NY Rangers – Phoenix 3-4 (Slut, övertid)
* * *
Henkes stora kväll får det värdiga slut den ska ha.
Det blir riktigt tryck på läktarna, Rangers vinner och han sitter och ser glad ut efteråt.
– Fantastiskt kul att få vinna just en sån här speciell match, konstaterar han.
* * *
Det är svårt att inte tycka lite synd om Coyotes.
Om det är så illa med Mike Smith som det såg ut när han låg på isen och grimaserade, då har han spelat färdigt den här säsongen och i så fall reduceras slutspelschanserna till ingenting.
Tråkigt.
* * *
PlayoffWill, för mig är Avalanche lätt årets stora, positiva överraskning. Det var ett skräplag förra säsongen och såg på förhand inte ut att kunna åstadkomma så mycket nu heller, inte med den backuppsättningen, men Roy har verkligen byggt ett nytt lag i sina gamla jaktmarker.
* * *
Vigneault ger sig själv kritik efteråt – för att han lät St. Louis och Derek Stepan spela.
– De ville själva, men jag borde stoppat dem. De hade ingen energi alls, säger han.
* * *
Henke är särskilt nöjd med gitarren lagkamraterna gav honom, men den ständigt sarkastiske lagkamraten Zuke Zuccarello har synpunkter på presenten.
– Han kan ju inte spela gitarr så jag förstår inte varför vi ger honom en, flinar norrmannen.
* * *
Nej, jag har inget att rapportera från Coyotes-lägret – och det beror på att det står en pappskalle till vakt vid deras omklädningsrum och säger att det inte är öppet fast det är det.
När kollegorna som varit inne kommer ut och säger att det visst var öppet rycker han på axlarna och säger att han inte kunde veta.
Det är mycket sånt i the woooorld’s most famous i år.
* * *
Det är Girardi som styr (!) in kvitteringen och McDonagh som trycker in sudden-pucken.
Man skulle ha spelat på det.
* * *
Nu laddar vi om för onsdag.
Den matchen, mellan potentiella playoff-rivalerna Rangers och Flyers, kan bli en episk holmgång.

Rangers vinner på övertid, McDonagh slår in en retur.
Mer sen då.

NY Rangers – Phoenix 2-3 (Period 2)
* * *
Rangers kommer ut med helt ny energi i andra, tar över, utjämnar och är på väg att vända också – men bara ögonblicket efter att Mike Smith rånat Derek Stepan med den där Lucky Luke-plocken slår Coyotes, med benägen assistans av Chris Kreider, tillbaka.
Fortsätter hemmalaget likadant i slutakten finns det dock en möjlighet att Henkes stora natt slutar med leenden istället för arga grymtanden.
* * *
Det är verkligen en ren fröjd att se Oliver Ekman-Larsson spela ishockey emellanåt.
Han åker skridskor som Marvin Gaye sjöng.
* * *
Inte sedan Marek Maliks dagar har någon gjort ett lika snyggt självmål på Henke som det Chris Kreider lyckades med här i slutet.
* *
Springer på en läsare i pausen och är lite kort i tonen för att jag måste på toa – Montezumas New York-kusin är envis… – och ber härmed om ursäkt att jag inte stannade längre.
Håll dig framme i den här pausen, så ska jag prata mer!
* * *
Hagge ser ut som The Mauler med sin granna blåklocka, noterar jag först i den här perren.
* * *
Skånske Jan dyker upp i kommentatorsspåret efter flera månaders tystnad!
Välkommen tillbaka, men du om någon borde väl veta att man inte flyger med Southwest…
* * *
Keith Yandle håller på att ställa till det med en indianare av Sitting Bull-kaliber när han blir stressad av Pouliot.
Brian Burke kanske visste vad han talade om när hans kollegor i Team USA föreslog att Coyotes-backen skulle få följa med till Sotji.
– Då kommer vi i alla fall hem tidigt, suckade Calgary-patriarken….
* * *
Just nu ser det ut som att Rangers och Flyers håller på att duka för Washington och Columbus.
Det vore just snyggt.
Men aprop Rangers och Flyers.
Matchen på onsdag borde kunna bli en av årets största i den här hallen.
* * *
Nu ska jag ta en snus.

NY Rangers – Phoenix 0-2 (Period 1)
* * *
Oliver Ekman-Larsson vet hur man förstör fester.
Det är han som i ett powerplay 04.45 in i matchen störtar iväg längs högerkant och spräcker jubileum-Henkes nolla med ett skott lika välriktat som en radiostyrd missil.
Och svenskar som Henke tycker det är så roligt att bli överlistad av…
* * *
Dessförinnan har Rangers dock, som sig bör, förärat Kungen en furstlig hyllning.
Jag tycker särskilt om när jumbotron-tributen, fullspäckad av sensationella räddningar, tonar ut och det till slut bara står ”The King”.
Då ryser det i Biffen.
* * *
Mike Smiths plock efter sex minuter, eller vad det är, skulle snudda världsrekordet om hastigheten i såna övningar.
Ojvoj faktiskt.
Men han är alltid bra på Garden, en match med Dallas för fyra-fem år sedan hör till det mest imponerande jag sett i grenen målvaktsspel.
* * *
Lagkamraterna skänker Henke en specialdesignad Les Paul-gura i Rangers-blått.
Den kommer det spelas många Foo Fighters-covers på de kommande decennierna.
* * *
Ja, Pekka, det är förbryllande lite energi på läktarna – ikväll igen. Precis som du säger borde det spraka nu, både med tanke på hur det sett ut i de sista matcherna och med tanke på hur mycket som står på spel, men det är som de byggde bort atmosfären med den sista renoveringsfasen
* * *
Allra mest bedårande under Henke-ceremonin är ju lilla Charlise, som Therese har med sig i famnen ut på isen. Med stora ögon pekar hon – Ja, Charlise alltså, inte Therese… – på den jättelika jumbotronen där pappa plötsligt syns i megaskala.
Så rart.
* * *
Oh, yes – finsk lakrits är levererad, så jag sitter här och blir hög som en hel Cheech & Chong-film.
Lycka!
* * *
Fundersam, jag gillade Joel skarpt när han lirade med Dallas – och framförallt hans förmåga att höja sig ju större matcherna blev. Han och Loui stod för grymma insatser i konferensfinalen mot Detroit 2008 och jag har alltid tyckt att Rangers borde plocka hit honom, åtminstone för en säsong.
* * *
Finsk lakrits forever!
* * *
För övrigt kan man konstatera att Coyotes är bättre än Rangers, på de flesta punkter, och något annat var kanske inte att vänta.
Västlag på gränsen till slutspel håller helt enkelt högre klass än östlag mitt i klungan.
Men det är lita lugubert att hemmalaget inte känns mer fokuserade och inte har mer energi.
Hallå, det är slutspelsrace nu.

En sen måndagkväll i september 2005 klev jag för första gången in i ett omklädningsrum i en NHL-arena.
New York Rangers och New York Islanders hade just spelat säsongens första träningsmatch i Nassau Coliseum och jag skulle prata med en ny, svensk målvakt som precis hade debuterat för Rangers.
Det gick inget vidare för Henrik Lundqvist – som målvakten hette – var inte så glad.
Han vågade visserligen inte visa sitt missnöje lika tydligt som senare i karriären, han var verkligen the new kid on the block och satt, men han tyckte att han hade gjort bort sig under de 30 minuter han fått stå.
– Jag kan inte fatta att jag var så dålig, muttrade han tyst och yrade något om att han nu var beredd på att få inleda den nordamerikanska karriären i AHL.
Ikväll, nästan nio år senare, håller Rangers en ceremoni i Madison Square Garden för att fira att samma målvakt har slagit klubbrekord i såväl antal segrar som antal nollor.
På pressläktaren är inga sympatiyttringar tillåtna, men under denna lilla högtid ämnar jag strunta i det och avfyra en rungande applåd.
Det är en fantastisk resa Kung Henrik – som Larry Brooks några månader efter debuten på Long Island döpte honom till – gjort sedan där varma höstkvällen 2005.
Den blyge ynglingen som inte vågade gör något väsen alls av i skuggan av superstars som Jagr och Kasparaitis, och hackade med engelskan när han fick frågor av lokalreportrarna, har blivit Rangers självklare ledare, ansiktet utåt, den som alltid talar för hela laget – och nu är han alltså också den mest framgångsrika målvakten i klubbens snart 90-åriga historia.
Jag tycker gott ni kan applådera lite hemma vid era datorer och tv-apparater också.
* * *
Ja, det borde man ju ha kunnat räkna ut.
Under besöket i Newark i lördags kaxade ju jag om att det äntligen, efter en av de strängaste New York-vintrarna på decennier, blivit vår och att jag minsann kunde åka ut till Jersey utan ytterrock.
Idag kommer jag återigen ner i lobbyn i bara kostym, men nu börjar dörrmännen omedelbart protestera.
– Så där kan du inte gå, det har blivit kallt igen, menar de och skickar upp mig efter den förbannade rocken igen.
Ingen glädje får någonsin tas ut i förskott, det har Jante själv bestämt.
* * *
Vi debuterade alltså samtidigt i NHL, jag och Lundqvist.
Sedan kan man kanske säga att hans haft aningen större framgångar – och blivit något bättre avlönad för sina insatser…
Men det har varit en ren ära att följa hela den fantastiska resan på så nära håll, från den jobbiga kvällen på ön till dånande HEN-RIK-ramsor, konferensfinaler, Vezina-troféer, OS-triumfer och nu alltså klubbrekord.
Det är till och med så, om jag den högtidliga kvällen till ära får bli lite blödig, till och med så att jag står i tacksamhetsskuld till Lundqvist.
Om han inte gjort sådan succé i början av sin karriär, om han inte blivit Kung av New York, hade jag som utrikeskorre aldrig fått skriva lika mycket hockey de där första åren och om jag inte gjort det hade aldrig det som hände sedan, framförallt med den här bloggen, aldrig hänt och om det inte hänt är det mycket lite som tyder på att jag överhuvudtaget varit kvar i New York och levt det liv jag vill leva.
Så:
Hjärtligt tack, Lundqvist.
* * *
Men Kung Bore kan gå och dra ett slaskigt gammalt snötäcke över sig, hans comeback hamnar helt i skuggan av en annan återkomst på Manhattan ikväll.
Efter fyra månader i Finland kliver självaste Varpu – legendarisk sidekick i den här bloggen – in på scenen igen.
Jag kommer applådera även den högtidliga tilldragelsen.
* * *
Något slags förkylningsepidemi rasar i Rangers-lägret och efter morgonvärmningen var det oklart om Martin St. Louis och Derek Stepan skulle kunna spela nattens match mot Phoenix.
Men på eftermiddagen kommer besked om att jodå, bägge två finns på isen vid första nedsläpp.
Ja, det finns ju, host host, bra medicin här….
* * *
Tänk om Varpu har finsk lakrits med sig också…då blir det här en av de mest minnesvärda kvällarna i min privata NHL-historia.
* * *
Jag är inte hundra, men tror att det här är Oliver Ekman-Larssons första framträdande i the woooorld’s most famous arena.
I så fall är även han att gratulera.
Det finns ingen kittling som går upp som motsvarar den man känner första gången man har ett uppdrag under det välvda taket i Garden, därom har många vittnat genom åren.
* * *
Hästpolo-Gustav är ju så glödande het att man skulle kunna använda honom som aggregat i en finsk bastu.
Han har inte bara gjort sju mål på de senaste fem matcherna – han har sammanlagt gjort 23 och är därmed näst bäste svensk i hela ligan, överträffad enkom av Alex Steen – trots att han bara spelat 46 matcher.
Nu gäller det bara att få honom att säga lite andra saker än att han har bra medspelare, för så enkelt är det sannerligen inte, men erfarenheten säger mig att det är lättare att skruva isär en rymdfärja med blott en skruvmejsel än att få svenska NHL-spelare att tala gott om sig själva.
* * *
Jag sov dåligt i natt, på grund av en lättare hämndauktion från Montezuma vi verkligen inte behöver gå in närmare på, och drömde att jag hade en klockren ingång i det här introt och bara valsade över tangenterna.
När jag sedan kom till sans och insåg att det bara var en dröm blev jag direkt ledsen.
Det är jag inte längre, nyheten om att de ska förära Lundy en liten hyllning före matchen räddade ingången, men däremot fortfarande något matt så ni får helt enkelt ha överseende med eventuell brist på energi i kvällens inlägg.
* * *
Noterar att det inte går direktflyg mellan Boston och St. Louis.
Det var ju synd, det känns som att den sträckan ska tillryggaläggas några gånger framåt sommaren.
* * *
Den här nye Rangers-backen med det coola hispanic-namnet, Diaz, gjorde bra intryck i The Rock – i synnerhet i powerplay.
Jag skulle vilja sträcka mig så långt som att Blueshirts inte haft en lika kvick, passningssäkra pointguard på blålinjen i numerära överlägen under alla mina år här.
Mycket sagt efter en enda match, men det kändes så.
* * *
Det har inget med NHL att göra, men jag blir lite till mig när redaktörer i min närhet börjar febra om att Ryssland efter brotten i Ukraina kan bli uteslutet ur sommarens Fotbolls-VM, som Jugoslavien i EM 92 – och att Sverige i så fall kan ersätta.
Det vore nåt.
* * *
Henke har mamma Eva och pappa Peter här på besök för kvällens ceremoni.
Undrar hur det känns för dem, att knatten de en gång såg på frusen sjö i Åre plötsligt blivit kung av New York och slår alla målvaktsrekord i en Original Six-klubb i NHL.
Det måste vara surrealistiskt – och stoltheten samtidigt gränslös.
* * *
Rangers och Coyotes har inte mötts sedan i premiären i början av oktober och ni vet hur det brukar bli när lag som ses så sällan går i clinch.
Inte så kul.
Men de är båda indragna in i streckracet i respektive konferens och behöver verkligen alla poäng de kan få, så just ikväll finns ändå chansen att vi får lite rock ’n’ roll.
Är ni med?

Efter big drama på slutet sätter Rangers 2-0 i tom kasse och matchen är över, förmodligen Devils säsong också.
Därmed säger jag adjö för ikväll, ty nu ska våren firas.
Tack för att ni var med.

New Jersey – NY Rangers 0-1 (Period 2)
* * *
Dra dit den turkiska pepparn växer.
Det här fortsätter verkligen vara match med riktigt fräsande intensitet och dunkande puls och hårt ihopbitna käkar.
Hurra!
* * *
Devils tycks i första pausen påminna sig att Rangers gick en av säsongens svettigaste trerondare även igår, för dom kommer ut och kör så det de inledande fem minuterna ser ut som att de har powerplay fast det är spel fem mot fem.
De lyckas de inte skapa några riktigt vassa chanser – och då är det som bekant lite svårt.
* * *
Det är ett riktigt EA Sports-mål Nash gör.
Jag har satt åtskilliga hemma på vardagsrumsgolvet genom att bara vifta iväg pucken så där utifrån sargen och alltid tyckt att det är lite fånigt att det ska vara så lätt.
Men det går tydligen i verkligheten också…
* * *
Efter förra helgens besök i Bell Center har jag drabbats av en Montreal-bug och sitter nu i varje paus och fantiserar om hur lag jag eventuellt måste följa i slutspelet ska kunna ställas mot Canadiens.
Kämpa Detroit, kan vi väl säga.
* * *
Vad länge sen vi hörde av John J i kommentatorsspåret.
Lever du?
* * *
Det är en old school benparad Marty flashar när Zuke har sitt läge en bit in i perioden.
Hämnd för slashingen i första förstås.
* * *
Jag börjar verkligen bespetsa mig på de första klunkarna kall Stella efter återkomsten till Manhattan senare ikväll.
* * *
Så här stabilt, och med så här solitt självförtroende, vet jag inte om jag sett Henke spela på hela säsongen.
Och det är klart – är det nån som vet när det börjar dra ihop sig är det han.
* * *
Häng med nu, det kan bli åka av.

New Jersey – NY Rangers 0-0 (Period 1)
* * *
Nej, det är inte bara i min lilla godispåse det är turkisk peppar.
Precis som väntat fräter det duktigt nere på isen också.
Matchen har temperament och frenesi och tempo – avblåsningarna går att räkna med en sågmaskinist-hand första tio – som en playoff-envig.
Mål?
Äh, det behövs inga.
Vi har så jävla kul ändå.
* * *
Zuke är kvar i Ohio och ”gör” en Avery. Det vill säga – han ger sig på Brodeur och rappar till honom i knävecket.
Alltid måttligt populärt i den här hallen, oavsett om Marty sen filmar lite eller inte.
Men säga vad vill:
För sin storlek är norrmannen helt otroligt tuff.
* * *
Står vid kaffekannorna när Sather med entourage, inklusive Jim Schoenfeld, kommer trampande på väg mot sin loge och det ser ut precis som när Carmine Lupertazzi och Johnny Sack och deras närmaste från New York kom ut till Jersey…
* * *
Henke har hittat OS-form igen och stoppar till och med frilägen.
För ett par veckor sedan hade Jagr prickat in 1-0 när han kommer ren, men ingen enchilada för legendaren ikväll.
* * *
Det är alltid många Rangers-fans som korsar floden – eller inte, det finns fortfarande en del blåskjortor här ute – för de här matcherna, men ikväll känns det som att de är fler än vanligt. Mycket blått har sprängt sig in i det röda på läktarsektionerna.
Därmed – liv i The Rock-luckan.
* * *
Well, Ohlsson, så går det om man bosätter sig norr om gränsen.
Kom ner till oss ska du få se hur trevligt det är.
* * *
The Rock känns överhuvudtaget osedvanligt fullknökad.
Bortser man från finsektionen precis bakom spelarbåsen, som Devils alltid har svårt att sälja ut, är det lapp på luckan, faktiskt.
* * *
”Hällegerd”, tänker jag när Salvador åker ut för hooking, för den tar han – Salvador alltså, inte Hällegerd… – för att han inte hänger med.
Egendomligt, det GÅR att bänka kaptener också.
* * *
Jonathan Bernier får se till att bli spelklar snart, annars är Leafs tillbaka i den välbekanta terrängen under strecket innan nästa helg.
* * *
Det håller på att spåra lite mellan Carbomb Carcillo – som snart får skita i Vigneaults instruktioner och visa vem han verkligen är – och omtalade Salvador precis i början också.
Klart lovande.
* * *
Rex Ryan, New York Jets voluminösa och färgstarke coach, är i The Rock i afton – iklädd Brodeur-tröja.
Lite coolt.
* * *
Nu ska jag proppa mig mer turkisk peppar och komma i ännu bättre samklang med den här matchens karaktär.

Märker ni?
Känner ni?
Ser ni?
Det börjar dra ihop sig, grundserien är på väg att mynna ut det infernaliska upploppet och allting kring NHL blir alldeles elektriskt igen.
Nothing like it, really
Matchen mellan Rangers och Columbus igår kväll är det kanske bästa exemplet hittills – den beskrivs samfällt av de som var på plats som årets mest exalterande – men det kommer fler.
Slutspelsracet börjar ju nu, det riktiga, och vi kommer i praktiken att serveras minst ett kniven-mot-strupen-drama varje kväll de återstående tre veckorna.
En med väldig potential ser bloggen live i The Rock nu ikväll.
Devils mot Rangers.
Det är inte bara ett derby, vilket i sig borgar för extra edge vilken tid som helst på åren – de båda rivalerna är indragna i duellen om de sista playoff-platserna i öst och Devils bara måste, måste, MÅSTE vinna för att inte bli avhängda redan nu.
Så spänna fast er och åk med.
Det börjar dra ihop sig…
* * *
Efter den här oacceptabelt stränga vintern är våren så efterlängtad att jag inte vet vad jag ska jämföra med. Jag har längtat efter den med samma intensitet som jag längtade efter nya Macahan-avsnitt som elvaåring.
Och:
Nu är den verkligen här.
Jag åker för första gången sedan tidigt i höstas ut hit utan rock (utan rock i The Rock alltså..), jag har bara kavaj och skjorta, luften utanför The Rock är mättad av oset från tailgating-festernas grillar och solen ler varmt bakom lätta molnslöjor.
Det är så jag blir alldeles tårögd.
* * *
Matchen i Nationwide igår var till och med så het att Henke Lundqvist sånär hamnade i NHL-karriärens första målvaktsfajt.
Rick Nash – aftonens huvudrollsinnehavare – hade just gett Bobrovsky en jävel i bröstkorgen och alla på isen hamnade i jättescrum nere hos Jackets-målisen.
Då lämnade kungen faktiskt kassen och gled upp längs isen.
– Det höll ju på att bli sex mot fem i deras fördel och då kan jag inte stå kvar. Men han drog sig undan, så jag behövde aldrig ta mig dit, säger han till Post.
Och så lägger han till:
– Lucky him.
Ha ha!
Jag kan inte låt bli att påminna om vad Fast Freddy Shoestring en gång svarade när jag frågade om just målvaktsfajter:
– Henke slåss? Nä nä. Han skulle bara hålla upp händerna och säga ”Inte ansiktet, inte ansiktet”…
* * *
Det där med att jag bara har kavaj och skjorta är ju inte att alldeles korrekt påstående.
Jag har byxor också.
Annars skulle det bli bra konstigt.
* * *
Hästpolo-Gustav tar på egen hand upp ligans mest decimerade lag på slutspelsplats igen.
Den mannen alltså….
Han börjar ju se ut som het kandidat för Biffen Awards – det årliga priset till bäste svenske NHL-spelaren.
Och honom placerade Ken Holland i AHL i början av säsongen, för att få plats med såna som Dan Cleary.
Det vittnar om Wings-GM:n börjat tappa sin gyllene touch.
* * *
Skor också.
Och kalsonger och strumpor.
* * *
Jag kan ju inte skriva Hästpolo-Gustav i de vanliga referaten, men desto roligare är det när jag, som efter Pittsburg-matchen i torsdags, ringer upp Kronwall för några citat och han säger ”Ja, sen har ju Hästpolo-Gustav varit otroligt het på slutet också”.
Det är då man vet att ett smeknamn satt sig!
* * *
Jag borde kanske inte avslöja sånt, men jag sitter och nallar ur en påse turkisk peppar i mörkret på pressläktaren medan The Rock-organisten övar sina cheesy trudelutter – de som gjort att vår vän Konsertpianisten inte längre går hit
Den kommer från Scandinavian House på Park Avenue, där jag idag unnade mig en köttbullslunch innan jag åkte hit, och dom säljer svenskt godis och…ah, det är ju ändå lördag.
Smaskig som fan, kan sweet tooth Biffen meddela.
* * *
Det gick att ana redan innan dagens 4-1-seger över Blues, men nu är det definitivt bekräftat:
Flyers har seglat upp som contender i öst och känns plötsligt som ett lag som med lite flyt skulle kunna utmana Penguins och Bruins.
* * *
Jag börjar nog bli lite för färgad av Devils främste talesman i den här bloggens kommentatorsspår, den gode Hällegerd, för jag grymtar upprört när jag läser att DeBoer bänkat Eric Gelinas ikväll.
Han är inte bara en jävligt mycket bättre back än sega gamla Salvador (ja, jag säger ju att jag läser Hällegerd ingående..) i största allmänhet – han var ju en Lundqvist-dödare mot just Rangers på Garden i höstas.
Avgå, DB…
* * *
Hästpolo tar dock snabbt revansch. När bloggen efter dagens seger mot Minnesota frågar hur det gick för Kron Wall of Pain, som brakade in med ansiktet i sargen och fick ledas av isen för omplåstring i omklädningsrummet i några minuter, svarar han.
– Bara bra. Skönt att se att hans näsa blev rak!
* * *
Jag har sett Devils för lite på slutet för att egentligen ha någon bestämd uppfattning om det är rätt eller fel, men jag tycker det känns lite konstigt att peta Damien Brunner i en sån här match också.
* * *
– Great game yesterday, säger kommentatorn Kenny Albert när jag hälsar på honom med kaffekannorna
– This could be another one, svarar jag.
– It definitely can, instämmer han.
Ja, så ni inte tror att det bara är jag som sitter här och hypar ”mina” matcher.
* * *
Ottawa, Carolina och Nashville är borta nu, det tror jag vi kan vara helt säkra på.
Det hindrar inte att bloggen ska försöka ta sig down south innan grundserien är över.
Man kan inte gå genom hela NHL-säsongen utan att ha tillbringat en helg i Nashville.
* * *
Just nu:
Organisten kör sin muzak-variant av Lorde.
Låter precis lika befängt i praktiken som i teorin, tro mig.
* * *
Nu lirar ju dessutom Järnkrok i Predators och förlorar de ytterligare någon match fattar Trots förmodligen – eller trotz allt, kanske man ska säga… – att han måste ge Filip Forsberg några rejäla chanser också.
* * *
John Moore gjorde illa sig i Columbus igår, så Raphael Diaz gör sin debut för Rangers ikväll.
Inte mig emot, jag har sedan några år en oförklarlig fäbless för NHL-spelare med hispanic-klingande namn.
Alec Martinez i Kings, Scott Gomez i Florida, Raffi Torres i San Jose, Al Montoya i Winnipeg…det är nåt speciellt med dom.
* * *
Otroligt, Tom Gulitti – hans som har Devils-beatet på The Record och följer det här laget noggrannare än vad själve Lou Lamoriello gör – är förkyld och därför satt på injured reserve-listan.
Det är garanterat första gången ser Devils utan att han också varit närvarande.
* * *
Ikväll kan det vara läge för en stänkare på byn efter avslutat värv. Vårens ankomst ska alltid firas grundligt.
* * *
Såvida de inte stöter på varann i slutspelet – och mycket lite tyder på en sådan utveckling – är det här sista gången Devils och Rangers går i clinch den här säsongen.
Där har ni ytterligare ett skäl att hänga med i natt.
Men framförallt:
Det kan bli en sjujävla holmgång.

Ja, det är en fin fredagkväll i NHL.
Rangers och Blue Jackets brakar ihop i streckdrama, Avalanche och Bruins utkämpar tungviktsmatch i Denver och Calle Järnkrok debuterar för Predators, borta mot Flames.
Men tyvärr:
Jag har en lång och småkrånglig text jag måste få klart under kvällen, så jag hinner inte blogga på något meningsfullt sätt.
Jag ska dock se till att kommentatorsspåret uppdateras kontinuerligt, så har ni något att säga om det som händer – fire at will.
Sen återkommer jag från The Rock i morgon kväll.