Det är ju märkligt vilka besvär Capitals har med tabelljumbon.
Ja, Sabres har blivit bättre under Nolan och Ryan Miller – näste målis i..ja, var hamnar han när trejdtåget går? – är förträfflig, men va fan..så här jobbigt ska det väl inte behöva vara?
Förmodligen hade det varit bäst, för Caps, om de legat under med 3-0 inför de här avslutande 20 minuter.
De är aldrig så bra som när de måste hämta in underlägen.
Nu ska jag äta en apelsin och har för övrigt inget mer att säga.

Ja, det är ju inte så jag sitter och gråter över att jag inte får vara i Verizon och se den här matchen.
Den är okej, Mojo jobbar fram ett fint mål åt Chimera, Konopka verkar vara på intressant humör och..ja, thar’s about it.
Men jag har å andra sidan feber, så jag kanske missar nåt?
* * *
Förlåt, här är länken till NY Post-tyckaren jag tror att Hällegerd – och andra Devils-fans – gillar.
Det tål att påpekas att Brooks – på Rangers-beatet på Post de senaste decennierna – jobbade åt Devils back in the day och vet vad han talar om när det gäller det inre livet i den organisationen.
* * *
Fast jag kan sakna det hembryggda kaffet på pressläktaren i betongbunkern i Chinatown – och de helt grymma chokladpralinerna de ställer fram i en skål nu i första periodpausen.
* * *
Mojo får överhuvudtaget mycket beröm av tv-kommentatorerna.
– Han blir bättre hela tiden, heter det.
* * *
Julia, du är inte dum du…
Bull’s eye.
* * *
Tack, då klarnar det kring Urbom. Jag trodde det var en färsk nyhet, men det hände alltså för någon dag sedan och jag missade det helt.
Egenartad resa han fått göra.
* * *
Om ni saknar Skånske Jan kan jag meddela att han förmodligen sitter och är bitter över att 49ers håller på att skrälla mot hans Carolina i NFL-slutspelet.
* * *
Snart gör Bäckis mål.

Bloggen goes to Washington – not.
Det var tänkt så, men redan när jag satt och knackade ner de sista raderna om Louis comeback i natt började det sticka i halsen och visst, när jag vaknade nu på morgonen var förkylningen ett faktum.
Särskilt allvarligt känns det inte, en biff är som princip aldrig sängliggande – men vi kan ju inte utsätta Bäckis för smittorisk med fyra veckor kvar till OS-starten, så jag sitter kvar i soffan och ser mötet mellan Caps och Washington på TV istället.
Hoppas fåfängt på er vänliga förståelse…
* * *
About time…
Så känns det som ungefär alla tänkte när det den torftiga januarisöndag tillkännagavs att Jets sparkat coach Claude Noel och ersatt honom med Paul Maurice.
Manitoba-präriens krigare upplever en säsong som förmodligen får det att kännas som att Maya-folkets profetior trots allt slog in och visserligen var det ingen som trodde något annat än att det skulle bli svettigt första året i västbäst-konferensen, men något måste göras.
Allting hade gått i stå under Noel.
* * *
Nä, Capitals-Sabres ersätts inte med Rangers-Flyers, om någon föreställde sig det
Henke och Hagge ska inte smittas med Biffen-hosta de heller – och dessutom bevakar jag Golden Globe-galan åt nöjesredaktionen, den ärevördiga och aktade, under kvällen.
Fast jag hade gärna varit där.
Det kommer hända nåt uppseendeväckande när Carbomb går i clinch med sina gamla polare från Broad Street.
* * *
Får en stor panoramabild på ispalatset i Sotji i mailen.
Isen ser, i mina nordamerikanska ögon, ut som en bandyplan – och läktarna är inte större än de i gamla Rosenlundshallen.
Ska det verkligen spelas OS-hockey där?
* * *
– Jag kanske ska hålla på till 70 så jag kan slå Gretzkys rekord också. Hey, är det någon som klarar det är jag, sa Jagr efter att ha tagit sig förbi Super Mario, upp på sjundeplatsen, i tidernas poängliga igår.
He he.
Fast sanningen är ju, som ”Studenten” påpekar i kommentatorsfältet, att den tjeckiske legendaren med all sannolikhet hade varit tvåa på den exklusiva listan om han inte hade tagit de där tre åren i KHL.
* * *
För de som nu sitter och muttrar över att bloggen bara i New York kommer här, vilodagen till ära, en nyhet:
Jag har ett datum i Montreal spikat nu.
Före OS.
Då blir det åka av – på alla sätt och vis.
* * *
Macke, varifrån har du fått att Devils tagit tillbaka Urbom? Den nyheten ser jag ingenstans.
* * *
Det är nog dags att byta tränare i Nashville också. Där behövs det verkligen en ny röst, ett nytt ansikte, en ni filosofi.
* * *
Big Papa Wennerholm kollar Ducks-Wings i Honda Center i natt, så hugg i hans blogg när jag håller på med Golden Globe-gala.
* * *
Apropå Devils avlossar Brooksie idag en krönika som jag misstänker att en sån som Hällegerd nickar instämmande åt.
Vad har hänt, liksom?
* * *
På grund av det sega allmäntillståndet blir tempot antagligen lågt och formuleringarna trötta, men som kompensation för utebliven resa till DC försöker jag i alla fall hålla igång en liten korresoffa-show under matchen i Verizon.

NY Rangers – Dallas 3-2 (Slut)
* * *
Så Rangers går och avgör med några få minuter kvar och vinner en hemmamatch under ordinarie speltid.
Det är, numer, lika ovanligt i New York som bra flyt i trafiken på vid fem en torsdagseftermiddag.
Men som Henke konstaterar:
Det här var oerhört viktigt för vid en förlust hade triumfen i United Center häromdagen inte betytt nånting
– Nu finns det nånting att bygga på och vi kan få lite självförtroende, konstaterar han medan han stuvar undan magasinen bloggen överlämnat.
* * *
Ha, såg ni Cvic – den Lurch-i-familjen-Adams-artade linjemannen – när han brottade ner biffige Dallas-backen Brenden Dillon efter ett gurgel i slutperioden?
Klassisk scen.
* * *
Man kan inte vara hundra, men förmodligen har det aldrig varit fler norrmän i ett nordamerikanskt omklädningsrum samtidigt än inne hos Rangers efter den här matchen.
Det är VG-reportrar, förbundskaptener och pucktrollande hhobbitar i en enda röra.
– Ja, nu börjar det bli väl många, protesterar en skrockande Lundqvist
* * *
Trots att den här matchen inte höll särskilt hög klass var Dallas modell 2014 verkligen just en så trevlig bekantskap som jag hade föreställt mig och om Nill och Lindy Ruff bara för knåda ytterligare någon säsong kommer det här garanterat att bli en maktfaktor i väst igen.
* * *
Zuke har helt klart för sig vad som händer om Norge ställs mot Sverige i Sotji.
– Ja, vi vinner och jag gör två mål på han där, säger han med ett brett flin och nickar mot Lundqvist.
– Ett sätter jag högt på plockhandssidan och så ett lag på klubbhandssidan..
Rangers-målisen bara ruskar på huvudet.
– Han är på om det där hela tiden…
Jo, det är ju bara det att Norge ska ta sig vidare från en grupp med Kanada och Finland för att ha en chans att få spela mot storebror.
Lycka till!
* * *
Det ser ut som att Sidney Crosby trivs rätt bra under det sällsynta besöket i västra Kanada.
Å andra sidan – när ser det ut som att han inte trivs, mer än under vissa kvällar i Philadelphia?
* * *
Carbomb Carcillo avvaktar lite med sin presentation, men jag är fortsatt övertygad om att han snart äger Garden.
Som Willie Mitchell, lagkamrat i Kings, twittrade för några dagar sedan
”Only a few places can handle CarBombBoom13. The Big Apple is one of them”.
* * *
Klydderöv, är ju allt man kan säga när man kommer ut å åttonde avenyn och ser det grådaskiga regnvädret.
Men solen lyser nästa gång vi hörs – och då är det söndag.

Nej, Big Rick Nash avgör.
3-2 till hemmalaget.
Mer sen, nån liten skvätt i alla fall

NY Rangers – Dallas 2-2 (Period 2)
* * *
Småkönstig period.
Stars är klart bäst i början och allt känns logiskt när en Garbutt med rena Hagelin-speeden under rören kontrar in en ledningspuck.
Sedan får Rangers matchen hittills enda powerplay och kvitterar och sen börjar hemmalaget långsamt stegra mot ett rätt intensivt crescendo.
Det kan – säger kan – bli en fin slutakt.
* * *
Han hotar ju inte Ryan Suter i speltid direkt, så det är svårt för Carbomb att göra något riktigt intryck, men Garden hinner som sagt ändå notera.
När han efter ett litet gurgel nere vid Lehtonen suger tag i Aaron Romes tröjkrage stiger ett förväntansfullt jubel mot cirkustaget.
Förr eller senare, mina vänner, förr eller senare är vi framme vid en sekvens som gör honom folkkär som en hel Snoddas
* * *
Ojvoj, mackan Zuke slår till Brassard vid kvitteringen…man får ju förstå att de norska representanterna här på pressläktaren har svårt att motstå impulsen att ställa sig upp och utbrista i regelrätta suttonde maj-ovationer.
* * *
Garbutt är ju också ett namn,
Nästan lite som…ja, klydderöv.
* * *
Tänk att Del Zotto aldrig var med i OS-diskussionen…
* * *
I pausen kommer det en amerikansk kollega och berättar att han inte lyckats skaffa något rum i Sotji och kan komma att behöva bo hos mig.
Eh, jag skulle inte tro det.
* * *
Useless, nu har du varit uppe lite länge, va?
* * *
Jag längtar till torsdag.
Då kommer Detroit Red Wings hit och bara att gå på morgonvärmning blir en happening.
* * *
Du också, Åhman. Det är verkligen fredagkväll i spåret.
* * *
Henke har mycket att göra i den här perren – och då blir hans spel omedelbart bättre.
Det är kvällarna när det enstaka frilägen och strökontringar som varit jobbiga.
* * *
Är det sant, Kerno, heter en av zamboniförarna verkligen Frank?
Ha ha, bloggen kan sina blue collar-amerikaner!
* * *
Och på söndag är Flyers här.
Då kan bilbomben verkligen explodera.
Fast i så fall utan bloggen som vittne – den är annorstädes då.
* * *
Det får gärna fortsätta gå bra för Henke också.
Jag har några exempelar av ett svenskt magasin med mig, ett där han poserar på omslaget, och tanken är han ska få dem efteråt.
Den operationen blir mer lättgenomförd om han är på humör..
* * *
Nymandoo, även om du när ensam Stars-man här inne ska du känna dig hjärtligt välkommen.
* * *
Tyler Seguin eller Zuke.
Någon av dem avgör den här föreställningen.

NY Rangers – Dallas 1-1 (Period 1)
* * *
Det ser ut som vanligt första tio.
Det vill säga som att Rangers inte kan spela hockey i sin hemmahall längre.
Dom har puck och snurrar hyggligt i offensiv zon – men så fort dom kommer nedanför egen blå blir dom alldeles ängsliga och virriga plötsligt har Henke släppt in en softie från Cody Eakin.
Just då känns det som att Stars – lugna och fina på det perfekta on-the-road-viset – släckt lyset för hemmalaget för resten av kvällen, men ser man på.
Richard, Pouliot och – som siste man på pucken, liggande i luften – Callahan krigar in en kvittering i mitten av perren och sen är det faktiskt riktig match igen.
* * *
Carbomb får ingen riktig träff när han, i allra första insatsen på nya hemmaisen, försöker sänka Tyler Seguin med en halvful propp.
Men dom blodtörstiga och cyniska på Gardens läktare tar notis.
* * *
Skånske Jan och Eric J i duell i kommentatorsspåret…ojvoj, nu kan vad som helst hända.
En av kombattanterna har redan blivit kallad ”klydderöv”, den andra ”dansk”!
* * *
Kari Lehtonen har alltid varit en stor talang, men till skillnad från under de underliga åren i Atlanta ser det numer ut som att han är medveten om det själv också.
Självförtroendet och tryggheten verkligen lyser om herr olympiern i Stars-kassen o
* * *
Det ser ut som att Callahan tycker Antoine Roussel är en riktigt klydderöv när de de står och tjafsar innan en tekning nere i Stars-zonen.
* * *
I kategorin ”skittråkiga jobb” är det inte alldeles lätt att komma på konkurrenter till det han har som sitter som vakt utanför toaletten bakom pressläktaren på Garden.
Uppgiften består i att kolla att såna som jag har ackreditering – och det finns ingen möjlighet att se isen från den positionen
Dessbättre betyder de vakt varje match – annars hade man kunnat göra en ”Vredens druvor”-artad film om den drabbade.
* * *
Nichushkin är precis så rolig att titta på som jag hade föreställt mig.
Där har Jim Nill en storstjärna på lut.
* * *
Jag gillar inte riktigt att Stars har svarta byxor. De skulle fullföljt Brage-temat och kört grönt där också.
* * *
Ha ha, theobaldtiger, nu var du fyndig i all din långsökthet.
Hello Newman indeed!
* * *
Fan, en av linjemännen – förmodligen sällen med det typiskt lugubra domarnamnet Mike Cvik – är lång som en hel Chara.
Får det vara så?
* * *
Mike Murphy – en gång vokalist i Reo Speedwagon – och hans dotter gör succé med en riktig raffinerad version av nationalsången.
New yorkarna jublar lika mycket som de buade när Ace Frehley var här och ställde till det för sig.
* * *
Inte är han särskilt snabb heller, Cvik…
* * *
Meh, zamboni-Frank missar en strimma is precis vid hemmabåset efter matchvärmningen.
Typiskt när jag förärar honom uppmärksamhet och allt.
* * *
Det tar en hel reklampaus att jumbotron-presentera alla som blivit uttagna i OS. Stars har ju tre spelare i olika länders trupper – och rangers sju.
Henke renderas artigt jubel, men det är hemmapojkarna som river ner de tunga ovationerna.
Callahan, McDonagh och – ett sant mysterium – Derek Stepan får ju alla representera USA i Sotji.
* * *
Richard Kind – han den store oxen i ”City Hall” – zoomas in och då blir jag glad, för han verkar så…snäll.
* * *
Kalla mig Klydderöv om ni vill, men nu tror jag faktiskt att jag ska gå och köpa en vurre.

För första gången nådens år 2014:
Liveblogg från Garden.
Jag har ju inte varit här sen…ja, när var det? Dagen före julafton, right?
Nå, uppehållet behövdes – det var ju så mycket matcher i the woooorld’s most famous arena i december att jag såg mer av zamboniföraren Frank än av min egen säng och då blir det till slut något tjatigt.
Men nu är det kul att komma hit igen.
Kittlande.
Exalterande.
Jag blir rentav lite till mig när jag tar hissen från pressentrén på åttonde avenyn upp till sjätte våningen och tre timmar innan matchstart kliver ut i den övergivna hallen, ser det klassiskt välvda taket, hör organisten öva på sina små trudelutter och känner de omisskännliga dofterna av en hockey night på Manhattan.
Nothing like it, folks.
Ännu mer hänförd blir jag när ni – stammisar såväl som U-båtar – stormar ut i kommentatorsspåret för att delta i festen.
För det gör ni, va?
* * *
Medan jag tycker det är en fest att komma tillbaka till the wooorld’s most famous kan man lätt föreställa sig att de spelare som har hallen som hemadress känner viss ambivalens.
De har ju spelat rätt anständigt på bortaplan de senaste veckorna och lyckades till och med, mot alla odds, slå självaste regerande mästarna i Chicago i förrgår, men så fort de återvänder till Broadway förvandlas Rangers till Mora IK.
Vad är dealen med det?
Ska det inte vara en rungande fördel att spela på hemmaplan – i synnerhet när hemma är en bullrande, kaxig storstad som fyller alla besökare med vördnad.
”Jamen, det blir mer press när man spelar inför sina egna fans”, säger någon.
What press?
Som Rangers spelat under delar av den här säsongen är fansen glada om de klarar av att sätta rätt skridsko på rätt fot.
Det är bara att slappna av och spela ut och visa att det är skönt att vara hemma, för satan.
* * *
Jag vet egentligen inte alls vad Gardens ismaskinist heter, men – han ser ut att vara en Frank!
* * *
Dallas Stars sällsynta New York-besök brukade vara stora happenings, för då fick man träffa spännande svenskar man ju aldrig såg annars.
Loui Loui, den grymme Grosse Grossman, Notan, Wandell och, inte minst, Rangers-målisens tvillingbror.
Nu är inte en enda av dem kvar och det förtar förstås lite av kittlingen för en blågul bloggare.
Det ska dock bli kul att se även denna upplaga av Dallas. Det känns ju i princip som ett helt nytt lag sedan Jim Nill kom flygande från Detroit och tog över som GM, späckat med spelare vars blotta namn höjer min puls:
Tyler Seguin, Cody Eakin, Ryan Garbutt, Valeri Nichushkin, Antonie Roussel och Alex Chiasson, till exempel.
Dom uppträder dessutom i – likaledes helt nya – tröjor som väcker starka Brage-associationer och det är en dimension vars betydelse inte kan underskattas.
* * *
Han skulle definitivt kunna vara en Al också, zamboniföraren. Men en sån finns ju redan i Detroit – Octopus Al! – så jag väljer ändå att se på den sjaviga, gruffige, muttrande New York-mannen som en Frank.
* * *
Idag spelade vi äntligen in det podcast-avsnitt som försenats i två veckor för att Youngblood Ekeliw under sin USA-resa bott på vandrarhem utan anständig internet-uppkoppling.
Två typiska incidenter inträffade.
Först höll Youngbloods dator på att lägga av för att han glömt att stoppa i elsladd, så han rusade plötsligt och lämnade mig hängande, mitt under pågående sändning,
Sen gick brandlarmet i mitt hus – alltid lätt armsvettsframkallande när man bor på 48:e våningen.
Så det är en dramatisk episod som når eventuella lyssnare under lördagen…
* * *
En Hanson Brother begår sin Garden-debut som blåskjorta i afton.
Jo, Vigneault har den goda smaken att släppa loss Daniel Carcillo – kallad Carbomb, har jag lärt mig av Flyers-konnässören Viberg på Svenska Fans – mot Dallas.
Därmed finns chansen att vi får se en ny publikfavorit födas – kanske rentav den största sedan Sean Avery trejdades från samma LA Kings där Sather nu hittat den här filuren.
Carbomb är ju liksom inte vilket råskinn som helst – han är ett råskinn med uppsyn och attityd som passar den här stan och den här publiken som stora plånböcker och dålig smak passar Las Vegas.
Han skulle kunna vara både gitarrist i Blue Öysters Cult, buse i jeansväst utanför gatuköket i Tranås 1978, gängmedlem i ”The Warriors” och just en av Hanson-bröderna i ”Slagskott”.
Hur skulle New York kunna låta bli att falla för en sån karaktär?
* * *
Min högra fot har somnat.
Meddelas endast på detta vis.
* * *
Finbesök i holken:
Markus Bäckström från ärevördiga Dalarnas Tidningar, också känd som koncernen där Biffen började sin bana när han fortfarande var en liten kalvmedaljong back in the day, är här.
Det känns som att vara missionär ute i världen och plötsligt få sällskap av en broder från hemförsamlingen.
Ingen lyckad liknelse kanske – men stort är det, vill jag ha sagt.
* * *
Henke börjar i kassen – och får gå upp mot Kari Lehtonen.
Det blir, som det heter, nåt att bita i.
* * *
Ackrediteringen till Sotji-OS har anlänt med bud från redaktionen och på den framgår att jag, om man skriver kyrilliska bokstäver, heter – Neb.
Neb Bjurman!
Det ska jag definitivt använda när jag ger ut min första countryplatta.
* * *
Vi föräras förstklassigt besök från Norge också. Dels är VG-Öystein på plats, dels hela den blåvitröda landslagsledningen, med förbundskaptenen Roy Johansen i spetsen.
Så räkna med Zuke-show.
Han känns som en sån som höjer sig ytterligare ett par klasser inför den sortens nyfikna ögon.
* * *
Det är väldigt olikt Rangers att ha hjälmtvång på värmningen men det har dom och det är synd på Carcillo.
Han hade plockat snabba poäng på läktarna med sin blotta trimmad-moppe-look.
* * *
Det sämsta i USA är och förblir det faktum att det alltid, alltid bara finns ynkliga bås på offentliga toaletter.
Sagt, utan att vi behöver gå in på några detaljer, på förekommen anledning.
* * *
Stiltjen i bloggen är över.
Nu släpper vi pucken och åker.
Välkommen tillbaka, alla.

Jag skriver om New Jersey ikväll.
Men tyvärr – det har inget med hockey att göra.
Ämnet är…nja, ni får köpa tidningen på lördag och kolla nöjeskrönikan.
Det betyder att jag inte hinner hockeyblogga ikväll heller – det återkommer vi med i morrn, direkt från Madison Square Garden – men hockeyn brusar i bakgrunden på tv:n och kommentatorsspåret stör öppet, så please – fire at will där!

Kanadas trupp är just uttagen och som väntat:
Det är rena rama skräckgalleriet av ohyggligt begåvade superstars.
Kolla bara.

MÅLVAKTER
Roberto Luongo
Carey Price
Mike Smith

BACKAR
Jay Bouwmeester
Drew Doughty
Dan Haimhus
Duncan Keith
Alex Pietrangelo
PK Subban
Marc-Edouard Vlasic
Shea Weber

FORWARDS
Jamie Benn
Patrice Bergeron
Jeff Carter
Sidney Crosby
Matt Duchene
Ryan Getzlaf
Chris Kunitz
Patrick Marleau
Rick Nash
Corey Perry
Patrick Sharp
Steven Stamkos
John Tavares
Jonathan Toews

Och framförallt – här kan vi snacka om att rata tunga pjäser.
Claude Giroux, Kris Letang, Brent Seabrook, Martin St Louis, Joe Thornton, Mike Green, Dion Phaneuf, James Neal, Logan Couture, Tyler Seguin och Eric Staal är INTE med.
Till exempel.
Ojvoj.
* * *
Ja, efter påpekanden i kommentatorsspåret får jag ju erkänna att Erik Karlsson och Henrik Zetterberg också skulle haft chans att slå sig in i den här truppen.
Men finns det någon i Kanadas lag som inte skulle ha platsat i Sverige?
Jag säger nej.
* * *
Det två stora överraskningarna i Kanada-laget är, om ni frågar mig, Rick Nash och Jeff Carter.
Att man väljer dem – och särskilt då Nash, som varit förbluffand blek i Rangers – framför Giroux och St. Louis– är….underligt.