Big drama om the high seas här i slutet, och så sätter Hawks 3-1 i tom kasse.
Mot Boston.
Men lite mer kommer snart

Chicago – Boston 2-0 (Period 2)
* * *
Ja, igen:
Sugar Kane.
Han är ännu en gång precis framför Rask och hugger och får upp en puck och pang:
Chelsea Dagger dånar.
Nu har han vittring på hat trick och fullbordar han ytterligare ett sånt – och Hawks vinner finalen – tror jag bestämt vi har en ny Conn Smythe-kandidat att fundera på.
* * *
Grymt förstabyte av Söderberg igen, han stressar fram en ny overturn och ser till att pucken blir kvar i offensiv zon – och är sen med och nitar fast den nere hos i Crawford i mäktig forcering.
Belöningen kommer sedan snabbt:
Uncle Fester, som blandar och ger som en blackjack-dealer i Las Vegas just nu, flyttar när Bergeron olyckligtvis försvinner upp skåningen som center i kedjan med Jagr och Marchand – och lite senare lirar han med Lucic och Thornton också.
Effekt:
Han krattar åt Chara vid en av Bostons bästa chanser i hela matchen.
Söderberg kommer spela resten av den här finalserien, det är alldeles garanterat.
* * *
Tvåmålsöverläge för Hawks alltså – och det är fortfarande de som skapar flest chanser.
Men naturligtvis är det här inte över.
Får Bruins bara ett litet grässtrå av hopp att rycka i vet vi vilka ohyggliga forceringar de kan iscensätta.
* * *
Ojvoj, Chara.
Han är på isen även när Kane gör 2-0.
Därmed har han alltså varit inne på sju av Chicagos åtta senaste mål.
Det är ungefär som att se ett geni som Bob Dylan plötsligt släpper katastrofalbumet ”Self-Portrait”.
* * *
Watson och Rooney gör helt rätt som tar Handzus för filmning samtidigt som Horton åker för hooking.
Ingen har överdrivit så mycket sedan Karl Malden försökte spela tv-deckare.
* * *
Toews åker på en brutal Boychuck-propp när han våghalsigt skär rakt in i zonen – och ser rejält omskakad ut när han tar sig mot båset.
Men kaptenen är tillbaka på isen nåt byte senare.
Däremot syns alltså Bergeron inte till längre. Det är riktigt tungt för Bruins det.
Å andra sidan:
Söderberg har täckt upp bra so far.
* * *
Det jublas våldsamt när en leksing zoomas in i jumbotronen.
För visst är det som sådan hela världen i första hand minns Ed Belfour…
* * *
Eken har inte varit så här tänd på hockey, så här taggad och engagerad, sedan han själv skulle debutera med sitt korplag på Chelsea Piers.
* * *
Inte för att Hawks powerplay gjort starkare intryck än zambonin som spolar isen just nu, men ändå:
Bruins får sluta vara så griniga och odisciplinerade.
När Kane har såna här kvällar kan det ringa när som helst.
* * *
Som av en händelse är Boychuck-Ference just nu det backpar i Boston som får mest istid.
Inte Chara-Seidenberg.
* * *
Ja, van Basten – det kan vara det allra bästa med att se alla de här matcherna live:
Man slipper utsättas för samma Bäckis-film hela tiden…
* * *
Man skulle kunna byta H:et i Hossas namn mot ett M ikväll.
I det här skicket rör han sig inte mycket fortare än mossa växer…
** *
Tack för gratulationer!
Snart blir det midnatt här också – och då verkar det som att vissa i min närhet har planer.
Det är här är ändå en stad där barerna stänger först vid fem på lördagar…
* * *
Okej, ett snabbt mål av Bruins, helst signerat Söderberg, nu.
Då blir det här en period vi aldrig glömmer.
Det kan det bli annars också…

Chicago – Boston 1-0 (Period 1)
* * *
För att travestera Arne Hegerfors:
Nu firar vi midsommar i United Center.
För det här fortsätter ju vara en alldeles fenomenal Stanley Cup-final.
Spelet är huvudsakligen jämnt, men Hawks skapar fler chanser, i synnerhet ju längre perioden går och efter 17.29 dånar ”Chelsea Dagger” under takåsarna.
Johnny O laddar bössan, skjuter av Seidenbergs klubba och den strumprullare som sedan singlar fram mot Rask tar en Sugar Kane på sprittande spelhumör hand om och vickar in i kassen.
Så det är, för tillfället, hemmalaget som tillskansat sig slagläge.
* * *
Och 2.15 in i första perioden händer det.
En malmöpåg glider för första gången i historien ut på isen i en Stanley Cup-final.
Han är omedelbart med och försöker styra in ett backskott, ger Dave Bolland en liten tryckare – och åker sen till båset.
Första bytet är kort, men han får det överstökat – och ser därmed till att Sverige garanterat har minst en Stanley Cup-mästare 2013.
I byte nummer två:
Han stressar själv fram en brytning i mittzonen, tar sig in offensivt och avlossar först ett skott och vispar sen iväg returen också.
Blyg är han fan inte, Söderberg.
* * *
Helt ute och cyklade var Toews kanske inte när han hävdade att det går att ”exponera” Chara.
Slovaken var inne på fem baklängesmål i onsdags – något som fan aldrig kan ha hänt tidigare – och finns på isen när Sugar Kane gör det där 1-0-målet också.
Ojvoj.
* * *
Ah, off ice-gurglet fortsätter på isen också.
Bickell sänker Chara med en duktig propp, Lucic vill ge igen – men Bickell ignorerar honom.
Det där kan urarta på ett härligt sätt.
* * *
Sammanlagt får 3.54 minuters istid och ser pigg, respektlös och hungrig ut hela tiden.
* * *
Det är en rent tokig räddning Tuukka gör när Sharp skjuter från nära håll.
Eller – ja, just det:
Tukig.
* * *
Men om nu Chara inte gillar att bli proppad av Bickell kan man ju fråga vad man ska kalla Sharps reaktion på Boychuks ständig monsterhits.
Glad blir han inte…
* * *
Som Yellbear sa redan i morse:
– Ikväll borde man förmodligen ha med sig öronproppar ute på isen under nationalsången.
Ja, jävlar.
Det är fullständigt öronbedövande.
Och mycket riktigt:
Eken, som är med om vrålet för första gången, bara skrattar häpet.
* * *
Sugar Kane ser som sagt ut att vara på helt besinningslöst spelhumör och att se honom såna kvällar är något av det roligaste som finns.
* * *
De spränger Bruins klubbmärke under jumbotronintrot i The Madison.
Är det verkligen okej det?
Cam Neely ser i alla fall inte så imponerad ut…
* * *
Man of Steel, också känd som Viktor Stålberg, gör ju sin klart bästa period i finalen.
Han har framförallt ett byte runt tionde minuten när han river och sliter vinner närkamper så det skvätter om det.
Det har kanske, precis som för Clark Kent i filmen, blivit rätt slags sammansättning av ingredienser i atmosfären i Chicago nu…
* * *
En upprörd Eken vill ha fört till protokollet att han inte alls jämfört med Stanley Cup-finalen med Eurovision.
Jaja, jag kanske skarvade lite där då…
* * *
När de visar Söderberg-bilder från Elitserien på NBC-sändningen på monitorerna i pressboxen svvischar Sportbladets rosa logga förbi i tekningscirklarna.
Man kan ju blir tårögd för mindre.
* * *
Bucklan kommer till Sverige i sommar, det är alltså klart nu. Där har den inte varit sedan 2010 så det är på tiden.
* * *
Hallå, vad gäller backup-målisarna – de får alltid såväl ring som namn i bucklan.
* * *
Storbjörn och Lillbjörn – det värmer mig ändå in i hjärteroten att höra att ni äntligen får se en match tillsammans.
Men Valbo?
Hälsa Bäckis.
* * *
Två perioder kvar av det här.
Minst.
Bästa midsommaren nånsin, säger jag…

Nu, vänner.
Nu.
Nu börjar vi närma oss sanningens ögonblick i 2013 års magnifika Stanley Cup-final.
Det oändliga äventyret kan inte avgöras inatt heller, det står ju som bekant fortfarande bara 2-2 i serien, men likafullt är det säsongens – hittills – största ögonblick vi har framför oss i The Madhouse on Madison.
Ni vet ju.
Nästa gång bär de obönhörligen in bucklan – den mest mytomspunna och ikoniska i hela idrottsvärlden – i hallen och den som vinner ikväll har den plötsligt inom räckhåll.
Skaffar sig matchboll.
Får slagläge.
Så Blackhawks och Bruins står vid himlens portar nu.
Frågan är vem som får nycklarna till det förgyllda låset och fortsättningsvis har makten över sitt öde, sin historia, sitt testamente.
Det avgörs nu.
Nu, vänner.
Nu.
* * *
Tammefan.
Det ser ut som att Carl Söderberg kliver in i Stanley Cup-finalen ikväll.
Han och Daugavins alternerar visserligen i fjärdekedjan under morgonvärmningen, Uncle Fester Julien påstår att det rör sig om ett ”gametime decision” och skåningen själv vill inte säga vad han vet, men han ser exceptionellt glad ut när han gör det och har sedan mer bråttom till duschen än spelare som inte ska lira nånsin har.
Dessutom tror jag bestämt att han försäger sig när jag frågar om han tror att han kommer att vara nervös om det blir spel och han svarar:
– Nej, det här är bara skitkul.
Ojvoj.
I så fall har vi blågula pjäser i bägge finallagen för första gången sedan 2007 – och kommer garanterat att få nya inteckningar i the cup.
För så är det:
Det räcker med ett enda byte i finalen för att elitseriekungen ska föräras både ring och namnet på bucklan.
Så väldigt coolt.
* * *
Jag tror det var flöjtisten Björn J:son Lindh, av alla, som sa det:
– Efter tre dagar på turné är man som en femåring. Efter ytterligare tre dagar har man förlorat alla femåringens positiva egenskaper.
Här är vi nu inne på dag elva och skillnaden mellan en rockturné och en Stanley Cup-final är blott marginella.
Så ni kan ju göra era egna föreställningar…
Allt känns som en enda härva av sliten, barnslig, skrynklig, halvförkyld, sönderstressad, förvirrad oordning – och huruvida vi befinner oss i Boston eller Chicago är det för det mesta ingen som riktigt vet.
Men kul har vi, goddammit.
* * *
I Chicago – för ja, några av oss har lyckats slå fast att det är där vi är – passerade midsommar påfallande obemärkt; Niklas Holmgren sjöng inte ens en endaste Evert Taube-serenad.
Men Yellbear hade en liten fest med flickvän, svärföräldrar och mamma och syster hemma i sitt fina hus.
– Jag avstod nubben, men fick väldigt mycket god mat. Bland annat hade de sill med sig. Det är just sånt energitillskott hemifrån som kan bli avgörande såna här gånger, säger han belåtet.
Ja, det – och snus.
För jodå, smålänningen gräver en duktig mullbänk ur Biffens dosa och trycker upp under läppen efter morgonvärmningen idag också.
Traditionens makt är stor.
* * *
– Jag skjuter blankt, säger en bekymrad Eken först när jag ger honom ny chans att komponera ett bombastiskt bloggintro.
Men sen kommer det.
– När dom trycker i med den tredje tonartshöjningen i en riktigt bra schlager i Eurovision-finalen och alla strålkastare riktas mot center stage…så känns det när den femte Stanley Cup-finalen ska börja.
Inte så pjåkigt för en cynisk hipster från Sätra ändå.
* * *
Hossa, som gick på 30-procentig kapacitet i fjärde matchen, är inte på isen under morgonvärmningen idag heller.
Men han ska spela.
– He’s fine, kommer att vara redo när matchen börjar och vi räknar med att han spelar bättre, säger Coach Q.
Så vi snackar kanske 50 procent idag då.
I fallet Hossa är det onekligen bättre än 100 på många andra håll.
* * *
Taggen, du tror då jämnt det värsta om oss.
Men så äventyrliga är vi inte. Igår var jag inte mer aktiv än Nick Leddy var i Game 4, jag beställde room service och såg på tv, och natten innan ägnade vi oss bara åt vanligt gammalt gubbigt barhäng.
Ikväll kan det bli mer av den varan.
Någon fyller år när klockan slår midnatt, förstår ni…
* * *
Äntligen har vi lite off ice-kontrovers också.
Efter matchen i Gaaaden i onsdags gick Toews ut och sa att det finns ”certain ways to expose” Zdeno Chara.
Det gillade dom inte i Boston, den slovakiske jätten har samma status där som Kim Jong-Un har i Nordkorea och journalisterna från Globe och Herald vibrerar av indignation på presskonferenserna.
Men Uncle Fester Julien är för rutinerad för att hugga på det betet, han vet att den som börjar gnälla och fokusera på fel saker alltid förlorar.
Så han bara himlar med ögonen.
– Det står dem fritt att säga vad de vill och om det är det de tror, då tycker jag de ska försöka igen.
* * *
När Holmgren vaknade i morse sträckte han sig efter telefonen, loggade in på twitter och skrev:
– Jag känner att det är en underbar dag för hockey.
Sedan har han långsamt blivit mer och mer exalterad.
Räkna med rekordartad passion i den där Viasat-mikrofonen i natt.
* * *
Talk of the town:
Corey Crawfords plockhandske.
I onsdags såg det onekligen ut som att han bara använder den till att plocka ut bullar ur ugnen, men Coach Q har tydligen inte haft en tanke på att spela Emery istället – och Crawford själv rycker bara rutinerat på axlarna.
– I början av serien tyckte jag dom pratade om att man alltid ska skjuta på min plockhandssida. Whatever, man kan tydligen skjuta överallt på mig, skrockar han.
* * *
Hur gör ni en sån här gång, egentligen?
Det är midsommardagens natt och åtskilliga av er kämpar väl fortfarande med att återställa vätskebalansen , andra har förmodligen hunnit
Men det finns ärligt talat inga ursäkter.
Alla var uppe och firade midsommarhelg med fotbollslandslaget 1994 och det här är bara i marginell mening mindre angeläget.
* * *
Med lite tur – eller otur, beroende på hur man väljer att se det – kan det dyka upp bekanta bloggare i nattens Viasat-sändning också.
Holmgren gjorde en så kallat lättsam intervju med yours truly på läktaren efter träningen igår och om redaktörerna i Stockholm vill så får ni höra lite om, exempelvis, nationalsångerna.
Jag fick vänta lite på den intervjun, för just som den skulle göras kom Darren Pang trampande och då ville de passa på och ”ta” honom först. . Fine with me såklart , men Holmgren påstår att jag gav honom ”en mörk blick”.
– Jo, inflikar en flinande Garpen, den blicken såg jag också. Den sa….”vet ni inte vem jag är”.
Ha ha, detta är genuint struntprat och ska under inga omständigheter tas som sanning om ni hör mer om saken!
* * *
En Eken brydd av begränsat finalintresse hemma i den svenska sommarnatten går runt och frågar spelarna vad det finns att säga till the fellow swedes för att de ska förstå att de borde vara uppe och titta under småtimmarna.
Stålberg och Kryckan ger rediga svar om att världens bästa hockey spelas i de här matcherna.
Sen kommer han till Yellbear.
– Tja, svarar han, inte vet väl jag. Det är din uppgift att skapa det intresset, inte mitt.
Karl-Oskar forever!
* * *
Står i den sedvanliga kön till omklädningsrum efter morgonövningarna och råkar nämna bröderna Sedin.
– Oh, the Sedins, suckar en nordamerikansk kollega, they must be on suicide watch right now…
Det är ett allmänt nordamerikanskt antagande att Daniel och Henrik inte direkt ser fram emot att få spela för Tortorella och tvingas till tjänstgöring i det tråkigaste, mest defensivt inriktade systemet i hela ligan.
Och ärligt talat, hur tänker Canucks-ledningen – som sägs ha bestämt sig för att erbjuda den sparkade Rangers-coachen jobbet?
Laget hade alltså problem med målskyttet den här säsongen – och tar in en coach som basade över ett lag som på något sätt hade ÄNNU större problem i den grenen?
Och herregud, mediasituationen i Vancouver, där Canucks är en lika stor angelägenhet som Yankees är i New York…det kommer att bli världskrig från dag ett
* * *
Ni minns bilderna från Detroit-serien, när Toews var på väg att förlora sig i frustration och Seabrook klev in i utvisningsbåset och kramade om honom.
Det var tydligen ingen tillfällighet.
Seabrook är Captain Serious man, den som alltid ger honom stöd och råd och finns där när det behövs nån.
Jag tycker det är lite vackert, för att inte säga direkt rörande, att en firad ledare som Toews också behöver en sån.
* * *
Nu är det så där oanständigt skitkallt i The Madhouse igen.
Tjälen kommer att gå i Eken och Biffen serveras djupfryst framåt natten.
* * *
Andrew Ference ser ut som Robert DeNiro i ”Cape Fear” när han promenerar genom omklädningsrummet utan tröja.
Jag har inte sett något så nerklottrat sen de införde nolltolerans mot graffiti i New Yorks tunnelbana.
* * *
Utomhus, däremot, är det uppemot 40 grader framåt eftermiddag – och därtill så fuktigt att Chicago-borna i princip måste ha simborgarmärke för att få lämna sina hem.
Åker vi inte alla på decenniets förkylning efter den här finalen är vi orubbliga som urberget.
* * *
Rapporterna om the floods i Calgary är inte roliga. Bland annat rapporteras att vattnet står till tionde bänkraden inne i Saddledome – och att omklädningsrummen är totalt översvämmade
– Ja, jag har fått bilder från kompisar i stan…det ser riktigt jobbigt ut downtown. Men nu kanske de äntligen kan bygga en ny arena. Saddledome är klassisk, men har blivit väldigt sliten, säger Henrik Karlsson, som ju kom till Hawks från Flames den här säsongen och agerar tredjemålis under finalen.
Ja, det är ju bara det att bloggen fortfarande inte fått se den där hallen, så lite kan de få hejda sig…
* * *
Ser nu att även Bickell varit framme och hackat lite om Chara och bland annat sagt att backbjässen inte tycker om att bli tacklad.
Jag vet inte om det där egentligen är så smart. Det är nästan som att uppmana till fysiskt spel – och att uppmana Zdeno Chara är likvärdigt med att hålla en tändsticka över öppnad bensindunk för att se om det där med att petroleum är så lättantändligt verkligen stämmer.
* * *
Garpen, som givetvis gjort mål även i United Center, hävdar under förmiddagen att det är bättre fokus och jävlaranamma i Blackhawks uppträdande under morgonvärmningen än senast.
Jag ser ingen skillnad, jag är som bekant bara en glad lallare, men då vet ni det.
* * *
Det här smusslandet och mörkandet kring om huruvida Söderberg eller Dauagavins ska spela kan kännas lätt tramsigt.
Det är inte förstakedjan som ska få nytt utseende och spetsas med Malkin, direkt.
Men man får anta att varenda liten mikroskopisk fördel man kan skaffa sig i en final är värd att gripa efter.
* * *
Tony ”Tojo” Johansson, Viasats kameraman, återvänder äntligen till Chi-Town – och räddar återstoden av finalen åt mig, Yellbear och…ja, er.
Han har med sig en stock färskt snus åt bloggen, nämligen.
Och utan det hade den här bloggen kunnat haverera fullständigt, för tvärtemot vad en kommentator försäkrade förra veckan har inget svenskt guld gått att hitta i Chicagos Seven eleven-butiker.
I den jag besökte under en underbar kvällspromenad längs Michigan Avenue igår kväll bemöttes frågan om ”Swedish snuff, like General” med en blick som hade jag bett om Boston Bruins-merchandise.
Så:
Conn Smythe till Tojo.
* * *
Däremot är det inte konstigt att coacherna suckar när otåliga reportrar frågar varför det ska vara så omöjligt att få redig information om spelarnas skador.
– I think that’s self-explanatory, suckade Q häromdagen.
Ja, eller hur.
Den som inte förstår kan ju fråga Jonte Ericsson.
Under finalen 09 kom han tillbaka från en blindtarmsoperation i andra matchen och gissa var Penguins-spelarna var och högg med klubborna hela tiden?
I trakterna av höger ljumske, förstås.
Och det är inte för att Penguins-spelarna var elakare än någon annan, det vara funkar så när det är slutspel och precis allt ligger i potten.
* * *
Det bästa med att matcherna spelas i Chicago är att de börjar redan klockan 19, lokal tid – och att det därmed blir mer tid att sitta och gnugga på Media Hospitality efteråt.
Sen spricker ju det eftersom det alltid blir en bunt övertidsperioder här.
Men i teorin…
* * *
Ni behöver inte oroa er över att Holmgrens engagemang falnar i händelse av lång nattmangling.
Han äter som en hel Eken i pressloungen ett par timmar före första nedsläpp och har således depåerna välfyllda.
* * *
Hawks befann sig i precis den här situationen 2010 också. Det stod 2-2 mot Flyers inför Game 5 i United Center och de flesta bedömare var övertygade om att gästerna skulle ta kommandot i serien.
Istället vann Yellbear & co med 7-4.
– Och jag tycker fortfarande att det är den bästa match vi gjort under mina år här. Förhoppningsvis blir det likadant nu, säger smålänningen.
Och vad händer då?
Tja, min teori är ungefär som alla andras
Vinner Chicago får vi en Game 7 – vinner Boston avgör de hemma i Gaaden i övermorgon.
* * *
Vi har fortfarande inte fått några tillfredsställande förklaringar till varför ett namn som stavas Toews ska uttalas ”Täjvs”, har vi?
Det är och förblir konstigt.
* * *
Nu sitter Garpen och Holmgren bakom mig och konspirerar om att de ska sprida bilden av gamle Biffen som en argsint typ som rumsterar om och skrämmer alla i pressrummet före matcherna.
Well, för travestera Strindberg:
Passa er, era jävlar – vi ses i mitt nästa blogginlägg!
* * *
Dave Bolland, Chicago-stjärnan som för någon månad sedan sade sig vara halvvägs till normal form men inte kunde ange i procent var på formkurvan han befann sig, har återigen låtit visdomarna flöda.
– Det här blir antigen a high-scoring game eller a low-scoring game, sa han i morse.
Såpass.
* * *
Jag är lite avis på Eken och TT-Sundberg.
De ska för första gången i sina liv få höra nationalsångsdånet i The Madhouse,
Det är alltid en upplevelse – och direkt omvälvande vid första tillfället.
* * *
Jagr var inte med på värmningen i morse han heller och det har han inte varit på länge; vid 41 har en levande legend skaffat sig rätten att slippa sådana ansträngningar.
Och med hela två dagars vila i ryggen…nu känns det verkligen som att 68 kan slå till.
När Bruins behöver det som mest.
* * *
Mitt namn i GWG-lotteriet ikväll:
Krejci.
Biffen kan ta hela potten en gång till
* * *
Dave Lozo, en av den amerikanska twitterscenens stora stjärnor, slår åter till när bilderna från en Saddoldome helt ”submerged” i vatten:
Well, fortfarande bättre än i Madison Square Garden…
http://flames.nhl.com/club/gallery.htm?id=36968&navid=DL%7CCGY%7Chome
* * *
Byschigt, skulle masar och kullor säga att det är att ta sig till och från den omöjliga auxillery-boxen här i United – man jag har fattat tycka för den. Det känns att det är på riktigt när man sitter här i dragsspelställning med Ekens ena – väldigt vassa! – armbåge i sidan.
* * *
New York-reportrarna som återvänt till finalcirkusen efter gårdagens presskonferens på Radio City Music Hall har alla ny lyster i ögonen.
Det har liksom sjunkit in nu:
De kommer fortsättningsvis att möta en varm, rolig person med ett easy smile när de följer Rangers.
* * *
Ni har passerat midnatt hemma i Sverige och, host host, presentbordet står framme…
* * *
Förväntningarna är inte direkt små just nu.
Av de finaler jag följt sedan jag kom hit är det här, rent hockey – och underhållningsmässigt, den klart bästa.
Tempot, kampen, intensiteten och de otaliga antalet helt sensationella händelser i förra matchen liknade ju ingenting.
Dessutom – aldrig har det varit mer ovisst, mer omöjligt att förutse vad som ska hända.
Så pulsen i skrivande stund, minuter innan värmningen, börjar bli riktigt hög.
* * *
Inzoomade i jumbon vid värmningen:
Johnny Oduyas egen fanclub.
De har alla Oduya-jerseys – och Johnny-peruker!
Eken berättar att de bor på hans hotell, en styrka a femton man inresta från Stockholm, och är besatta av den lakoniske backen.
* * *
Okej.
Game 5.
Nyckelmatchen.
Det är nu det oändliga äventyret avgörs.
Nu.

Glad midsommar, ber bloggen att få hälsa från Chicago.
Här firade vi grundligt när vi väl hade tagit oss in i helvetestrafiken från O’Hare under torsdagskvällen.
Ojvoj, skulle man rentav kunna säga.
Idag, på själva midsommarafton, har stämningen varit mer…luguber.
Nu laddar vi för Game 5.
Den kommer bli episk. Episk, säger jag. Episk.
Och bara för att understryka hur angelägen jag är om att så många som möjligt är med och livar upp kommentatorsspåret får ni fram till dess njuta av lite bilder,
På dem ses bland annat en Hockey New-skribent i Modotröja, en hipster från Sätra som gläds ända in i sin hungriga själv av den legendariska pressbuffén i TD Gaaaaden, en Getty-fotograf som laddar kamera i en målbur, läktarvrån där det bor möss, basketkorg, ett par Viasat-kommentatorer in action, Seth Jones i prospect-intervju och en bloggare som försöker ta så kallade närvaro-byline på ett hotellrum i Chi-Town.

Boston – Chicago 5-6 (Slut, övertidsperiod 1)
* * *
Vad säger man?
Ojvoj.
Det var kanske ingen match en Tårtan direkt skulle ha skrivit innerlig poesi om.
Men den hör till de roligaste, mest underhållande och rafflande hockeymatcher jag sett,
Eller som TT-Sundberg bara utbrister när vi står i djurparken inne i Hawks skrubb och väntar på landsmän.
– Man har verkligen världens bästa jobb.
Indeed.
* * *
Seabrook sätter den alltså – knappat tio minuter in i första övertidsperren.
Precis som mot Detroit.
Och enligt Yellbear ska man inte se det som någon tillfällighet:
– Han missar nästan aldrig i det läget, slår han fast.
* * *
Uncle Fester Julien ägnar sig inte åt någon bullshit när han får frågan om skillnaden mellan lagen i den här matchen.
– De var bättre än vad vi var, säger han.
* * *
Nu är Eken ivrig, han har skrivit klart och vill på hospitality, så nu får det gå undan. Han blänger på mig Paulie Walnuts blänger på Christopher när han gjort nåt fel – för att nu åter koppla ihop det här med den bästa tv-serie som någonsin gjorts.
* * *
Yellbear tar en snus efteråt, förstås.
Men före matcherna får vi ändra på rutinen.
Det är ju tydligen bara när det är prillfritt hans kvällar slutar riktigt lyckligt.
* * *
Söderberg på lördag?
Nu finns det stora läget…
* * *
En rollercoaster kallar Yellbear matchen och ruskar på huvudet.
– Men så otroligt skönt att se den där pucken gå in. Jag skiter i om jag alltid spelar minus tre om det bara innebär att vi till slut vinner, flinar han.
* * *
Nu står kossorna i Russnäs och betar lugnt igen.
Det här var precis vad de ville se.
Själv ska jag åka och packa väskan, för imorrn bär det av till Chi-Town igen.
Vi hörs därifrån – när det oändliga äventyret fortsätter.

Chicago avgör! Seabrook. Det trodde man inte riktigt.
Nu är det serie.
Och mer kommer.

Boston – Chicago 5-5 (Period 3, övertid väntar)
* * *
Mother of god.
Chicago Blackhawks gör fem mål på Tuukka Rask.
Men vinner ändå inte.
För Boston gör också fem mål – på en Corey Crawfod som börjar se ut som han som stod här och släppte in allting för två år sedan.
Just det, Roberto Luongo.
Förlorar dom det här är det hans fel – och en helt horribel Duncan Keiths.
Men först ska vi få en dröm besannad.
Overtime it is.
Igen.
* * *
Johnny Boychuk ser redan från början ut som att han skulle kunna rida med Jax och Tig i Sons of Anarchy – och när han laddar den där kärnvapenbestyckade bössan inser man ju att han dessutom kan vara deras Sergeant of Arms.
Satan i slutspelsskägget.
* * *
In med Henrik Karlsson.
Eller åtminstone Emery.
Vore jag Coach Q skulle han – Emery alltså – definitivt stå nästa match.
* * *
Det är ju inga fel på proppen Boychuck dyngar in Sharp med i sargen heller.
Vilket monster.
* * *
– Merparten av matcherna avgörs på övertid.
Eken citerar sig själv, rakt ut.
Det var så han formulerade sig i stora bloggtipset och vi får fan ta och ge honom lite cred för det nu.
Nya Loob.
* * *
Vic Stålberg är inte långt borta när han får pucken precis framför kassen – och fläskar på ett slagskott .
Men det kanske kommer nu istället?
Ni minns ju vad han sa i morse:
– Det är dags att bli hjälte…
* * *
Trycket Bruins etablerar när de får fast pucken i anfallszonen – eller kommer i sina vändningar – hör till det mest imponerande man kan se i den här sporten.
* * *
Nu har kossorna i Russnäs vad jag hört lämnat hagen och står lutade mot bondens vardagsrumsfönster och kollar tv-sändningen i den småländska gryningen.
* * *
Walk together forever – eller inte.
Det är nu det avgörs.

Boston – Chicago 3-4 (Period 2)
* * *
Nu jävlar anamma är det hockeyfest i TD Gaaaden.
Hela havet stormar med mål, ständiga attacker, chanser och rasande vi-trampar-genom-väggen-om-vi-behöver tempo.
Så
Jävla
Underbart.
Och vi har en hel period kvar av den här…porren.
Prisa gud!
* * *
Det där kan ha varit det viktigaste mål Kryckan Krüger gjort i hela sin hockeykarriär.
Energitillskottet Bruins alltid får när de åstadkommer en reducering som den Lucic står för några ögonblick innan motsvarar den de får när de laddar reaktorn i Barsebäck – men Markoolio-mannen med Chicagos mest välordnade frissa kväser det.
Sen kommer det i och för sig en reducering till och Hawks ska vara väldigt glada att det blir periodpaus…
* * *
Fyra mål på Tuukka i Gaaaden.
Det känns nästan lite overkligt.
Och då har han ändå varit lysande. Om inte hade Hawks gjort ytterligare ett par mål i mitten av perioden. Som när Sharp var fri till exempel.
* * *
Bergerons 3-4-mål hör ändå till de mest lugubra man sett.
Chara skjuter alltså över och träffar det livliga planket. Sen studsar pucken i nättaket och ner på isen och där hugger Bergie.
* * *
Både Toews och Kane lyckas alltså, äntligen, få in varsin puck.
Det var precis vad doktorn ordinerade för Chicago det.
* * *
Hur när Chris Kelly är att kvittera på slutet visar ju inte minst det faktum att PA-killen blåser igång den dånande måltutan i några sekunder.
Men inte so fast…
* * *
Allting tar en sekund för lång tid för Duncan Keith.
Han var ju både Norris Trophy- och Conn Smythe-material 2010 så vad fan har hänt.
* * *
Sugar Kane och Marchand – the little ball of hate – har ett litet minigurgel i början av perren.
Den fajten skulle man vilja se.
* * *
Ja, det är, efter en dipp när Hawks var uppe i 3-1-ledningen och såg ut att döda matchen, ett satans tryck här inne nu.
Bruins-fansen vet ju…får deras hjältar bara lite vittring, då går dom till storms med en fullständigt obönhörlig tyngd.
* * *
– Du gillar när du ser Stanley Cup Final-loggan på isen va, utbrister hipstern från Sätra helt plötsligt och apropå ingenting.
Och ja, det gör jag verkligen.
* * *
Det går is längs ryggraden på bägge lags fans när både Bergeron och Hossa försvinner ut i omklädningsrummen efter att ha varit inblandade i samma tackling.
Och lättnadens utandning är tillika lika monumental i bägge läger när de några byten senare återvänder.
* * *
Yellbear får plötsligt för sig att han är Kenta Nilsson och om det försöket till soloräd gått hem hade korna hemma i Russnäs blivit lika glada som tjuren Ferdinand blir arg när han sätter sig på den där getingen.
För att inte tala om den här bloggaren, hade blivit som Kalle Ankas kakadua, eller vad det där flygfäet är för något.
* * *
Ha ha, klart vår vän Kometen flikar in att Sugar Kane kommer från Buffalo.
Du är för fin.
* * *
Nej, nåt är lite off med Chara. Tröttkörd – eller skadad? Det är frågan. Han fick ett jack i pannan när han krockade med Lucic på värmningen inför match 3, men det kan rimligen inte vara något som stör honom nämnvärt två dygn senare.
* * *
Övertid?
Fortsätter det vara så här rasande roligt vore ju det ingenting annat än en dröm.
Jag citerar min Karin igen
Oändligt är vårt stora äventyr!

Boston – Chicago 1-1 (Period 1)
* * *
Så där, ja.
Klart intressantaste och roligaste perioden i den här finalen på ett tag.
Hawks spelar klart bättre än i förrgår, gör verkligen det dom sagt att dom ska – och skaffar sig tack vare sin speed ledning i ett numerärt underläge.
Fram till dess har hemmalaget samtidigt sett något segt ut, men det är som det är med björnar från Boston.
Dom kan ha såna perioder – sen bara exploderar dom.
Här kvitterar de i ett powerplay efter gurgel de helt klart får energi av och sen har de plötsligt allt momentum igen.
Nu är frågan om Chicago kan hålla i, fortsätta hålla tempot och vara aggressiva – eller som tidigare låta Bruins ta över ju längre matchen lider.
Spännande.
* * *
Det blev ju minst sagt sordin på stämningen när vi precis innan matchvärmningen fick det chockerande beskedet:
James Gandolfini har avlidit.
Fan fan fan.
Jag ska inte bli för långrandig i det ämnet här, vi ska ändå ägna oss åt Stanley Cup-final här, men det känns som att en nära bekant gått bort och jag verkar inte vara ensam om den.
Ton’ gjorde uppenbarligen starkt intryck på hockeyskribenter överlag.
* * *
När han inte får ut pucken ur zonen innan Peverleys kvittering kan man ta bort ett a ur Brandon Saads namn.
Insatsen är – sad.
* * *
Den finländska flaggan vajar på Gaaaadens läktare ikväll – till Conn Smythe-Tuukkas ära.
Det är mycket vackert att se.
* * *
Bruins-fansen jublar extatiskt när Lucic proppar Yellbear i kortplanket.
De målade kossorna hemma i Russnäs reagerar förmodligen som tjuren Ferdinands mamma när speakern talar om henne på julafton…
* * *
Vi verkar få sitta kvar på våra alldeles utmärkta platser ikväll…ta i trä, sa han och klappade Eken i pallet.
* * *
Det är fortfarande chockerande hur högt de vräker på med hårdrocken i högtalarna före matcherna i Gaaaden.
Jag ljuger inte, jag har varit på åtskilliga konserter med beskedligare decibelnivåer.
* * *
Många verkar tycka att Crawford borde ha tagit Peverleys skott, men jag tycker det såg ut som pucken tog i Yellbear och ändrade riktning.
No?
* * *
Som någon påpekar:
Gandolfini hade säsongskort på Kings matcher i Staples Center.
Som om det inte redan fanns tillräckligt med orsaker att digga snubben.
* * *
Vad gäller Belushi skulle ni sett när jag hade stort krull i yngre dagar – och sedan drog på mig ett par Ray-Ban.
Då hände det att folk stoppade mig och sjön låtar från ”Blues Brothers”.
* * *
Men god bless DJ:n i Gaaaden ändå.
I en reklampaus drar han plötsligt på Alabama 3:s ”Woke Up This Morning”, signatursången i ”Sopranos”.
* * *
Det lilla vi får se av Hawks PP är lika stressat och hafsigt som vanligt – och framförallt är det, tycker jag, hela tiden Duncan Keith som känns som att han har panik och inte vet vad fan han ska göra med pucken när han får den.
* * *
Jahdu, Johnny T, du är nyfiken på Biffens final-outfit?
Well, vi har en beige, lätt blank kostym, ljusblå sommarskjorta och en slips i beige-svart mönster.
Like a million bucks, man!
* * *
Man of Steel är inblandad i gurglet när Shaw drar Kelly rakt över truten och nej, honom – Man of Steel – är det inte rekommendabelt att gurgla med.
* * *
Holmgren och Garpen sitter så lysande som man överhuvudtaget kan sitta i den här hallen och borde vara rekordartat inspirerade.
Rapport på det, tack.
* * *
Ha ha, orutinerade Wes McCauley fick upp armen åtminstone två sekunder för sent på Duncan Keiths tripping-utvisning – och det är svårt att inte få känslan att det är publiken som skriker fram den utvisningen.
* * *
Storbjörn, min vän. Det är SÅ kul att se dig här igen, det var tomt i måndags.
* * *
Det är kanske inte första gången i serien jag haft den känslan, men nu är det fan på riktigt:
Den här perioden, den som kommer nu, kan bli otroligt avgörande för vårt oändliga äventyr.