Sverige – Finland 0-0 (Period 1)
* * *
Perkele, vilken pärs.
Jag är alldeles torr i käften – och det beror inte bara på att jag snusar Zätas general.
Det här måste, måste sluta bra…
* * *
Som sagt, Yellbear Hjalmarsson!
Det långa, ohyggligt påfrestande tre-mot-fem-underläge Karl Oskar-hårdingen och hans fellow Stanley Cup-mästare från Chicago – Oduya och Kryckan Krüger – dödar är det bästa vi sett av Tre Kronor i den här turneringen.
* * *
Kronwall och Teemu har ett par gäss oplockade sen förr dom…
* * *
Det är ju inget fel på Henkes räddning på Selännes skott i tre-mot-fem-läget heller.
Ju större matcher, desto bättre blir han…
* * *
Fast det är nog en begåvad idé att sluta ta utvisningar nu.
Jag tyckte redan det första finländska PP:t var vasst och förr eller senare får Teemu riktig träff på puckfan.
* * *
Det är ju märkligt att en semifinal i ett OS avgörs med halvbesatta läktare och ingen stämning als
Alla på isen är vana vid högre temperatur – hemma i tvättstugan till och med.
Jag kan inte frigöra mig från misstanken att det påverkar den mentala skärpan.
* * *
Sverige för spelet i fem mot fem , men får göra det också – finländarna drar sig ju medvetet tillbaka och spelar extremt säkert.
Tempot måste drivas upp ännu mer.
* * *
Alltså, så här nervös har jag inte varit på hockey sedan…den förfärliga SM-semin mellan Leksand och Färjestad var det nog.
Så ursäkta om klippet i steget saknas.
Det är svårt att skriva med den här pulsen.
* * *
Positiv grej: Bäckis-kedjan har mycket mer energi och udd än tidigare.
Det hände verkligen nånting när Sedin och Loui fick göra mål mot Slovenien.
* * *
Det går ryssar med sträng uppsyn över pressläktaren och riktar konstiga antenner mot oss.
De pejlar efter portabla uppkopplingspinaler, strängeligen förbjudna under direktsändningar i Sotji; upprepade förbrytelse kan till och med leda till indragen ackreditering.
Då kan man ju tycka att den reguljära uppkopplingen skulle kunna vara lite pålitligare men vi tar det en annan gång.
* * *
Ett svenskt powerplay skulle sitta som ett smäck, men håll inte andan – finländarna kommer inte ta många utvisningar idag.
* * *
Nu behöver jag vatten snarare än kaffe, annars kan Bjurre biff svimma av anspänningen.

Det händer snabbt, svarade Henrik Lundqvist när jag i somras frågade hur verklig laganda uppstår.
Man tittar, fortsatte han, varandra i ögonen och känner direkt att det här ska vi göra tillsammans.
Man tittar varandra i ögonen och känner direkt att det här ska vi göra tillsammans…
Så vackert.
Hur mycket stjärnorna i Tre Kronor egentligen behövde titta varandra i ögonen innan den här OS-turneringen startade vet jag inte.
De var vänner sedan tidigare, hade trivsamt samkväm i Stockholm i somras och flög hit med bröstkorgarna fulla av samhörighetskänslor.
Men:
Medan de varit här har något mer hänt, fick jag en bestämd känsla av efter torsdagens intensiva träning i den oförskämt iskalla träningshallen i Bolshoy-komplexet.
De har levt riktigt tätt ihop i snart två veckor, vuxit samman som verklig grupp och blivit – bröder.
Bröder som de vi följde i tv-serien ”Band of Brothers”. Bröder som de Bruce Springsteen sjunger om i ”Blood Brothers”. Bröder on a mission from God.
Nu ska de spela semifinal i OS, ser varandra i ögonen och känner – allesamman – att de ska göra det här tillsammans.
* * *
Själv har jag lagt en dosa General på en liten upphöjning på pressläktarbänken, strax ovanför Bolshoy Ice Dome-isen.
När matchen börjar öppnar jag locket, kramar en redig prilla och trycker upp den under läppen.
Då är Zäta här ändå.
Det var ju så att Tre Kronors Team Manager Putte Köhler efter kvarten mot Slovenien kom fram i mixade zonen och räckte över en hel stock snus.
– Från nummer 40, sa han.
Den skadade Kaptenen skulle ju flyga hem till Detroit dagen efter, hade inte längre nytta av resesnuset och skickade, helt rörande, med de överblivna dosorna till bloggen.
Nu är de här och därmed, som jag ser saken, Zäta också – och hans spirit och karaktär och hjärta.
* * *
Att allt det där med blickar och brödraskap också gäller finländarna behöver jag inte ens påpeka.
Det är ju i någon mening just det den berömda sisun består av.
Och den behöver de inte ens titta varandra i ögonen för att frambringa.
Finska hockeyspelare blir hundraprocentigt integrerade delar av en rytande, dödligt lojal lejonflock bara de kommer i närheten av den blåvita tröjan.
Så:
Emotionellt vulkanutbrott är nu nära förestående
* * *
Hur är det hemma i fosterlandet nu då, står det still på gammalt Stenmark-leder-med-tre-hundradelar-inför-andra-åket-i-Kitzbühel-sätt?
Skolkar ni från plugget, har ni tagit ledigt från jobbet, är alla andra slags åtaganden uppskjutna?
Är hela nationen parkerad framför tv:n och vill se Henrik Lundqvist, Erik Karlsson, Alex Steen, Yellbear Hjalmarsson, Daniel Sedin, Daniel Alfredsson och Nicklas Bäckström ta oss till OS-final?
Det är otroligt inspirerande och kittlande att sitta här och
* * *
Under bussresan genom regnet till presscentret i den tidiga fredagsmorgonen ser jag en hjort på sluttningarna upp mot Kaukasus.
Det känns som att det betyder något.
Kanske att gjort är gjort?
Ja, förlåt – jag är snudd på övertänd och behövde lätta på trycket med en liten wennerholmare.
* * *
Rivalitet och glimt-i-ögat-groll är förstås skoj, men något hat visavi Finland ska ingen förvänta sig att hitta i den här bloggen.
Med mig är det rentav så tråkigt att jag gillar Finland och finsk hockey.
Den fantastiska Varpu Sihovenen – en av det blåvita rikets främsta hockeypennor – hör till mina bästa New York-vänner, jag har varit med om fantastiska möten med mästerliga spelare som Teemu Selänne och Kimmo Timonen och jag är sedan barnsben fascinerad av det besjälade och vemodiga i den finska idrottskaraktären.
Så:
Jag hejar på Sverige, som fan, men bryter inte ihop om det är de stolta motståndarna som går till OS-final istället.
* * *
Svart kostym, vinröd skjorta, svart slips.
Där har ni semifinalstassen.
Den känns skarp, den känns som framgång.
* * *
Han får sällan de stora stora rubrikerna, för han är ju i första hand ett defensivt ankarstycke, men Yellbear Hjalmarsson från Russnäs på småländska höglandet är precis den typ av karaktär man ska ha på isen i en sån här match.
Han har vunnit två Stanley Cup-titlar med Chicago Blackhawks på bara några få år, den småländska envishet som fick Karl-Oskar att röja gärdet i Ljuder rent från tusentals stenbumlingar pumpar i hans ådror och ju svårare och tuffare och mer krävande det är – desto roligare tycker han det är att spela.
Så håll ett extra öga på nummer 4 nu.
* * *
Aftonbladet-femman är samlad och tippar härmed Sveriges förste målskytt för dagen.
Ros: Alex Steen.
Big Papa Wennerholm: Alfie.
Abris: Erik Karlsson.
Fin-Emil: Loui Eriksson.
Bjurre Biff: Daniel Sedin (det lossnade senast)
* * *
Skulle Tre Kronor förlora kan Pär Mårts trösta sig med att ingen i det svenska pressuppbådet tänker äta upp honom i alla fall.
Det ödet väntade däremot ryske coachen Bilyaletdinov efter hemmanationens kvartsfinalfiasko mot Finland.
Blek, och med tom, blick satt han på presspodiet efteråt och hotades verkligen med att bli uppäten.
Levande.
Det kan man kalla hårda bud.
Sedan har det inte hörts något alls om megafloppen och som Dimitry Chesnokov – lysande rysk skribent på Yahoo Sports i Nordamerika – skriver i en analys:
Landet är bedövat av smärta och kommer inte ens ta i hockeyn på några veckor.
Blänkaren avslutas så här:
Den olympiska elden brinner fortfarande i Sotji, men i det ryska hjärtat har den slocknat.
* * *
När jag och Big Papa promenerade i Sotji-solen igår mötte vi cyklande målvaktsparet Tuukka Rask och Antti Niemi.
Där hade vi kunnat hjälpa Tre Kronor på traven med ett litet paraply i ekrarna, men vi är för sportsliga för det och ber istället om att Tuukka är ute och cyklar idag också.
* * *
För två veckor sedan rasade tvättstället i TT-Sundbergs spartanska hotellrum.
Idag, när två dagar av vistelsen återstår fick han ett nytt.
DET kan man kalla omen.
* * *
Det går plötsligt upphetsande rykten om att Rask är sjuk, så Big Papa Wennerholm går in på en finsk sajt och översätter en (b)raskande rubrik med Google translate.
Den lyder:
”Lehtonen finska lejon måla”.
Hm.
* * *
Läktarna är inte ens halvfulla när värmningen tar slut, men det börjar ändå kännas förtätat och nervigt här.
Nu är det dags!
* * *
Lehtonen i kassen för Finland alltså.
Oväntat – men det påverkar inte mycket.
Finland har turneringens bästa målvaktsuppställning och har till skillnad från alla andra råd att förlora förstemålisen.
Lehtonen kommer vara grym.
* * *

De har , tack vare SVT-krönikan efter fotbolls-VM 1994, blivit synonym med de mest oförglömliga svenska idrottsögonblicken så innan Tre Kronor kommer ut isen för semifinalen i OS-turneringen i Sotji 21 februari 2014 tycker jag att vi kan ta till oss Karin Boyes odödliga ord:

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen, är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd,
men det är vägen, som är mödan värd.

(och så, med samma kraftiga amerikansk brytning som i Albert Svanbergs episka berättelse om Tomas Brolin-laget):

Heja. Sverige. Friskt. Humör. Det. Är. Det. Som. Susen. Gör.

I teknisk mening handlar klippet nedan om Stanley Cup men blickarna, känslorna och de odödliga kommentarerna skulle lika gärna kunna vara från nu, när Sverige ska gå upp mot Finland i en olympisk klassiker.
Så:
Se
Hör.
Känn.
Kom in i rätt stämning inför semifinalen som får Sverige – och Finland – att stanna av.
This is the stuff that you see and hear with your heart and your stomach

Åh, en sån omtumlande dag.
Först gastkramningen med Tre Kronor och dess svårigheter innan andra målet satt, sedan den ryska chocken – och så den här avslutande galenskapen på Bolshoy-isen.
Det finns mycket att säga om det – bland annat att det verkligen inte är lätt för stora lag att spela mot utmanare som spelar så konstigt och bara försvarar sig med allt dom har, att den ryska insatsen verkligen är ett makalöst praktfiasko och det nu bara återstår riktigt stora matcher – som inte börjar så satans tidigt.
Men jag får utveckla det kommande dagar, när jag inte är fullt så slutpumpad att jag ser i kors
Nu ska vi se vad Eduard har att säga om sakernas tillstånd.
Bye bye kan få en helt annan innerbörd…

Absurt att det ska krävas så mycket för att Kanada ska slå Lettland…
Men nu är det över, Kanada vinner med 2-1 seda Shea Weber fått på en dundrande slägga i slutet av tredje och vi får semi mellan Kanada och USA.
Ojvoj.

Kanada – Lettland 1-1 (Period 2)
* * *
Jag önskar att jag hann blogga mer om det som händer här, för det är ju helt wacko.
Vilt kämpande letter hänger kvar och hänger kvar och hänger kvar och skulle med lite tur ha kunnat gå upp i 2-1-ledning för när de vid fåtaliga tillfällen kommer upp i anfallszonen är det inte ofarligt.
Kanada kommer vinna – något annat förefaller fortfarande otänkbart – men verkligen inte på det sätt de hade hoppats.
Babcock har en lång vaknatt framför sig i svettiga lakan…

Kanada – Lettland 1-1 (Period 1)
* * *
Jaha, titta här nu då…
Oavegjort mellan Dreamteam från north of the border och Lettland.
Det är mer implosion än explosion – det där kanadensiska ursinnet jag minns med sån värme från Vancouver, det som fick Nakobov att prata om ”arga gorillor just utsläppta ur en bur”, det får man fortsätta vänta på.
Och under tiden hamrar jag vidare på mina aktstycken här på pressläktaren.

Explodera 2014.
Den lilla Thåström-parafrasen sammanfattar ganska väl hur Kanadas uppdrag i dagens tredje kvartsfinal ser ut,
Hela hockeyvärlden – med nordamerikansk media i främsta ledet – förväntar sig att det mest stjärnspäckade laget av dem alla ska göra precis som mot Ryssland i Vancouver för fyra år sedan.
Det vill säga just explodera och bara mosa sönder underlägsna motståndaren Lettland.
Vi blir snart varse om den planen går att omsätta i praktik också.
Själv sitter jag fortfarande och producerar annan slags text och kommer eventuellt att tvingas hålla mig kortfattad här i bloggen ett tag.
Men kommentatorsspåret är öppet och rätt vad det är kliver jag in i handlingen..

Finland – Ryssland 3-1 (Slut)
* * *
Jag tycker vi kör en uppdaterad version av den här:
Hämnd serveras bäst kall, heter det.
Och nu kom the payback för vinterkrig, Karelen och sekel av maktfullkomlig arrogans vid den långa gränsen.
Finland slår ut Ryssland ur det OS som skulle bli Putins stora show och den gamla supermaktens upprättelse.
Wow.
* * *
Vad som händer här nu kan man verkligen undra, de ryska superstjärnorna buas ut när de lämnar den olympiska isen i Sotji för sista gången och vore jag exempelvis Ovetjkin skulle jag nog se till att sitta på den där NHL-chartern tillbaka till Nordamerika redan i morgon för det här sveket – och det är så nationen ser det, var så säker – kommer inte förlåtas i brådrasket.
Själv ska jag börja förbereda mig för den sena matchen mellan…ja, det blir Kanada-Lettland.
Kvarten mellan USA och Tjeckien blir förmodligen betydligt bättre, men den spelas inne i lilla Shayba och svensk press fick exakt noll biljetter till den pressläktaren.
Jag tror vi kan stå ut ändå…
Hörs igen närmare 18 er tid då, okej?

Finland – Ryssland 3-1 (Period 2)
* * *
Hämnd serveras bäst kall, heter det.
Och här kommer the payback för vinterkrig, Karelen och sekel av maktfullkomlig arrogans vid den långa gränsen.
Finland håller på att slå ut Ryssland ur det OS som skulle bli Putins stora show och den gamla supermaktens upprättelse.
Oj oj oj.
* * *
Jag borde inte ens försöka beskriva stämningen i Bolshoy just nu, för det går egentligen inte, men det är snudd på panik.
Den kvinnliga radioreportern som haft såna som Tretjak och Fetisov som gäster tidigare under turneringen är alldeles blek, några slags officiella representanter strax ovanför oss har ansiktet begravda i händerna och fansen på de vanliga läktarsektionerna vrålar ”shaybu shaybu” och ”Ra-si-a” så lungorna håller på att följa med ut men det hörs att det är av fasa snarare än entusiasm och hänförelse.
Vad som händer, i hela landet, om det här verkligen står sig vet jag inte, men roligt för hockeystjärnorna blir det inte.
* * *
Alla här pratar om det som händer när finländska pojkar får på sig den här blåvita tröjan.
De är ju, som radioexpert Arvedson kommer förbi här i ungkarslyan och påpekar, individuellt sett underlägsna sina motståndare men den här sisun, den här kollektiva alla-för-en-mentaliteten, det här bultande blåvita hjärtat lyfter dem mot hjältarnas gyllene himmel.
Det är ingenting annat än fantastiskt att se.
Hakkanpää!
* * *
Big mistake, herr Bilyadeldtinov, att starta den här matchen med Varlamov.
Vad var tanken?
Vi sparar Bob till de stora matcherna längre fram?
Morning korsning.
* * *
Sitter ett tag och funderar på vad det är som är så bekant och sen ser jag Ovetjkin ute på ännu en desperat soloräd och kommer på det:
Det ser ju ut som varje gång Washington Capitals åkt ur Stanley Cup-slutspelet.
”The Great Eight” vet hur man förlorar…
* * *
Om nu Dostojevksji och Tolstoj verkligen tittar där uppe i giganternas himmel kan man utgå från att de dammar tunga, inbundna exemplar av ”Brott och straff” och ”Krig och fred” i det himmelska vardagsrumsbordet nu.
Det var ju inte så här den moderna idrottsversionen av det stora fosterlandskriget skulle utkämpas.
* * *
Diskussion utbryter om turneringens hittills bästa målvakt och Big Papa hugger förstås direkt:
– Jag kanske är lite snabb, men jag säger Quick och Rask.
* * *
Malkin har det verkligen tungt – och det har Datsyuk också.
Men det är 20 kvar och om hemmaspelarna på något sätt kan samla sig till en gemensam all-or-nothing-forcering ska de kunna vända.
Annars fäller Finland den ryska björnen, långt bakom fiendens linjer, och fullbordar finsk hockeys största bragd genom tiderna.