Lights will guide you home
When you try your best, but you don’t succeed…
Det känns som att de glödande öppningsraderna från Coldplay-hymnen ”Fix You” olyckligtvis blivit Florida Panthers ledmotiv under den inledande delen av konferensfinalen mot New York Rangers.
De har verkligen gjort sitt allra bästa i samtliga matcher och tidvis spelat ut sin motståndare – men misslyckats i alla fall.
Tredje perioden i Amerant Bank-ladan i söndags trotsade faktiskt själva naturlagarna.
Rangers var som en dödligt sårad boxare som hängde på repen och bara väntade på att bli golvad – men plötsligt skickade The New York punchdrunk vimmelkantig och blodig iväg en random högerkrok som träffade mitt på hakspetsen och i strid med allt förnuft knockade den givne segraren.
Det gick nästan att höra, som en viskning under takåsarna när Bobrovsky och Tkachuk och de andra stod och stirrade klentroget på gästernas jubelhög:
When you try your best, but…
När vi nu åter samlas i fästningen i den sanslösa hettan i våtmarkerna söder om Sawgrass Mills för nästa etapp i den alltmer gastkramande kampen om drömmen bara de särskilt utvalda får uppleva behöver katterna, precis som den sargade själ Coldplay vänder sig till i sin enda riktigt stora sång, få något att hända som ”ignite their bones”.
Men i deras fall finns inget hopp om att en skönande som Chris Martin kommer tända ljusen som leder dem hem.
De kan bara fixa sig själva.
Hur?
Genom att inte glömma hur fruktansvärt det kändes i söndags.
Det är i alla fall Paul Maurice kärva rekommendation.
Medan nio av tio coacher skulle muttra att minnet av den sortens matcher måste raderas ögonblickligen förespråkar han raka motsatsen.
– Ibland är det bäst att bevara grämelsen. Äta den och låta den bränna och använda den som en ny energikälla, gjorde han klart redan en halvtimme efter Alex Wennbergs knivhugg rakt i panterns hjärta.
Katterna och deras anhängare får be en innerlig bön om att det hjälper.
För de måste vinna tisdagskvällens nya fältslag i Amerante.
Måste.
Annars är risken att de snart förlorat något som inte går att ersätta och tears will come streaming down their faces…
• • •
Själv tyckte jag kanske att själva bloggandet från taco-gillet med Suntrip – tack för den, Art Vandeley! – igår kväll blev lite knapphändigt, men ni verkar ju ha uppskattat det sorglösa, lätt salsa-doftande upplägget.
Så vem vet, öppnas fler tillfällen av samma sort i framtiden kanske laptoppen får följa med på mer sus och dus.
Inte för ofta, dock.
Blir det för glatt har denna bofink en tendens att glömma saker – plastkort, glasögon, snusdosor – och blir detta arbetsredskap kvar i baren är jag smoked.
• • •
Rangers, å sin sida, vet att de måste up their game – dramatiskt.
De har, som alla känner till vid det här laget, en mirakulös förmåga att hitta sätt att vinna även när de inte borde, men fler matcher som den i söndags överlever de knappast.
Att bli så dominerad, så överkörd, så ägd är inte hållbart i längden – eller sustainable, som det vackrare engelska uttrycket lyder.
Samtidigt går det att se ett litet blänk av lätt irritation – eller i alla fall opposition – i ögonen på både Erik Gustafsson och Mika när jag pladdrar om det osannolika i en seger som den för två dygn sedan.
– Det där är lite färgat av tredje perioden, när de ju måste gå för det. De gör också ett tidigt reduceringsmål och får momentum. I de första två perioderna spelar vi bra, poängterar Mika.
Men de blågula blåskjortorna – hm… – förnekar inte att laget har DET.
– Det är något vi jobbat med hela säsongen. Vi litar och tror på varann och vet att både att vi kan komma tillbaka från underlägen och försvara ledningar. Det är bara något som finns i gruppen, förklarar Erkan.
DET, säger jag.
Och han nickar.
• • •
Vad gäller inledningen vill jag ha fört till protokollet att jag egentligen inte är något Coldplay-fan.
”Musik för morsgrisar”, tror jag bestämt att jag slog fast i en recension efter en konsert på Globen i början av 00-talet – vilken fansen inte riktigt uppskattade, om man säger så.
Men just ”Fix You” kan jag – en inpiskad morsgris själv, om sanningen ska fram – inte motstå.
• • •
Kulikovan koko som en gök!
Fråga mig inte varifrån det kom, men efter lämning igår kväll hade jag NHL-kanalen inrattad på tv:n på hotellrummet och när de visade sekvensen från Game 3 då Lafreniere snurrade upp Dimitri Kulikov ropade jag just så till ingen alls:
Kulikovan koko som en gök!
Så nu heter han så.
Kulikovan.
• • •
Vad som än händer under återstoden av den här vårens oändliga äventyr står det redan klart att vi kommer få se väldigt många nya namn inristade i den heliga bucklan.
Bara fem av alla spelare som fortfarande står upp har vunnit Stanley Cup tidigare:
Barclay Goodrow och Jonathan Quick i Rangers, Vladimir Tarasenko i Panthers, Tyler Seguin i Stars och Corey Perry i Oilers.
Även ifjol var kvoten ”tidigare mästare” i konferensfinalerna påfallande liten, men då fanns i alla fall åtta stycken som kunde berätta för lagkamraterna hur det känns att dricka champagne ur den där kupan.
Så vi har ett litet rekord i år.
• • •
Tisdagsförmiddagen tillbringar jag i Panthers nya träningshall inne i Fort Lauderdale, lämpligt nog belägen tvärs över gatan från hotellet, för det är där de håller sin pre game-skate.
Det är till den fina anläggningen – den är verkligen top notch, bara Golden Knights har en mer påkostad inrättning i Summerlin – merparten av katterna kör golfbil från sina närbelägna hem.
Men inte fiskaren från Linköping, visar det sig.
– Nej, inte ännu. Men jag ska köpa en till nästa säsong. Jag har till och med ett golfbilsgarage nu, berättar hann.
Ah, min avund.
För mig låter det som höjden av livskvalitet att gå upp på morgonen, ta ett dopp i poolen, äta lite frukost under bar himmel och sen ta golfbilen till jobbet.
• • •
Potentiella blågula destinationer för bucklan i sommar är Stockholm, Linköping, Tingsryd, Borlänge/Rättvik och Piteå.
Om Rangers vinner får huvudstaden faktiskt njuta av Lord Stanleys glitter i tre dygn på raken, för Mika och Wenny och Erkan är ju alla nollåttor, precis som Janmark i Edmonton och Stenlund i Florida. Personligen blir jag ju extremt kittlad av tanken på världens mest ikoniska pokal i just Borlänge, där Ekholm faktiskt tillbringar somrarna. Fast jag gissar att han nog i huvudsak skulle fira den förverkligade drömmen på uppväxtens viktigaste adresser: Vikarbyn, Rättvik och Furudal.
Piteå?
Ja, även om hans minuter på isen varit få har han ändå ingått i laguppställningen i slutspelet, så om Stars vinner får Prins Nils följa Tomas Holmström i spåren och ha Stanley Cup-fest på Rådhustorget.
• • •
Om Kulikovan gör mål ikväll lovar jag att sjunga hela Jokkmokks-Jocke-hiten för pressläktargrannarna Simba Sjöberg och Sombrero-Johan.
Kulikovan koko som en gök
Jag bjuder dig två rum och kök
Kom, älskling och gör ett försök
I mina två rum och kök
• • •
Trouba fick alltså fem tusen dollar i böter för armbågen – eller underarmen, som han kallar den – i huvudet på Evan Rodriguez.
– Stackars Jake, hur ska han nu ha råd att äta, kommenterar Paul Maurice syrligt.
På samma gång finns det gott om tyckare på andra sidan som menar att Rodrigues filmade och överdrev i den aktuella situationen. Men han hade ju en målchans på lut. Då försöker man väl inte fejka till sig en utvisning? Min teori är att han blev chockad av den nasty smällen i skallhöjd och därför blev liggande på isen så länge.
Then again, vad vet jag.
• • •
– Tjena, säger Kaapo Kakko på klockren svensk-finska när han ser Simba Sjöberg och mig i korridoren utanför Rangers omklädningsrum efter måndagens träningspass.
Oväntat, är det minsta man kan kalla det.
• • •
Två som definitivt har olika syn på kapten Troubas armbåge är PK Subban och den gode Brooksie på NY Post.
”Hur är det där inte en major-utvisning”, hojtade Subban på Twitter.
Då svarade Larry, på samma forum:
”I can tell you that it was for a better reason than you were able to avoid being called for majors on your litany of slewfoots.”
Ouch!
Nånstans tar Tårtan fram popcornen och inväntar fortsättningen på denna små-sensationella beef.
• • •
Efter besöket i Baptist Health Iceplex äter jag förträfflig brunch på Hatch, en soligt pastellfärgad diner som opererar under fina parollen Peace, love & bacon, och sedan går jag tillbaka till rummet och spelar in nytt podcast-avsnitt med our man in Örby.
Bägge konferensfinalerna skärskådas förstås på djupet, men vi avhandlar även ämnen som Carolinas snåle ägare, nya coacherna i New Jersey och Winnipeg och Seattle samt golfbilsgarage.
Lyssna när Ondskan är klar med klippningen och skjuter ut vårt babbel i rymden.
• • •
Kevin Stenlund tycks få nya linemates i fjärdekedjan. Kollberg från Martin Beck-böckerna – Ja, Lomberg alltså – och Nick Cousins får kliva åt sidan och in kommer istället Steven Lorentz och Buffalo-ikonen Kyle Okposo.
Kevin är lika glad för det, av vad jag kan bedöma efter att ha hälsat på honom för första gången.
– Allt känns fint. Det är exalterande. Om vi spelar som senast tror jag vi har en bra chans att vinna ikväll, säger han.
Det tror jag också.
• • •
Inte ens en liter av Tacocrafts bästa tequila hade nog hjälpt igår – Edmonton Oilers går inte att begripa i något tillstånd alls.
Scenförändringen från första till andra perioden igår var ingenting annat än absurd.
Det finns inte en chans att ta sig vidare till final, och än mindre vinna den, om man gör sig skyldig till så grova kvalitetsskiften.
Men försök få hippes att förstå det…
• • •
Senast tyckte jag att jag bara hade tid att lista alla svenskar som spelat för Panthers genom åren, men den tysta eftermiddag som föregår kvällens drama är timmarna så många att vi kan dra även Rangers alla vikingar sedan 1964 och framåt, i ordningen de placerat sig i den interna poängligan (plus målvakterna på slutet)
Mika Zibanejad, Anders Hedberg, Tomas Sandström, Jan Erixon, Lill-Pröjsarn Nilsson, Niklas Sundström, Michael Nylander, Jesper Fast, Ulf Dahlén, Carl Hagelin, Peter Sundström, Ulf Samuelsson, Oscar Lindberg, Kent-Erik Andersson, Kim Jonsson, Markus Näslund, Mikael Samuelsson, Anton Strålman, Erik Gustafsson, Andreas Johansson, Pär Djoos, Viktor Stålberg, Peter Andersson, Peter Wallin, Fast Freddy Shoestring, Juha Widing, Lias Andersson, Christian Bäckman, Kjell Samuelsson, Mattias Norström, Patrik Nemeth, Fredrik Claesson, Alex Wennberg, Johan Witehall, Peter Popovic, Nils Lundkvist, Johan Lindbom, Anders Eriksson, Adam Edström, Tim Erixon, Jan Mertzig, Anton Blidh, Ronnie Sundin, Bert Robertsson, Ulf Sterner, Henrik Lundqvist, Hardy Åström, Johan Holmqvist.
Närapå 50 stycken är de, de blågula hockeysoldaterna som, under kortare eller längre sekvenser huserat på Manhattan.
• • •
Det är inte bara vi vid sidan om som tycker att linjedomarna blivit väl petiga vid tekningar.
Paul Maurice suckar ljudligt när ämnet kommer på tal under en presskonferens i den direkt vräkiga hörsal som tjänstgör som intervjurum i nya träningshallen.
– Förr var dråp i princip tillåtet innan de släppte pucken. Nu blir killarna utslängda om de har dålig andedräkt.
• • •
Svenska målskyttar ikväll: Gustav Forsling och Erik Gustafsson.
• • •
Innan han inleder den presskonferensen håller Maurice för övrigt förhör med lokala reportrar om det finns smörgåsar att beställa på berömda Elbo Room nere vid strandpromenaden.
Det gör det inte.
– Nej, martini sandwiches räcker väl för er, skrockar han.
Sympatisk karl.
• • •
Kvällens låt: Jonathan Richman & Modern Lovers – I Love Hot Nights.
• • •
I söndags hade Rangers ett stort watch-party vid The Summer Stage i Central Park, men det blir det inget av med ikväll – de törs inte ha folksamlingar i stans så kallade lunga vid så sena klockslag.
Istället listar klubben barer runt hela stan, samt i Connecticut och Jersey och på Long Island, där fansen förväntas iscensätta vad man kallar ”bar takeover”.
Lite B.
• • •
– Hur jag kommer över en förlust som den senaste? Jag vaknar här nere i Florida och det är soligt ute. Det är inte svårt.
Sam Reinhart behöver ingen extra grämelse att tugga på inför fortsättningen i konferensfinalen.
Han bara njuter av att ha ett helt underbart liv och det är förstås också ett sätt att go about ones business.
• • •
Datumen för Stanley Cup-finalen är redan spikade, kan jag meddela.
Första matchen spelas lördag 8 juni, oavsett när de pågående konferensfinalerna tar slut.
Sedan har vi dueller 10 juni, 13 juni, 15 juni, 18 juni, 21 juni och 24 juni – om så många behövs.
Kryssa nu för de datumen i almanackan. Du ska hänga i kommentatorsspåret då – nattetid.
• • •
– Mm, han möter Barkov nästan hela tiden, konstaterar en kollega matter-of-factly under en diskussion om att Mika, i likhet med Kreider och tredje länken i deras lina, inte gör lika märkbart avtryck i den här serien som i de tidigare
Det är förstås sant. Han, och de, går upp mot en av de bästa defensiva centrar som någonsin funnits.
Man kan, gissar jag, jämföra det med att försöka slå en dator i schack.
Men då måste man chansa och gå all in med drottningen – och så får det lov att vara även i hockey.
• • •
Trafiken var beskedlig i helgen, men nu är det åter vardag i södra Florida, så vi har bumper-to-bumper-mess på vägarna ut från Fort Lauderdale under eftermiddagen, liksom på I-95 och I-995 västerut genom alligatorernas kärr.
De jag åker med har ändå ingen större brådska, utan väntar med att åka tills rusningen blivit riktigt eländig och åtminstone ni som känner mig närmare kan lätt räkna ut att jag sitter och snudd på hyperventilerar på passagerarsätet.
Men till slut kommer vi ut till Panther parkway och nu är jag inne i helgedomen och sitter på pressläktaren och allt ska bli så jävla härligt!
• • •
Storken säger inte mycket, allra minst på engelska, men när han väl gör det får man det bestämda intrycket att han har humor.
Igår ljög han som sagt om att han inte förstår engelska och när Räkmackan Rosen vid upprepade tillfällen frågade hur det känns för en målvakt när motståndarna får så många attempts parerade han med ett snett leende.
– Det är många attempts från dig just nu.
Hehe.
Sedan påstod att han bara njuter när han tvingas till så många räddningar som i slutet av tredjeperren i söndags.
Fan tro’t, men det ser ju faktiskt så ut.
• • •
Titta nu kom det, innan matchstart och allt – podcast-avsnitt nummer 465.
• • •
Nu, en och en halv timme innan puckdrop, strömmar de första fansen – mina själsfränder! – in på läktarna och med sig drar de ett veritabelt spänningsfält av ängslan och kval.
Det är inte att undra på.
Den östra konferensfinalen avgörs inte ikväll – men kanske ändå.
Om Coldplay fortsätter sjunga för katterna och Rangers skaffar sig osannolik 3-1-ledning börjar det luta åt en lång vår i New York.
Om de däremot följer den snitslande banan av ljus ända hem och lyckas kvittera är alla bets off igen.
Oh.
Det kommer bli en vild, vild dans kvällen lång.
Håll i er.
Nu – snart – åker vi.