Boston – Detroit 1-3 (Period 2)
* * *
En säregen liten period.
Bruins lyckas under flera långa sekvenser etablera det där karaktäristiskt skrämmande trycket i anfallszonen, det som känns som ett förkroppsligande av basgången i en Meshuggah-låt, men Wings är tajta bakåt, Monstret briljerar – och plötsligt kilar gästerna istället upp och gör två utsökt vackra mål.
Så kan det gå.
* * *
The Mules passning till Stephen Weiss 2-1mål är inte blott en macka. Det är en äkta smålandsrulle, delikatssen som alltid satte extra guldkant på Hultsfredsfestivalen.
Och ska man spinna vidare på det temat så är ju Alfies framspelning till Cleary vid 3-1 en göteborgsk halv special också.
* * *
Det här med Chara ser så seg ut…jag vet inte jag. Visst, han börjar bli till åren men min gissning är att det framförallt betyder att han, nu när han varit uppe i två finaler och allt, har svårt att tända på alla nödvändiga cylindrar i så här tidiga matcher.
Men min gissning kan vara åt helvete, det är långtifrån otänkbart.
Kanske är slovaken slut.
* * *
Nä, jag hittar inte college-professor Mårts i periodpausen.
Kanske missade han anslutningsflyg under resan från Winnipeg, där jag tror han satt och kollade Toby Enström igår.
Well, behöver han hjälp med insidertips kan jag säga att Zäta nog bör få en plats i OS-truppen…
* * *
Bra fråga, Eric J, om var man hittar bästa presskaffet i NHL.
Det är nog i Washington, faktiskt.
Där brygger dom den tunna soppan med en särskild kärlek.
* * *
Micke Samuelsson är alltså healthy scratch.
Undras om han i ett sånt läge tycker att Babs ska gå och ja-ni-vet-vad himself?
Hoppas det.
Det kändes som sörmlänningen växte två klasser när han blev så där arg på Bengt-Åke.
* * *
Det har du rätt i, Alan Wilder. Christopher Columbus-avsnittet var ett av de verkligt stora i Sopranos-sagan och plötsligt slår det mig att det var just här, på denna pressläktarsektion, jag satt när jag fick höra att James Gandolfini hade gått bort och bara minuter senare började den lysande Garden-DJ:n pumpa ”Woke Up This Morning”.
Ett omskakande ögonblick – särskilt som jag mitt i ett finalintro beordrades att skriva en minnestext om min hjälte.
Nå, den här matchen skulle behöva lite av hettan Sil visar i Columbus-episoden.
Det är först nu på slutet det blir lite, lite gurgel – men Wings har alltså inte haft ett endast powerplay.
* * *
Monstret påminner lite om Wille Löfqvist.
Nåt finare kan jag nästan inte säga.
Skulle vara Christer Abrahamsson då.
Men så långt ska vi inte sträcka oss.
* * *
Apropå Chara får jag en bestämd känsla av att han och fellow bjässen Todd Bertuzzi inte kommer äta Thanksgiving-middag ihop om en dryg månad.
Den relationen verkar något infekterad.
* * *
Vad säger Lidas i Viasat-studion då? Han kan inte vara helt missnöjd med det här.
* * *
Det här är såklart inte avgjort.
Det är, som sagt, Bruins som spelar.
Får de bara en reducering kommer det där Meshuggah-trycket intensifieras ytterligare och då kan vad som helst hända.

Boston – Detroit 1-1 (Period 1)
* * *
Ojvoj, Pavel Poet backcheckar åt sig pucken av Bergeron som bara Pavel Poet kan backchecka åt sig pucken, dribblar bort Chara, får över en backhand till Zäta och han väntar – från halvdan vinkel – ut Rask tills liten lucka öppnas och prickar in 1-0.
Ingen tillfällighet.
Just dom två artisterna har varit bäst på rinken i förstaperren.
* * *
Det där med att Loui Loui bara gör snygga mål var kanske…inte helt korrekt.
När han kvitterar Wings 1-0-ledning är det ju den store Johnny Boychuk – som även utan slutspelsskägg ser ut som medlen i Sons of Anarchy – som skjuter honom på honom och sen fladdrar pucken förbi en ställd Gustafsson.
Men en sann måltjuv gör såna också
* * *
Rätt bra period som helhet, får man väl säga.
Det är mycket Bruins i början, men sen ringer väckarklockan även hos gästerna och bortsett från några gånger när hemmalaget får igång sin patenterade heavy metal-forcering känns det ganska jämnt.
Däremot är stämningen lite helgdagssömnig.
Tidvis hör man vad spelarna hojtar åt varann nere på isen – mest ”watch out”… – och det har jag aldrig varit med om i Gaaaaden tidigare.
* * *
Det är klart spännande att Zäta är så här het redan nu.
Han brukar vara lika notoriskt trögstartad som våren hemma i Medelpad, men det här var de facto hans femte mål i årets grundserie.
Vad sa jag, Hart Trophy-nominering i sommar!
* * *
Kollegorna från Detroit på stolarna intill bloggen höjer på ögonbrynen när det meddelas att Monstret får starta i kassen för första gången i år.
Har vi redan gett upp den här matchen, är det till och med en som helt elakt utbrister.
Äh, vadå. Ni ser ju. Dom kommer tvingas skriva hyllningsartiklar om stockholmaren och förklara för sina läsare varför han har det smeknamn han har.
Målet SER lite lökigt ut, men som sagt – puckfan ändrar ju riktning på Loui Louis brallor.
* * *
Dagens stora jubel:
När de, på jumbotronen, visar en vacker touchdown New England Patriots lyckades med igår.
* * *
Söderberg hade, meddelar Boston-kollegor, en finfin camp, men skadade sig i en ankel precis när grundserien skulle börja.
Så där har ni anledningen till att han inte spelar ikväll.
Skada.
* * *
Plötsligt kommer den rödlätte ex-wingen Kris Draper knallande på pressläktaren – med en lika rödlätt liten son.
Det är lite gulligt.
* * *
Jakub Kindl är ingen Usain Bolt direkt behöver vara rädd för.
* * *
Rene Rancourt blir bara skrovligare och skrovligare i rören och låter snart som Rod Stewart utan soul, men ändå.
Det är han som ska sjunga här, allt annat vore…fel.
* * *
Hybrid icing är lika svårt att vänja sig vid som rökförbud på krogen när det infördes.
* * *
August, Loui fick den där turen när du gick fram på Riche och önska lycka till, såklart.
* * *
Nu ska Herr Biff stänka i sig lite härligt blaskigt kaffe.

Det är Columbus Day i den nya världen – då vi firar första gången en snubbe på fånigt manligt sätt var för stolt för att stanna och fråga efter vägen.
Därför:
Matinéblogg i TD Gaaaden i ett soligt, krispigt och friskt Boston.
I ena ringhörnan har vi, förstås, Boston Bruins – och i den andra Detroit Red Wings.
Borde kunna bli riktigt intressant och skoj att se.
Och när vi bjuder upp på så Sverige-vänlig tid, en vardag och allt, räknar jag med duktigt ställ i kommentatorsspåret fajten igenom.
* * *
Det känns lite speciellt att ta den skrangliga industrihissen upp till Gaaadens utomordentligt rymliga och fina pressläktare igen.
Förra gången jag satt här, 24 juni, hade Dave Bolland just fullbordat en overklig sista-minuten-vändning, Chicago Blackhawks var plötsligt Stanley Cup-mästare och redan färdiga alster om det väntade Game 7-dramat i Chicago skulle på sådär tre och en halv minut fimpas och ersättas av den första version om ”svenskarnas mästarjubel i natt” som redaktör Peo Larsson gjort klar att Stockholm skulle ”ha på slutsignal” i händelse av Hawks-vinst.
Färska men likafullt hisnande minnen.
Nu är det vardag igen.
Inga finalloggor på isen, inga flashiga provisoriska pressutrymmen i korridorerna innanför zamboni-entrén, inga larger-than-life-stämningar i luften.
Men vardagen i NHL har sin kittlande charm den också.
* * *
De nya divisionsrivalerna Bruins och Red Wings har redan hunnit avverka ett grundseriemöte här i Gaaaden – förra lördagen.
Då var Bruins rätt överlägsna och vann med 4-1.
Men Red Wings hade spelat kvällen innan, i North Carolina, och att döma av hur Zäta lät på rösten när jag hade honom i luren i förrgår blir det annan ordning nu.
– Det ska bli kul att få spela mot dem utan att ha en match i benen, sa han med med en omisskännlig håll-i-hatten-ton.
Well, well..vi får se.
Det är The Mighty Lagmaskin Boston som står för motståndet.
* * *
Självaste Pär Mårts – just nu ute på säsongens första spionresa – är in the house, noterar jag efter en granskning av sittplatsschemat på pressläktaren.
Och här har han onekligen en diger samling potentiella olympier att granska.
Loui ”Loui Loui” Eriksson och Carl Söderberg (om nu han spelar) i Boston och ett halvt SHL-lag i Detroit: Zäta, Alfie, Kronwall, The Mule Franzén, Jonte Ericsson, Micke Samuelsson och Jocke Andersson.
Jag ska se om jag inte kan få Helene på Detroit Free Press att skriva en lika fin artikel som den Chris Kuc – gemenligen kallad Kucen i den här bloggen ibland; ja, jag är otroligt barnslig – publicerade i Chicago Tribune när förbundskaptenen besökte United Center häromdagen.
”Slightly balding, with glasses perched on his nose, the man resembled a collge professor than an influential hockey coach. But Par Marts had traveled a great distance to watch, among others, Blackhawks defensemen and countrymen Johnny Oduya and Niklas Hjalmarsson”, inleddes aktstycket.
Hm.
Jag hoppas jag hittar the slightly balding college professor från Västerås här uppe och kan rapportera vad han tycker om den blågula insatsen idag.
* * *
Om nytillkomna läsare undrar varför jag envisas med att kalla TD Garden för Gaaaaden är svaret att de talar så i den här stan.
De bor i Baaaaston och går på Gaaaaden och tycker det är Laaaavely att man är här och hälsar på.
* * *
Man får hoppas att Red Wings kan byta om utan att bli yra idag.
När vi efter en liten pressbankett i hallens inre gick förbi gästernas omklädningsrum den där gyllene finalnatten i juni hade Blackhawks just avslutat sin inledande segerfest och den såg ut att ha varit ett slag av den sort vars spår inte går att få bort med mindre än att Anticimex, nationella insatsstyrkan och ett par voodoo-präster kallas in.
Jag räknade till tre hundra tömda champagne-flaskor – bara vid Patrick Kanes bås.
* * *
”Eriksson…är han en tuffing”, frågar piccolon som hjälper mig att få en taxi utanför hotellet i den arla morgonstunden.
Nej, det kan man kanske inte säga.
Men han gör mål.
Det första i Bruins-uniform kom mot Columbus i lördags, fler är att vänta – och merparten lär bli väldigt läckra.
Som Tuukka Rask sa efter segern i Nationwide Arena:
– Han gör bara snygga mål, känns det som. Det är likadant på träningarna. Han vill inte göra några andra typer av mål.
Loui Loui forever, jublar bloggen.
* * *
Det är ju inte som under finalerna, när de serverade hummer och min matglade sidekick Eken såg ut som att han vunnit på Mega Millions, varit på date med Brooklyn Decker och fått se Brynäs vinna SM-guld – samma kväll.
Men även en sån här serielunksbrunch i Gaaaadens vanliga presslounge – inkluderande exempelvis scrambled eggs lika välgjorda som Claude Juliens gameplans – hade fått den gode gormanden från Sätra att smacka belåtet.
* * *
För Alfie har det inte blivit några mål i nya klubben ännu.
Men det är en svensk missuppfattning att den 40-årige legendaren haft en trög start som rödvinge och är på väg att gå något slags Börje Salming-öde till mötes.
Han har ändå spelat bra och när coach Babcock i senaste matchen, mot Flyers, äntligen fick lite fjång på powerplay slog han mackor som hade blivit försäljningssuccé om de serverats på Subway.
Mig skulle det inte förvåna om han hänger första kassen ikväll. Alfie har alltid trivs fint i Gaaaden.
* * *
Att det är just Boston och Detroit som går upp i ringen idag är sällsynt passande.
Just dessa två städer slåss för närvarande också om en finalplats i basebolllslutspelet och så sent som igår kväll räddade Red Sox-legendaren Big Papi Ortiz serien med en mäktig homerun i åttonde inningen på Fenway Park, en happening vars betydelse var svår att missa för oss som råkade befinna oss inom ett par mils radie.
Hela stan fullkomligen exploderade.
Det är Red Wings uppgift att återupprätta Motowns ära så här fjorton-femton timmar senare, men de får räkna med extra emfas i ”Detroit sucks”-ramsorna från läktarhåll.
* * *
Jag saknar Eken, förresten. Inte en enda liveblogg har han hedrat med närvaro den här säsongen. Var fan är han?
* * *
Jarome Iginla är ny Boston-björn också.
Det var i och för sig på just den här isplätten jag såg honom senast, men då bar han Penguins-tröja och var med och fullbordade ett av förra slutspelets mest flagranta fiaskon.
Han har sett lite piggare ut nu, men har fortfarande en del att bevisa, har han inte?
* * *
Åh, Joe Jacksons ”Is She Really Going Out With Him?” i högtalarna strax innan värmningen.
Klassisk låt, klassisk fråga man haft anledning att ställa några gånger…
* * *
Ojvoj, breaking news från Rangers-lägret:
Asham och Marin Biron – andremålisen – uppsatta på waivers.
Vad betyder det? Ska dom kalla in Hedbä igen? Och varför förstod inte Sather att han skulle satsat på honom redan från start.
* * *
Värmningen har börjat och både Zäta och Alfie kör utan hjälm.
Snyggt.
Men påminn mig att fråga Kron Wall of Pain varför han inte följer exemplet.
För övrigt ser det ut som att The Mule tänker spräcka sin nolla ikväll.
Och hos hemmalaget ser fruktade Milan Lucic – som under morgonen talat om hur inspirerad han blev av Red Sox igår kväll – ruskigt het ut.
Nu åker vi snart.
Hoppas vi får en riktigt fin matiné ihop.

Herregud, tvåminutersperioden på slutet när Blues trycker till på gasen…då är det som att de är lag från två olika ligor som möts.
Steen & co är så fruktansvärt bra just då att det inte spelar någon roll att Rangers verkligen försöker ge allt – de är helt och totalt utspelade.
Tänk om St. Louis spelat så redan från start.
Då hade siffrorna blivit minst lika brutala som i San Jose.
Nu slutade det 5-3 och, tja, det såg ju lite bättre ut än i de närmast föregående matcherna.
Men Rangers är väldigt, väldigt långt från nivån där såna som Blues håller till.
Nu ska jag ägna mig åt telefonsamtal och referat i några timmar, så det blir inget mer bloggande – men kommentatorsspåret är öppet genom de sena matcherna också.
Sen hörs vi från Boston på måndag, på svenskvänlig tid och allt.

Blues har gått upp till 4-2 – utan att direkt riskera sjuskrivning för överansträngning.
Here we go again, kan man föreställa sig att hockeyfansen här i trakten tänker.
Fast så kassa är Rangers inte ikväll.
De sliter i alla fall utav helvete och har begått betydligt färre misstag än i Kalifornien och såvida inte alltsamman brakar ihop i tredjeperioden behöver de i alla fall inte skämmas den här gången.
* * *
Såg ni hur Newbury i Flyers slashade Tootto i knävecket efter en tackling han inte gillade?
Snyggt.
* * *
Som sagt…Alex Steen.
Nu har han tre assist också – och den första till Backes, diagonalt över isen, var ingenting annat än ett mästerverk.
* * *
Wings fick igång målproduktionen till slut och man kan lugnt säga att di svenska hade ett och annat med saken att göra.
Facit
Zäta – två mål och en assist.
Kron Wall of Pain – ett mål och två assist.
Alfie – tre assist.
* * *
Nä, Biron – gamle Tårbiran – har väl inte direkt tvingat Vigneault att fundera på vem som verkligen är förstemålis.
Det där Derek Roy-målet finns det ingen ursäkt alls för.
* * *
Sid The Kid har stått för säsongens första hat trick.
Men knappast den sista.

Kors i både tak och golv.
1-1 efter första…
Det krävs visserligen ett fem-mot-tre-läge för att Callahan till slut ska
Men ändå.
Även fast Blues inte direkt spinner på alla cylindrar, även fast Rangers likafullt kommer förlora, även fast det fortfarande ser helt barockt ut i egen zon emellanåt är ju detta faktiskt ett litet fall framåt.
* * *
Jag säger det igen:
Colorado alltså.
Det verkar som att det inte längre går att göra mål på dem.
* * *
Undrar hur det är med trash-talket på isen, om spelarna i lag som är inne i såna här monumentala svackor får höra mycket om det av motståndarna?
Min gissning:
Jo, en sån som Lapierre har rätt kul med Rangers-spelarna ikväll…
* * *
Oilers överraskar lite ikväll, det kan man väl ändå säga?
* * *
Alex Steen är lätt en av NHL:s mest underskattade. Måste med till OS.
* * *
Nu har vi avnjutit lysande chicken wings i östra Midtown och är mycket mätta och belåtna.
Tänkte ni ville veta det.

Red Wings ser starka ut ikväll – och borde leda med mer än 1-0.
Men ännu en gång:
Dom kan inte omsätta chanserna.
Jag gissar att Babcock hemskt, hemskt gärna vill se The Mule spräcka sin nolla.
Han är ju streaky, smålänningen. På bägge sätten. Antigen blir det två-tre mål per match – eller inga alls.
* * *
Avalanche alltså.
Är det här bara typexempel på halvdant lag som överpresterar i inledningen av säsongen – eller är Patrick Roy ett geni?
You tell me.
Det var i alla fall ingen – ingen! – som såg det här komma.
* * *
Ska du säga, Skånske Jan!
Du skulle ju referera från en glad kväll häromveckan, men däckade redan efter första inlägget…
* * *
Men hur ska det gå för Rangers, är ju verkligen frågan nu.
Stämningen i lokaltidningarnas rapporter här borta har de senaste dagarna varit…ja, rent ödesmättad.
Det talas om helvetesvecka, om katastrof – och efter Anaheim-matchen satt Henke tydligen kvar i omklädningsrummet en halvtimme efter alla andra åkt till hotellet och stirrade framför sig i något som Brooksie beskriver som chock.
Nu möter de alltså Blues.
Mighty, mighty Blues.
I Scottrade Center.
Med Biron i kassen från start.
Det kan bli historiskt

Åh, här har vi en Big lördagkväll med NHL.
Mycket lite slår såna.
Jag mår lite dassigt och har en del annat jag måste få klart samtidigt, så jag vet inte hur mycket bloggat det blir, men kommentatorsspåret är öppet natten lång.
Vi hörs om inte annat där.

Det finns – eller fanns tills i förrgår i alla fall – de i New York som tror att Rangers kan vara en contender i år.
Inte en chans. Inte en endaste liten.
Lag som till slut vinner Stanley Cup spelar inga såna här kalkonmatcher, någonsin – och definitivt inte två gånger i rad.
Sather har all anledning att sitta vaken på planet till St. Louis i natt.
* * *
Colorado alltså.
Dom ÄR tydligen så här bra.
– Ja, det är något väldigt speciellt med Roy, sa Landeskog på telefon för någon timme sen.
Read all about it på sportbladet.se
* * *
– Jag hade väntat mig mer efter vad som hände i San Jose. Det här är inte acceptabelt, sitter kapten Callahan och säger i min tv just nu.
Nej, det är det verkligen inte – för någon som tycker om att NHL-lag ska hålla NHL-klass.
* * *
Håller med er, det är alltid fint när B.Allen tar sig in i protokollet.
* * *
John J, Hartford heter farmarlaget – och därifrån kommer några stycken, till exempel Oscar Lindberg, rimligen att resa till St. Louis under fredagen.

6-0….
Det är ju direkt plågsamt att se Rangers.
Brooksie hade sannerligen rätt om backarna…Ronald McDonald-McDonagh och DelZotto är ju förbluffande usla. För det mesta står de bara och tittar när Silfverberg & co showar – och det är lika bra, för när de väl försöker göra nåt blir det bara horribelt fel.
Om detta verkligen definierar säsongen, då blir det en lång och mörk hockeyvinter på Manhattan.
* * *
San Jose ser löjligt starka ut.
Men hold your horses, vi har sett det förr, har vi inte?
* * *
Plötsligt kommer det sms från Eken:
Vad skulle hända om Brooks Laich och Larry Brooks gifte sig?
* * *
Det är såna här kvällar man är glad att man är hemma och kan luta sig tillbaka i vetskapen att man inte behöver gå in i omklädningsrummet och ställa frågor till Henke…
* * *
Värst av allt:
Rangers-spelarna pratade före första nedsläpp om att de skulle visa stolthet ikväll.
Och så är de ÄNNU sämre än mot Sharks och kan få lika mycket pisk igen.
Har Sather numret till Lavoliette?