Detroit – Toronto 0-0 (Period 1)
* * *
Intrycket från tidigare bekräftas.
Det här är ett jippo och en happening – inte utan sina skojiga poänger, såklart – men som ren hockeyupplevelse lämnar den åtskilligt att önska så här i liveformatet.
Jag har det i och för sig bättre idag än på Wrigley Field, där jag satt i höjd med sargen på 50 meters avstånd och bara såg några huvuden som rörde sig fram och tillbaka, men avståndet till isen är fortfarande enormt, svårigheterna att se exakt vad som händer stora och möjligheten att få känsla för matchen mycket små.
Det är på tv man ska Winter Classic, punkt och slut.
Men NHL tjänar mellan 40 och 50 miljoner dollar – uppemot 325 miljoner kronor – på detta enskilda evenemang så jag kan ju sitta här och vara gnällig bäst jag vill.
* * *
Med detta sagt:
Jag tycker att det med tanke på snön och vinden och den bitande kylan verkar vara en rätt bra hockeymatch, i riktigt hyggligt tempo, som pågår där nere.
Wings har mest av spelet, vinner skotten i första och är klart närmast med ledning.
Men mål gör de inte och det kan kosta när Leafs får upp värmen under andra halvan av fajten.
* * *
Hu, riktigt ful crosschecking av Lupul – och Eaves tvingas lämna isen.
Det kan bli första gången disciplintsaren Shanahan får behandla ett ärende från Winter Classic.
* * *
TV-upplevelsen blir, antar jag, inte sämre av att de precis som på US Open i tennis har en kamera som via ett komplicerat system av vajrar spända över hela arenan kan följa allts om händer ur fågelperspektiv.
* * *
Visst är Alfie med – och visst buar 60 000 Leafs-fans när han rör pucken.
Det låter som när Springsteen kommer inför extranummer under en lyckad kväll på Ullevi.
* * *
Issprut i ansiktet på målisarna borde i en sån här match rendera matchstraff.
Vad vidrigt DET måste vara.
* * *
Toronto-dominansen är verkligen total på läktarna.
Var man tittar är det som i kommunvalet i Danderyd:
Blått, blått, blått.
Så går det när man lägger vinterns Woodstock fem timmars bilväg från hockeyvärldens själva Mekka
* * *
Det är alldeles förbluffande hur snabbt de lyckas skotta isen ren – ja, hyggligt ren – från snö i reklampauserna.
Tänk om snöröjningen i Stockholm hade det tempot.
* * *
Ser ni trapporna på läktarsektionerna?
De är väldigt långa och väldigt branta – och i dem tvingades Carl Hagelin, berättade han häromdagen springa i maxfart när han han pluggade på Michigan University
Tror fan han blivit snabb, tänker jag själv när jag stånkar mig uppför samma trappor och håller på att få astma i promenadtempo
* * *
Zac Brown och hans band är tappra där de står mitt i snöstormen och
Men Iggy hade gjort det i bar överkropp, jag lovar.
* * *
Kronwalls granne…Skåne, Halland, vem håller ordning? Det är på de skånska herrgårdarna Gustav spelar sina hästpolomatcher.
* * *
Mitt i allting är Leafs plötsligt inblandade i en trejd också.
John-Michael Liles, som var med och värmde med fotboll innan lagkamraterna åkte ut på isen, skickas till Carolina i utbyte mot Tim Gleason.
Första Winter Classic-trejden nånsin.
* * *
Jag har inga hemma i New York, så Leafs-backen Jake Gardiner kan få komma hem och hänga några – häpp! – gardiner.
* * *
Apropå Alfie – som backcheckar så grymt här på slutet – rapporterar vänner som ser på tv att han så här i kylan är lika röd i ansiktet som tröjan han har på sig.
Kan detta bekräftas?
* * *
De amerikanska kollegorna här på pressläktaren är minst lika upphetsade över vad som ska hända efter matchen som under.
Då presenteras USA:s OS-trupp, nämligen.
Jag vill höra namnet Brandon Dubinsky då
* * *
Ja, det ser bra kallt och besvärligt ut där ute.
Desto skönare blir det nu att gå och hämta en kopp kaffe och sätta sig här i värmen och pausgäspa lite.

Då hoppas jag ni fått ordning på vätskebalansen efter nattens härjningar, slumrat er igenom ”Ivanhoe” och backhoppning från Garmisch-Partenkirchen och är redo för 2014 års första liveshow i NHL-bloggen.
Den avfyras alltså från The Big House i Ann Arbor, där 110 000 galningar påpälsade som Ola Skinnarmo på polarexpedition håller på att att sätta sig tillrätta i permafrosten för att få se Detroit Red Wings och Toronto Maple Leafs göra upp i utomhusdramat Winter Classic.
Det är, säger dom, den största hockeymatch som någonsin spelats – Guiness rekordbok har till och med folk här för att bekräfta noteringen – och bättre än med en sådan historisk begivenhet kan ett nytt år näppeligen börja.
Låt oss fira med en veritabel storm i kommentatorsspåret.
* * *
Själv välkomnade jag, vis av erfarenhet, tolvslaget i stillhet på mitt rum på 61:a våningen i Renaissance-skrapan i Detroit, såg hundratals fyrverkeri explodera över den arma konkursstaden och vaknade som rena rama torpeden vid sju nu på nyårsdagens morgon.
Man lär sig, kort sagt.
Förra gången jag var på det här evenemanget, i Chicago 2009, gjorde jag ju det fatala misstaget att fira nyårsafton med Red Wings spelarfruar och kom som ett lass härsket smör till Wrigley Field framåt förmiddagen.
Det sades ryktesvis att det förekom ambitioner att få i mig ett par hot shots i år också – jo, det är vad man utsätts för när man beblandar sig med ”Expedition: Robinson”-legendarer… – men icke se nicke..
Med den huvudvärken, det illamåendet och den känslan av att en örn med familj bosatt sig i munhålan ska vi aldrig gå på hockeymatch igen…
* * *
Det är kallt, det snöar och det blåser.
Där har ni förutsättningarna i The Big House så här ett par timmar före första nedsläpp.
De så kallade elementen tänker helt enkelt sätta eftertrycklig prägel på den här Winter Classic-upplagan.
Jag förstår ju inte riktigt det tilldragande i det upplägget, men det är så alla inblandade verkar vilja ha det. Dom menar att det är i snöyra och köld upplevelsen blir som mest snarlik barndomens oändliga utomhuspass på frusna sjöar och konstspolade rinkar och vem är jag att hindra dem från att tycka så?
* * *
Det finns skäl till att Michigan Stadium kallas Big House, men de är inte omedelbart iögonenfallande när mediabussen vi skjutsas med från Detroit glider upp bakom västra läktaren
Utifrån ser anläggningen inte så mycket märkvärdigare ut än, tja, gamla Idrottsparken i Norrköping.
Men sen kommer man in och ser hela grytan och oh yes, det är en Grand Canyon till arena.
* * *
Mig behöver ni dock inte tycka synd om – alternativt ha som föremål för handgnuggande skadeglädje, om ni nu är såna.
Pressläktaren är belägen inomhus, där det är varmt och gött och allt som händer långt där nere på isen visas på otaliga tv-skärmar,
Och skulle det inte kännas bra där finns ett helt presscentra bakom kulisserna med maffig buffet och kaffekannor och ännu fler tv-skärmar,
Vadå, trodde ni att jag skulle utsätta mig för samma plågor som spelarnas och fansen?
Är ni från vettet?
* * *
Breaking News:
En mini-Kron Wall of Pain är under insegling!
Joho, det avslöjar nummer 55 när han efter nyårsaftonens träning sitter i det jättelika omklädningsrummet – till vardags befolkat av en månghövdad football-skvadron, ju – och ser ut som Ace Frehley i Kiss, eftersom han smetat ut det där sminket dom duttar under ögonen för att undvika att bli bländade i dagsljuset:
Han ska bli farsa.
Bloggen ber att få gratulera å det hjärtligaste.
* * *
Fast okej, under nyårsaftonen måste jag ju ut under bar himmel och får stå vid sargen i den bistra vinden ett tag och trots att jag – som kommer direkt från Florida och är helt out of my element såna här gånger – varit förutseende nog att skaffa både mössa och handskar och tjocka sockor att ha i gympadojorna fryser jag som Alfred i ”Emil i Lönneberga” när han blir sjuk och håller på att få kallbrand i småländsk snöstorm.
Det gör direkt ont att tänka på hur det ska kännas ute på öppen is – i hockeymundering.
Men enligt just Kron Wall of Pain drabbas de inte ens av den oerhörda plågan som tar över hela tillvaron när tår tinar efter några timmar i skridskor i svår köld; en av anledningarna till att jag avslutade min karriär i Kvarnsvedens GoIF innan jag hunnit få hår överallt där man ska ha hår (en annan var monumental brist på talang, ytterligare en att intressen som inte var helt kompatibla med idrottsutövande började få en mer framträdande roll i livet).
– Det minns jag också, det brände i fötterna, säger Kronwall och drömmer sig tillbaka till barndomens eftermiddagar på Veddestavallen i Järfälla.
– Men så är det inte alls nu. Vi är varma om fötterna hela tiden.
Det gläder mig mycket att höra.
* * *
NHL har ett fläckigt track record vad underhållning beträffar och det blir inte mycket bättre idag.
Här hade de chansen att städsla local hero Iggy Pop – han är uppvuxen i Ann Arbor och bildade Stooges här; det är holy ground – men istället är det Zac Brown Band som får stå och mala för jättepubliken.
Ah, ”Real Cool Time” hade ju suttit perfekt
* * *
Det är en tämligen kort biltur från Toronto-trakten till Ann Arbor och Leafs-coachen Randy Carlyle förutspår att Leafs-fansen kommer att dominera på läktarna.
Att döma av den vilda tailgating-scenerna runt arenan – ja, runt hela trakten – två timmar innan de släpper pucken får han rätt.
Det är blåvitt precis överallt.
* * *
Sedan Winter Classic sjösattes nyårsdagen 2008 har hemmalaget bara vunnit en enda gång och det var när Bruins tog emot Flyers på Fenway Park 2010.
Coach Babcock har en teori:
– Ja, vad tror ni? Hemmaspelarna är ju hemma med sina familjer och firar nyår kvällen innan. Då blir det inte bra.
Det säger han sig nu har talat med sina undersåtar om.
– De har kvällen efter den här matchen att fira nyår på istället.
Jag har haft samma tanke för egen del…
* * *
Det är oklart om Alfie kan spela. Han har plågats av kramper i ryggen på slutet, tvingades avstå matchen mot Nashville i förrgår och kyla brukar vara så lagom bra för 41-åriga ryggar.
Men låt oss hoppas på bra besked efter matchvärmningen.
Dels vore det tråkigt för Daniel själv att missa den här once-in-a-lifetime-upplevelsen, dels vill jag gärna höra hur det låter när 50-60 000 Leafs-fans buar så fort han rör pucken!
* * *
En och en halv timme kvar i skrivande stund.
Nu snöar det utav helvete.
* * *
Veteranmatchen på Comerica Park inne i centrala Detroit igår eftermiddag hann jag aldrig på, den krockade med träningarna här ute, men jag ser fina bilder i lokalpressen på Lidas med rosor om kind – och det är ju sensationellt att Homer inte bara fick slå en straff utan till och med satte den.
Däremot står det inte om Börje, var sig här eller i Toronto-tidningarna.
Kom han aldrig?
* * *
Barry Melrose är förstås flashig i nåt slags fårskinnspäls och färgsprakande halsduk; han är ju Barry Melrose.
Men för oss andra gäller ingen normal pressmeddelande såna här gånger.
Det är är rockar och tjocka tröjor och fula mössor för hela så kallade slanten.
Slipsarna får vänta tills vi är inne i de vanliga lyxmiljöerna igen.
* * *
Örebroarn är ju här också.
Calle Gunnarsson.
Han hör inte direkt till de som tar mest plats i Maple Leafs omklädningsrum, trots att han de facto bildar första backpar ihop med Dion Phaneuf, men han är en synnerligen vänlig man som alla uppskattar för att han är så ”approachable” – alltså lätt att gå fram och prata med.
Jag ser honom, rödrosig om kinderna han också, och med famnen full av skridskor, efter den familje-skate som följer direkt på träningen.
– Både tjejen och mamma och pappa har varit med ute och åkte…det var riktigt roligt, säger han.
Tror jag det, sånt HÄR har dom inte i Örebro….
* * *
För eventuella nytillkomna läsare funkar det enligt följande i den här bloggen:
Jag kommer med textbläffor i pauserna – däremellan pågår real time-tuggande i kommentatorsspåret.
Häng med där.
* * *
In med Monstret!
Ja, jag vill säga det redan nu – för Jimmy Howard, som av oklara skäl får börja för Wings idag, var sensationellt kass i återkomsten i Nashville i förrgår.
* * *
Pressläktaren i detta stora hus, högst upp med på en långsidan, är som däcket på ett jädra kryssningsfartyg – med snett lutande panoramafönster och allt.
Kapten Biffen anropar, är ni med?
* * *
Zäta får frågan om det är någon i laget som verkar ogilla att spela ute i ovädret.
– Nja, det är väl bara Gustav Nyquist som känner sig lite obekväm, men han vänjer sig, flinar han.
Ja, ”Gus” är i och för sig van vid utomhusaktiviteter – men då är det sommar i Skåne och hästpolo-klubborna svingar ledigt i den ljumma luften!
* * *
De här tjommarna som gör ren isen precis innan värmningen ska börja – de skottar snö som ingen jag sett sedan min storebror var sen till jobbet på Järn-Mats och skulle ha fram sin Saab efter en mäktig dalastorm i början av 80-talet.
Det här blir kaos.
* * *
Drar namnet Cody Franson i matchvinnarlotteriet.
En brynäsare?
Det får jag för mina synder.
* * *
Det är ett mäktigt jubel som stiger mot de blyertsgrå himlarna när lagen kommer in för värmning – så mäktigt att det till och med hörs in till oss på däcket, faktiskt.
Plötsligt känns det som att…ja, det här kan bli lite kul.
* * *
Vilka av retrotröjorna lagen uppträder i tycker ni är snyggast då?
Jag skulle nog säga Red Wings, de är estetiska mästerverk.
* * *
Jamen, då rättar vi till mössorna och knyter halsdukarna hårdare om halsarna.
Det är dags för Winter Classic 2014.
Mycket nöje.

Ena dagen i Floridas värme – och nästa befinner sig dubbelhakan och boxarnäsan plötsligt i en isande vind vid utomhusrinken i väldiga Big House i Ann Arbor i Michigan.
Det är en så omskakande upplevelse att jag inte klarar av att, som förhands inför nyårsdagens Winter Classic-fest, publicera mer än några bilder – på nämnda dubbelhaka och boxarnäsa, på den i sanning enorma arenan, på ett Detroit som tränar och på en Kron Wall of Pain som efter att ha smetat ut ”sminket” i ansiktet ser ut som Ace Frehley i Kiss.
Håll till godo – under själva nyårsdagen blir det givetvis liveblogg direkt från det stora huset.

Tampa – NY Rangers 3-4 (Slut)
* * *
Som för att fullborda Blues Brothers-motivet i dagens liveblogg är det Henke som sitter och poserar i Broadway-hatten i omklädningsrummet efteråt.
Perfekt!
Men också välförtjänt.
Tampa tog ju, precis som igår, över fullständigt i tredje och trampade på alldeles infernaliskt i Rangers-zonen, men Lundqvist var on a mission from God och spelade som han brukade…eh, ja, förr om åren.
– Ibland är det skönt att få lite tryck på sig och tvingas jobba. Det har varit många matcher när jag stått där och det bara varit kontringar och frilägen, säger han när bloggen är framme och surrar efteråt.
Ibland är det skönt att bara förvandla sig själv till John Belushi också, skulle jag vilja tillägga.
* * *
Så vad sa magnifike Zuke till gamla polaren Vigge Hedman när de hade sitt lilla gurgel?
– Jag sa åt honom att passa sig. Jag knockade honom två gånger under vår tid i Modo och ville ju helt inte göra det igen inför hans fans. Det hade ju kunnat bli pinsamt (brett flin).
Är han en kylling?
– Ja, he he, Hedman är en kylling!
* * *
Fan vad coolt med Eddie Cochran i Vancouver.
Ny nolla igen alltså – och som John J påpekar helt rock ’n’ roll-artade stats på senaste tiden.
Han skulle kanske varit med i den där bruttotruppen till Sotji, han också.
* * *
Vigge bara skrattar när han hör om norrmannens angrepp:
– Ha ha, det enda sätt han knockat mig på är möjligen med käften. Han slutar ju aldrig prata nån gång…
* * *
Får lov att konfrontera Strålle Strålman med det faktum att han mest satt och textade på pressläktaren under matchen.
– Jamen vafan, suckar han, det är ju så jävla trist att titta på hockey…
Ha ha, grymt citat!
* * *
Ekeliw lämnar Tampa i vredesmod och kör mot Orlando i natten.
– Det är ju bara en kedja som spelar i 60 minuter, grymtar han.
Nästa podcast – som spelas i imorrn – kan bli väldigt intressant.
* * *
Hörrni, aprop ingenting – den här länken kan ni väl ta och titta på och kanske – vissel vissel – rösta på bloggar och podcastar ni gillar.
http://www.svenskafans.com/svenskafans/guldskolden-2013.aspx
* * *
Då var det här Florida-äventyret över.
Imorrn flyger jag vidare till ett Detroit där det rapporteras vara minus tio, men utomhusmatch ska de lika förbannat spela.
Vi hörs därifrån framåt nyåret.

Jaha, 3-4.
Henke vinner ju matchen åt Rangers i en period när Tampa dominerar kraftigt.
Mer sen.

Tampa – NY Rangers 2-4 (Period 2)
* * *
Nu kan ju Rangers och Henke, för att spinna vidare på Blues Brothers-temat, shake their tail feathers.
Utespelarna har bett i anfallen och gör två powerplay-mål – och Henke briljerar med några riktigt dubbelräddningar och benparader.
Så går det när man fortsätter missionera för hockeyguden.
Som jag vill minnas att dom säger i ”Himlaspelen”:
Det är på tron det hänger.
* * *
Bolts, å sina sida, står för en halvmesyr till period.
Framförallt känns de bleka när de ska döda utvisningar.
Men dom spelade igår också, efter en lång och mysig ledighet, och det kanske är sviterna vi ser här.
* * *
Den lille norrmannen är ju inblandad i allting bra Rangers gör.
Lagets bäste spelare – lätt.
* * *
Det är inte många som lyckas proppa Hagge, han är lite för kvick för det, men Jean-Philippe Cote trycker dit honom ordentligt i den här perren.
Så blir det utvisning också…
* * *
Tänk att folk tycker det är så kul att bli inzoomade i en jumbotron.
Men det är förmodligen dom som har kul och jag – som skulle gömma ansiktet i händerna om hamnade där – som är en sur och tråkig gubbskit.
* * *
Jean-Philippe Cote…det låter som namnet på en fransk lyxkrögare snarare än en hockeyback som proppar hagelinare.
Det låter också lite skabröst, om vi nu ska vara såna – och det brukar vi ju vara.
* * *
– Det handlar inte om hur många skott man skjuter, det handlar om hur många som går in, säger Buffalo-coachen Nolan.
Duh!
* * *
Nu har inresta Rangers-fans på sektionen nedanför upptäckt vilka det är som sitter på pressläktaren och Kapten Callahan får skriva autografer på kepsar och tröjor.
Men Strålle då?
* * *
Sex mål på två perioder när bloggen är on the road..det känns som att en jinx brutits här ikväll.
* * *
Jaså, ni har lite problem med Del Zotto?
Tänka sig…
* * *
Nu ska bloggen unna sig lite snacks, sen lägger vi i femman i Bluesmobil och störtar iväg på riktigt, okej?

Tampa – NY Rangers 2-2 (Period 1)
* * *
Nja, jag vet inte riktigt om Gud är på kungens sida ännu.
Han kan inget göra på Tampas första mål, men på andra släpper han en juicy retur och så kan Palat dunka in på den där plockhandssidan som påmint lite väl mycket om ett svart hål i rymden i år.
Men även Jake och Elwood hade sina motgångar, till exempel på Bob’s Country Bunker, och man bara fortsätter tro på frälsning kommer den till slut…
* * *
Limpan Lindbäck gör en riktigt fin benparad precis i början, men får alltså släppa två han också, så hittills är det oavgjort i den svenska målvaktsmatchen.
* * *
Ojvoj, Filppula och Teddy Purcell står för rena handbollsupprullningen i PP:t när Tyler Johnson kvitterar.
Just där hade det inte hjälpt om Belushi Lundqvist hela Blues Brothers-bandet med sig i kassen.
Strålande grannlåt.
* * *
Vigge och Zuke är goda vänner sedan den gemensamma tiden i Modo, men ser inte ut att ha särskilt mycket vänligt att säga varandra under ett minigurgel nere hos Lindbäck.
Det meningsutbytt måste jag komma ihåg att fråga om efteråt.
Kanske säger en brett flinande Zuke som efter ett liknande tjafs på Garden för några år sedan :
– Hedman är en kylling!
* * *
Unge Herr Terho, 6 år gammal och ursprungligen från Stockholm, sköter sig galant när han under det mäktiga matchintrot ångar ut på isen och hetsar igång Forum med en serie tuffa fistbumps.
* * *
Jo, han sa kylling.
Så heter kyckling på norska, tydligen.
* * *
Jag trodde det var Habs-fansen som satt högt upp på kortsidan bakom motståndarmålisen och klappade och skanderade, men det låter likadant ikväll, så jag antar att även
Eller så är det bara Ekeliw som på svenskt vis pumpar igång massorna.
* * *
Konsertpianisten, de nordamerikanska tyckarna är ju överens med dig om 24/7 och jag förstår åsikten, men jag tycker definitivt bäst om serien när tilltalet är som personligast, bakom-kulisserna-inblickarna som mest exklusiva och de ”poetiska” ambitionerna som högst.
Det strikt hockeymässiga tycker jag man kan få på annat håll.
* * *
Tedrickaren får jag alltså stå ut med, men slipper i gengäld bli skymd av en kommentatorsflint på bänkraden nedanför.
Där sitter istället Strålle och täcker delar av blickfånget och det känns ju mest som en ära.
* * *
Nej, skånske Jan – jag har inte äkta hela vägen till Florida för att se på Rangers. Jag har åkt hit för att ha lite minisemester och voila, dom åkte efter mig…
* * *
Callahan och Marc Staal sitter med Strålle på raden nedanför och jag noterar att ingen av dem gör sig skyldig till några överdrivna glädjeyttringar när deras lagkamrater lyckas måla.
Det är bra, pressläktaretiketten får man inte fucka med.
* * *
John J, tack för omtanken, men jag tycker nog inte Rangers är så tråkiga i år.
Dåliga, ja – men de spelar ju mer offensiv och positiv hockey än under Tårtan. Det gäller bara att de lär sig HUR man gör det också…
* * *
Nu får Henke hoppas att han, och Rangers, går in i Aretha Franklin-fasen.
Då kan det bara gå bra.

Det regnar i paradiset, men Henrik Lundqvist är likt Jake och Elwood i ”Blues Brothers” on a mission from God.
Det är så det låter när han efter förmiddagens värmning i Times Forum kommenterar det faktum att han äntligen lämnar bänken och vaktar kassen åt Rangers i nattens möte med Lightning.
Han pratar inte om nervositet, frustration eller om den oerhörda press han måste känna när han efter åtta år som golden boy i New York står vid randen av möjligheten att förlora förstaspaden.
Han pratar om en mission.
– Jag ska upp på min normala nivå…det är min mission. Mitt mål och min mission, säger han lugnt men sammanbitet.
Så i bildlig mening får vi se det som att Kungen ikväll tar på sig svart kostym och liten hatt och mörka solglasögon, sätter sig tillrätta i Blusmobil, rattar in en Ray Charles-dänga på radion och går John Belushi on our asses.
Det låter som nåt att se.
* * *
Jodå, jag hittade Youngblood Ekeliw i stöket nere på Champions framåt midnatt igår – i full julgransdekoration.
Lightning-jersey, Lightning-keps, Lightning-sjal.
– Så dålig match var det inte, sa han och fingrade ivrigt på den nyinköpta kepsen.
Jo, det var det – men en supporter av den kalibern förväntas givetvis inte se det, han eller hon får sitta med sin blaskiga Bud Light och ha det där saliga leendet klistrat över hela ansiktet.
* * *
Lundqvist är nu inte den ende svenske målvakten med en mission i Forum ikväll.
Anders Lindbäck återfinns i kassen på andra sidan också – back-to-back-kväll som det är för hemmalaget.
Blågul målvaktskamp alltså.
Alltid kul.
* * *
Bloggen träffade fler landsmän än Ekeliw i stöket på Champions – den förträffliga sportbaren på Marriott-hotellet – igår kväll och vet därför att det är djurgårdaren Sami Terhos sexårige grabb som kommer ut på isen som Lightnings maskot strax före första nedsläpp.
Det är svenskar överallt!
* * *
Det är inte bara Lundqvist själv som har pressen på sig – och vi pratar här om mer press än han på ett personligt plan nånsin varit med om – att vara i det närmaste perfekt när han efter tre matcher på bänken gör comeback.
Om han är John Belushi måste lagkamraterna vara James Brown och hans församling kyrkan i början av ”Blues Brothers” framför sin gamla frälsare.
– Ja, det är dags nu. Vi måste ge honom en riktigt bra insats och det känns som vi kan göra det. Vi har spelat bättre på slutet, säger Hagge Hagelin bär jag lyckats avbryta honom under ett förtroligt samtal med bänkgrannen Big Rick Nash efter förmiddagsövningarna.
Han tror också att hans kompis, som han firade jul med i Hell’s Kitchen, är redo att återta sin självklara plats på kungatronen
– Det känns så. Nu kör han, heter det.
* * *
Sen dök kollegorna från New York upp på Champions också, glada i hågen och ivriga över att få diskutera blågul OS-trupp.
Strålman borde ingå, löd kontentan.
Ja, jag börjar nästan luta åt det, jag med.
* * *
Eftersom de som bekant lirade igår har Lightning så kallad ”optional skate” idag och Vigge Hedman håller sig utanför isen.
Men jag ser honom när han strax efteråt går för att äta lunch – i T-shirt, shorts och badtofflor.
Det är vardagsoutfiten för Bolts-lirarna, det – året runt.
Inga andra har det så bra.
* * *
Strålle var för övrigt på isen under morgonvärmningen, men spelar inte ikväll.
– Vi tror inte att det är allvarligt, men han kände sig inte tillräckligt bra för att kunna vara med i den här matchen, meddelar Vigneault, även han i slappa shorts, efter träningen.
* * *
Själv tog jag det påfallande lugnt under härjningarna på Champions, men låg sen och läste Michael Connellys ”The Black Box” till långt in i gryningen.
Så skyll på Harry Bosch – den coolaste polisen i hela Los Angeles – om jag verkar lite trött och seg under den här live-sändningen.
* * *
Trots att de förmodligen flyger till Sotji tillsammans har Vigge inga planer på att hjälpa Henke att hitta OS-formen just ikväll.
– Nej, vi kan ju inte göra det, säger han och vaggar lite lätt i sina tofflor.
Ah, det är väl en fråga om prioriteringar…
* * *
Idag är det rena zoo:et på Marriott. Lokala hjältarna LSU ska möta Iowa Hawkeyes i Outback Bowl på nyårsdagen och hela jävla Iowa – skrudat i svart och gult – har flugit ner och tagit in på ”mitt” hotell.
Jag har inte sett sån kaos i lobbyn sedan republikanska partikonventet förra sommaren, när Secret Service hade spärrat av och isolerat hela etablissemanget.
Något liknande skulle behövas nu, inser man när man ser hur mycket Iowa-bor hinkar i sig redan till lunch…
* * *
Vigge är överens med bloggen om kvaliteten på gårdagsmatchen.
– Vi hade turkey legs, säger han.
Jag gör mig inga illusioner om att det ska rubba Ekeliw i övertygelsen om att det var rena playoff-dramat.
* * *
Meh, jag får samma tedrickande fåne som granne på pressläktaren ikväll – och doften är fortfarande lika bedövande hemsk.
Vad är det för människor som frivilligt dricker saker som luktar som en tandläkarmottagning?
* * *
Zuke spydde morgonen före Washington-matchen, inte av nervositet utan på grund av en bug, och tyckte han själv att han spelade därefter.
Men nu är han bra igen.
– Ja, nu finns det inga ursäkter, klargör norrmannen.
* * *
– Gimme some lovin, får Belushi Lundqvist säga åt sina kamrater när lagen nu återvänt till omklädningsrummen efter matchvärmningen.
För snart är det dags:
Blues Brothers-show i The Forum.

Tampa – Montreal 1-2 (Slut, straffar)
* * *
Det är inte ofta jag ser en match live utan att lämna åtminstone en liten referat-skvätt till redaktörerna hemma i Stockholm, för vadå – när man ändå är på plats liksom…
Men ikväll gav jag faktiskt fan i det.
Vad skulle jag ha rapporterat?
Att Lightning hade vad Babcock nere i Fort Lauderdale beskrev som ”turkey legs” i två perioder, men kom igång hyggligt i tredje, dock utan att kunna utnyttja chanserna och så blev det straffavgörande?
Äh.
Zäta och hans comeback förtjänade hela NHL-utrymmet på sajten denna morgon och sen får Youngblood Ekeliw säga vad han vill.
* * *
Spoiler-alter om 24/7:
Det var ett mycket bättre, personligare och mer besjälat, avsnitt ikväll, med närgångna porträtt, intima hemma-hos-scener och till och med Zäta i soloräder på en frusen sjö i snöigt Michigan.
Synnerligen ocensurerat trashtalk på isen fick vi oss till livs också, som när Islanders Matt Martin – och nu blir det jätte-spoiler, blunda om ni inte vill veta – avslutade ett gurgel med Drew Miller med kommentaren:
– Now go dye your hair.
Ouch.
Drew Miller är, sina blott 29 år på jorden till trots, lika gråhårig som 46-åriga bloggare…
* * *
Hinner aldrig på vare sig Vigge eller Dogge efteråt, men åker hiss med Mattias Öhlund.
Det verkar som att det inte blir så mycket mer hockey för honom, ”man måste vara realist” heter det, men han vet fortfarande hur man klär sig med stil när man går på match.
* * *
Nu vill man bara veta vem som var tomte hemma hos Alfie.
Jag har sökt svaret på sms, utan framgång, och kan bara spekulera.
Zäta, lyder mitt bästa tips.
* * *
Nu sms-ylar Ekeliw nerifrån baren att han snart går hem om jag inte kommer ner, så jag måste väl kila.
Mer från Tampa imorrn, utlovas härmed.

Straffar blir det – givetvis, eftersom jag vill hem och se 24/7 – och Montreal vinner.
Lite mer sen, typ.