Ottawa – NY Rangers 4-8 (Slut)
* * *
Det är Henke som beskriver det bäst efteråt:
– Det var ingen målvaktsvänlig match direkt.
Nej, sannerligen inte.
Men han fick ändå sin 302:a seger, slog därmed Mike Richters klubbrekord och är nu Rangers-keepern med flest vinster i historien.
Jag frågar om han hade kunnat föreställa sig det när han gled in med taxin på Manhattan för första gången för snart nio år sedan.
– När man tänker på det så känns det nästan lite overkligt, säger han med ett lätt drömskt leende.
Well, bloggen ber att få gratulera. Det är en gloriös prestation herrn utfört sedan – för att nu spinna vidare på nostalgitemat – första träningsmatchen ute på Long Island den varma hösten 2005.
* * *
I Ottawas omklädningsrum tävlar dom om vem som kan klä kvällens insats i starkast invektiv.
Termer som ”pinsamt”, ”genant” och ”oacceptabelt” ekar under det låga taket.
Det är dock, befarar jag, inget mot hur det kommer att se ut i de lokala bladen i morrn.
Garrioch & co har börjat varva med motorsågarna, det känns tydligt i den lilla garderob där de sitter och skriver.
* * *
Lundqvist har ytterligare en notering att jaga under de återstående grundserieveckorna – det behövs ytterligare fyra segrar för att han ska upprätthålla den imponerande sviten a’ 30 segrar eller fler under alla säsonger han spelat här borta.
* * *
Senators är verkligen en gåta, kan jag konstatera efter de tre tidvis helt halsbrytande matcher jag sett under de här fyra dygnen.
De spelar ju tidvis bra, men så fort de hamnar i minsta uppförslut går golvet ur laget och rena katastrofer inträffar.
GM Murray har en del att jobba med i sommar.
Och ja:
Det är helt kört nu.
* * *
Jag tror Rangers-spelarna här på hotellet får ha sin night off ifred, de är nog så lagom roade om det kommer en nyfiken bloggare och snorar när de ska slappna av.
Istället – en late snack på room service och en bra film.
Sen bär det av hem till New York igen.
En blogg från korresoffan framåt fredag, hur skulle det kännas?

Rangers gör en riktig skitmatch, men vinner ändå med – 8 fucking 4.
Jag har aldrig sett något konstigare.
Lite mer kommer sen.

Ottawa – NY Rangers 2-5 (Period 2)
* * *
Ousch, Senators brakar ihop.
På några få sekunder.
Igen.
För det är vad det handlar om.
Rangers vänder inte – Senators går på en mina, sprängs i bitar och ger bort matchen.
Man tar sig för pannan.
* * *
Fjärde målet förstör teorin i en en aning… men dessförinnan känns det som att Robin Lehner även i det här mötet är peppad på att slå läromästaren.
Han flashar, till exempel, en suverän Lucky Luke-plock på ett Brad Richards-skott från nära håll i ett PP i den här perren.
Fast, ja, det där John Moore-skottet ska ju inte gå in och nu blir det ingen repris av fjolårets uppläxning.
* * *
Till och med Martin St. Louis gör mål, sitt första sedan trejden från Tampa.
Då vet man att nåt galet inträffat…
* *
Dörren till slottet i Rangers zon står dock fortfarande på vid gavel och intill har Girardi och McDonagh spikat upp skyltar.
”Välkommen, det är bara att kliva in och ta för sig”, står det på dem
Vad är dealen med detta?
* * *
Sen trycker han, Lehner alltså, samma plockhandske i plytet på en alltför närgången Boyle också.
Det är bra, han får ju inte gå och förlora sin personlighet bara för att organisationen vill ha en mer polerad framtoning.
* * *
Jag säger ju det, om det är något östlag som ska kunna utmana Boston och Pittsburgh är det Philadelphia.
Nåt stort och farligt håller på att ta form nere i Wells Fargo.
* * *
Det har dock inte varit något fel på läromästarens insats i den här perioden heller, det är Henke som sett till att öppna hus-visningen på isplätten framför honom inte resulterat i fler hemmamål,
* * *
– Heck of a job, Brownie…
Jag kommer helt osökt att tänka på det klassiska utlåtandet, också det framfört av högt uppsatt skojare, när jag reflekterar över Dolans Sather-hyllning.
* * *
Denne Hoffman alltså – han är lika aktiv ikväll som namnen Philip Seymour var i ”Capote” och sätter en klockren i stolpen efter en ensamseglats genom Rangers-zonen.
* * *
Bardisken på spelarhotellet…det kan bli lite högtryck där framåt midnatt, ändå.
* * *
Men vad är det MED senatorerna?
Så fort de har minsta motgång, så fort motståndarna får ledning, får de ju totalt psykbryt.
Ring Doktor Melfi, för satan.
* * *
Häng med nu i tredje.
Det kan bli en…ja, how to put it….intressant period.

Ottawa – NY Rangers 2-1 (Period 1)
* * *
Mika Zibanejad har familjen på besök just nu och de kan gott gå ut och fira ikväll, oavsett hur matchen till sist slutar, för nummer 93 gör ett av karriärens snyggaste mål när han med hjälp av EK65 och Spezza klapp-klappar sig genom Rangers-zonen och stänker in 2-1.
Det är dock symptomatiskt att han lyckas göra det just ikväll, för holy hell vad lätt det plötsligt ser ut att skapa chanser mot Rangers.
Jag har inte sett dem sedan hemmamatchen mot Detroit förra helgen och blir lätt paff.
När började de uppträda så här saktfärdigt och handfallet och oorganiserat i egen zon?
Trouble on Broadway är ett faktum.
* * *
Gud ger och gud tar, tänker Mike Hoffman.
Det är han – Hoffman alltså, inte gud – som klappar in ett tjong-i-medaljongen-mål på Henke, men det är också han som en dryg minut senare står på blålinjen och dräller med pucken när Rick Nash bara snor pucken och åker upp och stänker in kvitteringen i numerärt underläge.
* * *
Ikväll påminner däckhallen mer om BB&T Center i Fort Lauderdale än om ett kanadensiskt NHL-lags stolta hemmaarena.
Det är låååångt ifrån fullt.
Lite sorgligt, faktiskt.
* * *
I Montreal lärde vi oss att pressbox också kan heta pressgalleri.
Här noterar jag att kommentatorshyttarna, placerade alldeles intill oss skrivande jon, heter Cabine de presse på franska.
Coolt.
Nån gång ska även jag sitta i Cabine de presse.
* * *
Martin St. Louis bidrar verkligen inte med nånting.
* * *
Det är något egenartat att DJ:n i däckhallen fyrar av den där hånfulla utvisningstrudelutten när hemmaspelarna åker ut…
* * *
I praktiken har det ju stått klart sedan mitten av oktober, men i helgen blev det också i teoretisk mening klart att Buffalo Sabres missar Stanley Cup-slutspelet.
Har Kometen möjligen en kommentar?
* * *
Det hänger bilder på Ricard Persson i korridorerna bakom pressläktaren.
Ja, inte b a r a på honom, men ändå.
Slava forever!
* * *
Dolan, Rangers lätt Greta Garbo-artade ägare gjorde tydligen en sällsynt radiointervju idag och slog i den fast att Glen Sather är ”best in the business”.
Ha ha, obetalbart.
* * *
Det känns inte alls som att Dan Girardi alls vet sin roll i hemgångarna längre…
* * *
Nu kommer det in skottar i rutiga kjolar och blåser säckpipa.
Är jag på curling?
* * *
Nu:
Popcorn!

Helgen kom och helgen gick och sen var Ottawa Senators drömmar om slutspel våren 2014 krossade.
Såvida dom inte reser sig på nio och slår tillbaka mot Rangers ikväll…
Chansen är minimal även om det händer och utan att någon såklart säger det rakt ut får man känslan att alla i och runt klubben redan ser den pågående säsongen som mer eller förlorad.
Men vid en vinst i afton tänds i alla fall ett litet hopp. Och tvärtom– om dom förlorar igen är det definitivt kört.
Det är därför Valrossen efter onsdagens morgonvärmning spänner ögonen i de lokala hockeyreportrarna och med ödesmättat darr på stämbanden utbrister:
– Det här är säsongens viktigaste match.
Såna höjdpunkter kan så initierade hockeykonnässörer som de som befolkar den här bloggens kommentatorsspår inte missa, eller hur?
* * *
Och jo, bloggen is sticking around.
Jag har haft ett par uppdrag av olika sort här uppe och när det nu blev ytterligare en match i Canadien Tire Center…varför åka hem?
Ottawa är inte den roligaste platsen på NHL-kartan, snarare tvärtom om man bara kan tänka bort Buffalo, men hockey är hockey, Kanada är Kanada och liveblogg är liveblogg.
* * *
Det är en viktig match för Rangers också.
Viktig monumentale, till och med.
Dom är wild card-lag nummer två just nu – vilket alltså betyder att de har sista slutspelsplatsen i öst – och kan utan flertaliga segrar den här veckan bli omåkta av både Washington och Detroit, och därtill frånåkta av både Philadelphia och Columbus.
I så fall är det långt ifrån säkert att det blir playoff-fest på Broadway och en dylik miss vore en grov missräkning för alla inblandade..
* * *
Gamle Biffen hade i går sin första lediga kväll under den pågående Kanada-resan, men det vore magstarkt att beskriva St. Patrick’d Day-firandet som vildsint.
Jag var en av fem ensamma affärsresenärer som satt tysta i hotellbaren och såg Boston ta nionde raka på en jättelik storbildsskärm.
Det låter deppigt, jag vet, men det är något med den där ”Up In The Air”-feelingen som alltid tilltalat mig.
Livet SKA ibland bestå av att man sitter tyst i barer, tittar på hockey och läppjar på en kall Heineken.
* * *
Kung Henrik kan skriva historia i afton.
Vinner Rangers tar han nämligen 302:a seger, slår Mike Richters rekord och blir målvakten med flest segrar i klubbens historia.
Det vore ju väldigt lägligt när bloggen, som ende representant för blågul media, är på plats och allt.
* * *
Det måste numer vara extra roligt för hockeyproffsen north of the border att räkna sina pengar, för Kanada har sedan ett år tillbaka världens vackraste sedlar, tryckte på silkeslent papper och, i de flesta valörer, ett genomskinligt plasthölje insprängt i degen.
Vore jag EK65 skulle jag ta ut varenda dollar, fylla ett kassavalv och göra som Joakim von Anka.
* * *
För tredje matchen i rad – och för tredje gången inför bloggens ögon på bara några få dagar:
Robin Lehner står mellan Ottawa-stolparna från start.
Tredje gången gillt nu då?
– Nja, suckar han efter morgonvärmningen, du brukade ju vara min lucky charm. Du kom in och bjöd på en prilla efter morgonvärmningarna och så gick det alltid bra.
Jag försöker förstås reparera skadan och sträcker fram en nyöppnad dosa Ljunglöfs Ettan, men målvaktsjätte ruskar på huvudet.
– Nä, nu har jag mitt eget snus,
Men då går det inte att skylla på mig om det går åt helvitte ikväll också, det vill jag ha fört till protokollet.
* * *
Ni får inte missa podcasten vi spelade in idag – Youngblood från Örby blev plötsligt Dustin Hoffman i ”Rain Man” med all exklusiv statistik han hade vaskat fram på nätet.
* * *
Lehners vinst mot Lundqvist på Garden för ganska precis ett år sedan var en av förra säsongens mest fascinerande stories.
Lundqvist är ju Senators-keeperns mentor, den ställföreträdande storebrodern som en gång lärde honom att åka skridskor och att se lärjungen slå läraren var magiskt – särskilt som lärjungen i fråga inte klarade av att stänga av tidernas lyckligaste leende efteråt.
Lika häftigt blir det kanske inte ikväll, första gången kan aldrig överträffas, men nog är det lite speciellt att de går i clinch på en NHL-is igen.
* * *
Aldrig är det mer angenämt, i alla fall inte för nervous nellies som yours truly, som när man får ackrediteringsbrickan redan under morgonvärmningen .
Just det händer idag; en försynt ung man kommer fram och frågar om jag är jag och räcker sedan över och så kan jag slappna av och sluta fundera på om det blivit nåt knas i kommunikationerna
Men det är symptomatiskt för Senators-organisationen. För några år sedan var den lite kantig och krånglig att ha med att göra, men idag är det en av de de vänligaste och mest avslappnade; ingen runt laget tar sig själv på för stort allvar och ingen ser det som livets mening att göra det så svårt som möjligt för såna som mig.
Klubben i den fransktalande grannstaden har en del att lära, om man säger så.
* * *
Det var ett tag oklart om Strålle skulle spela den här matchen, han tog ett skott på skridksoplösen i söndags och foten svällde upp som en USA-korrespondent efter några månader med diner-bruncher.
– Men får jag bara ner foten i skridskon så kör jag, meddelade han under morgonen och det funkade tydligen.
Dom är hårda i Tibro.
* * *
Även Devils, Blue Jackets, Canadiens, Red Wings och Flyers spelar måste-matcher ikväll – och visst är det förträffligt att temperaturen börjar skruva upp nu?
Jag räknar kallt med att ni håller mig uppdaterad i spåret.
* * *
Jag bor på samma hotell som som Rangers och det kommer plötsligt till min kännedom att dom stannar kvar ikväll och att spelarna bortsett från flygresan till Columbus är lediga imorrn.
Hm, beslutet om en lugn och fin avslutningskväll kanske måste omprövas…
* * *
Stämmer det, som jag läser både här och där, att Växjö kan slå ut Luleå och gå hela vägen till final?
Säg att det inte är sant, då kommer jag ju ha gamle kompanjonen Lo fi-Håkan Steen i luren resten av våren.
* * *
Plötsligt kommer Bruce Garrioch fram på pressläktaren och vill försäkra mig om att det vanligtvis inte är så här förbannade kallt i Canadien Tire.
Bra det, för i så fall hade förfrusna näsor varit en lika vanliga åkomma som på Mount Everests sluttningar.
* * *
”Det handlar om att vara på rätt sida om motståndaren, försvarssida – närmaste vägen till eget mål, åka mycket skridskor i forecheck-backcheck och komma hem bra i egen zon, veta sin roll i hemgångarna. Dessutom ska man sätta press på motståndarnas puckförare och hela tiden ta bort tid för honom. I egen zon är det boxout som gäller för backarna och skottlinjen för forwards”.
Say what?
Ah, jag sms:ade lite med en demontränare jag känner och vi kom in på ämnet ”spel utan puck”.
Då kom det svaret.
Så håll på de detaljerna nu, jävlar om Strålle inte vet sin roll i hemgångarna.
* * *
Det är lika bra att boka bord på L’Espallier i Boylston Street i juni redan nu.
Vem – vem! – ska hindra Bruins från att gå till final igen?
* * *
Goda nyheter:
Varpu har, åtminstone tillfälligt, återvänt till New York och kommer om allt går som det ska att sitta intill bloggen i The Rock på lördag.
Den tilldragelsen förtjänar en egen St Patrick’s-parad, tycker jag.
* * *
Jag vet inte riktigt varför, men jag tycker det ska bli riktigt kul ikväll och snart åker vi.
Det vore en ära om du – just du – hängde på.

Ottawa – Colorado 1-3 (Slut)
* * *
Äh.

Nu är den stora frågan hur länge man måste stå ute i kylan och skrapa hyrbilsrutor.
Matchen?
Just ja, det var en sån också.
Den vann Avalanche med 3-1.

Ottawa – Colorado 0-1 (Period 2)
* * *
Efter närmare 36 minuters dvala vaknar Avalanache plötsligt till och gör ett mål.
Men det hjälper inte.
Det här kan mycket väl vara den tråkigaste NHL-match jag någonsin sett.
Och för att citera Forrest Gump:
That’s all I have to say about that.

Ottawa – Colorado 0-0 (Period 1)
* * *
Ja, efter gårdagens oförglömliga galaföreställningen var det väl nästan givet att det skulle bli grå vardag idag.
Man kan ju inte bli serverad gräddbakelser hela tiden.
So far är det här en präktigt avslagen och händelsefattig och trist match, utan något alls att berätta om faktiskt
Men man får väl ge Senators beröm för att det faktiskt står upp så bra efter traumat för mindre än ett dygn sedan.
Jag hade legat i fosterställning och vägrat vara med.
* * *
EK65 gör sin 300:e NHL-match ikväll.
Hoppas han firar med några shownummer i de två återstående perioderna – såna där som satte guldkant på hela Sotji-turneringen.
* * *
Som vanligt är det få säten som gapar tomma i Canadien Tire, men de som sitter här låter inte precis som Centre Bell igår.
Jag tror faktiskt aldrig jag varit med om en så tyst och opeppad hall i Kanada.
Det känns nästan som att Sens-fansen gett upp.
* * *
Plötsligt utbrister någon ett par säten till höger på den likaledes tystlåtna pressläktaren:
– Crap, he really is fast, eh?
Ja, det är Matt Duchene som just genomfört en räd över isen.
* * *
Det kan vara jag som bara är trött i ögonen, men det ser ovanligt mörkt ut nere på isen – som om någon vaktmästare glömt att slå på strålkastarna.
Fan, det ska skina om NHL-matcher.
* * *
Signaturen Fundersam, jag har undrat ett tag – vad är det du är så fundersam över?
* * *
Nej, nu har jag verkligen inget mer att säga.

Det har inte gått mer än nitton timmar sedan de var med om ett av de värsta nederlagen i klubbens historia. Ah, förresten. Begreppet ”nederlag” räcker inte för att beskriva det som hände Senators under de sista minuterna i Montreal igår. De blev skalperade, hängda i fötterna i rostig kätting och urinerade på.
Men likafullt:
Nu måste de upp i ringen igen, i en match mot starka Colorado Avalanche hemma i Canadien Tire Center.
För kunna resa sig så snabbt efter en så rungande smocka – mot en så kvalificerad motståndare – krävs ett psyke som Björn Borgs efter tiebreak-förlusten mot Johnny Mac i Wimbledon 1980, som Storbritannien efter London-blitzen och som Bob Dylans fans efter albumet ”Self-Portrait” 1970.
Har EK65 & co den mentala styrkan?
They better – annars kan detta bli ihågkommet som helgen då Ottawas slutspelsdrömmar slutligen krossades.
* * *
Själv har jag kört Trans Canada Highway västerut idag, från Montreal till nationens huvudstad.
Den, motorvägen, har såklart inget upp på de klassiska amerikanska sträckorna – som Highway 61 genom Mississippi, I-15 mellan San Bernadino och Vegas eller ettan ner längs Florida Keys – och ännu mindre så i vintertid, när det här landet bara ser ut som ett stort Hälsingland.
Men namnet Trans Canada Highway låter suggestivt och poetiskt och det är nåt kittlande med att den de facto binder samman Atlanten och Stilla havet.
Så jag är ändå glad att ha tillryggalagt åtminstone femton av de sammanlagt 802 milen av denna nationalklenod till trafikled.
* * *
Patrick Roys stora homecoming-party äger rum först på tisdag, när han återvänder hem till Montreal och Centre Bell.
Det är inte ofta någon av de där sjutton legendarerna som har sina tröjor i det ärevördiga taket kommer tillbaka i aktiv roll och ren hysteri lär utbryta.
Men även här i grannbyn väcker Colorado Avalanche-coachens närvaro uppståndelse. Det handlar ändå om Patrick Roy – en av de största målvakter som funnits och larger-than-life-hjälte i dessa trakter redan långt innan Senators överhuvudtaget existerade.
Personligen hoppas jag att han blir lite arg igen.
Han lovade mycket på den punkten i sin premiär som NHL-coach, när han höll på att mosa Bruce Boudreau med en plexiglasskiva, men sedan dess har vi sett nedslående lite av det humöret.
Visa huggtänderna, Ro-a!
* * *
Det är strålande solsken i Ottawa idag – men också så svinaktigt kallt och blåsigt att den korta promenaden från Canadien Tire-parkeringen till mediaentrén känns som en polarexpedition med Ola Skinnarmo – i shorts och Hawaii-skjorta
Man förstår ju att innevånarna i den här nejden utvecklar passion för hockey. Utan en sån distraktion skulle de garanterat begå kollektivt självmord.
* * *
Craig Anderson lider fortfarande av sviterna efter skada, så Robin Lehner startar ikväll igen.
Och varför inte?
Det är alltid bäst att kasta sig upp i sadeln direkt efter de svåra vurporna – och ikväll kan han ha åtminstone ha förhoppningar om att motståndarna inte får göra precis vad de vill med honom.
* * *
Imorgon är det St. Patricks Day – och det verkar som att Ottawa avser att börja fira redan ikväll.
Sens-fansen går i grönt och DJ:n i Canadien Tire pumpar oavbrutet irländska folksånger och dryckesvisor.
Jag tycker inte riktigt att temat är kompatibelt med hockey – i alla fall inte när inga spelare som heter Ryan Callahan finns på isen – men det är uppenbarligen en minoritetsuppfattning.
* * *
Apropå Lehner hanterade han övergreppen i Montreal med imponerande behärskning.
Som en bekant här i pressboxen – ja, nu är det box igen, inte galleri; vi har på några få timmar förflyttat oss till engelskspråkiga trakter – påpekar:
För tre år sedan hade Furuhatten, alltså domaren, inte lämnat Bell Center med fulltalig tandrad efter samma slags horribla bedömningar.
* * *
Var detta helgen då Philadelphia Flyers blev en legitim contender?
Inte omöjligt, slår bloggen härmed fast.
* * *
Furuhattens förklaring till att han inte blåste när Lehner blockerade pucken är en miniklassiker.
– Ljudnivån var så hög, ska han ha sagt till kapten Spezza.
Det var den i och för sig, men – vad hade det med saken att göra?
* * *
Plötsligt slår det mig att det är första gången jag befinner mig i den här hallen utan att Alfie är här.
Jo, jag jag var här i början av december – men då spelade ju Ottawas största idrottslegendar genom alla tider för motståndarna.
Nu:
Inte ett spår av Alfredsson.
Det känns definitivt fel.
* * *
Jag är ledsen, men jag fick ingen användning av alla era fina Montreal-tips igår kväll heller.
Klockan hade blivit för mycket när jag hade randat färdigt, särskilt med tanke på att jag skulle upp och köra längs Trans Canada Highway, så efter en lättglömd room service-middag gick jag helt sonika och la mig.
Men jag ämnar, i sanning, återvända och då ska upplägget befrämja förlustelser, så jag sparar alla rekommendationer.
* * *
En hel räcka eftermiddagsmatcher pågår redan och kommentatorsspårsrapporter från exempelvis Manhattan, Chinatown i Washington och Fort Lauderdale välkomnas med öppna armar.
* * *
Det är väl som vanligt, bloggen bara får för sig och ibland stämmer det och ibland inte, men just denna tidiga kväll tror jag att Gabbe Landeskog har en stor insats på lut.
* * *
För egen del tror jag att jag satsar på en soft och tillbakalutad kväll. Mycket lite har hunnit hända sedan igår, matchen jag ska känns inte som någon läsarmagnet och det har varit en späckad sportsöndag hemma i Sverige.
Men några iakttagelser ska ni kunna hoppas på om ni hänger med här.