When I was in Missouri, they wouldn’t let me be, sjunger Bob Dylan i ”Trying To Get To Heaven”.
Så kan jag inte riktigt påstå att det är för mig.
Det är visserligen några småruffiga tiggare som kommer fram och vill ha pengar när jag i den trötta gryningen kryssar runt Scottrade Center , men om jag skulle göra en parafras på mästerstycket från ”Time Out of Mind” skulle jag få säga ”When I was in Missouri, the wouldn’t tell me where the media entrance was”.
Det är alltid ett frustrerande projekt att hitta mediaingången när man kommer till de här NHL-hallarna för första gången, för de ligger i allmänhet förbluffande obskyrt till, och ingen kan peka en i rätt riktning.
Så är det i St. Louis också.
Jag går flera varv runt den rätt så majestätiska byggnaden utan hitta rätt och de anställda jag frågar har ingen aning om var jag ska. En skickar in mig i ett garage, en annan till en lastbrygga där jag får stå och se dum ut i en kvart och blir då så uppjagad att Eken, om han varit med, hade hållit ett lugnande tal om vikten att inte messa med blodtrycket.
Till slut är det dock en vänlig parkeringsvakt med lite know-how som kan förklara exakt vilken luguber gränd jag ska måste ta mig in i och sen ska man zickzacka sig förbi några hörn och voila! – där är verkligen den gäckande.
Till skillnad från mäster Dylan behöver jag därmed inte försöka komma in i himlen mer,.
Jag är där redan – och säsongens första back-to-back-blogg kan fullbordas.
* * *
Det är förstås ingen tillfällighet att bloggen följer upp sin live-premiär i Detroit med ett framträdande i just St. Louis.
Jag har ju tippat Red Wings och Blues i final till sommaren och man ska såklart börja säsongen med att inventera sina favoriter.
Wings levde, i alla fall under första halvan av holmgången, upp till förväntningarna och nu är det bluesmännens tur att visa att jag vet vad jag talar om.
De ser i alla fall väldigt peppade ut under morgonvärmningen. Det är sällan man hör så mycket gapande och pepp på isen vid de övningarna.
– Det ser bra ut, bekräftar Alex Steen när han efteråt står och svettas i kortärmat underställ som visar omfattande underarmstatueringar jag inte visste att han skaffat sig.
– Vi har haft en riktigt bra camp. Det var ju faktiskt Hitchcocks första träningsläger med oss, trots att han tränat oss i två år, och det var skönt att få tid att gå igenom några detaljer ordentligt. Vi har också fått in nya, bra spelare. Bouwmeester gör sin första säsong från start och nu är såna som Roy, Morrow och LaPierre här. Det är ett bra gäng och vi har fin bredd. Många som skickats ner skulle också kunnat spela i NHL. Men nu ska vi spela också, det gäller att prestera…
Ja, särskilt som så fina människor från Midtown satt sin ära på att this is the year…
* * *
Det blev ingen riktig bagarväckning i morse. Man kan inte riktigt beskriva det så när man aldrig hinner somna.
Efter sista formuleringarna om Patrick Roys underhållande utbrott på Lille Fridolf Boudreau ar det
Det var således en rätt mör bloggare som satt av morgonvärmningen i morse. Vid några tillfällen nickade jag faktiskt till.
Men nu har jag, likt spelarna, haft en fin pre game-nap på hotellet och spinner på alla cylindrar igen (nåja…).
* * *
Morrow, ja.
Han ska spela premiären.
Det var osäkert så sent som i förmiddags eftersom han inte fått klart med nytt arbetstillstånd och att ha såna problem just som en government shutdown – den amerikanska staten har ju liksom stängt – pågår är inte alldeles lyckat.
Men med hjälp hårt arbetande advokater och klubbledningar som vet hur påtryckningar genomför löste det sig tydligen.
Synd för Magnus Pääjärvi bara.
Det var han som skulle ersatt veteranen om byråkratins kvarnar inte satts i rörelse.
Nu får han sitta med och äta popcorn på pressläktaren istället.
* * *
Det är inte riktigt sant att jag inte varit i Scottrade förut.
Våren 2000 var jag här och hälsade på min gode vän surjämten Ricard ”Slava” Persson, som agerade omutlig murbräcka i Blues-försvaret på den tiden.
Men då satt jag, under tre fina matcher, på vanlig läktarplats, med spelarfruarna, och tyckte det var fantastiskt att man kunde gå ut i entréhallen och köpa grogg och ta med sig upp till sin plats igen.
Det gjorde jag i varje paus och blev så till mig att jag en kväll nästan började stöta på Al MacInnis fru.
Men bara nästan.
* * *
Att se Ken Hitchcock på isen under morgonträningen är…speciellt. Jag kommer osökt att tänka på filmen där John Candy var coach åt jamaicanska rodel-landslaget.
* * *
Blues mötte Red Wing och Thrashers – med Svartvadet i laguppställningen – och Blackhawks under det där besöket.
Jag minns inte hur det gick, men coach Quenneville – som basade över bluesmännen då – var ständigt förgrymmad och sur, så förmodligen inte så bra.
I laget fanns såna som just MacInnis, Chris Pronger, Pavol Dimitra – salig i åminnelse – en skadad Pierre Turgeon, Jochen Hecht och Canadiens nuvarande G Marc Bergevin, som hade mycket roligt åt mitt krull och ständigt sa åt mig att ”knäppa hjälmen”.
* * *
Men vad fan pysslar Capitals med ikväll då?
Det är ju Calgary – Calgary! – de möter.
* * *
För egen del känner sig Alex Steen i bättre form än inför någon tidigare säsong i karriären.
– Jag har inga skavanker och inget som oroar. Det känns väldigt skönt, säger han.
Det indikerar att han kommer att låta den där mördande bössan tala redan ikväll.
* * *
Scottrade – eller Kiel Center, som vi som var med redan 2000 helst säger… – är rent generellt en konventionell NHL-hall, men den har ett tydligt särdrag.
Den är verkligen blå.
Så in i helvete blå, faktiskt.
Jag har inte sett nått så blått sen Gösta Bohman gick i pension.
Och det är coolt.
* * *
Predators har också blivit bättre sen ifjol, hävdar Patric Hörnqvist när han under förmiddagen visar sig i en snygg, grå kostym i gästernas minimala omklädningsrum.
– Ja, det känns som att vi håller på att hitta tillbaka till den identitet vi delvis tappade bort ifjol. Vi kommer jobba hårt för varandra hela tiden. Det är så vi ska spela, säger den vänligen stockholmaren.
Som häromdagen ju blev utsedd till assisterande lagkapten.
Det hade han inte riktigt räknat med när han, rätt så blyg och försynt, först dök upp i sydstatsmetropolen för några år sedan.
– Nej, ha ha, det hade jag nog inte. Men det är väldigt kul och hedersamt, konstaterar han.
* * *
En dag efter en träning här i hallen 2000 guidade surjämten runt i environgerna och visade mig bland annat den här pressläktaren.
Jag tyckte den såg otroligt cool och lyxig ut och avundades de som fick ha det så underbart på jobbet.
Aldrig hade jag trott att jag själv skulle återkomma i just jobbet, men här sitter jag nu och sörplar kaffe och bländas av en Tarasenko som under värmningen tydligt visar att han tänker göra ett premiärmål.
Det känns lite…vackert.
* * *
Hitchcock får på sin presskonferens efter morgonens John Candy-uppvisning frågor om att Patrick Roys attack på det där plexit mellan spelarbåsen i Pepsi Center igår natt.
– Ja, om det gett vika tror jag att Bruce (Boudreau) hade blivit föremål för den snabbaste viktminskningsmetoden i historien och det vore nåt för mig också, skrockar han.
Avväpnande, den sortens humor.
* * *
Man vet att man är gammal när man gått i skolan med NHL-stjärnornas mammor.
Just så är fallet med Mattias Ekholm, som tagit en plats i Preds-truppen och spelar den här premiären.
Jag och hans mamma, Kristina, gick i samma klass både på låg- och högstadiet – och dessutom i lekis – hemma i Borlänge.
– Är det sant, säger han och skrattar. Det måste jag höra mig för om.
Då är risken att han får höra att jag som sjuåring, i ett oförklarligt utbrott av generositet, gav bort alla mina filmisar till morsan…
* * *
En stor idrottskväll pågår i St. Louis.
Inte nog med att Blues har opening night här i Scottrade – Cardinals spelar samtidigt sin första slutspelsmatch mot Pirates på Busch Stadium några kvarter härifrån.
Vinner bägge lär det bli en minnesvärd torsdagskväll ute på byn.
* * *
Hade ju hoppats att få se Filip Forsberg och Viktor Stålberg ikväll också, men de är bägge skadade – Filip på day-to-day-basis – och har stannat hemma i Music City.
Attans.
* * *
Ser mycket fram emot att få föra det dova, tunga ”Let’s go Blues”.
Det låter ju så väldigt suggestivt på tv.
* * *
Pääjärvi får som sagt inte spela ikväll, men han trivs ändå bra i sin nya miljö.
Den är väsensskild från den han upplevde under åren i Edmonton.
– Allt är annorlunda. Här pratar man till exempel om Stanley Cup, säger han med ett brett leende.
Ja, det har det förstås inte funnits skäl till i Alberta….
* * *
Man kan ju undra hur det går med en leksing, Forsberg och en moring, Ekholm, i samma omklädningsrum.
Det är ändå som att sätta en PLO-aktivist och en Mossad-agent vid samma bord.
– Jadu, säger Ekholm med en tydlig rysning, vi försöker undvika det ämnet…nädå, Filip är en knaonkille. Vi kommer jättebra överens.
Då så.
Då finns det hopp om fred i Mellanöstern.
* * *
Satan, nu – strax innan öppningsceremonin – fyrar de helt oväntat av kanonader så våldsamma att jag är glad att jag har underklädesombyte på hotellet.
Men andemeiningen går inte att ta miste på:
Nu kör vi!

Detroit-Buffalo 2-1 (Slut)
* * *
Det hände ju, det där.
Sabres fick verkligen ett flytmål och sen blev det fan så spännande på slutet.
– Jag vill inte låta kaxig, men det var lite slött av oss. Vi gick ner i tempo och släppte in dem i matchen, säger målskytt Samme.
Så var det ju.
Båda lagen har lite hemläxor.
Detroit måste dels sluta göra just så och de måste definitivt sluta ta så mycket utvisningar, för snart möter de motståndare med betydligt vassare powerplay än Sabres.
Som å sin sida måste öva på spel i numerärt överläge, för ojvoj – så här tandlös går det inte att vara i NHL.
* * *
När Girgenson reducerar skriver min finske vän Juha ”sinne meni Jimmy Howardini nollapeli” på twitter.
Hm.
Man får egentligen inte ta bilder i omklädningsrummet, men den här scenen kändes som den bara måste förevigas.

Nog ser det lite underligt ut, va?
* * *
Fast jag håller med Juha.
Det var surt att Howardini inte fick hålla nollapelin.
* * *
Jag som trodde att Anaheim skulle bli en riktig contender – och Colorado inte mycket att skriva hem om.
Vad är det här?
* * *
Vad Alfie säger om kvällen och sin egen insats kan ni läsa i fylligt referat på sportbladet.se just nu.
Men är glad och nöjd och det med all rätt,
* * *
Jag trodde också att det skulle vara tufft för Leafs att börja med back-to-back på bortais, men jag fattar ju ingenting.
* * *
Samme har redan tangerat fjolårets facit.
– Ja, jag gjorde bara ett mål förra säsongen, så den här starten får man ju vara nöjd med, flinar han.
* * *
Nä, hörrni, jag har varit i både San Jose, Washington (verkligen!) och Phoenix även på senare år.
Resan i svinottan går till – St. Louis.
Frågan är om det överhuvudtaget är någon poäng att gå till sängs, klockan ringer om några få timmar – och gästerna vägg i vägg har något slags högljudd fest.
I vilket fall:
Vi hörs från Missouri.

Slut. Detroit vinner, med viss möda till slut, med 2-1.
Mer sen.

Detroit – Buffalo 2-0 (Period 2)
* * *
Nähä, inga fler baljor i The Joe – i alla fall inga som blir godkända.
För det ska Wings vara båda ledsna och tacksamma.
Å ena sidan borde de ha avgjort vid det här laget, för de är klart bättre på allt, men kommer inte till några riktigt vassa avslutningar – ens när PP-uppställningen med Alfie & co får en ny chans,
Å andra sidan lever de rätt farligt, Sabres hostar upp sig något och de behöver bara ett enda flytmål och sen är det ju match igen.
* * *
Världen verkar överens om att det var fel att döma bort Cleary för homersk goaltender interference, men Kerry Fraser säger på twitter att min Charron gjorde rätt och jag litar på honom.
* * *
Fast det verkar också som att Sabres verkligen behöver flyt för att spräcka Howards nolla.
De fick ju ett nytt fem-mot-tre-läge här i slutet av andra – plus ett helt koppel ”vanliga” powerplays – men gjorde verkligen ingen komet glad då heller.
Det där ser ut som ett väldigt jobbigt problem.
* * *
Big E känns het och och självsäker och tar fler offensiva initiativ än man är riktigt van vid, gör han inte?
* * *
Det är som Jason Vogl, Buffalo News beat-reporter för Sabres, skriver på twitter:
Getting a chance to regurlarly watch Pavel Datsyuk and Henrik Zetterberg will be a treat. Except for the eastern teams that have to face them.
Just.
* * *
Det är snudd på förnedrande hur, ehum, fullvuxna som jag får åla oss förbi passager på pressläktaren för att nå kaffekannor och toaletter i pauserna.
Hockeyandan här inne i all ära, men det kommer inte vara ledsamt när Illitch bygger sin nya arena i den här stan.
* * *
Hanky Tank Tallinder gör det dock någotsånär svårt och jobbigt för Zäta & co runt Miller emellanåt.
Han har mycket kvar av det där som en gång fick Jagr – när han spelade i New York – att utnämna Tallen till en av de vidrigaste backarna i hela ligan att möta.
* * *
Kmannen, jag har genom åren tagit så många bilder just här att jag inte vet vad jag ska plåta längre.
Det kan bli mer i morrn, när jag kommer till en hall jag inte varit på tretton år!
* * *
Ser en kopia av leksandslegendaren Mats Ingels på pressläktaren – fast mörk.
Det säger kanske inte alla av er så mycket, men det roar mig.
* * *
Den här gången får den röda PP-uppställningen i alla fall till ett långt, intensivt powerplay och det syns onekligen att de har kul och förlöser mycket kreativitet , men det kanske blir en och annan passning för mycket, no?
Alfie borde helt enkelt skjuta ännu mer.
* * *
Emmertons lama straff borde leda till en ny session på waivers.
Nä, såklart inte – men fan vad dassig den var.
* * *
Nej, skånske Jan, du är inte portad – du får bara inte dina cynisk spydigheter publicerade hela tiden.
Försök bidra med nåt skoj och positivt ska du se att det blir mer Jan i spåret.
* * *
Blir en intressant slutperiod att se, det här.
Sen kommer slutrapport.
Men den kan bli kortfattad i natt, jag har en bagarväckning monumentale – vid 04.00! – för att hinna till nästa morgonvärmning i morrn.
Så ni vet.

Detroit – Buffalo 2-0 (Period 1)
* * *
Klockan är 20.11, lokal tid i Detroit, Michigan, när Daniel ” Alfredsson kommer in på isen för sitt första byte som Detroit Red Wings-krigare.
Det händer inte alltför mycket under det inledande skiftet, men han ser pigg och ivrig ut och det är en härlig, härlig syn!
Lite senare är han och fellow nykomlingen Weiss alldeles nära att tillsammans snurra bort Ryan Miller, men riktigt så kul ska vi inte ha ännu.
Wings har andra som fuckar upp Millers säsongsinledning istället.
Micke Samuelsson, som Wings ville köpa loss somras, styr först in en framspelning från Emmerton, som Wings hade på waivers så sent som häromdagen och sen använder Datsyuk sina handleder som Michelangelo använde sina och sprätter in 2-0 med en magnifik backhand.
Och resultatet är inget att snacka om.
Att påstå att Wings spelar ut gästerna vore kanske att ta i, men de är väldigt mycket bättre och kommer att vinna den här premiären.
* * *
Sabres har ett alldeles förträffligt läge när de får spela fem mot tre i en och en halv minut i början av matchen, men det händer ingenting.
De är fumliga och obeslutsamma, samtidigt som Wings dödar bra – och när den först utvisade, Zäta, kommer in igen, är det hemmalaget som står för klapp-klapp i anfallszonen.
Och ni känner till den gamla sanningen, understruken av just Alfie under Ottawas finalserie mot Anaheim:
Man måste göra mål i fem-mot-tre-lägen, annars går det inte
* * *
Det är en särskild sorts poesi att just Samme och Emmerton kreerar det där målet tillsammans.
Så ger man svar på tal.
* * *
Prytzen, det är tämligen fullsatt här – utom på vissa av de dyraste platserna längst ner. Det är ändå Detroit. Men de som är här har en stor galakväll, stämningen liknar den som brukar få den här gistna plåtlådan att koka under vårarna.
* * *
Wings omsusade PP-uppställning får en chans och som motståndarna agerat fram till dess är vi alla övertygade om att det ska ringa igen då, men det är väl det enda Babcock kan ha synpunkter på i den här pausen:
Där blev det inte så mycket uträttat.
* * *
Fan vad rasande roligt det är att sitta här, måste jag helt plötsligt få utbrista.
* * *
Stephen Weiss första byte – som äger rum samtidigt som Alfies – börjar med att han får hjälmen avtacklad av Steve Ott.
Men han repar sig snabbt och åker upp i anfallszon och replikerar.
* * *
Förövningarna gick faktiskt skonsamt snabbt här.
Ingen höll tal – och hemmaspelarna presenterades i en påfallande snabbt.
Mest jubel förärades Jimmy Howard, Zäta, Todd Bertuzzi, Datsyuk och Kron Wall of Pain – i den ordningen.
Alfie fick dock, något märkligt, komma in på isen utan mycket till uppståndelse.
* * *
Bläckfiskar trodde jag hörde slutspelet till, men fanimig – det landar en äcklig liten krabat på isen just som Karen Newman sjungit klart nationalsången.
Det känns stort på nåt vis.
* * *
En herr Francis Charron dömer den är matchen.
Ett nytt namn, är det inte?
* * *
Men vad fan Taggen, de två första raderna i första inlägget handlar ju exakt om vad jag har för premiärstass!
* * *
Teknikstrul pågår i The Joe, uppkopplingen har helt enkelt pajat och jag får lite till mitt mobila bredband (den som träffar Eken, på resa i Sverige, de närmaste dagarna kan be honom berätta hur han tror att jag reagerat på detta…).
Det innebär att det kan gå lite långsamt med uppdatering av kommentarer och så, men please, ha tålamod…
* * *
Ja, Loki. Abdelfucker. Det är ett namn som utvecklades under finalen 2008 och givetvis användas med största kärlek…
* * *
Kometen, säg åt dom att skicka in Johan Larsson.
Eller nåt.
Det här såg inget vidare ut, är jag rädd.
* * *
Nu ska jag ändå försöka tränga mig fram till kaffekannorna och hör ni inget mer på NBC:s sändning är det jag som trampat när Doc Emrick.

Kostymen är borstad, skorna putsade och en av de finaste slipsarna – en vit med grå och guldfärgade trådar i revär – knuten runt halsen.
Så nu kan säsongen börja på riktigt.
Det var kul och häftigt med premiär på tv igår, men det är under live-tagningarna bloggen börjar brinna med verkligt flammande entusiasm och iver.
Och ni vet hur det är här.
Det handlar inte om gravallvarlig analys och tvärsäkra expertutlåtanden, det handlar inte om att jag tror mig ha något att säga om hockey som ni inte redan vet.
Det handlar om själva showen.
Om hur det känns när strålkastarna tänds över den blänkande isen i Joe Louis Arena, rockmusiken dånar i högtalarna och The Detroit Red Wings, i sina legendariska hemmaställ, kommer utstörtande genom den lilla spelargången bakom hemmabåset.
Om hur det låter när nyslipade skridskoskenor skär i isen, stenhårda puckar träffar stolparna och båsdörrarna öppnas och stängs.
Hur det det luktar om pressläktarkaffet, zamboniavgaserna och trunken Pavel Datsyuk knölar ner sina axelskydd i efter matchen.
Hur det det ser ut när Detroits ledarstab står i bara skjortärmarna i båset och studerar uppvärmningen, när Kron Wall of Pain open ice-proppar en ovan Eastern Conference-forward och när Jimmy Howard klipper med plockhandsken som en Edward Scissorhands i fast forward-tempo.
Det är det jag älskar, det är det som gör det här till det roligaste som finns och det är det jag vill berätta om.
Igen och igen och igen.
Nu kör vi.
* * *
Premiärer är stora upplevelser i allmänhet – och premiärer i The Joe i synnerhet.
Men just ikväll känns det alldeles särskilt extraordinärt.
Det är ju Alfies allra första tävlingsmatch för ett annat NHL-lag än Ottawa Senators.
Efter sjutton gloriösa säsonger i den kanadensiska huvudstaden är ju den 40-årige legendaren plötsligt Red Wings-krigare.
Bered er på att det kommer att kännas…lugubert.
Jag har varit här i flera dagar och sett honom på is tre gånger, med Zäta och Kron Wall of Pain och alla andra, men hajar ändå till när jag kommer in i omklädningsrummet efter dagens morgonvärmning och ser honom stå och göra intervjuer i rödvit Wings-regalia.
Komplett med keps.
* * *
Jag måste ha gjort det uppemot hundra gånger de senaste åtta åren, men det känns ändå lika, ja, heligt, att ännu en gång genomleva den sedvanliga pre game-ceremonin i Detroit.
Hämta ut bilen i garaget mitt emot Marriott-skrapan, göra den tvära U-svängen på Jefferson Avenue, styra ner i det komplicerade tunnelsystemet under Cobo Center, hälsa på den snälla tanten på pressparkeringen, gå den korta promenaden bort mot The Joe, nicka mot plastbläckfisken ovanför The Gordie Howe entrance, notera den brutala stanken av avföring under viadukten precis vid pressingången, hämta ut ackrediteringen, gå genom vimlet av personal i de breda backstage-korridorerna och slutligen tränga sig in på ligans minst bekväma pressläktare.
Det är livet, folks.
* * *
Som ni måhända såg i den här artikeln tycker han till och med själv att det känns lite underligt att se Daniel Alfredsson i en Detroit-tröja.
Däremot menar han att känslan så här inför match, med idel nya lagkamrater omkring sig, inte känns så särskilt annorlunda än vanligt.
– Nej, säger han och vrider lite på den där kepsen, det går väldigt snabbt att utveckla nya relationer . Man tittar killarna man har omkring sig i ögonen och sen känner man att man vill vinna tillsammans med dem.
Nervöst kommer det dock att vara nu när klockan tickar ner mot
– Just nu känns det inte så särskilt, men visst. När jag åker ner till arenan och matchen närmar sig kännas det säkert pirrigt. Och det ska det göra, annars är det nåt fel, heter det.
* * *
Har jag förstått det här rätt – sköt Lidas sönder fötterna på Tomas Front 242-Åke Ros efter Sportbladets tv-sändning igår?
Legendariskt.
I det perspektivet får man ju säga att jag klarade mig lindrigt undan när legendaren under själva sändningen, på Rossis fråga om starkaste minnet av lilla mig, påminde om att han döpte mig till silverräven den gången jag dök upp här med ett slutspelsskägg som han helt fräckt menade var mer grått än något annat…
* * *
Det passar bra att Alfie får göra sina första match som rödvinge mot just Buffalo Sabres.
Det var nämligen dom han spelade mot i sin allra första match som Ottawa senator också, back in the day när USA:s president fortfarande hette Bill Clinton.
– Då fick vi stryk med 3-1, säger han med en lätt grimas.
* * *
Jag påstår som sagt inte att jag är någon expert och ser inget särskilt dåligt när våldsamt nederlagstippade Sabres morgonvärmer.
De ser ut som alla andra – fast har snyggare träningsställ än de flesta.
– Men det passar oss alldeles utmärkt att ingen tror på oss. Då kan vi komma lite underifrån och inte ha så stor press på oss, säger Hanky Tank Tallinder.
Som ju efter några år i Jersey är tillbaka ”hemma” i Buffalo och visar sig trivas alldeles utmärkt. Han känner de flesta i organisationen, gillar stämningen i laget och känner sig bekväm i stan.
Och så är det, säger jag, kanske inte lika mycket regler som hos Old School Lou?
Då gapskrattar Hanky Tank.
– Ha ha, nej, det kan man verkligen inte säga.
* * *
Det är lite krångel med vad bloggen ska sitta och det tar sin tid, varför det här introt kanske inte blir så långt som jag hade planerat, men till slut river Wings PR-avdelning – den som behandlar bloggen bäst av alla i hela ligan, man skulle kunna säga att jag älskar John och Todd – bort några skrymmande kameror och plötsligt har jag ett helt litet kommentatorsbås för mig själv, i höjd med rödlinjen och allt.
Nu sitter jag här och känner mig som en enda stor Niklas Holmgren.
* * *
Hanky Tank har den här gången flyttat in till centrala Buffalo, visar det sig.
Där trodde jag det var rena South Bronx.
– Ja, det är det också. Men det finns några bra kvarter med trevliga ställen. Förra gången bodde vi långt utanför, i princip på en åker där det bara var en massa hus och inget mer och efter att ha bott mitt inne i ett litet samhälle i New Jersey har jag insett att det är så jag vill ha det, säger backen.
Klok man.
* * *
Fast det är oroande långt till kaffekannorna från det här Niklas Holmgren-båset.
Kan någon skicka hit Eken?
* * *
Han fick praktiskt taget hela fjolårssäsongen förstörd av skador, men nu är Samme Samuelsson hundra procent igen – och spelar i fjärdekedjan.
– Det är verkligen skönt. Jag kan åka skridskor igen, säger han.
Då tittar The Mule, som sitter på sätet intill, upp och gör en sån där vickande nåja-rörelse med ena handen.
Det tycker jag är kul.
* * *
Fina The Joe-DJ:n pumpar Motown medan publiken långsamt strömmar in och börjar fylla läktarsektionerna i den luggslitna gamla hallen.
Smokey Robinson forever.
* * *
The Mule är också påfallande skojig när han plötsligt utbrister ”du, det var länge sen du ringde nu”…
Då ska man veta att smålänningen är ungefär lika bra på att svara i telefon – och på all kommunikation modernare än röksignaler – som de lokala politikerna här i stan är på att hantera ekonomi.
* * *
Johan Larsson tog ju en plats i Sabres trupp den här säsongen, men tyvärr – han spelar inte ikväll.
– Nej, man jag är väldigt glad över att vara här. Nu gäller det uppnå nästa mål och det är att få spela, flämtar han på klingande gotländska när han kommer in från den brutala bag-skating som är det öde alla som inte spelar matcher får leva med i den här ligan.
Jag tycker dialekten låter underbar, men Hanky Tank fattar ingenting.
– Det kommer ju jättekonstiga ljud ur munnen på honom, säger han och försöker sig på en imitation som inte direkt håller Robert Gustafsson-klass.
* * *
Att Zäta är extraordinärt peppad inför den här premiären ser man tydligt när han under en övning på värmningen plötsligt börjar klappa hårt med klubban i plexit för att jaga på sina lagkamrater.
Fast vad fan vet egentligen jag…så kanske han alltid gör.
* * *
Den ursprungligen silverräven, den Lidas refererade till när jag kom och förevisade mitt eleganta skägg den där gången, heter Holmström.
Han var här och spanade in sina gamla lagkamrater på träning i förrgår, men ikväll lyser Homer med sin frånvaro.
– Jag ska iväg och fiska, säger han och drar sen en härlig rövarhistoria om ett vattendrag i norra Michigan där han tydligen brukar dra upp laxar stora som huvudrollsinnehavaren i ”Hajen”.
Eventuella invändningar om att det där ju inte kan stämma möts med samma oskyldiga uppsyn som när NHL-domarna hade mage att påstå att han hade backat in i en målgård…
* * *
Det är inte minst i powerplay Red Wings hoppas att Alfie ska bli en stor tillgång och coach Babs förklarar frankt varför.
– Han skjuter pucken och han har varit i ligan så länge att ingen han spelar med vågar klaga på att han inte passar. Vill de ha pucken får de se till att jobba för det, säger han.
* * *
Först berättade han att han älskar Velvet Underground.
Sedan kom det uppgifter om att han börjat måla.
Nu berättar Ville Leino att han börjat samla på högkvalitativa rockfotografer och hör till magiska New York-galleriet Morrison Hotels mest hängivna stamkunder.
– Jag har 40-50 bilder på väggen hemma…Dylan, Neil Young…ja, du vet, säger han.
Det är väldigt svårt att inte gilla den gode finländaren.
* * *
Hur känns det, Kometen?
För din skull hoppas jag att det här blir lika spännande som alla matcherna igår.
* * *
Alfie kommer alltså att starta i andrakedjan med The Mule och Stephen Weiss.
Tanken är att den uppställningen ska ge laget bättre balans och att Zäta och Dats kan få spela ihop – med Abdelfucker, från och med i år, ser det ut som – under längre perioder.
Sen ingår han alltså också i den första PP-uppställningen med Zäta, Dats, The Mule och Kron Wall of Pain.
Det låter som något man kan skrämma barn med.
* * *
Premiär som det som sagt är blir det långa preludier här också. Alla hemmaspelarna ska presenteras, högtravande tal hållas och…ja, ni vet, allt det där.
Men sen åker vi.
Säsongens första liveblogg är här.

Parros otäcka olycka satte lite sordin på allting.
Men annars var ju det här en strålande premiärafton, med mycket mål och slutsekundsdrama i alla tre hallarna.
Satte de här matcherna tonen för de 1227 som nu återstår är vi in for a ride fram till midsommar.
* * *
Det hade jag inte koll på förrän jag ringde Krüger efter slutsignalen, men det var alltså ett födelsedagsbarn som avgjorde i United Center.
Johnny O firade helt enkelt 32-årsdagen med den där 5-4-baljan.
– Så man får väl säga att han förtjänade det, skrockar Kryckan.
Ja, det får man.
* * *
Det är dessbättre ändrat av snabbe redaktör Hagman nu, men under några minuter stod det i mitt referat om Montreal-matchen att ”Parros drabbades av en kraft hjärnskakning, men dessvärre inget värre”.
Dessbättre, var min tanke.
Ibland går det för snabbt – och ringrosten är inte helt eliminerad ännu….
* * *
Jag hann inte notera så mycket mer från Rexall Place än att Oilers även under Dallas Eakins ledning är benägna att slarva och begå iögonenfallande försvarsmissar.
Men på twitter rejvar de nordamerikanska tyckarna i extas om Jacob Trouba och flera vill redan revidera sina tips om vem som vinner Calder Trophy till sommaren.
Wow.
* * *
Nu är det läggdags på 70:e våningen i downtown Detroit.
I morrn har Alfie sin first stand i The Joe och då väntar också säsongens första liveshow här i bloggen.
Don’t miss, introt landar strax före 01.00, svensk tid.

Johnny O avgör i United Center – med en fjösare Brendan Holtby kommer att sitta klarvaken på planet hem till DC och undra över hur fan han kunde fumla in.
Och därmed är Hawks den första regerande mästare som vinner sin premiär sedan Pittsburgh efter triumfen 2009.
* * *
Grabovski var det.
Han tillskrivs till slut även det sista PP-målet.
Det betyder att han gör hat trick i sin debut för Washington.
McPhee behöver inte ångra den signingen
* * *
BBQ-mackan dom kom upp med på rummet var helt okej, ber jag ödmjukast att få meddela på detta sätt.
* * *
Capitals defensiv kommer Washington Post inte att behöva ge ut några extrabilagor om under natten, men powerplay spinner på alla cylindrar redan från början, med Bäckis som Karajan-liknande dirigent precis hela tiden.
Tre assist i premiären.
Det är ett finfint facit det.
* * *
Det roar mig grundligt att stammisarna Kmannen och John J – två skarpvässade pennor – går en vänskaplig liten duell i kommentatorsspåret.
* * *
För svensk del får man säga att säsongen överhuvudtaget börjat hyggligt, rent poängmässigt.
Få se vad vi har so far:
Johnny Oduya – ett mål.
Nicklas Bäckström – tre assist.
Niklas Hjalmarsson – två assist.
Toby Enström – två assist.
Marcus Krüger – en assist.
* * *
Nu har jag lite referat och slikt att skriva åt en redaktör Hagman, så nu blir det lite uppehåll här, men fortsätt rocka i kommentatorsspåret, ni som är vakna.

Jo, Blackhawks kan definitivt spela hockey i år också.
De kommer mellan varven i oerhört blixtrande attacker, har ett mäktigt powerplay och leder nu med 3-2.
* * *
Ojvoj, att Leafs leder med några mål när tio minuter återstår betyder inte alltid så mycket , det fick vi – för att inte tala om dom – lära sig i slutspelet i våras och den här säsongen håller ju på att sluta som den förra började.
Men den här gången står de emot och lyckas alltså bärga en uddamålsseger.
Trodde man inte efter förstaperren.
* * *
Såg inget bra ut alls med Parros, men jag fattar inte exakt vad som hände.
Knockade han sig själv?
Twitter fullständigt svämmar över av aversioner mot hockeyns svarta sida. Varje ledande tyckare i den nordamerikanska hockeyvärlden är rasande, faktiskt.
* * *
Jodå, Caps kommer nog få nytta av att ha Grabovski som andrecenter.
Det är han som, med sitt första mål i Washington, står för kvitteringen mitt i den här perioden.
* * *
Färskaste rapporterna säger att Parros tagits till sjukhus för undersökning.
Hoppas verkligen inte det är något allvarligare än en
* * *
Är det bekant att Andrew Shaw auktionerade ut stygnen från det saftiga såret han åkte omkring med på ena kinden under Stanley Cup-finalen – och att budgivningen blev hård?
Hockeyfans alltså…
* * *
Lars Eller går upp i ledning i poängligan – med marginal.
Dansk dynamit smäller högst, det har jag tyckt ända sedan Heinz Ehlers och Jens Nielsen kom till Leksand och var kungar.
* * *
Nu ser jag reprisen från Bell Center.
Aj fan.
Den käken gick av, det var ju bara så.
* * *
Nu kom det plötsligt en vagn med några räkor och en BBQ-anrättning.
Den ska härmed avnjutas.
Är det några kvar för sista perren i Chicago – och sena matchen?

Det är inte lätt gå in och göra det man ska efter en sån där hissa-banner-ceremoni, visar färsk historia.
Distraktionerna blir många, känslorna starka – och plötsligt tar ligan tillbaka bucklan i väntan på nästa mästare.
Sen kommer en taggad motståndare ut och vill nita the champion direkt och de flesta brukar faktiskt lyckas.
Men Hawks har ju varit här förr och verkar veta vad de pysslar med.
Caps svarar visserligen på tidigt underläge med en enastående snygg PP-kvittering – Bäckis verkar vara i praktform – men Sugar Kane skaffar snabbt ny ledning.
Spännande, baksmällan verkar verkligen inte så farlig…
* * *
Försöker nu alternera mellan Montreal-matchen på datorn och den jag har på tv och det blir helt splittrat, så please – ni får nog fortsättningsvis stå för uppdateringarna från Bell Center.
* * *
Både Kryckan Krüger och Yellbear Hjalmarsson får assist på Bolligs 1-0-mål – och faktum är att Joakim Nordström kunde fått en han också. Det är ju den unge rookien som ser till att pucken blir kvar i zoonen i det läget.
Så ska man inleda NHL-karriären.
* * *
Nej, Holtby har inte direkt imponerat i den här perioden.
* * *
Kul att se de nya Hawks-killarnas miner under nationalsången.
De kan inte riktigt tro att vrålet från läktarsektionerna är sant och jag förstår dem.
Man gör inte det.
* * *
Lite konstigt är det väl ändå att Ed Olczyk först leder pre game-ceremonierna åt ”sitt” Chicago – och sen tar hissen upp till pressläktaren och agerar neutral expertkommentator i en rikssändning.
* * *
Ovetjkin borde ha avslutat bättre när hans svenska kedjekamrater stod för sånt lysande klapp-klapp-upplägg redan i ett av de där första bytena.
* * *
Sorry, det verkar – ännu en gång – vara nåt tjall med surlökiga Disqus. Försöker godkänna kommentarer i ett men får bara tillbaka alla som icke-godkända hela tiden. It’s frustrating.
* * *
– I don’t know where HE came from, säger Milbury nu om Nordström.
Nej, men han har verkligen börjat bra.