Och där har vi det.
Colorado väljer – Nathan MacKinnon.
* * *
Gary Bettman befäster sin position som världens mest utbuade människa.
Vi hör knappt ett ord genom ridån av missnöjesyttringar och ”Bettman sucks”-ramsor.
Mannen borde verkligen överlämna de här officiella framträdandena till någon annan…
* * *
Ah, Biffen-favoriten Tyler Kennedy till San Jose.
Blir konstigt att se honom i Sharks-tröja, men precis som Shero säger kan nog hanpå ett change of scenery.

Det är vackert att se hur förväntan fullkomligen lyser i ögonen på de unga spelarna och – inte minst – deras föräldrar.
De har, såklart, aldrig varit med om något större.
Drömmen går i uppfyllelse nu, framtiden är säkrad – de kommer att spela i NHL och tjäna miljoner och leva alldeles förträffliga liv.
Good for them, säger jag.
Salut.
* * *
Den store Uffe Bodin från Hockeysverige.se ska vara här och av twtterflödet att döma ägnar han sig, för att citera hans partner in crime Sibner, åt att kaskadskriva – men jag ser honom ingenstans.
Can the real Uffe Bodin please stand up?
* * *
Det haglar av rykten om trejder och utköp.
Bara ett mängden som precis svischade förbi:
Coburn är på väg till Edmonton.
Följ de stora grabbarna på twitter, lyder mitt råd.
* * *
Nu är det så kallad roll call – och LA Kings buas ut å det grundligaste. The Rock-publiken har inte glömt…
* * *
Vi sitter lite för långt från golvet för att se exakt vilka som gör vad vid vilka bord, men det sägs att framförallt Hurricanes-Rutherford sitter i telefon precis hela tiden.
* * *
För att nu inte talas om vilken reaktion Rangers möter.
Hela den övre läktarsektionen börjar skandera:
– Rangers suck! Rangers suck! Rangers suck!
Ah, man vet att man är i Jersey…
* * *
Nu åker vi snart.
MacKinnon går först, så är det bara.

Jaha, The Rock.
Hit har man ju, om Devils-fansen ursäktar, inte haft anledning att åka på ett tag.
Men nu är det draft hemma hos ”Hedbä” så idag var det bara att ta sig till Penn Station och hoppa på det numer klassiska hockeytåget ut till Newark.
Det blir min första live-draft och jag känner mig lite osäker på hur man bloggar om ett dylikt evenemang, men jag tror jag kör rätt frekventa och kortfattade uppdateringar om vad som händer dagen igenom.
Nån där ute som hänger med?

Boston – Chicago 2-3 (Slut)
Chicago Blackhawks Stanley Cup-mästare 2013.
* * *
Jag trodde rockband firade grundligt efter bra konserter…
Men på vägen från den avslutande mediasittningen, mycket lugn och fin, passerar vi det omklädningsrum de nyblivna Stanley Cup-mästarna just lämnat för resan hem till karnevalen i Chicago och – Jesus Christ!
Spåren vittnar om att de fester exempelvis Kent under tidvist överinseende av yours truly biff arrangerade efter premiärer på 90-talet var som en hajk med scouterna i jämförelse,
Kvar finns ett veritabelt berg av tomma champagneflaskor, tomma ölburkar och…ja, det är väl det. Men det är ett jävlar anamma ett berg.
Dessutom ligger en tung doft av cigarrök kvar över hela
Men hey, by all means. – är det några som förtjänar att få trycka gasen i botten när krutröken lagt sig är det hockeyspelare som vunnit det svåraste som går att vinna.
* * *
Jag satt och knattrade på en text om den magnifika Game 7-dröm som helt logiskt väntade i United Center på onsdag och hade dribbla med ett par tänkbara hotellbokningar i The Loop.
Då böjde sig Eken över och sa:
– Du vet ju att de kommer att kvittera.
Exakt tio sekunder senare prickade Bryan Bickell, efter Toews briljanta passning, in 2-2.
Sedan hann vi bara dra efter andan – och så blev Dave Bolland, av alla, evig Chicago-hjälte med sitt 3-2-mål också.
Det ska inte kunna hända.
Men det gjorde det ändå.
* * *
Man blir ju inte direkt ledsen över att NHL numer släpper in media på isen sådär en halvtimme efter slutet i den avgörande Stanley Cup-finalen.
Det är overkligt att ramla runt i den där festen och klämma rödgråtna, tagna och vrålande mästare på extatiska citat.
Och den här gången får vi en särskild bonus.
Yellbear, Johnny O, Kryckan och Man of Steel Stålberg rycker för några ögonblick åt sig bucklan och poserar i en egen, blågul minfestival.
Mycket vackert.
* * *
Det är brutal heartbreak i Boston efter det här fasansfulla slutet – och med tanke på vad hände i den här stan för bara ett par månader sedan känns det extra grymt.
Förlora är en sak, men på det här sättet…Beantown förtjänade inte det.
* * *
Mest tagen av svenskarna efteråt är Man of Steel.
Han är faktiskt alldeles rödgråten.
– Ja, det är svårt att inte bli rörd en sån här gång. Bättre än så här kunde det inte sluta, säger han.
Sluta, ja.
Det här var förmodligen sista matchen han spelade med Blackhawks – och snacka om slutpunkt.
Nästa år lirar han med antigen Red Wings eller Rangers och det kommer att bli förträffligt det med.
* * *
Vad gäller stora finaltipset har ju vår egen Notarius Publicus VL87 redan hunnit göra en eminent sammanfattning i kommentatorsspåret så jag lämnar ordet till honom:
”Det blev till slut 14 segrare. Jag har gått tillbaka för att se vem som kan koras som den mest värdiga ensamma vinnaren utefter hela utläggningen kring resultatet. Slutsatsen är att Wennerholm är minst värdig (skrev uttryckligen att han trodde på Boston, men tippade Chicago med hjärtat), tätt följd av Simone Götesson som garderade sig lite väl.
Därefter kommer en klunga med Mikael Samuelsson, Jan Simons, David Fjäll, Helene St. James, Per-Erik Eklund, Ulf Nilson, Sticky Bomb och Philip Bjuresäter som antingen bara levererade ett resultat eller skrev något väldigt generiskt. Jimmy Wixtröm kommer precis framför tack vare att han satte dubbeln (tillsammans med VM-tipset).
På delad silverplats hamnar Carl-Johan Goth och Göran Sundberg tack vare sina utförliga beskrivningar ihophörande med resultatet.
VINNARE (enligt mig) är Johan Garpenlöv som förutom resultatet kom med den mest detaljerade och överensstämmande analysen. Allting är förstås helt subjektivt från min sida, men hälsa honom grattis till tipsvinsten!”
Ja, Garpen – grattis. Årets tipskung.
* * *
– Kommer du ihåg vad jag sa inför Game 5 när vi låg under med 3-1 mot Detroit? ”Vinner vi den här matchen blir vi farliga”.
Jodå, Yellbear jag minns.
Däremot vet jag inte om mina snusprillor riktigt haft den magiska inverkan de tillskrivs i kaoset nere på isen, men det är ju roligt att kunna bidra,
* * *
– En chock, säger Tuukka Rask efteråt.
Ja, man kan ju bara försöka föreställa sig.
Men han kan – nån gång – förhoppningsvis trösta sig med att han slog igenom och blev en superstar det här slutspelet.
Som min finske vän Juha konstaterar var det så sent som för någon månad sedan ingen som ens hade funderat på att han skulle vara med i Sochi.
Nu är han Pekka Rinnes förste utmanare om förstaspaden.
* * *
Johnny O är coolast på segerfesten när han, med en handduk ledigt hängd över axlarna, står vid sargen och pratar helt lugnt och värdigt om hur det känns att ha drömt om nånting i hela sitt liv och plötsligt vara framme vid målet.
* * *
Wow, det är först nu, på hotellrummet, jag ser Bickells brinnande blick sekunderna efter han kvitterat.
Kolla, den säger väldigt mycket om varför ishockey är .
* * *
De målade kossorna i Russnäs?
Nu står de lugnt och betar i hagen igen.
Det blev ju som de hade tänkt – och snart får de se såväl buckla som bröllop hemma på höglandet.
Jag hoppas Yellbear bjuder in några av dem, eller åtminstone går ner till hagen med bucklan och tackar.
De hade stor del i det här…
* * *
Ja, rysningen när bucklan bärs ut på isen och Toews först får lyfta den och sedan lämnar över till gamle HHandzus är precis lika intensiv som vanligt.
* * *
Uncle Fester Julien är en hedersman och det gör lite ont att se blicken när de zoomar inom direkt efter Bollands segermål.
Aj, vad ledsen han ser ut.
* * *
Conn Smythe till Patrick Kane!
Det gläder mig nästan mer än allting annat.
När den sortens underbara hockeypoeter kallas ”mest värdefull”, då finns det hopp för världen.
* * *
Bilderna från downtown Chicago vittnar om att rena rama Buenos Aires 1978 utbrutit på gatorna i the loop.
Och det är väl bara början
Som Kapten Toews säger rakt in i lokalkanalernas kameror:
– Säg åt barägarna att hålla öppet sent. Vi är på väg hem.
Yellbear, den tionde svensken att vinna två eller fler Stanley Cup-titlar, lär inte höra till de som går hem först.
I år heller.
– Förra gången kom jag hem utan skor. Vi får se hur det går nu, säger han.
* * *
Ja, då var säsongen över då.
Helt plötsligt.
Som vanligt känns det lite tomt och konstigt…vad ska vi göra nu då, liksom?
Men det har varit extremt skoj, i år igen, och jag ber att få att tacka alla som hängt med i bloggen.
Ni är de bästa, roligaste läsare man kan han – livet vore inte vad det är utan er pigga medverkan på nätterna.
Nästa år blir det ännu bättre. Då har vi full säsong och alla ska möta alla.
Fast vi hörs förstås innan dess.
Redan till helgen har vi draft, därefter öppnar free agency-fönstret och sen kommer väl några små iakttagelser från den svenska sommaren också,
Tills dess:
Några små bilder från finalnatten i Boston:

Boston – Chicago 2-3 (Slut)
Chicago Blackhawks Stanley Cup-mästare 2013.
* * *
Det har gått ett par timmar sedan den kanske mest overkliga vändningen i Stanley Cup-finalens historia.
Vi har varit ute på isen och halkat runt bland rödgråtna mästare, vi har sett de fyra svenskarna rada upp sig med bucklan i zonen där Johnny O skickade iväg skottet Bolland till slut vräka in, vi har varit med när familjemedlemmar kommit ut och kramats och jublat och i ett särskilt småländskt fall lovat äktenskap, vi har lyssnat när Bruins-björnar försökt formulera sin bedrövelse, vi har hört Jonathan Toews mana barägarna i Chicago att hålla öppet sent för ”we’re on our way home” och vi har skrivit så det glöder i datorerna.
Och jag har för ögonblicket bara ett ord kvar:
Ojvoj.
Det här…det här….det här överträffade till och med mina osannolika förväntningar på vad en Stanley Cup-final kan vara.
Jag lovar återkomma med mer samlade tankar inom kort.
Nu måste jag också ha ett glas…

Blackhawks är Stanley Cup-mästare.
De vänder 1-2-underläge till 3-2-seger i slutminuten.
Sanslöst och otroligt slut, bland det mest chockerande man sett.
Mer senare. Fast väldigt mycket senare.

Boston – Chicago 1-1 (Period 2)
* * *
Som sagt:
Det är hockey vi ser.
Så nu är det utjämnat.
Bruins är fortfarande bäst, men Hawks mer puck än i inledningen och lyckas hålla några anfall levande längre än ett par sekunder
Och plötsligt händer det:
Kapten Toews kommer loss i ett två-mot-en-läge och stänker, med robotartad precision, in pucken mellan benen på Rask.
Nu är allt uppe i luften igen och Bolt sitter still inne i sn skrubb och väntar…
* * *
Shaw återvänder alltså i andraperren.
Det är sjukt.
Men man ska kanske inte vara förvånad när andra samtidigt spelar med brutna revben.
Jag bröt en gång just revbenet – efter att ha försökt polis-öppna en dörr som hade gått i baklås, don’t ask… – och kunde knappt andas.
Att spela ishockey hade inte varit tänkbart om någon så lovat mig tre miljarder, giftermål med Elisha Cuthbert och SM-guld åt Brage.
* * *
Det är ett momentumsvängningarnas lag, Boston.
Så fort det händer nåt bra – som när de dödat en utvisning – får de plötsligt rent nukleära energitillskott och börjar dominera nåt fruktansvärt.
Sen kan de plötsligt sjunka tillbaka och bara stå och titta i långa sekvenser.
Men man kan väl gissa att bränsletömningen nu i tredje blir nåt av de värsta vi sett…
* * *
Det var Zdeno som inte riktigt gjorde vad han skulle vid kvitteringen.
Igen.
Hur många baklängesmål har han varit inne på den här finalen?
* * *
Vän av ordning skulle kanske kunna uppröras över att Seguin så fort han får tillfälle är uppe med handsken och klämmer Shaw just på såren där den där elaka pucken träffade.
Men det här är Stanley Cup-finalen.
Då är allt tillåtet.
Ni minns ju vad jag berättade om Jonte Ericsson som strax innan finalen mot Penguins 2009 opererade blindtarmen – och edan fick stå ut med att motståndarna var och hackade med klubbspetsarna i höger ljumske serien igenom.
Just Seguin ”vinner” ju också. Shaw blir så arg att han ruffar till sig en utvisning.
* **
Någon form av revansch får Chara när Man of Steel försöker tackla honom – och blir offer för motvärn värdigt General Zod när sammansättningen av atmosfären talar till hans fördel.
* * *
Marcus Sjöqvist, det var nåt väldigt poetiskt med uppgiften att du sitter obekvämt på nattbussen mellan Göteborg och Stockholm och följer oss här på andra sidan världshavet.
Känn att vi är med dig där i mörkret och hälsa Ulricehamn om ni inte redan passerat.
* * *
Bruins får sin första utvisning först efter –närapå – fjorton minuter i andra perioden och jag tror ett tag att det ska bli som i den omdebatterade matchen mellan Rangers och Caps.
Men det finns verkligen inget att klaga på i bedömningen, hemmaspelarna har spelat hårt men också grymt disciplinerat.
* * *
Bra där, Cary.
Jag hade helt glömt att jag sa att det skulle bli 1-0 efter 7.22 – och så kom det alltså efter 7.19.
Tre sekunder…det är ju inom den statistiska felmarginalen det, väl?
* * *
Yellbear fick tydligen en smäll på truten i slutet av första, han med.
Och givetvis återkommer också han direkt till andra.
Försök plocka ut Karl-Oskar ur en Stanley Cup-final om ni kan.
* * *
Eken på stolen intill påminner återigen om sina visdomsord i stora finaltipset:
– Det blir övertid i merparten av matcherna.
Tror vi på det?
Vilket monsterdrama i så fall.
Vi vet, ni vet och Mike Bolt vet nästa gång vi hörs.

Boston – Chicago 1-0 (Period 1)
* * *
Mot Chicago imorrn eftermiddag då, boys and girls.
Det var Blackhawks-gossarna som pratade om att de skulle göra sina unga livs bästa match ikväll, men det är Bruins som gör det.
De iscensätter inte samma målkavalkad som mot Canucks för fyra år sedan, men är spelmässigt lika överlägsna.
Hungern, beslutsamheten och tyngden när de trycker till på gasen och kommer i de där mäktiga attackerna kommer att göra det ohyggligt svårt för Hawks att komma någonstans alls ikväll.
* * *
Som jag förstår ligger Shaw ett tag medvetslös på isen efter att ha tagit ett slagskott rakt i ansiktet. Förmodligen går käken sönder, förmodligen får han nöja sig med flytande föda hela sommaren.
Det känns inget vidare att publiken i Gaaaaden buar i det läget….
* * *
Kellys 1-0-mål är en liten teaterföreställning i sig självt, med Pailles framspelning som särskild showstopper.
Det luktar nästan lite Sugar Kane.
* * *
Yellbear går rakt ut i omklädningsrummet efter att, med viss möda, ha tagit sig till båset här på slutet.
Då har vi redan sett Shaw försvinna för Hawks och Jagr för Bruins – och Toews, Hossa och Bergeron är som bekant demolerade sedan tidigare.
Det börjar kännas som ett avsnitt av MASH.
* * *
Frolik borde ha kunnat göra något mer än bara damma på när han plötsligt är helt ren i slottet.
Hans lag kommer inte att få många chanser av den kalibern och de de får är det absolut livsavgörande att ta hand om
* * *
Bergeron är alltså med,
Och redan när han kommer ut för lineup känns det som att den lilla detaljen gett hela Boston en kick som leder till Game 7.
* * *
Carlos Arredondo deltar i den traditionella flaggceremonin under preludierna och en mer inspirerande människa får man verkligen leta efter.
Det var han som kastade sig rakt in i kaoset vid målgången på Boston maraton och hjälpte de söndertrasade terroroffren – inklusive den unge mannen som fick båda benen bortsprängda – till snabb sjukvård.
* * *
Erik Karlsson är uppe och kollar polaren Stålberg i natt, förstår man av twitter.
Då kan det bara bli succé för Man of Steel.
* * *
Det sägs nu att det aldrig tidigare varit så här varmt när en Stanley Cup-final spelats.
Jag tvivlar inte, för första gången nånsin sitter man till och med pustar uppe på pressläktaren redan i förstaperren.
* * *
Eken är stissig ikväll.
Antsy.
Ivrig.
Jag vet inte vad det betyder, annat än att han hoppas få flyga till Chicago i morgon.
* * *
Bikinipop, Le Biff har ljusgrå kostym, vit skjorta – mycket ovanligt! – och ljusblå somrig slips.
Ingen greatest hit direkt – men det funkar.
* * *
Se, Uncle Fester fortsätter belöna Söderberg för insatserna.
Nu får han smaka på powerplay också.
* * *
Bickell får smaka egen medicin när Paille trycker till honom i mittzonen.
Det kan förmodligen vara nyttigt att bli påmind om hur det känns när man öppnar proppskåpet.
* * *
Ja, Kometen – de gamla bananflugorna från Garden är minst lika intresserade av hockey som Russnäs kossor och skulle aldrig missa en Stanley Cup-final.
* * *
Det fanns de som talade om att Bruins skulle vara slitna och trötta.
Inte direkt va?
* * *
Hawks kan trösta sig lite med att Crawford, faktiskt, varit riktigt vass.
* * *
Okej, det mest tyder på att Mike Bolt får packa ner bucklan och flyga den till Chicago.
Men det är hockey.
Man vet aldrig.
Ni måste – bara måste – stanna uppe och se fortsättningen också.

Mike Bolt försöker smyga in när eftermiddagsstiltjen lagt sagt i TD Gardens inre och håller sig sedan gömd i en oansenlig skrubb i närheten av zamboni-entrén med sin blankpolerade klenod.
Men det hjälper inte.
Vi vet att den är här nu.
Vi känner närvaron.
Vi – spelare, fans, journalister…ja, hela Boston – är hypnotiserade av kraften, mystiken, magin i Stanley Cup-bucklan.
Det är ju inte bara en idrottspokal i största allmänhet Bolt flugit in med och – kanske – får lämna över till Jonathan Toews i natt.
Det är hockeyns heliga graal, polstjärnan på dess himmel, en drygt hundraårig kronjuvel generationer av vinnare lyft över sina hjässor och generationer av hockeyspelare åtrått och fantiserat och drömt om sedan de var små barn.
Så kvällar när den står på spel och väntar någonstans inne i environgerna förändras allt.
Själva luften börjar darra.
Tiden stannar.
Hela tillvaron håller andan – i väntan på frälsning eller förbannelse.
Att få vara med såna gånger är ett privilegium jag inte har ord för.
Jag går bara och ryser – hela tiden.
Det är min innerliga förhoppning att även ni där hemma i den ljusa svenska sommarnatten förnimmer elektriciteten och kan ana det som börjar kännas som en sanning här:
Det här kan bli en kväll för historieböckerna.
* * *
Resten av världen må vara engagerad i Snowdens flykt och Berlusconis färska fängelsedom, men här lyder den överlägset mest angelägna frågan:
Spelar Toews och Bergeron?
Svar:
Ja – och vi får se.
Toews, som befarades ha förärats en hjärnskakning av hårde Boychuk, var med på morgonvärmningen och kommer garanterat att finnas på isen när matchen startar.
– Jag tycker han såg piggare ut än någon gång tidigare underslutspelet. Han kommer bli livsfarlig, myser Yellbear.
Med Bergie är det mer osäkert. Han sägs plågas av ett brutet revben och deltog inte i morgonövningarna. Till matchen ska han enligt Uncle Fester Julien vara ombytt – men det ska Caron och Pandolfo också, ifall världens bäste defensive forward har för ont.
Det känns som att rätt mycket hänger på det.
* * *
Det var ju roligt just då…
Men dagen efter lördagens ystra födelsedagsfest kändes på öppettiderna Chicagos barer mindre lyckade.
Under väntan på flighten från O’Hare – där åskan dånade olycksbådande hela eftermiddagen – var det lite som den gången när min musicerande storbrors bandkollega satt darrig vid frukostbordet efter en lång natt och någon gick förbi och sa ”hej på dig”.
Brorsans kompis ryckte till och utbrast förfärat:
– Va, på mig?
* * *
Det är ju lite festligt.
Antigen gör Blackhawks precis som förra gången – eller så gör Bruins precis som förra gången.
2010 hade ju Hawks också ledningen med 3-2 inför Game 6, på bortaplan – och då slutades det med vild segerfest på isen i Wells Fargo Center (som väl då fortfarande hette Wachovia Center, om jag inte minns alldeles fel).
Men året därpå låg Bruins å sin sida under med 2-3 inför Game 6, på hemmaplan – och vände och fick åka tillbaka till Vancouver och bärga titeln i Rogers Arena.
Enda sättet för historien att inte upprepa sig är att Bruins vinner ikväll och förlorar på onsdag.
Ville bara ha det utrett.
* * *
Det är nu två veckor sedan jag lämnade New York och flög till Chicago för dan-före-dan-eventet i United Center.
Sedan dess har jag levt i den här cirkusen dygnet runt och let me tell you:
Det är inte bara atleterna nere på isen som lever med stora utmaningar de här dagarna.
För den som vill vara anständigt klädd under såna här högtider är fjorton dagar i kappsäck en prövning av samma svårighetsgrad som att försöka runda Zdeno Chara  – med ögonbindel.
De inledande omgångarna är det inga större problem, då stannar man ju på samma ställe och hinner lämna in tvätt på hotellen.
Men när vi når slutklämmen och flyger fram och tillbaka praktiskt taget varje dag krävs Patrick Kane-artad kreativitet.
Vi tackar gud för strykjärnet – och ångan man med lite kamp kan frambringa i Marriott-hotellens små badrums
* * *
Bolt kom hit till Gaaaden med bucklan även för två år sedan och stämningen var lika andlöst förväntansfull och högtidlig och elektrisk då.
I en halv period
Sedan satt vi på pressläktaren och letade efter flighter till Vancouver, för Roberto Luongo gjorde ju som vanligt under sin Boston-besök och släppte in allt björnarna skickade emot honom de första tio minuterna.
Lite mer drama får det gärna bli i natt, oavsett slutlig utgång.
– Ja, man har ju svårt att Blackhawks ska vika ner sig på det sättet, säger TT-Göran.
Man har ju det.
* * *
Risken är uppenbar att Stanley Cup-finalen 2013 kommer att avgöras på vaniljglass istället för is.
De sliter för att hålla temperaturen nere inne i Gaaaden, men det är 35 fuktdrypande grader på andra sidan plåtväggarna och när dom såsmåningom öppnar dörrarna för att släppa in publiken kommer effekten att bli densamma som när man lägger en piggelin – åh, piggelin! Snart kommer jag hem! – på fönsterblecket en gassande högsommardag.
– Men det blir lika för båda lagen, påpekar Uncle Fester.
Ja, offren är vi som ska titta…
* * *
Samtidigt:
Är det något lagmaskinen Boston Bruins kan är det att leverera under pressure.
Det är inte bara det att dom aldrig ger upp och alltid fortsätter kämpa – dom verkar spela som allra bäst när dom hotas av undergång,
Ombokningsbar biljett tillbaka till O’Hare är med andra ord redan reserverad den här gången.
* * *
Eken är först fram till Johnny O efter morgonvärmningen och skjuter från höften.
– Är du laddad, frågar han.
Johnny O tittar långsamt upp, fixerar Gävle-hipstern med blicken och säger:
– Ja, annars vore det väl fan något fel…
Hi hi.
Sedan citerar han LeBron James, pratar om att det här är största matchen någonsin och att det nu känns som att han är väldigt nära drömmen– och samtidigt väldigt långt ifrån den.
Så är det alltid inför de verkligt stora stunderna:
Aldrig säger spelarna så bra saker.
* * *
Det var åtminstone sju-åtta medpassagerare på United-flighten igår som reste i Blackhawks-jerseys – och sedan klev rakt ut i Boston-kvällen.
Det kräver balls större än bowlingklot,
För det är inte bara Bruins-spelarna som stegrar när uppförsbacken verkar som brantast. Hela den här stan får en särskild sorts glöd i blicken när knivseggen ligger mot strupen och den som försöker utmana the locals såna gånger får det i allmänhet hett om öronen.
Därom kan alla Yankees-fans som någonsin promenerat i kvarteren kring Fenway Park vittna.
* * *
Vet ni, apropå Eken, vad en hipster väger?
Ett instagram…
* * *
Inget behöver längre sägas. Jag bara sträcker fram dosan och Yellbear tar sin snus.
Sedan fyrar även han av citat som får hårstråna på armarna att ställa sig i ännu stramare givakt.
– Det här blir den svåraste utmaningen i hela karriären och alla i laget måste göra sitt livs bästa match, konstaterar han bland annat.
Ojvoj.
* * *
Det är rätt roligt när Niklas Holmgren kommer och sätter sig mitt emellan mig och Eken och börjar referera just som vi försöker få ihop våra förhandstexter efter morgonvärmningarna.
– Kampen mellan de stora kvällstidningarna är intensiv…Bjurman ger Ek en mörk blick…nu stoppar han i öronpropparna för att slippa höra motståndarens trashtalk…vem ska komma först, spänningen är olidlig.
Ah, ni kanske should have been there…
* * *
Carl Söderberg spelar ikväll – antigen med Peverley och Marchand eller som center mellan Jagr och Marchand, beroende på Bergerons vara eller icke vara. Bägge varianterna testas under förmiddagsövningarna.
Vad han tycker om det vet vi inte, för skåningen hinner försvinna från sin plats i omklädningsrummet innan vi stormar in.
Jag väljer att tolka det som att han rekordladdad och kommer att göra en magnifik match.
* * *
Ikväll kliver Brooksie in i cirkusen också.
Larry Brooks från New York Post.
Då vet man att det är allvar.
* * *
Uncle Fester vet att han inte kommer att hinna mer än sätta sig på podiet för sin pre game-presskonferens förrän frågorna om Bergerons hälsotillstånd
Därför är det rätt underhållande när en flinande lokalreporter börjar med att fråga om han hunnit studera några prospects inför den kommande draften.
Uncle Fester är med på noterna, gratulerar reportern till att ha vunnit första-frågan-priset och svarar sedan att Bergie kommer att vara ombytt.
* * *
Om Hawks bärgar titeln ikväll fullbordar Yellbear andrafemman i det svenska landslag med spelare som vunnit två eller flera Stanley Cup.
Det finns ju bara nio sådana legendarer sedan tidigare:
Anders Kallur, Stefan Persson, Nicklas Lidström, Tomas Holmström, Tomas Jonsson, Willy Lindström, Ulf Samuelsson, Tommy Albelin och Peter Forsberg.
Exklusiv klubb, det.
* * *
Det är aningen speciellt att stå intill Dennis Seidenbergs plats i Bruins omklädningsrum och höra honom bli intervjuad av reportrar influgna från Tyskland.
”Jawohl” och ”Achtung” känns inte direkt som några hockeytermer.
* * *
Garpen klippte till med ”4-2 till Blackhawks” i bloggens stora finaltips och det står han fast vid, visar det sig när vi sitter och studerar Bruins morgonvärmning.
– Jag tycker det känns som att de hittat nyckeln till hur man spelar mot de här killarna och dessutom får jag känslan av att Bruins är mer slitna, heter det.
Avslöjas endast på detta sätt.
* * *
Johnny O:s fanclub – den femtonmannastyrka som dök upp i Oduya-peruker och lösskägg i United Center i lördags och till och med blev omskrivna i Chicago Tribune – är dessvärre inte på plats i natt.
– Nä, flinar föremålet för maskeraden, de fick hålla sig i Chicago. Vilka juveler. Jag har ingen aning om var de fick tag i de där perukerna, men jag förstod att det var nåt fuffens på gång. Det var jäkligt kul…
* * *
Under mästerliga HBO-dokumentären 24/7 lärde vi oss att det inte bara är spelarna som trashtalkar på isen.
Domarna svär som berusade sjömän de också.
Det bekräftas nu av ett före detta proffs – vi kan kalla honom Johan… – som berättar att han under sitt första år i ligan en gång åkte fram till Don Koharski och frågade hur han kunde missa en så uppenbar hooking.
Koharski synade honom snabbt uppifrån och ner och replikerade, med förakt i rösten:
– Fuck you, you fucking rookie.
Så sa aldrig Daggen Olsson…
* * *
Tuukka gör inga uttalanden under förmiddagen – med undantag för Henke Lundqvist är det nästan inga målvakter i ligan som överhuvudtaget talar med media på matchdagar.
Men han behöver inte heller säga nåt.
Man bara vet att han kommer att vara helt mördande svinbra ikväll, eller hur?
* * *
Jodå, Yellbear noterade att landsmannen Söderberg smaskade in honom i sargen vid ett par tillfällen i lördags.
Men han hade inget emot det.
– Nej, skrockar han, jag tycker om att bli tacklad. Det är bara härligt, då vaknar man till!
Det där är något som sitter i Karl-Oskar-generna, tror jag.
* * *
Ni som tror ni vet nånting om glädje och tillfredsställelse utan att ha varit med om att gå fram till en nyligen uppnålad ”seating chart” för en avgörande Stanley Cup-final och se att en lysande plats är säkrad…ni har fel.
* * *
Patrick Kane skruvar lite på sig när han får frågan om hur det skulle kännas att göra det igen.
Alltså – avgöra i sudden i en game 6 en gång till
– Det skulle ju kräva att stjärnorna är perfekt formerade, svarar han undvikande.,
Men var så säker:
Den lille artisten som alltid skriker efter pucken när the going gets tough vill inget hellre…
* * *
Holmgren har något direkt vilt i blicken när han kliver ur presshissen för kvällens pass.
Nu ska här skrikas, törs jag lova.
* * *
Det är inte bara bucklan som garanterat finns i hallen när Stanley Cup-finalen kan avgöras.
Gary Bettman hedrar oss med sin närvaro också.
Man kan kanske tycka att en kommissionär borde vara på plats i samtliga finaler, men så intresserad av hockey är inte vår munvige vän från Saddle River.
Blott i skarpt läge visar han sig, för då kan det ju sluta med att bucklan ska delas ut och den vill han räcka över personligen.
Det slutar som bekant alltid med att han blir lika grundligt utbuad som Lustans Lakejer skulle bli på Sweden Rock och somliga har lite diskret påpekat att hela prisceremonin skulle bli lite värdigare om Bill The Hill fick ta över den lilla sysslan.
Men herr kommissionären insisterar. Han fick vid presskonferensen för två veckor sedan frågor om han verkligen vill fortsätta med det och svarade kort och lätt förnärmat:
– Ja.
Så hockeysäsongen kommer även fortsättningsvis att avslutas med en orkan av burop…
* * *
Storbjörn och Lillbjörn…kan vi räkna med ert sällskap i natt?
Det vore kul.
Överhuvudtaget ber jag att få uppmana till intensiv aktivitet.
Det är en avgörande Stanley Cup-final som spelas…då ska det slå gnistor om kommentatorsspåret i den här bloggen
Kan vi enas om det?
* * *
Detta kan vara Viktor Stålbergs sista match som blackhawk.
Han blir UFA efter säsongen – och vare sig lönetaksbild eller coach Quennevilles känslor talar för att det finns plats i truppen nästa år.
Men både Rangers och Red Wings sägs vara intresserade av göteborgarens tjänster, så NHL-karriären fortsätter.
Och det vore lite poetiskt om han avslutade sin stint i Chicago med ett stort, avgörande, oförglömligt mål…
* * *
Oh, crap.
Drar Nick Leddy i gamewinning-lotteriet.
Jag får ses som moralisk segrare bara han spelar mer än fem minuter…
* * *
För första gången i hela finalen deltog Jagr i morgonvärmningen i morse.
Det känns som ett slags omen.
* * *
Ren dekadans pågår i pressloungen denna säsongens sista afton i Gaaaaden (för det är det ju – oavsett utgång).
Dom serverar, bland annat, kungskrabba, pilgrimsmusslor och hela humrar så stora att de skulle bilda backpar med Chara bara de fick klubba och skridskor.
Och Eken går i spinn. Han lyckas slafsa i sig två av monstren, med en aptit som får det att stänka runt hela bordet, och övervägger att hugga en tredje också.
Mannen är ett unikum.
* * *
Det här med isen känns riktigt oroande. En timme före första nedsläpp är det en hel armé ute och försöker få ordning på sörjan – och då har det knappt kommit några åskådare alls.
Det kan bli en farsartad final.
* * *
De där pajsarna på planet igår var tydligen inte ensamma om att ta sig österut. En försvarlig mängd fans i röda Hawks-jerseys har samlats runt bortabåset innan värmningen
Kan det bli cup så kan det.
Men mycket riktigt tar the bostonians illa upp och börjar gapa och skrika åt dem.
* * *
Åker hiss med Cam Neely igen.
Han ser inte heller gladare ut än han skulle gjort om Ulf Samuelsson kommit fram och kittlat honom.
Det lättar nog först när Boychuck dundrar in 1-0 efter 7.22.
* * *
Hör ni brölet i skogarna på småländska höglandet?
Det är de målande kossorna i Russnäs som råmar i natten.
Deras boy ska spela en av sitt livs största matcher och de vill uttrycka sitt stöd.
* * *
Okej, pojkar och flickor, dags att spänna fast sig.
Vårt oändliga äventyr är på väg mot sitt klimax.
Det här blir nåt.
Rock ’n’ roll natten lång – och in i evigheten.

Chicago – Boston 3-1 (Slut)
* * *
Någonstans i Nordamerika börjar Mike Bolt – The Keeper of The Cup – i natt putsa på världens mest mytomspunna idrottspokal.
Sedan packar han omsorgsfullt ner den i en vadderad låda, tar sig till en flygplats och flyger till Boston.
Och på måndag bär han in Stanley Cup-bucklan – så gnistrande blankpolerad att alla som kommer i närheten blir bländade – i TD Garden.
Oh boy.
Det kommer knappt att gå att andas…
* * *
Snabb uppdatering när krutröken i ett slag lika förödande som slutstriden i ”Plutonen” lagt sig:
•Patrice Bergeron fördes under matchen till sjukhus för observation. Ingen vet vad som hänt honom, eller när det hände, men det låter dessvärre som när ”Foppa” spräckte sin mjälte back in the day och risken är stor att han inte kan spela mer.
•Jonathan Toews satt i båset hela tredjeperioden – men spelade inte en sekund. Det befaras allmänt att han drabbades av hjärnskakning när Boychuk körde över honom och i så fall har vi troligen sett det sista även av honom.
Blytunga avbräck.
Det talas också om att Boychuck använde armbågen när han sänkte Toews och kan han en avstängning att se fram emot.
* * *
I övrigt – gällande exempelvis uttalanden från Söderberg och Yellbear – ber jag just i natt att få hänvisa till sportbladet.se
För nu ska jag gå ut och fira en födelsedag.
Tack för den här gången, vi hörs från Boston.