NY Rangers – Calgary 2-2 (Period 2)
* * *
Joho, vi sa att Hagge behövde en bra kväll, va?
Han sneakar in kvitteringen, köksvägen, efter sju och en halv minut och sen är det som att kärnreaktor går igång i den södermanländska bröstkorgen
Han är överallt hela tiden, skapar chanser on demand och vill verkligen, verkligen sätta några till.
Eller med andra ord:
Han blir sig själv igen.
* * *
Henke har en sån där svår period när motståndarna bara kommer i ströattacker, men varje gång DelSkrutto är inne och sprider puckarna omkring sig blir det livsfarligt.
Han borde få följa med Asham upp till Hartford imorrn – och bli uppmanad att skaffa lägenhet..
* * *
Backlund är millimetrar från ett andra mål när han för några ögonblick står helt fri framför Henke och pucken studsar mellan skenorna på honom.
Det hade varit nåt.
* * *
Dylan McIlrath går sin första fajt på den stora scenen och, well, han kunde fått en enklare danspartner än McGrattan.
Bortaseger på poäng, tämligen klart.
* * *
Det är genuin söndagkväll på läktarna under första halvan av matchen, men nu har de hårt prövade fansen vittring på poäng och stämningen börjar bli riktigt vildsint.
* * *
Sekvensen när Falk får pucken av Lundqvist bakom kassen och i nåt slags panik skjuter den i sargen är minst sagt underlig.
Kortslutning, kan vi kalla det så?
* * *
Kan ingen alls kommentera nu?
Jag blir helt deprimerad, era kommentarer är för mig vad bensin är för Lundqvists sportbilar.
* * *
På onsdag kommer Pittsburgh hit.
I’m just saying.
* * *
Oh, fyra-mot-tre-läge!
Det vet mångåriga läsare hur mycket vi diggar i den här bloggen.
Jag vill minnas att jag en gång jämförde det med tamburin i poplåtar.
Så grymt – och ändå så ovanligt.
* * *
Enligt Brandh är det lättare att få fram kommentatorsfältet i Safari – men omöjligt i Firefox.
Det är det enda tips jag, en sann teknikanalfabet, kan komma med i det här läget…
* * *
Om det inte redan varit tamburinläge kan vi ju vara hundra på att McDonagh åkt ut när han använder Cammalleri som privat pinata – och fått ett halvår på kåken om det varit ute på stan.
* * *
Stor-X:et, Jan Erixon, är i huset, blir inzoomad i jumbon och får tillbörliga ovationer från sina gamla fans.
* * *
Förlängning och straffar, ska vi tro det?
I vilket fall:
Slutrapport kommer.

NY Rangers – Calgarý 1-2 (Period 1)
* * *
Det håller på att gå alldeles åt helvete för Rangers igen.
Dom börjar i ursinnigt tempo, men har som vanligt stelkramp i avslutningarna – och så går det som det brukar.
Flames får ett PP, Mikael Backlund gör mål direkt och det bräckliga hemmalaget faller ihop igen.
Efter att Glencross gjort 2-0 också – främst för att Rangers-backarna ser ut att ha börjat fira jul i förtid och tycks vilja dansa runt granen – har dom dock lite flyt. Rämö öppnar en lucka lika stor som Grand Canyon och i den kan Stepan, av alla, stoppa in en reducering.
Därefter blir det riktigt bra bett i attackerna och med lite tur…
Men ja, ni vet.
Dom hade behövt det där första målet.
* * *
Det känns verkligen underligt, men jag blir nervös varje gång Flames får chanser på Henke – särskilt i inledningen
Så har det aldrig varit tidigare, inte en enda gång under de åtta år jag suttit här och följt honom, men situationen håller på att bli extrem i New York och jag vill honom så väl, önskar verkligen att det ska gå bra och får ont i hjärtat när det inte gör det.
Nu kan ingen påstå att han begår några grövre misstag – tvärtom klipper han snyggt med plocken i ett läge och rånar sen Bouma i ett friläge – men två mål går in och det bara lyser frustration och olycka om karln.
Henke skulle behöva a break, som dom det heter här.
* * *
Men ibland är motståndarna bara bra också.
Backlunds styrning vid 1-0-målet är riktigt fin.
Så presenterar man sig när man kommer till storstan
* * *
För att vara två lag som i princip aldrig möts tycker Rangers och Flames påfallande illa om varann.
Så här infekterat och grinigt har det inte varit på den här isen sen saknade Sean Avery var med och underhöll.
* * *
Finländska kollegor – vi kan kalla honom Jarkko – påpekar att Flames målisen heter Rämö och inget annat.
Sure, men det blir fortfarande Kramo när man tittar i de engelskspråkiga protokollen, så jag får ändå associationer till de arbetsbodar och blästringsanläggningar farsan brukade hyra ut.
* * *
Det här är alltså första gången sedan november 2010 Calgary Flames är i stan.
Över tre år sen alltså.
Undra på att det er lite vilsna ut i inledningen
* * *
Nä, det där med Hagge i en Asham-lina var ju helt fel. Asham är scratchad – och sitter snart på 95:an norrut, mot Hartford.
Och Hagge lirar med Boyle och Dorsett.
* * *
Lord Sebastian, säger Tatar att Kron Wall of Pain uppför sig som en 60-åring? Det låter mer rimligt och i så fall står jag corrected.
* * *
Jag förstår att det fortfarande är krångel med Disqus och beklagar djupt. Fick inget svar av teknikmänniskorna i fredags, förmodligen var de lediga, men imorrn ska vi verkligen ta tag i det här.
Ni är den här bloggen i lika hög grad som jag och den tappar enormt om ni inte kan kommentera.

Hej på er – och happy tredje advent.
Bloggen är tillbaka på Garden, som utlovat, men jag har haft andra åtaganden under dagen, kommer senare och måste fortsätta putsa på en lång text även här i det trånga pressrummet.
Så det blir ett betydligt mer kortfattat intro än vanligt.
Vi försöker ta igen det under själva matchen, ok?
* * *
Alla blickar är på Kung Lundqvist ikväll.
Han står igen och vi undrar alla – kan han häva sig upp ur karriärens hittills mest monumentala funk?
Själv säger han, till New York Post, att han förmodligen försökt göra för mycket i tidigare matcher, att det känts som att han behövt rädda hela säsongen med varje ingripande, och att det förmodligen blir bättre om han försöker slappna av och inte tänker så mycket.
Hoppas.
En svår kväll till och jag börjar bli riktigt orolig…
* * *
Calgary Flames…jag vet inte riktigt. För bara några säsonger sedan var det en av de roligaste, mest sevärda attraktionerna i Kanada, men nu – under en rebuild som aldrig – känns det snarast som det north-of-the-border-lag som kittlar allra minst.
Men de har snygga bortaställ, Matt Stajan verkar vara på gång och Mikael Backlund ser man alldeles för sällan, så här ska ändå inte klagas.
* * *
Det har varit basket under dagen idag också.
Varje söndag nu.
Den här hallen utnyttjas hårdare än Mike Tyson av Don King.
* * *
Big Rick Nash är med i hissen upp från entréplanet idag.
Han har lurar i öronen, nickar vänligt när MSG-personal hojtar ”go get them tonight, Rick” och ger överhuvudtaget ett påfallande vänligt intryck.
* * *
Ja, he he, jag glömde ju det bästa i första 24/7-avsnittet:
Tomas Tatar får dra förstauppställningen i Wings omklädningsrum före hemmamatchen mot Panthers och beskriver Jonathan Ericsson som ”utsedd till den snyggaste idrottsmannen i GQ”.
Ja, han kallas ju inte Fabio utan skäl.
* * *
Wow, Capitals har verkligen blivit grymma på att komma igen och vända i slutet av matcherna.
Tänk när dom börjar spela i 60 minuter.
* * *
Däremot yrar Tatar när han beskriver Kron Wall of Pain som en 32-åring som beter sig som en 16-åring.
Kron Wall of Pain är ju i själva verket en professorslik elder statesman.
* * *
För Rangers del handlar det väldigt mycket om första målet ikväll.
De enda gånger de lyckats vinna i den här säsongen är när de gjort det – jag tror varje gång, faktiskt – och nu är det kollektiva självförtroendet så bräckligt att allt är förlorat varje gång laget hamnar i underläge.
Så håll utkik på det.
* * *
Titta här nu då – bloggen har lämnat Gris Olle-hörnet och flyttas i prime location-riktning centralt på pressläktaren.
Lycka.
Tänk vad ett litet samtal med rätt sorts personer kan göra…
* * *
Mikael Backlund kliver fram och hälsar när jag kommer vaggande genom den bakom-zamboni-korridor där Flames har sin fotbollsvärmning.
Sånt ger alltid extra guldtstjärna i den här bloggen.
Det visar sig att de kanadensiska gästerna hade svårigheter att flyga hit från Buffalo igår kväll och inte hann njuta så mycket av att få besöka världens bästa stad.
Det tvivlar jag inte på, vi hade vinterns första riktiga storm igår. Jag gick ut när det var som värst, för att handla cigaretter i närmaste kiosk och tro mig – den korta promenaden, på ungefär hundra meter var som en expedition med Skinnarmo till Nordpolen.
* * *
Det slår mig plötsligt att skriver man Karri Ramos namn som vi brukar skriva Bryan Allens så blir det K.Ramo och på Kramo, uthyrningsfirman, jobbade min pappa i många år.
Ja, jag ville bara få det sagt.
* * *
Fan vad coolt att sitta så här bra, kan jag konstatera redan under värmningen.
* * *
När jag spelade den här matchen på Playstation igår ikväll vann Rangers med 9-2 och Del Zotto gjorde hat trick.
Om det händer i verkligheten lovar jag sluta dricka kaffe.
* * *
Har inte sett Brian Burke ännu, men jag hoppas han följt med sitt lag och visar sig snart. För det är alltid en syn, han har en aura som Hollywood letar efter när riktigt tunga maffiabossar ska castas.
* * *
Ojvoj, någon föreslår att uppvärmningssången ”Where the Streets Have no Name” borde döpas om till ”Where the Team Has no Wins”.
Now, det är väl onödigt elakt…
* * *
Han började i förstakedjan senast. Nu är Hagge nere i fjärdeformationen med Boyle och Asham.
Hm, han skulle också behöva en bra kväll snart.
Just nu är Strålle Rangers överlägset bäste svensk.
* * *
Gametime – i vad som känns som en av de viktigare matcher Henrik Lundqvist, för egen del, spelat sedan han kom hit.

Det är så Carl-Gustaf Lindstedt – Toronto-coachen Randy Carlyle – säger när han uppmanar sina spelare att ta vara på fler av de returer unge Kings-målisen Jones sprider omkring. sin
– Feed the fucking chickens!
Av alla minnesvärda citat i första avsnittet av 24/7 är det framförallt att det som stannar kvar hos mig.
Feed the fucking chickens…det ska jag börja säga i alla sammanhang i fortsättningen.
I övrigt:
Fyra starka plus.
Säsongspremiären rymde inga klassiker av den oförglömliga sort som när Boudreau svor som en Joe Pesci i ”Casino” i Capitals omklädningsrum eller Bäckis sjöng ”Helan går på” julfest hemma i Arlington.
Men man kan ju lugnt konstatera att HBO och deras produktionsteam fortfarande vet hur man skapar oemotståndlig hockeyporr
Det är ju liksom inte bara det att man får följa med in i miljöer som vanligtvis är off-limits för alla, inklusive snokande bloggare som den ni läser just nu.
De filmar, och presenterar materialet, så suggestivt och snyggt, ger det sån förtätad känsla, att det blir rena rama filmpoesin.
Ibland – särskilt när de de knyter ihop pojkdrömmarna på utomhusisarna med strålkastarskenet på NHL-scenen – är det så det stockar sig i halsen, faktiskt.
Och Liev Schreiber är alltjämt den ultimata speakerrösten. Vem hade anat det när man satt och suckade åt honom i ”Scream”?
Några höjdpunkter från första avsnittet.
– En fin hemma-hos sekvens med Alfie och hans familj. Den slutar med att legendaren och hans fyra söner kör till en nerstängd The Joe och åker grillor. Det är en riktigt fin femma han har där hemma, Alfie.
– Randy Carlyles rostade macka fastnar i rosten under en frukost med laget på Leafs träningsanläggning. Jo, till och med det lyckas HBO göra kul.
– Ett uppmickat slagsmål med Joffrey Lupul och Voynov i Kings. Man har ju förstått att spelarna inte direkt utbyter artighetsfraser under sånt gurgel, men shit. Lupul får tvätta munnen med tvål efter det utbrottet.
– Todd Bertuzzi dricker Corona, med limeskiva, under ett besök i Floridas sol och det ser väldigt, väldigt gott ut.
Och så vi får vi träffa Elisha Cuthbert hemma hos kapten Phaneuf.
DET vill bloggen definitivt se mer av!
* * *
Det blir alltså femton matchers avstängning för Shawn Thornton. Mer än jag trodde, men Shanahan och hans medarbetare får härmed en bloggapplåd. Överfallet på Orpik var helt galet och det är bara i sin ordning att ligan markerar Hårt.
* * *
Tårtan är ändå en grym coach ibland.
I natt tog han en timeout när Bruins gjorde 1-1 i , skällde ut Canucks-spelarna så saliven stänkt – och sen åkte de ut och körde över finalmotståndaren från 2011 och vann med 5-1.
* * *
I 24/7-avsnittet nästa lördag vill se mer av The Mule, säger jag.
* * *
Det ska bli fint väder, jag har en del annat att stå i och hemmalaget har inte precis ställt till med några stora shower as of lately.
Men jo, jag tror nog ändå jag går och ser Rangers och Flames på Garden under söndagkvällen.
Vill ni vara med och tjattra i spåret är jag mycket tacksam.

NY Rangers – Columbus 2-4 (Slut)
* * *
– Varför the fuck bor jag inte i Florida?
Så var det en tjomme som skrek rakt ut när jag i januari 1995 kom ut från gamla hallen i New Jersey, i Meadowlands, efter en match mellan Devils och Penguins och isvindarna som slet i oss som stod oskyddade i kön till bussen tillbaka mot Manhattan gick rakt in i själva skelettet.
Jag vet inte riktigt varför, kanske för att han lät så uppriktigt desperat, men det fastnade hos mig och när det nu, snudd på 19 år senare, är precis lika mördande kallt när jag kliver ut på åttonde avenyn trycker jag ur mig samma stridsrop.
– Varför det fuck bor jag inte i Florida?
Jag får inget svar.
* * *
Säg vad ni vill om Henke, men han flyr inte undan sitt ansvar och skyller inte ifrån sig.
Målvakter som blir utbytta brukar mycket sällan behöva prata med media, men svensken stannar kvar i omklädningsrummet och hymlar inte för ett ögonblick.
– Jag skadar både mig själv och laget när jag släpper in de där tidiga målen. Jag måste vara bättre men har inte mycket till självförtroende just nu, säger han tyst.
* * *
Varken Panthers eller Lightning är väl heller CCCP just , men det känns dessutom som man skulle få se roligare hockey om hade sin vinterboning i The Sunshine State.
Hörrnu, chefredaktör Helin, Tampa eller Fort Lauderdale…vad säger du?
* * *
Hagge avvisar inte helt tanken på att utespelare som under flera år vant sig vid att Henke alltid bailar ut dom slappnar av för mycket när han står och sedan höjer sig är orutinerade Talbot kommer in.
– Det kan vara så, helt omedvetet, men det är ingen ursäkt. Vi måste alla höja oss individuellt, oavsett vad målvakten heter, säger han.
* * *
När Sam Rosen och hans mångårige bisittare John Davidson – numer högste chef i Columbus – avslutar en intervju i sista pausen med en lång bamsekram är intet öga torrt.
* * *
Den nya voicerecordern sviker svårt och piper fler gånger så högt under Vigneaults presskonferens att jag får onda ögat av Rangers PR-man.
Det blir farmarligan direkt.
* * *
Jag är fortfarande lite tagen av att Omar var på den här matchen.
* * *
Frågan är vad Vigneault, och Rangers, ska göra för att ta sig ur den här gropen.
Det är inte direkt ligans creme de la creme-lag de förlorat mot under senaste veckans långa hemmastand.
Vad händer när Penguins dyker upp nästa vecka?
Trejder, säger jag. Det måste till lite trejder.
* * *
Nu skulle det ha smakat med lite Erik Karlsson, men jag kan inte gärna mala hans bönor under skosulorna, så det får bli en vanlig kopp amerikanskt blask i den kalla decembernatten.
Jag återkommer på lördag – framförallt med en ingående rapport från första 24/7-avsnittet.

Blev lite drama ett tag efter Dan Girardis reducering, men nu sätter Jackets 4-2 i tom…nej, Talbot stod där, men det såg ut som tom kasse.
Fjärde raka hemmaförlusten och rätt rejäl kris på Broadway nu.
Om det kommer det en skvätt till vad det lider.

NY Rangers – Columbus 1-3 (Period 2)
* * *
Här händer inte mycket.
Rangers försöker men kan inte och ser framförallt i två powerplay ut som om…ja, jag vetifan vad dom ser ut som, men i alla fall inte som ett professionellt hockeylag i numerärt överläge.
Jackets, å sin sida, spelar på säkerhet och gör det bra.
* * *
Även Blue Jackets har tvingats byta målis, men Vigneault måste vara avis.
McKenna kommer in enbart för att McElhinney gör illa sig…
* * *
Som den gode Pat Leonard skrev nyss:
Det enda som saknades i första var ju att Anisimov gick ner på knä och fyrade av den klassiska målgesten Tampa tyckte så mycket om!
* * *
Talbot har inte utsatts för the blitz of London 1940 sedan han kom in, men det han gör, det gör han med stort lugn och ackuratess.
Bra målis, unge Cam.
* * *
Nu är det en Gris-Olle-kompis som vill ha kontakt under pågående match också.
Han hojtar och gapar och vill ha uppmärksamhet, av övriga kommentarer att döma för att han vill ha bekräftat att Girardi borde trejdas till Nordkorea och få samma behandling som Kim Jong Uns nyligen avsatte farbror.
Bloggen bara borrar ner huvudet i tangentbordet och låtsas inget höra, men det kan bli besvärligt en hel match.
* * *
Allvarligt, vad väntar Sather på?
Om det finns någon som vill ha Del Zotto är det väl verkligen bara göra trejden nu – om han så bara får en kopp kaffe i utbyte.
* * *
Elaka amerikanska kollegor kommer fram och undrar om jag tänker ställa några OS-frågor till Henke efteråt.
Ja, jag vill komma hem med en klubbhandske nerkörd i halsen…
* * *
Wow, årets inzoomning i jumbotronen:
Omar från ”The Wire”.
Jovisst, Michael K Williams – som spelade Baltimore-ghettots egen Robin Hood – är här ikväll.
Jag gör vågen för mig själv på pressläktaren.
* * *
Garden buar när Duuuuuuby åker ut för high sticking, men det är svårt att avgöra vad det egentligen betyder.
Så lät det ju när han gjorde nåt bra som Blåskjorta också.
* * *
In med Hedbä!
* * *
Jag har mailat de som har tekniskt ansvar för bloggen, men på era beskrivningar låter det som att det är Disqus som ändrat rutinerna och det kan vi inte göra något åt alls.
* * *
Nu bräker och brölar Gris-Olle så våldsamt att det börjar bli tröttsamt. Jag lyssnar hellre på grannens dammsugare en tidig söndagsmorgon.
* * *
Tips från kommentatorn Sebastian Wiberg:
”lättast att hitta fältet att kommentera var att öppna upp senaste inlägget i ett nytt fönster eller flik sen går det att kommentera som vanligt”.
* * *
Nu är det läge för en vurre här.
Vi hörs efter slutsignalen.

NY Rangers – Columbus 1-3 (Period 1)
* * *
Efter matchen mot Nashville i tisdags sa Henke att den pågående svackan, lagets såväl som hans egen, är den tuffaste han upplevt under sina år i New York.
Jag är ledsen, men den blev just ännu tuffare.
Rangers är sämre än ett korplag och själv har han så bräckligt självförtroende att allting går in och efter tre i röven på knappt nio minuter blir han utbytt.
Oj.
Voj.
* * *
Duby Duby Doo tas inte emot på nåt särskilt sätt alls, men så är det inte heller fler här än på en eftermiddagsvisning av senaste Vince Vaughan-komedin på biografen i Kips Bay.
Den senaste tidens brist på underhållning i kombination med Columbus brist på stjärnglans inverkar synnerligen menligt på pappa Dolans bottom line.
* * *
Jo, man kan tycka att det bara är första målet – det som Lord Calvert prickar in efter 38 sekunder – Henke ska ta, men högst ett av de övriga hade gått in om han varit sig själv.
The magic är för tillfället gone.
I vad mån det motiverar de hånovationer som regnar ner från läktarplats när han stoppar en lös puck kan dock verkligen diskuteras.
* * *
So far är McIlrath bara ”Empire Burlesque” – på sin höjd.
* * *
Anisimov får in en replik på Sather, men Henke kan trösta sig med att Duby i alla fall inte sätter några puckar på honom.
De är goda vänner och en fullträff från hans sida hade svidit nästan lika mycket som en från Loui och Fast Freddy Shoestring.
* * *
Hagge är tillbaka i förstakedjan med Richards och Big Rick – och Strålle bildar första backpar med Ronald Mcdonald (ja, McDonagh alltså).
Välförtjänt, Strålle har – som vi konstaterade redan i förrgår – varit en av få Rangers-backar det gått att titta på den senaste tiden utan att klia sig hjässan.
* * *
Vem står och bökar med kaffebryggaren i presspentryt efter matchvärmningen om inte Peter Laviolette.
Han kanske ska kolla om det är nån idé att tacka ja när Sather erbjuder honom Vigneaults jobb…
Ett alternativ är förstås att han kollar spelare för det amerikanska OS-lag han är med och ansvarar för, men jag vet inte jag.
* * *
Åh, herregud Sebastian Wiberg, de bästa historierna från hotell Hulingen förtjänar en helt egen blogg.
Men i den skriver jag i så fall anonymt, för annars blir jag stämd.
* * *
Hedbä har en stol på pressläktaren ikväll också, men syns inte till. Det känns nästan som att isen inte är här. Det blir ingen riktig match.
* * *
Det kan tyckas ironiskt att Rangers börjar spela, och till och med reducerar, först när Talbot tagit över i kassen
Men det säger ju egentligen inget om Henke.
Det är bara den typ av reaktion som SKA komma när coachen skakar om med målvaktsbyte.
* * *
Det sägs mig att kommentatorsspåret är svårt att hitta efter uppgraderingen av utseendet – en lika stor överraskning för er som för mig – men som jag förstår saken räcker det med att klicka på pilen längst ner så kommer man dit man ska.
* * *
Nya elsladden gör en kanonmatch, kan jag meddela.
* * *
1-3 mot Columbus efter en period…ja, jävlar.
Det här kan bli en kväll att minnas på många sätt.

Ni vet vad dom säger:
En motgång betyder i sig ingenting. Det är hur man reagerar på motgången, vad som händer efteråt, som definierar vem och vad man är.
Så nu knyter vi bägge nävarna och visar var både skåpet och byrån ska stå här.
Ja, jag talar förstås inte om New York Rangers – dom får reda ut sina trauman på egen hand.
Det är bloggen som, vildögd och vrålande, ska komma tillbaka med texter det formligen slår flammor om efter den patetiska insatsen i förrgår.
Vi gör det här – i det mytomspunna arena där bloggen föddes för drygt sex år sedan.

* * *
Columbus Blue Jackets.
Det låter inte som det ideala materialet att jobba med när en skribent vill skaffa sig upprättelse och ta revansch.
På papperet finns det tvärtom inget mer färglöst och osexigt lag i hela NHL – med möjligt undantag för Florida under tunga svackor, men dom har ju Barkov och Huberdeau och Bjugstad och för fan Tim Thomas nuförtiden.
Just ikväll, och just här, kan dom dock vara helt perfekta för ändamålet.
Med Duby Duby Doo Dubinsky, Gabby Gaborik, Anisimov, Tuytin och mini-X:et Erixon i laguppställningen är ju Jackets rena rama Rangers west och för flera av dem är detta första besöket på Garden sedan de skeppades till Ohio.
Såna gånger blir det ofta åka av och det känns i luften som att jo, det här blir en sån kväll.
* * *
För att ta sig från pressentrén på gatuplanet på Garden tar man hissen – en av stans långsammaste, som minnesgoda läsare minns att den genom åren kallats här – till plan 6 och har man tur stannar den på tredje våningen på vägen upp.
Då får man nämligen en snabb skymt av det som verkar vara arenans djupaste källarvalv, komplett med underlig snickeriverkstad och förråd för attiraljer som inte använts sedan Elvis gjorde sitt klassiska MSG-framträdanden sommaren 1972.
Där är det lätt att föreställa att det bor nån gammal eremit till vaktmästare som inte sett dagsljus på decennier och alltid följer det som händer några våningar ovanför på en liten transistor, som den antike vaktmästaren Bruce Willis hittar i en likadan källare på Dulles-flygplatsen utanför Washington i ”Die Hard 2”.
Ja, förlåt för den lilla urspårningen – min fantasi tar mig ibland på små resor och den där lugubra tredje våningen kittlar mig…
* * *
Ofta försöker ju de inblandade spelarna snacka ner såna här tillställningar på förhand och ljuga om att det är som vilken match som helst, men god bless Duby Duby Doo Dubinsky.
Han säger precis som det är till Columbus Dispatch.
– Jag vill visa Rangers ledning att de gjorde fel som trejdade bort mig och jag vill att de ska sitta och önska att de hade behållit mig.
Right on, Duby Duby Doo!
* * *
Kolla vad som slutligen kommit med posten från north of the border.

Javisst, nu kan jag dricka Erik Karlsson.
Jag måste dock skaffa en kaffekvarn först, för det visade sig att det var 2 kilo omalda bönor jag beställde.
Något snopet.
Men hey, jag fick en bild av kaffefabrikanten himself och ser bara det som en av årets julklappar.
* * *
Rangers har kallat upp Dylan McIlrat från Hartford.
Han ska vara en stor och elak back och har de facto 115 utvisningsminuter på 24 matcher i år.
Kanske är det vad Blueshirts behöver just nu, vad vet jag, men heter man Dylan har man den här bloggen på fall redan innan man knutit på sig grillorna.
* * *
Duby säger i samma Dispatch-intervju att det förmodligen känns precis likadant för Brassard, Dorsett och Moore.
Ja, säkert.
Skillnaden är att de inte har tillräcklig talang för att kunna iscensätta några revanscher.
Columbus-ledningen kommer bara att nicka belåtet åt vad de ser…
* * *
Bloggen nyser i pressrummet och inte en jävel säger ”god bless”.
Vad fan.
* * *
Big Rick Nash vill såklart också briljera mot sitt gamla lag, men han har ingen hämnd att utkräva på Columbus.
Han ville ju själv lämna Ohio – med samma hetta som Sue Ellen ville lämna JR när hon hade kärat ner sig i Cliff Barnes.
* * *
Lundqvist startar ikväll igen.
Som sagt:
Nu ska kungen få jobba.
* * *
Som för att markera att vi börjar om från början ikväll har jag en helt ny voicerecorder med mig till kvällens övningar också.
Den gamla Sonyn var lika sliten som korresoffan och gick till slut inte att hantera, den slog på sig själv i de mest olämpliga situationer (till exempel mitt under Vigge Vigneaults presskonferenser…TÄNK om det inträffat under förre Rangers-coachen; hu, jag ligger sömnlös av blotta tanken) så jag fick stövla iväg till Staples och drafta en en ny igår.
Men Sonyn hade egentligen förtjänat en lika ingående intervju som soffan innan sin pensionering.
Den har hållits fram mot alla som varit nåt i NHL de senaste fyra säsongerna och skulle kunna berätta ingående om andedräkter, uttal och uttrycksförmåga bland the superstars i världens bästa hockeyliga.
Må även den vila i frid.
* * *
Duby Duby Doo – för att nu fortsätta fokusera på honom – är utrustad med just den expressiva passion New York alltid älskat och var följaktligen stor publikfavorit här på Garden.
Det ska bli mycket intressant att se vad han får för slags välkomnande under den här hemkomsten.
Jag tycker han förtjänar stående ovationer.
* * *
Jag har en ny elsladd med mig också.
Det känns kanske inte fullt lika signifikativt, fast den gamla elsladden var en lojal och pålitlig medarbetare bakom kulisserna han också.
* * *
Brian Burke var själv chockad och bedrövad när han fockades i Toronto, men upplevelsen mjukade uppenbarligen inte upp det hårdaste hjärtat i hockeyvärlden på något djupare plan, för idag lät han bilan gå i Calgary.
Tuff skit.
Men för all del, något behövde göras hos en klubb som tammefan inte tagit sig till playoff sedan Kenta Nilsson var tonåring (ja, nästan…).
Om burken nu bara förstår att han ska göra en John Davidson och städsla en smart europé som general manager.
Garpen, föreslår jag!
* * *
Givetvis har jag ett batteri Dylan-titlar på lager ifall den här McIlrath ställer till med något spektakulärt.
Just nu känns ”Tangled-Up in Blue” ganska lämplig.
* * *
Eller Hedbä!
Till Calgary alltså.
* * *
Det är väldigt nära till Gris-Olle från min pressläktarflank och så här strax innan värmningen kommer han och hans polare gärna fram och står och blänger och pekar och diskuterar vad det är för lugubra figurer som sitter med laptops och skriver skit på hockeymatcher.
Biffen vinkar glatt
* * *
Gaborik?
Nej, han är skadad – till allmän chock, right? – och spelar inte ikväll.
Det känns bittert, när han är på humör – och det hade han garanterat varit ikväll – är han en av hela idrottsvärldens största attraktioner.
* * *
U2:s ”Where The Street Have No Names” är numer stående inslag under värmningarna i the wooorld’s most famous arena.
Det borde man kunna skriva nåt roligt om, men jag kommer fan inte på nåt.
* * *
Lill-X:et är inte med, han heller.
Petad, låter det som.
Igen.
Dags för klubbyte där också – han är för begåvad för att sitta på pressläktarna och äta popcorn.
* * *
Det är svårt att fatta att ligan inte bara bestämmer att hemmalagen ska spela i vitt och gästerna i sina förstaställ.
Då skulle ju publiken – och jag… – få se nya, coola färgkombinationer varje kväll,
Istället är det en enda lång parad av vita motståndare säsongen lång och för the average fan går det sannolikt inte att skilja såna som Nashville, Columbus och söndagens gäst Calgary åt överhuvudtaget.
Ja, det har jag tänkt länge på att jag ville ha sagt.
* * *
Ja, hur blev det här nu då?
Nja, nåt Hart Trophy-inlägg är det inte.
Men bättre än senast, det tycker jag.
Nu tar vi några djupa andetag, pumpar kaffe direkt in i aortan och stegrar mot Hemingwayska höjder.

NY Rangers – Nashville 1-4 (Slut)
* * *
Nej fan, nu ska jag se på ”Sons of Anarchy”.
Det var en dålig match ikväll – men en ännu sämre blogg.
Livslös.
Seg.
Tråkg.
Jag får säga som hockeyspelarna – det kommer en såmatch varje säsong, det går inte att göra något åt.
Vi satsar på snabb uppryckning nästa gång.
Hörs på torsdag.