Boston – Detroit 0-0 (Period 1)
* * *
Jämnt och hårt och lovande.
Så ber jag att få beskriva det som händer i första ronden i den här heavyweight-fajten.
Bruins kommer i sin patenterade mangelanfall – och Detroit svarar med kvicka, ettriga kontringar och, tidvis, fint snurr runt Tuukka.
Ingen är direkt nära att ta ledningen, men så fort det kommer ett mål – åt endera hållet – blir det här väldigt kul.
* * *
Mycket riktigt:
Gaaaaden rockar och skakar indeed.
Det finns ingenstans där anfallsförsöken ackompanjeras av lika tungt bifall.
Så fort hemmaspelarna passerat rödlinjen förenas hela hallen i ett enda mullrande vrål – och ibland känns det som att det skänker extra tyngd åt forceringarna.
* * *
Rene Rancourt blir bara darrigare och darrigare i stämbanden, men det skulle inte vara Gaaaaden om inte han stod och sjöng nationalsången så det fladdrade i den rödlätta mustaschen.
* * *
Alfie verkar trivas. Och är det någon nu aktiv NHL-stjärna som gästat Boston genom åren är det Ottawa-guden – han måste leda den något obskyra statistiken oerhört överlägset.
Det kan inte vara en nackdel.
* * *
Det verkar som det ska en del till innan gamle Devorski blåser för utvisningar i den här tillställningen.
Skriver jag – och just då brakar Långfredag himself in Smith i sargen och får två för boarding.
* **
Kelly och Paille saknas definitivt.
Nej, de är inga superstars men hör till de främsta symbolerna för Bruins beramade djup och lämnar som sådana klart kännbara luckor i uppställningen.
* * *
När hockey är religion förfaller det något vågat att använda R.E.M:s ”Losing My Religion” som soundtrack till värmningen.
Men Garde-DJ:n räddar kvällen med AC/DC:s ”Back in Black” på besinningslös volym under playoff-introt.
Oh, yes.
* *
Fast snacka om tomrum – man tänker ju nästan inte längre på att Detroit tvingas klara sig utan både Zäta och Big E.
Bruins skulle definitivt ha större stycken motstånd att tugga på om de fanns på isen.
* * *
Påskmust får man inte nämna i det här kommentatorsspåret. Det leder till åtal.
* * *
Brad Marchand, Bruins elake lille enfant terrible, är sig lik och kommer inom kort att vara ungefär lika populär i Detroit som politiker som förstör för fordonsindustrin.
* * *
Varje gång jag läser, och framförallt hör, namnet Glendening får jag osökt associationer till Kapten Klänning.
Så nu vet ni vad vi kallar nummer 41 i Wings i fortsättningen.
* * *
Shit, jag hade glömt utbudet av bakelser och godis och snacks i den här pressboxen.
Helt oemotståndligt – och fullständigt förödande för en som redan har alla de där X:en på lappen i T-shirtnacken.
* * *
Bolts kan inte förlora ikväll, så är det bara. Man åker inte upp till Bell Centre med 2-0 i baken om man vill ha en chans att överleva.
* * *
För första gången sedan året innan den inledande renoveringen av Garden hemma i New York har jag sällskap av en bananfluga på den här matchen.
Trivsamt.
Hen verkar intresserad av vad jag skriver och surrar ständigt framför bildskärmen, särskilt nöjd, verkar det, med Kapten Klänning-stänkaren.
* * *
Det kan bli just Alfie som spräcker nollan i den här andraperioden, faktiskt.
* * *
Nu föreslår bananflugan att jag ska gå och hämta lite mer kaffe.
Och – visst.

Jamen, ah!
Det är så här playoff-livet ska vara.
Först en showdown live hemma i New York, sedan multipla övertidsthrillers i korresoffan till långt in på småtimmarna – och så direkt ut till LaGuardia efter några få timmars sömn för en shuttle-flight till Boston.
I den stilen ska det rulla vidare – särskilt under den den inledande Vilda västern-rundan.
Ja, jag är ständigt trött, hinner aldrig äta riktig mat och mår efter några dygn illa av floderna av kaffe, men hjärtat slår ändå i extas, leende är brett och svikten i steget så spänstig som den kan vara hos en 46-åring med talrika X på storlekslapparna i nacken.
Alltihop är ju en så grandios kick att själva livskänslan intensifieras och förhöjs – som crescendot i ett Clarence Clemons-solo i tredje extranumret under en Springsteen-konsert.
Som kommentatorn sa i fjolårets magnifika CBC-preview:
I wish. This could. Go on. Forever.
* * *
Hann inte blogga under de sena tv-matcherna igår, för referat skulle smackas ihop och intervjuer ringas in, men jag såg samtliga och – ojvoj!
Maratondramat mellan Blues och Blackhawks var så lysande att vi nog redan nu kan slå fast att den serien blir en klassiker och Colorados upphämtning mot Minnesota bekräftar misstanken att Patrick Roy – i sanning – kan coacha även i slutspelet.
* * *
Här, i för dagen grådaskiga och småbistra Beantown, går Bruins och Red Wings i clinch för första gången i afton.
Det bör kunna bli en show för årskrönikorna det också.
De mäktiga björnarna är efter sin President’s Trophy-säsong blytunga favoriter, men rikligt dekorerade Detroit Red Wings har varit på rodeo förr och vet hur man fäller givna vinnare i playoff.
Bra, snabb, artistiskt högtstående hockey kan bägge lagen spela också.
Jag räknar med att få dra efter andan vid dussintals tillfällen redan ikväll.
* * *
Det höll ju på att bli spännande i Sharktank i tredjeperren i natt också – trots att Sharks hade 5-0-överläge efter 40 minuter.
Men så är Kings i playoff och, kanske more to the point – så är Sharks i playoff.
* * *
Min tidiga flight från LaGuardia är inställd, så jag får flyga två timmar senare och missar därmed morgonvärmningen i TD Gaaaaden.
Tråkigt när så många som brukar förse bloggen med användbart råmaterialet byter om i bägge omklädningsrummen.
Men det hindrar förstås inte att jag hinner verifiera uppgifterna om att en Järfälla-bördig Detroit-back med fäbless för open ice-tacklingar har demolerat en bil som tillhör en småländsk lagkamrats hustru.
De som vill ge honom presenter när han blir pappa nästa veckan kan med fördel inkludera en uppföljningskurs hos lokala bilskolan i Birmingham…
* * *
Jag kan väldigt lite om golf och förstår egentligen vad det betyder, men det låter skoj när Blues-coachen Hitchcock säger att Alex Steen – givetvis den som i början av tredje övertidsperioden i Scottrade Center klev fram och avgjorde – såklart inte missar från ”the ladies tee”.
* * *
Självaste Pierre McGuire är med på den försenade shuttlen från New York under förmiddagen.
Han läser New York Times och ser avslappnad och ledig ut, förmodligen trygg i vetskapen att han har koll på var ALLA som spelar matchen han ska upp till Massachusetts för att referera studerade som tonåringar…
* * *
I händelse att någon undrar varför jag envisas med att skriva Gaaaden när jag är i Boston är svaret enkelt:
Dom pratar så i de här trakterna.
Det påminde en Magnus Backman om med den här muntra länken på twitter idag:
http://www.thethingswesay.com/i-lost-my-khakis—what-it-means-in-boston/.
För er som inte orkar kolla:
Tappar man bort sin khakis-brallor i Boston kan man inte bara säga ”I lost my khakis, för då tror dom att man tappat bilnycklarna.
Väldigt roligt!
* * *
Hästpolo-Gustav instämmer med de som deltog i bloggomröstningen om hur han ska hantera luckan i sin främre tandrad.
– Just nu lutar det mot en väldigt ovanlig rubin, säger han och tillägger:
– Men alla alternativ måste först flygas in för observation.
Di rike di kan, som min kompis Alles farmor alltid sa.
* * *
Jag får för mig att jag inte varit i Gaaaaden sedan Blackhawks avgjorde finalen i juni förra året och börjar skrockane skriva om att champagne-ångorna förmodligen fortfarande hänger kvar i det omklädningsrum mästarna den kvällen förvandlade till backstage-området på Hulstfredsfestivalen, men plötsligt känns den ranten märkligt bekant och en snabb koll visar att det inte är så konstigt, för jag VAR ju här på Columbus Day-ramalama i oktober och skrev om just det då.
Motståndare den gången:
Detroit Red Wings.
Hm.
* * *
Det känns osedvanligt lämpligt att se Zdeno Chara spela hockey just idag.
Jag menar, det är ju långfredag.
Häpp!
* * *
Dom är inte rädda för jinxar i Gaaden, för dom har redan byggt om och riggat för mediaanstormning a la finalspel i de utrymmen på ”the event floor” där Eken brukar frossa i hummer och krabba.
* * *
NHL har alltså bötfällt coach Quenneville för att han greppade klockspelet när han stod och skällde på domarna i Scottrade igår.
Det såg i och för sig rätt ekivokt ut, men det kanske bara kliade lite i Q:s, ehum, skrotum.
Då är 25 000 dollar rätt saftigt…
* * *
Att de bygger om Gaaaden som att det redan vore klart att Bruins går åtminstone till konferensfinal är inte direkt okaraktäristiskt.
Övertygelsen om de lokala hockeyhjältarnas överlägsenhet sitter påfallande djupt här – inklusive hos media.
All media överallt är för all del hemmafärgad och även i Chicago, New York, Pittsburgh och Philadelphia ha de en tendens att övervärdera de egna lagens förträfflighet (precis som vissa blågula NHL-bloggare eventuellt skulle kunna anklagas för att hypa sina landsmän..host host ), men ingenstans är de böjelserna mer iögonenfallande än just i Boston.
Det är som att motståndarna egentligen inte finns, eller i vart fall inte räknas; chocken när Blackhawks faktiskt tog titeln ifjol var så monumental att krönikorna i Globe och Herald dagen efter i princip bara bestod av öppna munnar.
Ibland kan man få för sig att den, ja, vad ska vi kalla den…självsäkerheten, fungerar som extra bränsle för de som kommer hit och förväntas bli överkörda.
Å andra sidan:
På senare år har det funnits skäl att tro väldigt mycket på det lag Claude Julien ställt på isen.
* * *
Det är med gränslös glädje, för att inte säga rört hjärta, jag konstaterar att dagens efterlysning fick effekt.
Lillbjörn och Storbjörn tänker vara med oss.
Hurra!
* * *
Loui Eriksson har inte framträtt i ett Stanley Cup-slutspel sedan 2008.
Då spelade han konferensfinal med Dallas – mot Detroit.
Han var bra redan då, men är flera storlekar större som hockeyartist sex år senare och har potential att bli ett monster för Boston nu.
Hungern, begåvningen och det faktum att han helt uppenbart är på väg att varva upp efter en tidvis motig grundserie, som bland annat inkluderat två jävla hjärnskakningar, talar för det.
* * *
Däremot kan jag omöjligen acceptera att mångåriga kommentatorsspårsvännerna Granvista och Rob4 ser sig som U-båtar nuförtiden.
Nu slipar ni rören, tejpar klubborna, hänger på er utrustningen och kommer ut på banan och förgyller även det här slutspelet.
* * *
Babcock och Julien, två av hockeyvärldens bästa coacher, kamperade ihop för Team Canada i Sotji, blev enligt uppgift goda vänner och kommer utkämpa en hjärnornas infernaliska kamp nu.
Det skänker den här serien en extra kittlande dimension.
* * *
När Wings kommer ut för värmning tror jag för några ögonblick att dom blåst alla, för det ser ut som att Zäta trängs i det rödvita ledet.
Men så kul ska vi inte ha det.
Han är dock på plats och bloggen gör sig förhoppningar om att hitta honom vid kaffekannorna i någon paus.
* * *
Jag behöver förstås inte säga att jag räknar med ingående rapporter från Tampa under kvällen.
* * *
Fredag kväll i Boston och Bruins går upp i årets första slutspelsduell…
Det här kan ni ta till banken:
Gaaaaden kommer att rocka och skaka.
* * *
Varken Paille, Kelly eller Bartkowski syns till på Bruins-sidan under värmningen.
Det är ändå ett litet slag.
* * *
Okej, nu vevar vi igång den åttonde och sista serien i Stanley Cup-slutspelet 2014.
Det kommer bli rock ’n’ roll-party monumentale.
Glad påsk!

Ja, det här är en efterlysning.
Ikväll, när Boston Bruins går upp mot Detroit Red Wings i TD Gaaaaden, vill vi ha med gamla stammisarna Storbjörn och Lillbjörn i kommentatorsspåret.

NY Rangers – Philadelphia 4-1 (Slut)
* * *
Hagge sitter och suger på en söndertrasad läpp efter slutsignalen, men är inte särskilt ledsen för det.
Det var ju när fan fick en snubblande Akesons klubba i plytet och började blöda första slaget i världskriget avgörs.
Rangers tilldömdes ju fyra minuter i numerärt överläge, iscensatte decenniets bästa PP och gjorde två mål medan Akeson satt på botbänken och rimligen mådde sådär.
– Ja, flinar Tälje-geparden, jag får mina smällar i ansiktet men det tar jag gärna när det blir så här.
Tuff kille.
* * *
– Vi gjorde bra saker, berättar hitresta Philadelphia-reportrar att Berube sagt under sin presskonferens.
Dom håller inte med.
– Vad såg han för match och vad var det dom gjorde för bra, fräser en.
* * *
Jag har suttit i den här hallen i nio år och minnen bleknar, det kan nog hända att Jagr och Nyllet hade sina ögonblick den första säsongen efter stora lockouten, men såvitt jag kan komma ihåg har Rangers aldrig bjudit upp till bättre powerplay än det Broadway Brad och hans gamle kompis St. Louis anförde i den här tredjeperioden.
Var KOM det ifrån?
* * *
Vid foten av Klippiga bergen tar det bara drygt tretton minuter.
Sedan har kapten Landeskog förgyllt sin playoff-debut med en kasse,
Kungligt.
* * *
Att stämningen var säsongens högsta i Garden ska jag ju egentligen inte behöva påpeka, fan vore det annars, men det den var så o-e-r-h-ö-r-t mycket högre än under sömnterapin i grundserien att jag drog lite efter andan emellanåt.
* * *
Men i ett avseende har Berube rätt.
Emery gjorde bra saker.
Det var inte hans fel att hemmalaget pepprade in några pärlor i tredje och i den mån Flyers-fansen ska tugga oro de kommande dagarna är det inte på grund av honom.
* * *
Jesper Fast fick en assist i sin slutspelsdebut också, när Hagge helt enligt kommentatorsspårs-Saida Lundh bröt sin måltorka.
* * *
Vigneault får frågan vad han tyckte om McDonaghs start på matchen och svarar blixtsnabbt:
– Jag tyckte att jag förmodligen borde ha spelat honom redan i Montreal förra helgen…
Han är, som någon beskrev det i spåret under kvällen, skön.
* * *
I nästa match gör Grosse mål.
Jo, faktiskt.
Han gjorde ett för Dallas när dom spelade konferensfinal mot Detroit 2008 och jag har aldrig sett ett tuffare war face än sekunden senare.
Det vill hockeygudarna se igen, var så säker.
* * *
Ja, fy satan, nu är det här igång och det känns precis lika omtumlande fantastisk som vanligt.
Nu åker jag hem och ser slutet av de andra matcherna, försöker sova några timmar och störtar sen vidare ut i slutspelssagan.

Jaha, det är slut på Garden.
Rangers tar första med 4-1.
Det kommer mer i den här bloggen om ett litet tag.

NY Rangers – Philadelphia 1-1 (Period 2)
* * *
Mycket Rangers i den här perren, dom biter sig tidvis fast i offensiv zon som en kamphund biter sig fast i saftig människovad, men dom skapar inte så fruktansvärt heta chanser – Brassard är närmast med en klockren i stolpen – och gör framförallt inga fler mål.
Det kan kosta.
För även om Flyers inte kan anklagas för att anfall överdrivet frekvent är det som vanligt farligt när dom gör det och mig förvånar det inte alls om en Giroux eller en Hartnell snart hänger en.
* * *
Alla, utan undantag, ler och nickar glatt och ser ut att mysa i korridorerna bakom pressläktaren i första pausen.
Oavsett sympatier, oavsett hemvist, oavsett syn på det som ägt rum på isen är vi ju på slutspelsmatch och det finns inget bättre.
* * *
Oddsen var på min sida, men ändå:
Lite pyttelättnad känner jag när Zuke och Schenn drar på sig dubbelutvisning här i slutet.
Det hade inte varit roligt att behöva inventera bostadsmarknaden i Tranås…
* * *
Ja, Lundh, det är lite konstigt med Hagge.
När han kom tillbaka från Ryssland sa han själv att han hade fått en rungande injektion och första matchen slog det mycket riktigt gnistor om honom, men sedan har han liksom försvunnit.
Vi får se, slutspelshockey kanske kan passa Tälje-gepardens speed och energi.
* * *
Trey Anastasio från Phish är den här periodens kändis i jumbon.
Sicken felprioritering
Han är ju klart underlägsen Larry Mullen Jr i fråga om både exklusivitet och coolhetsgrad.
* * *
Jag skulle vilja påstå att det märks att Ryan McDonagh inte spelat på ett tag.
* * *
Blues drar first blood i Scottrade, noterar vi – och sedan kvitterar regerande mästarna.
Någon som kollar och kan avge liten rapport om hur det ser ut?
* * *
Undrar varför dom buar så mycket åt Zuccarello 🙂
* * *
Emery fortsätter spela just så bra som Big Rick Nash tidigare under dagen sa att han skulle göra.
Det ser så lugnt och rutinerat ut, allt han gör.
* * *
Erfarenheten säger att ironi fungerar väldigt dåligt i skrift, så låt mig för säkerhets skull påpeka att jag verkligen vet att dom inte buar åt Zuke och den som till äventyrs vill veta mer får gärna se i föregående inlägg.
* * *
Dagens twitter-bild, det får ni hålla md om:
https://twitter.com/TheTSNOutsider/status/456950386218127360/photo/1
* * *
Det är Strålles kompis Klein som varit mest Psychonut so far. Manglingen av Raffl vid sargen är inte snäll.
* * *
Ja, vem var det nu som föreslog att jag skulle fråga Brooksie om kaffe i den här pausen?
Bra idé.
Det är lite som att en roddare skulle be Mick Jagger om den tjänsten strax innan extranumren.
Jag går själv – och sen laddar vi om för urladdningen sista tjugo.

NY Rangers – Philadelphia 1-1 (Period 1)
* * *
Mja, krig och krig.
Hittills har det inte direkt sett ut som när Ban 101st Airborne – alltså Band of Brothers – slogs i Bastogne under andra världskriget, men det kommer.
Osämjan växer för varje byte och innan kvällen är över kommer vi ha dragit efter andan några gånger.
* * *
Spelmässigt känns det inte som serien fått någon riktig karaktär ännu.
Bägge lagen är okej offensivt, men verkar för tagna av allvaret för att minnas hur man uppträder i egen zon
Så oavgjort efter 20 är logiskt.
* * *
Hartnell vet hur man spelar slutspelshockey är mästerlig vid första målet, när han först tacklar bort en vinglig McDonagh bakom kassen, tar pucken och spelar fram målskytten MacDonald.
* * *
Carbomb spelar inte och det är ju lite synd, för redan i förmiddags började Rinaldo tagga upp mot honom.
– Carbomb, fnös han, vad är det för jävla smeknamn egentligen?
Det kommer förhoppningsvis tillfällen senare i serien att reda ut den frågeställningen…
* * *
Det är förstås den lille norrmannen som spelar den stora hockeyn som tar in Rangers i det här slutspelet – och då blir han så glad att han gör rena Ovetjkin-skuttet in i plexit nere i sarghörnet.
* * *
Jodå, nu är det, slutligen, lite ramalama på Gardens uppsnofsade läktarsektioner.
”Let’s go”-ramsorna ekar redan innan lagen kommit in för line-up och John Amirantes nationalsång ackompanjeras av ett brakande, gutturalt vrål.
Det känns som ett minne från förr.
* * *
Den första utvisningen i serien – men inte sista; då lovar jag flytta till Tranås när det här är över – tas av Adam Hall och jag förstår att de zoomar in coach Berube i det läget, för det förefaller inte direkt nödvändigt att brotta ner Dorsett i det läget.
Å andra sidan gör det inget, för Rangers påföljande PP är förbryllande undermåligt.
* * *
Martin St. Louis har gjort sitt första slutspelsmål för Rangers också.
Dessvärre på Henke.
Han är som en annan Marek Malik på pucken som MacDonald dunkar in.
* **
De bränner av ett okej playoff-intro i jumbon, men inte mer. Vi befinner oss långtifrån exempelvis Boston och Detroit. Med en så mäktig jumbotron som den här borde de kunna göra mer.
* * *
Det är, hör vi klart och tydligt i pressboxen, något klappträ i publiken som tagit med sig en visselpipa och sitter och blåser i kritiska lägen.
Som jag er saken finns det nästan inget lägre en åskådare kan göra. Må dåren bli utkastad och gärna gripen.
* * *
Garden faithful försöker psyka med hånfulla ”Eeeeeemery”, men han har sett lugn och stabil och bra ut och kan inte mycket göra när en halvmeter gutt är framme och petar in den där returen.
* * *
Lätt årets coolaste jumboinzoomning på Garden:
Larry Mullen Jr – U2-trummisen.
Bränner de en sån tiotaggare redan i första kan man fråga sig vad vi får se i tredje.
Är Dylan här?
* * *
Nu kommer jag få frågan säkert tio gånger inom det närmaste dygnet:
”Varför buar dom åt Zuccarello”?
Och igen:
Dom buar inte, dom skriker ”zuuuuuuuuke”.
* * *
Årets första playoff-kaffe får jag hämta själv, för brudgummen Ek är fortfarande ute och firar kärleken.
Okej för nu, men det får ju inte bli en vana.

Trupperna är samlade vid fronten, försvarsställningarna bepansrade, de tyngsta vapnen laddade med den skarpaste ammunitionen och befälens strategiska riktlinjer efter noggranna överväganden spikade.
Nu kan Stanley Cup-slutspelets världskrig börja.
För var så säker:
Den matchserie New York Rangers och Philadelphia Flyers inleder här på Madison Square Garden ikväll blir verkligen en konflikt lika fientlig och bitter som en väpnad kamp mellan planetens största nationer.
Motsättningen pulserar som en elektrisk laddning i själva luften i och runt the wooooorld’s most famous arena från tidiga morgonen, den finns där som ett outtalat hot hela tiden – när den jättelika mediahopen fyller läktarna för att följa förmiddagsträningarna, när fansen redan vid lunch börjar samlas på barerna på åttonde avenyn i sina jerseys och, inte minst, när de inblandade spelarna står i omklädningsrummen och pratar om hur illa de tycker om just de här motståndarna.
Så lägg eventuella barn och varna känsliga personer innan ni sätter på tv-apparater och datorskärmar, ha en snuttefilt tillhands och ta ett djupt andetag.
Det kommer att smälla nu.
* * *
Jag hittar, vid min gud, inte på när jag kallar det samlade mediauppbådet på Garden denna morgon jättelikt.
Det är inte långt mellan New York och Philly, det tar mindre än två timmar med bil, så allt gästande lag har av hockeyintresserade skribenter och tv-pratare i sin hemstad kastar sig uppenbarligen ut på I-95 när de här matcherna ska avgöras.
Trängseln i omklädningsrummen efter morgonpassen liknar faktiskt ingenting, man får använda armbågarna som en hel Chris Pronger enbart för att ta sig fram till Anton Strålman.
Den mixade apzonen under ett OS framstår plötsligt som snudd på civiliserad.
* * *
Vid det här laget borde en gammal biff ha lärt sig att sociala medier i allmänhet och twitter i synnerhet är dåliga forum att föra debatter på, för med så begränsat utrymme för nyanser och resonemang urartar det snabbt i pajkastning, men mot all förnuft kliver jag under förmiddagen rakt in i ett meningsutbyte om de svenska NHL-proffs som tackat nej till VM, hamnar i luven på självaste Leif Boork och blir till sist kallad både pinsam och populistisk.
Suck.
For the record:
Jag har respekt för olika synsätt även i den frågan och kan framförallt sympatisera med åsikten att VM-deltagande är ett bra sätt tacka för den utbildning svensk hockey bidragit med, men tycker både att röstläget i debatten kunde vara något lägre och att det med lite eftertanke går att förstå de spelare som efter en lång, slitig säsong inte vill åka till Minsk och spela vidare.
Jag vidhåller också att det är ett framsteg att hockeyspelare övergivit gammaltestamentliga föreställningar om hur män ska vara och faktiskt vill umgås med sina barn.
Biffen har talat, som de hette när Zeb Macahan var på stormöte med Satangai och de andra Sioux-hövdingarna.
* * *
Till slut lyckas jag ändå ta mig fram till Strålle för att kolla om han spelar ännu hårdare metal än vanligt i lurarna inför den här sortens rock’n’ roll-matcher.
Det gör han inte.
– Nä, jag blandar som vanligt friskt med, ja du vet, Rage Against The Machine, Slipknot, Metallica och sånt.
Jo, jag vet….
Sen tillägger Tibros mest hängivne headbanger att det finns ett lokalt band han just nu pluggar hårt också.
– Psychonut, heter dom.
Psychonut?
Det låter verkligen som ett band att lyssna på när man ska upp i en slutspelsserie mot Broad Street Bullies!
* * *
Berube får ägna merparten av sin i och för sig inte särskilt långa presskonferens åt att prata om hur, när och var Steve Mason blir frisk igen.
För han står alltså inte ikväll.
Det gör Ray Emery och den månghövdade mediahopen har milt uttryckt en hang-up på detta faktum.
– Men det är ingen fördel för oss, Emery har varit med länge och kommer definitivt vara redo när en match av den här kalibern börjar, säger Rick Nash.
Min uppfattning precis.
* * *
Inte för att det är så – precis tvärtom, snarare – men om jag kommit hit utan pepp och utan sprittande eufori i maggropen hade det räckt med en skymt av den ärevördiga gamla arenan för att slå en stepp av upphetsning på parketten.
Det är verkligen skrudat till fest i kväll, det glänser om varenda litet räcke, blomsterarrangemang av finaste papp (…) är monterade på avsatserna mellan vissa sektioner och vaktmästarna har ägnat hela eftermiddagen åt att placera T-shirts och handdukar vid samtliga 18 000 stolar.
Efter en lång säsong av ärtsoppssurr och högmässeartad tystnad kanske det äntligen kan bli lite tryck i den sönderrenoverade hallfan.
* * *
Flyers har ett rätt litet omklädningsrum även hemma i Wells Fargo, vet hur man hanterar trängsel och plockar rutinerat med sig sina små podium – i princip bara ett slags ölbackar – till New York också.
På ett sådant står Scott Hartnell med ett roat leende och berättar om hur det känns att gå upp mot Rangers.
– Den värsta rivaliteten har vi med Sidney Crosby och Pittsburgh Penguins, men ”these guys are a close second”, konstaterar han.
Efter ett par matcher i den här serien kan den rankingen ha kastats om, misstänker jag.
* * *
En uppgiftslämnare i Detroit berättar att Hästpolo-Gustav tappat en framtand och att hans problem nu tydligen består i att välja mellan att sätta in en diamant- eller rubin-tand istället.
Uppgiftslämnaren – vi kan kalla honom Kaptenen… – föreslår att vi ska ha en omröstning på bloggen för att hjälpa honom.
Så vad säger ni – diamant eller rubin i Hästpolo-Gustavs garnityr?
* * *
Vigneault är sitt vanliga, avslappnade jag – han har T-shirt och badtofflor, alltså – på sin presskonferens och efter att par allmängiltiga frågor om matchningen mot Giroux-kedjan utbrister han plötsligt:
– Tänker ingen ställa några frågor om mitt slutspelsskägg? Det hade jag trott…
Det är viss skillnad mot för ett år sedan, om man säger så.
* * *
Själv håller jag på rubin. Det känns mest Hästpolo, tycker jag.
* * *
Det är nästan lite rörande att höra hur kollegor som ses i pressrummet hälsar med ett glatt ”happy playoffs to you”.
* * *
Henke Lundqvist utstrålar en blandning av lugn och iver när han sitter och meckar med spännena i benskydden på sin omklädningsrumsbänk.
– Man har gått och väntat ett tag nu, det ska bli riktigt skönt att komma igång och spela, säger han när en försynt bloggare vågar sig fram för att ställa några frågor innan resten av zoo:et fått vittring på honom.
Han berättar också att skillnaden mellan grundseriehockey och slutspelsdito inte är lika stor för honom som för utespelarna.
– Jag märker ju av att det är mer intensitet, men det påverkar inte spelet för en målvakt så mycket. Det är mycket tuffare för utespelarna när tempot drivs upp och alla spelar på topp i varje byte, påpekar han.
Nu vet ni detta.
* * *
Tre timmar före första nedsläpp går jag ut på toaletten utanför pressrummet och knyter den nuvarande favoritslipsen runt halsen.
Den råkar ha färgerna orange och vitt och en viss Viberg på Svenska Fans har redan slagit fast att man inte kan ha en favoritslips med de färgerna av en slump. Det är mitt undermedvetna som valt för att jag egentligen håller på Flyers!
Intressant teori.
Men i vet ju hur det är, jag är lika neutral som en valobservatör från FN…
* * *
Vare sig Patrik Berglund eller Oshie från Sochi kan, rapporteras det, lira för Blues i första fajten mot Hawks ikväll.
Vad är det med Bulan, vet ni?
För övrigt:
När den tungviktsmatchen börjar räknar jag med utförliga redogörelser i spåret.
* * *
Jag hade räknat med en plats inne i korvkiosken ikväll, typ; med den här uppställningen murvlar är utrymmet på själva pressläktaren minst sagt begränsat.
Men prisa gud – eller åtminstone Brendan i MSG-staben: Bloggen har fått en stol på bästa tänkbara plats och kommer, på gott och ont, utföra samma piruetter som vanligt i lilla bloggen.
* * *
Jesper Fast är inte med på morgonvärmningen, och det är ju typiskt eftersom jag hade tänkt prata med honom, men han ska tydligen begå slutspelsdebut ikväll i alla fall.
Må det gå bra.
* * *
Mister Universe Bryzgalov verkar vara i slutspelsform igen.
När han häromdagen fick frågan hur receptet för framgång i playoff ser ut svarade han:
– Ja, man får inte ha i för mycket paprika…
* * *
Grosse Grossman hinner försvinna innan jag tagit mig genom kaoset i gästernas omklädningsrum och har således inga citat från den robuste hårdingen att delge, men fanimig:
Man kan se på handskarna på hyllan ovanför hans plats att han är makalöst laddad för det här.
* * *
Playstation-versionen av den här fajten i Midtown igår natt blev en riktig vilda västern-historia och slutade sensationellt nog med bortaseger, 7-6!
Jag vet inte om jag bara var trött eller om EA Sports medvetet sänkt Henke inför slutspelet, men han höll inte ens svensk division III-klass.
Stor hjälte för Flyers blev Wayne Simmonds; han stod både för hat trick och sänkte Dan Girardi i ett blodigt slagsmål.
* * *
Det luktar, helt otippat, stekt strömming på pressläktaren.
* * *
Hagge Hagelin sitter bara och myser i omklädningsrumsröran efter en rejäl urladdning på morgonvärmningen.
– Det är för det här man håller på, det ska bli skitkul? Hur länge det dröjer innan jag börjar tycka illa om Flyers? Ha ha, det gör jag ju redan, säger han.
Det är så det ska låta timmarna innan kriget bryter ut.
* * *
Vore det någon ordning skulle ju Rangers komma in till tonerna av Psychonut till värmningen, men icke.
Det är samma soundtrack som under serielunken.
Strålle får ta tag i det där.
* * *
Det är nästan så jag förväntar mig att flyglarmet ska gå över New York nu, för känslan har så här en halvtimme innan gametime intensifierats ytterligare:
Kriget är här.
Håll i er.

Ja, holy hell.
De unga våghalsarna från Texas var ju bara millimetrar från att hämta in 4-0-underläget i Honda Center, men efter Tyler Seguins briljanta styrning till 4-3-reduceringen tog det stopp.
Likafullt:
Nu vet de hur slutspelshockey utövas – och att de kan grilla anka bara de inte står och beundrar dem.
Fortsättningen i serien kan bli nåt.
* * *
Första playoff-natten är över och – wow!
Det började med en rivstart så våldsam att Herr Biff ryggade tillbaka i sin fina korresoffa.
Uddamålssegrar överallt, grinigt och fult, stiliga solonummer, drama och spänning..
Vår bästa tid är i sanning nu.
* * *
Märkligt ändå, med Ducks.
Dom spelar emellanåt så fruktansvärt bra, tempot i passningsspelet i offensiv zon likar ju ingenting, men så plötsligt slappnar dom bara av och låter en motståndare som Dallas komma tillbaka.
Lille Fridolf Boudreau har fortfarande saker att jobba med.
* * *
Skoj att svenske doldisen Patrik Nemeth får chansen med Dallas även i playoff.
* * *
Ducks och deras fans får hoppas att pucken som träffade Getzlaf i plytet i slutet inte orsakade någon allvarlig skada.
Han är rätt viktig, om man säger så.
* * *
Nu ska jag varva ner med några av morgondagens matcher på Playstation.
Sen väntar några timmars sömn innan jag störtar över till Manhattans västsida för första morgonvärmningen med Rangers och Flyers.
Vi hörs därifrån när stridigheterna börjar….

Jag var på väg att påminna Dallas om den där om att slutspelet är grundseriens elaka storebror som just sluppit ur fängelset, för de stod ju länge och bara såg tagna ut medan Anaheim-ankorna fullkomligen körde över dem.
Men Lille Fridolf får aldrig stå och vara avslappnad när det är playoff…
I slutet av andra gör gästerna plötsligt två snabba och därmed är det match igen
Tredje blir grym!