Montreal – Detroit 0-1 (Period 1)
* * *
Inga fler mål i Bell Centre, men det är fortsatt kul att ta titta och även om Habs började köra här på slutet och hade ett fint PP är det framförallt Wings som gör intryck på lilla mig.
De ser ut att ha betydligt mer energi och udd än jag kan minnas från de sista matcherna innan uppehållet och det hade jag inte alls räknat med när så många varit i Ryssland och representerat sina länder.
* * *
Det känns som det kan bli en utmaning att sitta upprätt genom hela den sena Vancouver-matchen, men får jag bara fler sendrag monumentale i foten, som det som i mitten av den här perioden orsakade ett vrål grannarna lär ha undrat en del över, ska det inte vara några problem.
* * *
Som sig bör är det mycket surr om trejder och affärer så här en vecka innan det årliga klimax som kallas trading deadline. Här är dagens stora snackisar.
•Martin St. Louis är alltjämt sårad över att Yzerman inte tog ut honom i OS-truppen och har begärt att få bli trejdad – enligt uppgift till New York.
•Förhandlingarna mellan Rangers och Ryan Callahan har brutit samman och med 99.9 procents säkerhet kommer kaptenen verkligen bli trejdad. Många utgår från att det blir ett rakt byte med St. Louis. Men – St. Louis är med i bilden också. Ja, laget alltså! Blues Och jag gissar att Sather helst ser att Cally flyttar västerut.
•Vancouver kan tänka sig att trejda alla utom tvillingarna och Edler kan definitivt vara på väg, liksom Ryan Kesler. Han, Kesler, lär till och med ha begärt en trejd.
Ojvoj vad exalterande det kan bli de närmaste dagarna.
* * *
Nu kom dom, förtjusande lägligt, med påsen från Jimmy’s och hela lägenheten doftar plötsligt av hickory-rökta ribs.
I’m not in Sotji anymore!

Montreal – Detroit 0-1 (Period 1)
* * *
Det räcker att se två minuter från Bell Center för att inse att påståendet om att internationella turneringar bör avgöras på liten rink när NHL:s bästa deltar måste expanderas:
All hockey ska alltid spelas på den här sortens is!
Det ser plötsligt väldigt trångt ut efter de bandy-artade övningarna i Sotji, men det är otroligt mycket mer intensivt och explosivt och offensivt; i mina jetlaggade ögon ser det nästan ut som på Playstation.
Härligt är det!
* * *
The Mule, som det är mycket trevligt att se i action igen, visar exakt hur stor nytta han hade kunnat göra för Tre Kronor när han slår den målgivande passningen till Bertuzzi i Wings första PP.
Briljant.
* * *
Att kastas rakt in i det här så snabbt efter äventyret i södra Ryssland måste vara rätt omtumlande för Kron Wall of Pain och Plekanec och Big E och Hästpolo-Gustav och Pavel och de andra som flög hem i söndags.
Märkligast av allt:
Det är plötsligt stämning i arena och tryck på läktarna.
* * *
Är det ingen som delar sympatierna för min övergivna kudde?
Det är ju så jag borde ta reda på numret till Eduard och ringa och be honom ta hand om en den gamle trotjänaren, lojalt stöd åt min breda nacke i så många år.
* * *
För mig består den stora omställningen i att se match ensam, utan en vitsare från Brännkyrka, på sätet intill.
* * *
För bara några dagar sedan såg han, som coach för motståndaren, till att utsätta dem för en av karriärens mest svidande förluster.
Nu ska Babcock peppa och inspirera Kronwall, Big E och Hästpolo.
Något awkard måste det vara.
* * *
Ja, MN Johan – NBC har säkert synpunkter, men de väger inte lika tungt som ägarnas och får dessutom ännu mindre tyngd när turneringen ska avgöras i Sydkorea på helt omöjliga tv-tider för Nordamerika.
Jag skulle kunna sätta rätt mycket på att detta var sista gången för NHL i olympiska sammanhang.
Nu blir det World Cup istället – på liten rink!
* * *
Jag fick en rejäl svacka så fort introt var skrivet och skulle slockna direkt om jag lade mig ner i soffan och blundade.
Men istället tänker jag förverkliga en dröm som höjde pulsen under de sista dagarna i Ryssland och beställa hem lite ribs och wings och bönor och cole slow från Brother Jimmy’s BBQ.
NU är jag hemma på riktigt!

Det har gått nästan 24 timmar sedan jag steg upp ur den smala, hårda sängen i Sotji när taxin kränger ut på Van Wyck Expressway utanför JFK och vi fastnar såklart omedelbart i stillastående kvällsrusning, men so what?
Efter drygt två veckor i Ryssland känns till och med New Yorks omöjliga trafik kittlande och vacker.
Missförstå mig rätt, OS var en stor upplevelse och att sitta på den där magnifika pressläktaren i Bolshoy Ice Dome alldeles nära isen när världen bästa bjöd upp till tango en ren ynnest, men att komma tillbaka till just den här sprakande stan är alltid en hisnande upplevelse och efter så högintensiva jobbrace som OS innebär – i ett land där graden av bekvämligheten dessutom inte kan beskrivas som hundraprocentigt – förstärks det där hisnande ytterligare,
Så:
Lyckorus råder.
Nu blir det ännu bättre, för nu vevar vi igång NHL:s vardag på nytt och när allt kommer omkring så är det ändå bäst.
Givetvis kör vi en blogg från korresoffan direkt.
Vi kan och vill inte ha det på nåt annat sätt, eller hur?
* * *
Jodå, jag vet – det smygstartade redan igår med den elektriska (obs! Ironi!) matchen mellan Buffalo och Carolina och tanken var ju att jag skulle se den också, som ett ett welcome-home-party för mig själv.
Men det tog som sagt sin lilla tid att komma hem och Aeroflots ekonomiklass var en prövning för en trött biff, så när jag väl landade i korresoffan blev det knockout direkt.
Jag hann se ett halv avsnitt av True Detective, sedan sov jag och vaknade först vid fem på morgonen.
Kometen får ursäkta..
* * *
Eftersom allt blev så rörigt och ledsamt efter finalen där nere hann jag aldrig med någon riktig sammanfattning av OS-hockeyn, men så här med lite perspektiv och facit i hand tror jag vi kan slå fast att turneringen rent kvalitetsmässigt inte riktigt levde upp till förväntningarna.
Spelet var för lite för defensivt, för många stjärnor lite för tveksamma och bara en match – den mellan Ryssland och USA, den som slutade med ”Oshie in Soshi”-show – helt oförglömlig.
Ska NHL förgylla internationella turneringar med sina bästa spelare i fortsättningen – och det lär bara bli till World Cup, jag är ganska säker på att det är lika slut mellan NHL och IOK som det är mellan Syd- och Nordkorea – måste de avgöras på små rinkar.
Det är bara då det blir riktigt stor hockey.
* * *
Det är lättare att ställa om när man reser i den här riktningen, man behöver i princip bara bita ihop och stanna uppe en riktigt jobbig kväll, men nio timmar är nio timmar så risken finns att ni framåt sena natten får föreställa er ett antal zzzzzz från soffan när bloggen bara tystnat…
* * *
Andra positiva Sotji-minnen är förstås The Erik Karlsson Show, Teemu Selännes magnifika avsked från det finska landslaget och Kanadas fulländade spel i de viktigaste matcherna.
Det var kanske inte underhållning på högsta nivå, men defensiven höll snudd på chockerande hög klass – och lagledningen vidimerade sin storhet genom att få en sån mängd superstars att acceptera den sortens roller.
* * *
När jag packade upp idag – en stor framgång i sig, vanligtvis blir mina resväskor stående i veckor när jag kommit hem från långa tripper, men det gick inte att tvätta i Ryssland så nu fanns inte det lyxalternativet – upptäckte jag att jag hade glömt min kudde i det där karga rummet i vår spartanska mediaby.
Jag hade, uppskrämd som jag var av amerikanska rapporter om bristfälligt kvalitet i det avseendet, en sån med mig
För det har jag nu brutalt dåligt samvete.
Fatta vad ledsen och skärrad den ska ha blivit när den såg att jag bara tog allt annat pick och pack och drog – och bara lämnade den kvar. I det rummet. I Sotji. I Ryssland.
Dumma, dumma biff.
* * *
Vad jag ser som tråkigaste Sotji-minnet behöver jag inte berätta.
Ni vet.
Om det ämnet har så många torgfört så tvärsäkra och beskäftiga och förnumstiga åsikter att jag knappt ids ta upp det igen, men för ordningens skull:
Jag kan inte veta bestämt, men jag känner ändå Bäckis rätt bra och tror honom. Han tog en Zyrtec D och han gjorde det mot sina allergibesvär, inte för att bli bättre,
Samtidigt kan jag inte för mitt liv förstå att svenska landslagsledningen, med läkare Valdebäck i spetsen, inte gjorde som norrmännen och finländarna och bara förbjöd alla amerikanska mediciner.
Mats Zuccarello lär till exempel ha haft en nässpray med sig som också innehåll pseudoefedrin och blev uppmanad att låta bli att ta den – med hänvisning till att det finns små risker och att nivåer och värden kan slå olika hos olika individer.
Varför ta den lilla risken, varför inte eliminera den helt?
Alltihop känns så fruktansvärt onödigt. Det hade aldrig behövt hända.
* * *
Kaffet är bryggt, färskt snus väntar på att bli kramat och korresoffan har öppnar sin varma famn.
Nu åker vi; först med Montreal-Detroit och sedan Vancouver-St. Louis.
Välkomna tillbaka till vardagen, ni som vill vara med.

Raketerna smäller över Svarta havet, den ryska björnen gråter – precis som Misha i Moskva för 34 år sedan – inne på stora Fisht-arenan, elden släcks och OS i Sotji är över.
Ja, vem fan gråter inte, höll jag på att säga.
Det gör jag nu inte, men allt känns plötsligt fruktansvärt deppigt i det jättelika presscenter som nu snabbt töms medan några tilltufsade svenskar sitter och försöka sätta ord på det som hände Bäckis och Tre Kronor tidigare under dagen.
Det är Wennerholm som ansvarar för åsikterna kring den soppan, han bevakar ju även friidrott sedan ett par decennier och har mer erfarenhet av den här sortens affärer än han förmodligen skulle önska.
Själv tycker jag mest synd om Bäckis. Han har fått försäkringar från ansvariga i både IOK och Tre Kronor-staben att han kan ta sin allergimedicin – och så slutar det i alla fall med att han diskas och missar sitt livs match.
Det måste vara en helt förkrossande chock.
Helt kort bara, om själva sakfrågan – vad jag verkligen inte fattar är följande:
Om det nu är så känsligt med nivåer och gränsvärden, om det finns minsta risk att man får i sig för mycket av substanser som klart och tydligt är otillåtna, varför i hela friden tar man den risken? Varför har inte Tre Kronor-läkaren tagit det säkra före det osäkra och bytt ut den amerikanska medicinen mot en mer harmlös europeisk, utan efedrin?
Obegripligt.
* * *
Vad gäller själva finalen är jag ganska säker på att Sverige inte vunnit med Bäckis – eller, för den delen, Henrik Zetterberg eller Henrik Sedin – på isen heller.
Kanada var så bra som ett hockeylag blir.
– Vårt landslag har aldrig tidigare haft en mer komplett defensiv, som Stevie Wonder Yzerman exempelvis slog fast efteråt.
De är bara att gratulera till guldet – de förtjänade det.
* * *
PyongChang 2018?
NHL kommer inte vara med då, det är mitt tips.
* * *
Jag trodde som bäst på brons, men Tre Kronor tog till och med silver och när krutröken lagt sig och stormen kring den här sura avslutningen bedarrat kan alla inblandade vara väldigt nöjda med det.
Svenskarna gjorde det, i synnerhet med tanke på omständigheterna, väldigt bra.
* * *
Ja, nu är det bara att packa ihop, lämna det väldiga presscentret för sista gången, ta bussen ut till Eduard i mediabyn och sen flyga hem till verkligheten i USA i gen.
På tisdag är det Buffalo-Carolina.
Morsning korsning.
Jag ber att få tacka från Sotji, det har varit en ära att få skriva för er härifrån.
So long!

Nä, det gick inte.
3-0 till Kanada.
OS är över och Tre Kronor får silver.
Nu ska vi höra vad i hela friden som hänt med Bäckis och hans allergi/migrän-medicin. De kom alltså, som jag förstår saken, och tog ut honom ur omklädningsrummet strax före värmningen och så kom beskedet att han inte fick spela.
Vem i ansvarig ställning visste inte att den medicinen inte fick tas, undrar man ju.
Ett sista inlägg från Sotji kommer senare.

Sverige – Kanada 0-2 (Period 2)
* * *
Det är ju med 99 procents säkerhet kört, Kanada är för bra, men jag tycker ändå att svenskarna gör det strålande som sliter så fruktansvärt, som har så mycket hjärta, som spelar hjärtat ur kroppen i varenda jäkla byte.
* * *
Nån som har något att säga om domare Kelly Sutherland från Kanada?
Han har varit felfri.
* * *
Herregud, det är rena shootout-scenen i ”Heat” med DeNiro och Pacino runt Henke när kanadickerna sätter igång sina värsta anfallsforceringar men då är kungen av New York alldeles monstruös.
* * *
Silfverberg åker länge och ser ut som att han hoppas att han ändå inte ska behöva sätta sig i utvisningsbåset för sin delay of game-puck och det får man ju förstå.
Man vill ha det här kanadensiska laget i powerplay lika mycket som man vill ha blödande magsår.
* * *
Puls har vi här uppe i vår holk ändå.
Som Avicii-låtar spelade i för hög hastighet.
* * *
Jag tycker tvärtemot kommentatorn VL87 att Chicago-backarna – Yellbear från Russnäs och Johnny Oduya från innerstan – är fem plus.
* * *
Precis när pucken släpps vid starten för andra kommer det, mullrande , från vänster:
– Kom igen nu Lulä!
Grandmaster Flash är in the house.
* * *
Sverige måste såklart ta chanser, men att försöka dra just Sidney Crosby på offensiv blå är ingen bra idé.
Överhuvudtaget finns det noll och absolut noll marginal för misstag mot denna motståndare.
* * *
Vi ska nog vara glada över att Berglund inte fick fem minuter för sin boarding.
I NHL hade det blivit några matchers avstängning
* * *
Men Kristian Huselius måste ju vara nöjd då. Vi skulle hu klara oss så bra utan Bäckis…
* * *
Erik Karlsson ser vi inte så mycket av, men det är så kanadensarna vill ha det också.
De gör sig Rangers i slutspelet för några år sedan och tar bort honom och varför inte – det var så Rangers gick vidare den gången.
* * *
Ikväll kan det bli några bye bye-vodka, har jag börjat tänka på nu.
* * *
20 minuter kvar av OS.
Det är bara att tömma bränsletankarna och lämna allt där ute.
Det hjälper inte, men kanske ändå….ett mirakel vore nåt.

Sverige – Kanada 0-1 (Period 1)
* * *
Det är en stor, rungande bragd bara att Sverige håller sig med så här bra i förstaperren.
För vi åker ju redan på värmningen på en örfil lika svidande som ett Shea Weber-skott i veka livet och det visar sig att Bäckis inte kan spela.
Han har, som det heter från officiellt håll ”medicinska problem” och det leder till misstanken att han drabbats av migrän, en åkomma som knockat Capitals-stjärnan förr,
Då känns det, det medger jag, som att det är kört.
Vi KAN inte slå det här Kanada utan centrar – utan Zäta, Henrik Sedin och Bäckis.
No way.
Och vilket vedervärdigt öde för Bäckis själv. Han ska spela sitt livs match – och drabbas av fucking migrän…
* * *
Idag är det, förstås, fullt i Bolshoy och gott om gula tröjor i bänkraderna och mellan varven ekar rungande – ja okej, smårungande då – Sverige-rasmor under takåsarna.
* * *
Tidvis är vi verkligen brutalt tillbakapressade, kanadensarna lyckas verkligen pressa fram den där ohyggliga Boston Bruins-tyngden i anfallen.
Men svenskarna har helt uppenbart knutit den kollektiva näven allt vad de orkat och gett sig fan på att spela sina hjärtan ur kroppen och kämpar verkligen heroiskt.
* * *
Simon kom aldrig.
Bank alltså.
Han hade biljett, men satte sig i presscentret och kollade på Tottenham på tv istället.
Jag ljuger inte!
* * *
Kanadensiska reportrar konstaterar också att Bäckis – liksom Zäta och Henrik Sedin – är borta och vänder sig till lönnlöven:
It’s there for the taking.
* * *
Berglunds byte när Toews tills slut styr in 1-0 sitter hans riktige coach Ken Hitchcock, nånstans på läktaren här i Bolshoy och grimaserar åt – trots att han hör till Kanadas ledarstab nu.
* * *
Jonathan Toews kan spela hockey han och när han med rent holmströmsk precision styr in den där ettan känns det lika tungt som när Romario gjorde 1-0 i den där semifinalen i Pasadena…
* * *
Jimmie Ericsson hyllas tydligen för sin insats i kanadensiska tv-sändningar och verkligen – han är en enorm hjälte som utan att blinka kliver in i den här huvudrollen och bara mosar.
Det är dags att joina lillbrorsan i världens bästa liga.
* * *
Man skulle bra gärna vilja vara med inne i omklädningsrummet och höra hur brödraskapet skriker ihop sig, lovar varandra enorma insatser och vägrar vara lika Romario-deppiga som vi här uppe i pressboxen.
* * *
Yellbear, hockeyns oböjlige Karl-Oskar, ser ut att vara inne hela tiden.
Låt det fortsätta så.
* * *
Om man skulle ta och andas lite…

•13 mars 1962: Pucken gliiiiiiider, i enlighet med hylandsk dramaturgi, in i mål i Colorado Springs.
•2 maj 1977: Roland Eriksson och Göran Högosta – de stoltaste av borlängepojkar! – knäcker slutligen ryssen i Wien och sex dagar senare gör dom det igen.
•1 maj 1987: Håkan Loob slår den geniala passningen bakom ryggen till Tomas Sandström i samma stad exakt tio år senare, får Kasatonov att gråta och ser till att laget två dagar senare bärgar det första VM-guldet på 25 år – i kostym.
•4 maj 1991: Mighty Mighty Mats Sundin snurrar upp Fetisov i VM-finalen i Åbo och klappar in det avgörande 2-1-målet.
•6 maj 1992: Samma Mighty Mats Sundin gör drömmålet i kvarten mot Ryssland i Prag och fyra dagar senare ser en VM-debuterande Foppa till ett sänka Finland i finalen med ett annat enastående mål, efter fantastiskt arbete framför kassen av Aftonbladet-medarbetaren Johan Garpenlöv.
•27 februari 1994: Foppa sätter den odödliga frimärksstraffen på Corey Hirsch i Lillehammer.
•17 maj 1998: Tommy Salo håller nollan i den andra av två finaler mot Finland i Zürich.
•7 maj 2003: Migthy Mighty Mats Sundin och Pebben vänder 1-5-underläge till 6-5-seger mot Finland i VM-kvarten i Helsingfors.
•26 februari 2006: Henrik Lundqvist gör en omöjlig räddning med klubbskaftet i slutsekunderna i OS-finalen i Turin.
•21 maj 2006: Johan Holmqvist håller, i finalen, sin andra nolla under VM-slutspelet i Riga.
•16 maj 2013: Fredrik Pettersson dammar in ett ohyggligt slagskott under straffdramat i kvarten mot Kanada i Globen.
Det är de största, mest oförglömliga och klassiska datumen i det folkkära Tre Kronors stolta historia.
Men lyssna nu:
Om det blir guld idag, då ställs de alla i skuggan av dateringen 23 februari 2014.
Då blir 23 februari 2014 svensk hockeys eget suttonde maj, 4th of July och 24 december.
Då är 23 februari 2014 Den Största Dagen – vad än Karin Boye säger.
Jo, jag hävdar det.
Detta kan verkligen bli det största ögonblicket i den blågula hockeyhistorien.
Vi möter det bästa lag Kanada – hockeyvärldens verkliga supermakt – kan uppbringa i en olympisk final i Ryssland.
En så oerhörd match har Tre Kronor faktiskt aldrig vunnit.
Det betyder också att de krigare vi har samlade här i Sotji blir våra största hjältar någonsin – större än Klimpen Häggroth och Sven Tumba
och Dubbel-Nisse Nilsson och Rolle Stoltz och Honken Holmqvist och Uffe Sterner och Lill-Strimma och Börje Salming och Tord Lundström och Mats Åhlberg och Pekka Lindmark och Håkan Loob och Jonas Bergqvist och Foppa och Mighty Mighty Sundin och Lidas och till och med Thomas Forslund.
Vilken möjlighet.
Vilket tillfälle.
Vilken chans.
Det är nu här unga – i vissa fall kanske inte SÅ unga – männen kan förverkliga drömmar som brunnit i deras hjärtan sedan de var små barn och skriva in sig i historien för evigt.
Det är The Game of a Lifetime – för dem och för Tre Kronor.
* * *
Det är The Game of a Lifetime för en gammal bloggare också, kan jag meddela.
Jag var med i Wiener Stadthalle både fredagkvällen när Loob slog passningen till Sandström och söndageftermiddagen när de kom ut i sina hiskeliga kavajer och hämtade guldmedaljen, såg bronsmatchen på Rose Bowl i Pasadena 1994 och har suttit på pressläktaren under några andlösa Game 7-draman i Stanley Cup-slutspelet.
Men det här slår allt.
Det är lustigt hur det blir. Jag våndades rätt mycket innan jag åkte hit, nojjade över Aeroflot och rysk hotellstandard och trodde innerst inne att det skulle gå åt skogen både med hockey och mina skrivinsatser.
Nu sitter jag här, på en plaststol som varit ett provisoriskt hem i två veckor, intill den mytomspunne Big Papa Wennerholm, och ska se OS-final mellan Tre Kronor och Kanada.
Det är en ynnest, ett privilegium och jag är så jävla lycklig över att få uppleva detta.
* * *
Fast vi ska ju inte göra oss några illusioner.
Det här blir svårt
Det här blir svårt som en semi mot Brasilien med Stefan Schwarz avstängd och Jonas Thern utvisad i andra halvlek.
Kanada var fruktansvärt bra i semin mot USA i förrgår –framförallt defensivt.
De har tre backpar och fyra centrar som gör det praktiskt taget omöjligt att skapa chanser mot Carey Price.
Det har varit en massa babblande om att giganterna Crosby och Toews inte gjort några mål, men de har i huvudsak haft defensiva uppgifter i detta otroligt tajt spelande lag också – och herregud så dom bara raderade ut USA:s farligaste vapen i semin.
Bäckis och Bulan Berglund och Sedin och Steen och Loui kommer inte att få en halv millimeter gratis, var så säker.
* * *
Zätas dosa ligger precis där den ska, på upphöjningen längst fram på pressläktarbänken, med utsikt över isen.
Så han är här nu också.
Befälhavaren, kaptenen, han som sådde de första fröna i truppen av det som nu är blossande sammanhållning och brödraskap.
* * *
Det som talar för kronorna är att de egentligen inte har någonting alls att förlora.
De har redan gjort mer i den här turneringen än någon kunnat begära och kan gå ut och bara njuta av ögonblicket och ha kul, medan motståndarna verkligen måste vinna.
Det är bra förutsättningar.
* * *
Omdömesgilla i omgivningen anser att man inte ska ha glansiga kavajer, men det kan inte hjälpas idag.
Jag har en sån i guldnyans och den sitter på nu.
Vinner dom får Kronwall ta den.
* * *
Carey Price – målvakten som olyckligtvis varit mycket stabilare än jag hade hoppats – sa något bra om karaktären hos det här kanadensiska laget efter USA-semin.
– Vi har en särskild sorts sorts stjärnor som är ”comfortable being uncomfortable”.
Så var det ingen som sa om de ryska stjärnorna…
* * *
Aftonbladet-femman är utökad med hur många som helst nu – självaste Simon lär vara på ingång från bergen, till och med – men jag hinner inte klämma alla på tips om förste svenske målskytt.
Här är de som brukar uttala sig.
Big Papa Wennerholm: Alex Edler.
Ros: Alex Steen.
Abris: Daniel Sedin.
Grandmaster Flash: Alfie.
Fin-Emil: Loui Eriksson.
Lönngren: Bäckis.
Bjurre Biff: Jakob Silfverberg.
Det är, får jag en känsla av, alltid oväntade som gör mål såna här gånger…
* * *
Vad som än händer hoppas jag inte de omtalade domarna hamnar i fokus – allra minst i avgörande lägen.
Now, jag är inne på spelarnas linje – Sutherland är en högklassig domare, så kanadick han är, och har stolthet nog att inte ge några fördelar till endera sidan och alldeles oavsett är det meningslöst att ödsla energi på något man inte kan påverka.
Samtidigt känns det onödigt att ens inbjuda till den sortens misstankar och den vrede det här valet utlöst.
Fy fan vad tråkigt om det blir en big deal av det.
* * *
Den svensk som till äventyrs slänger sig och täcker när Shea Weber laddar sitt monstruösa slag ska förresten ha bragdguldet, det tycker jag vi kan bestämma redan nu.
* * *
Idag behöver jag inte fråga.
Idag känner vi ända hit hur fosterlandet stannat av, håller andan och står bakom Tre Kronor i varje situation.
Det är underbart.
* * *
Skulle det så här i en OS-final dyka upp nya läsare i bloggen ska de veta följande.
Jag publicerar inlägg med iakttagelser, åsikter och dåliga vitsar i pauserna.
Live-uppdateringarna hittar ni hos Emil Lagnelius i Cover it Live-racet på sportbladet.se
Men det går alldeles utmärkt att vara med i den här bloggens kommentatorsspår, där brukar det vara härligt
* * *
Nu ska jag och Big papa chatta med glada läsare, så jag väljer att publicera detta intro i exceptionellt god tid.
Jag säger det igen:
Det här är The Game of a Lifetime – och därför måste vi återigen plocka fram Karin Boye-raderna som för evigt blivit synonyma med de stora svenska idrottsframgångarna.

Den mätta dagen, den är aldrig störst
Den bästa dagen är en dag av törst
Nog finns det mål och mening i vår färd,
men det är vägen, som är mödan värd.

Så vackert det slutade för Finland – och så fult för USA. Se sportbladet.se för vidare kommentarer om det.
Nu laddar vi om – för en av de största matcher Tre Kronor någonsin spelat.
Som aptitretare tycker jag ni kan få ta del av Big Papa Wennerholms bästa – eller sämsta; välj själv – vitsar från de två veckorna här i Bolshoy Ice Dome.
Alltså – Wennerburgaren Greatest Hits

– Jag kan tukka att han ska ta den där.
(när Tuukka Rask släppte en inte helt otagbar puck mot Kanada)

– Det kanske tatar sig.
(när Slovakien, med Tomas Tatar i laguppställningen, låg under i en tidig gruppspelsmatch)

– Schweizarna har bestämt sig för att det får berra eller brista.
(När Schweiz startade med målvakten Reto Berra)

– Tror du Jeff har flugit carter hit?
(När Jeff Carter kom ut på isen för Kanadas första match)

– Det här blir ingen lett match.
(När Sverige skulle möta Lettland)

– Nej, nu får de ta honom i erat.
(När Tjeckiens Martin Erat inte var bra)

– Man kan inte Lukas jämnt
(När Österrike, med Robert Lukas i uppställningen, hade det tungt.)

– Honom får vi kalla sleven. Det är ju en mursak.
(När slovenen Jan Mursak var på isen).

– Det är ingen vits att hålla på så här.
(När jag under Sverige-kvarten frågade om han inte hade några fler vitsar på gång).

Teemu!
Teemu!
Teemu!
Han får avsluta landslagskarriären med att spela hem bronset till Finland och ler nu efteråt med hela, hela ansiktet.
Så vackert är det.
Jag ska se när medlajerna delas ut, ”ta” lite snack och återkommer sen med Wennerholms Greatest Hits…