, vem vet.
* * *
Den allmänna uppfattningen runt den här serien är att Flyers mycket väl kan slå tillbaka idag.
Bara de börjar spela som Flyers igen.
Som Brooksie och andra påpekat några gånger sedan dess – och efter att ha fått tänka en stund har jag nickat instämmande… – gjorde de inte alls det i torsdags.
I ett försök att överraska motståndaren och undvika turnovers på blålinjen övergav de sina patenterade rusher över isen, de som Rangers brukar ha rätt svårt med, till förmån för något slags dump-and-chase-taktik, men den hade ju inte direkt samma effekt som Eisenhowers D Day-strategi.
Rakare rör och mer tjong i medaljongen gissar vi att Berube beordrar för rond nummer två och som sagt:
Då kan det bli ett helt annat scenario.
* * *
En nygift gormand som heter som ett träd gör sin slutspelsdebut för säsongen idag.
Jovisst, Eken är här.
– Ska du med och äta, lyder hans första kommentar.
* * *
Rangers när å sin sida drömmar om att, för en gångs skull, roffa åt sig klart och tydligt initiativ i en sån här serie.
Varje gång de varit på väg nånstans i slutspelet de senaste åren har de sumpat alla såna tillfällen, istället fastnat i utmattande maratonserier a sju matcher och – enligt interna teorier – fått betala för det under senare givar, inte minst i konferensfinalen mot Devils 2012.
– Det finns en läxa att lära i det fallet. När man har chansen att ta ett fast grepp om en serie har man inte råd att låta den går förlorad, säger kapten napalm Brad Richards till Post.
Det roliga med det är att propagandan – underbar i all sin genomskinlighet den här tiden på året – kommer ta en tvär vändning om Blueshirts torskar idag.
Då kommer det heta att sånt där inte betyder något alls och att ingen hade räknat med att det här skulle bli en kort serie…
* * *
Kung Lundqvist, Hagge Hagelin, Strålle Strålman och Jesper Fast kan, liksom Nicklas Grossman – our man in the city of brotherly love när Erik Gustafsson återigen är scratchad – förmodligen räkna med rekordstöd på läktarna ikväll.
Påsklov pågår ju, och så många svenskar har valt att tillbringa det i New York att stan just nu känns som en enda stor förort till Stockholm.
Ingen ska bli förvånad ens om folkhemsramsan om friskt humör plötsligt ekar under det välvda Garden-taket.
* * *
Korrigering:
De Skaraborg-hårdingar metal-konnässören Strålle Strålman varvar upp med i lurarna före slutspelsmatcher heter Syconaut och inget annat, meddelar bandmedlemmarna själva i sammanbitna mail och tweets.
Det låter inte fullt lika skräckinjagande som Psychonut, men okej. Det är Syconaut-skott nummer 6 i hemmalaget avlossar.
* * *
Några Flyers-stjärnor – med överste Kurtz Hartnell i spetsen – har redan sparat ut slutspelskägg värdiga en storhelg då Jesus död och påstådda återuppståndelse högtidlighålls.
* * *
Norge har också påsklov, antar jag, och även om lika många av den ädla sorten inte letar sig till Garden för att njuta av landets störste hockeyartist genom tiderna – de har, får jag för mig, inte samma traditioner av att kombinera New York-semestrar med hockeymatcher – hoppas jag vi hör av några guttar och piger i kommentatorsspåret.
Det har varit lite för lite av det på slutet.
* * *
Det får inte bli övertid här idag.
Vi vill ju hem och se andra holmgången mellan Red Wings och Bruins på tv, pojkar.
* * *
Steve Mason försökte träna igår, men det gick inte. Han har fortfarande för ont i vad-det-nu-är.
Så Emery står idag med.
Jag vidhåller bestämt att han inte var något problem i torsdags, men likafullt:
Det hade förmodligen känts tryggare med den ibland helt omöjlige Mason i tjänst.
* * *
Nu har Eken tagit plats intill bloggen, på det som egentligen är den frånvarande Varpus stol.
Ni som kan, maila eller messa honom och säg att han ska försöka koncentrera sig på hockeyn så han inte distraherar sin bloggande kompis…
* * *
Vigneault fortsätter underhålla på sin presskonferenser.
Igår ringde HANS mobil mitt under pågående utfrågning.
Han tog upp din, flinade brett och utbrast:
– Tänk om Torts hade varit här…
* * *
Vilka av de här två lagen som är bäst på tidig morgonstrid kan jag inte avgöra, de flesta hockeykrigare trivs överhuvudtaget bättre efter mörkrets inbrott.
Men snart vet vi.
För nu går reveljen och krutröken tätnar över slagfältet.

Columbus Blue Jackets vinner sin första Stanley Cup-match någonsin.
Lord Calvert, också känd som Matt Calvert, avgörs drygt en minut in i andra övertidsperioden och jodå, visst är pumpande hjärtat Duby Duby Doo med i förarbetet där.
Nu blir det här en serie av i alla fall samma fina slag som den mellan Pens och Islanders ifjol och jag får be Brandh och andra Pens om ursäkt för jinxen efter första perren, men då var ju hemmalaget faktiskt överlägset..
* * *
Just när jag skriver det gör Gabriel Landeskog sitt andra Stanley Cup-mål med en riktig rackarrökare.
Den svenske playoff-kungen, so far, finns i Klippiga bergen.
* * *
Nu stänger jag butiken för kvällen och tittar på resten av matchen mellan Av’s och Wild på rygg, utan dator.
Men eftersom jag fortfarande inte fått någon reaktion från John J ännu drar jag den här i mitt tycka rätt lustiga – perfekt för kvällens tema – en gång till:
Just ja…han är ju också med i årets slutspel, som back i Anaheim, så låt oss slå fast:
Bara ingen slår B.Allen på pungen!
Att det skulle ta så lång tid att komma på den…
* * *
Vi hörs från matinén på Garden.

Dessa härliga, härliga slutspelsnätter…
Jag är övertygad om att Penguins ska sätta in the kill när Comeau tar den idiotiska utvisningen på slutet, men nej.
Det blir en till OT-period.
Kalas!
* * *
Just ja…han är ju också med i årets slutspel, som back i Anaheim, så låt oss slå fast:
Bara ingen slår B.Allen på pungen!
Att det skulle ta så lång tid att komma på den…
* * *
Här var det länge sedan vi hade något gott att säga om den där gaphalsen John Tortorella, men faktiskt:
Han har all anledning att vara lite stolt när han sitter hemma vid tv:n – för det gör han väl? – och tittar på Brandon Dubinsky ikväll.
Det var han som gjorde man av pojken och nu är Duby Duby Doo ju ett enda stort, pulserande hjärta som pumpar runt blodet i Columbus.
* * *
Det är alltså så att Sidney Crosby aldrig gjort ett sudden death-mål i en playoff-match (men väl i en OS-final…) och det gjorde aldrig Super Mario heller.
Well, det kanske är dags att visa idolen vem som är allra störst…
* * *
Det lilla jag hinner se från Pepsi Center är väldigt intensivt och roligt, men Wild kan få det tungt ju längre matchen går.
De har nämligen befunnit sig i Denver i några dygn nu och det är efter exakt två-tre dygn man börjar märka av den tunna luften där uppe och plötsligt stånkar även vältränade elitidrottsmän som turkisk peppar-stinna gamla bloggare när de går i trappor…
* * *
Och om drygt tretton timmar släpper dom pucken i Madison Square Garden också…