Detroit – Colorado 2-1 (Period 2)
* * *
Typiskt nog kommer jag in här just nu, men sorry – det är problem mest hela tiden, så jag får verkligen återkomma efteråt.
Beklagar verkligen
Red Wings leder dock med 2-1 och spelar rätt bra vad mig anbelangar.

Detroit – Colorado 1-0 (Period 1)
* * *
Well, på arvtagare Kronwall tycks de emotionella pre game-övningarna ha haft samma effekt som eld har på krut.
Han får för sig att han är Erik Karlsson, zickzackar sig in i Colorado-zonen och sprätter upp en backhand i nättaket bakom Giguere.
Såna mål har han inte gjort sedan han var mini-wall of Pain hemma i Järfälla.
* * *
Det är snarast Av’s som ser ut att vara tagna av kvällens högtidliga inramning.
De har några korta sekvenser i mitten av perioden, men därutöver ligger ivriga, energiska hemmaspelare på nästan hela tiden.
De kanske skulle låtit bli att smyga ut i båset innan värmningen.
* * *
En trevlig bieffekt av att de hyllat tidernas bäste Detroit-back är att de faktiskt är knökat i The Joe ikväll.
Det ser man vanligtvis bara framåt våren, när slutspelet börjat och bläckfiskarna plaskar i isen, men – skoj.
* * *
Hugosson visar färska bilder från Tampa där fans tydligen ändrat Martin St. Louis namn till ”Deathtome” på sina gamla jerseys.
Ojovoj.
Det är nog rätt bra att Bolts och Rangers spelat klart för säsongen.
* * *
The Mule agerar med samma rungande självförtroende som i Jersey i fredags och hade jag en bookmaker i närheten skulle jag satsa stora pengar på att han pangar in minst ett mål innan aftonen är över.
* * *
Det var många nordamerikanska twittrare som tidigare under kvällen undrade hur lång tid Lidas skulle behöva för att spela sig till en plats i dagens Wings.
Vad är det för fråga?
Han skulle på sin höjd behöva en kopp kaffe för att peta såna som Kyle Quincey och Brian Lashoff.
* * *
Det finns nästan inget i hela världen som gör mig mer deprimerad och nerslagen än tekniska problem under hockeymatcher.
Allt känns i ett slag meningslöst när det inte går att blogga som vanligt och allt blod försvinner ur formuleringarna…
* * *
Seriöst, om han bara ville är jag hundraprocentigt övertygad om att Lidas fortfarande skulle kunna spela – och vara en av Detroits allra bästa.
* * *
Lite allsång till Journey framåt slutet av tredjperren…ska man våga hoppas på det?
Det finns nästan ingenting som när ett fullsatt The Joe går igång i ”Don’t stop belivin’”.

Jag säger det igen:
Hur ska Red Wings kunna spela match efter den här känsloladdade högtidsmässan?
Det är som att tvingas ha uppkörning direkt efter att man sett sina barn födas.
Men det finns inte mycket till val.
Dom måste spela – och dom måste hedra sin gamle kapten en seger.
Allt annat vore ju ynkligt..
* * *
Nä, jag bölade inte – mest för att jag var upptagen med att vara Kapten Haddock-arg över hur uselt tekniken här uppe fungerar.
Men när baneret med nummer 5 sakta steg mot taket, för att aldrig mer tas ner, och de samtidigt zoomade in en Lidas rörd till verkliga tårar, då var det där hårda tillbaka i halsen, det medges.
* * *
Inget tal av Homer.
Lite skandalöst.
Men som dom sa:
Det fanns två väl här. Att låta Homer hålla i hela arrangemanget och ha kul eller kalla in proffsen.
– Och vi valde tydligheten…
* * *
Jag har inte riktigt hängt med i den svenska idrottsdebatten, men Hugosson på stolen intill hugger direkt när de rullar ut den feta trucken på isen.
– Oj, ger dom honom en bil…hur går det hem i Sverige.
Ja, att Wings inte håller koll på vad de tycker där…
* * *
Vet inte om inte det gick fram i tv, men vi såg tydligt hur tiotalet Avalanche-spelare, med kapten Landeskog i spetsen, kom ut i motståndarbåset under ceremonin.
Match mot rival eller inte – en Lidas-hyllning missar man inte.
* * *
Zäta såg fortfarande ut att ha rätt ont, men det var angenämt bara att se honom på benen igen, tycker jag.
* * *
Som om det inte vore nog med allt annat la batteriet i telefonen av mitt i allting också, så jag har inga bilder från den historiska kvällen.
Men vi ska om vi inte kan muta Hugosson med någon bärs så han kan maila en eller två.
* * *
Ledsen för det här, det verkar bli fiasko av alltihop på grund av The Joe-nätet, svajigare än Edmonton-back just nu, men jag skriver och om inte annat publiceras det jag har att säga efteråt.
Nu tittar vi på hockey.

Det hänger sex tröjnummer i de dammiga takåsarna i Joe Louis Arena i sedan tidigare.
Terry Sawchuks 1, Ted Lindsays 7, Gordie Howes 9, Alex Delvecchios 10, Sid Abels 12 och Steve Yzermans 19.
Om en liten stund får de sällskap av ytterligare ett.
Niklas Lidströms nummer 5.
Den störste vi någonsin haft – jo, jag hävdar ändå det – tar ikväll sin rättmätiga plats bland helgonen i den här ärevördiga klubbens 88-åriga historia.
Att förklara magnituden i detta, att sätta adekvata ord på den ära som tillerkänns Lidas här och nu går nästan inte, men för en hockeyspelare är det likvärdigt med att tilldelas ett nobelpris.
Man blir en del av själva kanonen.
Det finns inget större.
Och tänk hur det ska kännas för Lidas själv, en försynt medeklassgosse från Skogsbo utanför Avesta i södra Dalarna….
Här har han i 20 år åkt och sneglat mot de där fanorna i taket, läst de legendariska namnen och känt historiens vingslag från Detroit Red Wings allra största – och nu blir han själv en av dem.
Oerhört.
Bloggen är på plats och randar natten lång, genom hela ceremonin och den match som såsmåningom följer mellan Wings och gamla rivalen Colorado Avalanche.
Jag hoppas verkligen ni gör mig sällskap.
Det här är en historisk kväll.
* * *
Jag är en blödig typ och får nåt hårt i halsen redan när jag två och en halv timme innan de tänder strålkastarna nere på isen klättrar upp på pressläktaren och sätter mig för att försöka få fjutt på det här introt.
För redan då står det klart att The Nicklas Lidström Night blir förstummande mäktig,
Det ligger bilder av Nicklas och röda nummer 5-vimplar på varenda en av de 20 000 stolarna i hallen, de har byggt en stor scen i mittcirkeln och ställt ut stolar för prominenta gäster, femmor projiceras på isen och speakern som över på sitt anförande säger fantastiska saker om den gamle rumpmasen och hans familj.
Ha en näsduk tillhands, detta kommer att…kännas.
* * *
Steve Yzerman, den senaste som var föremål för en likadan högtidsstund i The Joe, kan inte närvara kväll, upptagen som han är med att förhindra totalt myteri i Tampa efter Martin St. Louis-fiaskot, men har ringt sin gamle polare från Skogsbo – och uppsättningen gäster som kommit för att hedra en av de tre största hockeybackar som någonsin funnits är ändå imponerande.
Igor Larionov är här, liksom Brendan Shanahan, Chris Chelios, Vladimir Konstantinov, Scott Bowman, Kris Draper, Chris Osgood och – inte minst – den oförliknelige Homer.
Dessutom har Nicklas hela familjen med sig – hustrun Annika, sönerna Kevin, Adam, Samuel och Lucas, mamma Gerd och pappa Janne och svärföräldrar och…ja, egentligen ska väl Homer nämnas här också,
* * *
Det är som sagt en av tidernas bästa hockeyspelare som ska hyllas, men vi kommer också att få höra om vilken unikt bra och ödmjuk människa Lidas är.
Och varje stavelse kommer vara sann.
Allra första gången jag besökte den här hallen, vintern 2006, var det för att göra en förhandsstänkare på min fellow mas inför Turin-OS och jag kan garantera att jag darrade som en doo wop-sångaren på rösten när jag klev fram till hans tron – ja, en tron såg jag det som – i omklädningsrummet för att ställa några inledande frågor, för herregud, det var ju en av de största svenska idrottsstjärnorna någonsin som satt där och såna vet man ju hur dom är.
Men jag hann inte mer än öppna truten förrän han tittade upp, fyrade av ett leende och frågade om jag inte var den där som brukade skriva om musik och sport i Södra Dalarnas Tidningar.
Snacka om att bli avväpnad.
Men så visade det sig sedan snabbt att Lidas bara är . Vanlig, anspråkslös, tidvis till och med blyg, och ödmjuk på ett sätt som inte ska vara möjligt hos en superstar med sådan status.
Uppdraget hemifrån den gången bestod också i att om möjligt göra ett hemma-hos-reportage. Det såg jag som helt ogenomförbart, varför skulle han släppa in helt främmande människor i sitt hem, men jag frågade ändå för sakens skull – och fick ett ”jovisst” till svar, en adress samt instruktioner om vad vi skulle knappa in på GPS:en.
90 minuter senare satt jag och Höken, Aftonbladets New York-fotograf, i köket i det slottsliknande huset ute i Novi och drack kaffe med Nicklas och Annika.
Det är såna människor man unnar den här sortens kvällar när karriären är över.
* * *
Hoppas någon i arrangörsstaben förstått att Homer ska hålla tal också.
Det behövs lite humor mitt i allt högtidligt och gripande…
* * *
Sedan de där kafferepet i Novi för åtta år sedan har det hunnit bli några hundra möten, telefonsamtal, matcher och oförglömliga upplevelser med mannen de inte utan skäl kallar ”The Perfect Human Being” i den här stan.
Allra finaste minnet:
I gamla Mellon Arena i Pittsburgh 4 juni 2008, när han som förste europeiska kapten någonsin tog emot Stanley Cup-bucklan av Gary Bettman.
Det är första och hittills enda gången jag betett mig olämpligt på en pressläktaren och – erkännes härmed – sträckte bägge armarna i luften.
* * *
För Mike Babcock, Red Wings nuvarande coach, räcker det inte med ”Den Perfekta Människan”.
Så här säger han till nhl.com om den bästa spelare han någonsin fört befäl över:
– I mean, just beyond perfect. He was that good. He was a lesson for young players because he didn’t force anything. He just was simple. He was smarter than everyone else and skated better than everyone else and was more professional than everybody else. He taped his stick better. He put away his hot pack better. He cleaned his stall better. He treated his family better. He talked to the media better. He was more respectful. When you asked him a question, he had an opinion…
Hyggligt betyg från en chef…
* * *
Om det ändå var en perfekt människa som ombesörjde nätuppkopplingen i The Joe också.
Det är segt som gyttja ikväll, så var förvarnad – det kan ta tid innan blogginläggen kommer ut.
* * *
Wings ska ju spela en match ikväll också, en viktig en mot Avalanche, och riktigt hur spelarna ska kunna ladda om för denna emotionella start på aftonen övergår mitt begränsade förstånd.
– Men vi bara måste, vi har inte råd med fler förluster, klargjorde Kron Wall of Pain efter matchen i Jersey häromdagen.
Well…
* * *
Jag har en del att fixa med under själva ceremonin, texter ska till exempel fram till tidningen, så ni får hålla igång i kommentatorsspåret så återkommer jag med närvaro-rapport innan matchen börjar.
Okej?
* * *
Avalanche kommer dessutom göra allt för att förstöra kvällen för Lidas och alla andra rödvingar och därmed ge igen för gammal ost.
När de hissade Foppas tröja i Pepsi Center häromåret var det nämligen Red Wings som stod för motståndet – och de var ofina noga att vinna med 3-0…
* * *
Okej, efter fyra drygt 1560 NHL-matcher, fyra Stanley Cup-titlar, sju Norris Trophy och en Conn Smythe Trophy är det dags:
Nicklas Lidström skrivs in i historien.
Forever.

NY Rangers – Toronto 2-3 (Slut, OT)
* * *
Ja, vi får ta och återkomma med den här slutrapporten.
Nu ska jag sova några timmar för att sen flyga till Detroit och vara med när Lidas får sin tröja hissad i The Joe.
Vi hörs därifrån.

Leafs vinner, på övertid. Tyler Bozak står helt ren framför kassen och prickar in 3-2.
Liten skvätt till sen, men mycket kort slutrapport är att vänta – bagarväckning imorrn, förstår ni.

NY Rangers – Toronto 0-1 (Period 2)
* * *
Martin St. Louis night håller på att gå sour.
Det andra mål Leafs tror sig göra efter att Tyler Bozak satt en rätt snygg straff visar sig visserligen inte vara något riktigt mål, men ändå.
Gästerna spelar riktigt tajt, stänger ner alldeles under långa perioder och gör det väldigt svårt för blåskjortorna att få något alls uträttat.
Ett mål till på Lundqvist och matchen är slut.
* * *
Herr John J, ni är kvar i Tortorella-världen
I övrigt nappar jag inte på slika provokationer – jag har sagt nothing of the sort.
* * *
Strålle Strålman ser så lugn och stabil ut i allt han gör, men har jag förstått saken rätt är han lättad idag också.
Mot allt förnuft var Tibros finest tydligen orolig för att bil trejdad idag, men no way.
Inte ens Sather hade bytt bort sin mest solida defensiva back med mindre än att han fått, ja, I don’t know, nåt Shea Weber-artat i utbyte.
* * *
Tack, Björn Falk.
Du minns då allt också…
* * *
Phaneuf är ständigt lika grinig och gnällig och tjafsar under alla avblåsningar – och det är så det ska vara. Han spelar som bäst då.
* * *
Caps kanske borde gjort en Rangers och skickat ett privatplan efter Halak redan idag.
Jag har ju inte sett hur det verkar mot Flyers ikväll, men Holtby är säkert skakad av att en riktig målis är på väg in och presterar därefter.
* * *
Det är, inser jag plötsligt, semmeltider och jag har inte varit förbi Fika på Park Avenue, där de dukar upp med hyggliga substitut, en enda gång.
Frustrationen är nästan lika stor som när det inte går att få tag i julmust.
* * *
Henke såg inte glad ut efter straffen, men sedan har han varit skarp och sprattelräddningen här på slutet – ojvoj. Det är tack vare den Rangers fortfarande har anledning att gå ut till tredjeperren.
* * *
Det bästa med André Pettersson-dealen, för att nu helt förnuftsvidrigt fortsätta diskutera med provokatören från Halland, är att han äntligen får lämna Binghamton – östra USA:s allra sunkigaste håla.
Inte för att han lär slå sig in hos Anaheim, men han får i alla fall spela AHL-hockey i Norfolk istället och det är en uppgradering i klass med att flytta från Tranås till Beverly Hills.
* * *
Ikväll skulle det ha suttit alldeles extraordinär fint med några kalla efter slutsignalen, men planet till Detroit och Lidas Night går tidigt, så no play för Biffen.
* * *
Ett mål för St. Louis i tredje nu då…
Det ska ju sluta så den här sortens kvällar.

NY Rangers – Toronto 0-0 (Period 1)
* * *
Det första som händer i matchen är att St. Louis, framspelad av gamle Tampa-kompisen Brad Richards, fräser iväg ett direktskott på Bernier mitt i slottet.
DET hade varit en start för historieböckerna – men riktigt så kul skulle vi inte ha det.
Sen händer väl ärligt talat inte så mycket mer, men Sather kan i alla fall glädja sig åt att hans underlydande verkar mer exalterade än deppiga och kedjan med Richard, Hagge och just St. Louis ser glimtvis riktigt inspirerad ut.
* * *
Den nye stjärnan kunde definitivt ha tagits emot med lite mer elektrisk atmosfär.
Så här tyst och segt och avslaget har det inte varit nere i Times Forum i Tampa sedan Lightning kom dit med den då helt främmande sporten hockey.
* * *
Så här ett år efter han tvingades ut i kylan känns det som att Toronto slutligen blivit ett Brian Burke-lag.
Stort, fysiskt, elakt och svårt att tränga sig på.
Det kanske kan hända nåt framåt våren ändå.
* * *
Han, St. Louis, föräras dock lite extra jubel första gången han kommer ut på isen och efter den inledande jättechansen är det några tjommar som försöker få igång en ”Marty”-ramsa också.
Det kommer dock att ta ett tag innan The Garden Faithful vant sig vid att skrika just så…
* * *
Bernier ser väldigt stabil ut i Leafs-kassen också.
* * *
Om ni hänt med i Sportbladets tv-shower från tradingfesten idag hade ni fått se nya korresoffan.
Jag ”sände” direkt från den och Ros tvingade med att visa den i Skype.
Han ville också se tavlan som hänger på väggen ovanför, ett gammalt omslag från högst litterära tidskriften New York, föreställande Guggenheim Museum.
– Är det en Alfons Åberg-affisch, undrade programledaren.
Det kallar jag klassiker.
* * *
Jag har ont i ett öra och det bådar inte gott för flygresan till Detroit i morgon bitti.
Har ni några husmoder-tips på hur man hanterar slikt?
* * *
Det finns kollegor här uppe i pressholken som har hela bibliotek med sig på matcherna; statistikböcker, biografier och fan vet allt.
Är inte det bara att göra sig löjlig när precis allt finns på nätet?
* * *
Mike Leggio var i Jersey igår och dömer här ikväll. Jag tycker det är fascinerande med domarn och deras scheman och resor och ska någon gång åka med en sån som Paul Devorski på en roadtrip och göra reportage.
* * *
Jag borde möta kollegornas bibliotek med att ha presskortet i ett brätte i hatten i fortsättningen.
Det känns ungefär lika modernt.
* * *
Brian Williams från NBC News zoomas in i jumbon.
Det hände aldrig Jarl Alfredius på Globen, vad jag kan minnas.
* * *
Bjöööööörn Faaaaalk, vi väntar fortfarande på att få höra din kommentar om Garth Snow.
Moulson, Vanek, förstaval och andraval i utbyte mot – Sebastian Collberg.
Hur skulle du beskriva denna utveckling?
* * *
Hur skoj kommer det inte att bli när Zuke gör comeback och åtminstone i powerplay får lira med St. Louis.
Rangers får ju skepnaden av ett regelrätt knattelag i de lägena.
Fast ett jävligt snabbt och tekniskt ett.
* * *
Nu ska jag dricka lite kaffe.

Och plötsligt har det blivit glittrande, lätt historisk galakväll av en småtorftig serielunksövning mellan Rangers och Maple Leafs…
Det här är i och för sig inte första gången en fixstjärna GM Sather betala dyrt för att locka till Manhattan för debut på Garden, men det var ett tag sedan ett nyförvärv hade den HÄR statusen och omständigheterna känns ovanligt speciella.
Så sent som vid lunch var Martin St. Louis Tampa Bay Lightnings kapten och ansikte utåt.
Nu, sju timmar senare, gör han sin första match för New York Rangers.
Det ska bli riktigt kul att få vara med om.
* * *
Garth Snow lyckades som sagt få iväg Vanek i sista stund och undvek därmed att framstå som den största GM-clownen någonsin.
Men han har ändå mycket lite att vara stolt över,
Som Gustav Rundqvist skriver på min twitter:
”Han kastar bort John Tavares, ett förstaval och ett andraval för att eventuellt stå där med Sebastian Collberg”.
Ja, och det var ju inte som att Vanek hann göra nåt särskilt för organisationen heller – eljest hade laget inte varit borta från slutspelsstriden redan nu.
Björn Falk, vi MÅSTE få din kommentar nu…
* * *
Phil Esposito har än en gång bevisat att högljudda, medelålders män som alltid vet bäst är det värsta som finns.
Så sent som i helgen satt han i rad och svor och gapade om att Larry Brooks är ett asshole som bara för att skapa sensation fabricerar något så oerhört korkat som att Tampa skulle trejda Martin St. Louis mot Ryan Callahan.
Tjenare.
Nu får gubbfan stå där med en dumstrut större än Egyptens pyramider.
* * *
Sather himself håller presskonferens ett par timmar före matchstart och säger att han inte vet om Rangers kommer att spela bra för att de är exalterade över att ha fått en så bra, ny lagkamrat eller om de kommer spela dåligt för att de är deprimerade och upprörda över att ha förlorat en god vän.
– Men dom är professionella idrottsmän och måste ”suck it up”. Trejden är gjorde och inget kan ändra på det, morrar han och ser ut att längta intensivt efter sin cigarrstump.
Helt riktigt.
Det här är inte skogsmulle, det är big business och de får verkligen bara se till att suck it up.
* * *
Ray Shero gjorde enligt min ödmjuka bedömning helt rätt som inte gick all in för att få Ryan Kesler.
Det är när han spetsat en redan förträfflig trupp med små, till synes omärkliga förstärkningar – som Bill Guerin – han lyckats allra bäst och Goc och Stempniak kan mycket väl vara den sortens pjäser.
* * *
Frågar Brooks om Esposito – eller E-SPÅ-sitå, som Ekeliw brukar säga – levererat någon ursäkt ännu.
NY Post-oraklet bara flinar.
– Den måste ligga i posten…
* * *
Jag hävdar bestämt att Capitals, till skillnad från ifjol, är vinnare också.
Dustin Penner är, när han vill, en obeveklig powerforward och Halak känns som den förste riktigt stabile och pålitlige målisen i huvudstaden sedan Ovetjkin-eran inleddes.
Vad han kan ställa till med när han är i form vet Bäckis & co bara alltför väl. Det var han som, i princip på egen hand, slog ut dem ur slutspelet den ödesdigra våren 2010.
* * *
De senaste åren är det Martin St. Louis som hälsat välkommen när man landat på Tampa International.
Men det går undan i västra Florida – det förinspelade meddelandet på tåget mellan gaten och huvudterminalen har tydligen redan plockats bort.
Och det är klart, det hade varit något awkward för Callahan att komma ner och höra det…
* * *
Maple Leafs, dagens gäster i the woooorld’s most famous, gjorde ingenting innan deadline.
Någon liten justering hade nog inte skadat, men ibland är det mest begåvade att sitta still i båten.
Om inte annat känner ju kollektivet stort förtroende från ledningen.
* * *
Värmningen är, i skrivande stund, igång och visst – där är han. Martin St. Louis. Med nummer 26 på ryggen. Och så liten att det känns som att Mats Zuccarello, tyvärr fortfarande borta med sin skadade hand, fått en lillebror.
Det är en mycket märklig syn.
* * *
Julia, dig skulle vi också vilja höra från denna afton.
En storvuxen spelare i Montreals anfallslinjer – det måste väl kännas finemang?
Jag tror det blir kanon, Habs känns plötsligt som den tuffaste konkurrent Pittsburgh och Boston har.
* * *
Det säger inte nödvändigtvis så mycket om trejdens varaktiga värde, men jag är övertygad om att lille Martin står för en succédebut.
Den dynamiken finns liksom inbyggd i den här sortens kvällar, gör den inte?
* * *
Bäst med allt:
När det här datumet är överstökat börjar upploppet mot playoff på allvar – det är de facto bara en dryg månad kvar av grundserien.
Som jag längtar…det kommer bli bättre än nånsin!
* * *
Dagen blev lite rörigt och stressigt med krönikor och och presskonferenser och tv-framträdandet och what not, så det här introt är både kortare och slarvigare än vanligt, men det får ni ta.
Nu åker vi
Martin St. Louis har kommit till stan..

Det är, verkar det som, Montreal som bärgar Vanek.
Förträfflig deal för Habs – och stor lättnad för Snow. Nu ska vi bara höra vad han fick för superstjärnan också.
Legwand till Detroit är en annan sent rapporterad trejd.
Nu ska jag göra mig i ordning, prata lite mer med Ros tv-show och sen ta mig tvärs över Manhattan för att se Martin St. Louis debut med Rangers.