Hur var det Fred Shero, Philadelphia Flyers legendariske coach, sa till spelarna innan Game 6 i finalen 1974?
Win tonight and we walk together forever.
Vi är inte riktigt där ännu, vårt oändliga äventyr kan i teknisk mening inte avgöras natt.
Och likafullt kan det det.
Om Bruins skaffar sig 3-1-överläge kommer de nästan garanterat att vinna hela Stanley Cup-finalen.
Om Blackhawks däremot utjämnar har de plötsligt ny hemmafördel och får en gyllene chans att vända utvecklingen i den här pjäsen.
Så Yellbear, Johnny O, Vic Stålberg, Kryckan Krüger och alla andra som spelar den här matchen borde ändå begrunda den där vackra, ödesmättade, grandiosa aforismen.
Det är nu det avgörs.
Det är nu pojkarna skils från männen.
Det är nu det bestäms om de promenerar iväg på vemodigt sommarlov om några dagar – eller får vandra tillsammans för evigt.
Så let’s go, boys.
* * *
Det blev inte mycket till uppträde på eftersittningen i måndags; jag är både för blyg och för väluppfostrad för det.
Istället satt jag och Eken och muttrade tyst om pressläktarblåsningen över några glas vitt.
Sen kröp jag till det så kallade korset – eller åtminstone till datorn – och skickade en ursäkt till NHL-karaktären det höll på att bli beef med, allt för att vara säker på att överhuvudtaget få en stol ikväll.
Finalens Lady Byng till bloggen således.
* * *
Han är inte på isen morgonvärmningen men Hossa ska ändå spela ikväll, påstår Coach Q utan att låta helt övertygande.
Bra det. För Hawks – och för oss som gillar att se bra hockeyspelare.
I övrigt sker inga dramatiska förändringar, men det ser ut som att Stålberg redan från början flyttas upp i en tredjelina med Shaw och antigen Saad eller Bolland.
”Och ikväll smäller det”, säger jag när jag ser honom efter förmiddagsövningarna.
– Ja, det är fan dags att bli hjälte, säger han.
Lägg det på minnet.
Hos Boston lät det ett tag som att letten Daugavins hängde på gärsgårn efter ett par irrationella ingripanden i Game 3, men Uncle Fester Julien ändrar inte på ett vinnande lag, så såvida ingen bryter benen under eftermiddagen får vi bara se Carl Söderberg på värmningen idag också.
* * *
Jag hör det mullrande skrattet redan när jag kliver ur mediahissen på tredje våningen i Gaaaden på morgonen.
Och jodå:
Niklas Holmgren is in the house – med självaste Garpen vid sin sida.
De flög in i går kväll, efter nattsändning , och ser efter omständigheterna oförskämt fräscha ut.
– Ja, jag sov sju timmar i sträck igår. Det är rekord efter en Atlantresa, säger Viasat-kommentatorn och kliar sig belåtet i ett förment sensuellt tredagarsskägg.
Ojvoj, nu blir det åka av här…
* * *
Hawks har väldigt mycket att korrigera från senast om det här ska kunna bli serie igen.
Dom måste till exempel vinna några tekningar – Bruins hade ett förkrossande 71-procentigt övertag i den viktiga grenen i måndags. De måste också, på något jävla sätt, komma in på mål mer frekvent, få igång sitt impotenta powerplay och rent allmänt spela mer desperat.
Eller som den härligt lakoniske Johnny Oduya sa under ett pressmöte igår:
– Det är dags för lite hederligt gammalt jävlaranamma nu.
* *
Men Holmgren alltså.
Han skulle ha med sig en stock Ljunglöfs Ettan till bloggen och köpte mycket riktigt en på Arlanda också.
Men sen glömde han den – i en parfymbutik i Frankfurt.
Morsning korsning.
Nu kan det, om serien går till sex och sju matcher, bli riktigt krisartat-
Eventuellt tvingas jag rentav strypa snusförsörjningen i Chicagos omklädningsrum och det vore rent skakande, men den smålänning som då står där med ingenting under läppen får ta det med Holmgren.
Ett slagskott eller två på fotknölarna kunde vara lämpligt, tycker jag.
* * *
Är på väg att köpa en ”Boston Strong”-keps när jag handlar cigaretter under morgonen, men det skulle kanske inte så bra ut i pressrummet.
Hela det där konceptet – som handlar om Bostons väg tillbaka efter terrordåden i april – är dock en viktig, integrerad del av det som pågår i Gaaaaden just nu
Därför skrev jag en krönika i just det ämnet och eftersom jag vet att alla här inte är kloka nog att läsa annat på sportbladet.se (…) ber jag, för att ge lite perspektiv på saker och ting, att få publicera den här också:

BOSTON. Såren från terrordåden på Boylston Street i april har börjat läka.
Och ju mer Bruins vinner, desto snabbare går det.
Den Stanley Cup-titel de nu har inom två segrars räckhåll skulle vara precis vad Boston behöver för att slutligen glömma och gå vidare.

Det händer ju att man undrar varför man ägnar så mycket tid och energi åt det vi skriver om på de här sidorna. Idrott kan vara så dumt och banalt och fånigt och vulgärt – och tillskrivas en betydelse den inte ens borde vara i närheten av att ha.
Men så kommer man till en stad somBoston och ser vad ett hockeylag är och gör för samhället, för den kollektiva gemenskapen, för befolkningen och plötsligt förstår i alla fall jag precis varför jag blivit så kallad sportfåne.
Här är idrott och det den respresenterar istället vackert och besjälat och intelligent – och dess värde snarast underskattas.
Redan den första match Bruins spelade efter de fruktansvärda bombattentaten på Boylston Street i samband med Boston maraton 15 april – och det efterföljande skottdramat i Watertown – blev en rungande manifestation mot terror och våld och hat.
Men inte bara det.
De svartgula läktarsektionerna i TD Garden förvandlades snabbt till en plats där hela staden, i både bokstavlig och bildlig mening, samlades för att uttrycka enighet, visa solidaritet och både få och ge tröst.
Så har det sedan fortsatt.
Ju längre in i slutspelet Zdeno Chara och hans lagkamrater trängt, desto tydligare har klubbens roll som kollektiv helbrägdagörare blivit. Lagets strider på isen har liksom kommit att respresentera hela stadens kamp för att hitta tillbaka till harmoni, sinnesro och normalitet.
Till ekvationen hör definitivt också det faktum att Bruins modell 2013 har en stil och en attityd Boston gärna speglar sig i. Det tuffa och råbarkade i björnarnas sätt att spela ishockey, deras ”blue collar”-inspirerade benägenhet att accentuera kollektivet snarare än enskilda stjärnor, viljan att stå upp för varandra och aldrig nånsin ge upp, harmonierar perfekt med den bild många ”bostonians” har av sig själva.
Nu spelar hjältarna alltså Stanley Cup-final och står två segrar från den andra titeln på tre år och jag tycker det känns som att de redan räddat sin hemstad.
Jag var här i samband med terrordåden och minns en metropol i chock, skakad i sitt grundfundament och berövad nästan all känsla av elementär trygghet och livglädje.
Drygt två månader senare sjuder det istället av hopp och förväntan och upprymdhet på barerna i North End, i vimlet på Copley Square och mellan de ruffiga bostadslängorna ute i Southie.
Boston har, tack vare Bruins, fått något att hoppas på, enas kring och ta sig vidare med.
Vad som händer om Bruins vinner två matcher till och får lyfta idrottsvärldens mest ikoniska pokal mot taket i antigen TD Garden – det vore förstås det ultimata slutet på den här sagan – eller United Center går inte riktigt att föreställa sig, men en sak är klar:
Det skulle vara mycket större och viktigare än bara ännu ett vunnet mästerskap.
Det skulle vara den slutliga triumf en sårad stad behöver för att glömma och gå vidare.
* * *
Apropå snus:
Jag står efter morgonvärmningen och väntar i kaoset i Blackhawks omklädningsgarderob, men ingen Yellbear hinner dyka upp förrän de bistra PR-figurerna säger att det är stängt.
Så för första gången i finalen – och under resningen mot Detroit – blir det ingen pre game-prilla för NHL:s Karl-Oskar.
Kanske är det medvetet, kanske är det ny taktik eftersom Biffen-snusarna saknat effekt de senaste två gångerna.
Med tanke på att Niklas Holmgren fick afasi i Frankfurt hoppas jag i så fall att den lyckas…
* * *
Det var signaturen Ratrucker som gjorde mig uppmärksam på det i måndags och oh boy, för Bruins-fansen måste Stats-sidan NHL.com:s sajt vara rena porren just nu.
Kolla, det är Boston och Boston och bara Boston överallt.
* * *
Skötsamma som vi är var jag och Eken på bio och såg ”Man of Steel” igår kväll.
Det visade sig vara en skamlöst underbar sommarbakelse till blockbuster-rulle – särskilt i Imax- och 3D-format.
Och nej, jag kunde inte låta bli att tänka på finalhockey då heller.
– Om Chicagos egen Man of Steel, Stålberg, bara visar lite av den här glöden kommer det gå bra i match fyra, löd till exempel en reflektion när genetiska fullträffen Henry Cavills Clark Kent lyfte en oljerigg ur havet med bara armarna.
* * *
Garpen gör stor succé i Blackhawks omklädningsrum.
Först påstår just Man of Steel att expertkommentatorns solbränna är så djup att den lyste ända ner på isen under morgonvärmningen.
Sen kommer Kryckan fram och klappar honom på magen.
– Fan, du är ju bra i form, säger han.
Det får bloggens utsände aldrig höra…
* * *
Jag vann ju verkligen lotteriet i måndags, Pailles 1-0-balja räknades som game winning.
Men några stålar har jag inte sett ännu och känner jag lotteristyrelsen rätt är risken stor att de ligger i kassan hos baren Fours tvärs över gatan från Gaaaden.
* * *
Carl Söderberg har det fastaste handslag jag känt sedan Sven Kylberg – före detta brandmästare i Borlänge och en av de mest obevekliga karaktärer jag nånsin stött på.
Han – Söderberg alltså – är lika redig när han pratar också.
Jag har hört att han ska vara en tough costumer för journalister, ovillig att svara på frågor och så, men han har i själva verket gjort ett utomordentligt trevligt och rejält intryck under den här veckan.
Om vi nu bara kunde få se honom spela också…
* * *
Sitter genom båda värmningarna med Garpen och hans intryck är tveklöst:
– Boston är mycket mer fokuserade än Chicago. Det känns väldigt tydligt för mig, säger han.
Det bådar inte alldeles gott för gästerna.
* * *
Hipstern från Sätra – Eken – har understundom haft lite roligt på bekostnad av mina, som han ser det, något högtravande inledningar i de här blogginläggen.
Så innan vi går in och ser Stålberg-filmen nere på stan ger jag honom chansen att komponera en egen prolog.
Då kommer det här:
– En meteor kraschar mot jorden och så exploderar några miljoner rosor över Boston. Så känns det när det är Stanley Cup-final.
???
* * *
De officiella smeknamnen i NHL vittnar oftast bara om brist på fantasi. Det är Kaner hit och Horty dit, men i fallet Gregory Campbell – som hoppade förbi på kryckor igår – har de faktiskt varit lite kreativa.
Han kallas Soupey.
Why?
Campbell Soup, förstås – populäraste soppan på burk i USA, odödliggjord av Andy Warhol.
* * *
Ja, jag satt länge och bara tittade på Eken efter hans försök till finalmetafor och om allt fungerade som det skulle sa min stumma min ”är du verkligen någon som jag umgås med och rentav tycker om?”.
* * *
Kul liten debatt om vad ett eventuellt lag i Seattle borde heta och den får gärna fortsätta, men för mig är det ingen diskussion.
Laget borde heta Seattle Wonders – som i den gode Gunnar Nordströms böcker om Adam Wallgren.
Succé direkt ju.
* * *
Coach Q:s drag för att, om möjligt forcera betongvalven i Bruins zon, blev känt så fort morgonvärmningen började:
Han parar ihop Kane och Toews – från början.
Funkade mot Kings – men funkar det mot det ännu starkare Boston?
Det är ingen som direkt känner sig övertygad om den saken.
* * *
Sjätte NBA-finalen igår kväll – ojvoj alltså.
Spurs hade ju, till min och Ekens och de flesta andra normalt avlade homo sapiens gränslösa glädje redan vunnit titeln, men tammefan om inte Lebron lyckades vända på skiten precis i slutet och sen var det millimeterdrama även i förlängningen och nu blir det Game 7.
Den sortens gastkramning återvänder vi gärna till i hockeyfinalen också, tack.
* * *
Johnny O var också sugen på bio igår.
Det är bara det att de professionella autografjägarna räknat ut var Hawks bor och inte lämnar dem i fred en sekund om de kliver ut från den luxuösa Ritz Carlton-lobbyn.
Johnnys motdrag:
– Jag ska ta med mig ett block och låtsas vara en av dem.
Det hade varit väldigt kul.
* * *
Håller på att krocka med Mike Milbury i korridoren utanför NBC-studion tre timmar före första nedsläpp.
Han bara blänger grinigt, muttrar tyst och går vidare.
Surkuk.
* * *
Conn Smythe?
Tuuka Rask är ju lätt huvudkandidat just nu – och blir i så fall första finländare i historien att vinna den blytunga utmärkelsen; det hade inte ens kollegorna Varpu och Juha kunnat drömma om för några veckor sedan.
Men om Bergeron – som som förresten stod för lejonparten i den där förkrossande mängden tekningsvinster i förrgår – gör ett övertidsmål eller två till innan vi är klara känns även han som ett väldigt värdigt alternativ.
* * *
Yellbear är glad över att spelarna från och med den här säsongen har enkelrum.
– Ja, det var i alla fall något vi fick med oss i nya avtalet. Och Stålberg vet du, han snackar så mycket, det kan bli jobbigt, flinar han.
Man of Steel protesterar.
– Jaja, jämfört med honom kanske. Men så farligt är det inte.
Därmed antyds det alltså att Yellbear är tystlåten sälle. Det har jag aldrig märkt.
* * *
Har du gjort några mål här, Garpen?
Så lyder en given fråga när vi sitter på de svartgula läktarna och studerar värmningen.
Svaret:
– Ja, givetvis.
* * *
Vi fick en trio svenska hockeymästare i gråhetens fäste Syracuse igår.
Gustav Nyquist, Joakim ”Bacon” Andersson och Adam Almquist vann Calder Cup med Grand Rapid Griffins och bloggen ber att få gratulera å det hjärtligaste.
* * *
Offroad, ikväll måste du vara med här. Du var ju stammis i kommentatorsspåret hela förra finalen och att bryta såna mönster är att jinxa.
* * *
Ni skulle se den storrutiga kavaj Jeremy Roenick uppträder i ikväll,
Eller inte.
Aaron Wards Al Capone-inspirerade kritstreck är klart vassare.
* * *
Se på fan:
Plånboken är full igen.
Lotterinämnden dök plötsligt upp och lämnade över en försvarlig pott från måndagens övningar.
Daniel Paille, du har en särskild plats i Biffens gamla tigerhjärta nu.
* * *
Nu sägs det att Janne Bengtsson är på ingång också.
Så inte nog med att den blågula uppställningen börjar bli fulltalig – det där med att det ”nu blir det åka av” har plötsligt fått en helt ny innerbörd.
* * *
Isen var tydligen så dålig senast ­– sämre än den i Ekens drinkar på efterfesten, enligt somliga – att Tuuka till och med svor i en NBC-intervju med rektor McGuires.
Men Shawn Thornton har inget emot det.
– När det blir riktigt fruktansvärd is får alla lika dåliga händer som jag, så det är snarast till min fördel, flinar han.
* * *
Rangers tänker tydligen presentera Vigneault på en presskonferens på fredag – på Radio City Music Hall.
Sather – och Dolan – är noga med glamouren….
* * *
Nu äter Göran Sundberg från TT en kaka igen.
Med Stanley Cup-logga på.
Trevligt.
* * *
Han hängde med Troy Brouwer förr, nu är Yellbear bästa polare med Corey Crawford.
– Vi spelade tillsammans i Rockford när jag kom hit. Sedan har vi fortsatt upp tillsammans. På den tiden hade vi ett av de bästa målvaktspar dom sett i AHL. Det var han och Antti Niemi, berättar smålänningen.
* * *
Jag törs knappt jubla, för de kommer det väl nån och säger att vi ska sitta på apoteket på andra sidan Causeway Street, men firma Biff & Oak har alldeles utomordentliga platser ikväll.
* * *
I game winner-lotteriet ikväll:
Brandon Saad.
Känns inte så klockrent – men det gjorde inte Paille i måndags heller.
* * *
Visst – Bengtsson har anlänt.
Det brukar också betyda att det blir bra hockeyshow.
* * *
Bostonmolle, sektion 311 ser fin ut, tycker jag. Men du har helt rätt, du bör hålla utkik efter mössen. De såg hungriga ut tidigare idag…
* * *
Okej, boys som sagt.
Gå på semester – eller gå tillsammans forever.
Det avgör nu.

Boston – Chicago 2-0 (Slut)
* * *
Tog Boston Bruins över den här finalen ikväll?
Det kändes nästan så.
De var inte lika överlägsna som i hemmamatcherna i finalen mot Canucks, men de gjorde det lika tungt och svårt och besvärligt för Hawks att spela ishockey.
Sen högg de skoningslöst när de fick egna chanser.
Imponerande är det.
* * *
Q lyssnar på bloggen ibland – Stålberg slängdes in i en kedja med Toews och Sharp i sista perioden och lyckades definitivt få upp det kollektiva tempot lite,
– Jag borde nog till och med satt någon puck, säger han.
Mer meningsfull istid på onsdag och det kan hända.
* * *
Tuukka var precis lika ”commanding” som i bataljerna mot Pittsburgh i natt. Man såg det bara på honom, han utstrålade regelrätt övertygelse om att han inte skulle släppa in några puckar i den här finalen.
* * *
Så grinigt är det ändå inte inne hos Hawks, alla svenskar kommer ut och pratar och Yellbear till och med trycker upp en prilla under sin småländska läpp,
De tycker att de som helhet var bättre än i förra matchen och att det finns en chans om de bara får fjång på sitt powerplay
– Vi tappar momentum när det inte händer mer i de lägena och gör omedelbart några dåliga byten direkt efteråt. Det måste bli bättre, säger Yellbear.
* * *
Fansen i Gaaaaden får under slutminuterna loss några ”Let’s go Bruins”, med det där brutala eftertrycket på U:et, som känns tyngre än den oljetanker jag såg ut på redet utanför Boston Harbour i morse.
* * *
Om Hossa får vi inte veta mer än att det handlade om en ”upper body”-skada – och att han nu är day to day.
* * *
Det är inget fel på den avslutande allsången till Dropkick Murphys ”I’m Shipping Up To Boston” heller.
Heliga ojvoj…
* * *
I den desperata förhoppningen att han ska kunna göra ett shorthanded-mål är Patrick Kane inne på Hawks sista penalty kill,
Jag sitter och försöker komma på en ”det är ungefär som att se…”-liknelse, men det går inte.
Det finns inget mer spektakulärt än Suger Kane i ett numerärt underläge.
* * *
Jag har inte vågat kolla med lotteribasarna ännu, men som jag förstår saken var Pailles 1-0 the game winner och då ska en skön liten pott för första gången i finalhistorien hamna i Biffens arma fickor.
Sensationellt.
* * *
Nu blir det efterfest i ett ballroom på Marriott Copley Square.
Ni kan bara hoppas att bloggen inte ställer till alltför allvarliga scener
Alldeles oavsett hörs vi inom kort.
Det oändliga äventyret fortsätter, no matter what.

Det slutar med jättegurgel nere hos Rasken.
Och B’s nollar alltså Hawks.
2-0
Ojvoj.
Nu går vi till ett omklädningsrum där det kommer vara jääävligt grinigt.
Och till ett där leendena är breda.

Boston – Chicago 2-0 (Period 2)
* * *
Den enda tröst man kan ge Blackhawks är att de i alla fall inte är lika överkörda som Canucks för två år sedan.
Men Bruins har tagit över helt, vinner alla närkamper, etablerar tidvis den typ av typiskt Boston-tryck ingen motståndare i världen kan värja sig mot och stänger sin planhalva som banken stänger kontoret efter tre på eftermiddagarna.
Desperata gäster tvingar sig på ren desperation upp i några anfall då och då, men får inte genom några riktiga skott – och om de ändå får det är Tuukka en levande järnridå.
Den här matchen är nästan garanterat över – och hela serien lutar plötsligt kraftigt i Massachusetts-riktning
* * *
Paille har plötsligt två mål i rad i finalen.
Först fullträffen i sudden i lördags – och nu första målet i den här matchen.
Man såg inte det komma, men såna här gånger kan vem som helst bli glödhet.
* * *
Det är besinningslös tryck i Gaaaaden just nu.
Om det inte varit för att jag och Eken inte sitter ihop längre hade vi skrattat åt hur svårt det är att höra vad vi säger.
* * *
Personligen tyckte jag det såg ut som att Yellbear tog pucken först när han åkte för tripping, men jag har inte kunnat se någon repris, so you tell me.
Bruins har hur som helst lärt den viktiga läxan om att man ovillkorligen måste utnyttja eventuella fem-mot-tre-lägen – även om de bara pågår i elva sekunder.
* * *
Sett ur rent finansiellt perspektiv hade det ju inte gjort mig något om Pailles mål blivit det enda.
Då hade Biffen rakat hem hela potten.
Men vi bussar väl på det för lite mer action…
* * *
Bolland på första målet…så bortgjord har han inte blivit sedan Vigneault replikerade på attackerna på Sedin-bröderna.
* * *
Mr Taggen, Marco Polo-Persson sitter nånstans i den ljusa svenska sommarnatten och jublar sig blå i trynet just nu.
* * *
Organisten förefaller vara ”under the influence”.
Han har ett par gånger börjat spela mitt under pågående spel.
Jag trodde det var hockey lirarna som skulle stå för spelglädjen.
* * *
Arvstar, mannen som uppfann begreppet ”gurgel” landar på Logan i morgon eftermiddag.
We can’t wait.
* * *
Jag tycker Stålberg ser hungrig och kvick och farlig ut varje gång han kommer in – men mer istid får han inte för det.
Coach Q är därvidlag något irrationell.
* * *
Det närmar sig för Jagr också.
Snart, snart, snart….
* * *
En stor skillnad mot 2011 är förstås också att Crawford står.
Om det varit han som Vancouver kom hit med hade hemmaledningen varit minst dubbelt så stor nu.
* * *
Det ser ut som att vi för första gången får gå hem i tid i alla fall.
Då blir det många glas vin på media hospitality – och fåfänga försök att låta bli att upplysa NHL-personalen om vad vi tycker om att de blåste oss så här grovt…
* * *
Nu kommer det från läktarhåll.
– We want the cup! We want the cup! We want the cup
Jag älskar den, vem och vilka som än skriker.
* * *
Tredje ronden i tredje slaget återstår.
Den blir minnesvärd, no matter what.

Boston – Chicago 0-0 (Period 1)
* * *
En mållös förstaperre – för första gången i finalen.
Men jag tycker ändå vi sett bra, underhållande hockey so far.
Det är lite rörigt för Hawks från start eftersom Hossa, helt chockerande skadas under värmningen och inte kan spela, men likafullt känns det som att båda lagen har kommit i tid idag och utkämpar en jämn, hård, bra
Sen har Bruins en period när de känns klart starkast, men gästerna reder ut det och här står vi nu.
Fortsättningen av vårt oändliga äventyr blir nåt att se.
* * *
Hossa träffades alltså av ett skott under värmningen och kan inte spela.
Istället har Coach Q slängt in Ben Smith och jonglerar med kedjorna som en clown i Vegas; bland annat är Toews vid några tillfällen inne med Frolik och Kryckan.
Det låter som något som inte kommer att hålla på särskilt lång sikt.
Och – vem fan var det som sköt sönder superstjärnan?
* * *
Det har inte varit – åh, jag måste – lett för Daugavins.
Och inte för att jag egentligen hyser något agg mot honom, men det värmer mig att se indignerade tweets om att Söderberg måste ersätta i nästa match.
* * *
Holmgren, som lär hasta direkt från studion till Arlanda, lär få mer gurgel att hetsa upp sig över framöver.
Det här börjar bli riktigt tjurigt.
* * *
Inte för att det var så mycket att hojta om när han vad med heller, men Hawks blir om möjligt ännu mer tandlöst utan Hossa.
Må det inte vara FÖR allvarligt med honom, då mister vi en av finalens största profiler.
* * *
Rene Rancourt har sin finaste, guldfärgade fluga när han kramar sig genom nationalsången.
Vackert är det inte – men djupt känt!
* * *
Ja, nu ser ni ju själva.
Kryckan tappar hjälmen och får visa hela världen vilken välordnad, fin kalufs han har.
* * *
Bästa chansen har Marchand när han kommer fri i numerärt underläge – eller sa vi underälg här? – men pucken hoppar på den knaggliga isen just som han ska skjuta.
Och näst bästa har Duncan Keith när han låter bli att skjuta och Toews istället får en passning han inte kan hantera.
* * *
I grenen ”eftersläntare” slår Patric Hörnqvist nytt bloggrekord.
– Jag tror på en grym finalserie men Chicago drar längsta strået med 4-2 i matcher, skriver han i ett mail som kommer nu.
Well, jag är tacksam för allas medverkan och att få publicera ”Bengans” ord, om aldrig så sena, känns som en stor ära.
* * *
Ja, målisarna. Hyggliga dom. Bägge två.
* * *
Söderberg är mycket riktigt med på värmningen ikväll också – och det råder här på Oak-och-Biff-sektionen stor oenighet om huruvida man kan utläsa att han inte ska spela eller inte.
Jag menar bestämt att han satsar hårt, Sätra-Butthead tycker tvärtom att han bara åker och stretchar lite för syns skull.
* * *
Storbjörn och Lillbjörn, det var tråkigt att höra att Bruins två största, mest långvariga förkämpar i kommentatorsspåret inte är med oss en så här stor kväll.
Men som ni säger är ni med oss in spirit – det känner vi också.
* * *
Vi sitter inte lika bra längre.
En NHL-människa blåser oss big time, kommer fram och undrar om vi kan tänka oss att byta till andra sidan, ”exakt likadana platser” och flata svenskar som vi är säger vi att ”jo, det kan vi väl” – och får otroligt mycket sämre platser.
Ha ha, så fuckar man naiva biffar och ekar.
* * *
Nej, för fan John J. Göran Sundberg är TT:s mångåriga hockeyankare. Päronmannen var en hälsomedveten artist vi hade vid vår sida i New York ett tag.
* * *
Det är sällan man ser Eken så fuming rasande som när NHL blåser honom på bra pressläktarplats.
Och då skulle ni bara se han som kallas Biffen…
* * *
Min gissning är att det isade till rätt ordentligt i solar plexus på Ben Smith när han plötsligt fick beskedet att han skulle hoppa in.
I en final.
Ojvoj.
* * *
Chara var ute i omklädningsrummet ett tag också, men kom snabbt tillbaka till båset.
Tack för det i alla fall.
* * *
Stålberg får spela drygt två minuter och som han själv brukar konstatera är det inte alldeles lätt att få nåt alls uträttat med så begränsad istid.
Come on, Q. Släpp göteborgaren fri.
* * *
Nu lyfter vi.
Higher and higher.

Du-du du-du-du-du du-duuu…
Det där skulle föreställa den klassiska basgången i Jackie Wilsons ”Your Love Keeps Lifting Me (Higher and Higher”).
Just den extatiska souldängan, med dess eskalerande upptrappning mot ett extatiskt larger-than-life-crescendo, är dagens nationalsång.
För det är – som alltid – så det känns när vi nu börjar tränga riktigt djupt in i Stanley Cup-finalen.
Pulsen ökar.
Hettan intensifieras.
Lidelsen börjar stegra.
Vi blir – higher and higher.
Så för den som verkligen vill vara med på bloggdans i natt – och ni är många, hoppas jag – bör innan Chris Rooney om en liten stund släpper pucken leta fram Jackie på datorn, spela högt i hörlurarna ett par gång och riktigt komma in i det extatiska svänget.
Det är där, i den hypnotiska hänförelsen , vi befinner oss när tredje ronden i Stanley Cup-finalen 2013 börjar.
* * *
Dagens stora nyhet:
Viktor Stålberg spelar Game 3.
Det förstod man ju redan när Coach Q sent igår eftermiddag – i det lugubert trånga intervjurummet här i Gaaaaden – svarade ”He could be in” på en fråga i ämnet.
I de här sammanhangen betyder ”Could be” alltid att det är hundraprocentigt säkert.
Och mycket riktigt åkte den Johnny Cash-grymtande tränaren raka vägen tillbaka till Ritz-Carlton och sökte upp göteborgaren och meddelade att det är dags för karriärens första Stanley Cup-finalen.
– Vad han sa stannar mellan oss, men jag hoppas kunna komma in och bidra med speed och energi. De andra killarna har spelat långa matcher, säger ”Vic” och ler bakom sitt nu rätt så betydande Ben & Gunnar-skägg.
* * *
Bloggen lämnade Chicago med en förmiddagsflight igår, åtminstone till hälften packad med karaktärer som i olika mening tillhörde den galna finalcirkusen, och knappa två timmar senare landade vi på Logan Airport.
Jämfört med de närmast två föregående åren, när man fick flänga över kontinenten som Jules Verne med laminerad ackrediteringsbricka runt halsen, kändes det ungefär lika lätt som att gå ut till brevlådan och hämta tidningen. Inte för att jag har någon brevlåda, men jag hade en gång i tiden och…äh, ni fattar.
Dessutom:
Vi är lyckligt lottade som får ligga på rull mellan just de här två drömstäderna.
Chicago var underbart i dagarna fem – och det vet man redan att Boston också kommer att vara
* * *
Det finns en liten, mikroskopisk man-kan-aldrig-veta-chans att Carl Söderberg gör sin slutspelsdebut ikväll också.
Han ingick inte i någon kedja under värmningen i morse, men han lämnade isen samtidigt som de ordinarie pjäserna och kommer sannolikt att vara med på matchvärmningen igen.
Och…ja, man kan aldrig veta.
* * *
Vic Stålberg har en väldigt bra, klart mediaanpassad liknelse för den frustration han upplevt när han suttit på läktaren och tittat på de inledande finalerna:
– Det är som ni skulle få bevaka hela grundserien och så kommer det någon annan och tar Stanley Cup-finalen, säger.
Den träffar, som det heter, close to home.
* * *
Blackhawks flög också hit under gårdagen, men blev av oklara skäl försenade – en prestation när man flyger en egen kärra – och lämnade oss i cirkusen ensamma och sysslolösa i TD Garden under ett par timmar.
Då gick jag på planlösa utflykter i backstage-gömmorna under läktarna och hann gör följande små iakttagelser
•Jävlar vad mycket skröfs som förvaras i en sån här hall. Ni skulle inte tro mig om jag berättade om alla pallar med plank, alla miljoner mil sladd, alla slangar, hinkar, skyfflar, stegar, elverk, draperier som ligger och skräpar precis överallt.
•Resurserna tv-kanalerna NBC, CBC, TSN och NHL Network bränner på en Stanley Cup-final måste motsvara en mindre nations BNP. Precis alla ni nånsin sett säga något i en nordamerikansk hockeysändning är hitskickade och får alla såväl lön som utlägg pröjsade, somliga bara för någon enstaka ståuppa här och där.
•Det finns möss i Boston också.
Jo, faktiskt. I ett krypin under läktaren alldeles intill gästernas omklädningsrum såg jag åtminstone fyra små gnagare irra runt bland bänkraderna.
Lite komiskt. Hur lyxigt och påkostat allt ska föreställa tar sig mössen på något sätt alltid in för att knapra på smulorna såna som Bostonmolle lämnat efter sig…
* * *
Jag noterar visst kommentatorsspårsgrymtande om att Tuukka inte fick tillräckligt mycket cred i bloggen i lördags.
Fair enough, ni har förmodligen rätt i att jag skulle gått ner i verbal spagat om det handlat om Kung Lundqvist.
Men det har ju blivit sån vardag att han är lika överjävlig som Tim Thomas att man knappt noterar det längre, ni får försöka se det stora i det istället….
* * *
Jag är egentligen inte så karsk när det gäller möss och råttor; när en liten stackare dök upp i min första New York-lägenhet i East Village sägs det att jag på klassiskt filmvis stod på en stol och pep av förfäran.
Men de här befinner sig på såpass långt avstånd att jag kan stå och skrocka över tanken på hur lite hockeypubliken ibland vet vad den har precis under skosulorna.
* * *
Eftersom han är the talk of the town bildas det snabbt hög runt Stålberg när media släpps in i Hawks farsartat lilla omklädningsrum och le biff håller sig bra med i racet.
Jag hinner dock inte stå där mer än en minut förrän det pickar på axeln.
Yellbear.
Att den traditionsenliga snusprillan för första gången i år inte gav önskad effekt i lördags spelar ingen roll.
Han vill han en idag också.
Och givetvis. Huvudskälet till att den här alls existerar är att få serva hårda backar från Russnäs med snus.
* * *
När ohyran nu bor så nära Hawks omklädningsrum kanske man kan få se exempelvis Oduya fullborda ett nytt rat trick.
Så kallades det när Scott Mellanby dödade en råtta i Florida Panthers omklädningsrum med ett slagskott under slutspelet 1996 – och strax därefter utbröt den underhållande råtthysterin i den där hallen utanför Fort Lauderdale.
* * *
Apropå Yellbear hoppas jag förstås ni läst dagens lilla stänkare om hans likheter med fellow smålänningen Karl-Oskar:
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/hockey/internationellt/nhl/article16972400.ab
Vad jag inte kunde skriva där och egentligen inte här heller är att jag hoppas att han har samma svordomsarsenal som huvudkaraktären i Mobergs mästerverk till romansvit och skriker ”din fåraf—a” när han blir förbannad på Lucic på isen.
* * *
Återigen får vi bevis för att skillnaden mellan Brad Marchand på isen och Brad Marchand utanför isen är lika stor som den mellan vinter och sommar, mellan Metallica och Nick Borgen och mellan hungrig Eken och mätt Eken.
Det är han som först kliver fram och är välkomnande och trevlig när NHL enligt gamla finaltraditioner för in de fyra förmodade toppnamnen i den kommande draften, med Seth Jones i spetsen, i Bruins omklädningsrum.
Och som vanligt är det underbart att studera blickarna hos de välkammade, artiga ynglingarna när de får träffa stjärnorna och se sin egen bländande framtid med egna ögon.
De lyser om dem som fullmånen lyser i augusti.
* * *
Hur listan över svenskar som vunnit Stanley Cup ser ut vet vi ju.
Men hur många har varit med och förlorat en final här borta. ?
Det har jag länge undrat och eftersom jag idag haft rätt många timmar att döda i Gaaaden bestämde jag mig för att ta fram den statistiken.
Listan blev lång – och då den inte är officiell utan ihoplimmad av mig efter växelvist sökande i två olika databaser ber jag att få reservera mig för eventuella missar. Korrigeringar mottages tacksam.
Anders Hedberg och Ulf Nilson (New York Rangers 1979), Kent-Erik Andersson (Minnesota North Stars 1981), Thomas Gradin, Lars Molin, Peo Brasar, Lars Lindgren och Anders Eldebrink (Vancouver Canucks 1982), Willy Lindström (Edmonton Oilers 1983), Stefan Persson, Anders Kallur, Tomas Jonsson och Mats Hallin (New York Islanders 1984), Pelle Lindberg och Thomas Eriksson (Philadelphia Flyers 1985), Håkan Loob (Calgary Flames 1986), Per-Erik Eklund (Philadelphia Flyers 1987) och Kjell Samuelsson (Philadelphia Flyers 1987 och 1997), Michael Thelvén (Boston Bruins 1988), Mats Näslund (Montreal Canadien 1989), Ulf Dahlén (Minnesota North Stars 1991), Tomas Sandström (LA Kings 1993), Nicklas Lidström (Detroit Red Wings 1995 och 2009), Johan Garpenlöv (Florida Panthers 1996), Mikael Renberg (Philadelphia Flyers 1997), Calle Johansson (Washington Capitals 1998), Niclas Wallin och Tommy Westerlund (Carolina Hurricanes 2002), Niclas Hävelid, Samuel Påhlsson, Patric Kjellberg och Fredrik Olausson (Anaheim 2003), Marcus Nilson (Calgary Flames 2004), Dick Tärnström (Edmonton Oilers 2006), Daniel Alfredsson (Ottawa Senators 2007), Mikael Samuelsson (Detroit Red Wings 2009 och Vancouver Canucks 2011), Tomas Holmström, Henrik Zetterberg, Niklas Kronwall, Jonathan Ericsson, Johan Franzén och Andreas Lilja (Detroit Red Wings 2009), Daniel Sedin, Henrik Sedin och Alex Edler (Vancouver Canucks 2011), Johan Hedberg, Henrik Tallinder, Jacob Josefson och Adam Larsson (New Jersey Devils 2012).
”Lidas”, Micke Samuelsson och Kjell Samuelsson är vad jag kan se ensamma om två finaltorskar – och de kan dessutom trösta sig med att de också varit med och vunnit, Kjell och Nicklas dessutom flera gånger.
* * *
– Jag kommer att säga det jag redan sagt hundra gånger. Ja, Jaromir Jagr var min idol när jag var liten och det är väldigt roligt att spela med honom.
David Krejci är en mycket försynt och vänlig man, men han börjar bli aningen trött på frågor om hur det känns att ha fellow tjecken, och Kladno-bon, Jagr som lagkamrat.
Och man kan onekligen tycka att den journalist som fortfarande inte hört det svaret är lika taffliga på sitt jobb som de taxichaffisar i Chicago som inte vet hur man kör till United Center…
* * *
Det är inte bara den förstummade blicken om är rolig att se hos draft-kidsen.
Jag går bakom dem till media-entrén under morgonen och kan konstatera Seth och MacKinnon och de andra redan, i tonåren, är hjulbenta som Zeb Macahan.
Hockeyspelare rules.
* * *
Stålberg har rätt.
Kryckan är väldigt fin i håret idag också.
* * *
Att de bjuder in de unga draftlöftena till finalen hör för övrigt till det bästa NHL överhuvudtaget gör – och vi har sett en bunt blivande superstars passera revy genom åren.
2008 stod till exempel en blyg Steven Stamkos och stammade framför Lidas inne i Wings omklädningsrum. Året därpå gick Victor Hedman omkring i Pittsburgh och försökte se mer oberörd ut än han var och 2011 knockade Gabriel Landeskog alla murvlar med sin way-beyond-his-years-attityd just här i Gaaaden
Och
* * *
Jag brukar inte ha ro att tänka på mat så här högtidliga dagar, men idag släpas jag ut i solskenet för en rätt så praktfull lunch på en uteservering i North End.
Ni fattar varför, va?
Eken har kommit till stan.
Då hamnar den sortens övningar ovillkorligen i fokus.
* * *
Det är inte do-or-die för någon ännu, serien står ju bara 1-1.
Men likafullt:
Blackhawks måste ovillkorligen sno en av matcherna här i Beantown.
Och enklast, minst pressande blir det förstås om de gör det redan ikväll.
Men lycka till, höll jag på att säga.
Hur lätt det är att spela borta mot Bruins i en final kan ju gästerna fråga Vancouver Canucks, om inte annat.
De kom hit i ett betydligt bättre läge 2011 – med 2-0 i ryggen – och blev tillplattade som ingen blivit tillplattad sedan Christopher Moltisanti satte sig på Adrianas lilla hund.
Och sen var det liksom kört.
Men Crawford kanske har lite mindre hål i utrustningen än Luongo hade då…
* * *
Inte nog med att Eken är HÄR.
När de nu, i skrivande stund, klistrade sittplatsschemat för pressläktaren på väggen här nere i ett kaotiskt mediacenter visade det sig att jag har honom till bordet också.
Tillåt mig slå en frivolt på parketten.
Kaffetillförseln är säkrad – matchen igenom.
* * *
Igen;
Man ska inte heller ikväll räkna med att det är the superstars, the Kanes eller the Jagrs, som står för avgörandena.
De där killarna är så extremt hårt uppvaktade att manöverutrymmet begränsas lika mycket som för en Finlandsfärja i Sergels Torg-bassängen.
Istället lär det, återigen, komma an på kött-och-potatis-spelarna i tredje- och fjärdelinorna att det blir mål.
Det är
Och just för att jag babblar om det gör förstås Toews och Seguin varsitt hat trick ikväll…
* * *
Tro på fan, ett par timmar innan första nedsläpp utbryter ett dånande oväder – här också.
Har Gud något emot Stanley Cup-finalen?
* * *
Även Varpu har, äntligen, anslutit till the circus och så fort hon ser yours truly spänner hon blicken i mig och säger:
– Jag hör att du försökt dricka med finländare. Don’t bother, du är svensk.
Jag? Jag har inte druckit nåt, allra minst med övermän från andra sidan Östersjön…
* * *
Yellbear har, berättar han, bara spelat i Gaaaden en gång tidigare, men minns att det var våldsamt tryck bland de svart-gula bänkraderna – och just därför ser han fram emot kvällens holmgång.
– Hallen i Chicago är så fruktansvärt stor, så ibland kan det kännas som att det blir lite tyst där. Här kommer det att vara liv hela tiden och det är bara inspirerande, det får vi också energi av, säger han.
* * *
Min ämnesomsättning är inte uppjabbad med raketmotor – snarare tvärtom, är jag rädd – så jag känner mig fortfarande mätt efter den fina lunchen.
Detta besked chockar min glupske vän från Sätra. Han har informerats om att pressbuffén i Gaaaaden är den bästa nånsin och kan omöjligen förstå hur man frivilligt avstår från dylikt.
– Galenskap, ryter han.
Sen hugger han in, som ett lejon hugger in på en nyfälld antilop efter torka och svält på savannen.
* * *
Mitt namn i dagens gamewinner-lotteri.
Paille.
Hm, det känns kanske som en match för sent…
* * *
Chris Kelly är svår att inte tycka om när Dennis Seidenberg, med värme i rösten, beskriver honom som en ”big mouth”.
– Han är definitivt inte tystast i omklädningsrummet. Grinig kan han bli också. Det är väldigt underhållande, heter det.
Gör han fler mål kan vi alltså go Morrissey och utbrista ”Big Mouth strikes again”.
* * *
Den gode Göran Sundberg från TT har också klivit in i cirkusen.
Han tar en kaka till kaffet.
Det tycker jag är trevligt att se.
* * *
Iggys ”Lust for Life” i högtalarna en halvtimme innan värmningen.
Det är också ett väldigt passande soundtrack till det som pågår nu.
* * *
Zdenek, min tjeckiske vän, säger att det lossnar ikväll.
Jagr har ätit serum till frukost och kommer äntligen att spräcka sin slutspelsnolla.
Ja, jag får en sådan känsla jag också.
* * *
Fina, fina Gaaaaden.
Här behövs ingen provisorisk extrabox för media, den ordinarie är – när den till såna här happenings sträcks ut i sin helhet – så stor att den sväljer hela jävla cirkusen.
Jag och The Oak Man sitter perfekt i ena kurvan och är så glada att vi bara sitter och skrockar som Beavis & Butthead.
* * *
Undrar om mössen där nere är laddade också.
Jag tror de är stenhårda Bruins-fansen och såna här matcher har små svart-gula sjalar och piper så högt de kan när laget kommer ut på isen.
Favoriten måste vara Marchand.
* * *
Nätet, däremot, känns lika långsamt och svajigt som vanligt.
Så:
Ingen panik om nåt inlägg dröjer lite, då är jag bara på väg ner till pressrummet.
* * *
Det här blev rekordlångt det, så för att ni ska hinna läsa och dessutom lyssna på Jackie Wilson publicerar vi redan nu.
Kom ihåg:
Oändligt är vårt stora äventyr.
Och Stanley Cup-finalen, your love keeps lifting me higher and higher.

Chicago – Boston 1-2 (Slut, Övertidsperiod 1)
* * *
Så då vet vi det då:
Det blir match här i Chicago även nästa lördag – dagen före bloggens födelsedag.
Hur det än står i serien ser jag gärna att de inblandade lagen ger mig mer att fira när jag kliver ut i Chicago-mörkret än de gjorde ikväll.
Det här var många klasser saggigare än det vi såg i onsdags; mer låst, långsammare och samtidigt slarvigare.
Finalhockey ska vara bättre.
* * *
Rätt vad det är kommer det sms från Eken:
”Vill bara påminna om mitt tips”…
Jaja, cred till gormanden från Sätra.
Han sa att merparten av de här matcherna skulle gå till övertid.
* * *
Men även om det nu var mindre exalterande att titta än i öppningsmatchen får man ge Bruins cred.
De var helt borta i förstaperren, men jobbade sig in i matchen och kändes klart starkast både under tredje och i övertidperioden.
Ja, sanningen är ju till och med att man bara satt och väntade på att gästerna skulle avgöra.
* * *
Det känns helt lugubert att vara färdig med jobbet så här tidigt. Klockan har inte ens passerat midnatt ännu.
Nästan så man kan överväga titta till ”media hospitality” på hotellet.
Synd bara, att planet till Beantown går så satans tidigt i morgon.
* * *
Det är i princip helt tomt i Hawks omklädningsrum när mediaskocken stormar in, men hedersmannen Kryckan kommer snabbt ut och pratar oss med från gamla Sviiiden.
– Det känns litegrann som att vi ger bort den här matchen, säger han.
Ja, lite.
Om Hawks hade fortsatt som i den inledande perioden hade det absolut stått 2-0 i finalen nu, men det var ju inte bara det att Boston blev bättre ju längre matchen led.
Hawks slutade åka skridskor och började begå betänkliga misstag över hela banan.
* * *
Jag satt på motsatt sida zonen där Bruins anföll i övertidsperioden, men jag lovar – Jagrs ribbträff hördes klart och tydligt ända bort till vår provisoriska pressläktare,
Ännu tydligare var frustrationen i hans gutturala vrål sekunden senare.
Hans oflyt börjar bli av bibliska proportioner.
* * *
In med Stålberg!
* * *
Ja, då åker vi till Boston då.
– Vi vet att vi kan spela bra mot dom här och ska försöka sno en match där, säger Kryckan.
Ja, they’d better.
Om Hawks inte bryter tillbaka serven kan det bli mycket, mycket besvärligt.

Boston vinner.
Paille stänker din avgörandet.
Och med all rätt, de var klart bättre under övertiden.
Lite mer sen.

Chicago – Boston 1-1 (Period 3, övertid väntar)
* * *
Visst, det blir en Daft Punk-kväll igen.
We’ll stay up late to get lucky.
Övertid följer – för andra gången i rad.
Men till skillnad från i onsdags är det inte nödvändigtvis nåt man ställer sig upp och joddlar av glädje över.
För ärligt talat:
Vilken skitperiod.
Det roligaste som händer är att de spelar suggestiva introt till ”Where The Streets Have No Name” – och att blir det lite hisnande spänning precis i slutet.
I övrigt händer inget annat än att Hawks backar begår några förbluffande misstag, att Bruins tacklas lite och…ja, det är väl det,
Men nu gaskar vi upp oss:
Det är ändå Stanley Cup-final och i en sådan är ett sudden-drama allting nåt att bli hypnotiserad av.
Först måste jag dock, efter två perioders rätt hård tänk-inte-på-det-yoga gå på muggen…
Men by the way:
Det känns som Bruins har mest momentum och Lucic avgör….

Chicago – Boston 1-1 (Period 2)
* * *
Ja, se hur det går.
Bruins skapar egentligen ingenting i den här perioden heller, har inte avlossat mer än sex skott när halva matchen gått och fortsätter se sega ut.
Men när chansen kommer hugger de och plötsligt står det 1-1 i alla fall.
Rättvist?
Det begreppet existerar inte i en Stanley Cup-final.
Blackhawks får helt skylla sig själva som inte gör mer av sitt kraftiga övertag.
Nu kan vad som helst hända.
* * *
Hör att Milbury satt sågen i Jags i pausen och konstatera att han är ”för trött för den här serien och måste bytas ut”.
I så fall gissar jag att få vi ser Söderberg intill Marchand och Bergeron på tisdag.
* * *
Fast det är ju inte bara Bruins som inte kreerar så mycket nu.
Andraperren är den hittills minst underhållande i den här finalen, vilket ändå visar att de trots fortsatta misstag lyckas bromsa hemmalagets anstormning något.
Bra för dom.
Synd för oss här på läktarna…
* * *
Ja, John J, för en gångs skull blev du fimpad.
Det där var som gjort för att misstolkas på alla möjliga sätt och vis – men roligt, dig och mig emellan.
* * *
Bruins powerplay visar sig vara Bruins powerplay igen också.
Det där som hände i onsdags var tydligen bara en fluke.
* * *
Jobbigast är det för min tjeckiske gamle vän Zdenek, som jagar egna citat av Jagr till sina tv-intervjuer – men inte får några förrän legendaren gjort mål.
– Det löftet måste jag hålla, säger Jagr efter varenda match.
Lär med andra ord bli Jags-fritt i tjeckisk tv resten av säsongen…
* * *
Hawks PP är å andra sidan inget att skriva lyriska ballader om det heller.
Ska det vara så svårt?
* * *
Bästa kommentaren på twitter i natt kommer från Nick Costsonika på Yahoo Sports:
Some writers hade more shots last night than the Bruins have had through 34 minutes.
Ha ha ha.
Och allra bäst:
Det är helt sant.
* * *
Andrew Shaw ramlar handlöst på isen – men reser sig snabbt och fortsätter spela.
The shaw must go on…
* * *
Chansen att det blir ännu en lång övertidsmangling är mycket stor just nu.
Men i så fall vet ni ju vad jag säger:
We¨ll stay up all night to get lucky!
Synd bara att några av oss har tidiga flighter till Beantown…
* * *
Bruins försöker ett tag tackla sig in i matchen, bland åker Johnny O på en riktig tjottablängare ute vid bortabåset.
Det är nog inte så dumt.
Men annars har det väldigt lite infekterat där ute och det förstår jag inte alls.
Vid det här laget ska hatet dunka i bröstkorgen på alla; spelarna de möter försöker ju fan krossa deras heligaste drömmar.
* * *
Nu är det viss press på Hawks
Dom måste nog vinna det här – och således få lite mer senap i avslutningarna.
Hemma i TD Garden kommer Boston bli en betydligt svårare costumer att komma till tals med.
Och vi hörs snart igen, innan första OT-perioden…