New Jersey – NY Islanders 3-4 (Slut, straffar)
* * *
Nu klirrar det i glaset.
Efter de här tre dygnens intensiva race – som slutade med att jag höll på att fastna i ett evigt kretslopp i Soprano-land då alla avfarter till Lincoln Tunnel av oklara skäl var avstängda – är jag värd det.
Först ska vi dock bara förfärdiga den här slutrapporten…
* * *
Nej, Hällegerd, börjar det inte bli läge för ett tränarbyte nu?
In med Lemaire!
Allvarligt:
Devils insats var inte särskilt lyckad, men inte heller katastrofal och som Youngblood Adam Larsson säger efteråt:
– Vi har en del att jobba på, men det här kommer att bli bra när alla nya kommit in i vårt spelsystem.
Det tror jag också.
* * *
Erkänner härmed:
Under delar av tredjeperioden hade jag Detroit-matchen på datorn, uppe på pressläktaren, och såg både när Zäta efter fint förspel av Alfie kvitterade och när Stephen Weiss avgjorde.
Det var liksom mer spännande än det som hände i The Rock.
* * *
Såg det först i hissen ner till the event level:
Ron Hextall var i The Rock och spanade åt Flyers.
Riktigt coolt.
* * *
Avstängda avfarter till Lincoln Tunnel är inte bra för blodtrycket, kan vi härmed konstatera.
* * *
Tack vare Hedbäs förträffliga analys kommer Michael Grabner fortsättningsvis alltid att kallas Islanders Ivan Hansen i den här bloggen.
* * *
Jodå, det är coolt att Jets fått en så fin start på sin sejour i väst och att slå Kings är stort , men hey. De har 80 matcher kvar. Tabellen säger egentligen ingenting förrän 20-25 omgångar – och inte ens då är den en helt säker indikator
* * *
Virtanen?
Inte helt oväntat visar det sig att han är ute på byn.
* * *
Nu, eller i alla fall väldigt snart, kan ni på sportbladet.se läsa vad Zäta och Kung Karlsson – den ende som kunde göra mål i Buffalo – hade att säga gamla Biffen efter nattens matcher
* * *
Du har rätt, Thomas Wennerhult.
Lite lik Rienfeldt är han, DeBoer.
Men han har mer att säga än statsministern när man står öga mot öga med honom…
* * *
Okej, nu tar jag första sippen och…oh, religiöst gott.
Tack för de här inledande fyra nätterna.
Imorrn firar vi Fredrik Wikingssons 40-årsdag här på Manhattan, så då är jag off.
Men vi hörs snart igen.

3-3 vid full tid, och OT, i The Rock.
Så straffar avgör.
Och Islanders vinner.
Nån skvätt till kan komma framåt småtimmarna, men vänta inte. Det dröjer.

New Jersey – NY Islanders 2-2 (Period 2)
* * *
Det är ju för lugubert.
Nu känns det som att Devils verkligen tar över – och de går också upp i 2-1-ledning.
Men så släpper de, återigen, till ett par lägen öppna som en dygnet-runt-bar i Vegas och vid ett av dem sprätter den opportunistiske Grabner in ett frilägesmål till.
Nu är det här helt ovisst inför tredje.
Scott Stevens verkar ha en del att förklara för sina backar.
* * *
Det är nummer 17 som gör mål för Devils.
Som vanligt.
Att han som brukade ha den tröjan gått i pension och flyttat till Ryssland är det ingen som behöver sörja.
Michael Ryder är lika vass.
Och apropå det:
Jag tror bestämt det stod nåt om honom och mål i introt.
Saida-nerven börjar bli varm.
* * *
Marty skulle dock ha tagit Grabners andra mål, kan jag tycka. Det såg lite väl enkelt ut.
* * *
Derbykänsla av den sort jag bespetsade mig på i introt kan jag inte påstå att jag lyckats spåra under de inledande två perioderna.
Det är snällt på isen – eller i fall inte mer infekterat än i vilken match som helst – och normal stämning på de välfyllda läktarsektionerna,
Hällegerd och Björn Falk, ni som följer de här lagen riktigt nära, finns det inget ont blod i den här relationen?
* * *
Samtidigt är det ju ingen tillfällighet att det är just Grabner som kommer loss när hemmabackarna tvekar.
Som Hedbä sms-ledes säger:
Han kan sniffa sig till dom där lägena som den värsta Ivan Hansen!
Alla med lite kunskaper om Leksands IF-historia förstår vilken klockren kommentar – och vilket rungande beröm – det är.
* * *
Ha ha, Ledin-sågningarna fortsätter ackompanjera nya målsången.
Kompositören, som förmodligen kom hit med bröstkorgen full av förväntningar, har ingen rolig kväll…
* * *
Jagr verkar ärligt talat lite seg.
Men det var min gamla Ford Fiesta när den hade fått stå för länge också.
Det tar tid att få såna toppmaskiner att spinna på alla cylindrar.
* * *
Nu skulle det smaka med en rejäl Maker’s Mark, straight up.
Men det får vänta tills jag landar i korresoffan om några timmar.
Det är först då det kommer någon form av slutrapport också, så ni inte sitter uppe och väntar på det.

New Jersey – NY Islanders 1-1 (Period 1)
* * *
Det dröjer ju inte länge förrän vi får höra den nya målsång konsertpianisten talade om – och The Rock bemöter den som svenska rockkritiker brukar bemöta nya Tomas Ledin-skivor!
Fansen jublar lyckligt åt den gode Damien Brunners första mål i några sekunder, men ovationerna vänds tvärt till burop när dj:n slänger på ”This is our house”, som den egendomligt klumpiga nyheten, och sen börjar de skandera:
– Bring it back! Bring it back! Bring it back!
Ha ha, de är inte glada över att ha berövats dängan där de kan slänga in ett ”you suck!” åt motståndarna efter hemmabaljorna.
* * *
Devils börjar bra, är härligt aggressiva i anfallszon och även om det är Nabby som fäpplar in Brunner-skottet känns det som att de gjort sig förtjänta av tidig ledning.
Men sen kommer de av sig och Isles tar över mer och mer.
Framförallt kommer får de komma i väldigt många rena läge och det är just i ett sånt Grabner, den kvicke fan, kvitterar.
Jag får hålla med Hällegerd i kommentatorsspåret, det är egendomligt att se Devils – Devils! – agera så taffligt defensivt
* * *
Jo, när pucken väl släppts känns det ändå lite konstigt att se Jags i Devils-mundering.
Ännu har han inte fått så mycket uträttat, samspelet med fellow tjecken är inte direkt klockrent ännu, men han kommer bli en attraktion här.
* * *
Jag behöver givetvis inte berätta vem som möter överlägset mest jubel när årets spelartrupp presenteras för The Rock.
Det är samma man som mött det i två decennier.
Och det låter verkligen som om Tony Soprano, Frank Sinatra och Bruce Springsteen klivit ut på isen tillsammans.
Hela Jersey vibrerar, faktiskt.
* * *
Det är ändå fredag, så jag bryter mot alla regler och äter ett chips.
Förlåt.
* * *
Inte blir hänförelsen mer dämpad när Marty legendar inleder sin 21:a säsong – är det väl? – med att flasha plockhandsken vid Grabners första friläge.
Hm, heter det inte att gubben är trögstartad?
* * *
Ni som tittar på matchen i Raleigh, hur har det sett ut för Elias Lindholm då?
* * *
Även Scott Stevens, precis som ifjol assisterande åt DeBoer, får förstås sin beskärda del av extatiska vrål när spotlighten riktas mot honom i båset under den där lagpresentationen.
Att han står där visste Kron Wall of Pain förresten inte och när jag under en konversation i tisdags nämnde utbrast han storögt:
– Fan alltså…respekt!
Ja, det är ju svårt att inte känna så.
* * *
Tre matcher på lika många dagar, men nej – jag har fortfarande inte riktigt vant mig vid hybrid icing.
* * *
Det är däremot ingen som jublar särskilt mycket när nya ägarna Josh Harris och David Blitzer kommer ut på isen för ceremoniellt första nedsläpp.
Fast egentligen är det nog just de två, snarare än Marty och Scott, som stått för den mest avgörande insatsen för den här organisationen sedan senaste Cup-titeln.
* * *
Grabner är verkligen…bra.
* * *
Hedbä har fortfarande inte synts till och hur fri han nu än är kan det nog efter några år i Old School Lous hägn kännas konstigt att söka sig till en så förbjuden zon som pressläktaren…
* * *
Nu tar vi en snus.

Ny stad, ny hall, ny liveblogg….
Så ska livet se ut, eller hur?
Ja, ber jag själv att få svara på den retoriska frågan, i alla under säsongens inledande dygn.
Nu har vi alltså förflyttat oss från Det Stora Blå i St. Louis till The Rock i Newark och här blir det lokalderby mellan Devils och Islanders.
Mycket nöje utlovas.
* * *
Introt blir dock avsevärt mycket kortare än vanligt, för jag blev kraftig försenad på vägen hit och hinner helt enkelt inte skriva så mycket om jag vill och brukar innan t.
Planet från St. Louis landade visserligen på La Guardia i mycket god tid, men sen var the highway jammed with broken heroes on last chance power drive, för att nu citera en sångare med vissa kopplingar till den här delstaten.
Överhuvudtaget får det ses som en tveksam idé att köra från LaGuardia, på andra sidan Manhattan, till Newark en fredagseftermiddag.
Även med GPS är det fan så lätt att köra fel – man ska ha John Tavares split vision för att fatta vad man ska göra när Bronx Crossway delar sig i sju riktningar och den där haggan som talar i GPS:en säger ”håll till vänster” – och man hamnar ofelbart i trafikstockningar från helvetet.
Jag tillbringade, på fullt allvar, nästan dubbel så lång tid i den lökiga hyrbilen som i planet från St. Louis.
Löjeväckande, ju.
* * *
Devils och Islanders…jag har aldrig bevittnat det här derbyt live och har svårt att få riktigt grepp om dess natur.
Lagen förenas i sin avsmak för den glamorösa, medialt bortskämda rivalen inne på Manhattan, men vad tycker de egentligen om varandra och vad, mer än viktiga poäng, står på spel en sån här gång?
Kanske handlar det om att visa vem som har bästa chans att tvåla till Rangers.
Hur som helst ska det bli kul att få provsmaka en ny rivalitet.
* * *
När det är som värst ute på the turnpike och allt bara står still får jag tänka länge på Ekens lugnande nuna – och allt han skulle sagt i den situationen – för att inte få ett Tortorella-utbrott och slå sönder instrumentbrädan.
Men desto trevligare är det när jag till slut styr upp vid Mulberry och Lafayette, hittar en plats på bästa parkeringen och får höra Springsteens ”Glory Days” eka från premiärpartyt på plazan utanför souvenirshopen Devil’s Den.
It’s a good night hockey, trots allt.
* * *
Ojvoj, Skånske Jan hotar att referera matchen i Raleigh – på fyllan.
Man får vara extra noggrann innan några kommentarer släpps igenom i natt…
* * *
Marty Broduer tar över spaden från Schneider ikväll,.
Men i övrigt luftar DeBoer precis samma lag som igår – trots att det laget blev skändligen nollat av Penguins.
Synd, jag trodde det ar som upplagt för Yayo Josefson.
* * *
Jag är dock väldigt nyfiken på mötet mellan Hurricanes och Red Wings, så rapporter mottages tacksamt – även från skånske Jan, bara han kan uppföra sig någorlunda anständigt…
* * *
Islanders var en av fjolårssäsongens stora attraktioner, i synnerhet i slutspelet, och det vore väldigt kul om de fortsatte på den inslagna linjen.
Jag tror vi kan få en tydlig fingervisning redan denna öppningskväll.
* * *
I detta nu ligger en nyinflugen Virtanen hemma i lägenheten i Midtown och väntar på att jag ska komma hem.
Man kan bli uppspelt för mindre!
* * *
Alldeles särskilt spännande blir det att se om Tavares tänker bli ännu bättre i år.
I så fall kan Sid snart vara utmanad om titeln ”världens bäste”.
Vi kan nog få en fingervisning även i det i ämnet på den – som det ser från min vanliga gamla plats högst upp på pressläktaren – fina Prudential-isen.
* * *
Vår vän Hedbä är in the house och vem vet, bloggen kanske får ett exklusivt besök under aftonen.
Nu när Old School Lou inte längre skriver på lönecheckar gör han ju lite mer som han vill!
* * *
Jagr i Devils-tröja…jag var på väg att det känns nästan lika konstigt som att se Alfie i Wings-dito, men det gör det ju inte alls.
Han har de senaste åren spelat för så många klubbar att man ju kan se honom i vilka matchställ som helst (utom Calgary, av någon anledning…det vore absurt, vore det inte?)
Likafullt:
Bloggen önskar honom all lycka. Nummer 68 är en stor hjälte och favorit och det vore magiskt om han fick avsluta karriären med en rungande framgång.
* * *
En mig närstående konsertpianist mailar och berättar att Devils har en ny en målsång och att den kan vara värd att spetsa öronen till.
”Om den nu”, som han med suverän självironi tillägger, ”kommer att behövas…”.
* * *
Devils var, slår det mig, inblandade första gången jag såg Jagr live.
De tog emot Penguins ute i gamla Meadowlands en verkligt svinkall kväll i januari 1995 och jag, på besök för tidningen Pops räkning, och Aftonbladets mytomspunne fotograf Niclas Hammarström tog en buss ut för att dricka lite bira och heja på Uffe Samuelsson.
Jag minns inte heller hur den matchen slutade, men Jagr var så lysande att en jersey girl på bänkraden bakom oss svor om att hon ville ”dra det fula håret av den där fucking Jagr”.
Sedan dess är han en helig Biffen-favorit.
* * *
Josh Bailey ser het ut under värmningen och kommer att göra mål på Marty ikväll, så ni vet.
* * *
Samma konsertpianist vill förresten ta tag i DeBoer och skrika åt honom att för i helvete spela Yayo Josefson istället för Gionta.
Konsertpianisten har koll.
* * *
Stämningen är i alla fall inte lika uppjagad som inför det andra , kan man konstatera under värmningen.
Men det står inte helt oävna klungor av Islanders-fans vid plexit bägge sarghörnen nere hos Nabby, så lite ramalama ska det kunna bli.
* * *
Gamle vännen VanMassenhoven – också känd som Vanmassenbassen i det här forumet – dömer kvällens holmgång.
Det känns lite hemtrevligt att se honom igen.
* * *
Saknar Varpu, hon brukar sätta en särskild sorts guldkant på såna här kvällar, men hon befinner sig i Finland och tyvärr är det inte säkert att hon alls kommer tillbaka den här säsongen.
I så fall kommer hon föräras ett helt eget hyllningsinlägg, vi talar ändå om bloggens mest mytomspunna sidekick under närmare sju år, men låt oss hoppas att det inte ska behöva hända.
* * *
Hos hemmalaget är det, av värmning att döma, Ryder som är overdue.
Han gör sitt första mål som Devil nu, okej?
* * *
Nä, en kaffe på det här.
Sen låter vi fredagkvällen i downtown Newark börja på riktigt.

Hallå, ikväll är Biffen en Jersey boy och bloggar från The Rock.
Devils mot Islanders.
Intro ute strax före ett.

St. Louis – Nashville 4-2 (Slut)
* * *
Ah, det var ju riktigt trevligt att få besöka St Louis och se Blues Brothers briljera.
Nu är jag dock så trött att det gör ont – och ännu ondare gör det när jag tänker på att jag måste upp tidigt imorrn med.
För enkelhetens skull avrundar vi med några bilder från Det Stora Blå – hallen där Stanley Cup-finalen 2014 kommer avgöras…

Vi hörs till natten, på ett eller annat sätt.

Slut, det blir 4-2 till Blues.
Lite mer sen.

St. Louis – Nashville 4-2 (Period 2)
* * *
Det är ju lika bra att göra sig hemmastadd i Det Stora Blå.
Vi kommer ju att få sitta här under finalserien i sommar, det känner jag mig ännu mer övertygad om.
Blues Brothers kommer visserligen av sig något under första halvan av den här perren, som dominerande lag i ledning med några måls marginal plägar göra, och ettriga, kvicka predatorer ligger på bra och lyckas till och med reducera.
Men sen blåser hemmalaget liksom upp sig och börjar ånyo pumpa med samma pardonlösa pondus och ojvoj, det är verkligen imponerande att se.
* * *
Nu kom det.
Steens laddade, i ett PP förstås, kanonen från blå och smackade in säsongens första mål.
Rinne stoppade pucken först, men den fortsatte genom benskydden.
Han är som Super Mac i Buster, Alex – fast med klubba.
* * *
Jag har behövt läsglasögon i över ett decennium, men ikväll märker jag att jag börjar se dassigt på långt håll också (”det förklarar en hel del”, tänker somliga av er då och det får jag, som det heter, bjussa på…)
Trots att vi sitter på normalavstånd från isen har jag emellanåt svårt att urskilja tröjnumren på spelarna och hur ska det då bli i Philadelphia och Newark, där man i princip får syrgas för att klara sista etappen upp till pressläktaretaget.
Jag kommer ju att vara Ray Charles där.
Optikern, en korpulent mas är på väg…
* * *
Ser dessvärre ut som att Bulan Berglund gör illa sig ordentligt i en fot i början av den här perioden och strax efter linkar han ut i omklädningsrummet.
Hoppas inte säsongen börjar med nåt allvarligt problem.
* * *
Predators spygula damasker lämnar en del i övrigt att önska.
De ser ju ut som vägarbetare som försetts med reflexer om vaderna för kvällsarbete.
* * *
Äh, Devils får kalla in Hedbä igen. Så här går det ju inte att ha det.
* * *
I en reklampaus sveper de som sköter jumbotronen kamerorna över läktarsektionerna för att hitta look-a-likes till karaktärer i ”Breaking Bad”.
Några är inte direkt till sin fördel, om man säger så, och blir skändligen utskrattade.
Schysst.
Men får vara glad att det inte var ”Seinfeld”, då hade jag blivit kvällens Newman…
* * *
Ja, Morrow står för en underbar ”mottackling” a la Foppa i offensiv zon strax innan Preds tar den utvisning som släggan Steen sedan dunkar in avgörandet (?) med.
Få saker i hockey är vackrare.
* * *
Capitals lyckas krångla sig till seger ändå och det var ju bra, hade nog blivit lite stressigt med två raka förluster, men…ja, det där skulle väl inte ha behövt hända?
* * *
I och med fjärde målet går alla som är här och kan visa upp en biljett en gratis Big Mac på valfri lokal McDonalds i morrn.
Som om stämningen här skulle behöva höjas ytterligare.
* * *
Trots underläget stoltserar Ekholm som matchas med omsusade Seth Jones och ingår i andra PP-uppställningen, med ett fint plus 2.
Trotzen, den halslöse coachen, måste vara nöjd.
* * *
Jag ämnar se de två sena kanonmatcherna på datorn på hotellrummet om någon timme, men tills dess får de som till äventyrs är vakna gärna referera lite från Phoenix och San Jose.

St. Louis – Nashville 3-1 (Period 1)
* * *
Ja, fy fan vad bra Blues är.
De går ju till anfall med samma obönhörliga mangelkraft och samma sprittande eufori som kanadensiska landslaget i den klassiska förstaperioden mot Ryssland i OS i Vancouver.
Liksom Ryssland den gången spelar Predators också bra – de håller liksom en helt annan klass än Buffalo igår – men det hjälpte inte Ryssland i Rogers Arena och det hjälper inte Predators i Scottrade Center.
Motståndaren går helt enkelt inte att stoppa.
Skruvar hemmalaget upp temperaturen ytterligare ett par grader kan det här bli slakt.
* * *
Fisher, Carrie Underwoods hunk, lyckas ändå peta in en reducering och hur ologiskt det än låter efter beskrivningen ovan är det inte alldeles…ologiskt.
När de väl får låna pucken och kommer upp i offensiv är Preds, och särskilt då kedjan Fisher bildar med Nick Spaling och nyförvärvet Eric Nystrom, vassa.
Men de kan inte låta Blues gå till anfall, då tar de verkligen inga fångar.
* * *
Hamnsjåaren Sobotkas 2-0-mål har tydlig EA Sport-feeling.
Just så där brukar jag hålla i pucken , runda målisen och lägga in puckarna…
* * *
Jodå, även fansen lever upp till förväntningarna.
Det är ett oerhört tryck i det där ”Let’s go Bluuuuuuues”.
Bästa standard-ramsan i ligan, lätt.
* * *
Jag tycker unge Ekholm agerar med den pondus och företagsam det anstår avkomma från elever i klass 3 C på Tjärnaängskolan 1977.
Framförallt svarar han för några fina offensiva initiativ och avlossar såväl ett par vassa skott och gör några framspelningar som med lite mer tur skulle kunnat resultera i avtryck i protokollet.
* * *
Två rödvingar jag känner – vi kan kalla dem Niklas och Henrik – sa häromdagen att det här länge varit den jobbigaste arenan att spela bortamatcher i.
Man kan förstå det.
Det här trycket på läktarna, den här offensiva brutalkraften, den här speeden…och dessutom är Blues fruktansvärt hårda och elaka och tunga.
Ja, de ser ut som en mästare, helt enkelt.
* * *
Blues hastar inte igenom lagpresentationen fullt lika pliktskyldigt och snabbt som Wings igår, men om man bortser från att Brett Hull kommer ut för en ceremoniell puck-drop skonar de oss i alla från kanadensiska excesser.
Nästan samtliga spelare möter samma mäktiga ovationer – och de är verkligen mäktiga – men jublet stegrar extra mycket för Backes, Oshie, Steen och, förstås, Sobotka.
Heter man som en hamnsjåare i The Wire ska man såklart bejublas
* * *
Varapamp, det var Capitals – inte Flames – som plockade coole Urbom på waivers.
Så han bor i Washington nu.
* * *
Jaså, Corey Hirsch ingår i Blues-organisationen?
Då är det ju ännu tråkigare att Nashville inte kan matcha Foppa ikväll…
* * *
”Om han bara kompletterar sina defensiva färdigheter med offensiva diton kommer Brodin att bli näste Nicklas Lidström”, har det hetat ända sedan Bacon slog sig in i Wild-truppen i vintras.
Nu inleder han säsongen med ett mål….
* * *
Jo, skånske Jan, det räcker med en snabb eftermiddagspromenad för att konstatera att St. Louis har…problem.
Men jag bor alldeles intill hallen och ska snabbt ta mig härifrån efter slutsignalen, så mig behöver du inte oroa dig för.
* * *
Nu ska jag spilla upp lite färskt kaffe – distribuerat av Starbucks, tydligen – och njuta av att jag faktiskt sitter på pressläktaren som kändes så ouppnåelig den där eftermiddagen när Slava visade den.