Chicago – Boston 1-0 (Period 1)
* * *
Pure Domination, som dom hade sagt i EA Sports.
Blackhawks har ju något förbluffande allt, vinner skotten med lätt absurda 19-4 och iscensätter tidvis rena blitzen-artade anfalls nere hos Rask.
Men dom gör bara ett mål – i alla fall bara ett som blir godkänt.
Och därför är det här fortfarande långt ifrån klart, med Bruins vet man aldrig – plötsligt kommer det en sån där rasanade snabb spelvändning och så har Krejci kvitterat.
Fast gästerna behöver kamma till sig några kilo.
Så här sega och irriga och benägna att begå farliga misstag trodde jag inte att den här upplagan av Boston kunde bli.
Vad har hänt?
Är de fortfarande tagna av maratonloppet i onsdags – eller är det Chicago som stressar och gör dem sämre?
Uncle Fester Julien tar garanterat fram hårtorken i den här pausen.
* * *
Det känns först mycket lugubert att videobepparna i Toronto menar att den omdebatterade andra pucken på Rask inte är inne, men tydligen hade O’Halloran blåste innan den passerade mållinjen.
Dom är ivriga med piporna i det här slutspelet.
* * *
Sugar Kane ser ut att vara på riktigt spelhumör ikväll.
Då vet man att det i alla fall inte blir tråkigt.
* * *
Förlåt om jag inte hör vad ni säger.
Jag är lomhörd efter nationalsången.
Det var ett av de mest monstruösa vrålen nånsin.
Kära nån, faktiskt.
* * *
Och ja, Offroad. Det var länge sen man såg gudabenådade skridskoåkaren Leddy så här delaktig i allting.
* * *
Det sjöng till under sätena på den blågula mediakåren när Carl Söderberg, trots allt, kom ut på isen för matchvärmning.
För några ögonblick fick vi för oss att han ändå skulle spela.
Men tyvärr.
Det tycks bara ha varit någon form av säkerhetsåtgärd i fall Horton – eller någon annan – gått sönder under preludierna.
* * *
Unge Krug hade det lättare när han fick bomba mot Henke Lundqvist. Nu sviktar han en aning under alvaret, ser det allt ut som.
* * *
Mycket fint fölk i omgivningarna nu.
Ser både Rob Blake, Patrick Roy och hela familjen Subban när jag efter värmningen går och hämtar kaffe.
Och bättre blir det.
Ju större insatserna blir, desto fler mästare kommer det och flashar med sina gamla Stanley Cup-ringar.
* * *
Det är fint att de spelar Chuck Berry när Toews får sin rättmätiga standing ovation som nyblivien Selke Trophy-vinnare.
Ännu finare är det att lagkamraterna, mitt under pågående final, har tid att klappa klubbladen i isen.
* * *
Man vet inte så mycket om ”tryck” förrän man tillbringat en lördagkväll i Stanley Cup-finalen med 21 000 Chicago-bor.
Jisses.
* * *
Ja, jag har de facto hittat en bakväg till kaffeautomaterna i det reguljära presspentryt.
Lycka.
* * *
Att Söderberg var med på värmningen vittnar ju ändå om att han är rätt nära en plats i laget nu.
Jag sitter ju inte här och hoppas att någon i Bruins ska bli skadad – och ändå gör jag det.
* * *
Scottie Pippen är inte house igen.
Som vi konstaterat förut, en man med klass!
* * *
Och fortsätter det så här ikväll får vi alla utbrista i ett rungande:
In med Söderberg!
* * *
I vilken form är Holmgren, om man får fråga? Har han kommit upp i varv ännu?
* * *
Jag räknar kallt med att Bruins gör en väldigt mycket bättre andraperiod,
Annars kan fortsättningen av vårt stora, oändliga äventyr bli något ensidigt.

Åh, den här känslan.
Den här kicken.
Det här lyckoruset.
När man varit med om något riktigt stort och omtumlande och fantastiskt – och vet att man ska få uppleva det igen.
Som andra kvällen under en Springsteen-helg på Ullevi.
Som när man gjort sig i ordning på rummet på Wynn i Vegas och har ytterligare en natt vid de hetaste craps-borden framför sig.
Som när en färsk säsong av en tv-serie som The Wire är laddad i blueray-maskinen, färdig för konsumtion i ett enda glupande svep.
Exakt så känns det när Blackhawks och Bruins snart åker ut på isen i det vettlöst peppade Madhouse on Madison för Game 2 i Stanley Cup-finalen 2013.
Den första matchen var ju så fruktansvärt bra, så underhållande och rafflande – och ingenting talar för att denna andra showdown blir mindre upphetsande.
Jag är till exempel övertygad om att de kommer att
I så fall:
We’re staying up all night to get lucky.
För ni är väl med på vårt oändliga äventyr i natt också?
* * *
Som ni noterade kom det inget nytt inlägg igår och låt oss säga så här:
Puckarna small osedvanligt hårt och högt i sargerna efter det som blev en exceptionellt yster natt med kollegorna ute i Chi-Town-natten.
Tavern on Rush-biffar följdes av stök på The Lodge och någon tyckte det var bra idé att beställa in shot efter shot åt hela sällskapet och minns jag inte alldeles fel sjöngs det vid tillfälle förfärlig allsång till ”Keep On Rockin’ in The Free World”.
Då förstår ni.
Men jag säger som spelarna:
Nu har jag fått vila och är pigg och ser fram emot match igen!
* * *
Yellbear och Oduya har exakt samma utmaning framför sig som senast.
För jodå:
Horton spelar ikväll också, så den djävulska förstakedja det svenska backparet fick stångas mot – tidvis med avsevärt besvär – är intakt.
– Men nu vet vi hur bra de kan spela och är bättre förberedda, har Yellbear påpekat flera gånger sedan i onsdags.
* * *
Bloggen är ingen turneringslirare längre, så jag skippade den mer officiella mediafest NHL höll igår kväll.
Room service-middag och tidigt John Blund-möte kändes som ett betydligt mer attraktivt alternativ för gammgubben.
Men tydligen missade jag därmed minnesvärda happenings.
Dagens talk of the town är ett regelrätt bar-brawl som ska ha utbrutit mellan Jersey Shore-inspirerade tjejer och kända profiler från såväl ligan som journalisthopen.
Ojvoj, rockjournalisterna som just nu röjer ute i Sigtuna har ingenting på de nordamerikanska hockeykollegorna…
* * *
Att Horton, trots en rätt demolerad axel, är redo för spel innebär av allt att döma att Carl Söderberg inte får göra slutspelsdebut ikväll heller.
– Jag har inget hört, men jag hoppas, säger skåningen när han sveper förbi det blågula mediauppbådet – det vill säga bloggen och Expressen-Nordström – i blott ett par handdukar i Bruins knökade omklädningskabyss.
Ja, det hoppas vi också.
En till blågul pjäs i Stanley Cup-finalen vore som vispad grädde för oss.
* * *
Den är lite väl kort – det måste ju finnas ett helt bibliotek av såna här bilder – men NHL Networks lilla handshake-preview framkallar lite ståpäls den också:

Den där ceremonin när serierna är över kan vara hela idrottsvärldens allra vackraste.
* * *
Viktor Stålberg skrattar rätt gott när jag berättar att jag äntligen kommit på vem Kryckan – alltså Marcus Krüger – är så lik:
Markoolio.
Jamen, kolla får ni se.
Han är ju niopoängsversion av den skojfriske ”Sola och bada i Pina Colada”-sångaren, om än möjligen i lite bättre form.
– Fast i laget pratas det mest om hur fint och välordnat hans hår är. Det är alltid perfekt, säger Stålberg.
Har jag inte tänkt på, men det blir ju definitivt något för bloggen att fördjupa sig i.
* * *
Det verkar klart nu – om inte annat kan man se det på hur exalterade Pat Leonard från Daily News är här i pressrummet under eftermiddagen.
Alain Vigneault blir ny coach i New York Rangers.
Coolt.
Han har alltid gjort bra intryck på mig, står för rolig hockey – och har en bra, lättsam relation till media.
A change is gonna come, som Sam Cooke sjöng.
* * *
Yellbear är lika sammanbiten och laddad som inför Game 7 mot Detroit för några veckor sedan.
Han smyger ut i omklädningsrumsstöket medan vi pratar med Oduya, får sin traditionsenliga finalsnus av bloggen och säger:
– Allt känns bra. Vi pratar efter matchen.
Sedan försvinner han in i environgerna igen.
Det lovar gott.
* * *
Vi har ju rånats på Awards-galan i Vegas i år – till Hockeysverige-redaktionens oändliga vrede.
Istället delas de individuella prisera ut nu i samband finalen och de första fördelades igår.
Bland annat fick ju Alfie Mark Messiers ledarskapspris och värdigare vinnare är svår att föreställa sig; Alfie är THE ledare i Ottawa forever.
De tyngsta kategorierna väntar ligan med till idag och imorgon (Hart) och i sin oändliga vishet presenterar de vinnarna för exempelvis Vezina, Calder och Norris timmen innan första nedsläpp.
Ja, för då har ju hockeyjournalister inget annat för sig!
* * *
Personligen saknar jag inte bara Stålberg – det är trist att inte Hanson Brother Carcillo får spela i den här finalen heller.
När han väl fick chansen 2010, som Flyer, blev han omedelbart en av de mest fascinerande profilerna och personligen glömmer jag aldrig när han efter en av förlustmatcherna just här i United Center satt och blängde på Hawks-spelarna i korridoren utanför omklädningsrummen.
Det var inte blott bitterhet i den blicken. Det var hat.
Såna killar ska man ju inte ha på läktaren.
* * *
Jag hade inte sinnesnärvaro nog att plocka fram kameran så eget bildbevis existerar ej, men den som orkar kan kolla Aaron Wards twitter för synen jag bländades av på väg hem till hotellet här om natten.
I en av de stora downtown-skraporna hade de tänt lamporna på kontoren så att orden Let’s Go Hawks lyste i mörkret.
Mycket mäktigt.
Men man ser samma slags bevis på Chicagos engagemang i sitt hockeylag över allt. Det här är en stad som brinner för Blackhawks just nu.
* * *
Det lyser av förvåning i ögonen på både Yellbear och Johnny O när ämnet ”Toby Orr Enström är inte uttagen i stora OS-truppen” kommer upp.
Och jag ber att få lysa med dem.
Hur har Mårts tänkt där?
Toby är en av världens allra bästa backar, hade ledningen i backarnas poängliga innan han blev skadad och skulle kunna bilda ett rent mördande PP-par med Erik Karlsson.
Men han ska alltså inte ens tittas på under ett sådant preliminärt läger?
Riktigt lugubert, det.
* * *
Jaha, nu kommer det plötsligt bombhundar och nosar runt borden i pressrummet.
Eller är det knarkditon?
Som det här gänget härjar om nätterna skulle det inte vara helt omotiverat…
* * *
Han gjorde inte så mycket väsen av sig i första matchen, men räkna med granitmannen ikväll.
När han – ja, Bickell alltså – går genom omklädningsrummet efter morgonvärmningen är det som att se ett hotande åskväder på två ben komma knallande.
* * *
Vet inte hur ”på riktigt” det var, men en person som påstod sig vara ett av Yellbear-fansen hemma i Russnäs hörde igår av sig och lovade att gå ut och måla ytterligare en kossa inför kvällens match.
Hoppas det, Yellbear förtjänar en hel hage på småländska höglandet full av kreatur målade till hans ära.
* * *
Jagr var inte med på värmningen i morse.
Skadad?
– Nej, svarar Uncle Fester Julien, han är bara 41.
I know the feeling…
* * *
Hoppas Johnny hänger en kasse ikväll igen.
Om inte annat så vi får se den där målgesten ännu en gång, den där han liksom stod och pumpade med knytnävarna i rent aggressiv glädje.
– Men det var framförallt för att göra killarna uppmärksamma på att det blev mål. De verkade först inte se att pucken gick in utan fortsatte spela, berättar han.
* * *
Ken Campbell från The Hockey News gör succé – i alla fall hos det två man starka svenska mediauppbådet – när han under morgonövningarna dyker upp i en Modo-t-shirt.
Nu har jag fått lova att fixa fram en leksandsvariant också.
Hör du det, Salo?
* * *
Man kan för några ögonblick tro att Uncle Fester Julien gått Tortorella on our asses för plötsligt besvarar han en fråga från en Boston-reporter med ett surt ”vi har bättre saker för oss än att sitta här och slösa tid på dina frågor”.
Men det visar sig vara ett internt, ongoing skämt med just den reportern
– Du är min särskilde whipping boy du, flinar coachen ögonblicket senare.
* * *
Isen ska ingen, till skillnad från senast, behöva klaga på i afton, för nu har de vridit ner temperaturen till rena rama ”The Day After Tomorrow”-nivåerna igen.
Det skulle inte alls förvåna om vi bryta wassbergska istappar ur skägget på Yellbear efteråt.
* * *
Roberto Luongo på twitter strax före matchstart i onsdags:
Alright folks, time to head down to the bunker. See you guys in two weeks…
Och att se just den här finalen måste för ”Bobby Lou” vara som för Damon Albarn att se bröderna Gallagher bryta arm.
Jag menar, Chicago och Boston – de har både varit slutspelskryptonit i Canucks-keeperns värld.
Fast givetvis gömmer han sig inte.
Några minuter efter ursprungstweetet kom det ”I lied….”.
* * *
I det zoo-liknande kaos som utbryter inne hos Bruins när tredje statsmakten stormar in blir jag inknuffad i Brad Marchand och förväntar mig en elak avhyvling.
Istället ber han om ursäkt och försäkrar sig om att allt är okej.
Det känns lika oväntat som att bli artigt bemött av Ralphie Cifaretto i ”Sopranos”.
Fast så där är det ofta.
De värsta på isen hör till de snällaste utanför.
* * *
Den som får Norris Trophy måste apropå det komma ihåg att tacka Matt Cooke för att han såg till att den givne vinnaren inte kunde spela så mycket i år…
* * *
Hej, jag heter Per och jag fryser.
* * *
Några av Awards-vinnarna kommer att hålla ett pressmöte i första periodpausen och därför är somliga på mig och febrar om jag sett Vezina-kandidaten Lundqvist eller inte.
Nope.
Däremot syntes han i centrala Göteborg i går, så jag misstänker att Chicago får klara sig utan kungen ikväll också.
* * *
Barry Melrose har en rostbrun kavaj ikväll. För att inte säga röd. Den sticker ut, to put it mildly. Och nu vet ni det.
* * *
I snakebitten-ligan känns det som att Jagr och Tyler Seguin – båda Boston-björnar – spelar i en helt egen division nu.
Men av någon anlednings känns det som att Uncle Fester fått fram rätt sorts serum till ikväll.
Någon av dem kommer att knäcka måltorkan i den här matchen.
Förmodligen Jagr.
* * *
Man inser att ens eget jobb kanske ändå inte är så krångligt när man hittar Bruce Bennett – världens kanske bäste hockeyfotograf, anställd av Getty – krypande på alla fyra i en av målburarna några timmar före första nedsläpp.
Han sätter några av sina specialkameror där, som han sedan styr med fjärrkontroll för att ta de coolaste bilderna av dem alla, och det ser vare sig bekvämt eller enkelt ut.
– Heja Sverige, säger han när han ser att jag studerar honom.
Just det.
* * *
Lillbjörn och Storbjörn…har vi er med oss på det oändliga äventyret i natt? Det skulle kännas väldigt fel annars.
* * *
Ny domarduo ikväll:
O’Halloran och finaldebutanten McCauley håller i piporna.
Kan bli festligt.
O’Halloran, framförallt, brukar alltid göra nåt som får omvärlden att klia sig i hjässan.
* * *
In med Stålberg!
* * *
I den mån det finns något som indikerar att det här skulle kunna bli en mindre öppen, tajtare och mer låst match är det att lagen nu känner varandra och även i praktiken vet hur motståndaren ska mötas.
Det har varit mycket prat om det de senaste dagarna, bland annat brummade coach Q idag om att Hawks tänker ägna mer möda åt att förhindra Bruins skräcksnabba spelvändningar
Men när adrenalinet börjar pumpa tror jag att det blir likadant igen – lika hårt och fort och intensiv.
Det kommer liksom av sig självt mellan de här två formidabla lagen.
* * *
Läser Bruins i första matchen sköt 30 skott högt upp på Crawfords plockhandssida – och gjorde samtliga tre mål just där.
Uncle Festers scouter har tydligen gjort sitt jobb.
* * *
Jag tror ni kan räkna med att få höra Holmgren – med Garpen vid sin sida, om jag förstått saken rätt – hojta mycket om ”gurgel” i den ljusa sommarnatten.
Det här är andra matchen.
Då börjar aversionerna finallagen emellan alltid slå över i regelrätt avsmak.
* * *
Fan, bloggen har börjat dra riktiga tungviktare i game winner-lotteriet.
Idag:
Zdeno Charas granne i Slovakien om somrarna.
Just det:
Marian Hossa.
Potten, du är så gott som min.
* * *
Tillbaka i dragspelsställning då.
För visst, vi sitter i den provisoriska pressboxen på ena kortsidan ikväll också – och det är precis lika trångt och bökigt ikväll också.
Knäna hälsar.
Men vi är glada ändå.
* * *
Huberdeau tar Calder, ser vi i skrivande stund.
Det skulle ju Bacon Brodin fått, men han var inte ens nominerad.
* * *
Det sägs plötsligt att Brendan Shanahan varit i Calgary och blivit fiskat efter jobbet som klubbens president.
Bara det inte betyder att han slutar spela in såna där stela videos…
* * *
Nope, ingen Vezina till Henke i år.
Den gick, som flesta trott, till Bobrovsky.
Han sitter nu, i fluga, i CBC:s provisoriska studio och ser lycklig ut.
Paul Holmgren, som trejdade bort Vezina Trophy-vinnaren och behöll Mister Universe, har antagligen lättare att hålla sig för skratt hemma i Philadelphia.
* * *
Helg som det är har några fler Bruins-fans letat sig till The Madhouse ikväll, man ser den klassiska jerseyn på de flesta läktarsektioner.
Det gläder björnarna och Boston-Molle, hoppas jag.
* * *
Och där gick Norris till Subban.
Som sagt, hoppas han skänker Cookie en tacksamhetens tanke…
* * *
Apropå Henke berättade Panger igår att Crawford inför förra säsongen bestämde sig för att bli bra på riktigt och började hårdplugga den svenske kungen på video.
Smart drag.
* * *
Hart Trophy-vinnaren presenterades tydligen visst ikväll han också – och han heter Alex Ovetjkin.
Tredje i ordningen, tror jag bestämt.
Men det är ju lika där:
Det hade inte blivit något om Crosby varit hel.
* * *
Kvart i sju, lokal tid – och matchvärmningen har fortfarande inte börjat.
Man trodde ju man kom ifrån sånt här man slutade täcka rockkonserter på svenska landsortsklubbar, men NHL är nya Backyard Babies.
* * *
Men nu åker vi, mina vänner.
Stanley Cup-final nummer två.
Kom ihåg:
Oändligt är vårt stora äventyr.

Här dracks inte en droppe igår, därtill fanns inte tid när allt var sagt och gjort och sista attacken på ”send”-knappen utförd.
Ändå känner jag mig nästan bakis idag.
I alla fall mörbultad. Tilltufsad. Som om jag blev överkörd av nånting igår.
Och det blev jag ju också.
Stanley Cup-finalen 2013 brakade rakt över oss som tittade, i 140 knyck, under fyra och en halv timme.
Då kan man ju bara tänka sig hur de som själva var inblandade i själva infernot känner sig.
Ja, de är i ungefär tre miljoner gånger så bra fysisk form som jag, men ändå.
”They’re gonna feel that in the morning”, var en tanke som osökt ekade mellan öronen när matchklockan passerade tio minuters i tredje övertidsperioden
– Ja, flinar Marian Hossa när han och Kane och Seabrook och Leddy håller en presskonferens i United Center inte mycket mer än tolv timmar efter Shaws vinklade in sudden-pucken, jag är väldigt trött. Jag somnade först vid tre och vaknade dessvärre tidigt eftersom min granne tydligen beslutat sig för att just idag var en bra dag att börja borra. Det var inte så kul.
He he, nej, den grannen förtjänar verkligen en spearing eller två.
* * *
Oklarhet råder om hur allvarligt skadad Nathan Horton är.
– Day to day, muttrar Uncle Fester Julien och vägrar säga nåt mer.
Kan han inte spela på lördag finns ännu en chans – den bästa hittills – att Carl Söderberg får hoppa in i finalen.
Det står, enligt expertisen på plats, mellan honom, gamle Pandolfo och youngblood Jordan Caron.
– Alla som ingår i truppen har tränat hårt och är redo om det behövs, fortsätter Uncle Fester utan vilja utveckla det mer heller.
Men fan, Pandolfo är ju för gammal och seg för den här finalen – och Caron är för grön.
Så det borde i så fall vara dags för första skånska inslaget i Stanley Cup-finalen sedan Andreas Lilja lirade med Detroit 08 och 09.
Satan i självaste bostongurkan vad roligt det vore.
* * *
Chicago Sun-Times har samma syn på saker och ting som bloggen
Huvudrubben på ettan idag lyder:
What a Shaw!
Just det.
Det handlar överhuvudtaget mycket mycket om 21-årige Andrew Shaw idag – om blev förbisedd i två drafter men till slut signades av Hawks och nu är en av de stora profilerna i 2013 års Stanley Cup-final.
Han inte bara gjorde det avgörande målet igår. Han lyckades tydligen säga ”fuck” i NBC-intervjun efteråt – och var en yster faktor överallt hela tiden.
Och när nån murvel som vill veta mer om hans personlighet säger att han verkar vara ”a handful” ute på isen nickar Brent Seabrook med spelad trötthet.
– Ja, han är a handful i omklädningsrummet också, tro mig. Det ni ser på isen, det ser vi där också. Han studsar omkring hela tiden…en high-energy guy.
Kane instämmer, flinande:
– Jag sitter intill honom, så ni kan ju tänka er. Jag får nästa be honom hålla käften och sluta ställa frågor hela tiden, men han babblar på, även i periodpauserna…
Man känner igen typen, eller hur?
Och jag gillar den mycket.
* * *
Bruins visar sig överhuvudtaget inte i United Center under torsdagen – av flera goda skäl, antar jag.
Istället får media ta sig till spelarhotellet för att prata med Uncle Fester och några utvalda spelare – och det visar sig vara W Lakeshore.
Där har jag bott åtskilliga gånger och det förvånar att ett NHL-lag inbegripet i en Stanley Cup-final väljer det som högkvarter, för det W Lakeshore är ett partyhotell monumentale.
Lou Lamoriello, Devils GM, kliar sig definitivt i flinten.
Men Uncle Fester kanske gillar penthouse-baren på högsta våningen, med förstummande utsikt över downtown Chi-Town.
Där brukar det kunna bli betydande högtryck
* * *
Kane, som själv gjort några stora sudden-mål i sin karriär, får frågan hur han tror att Shaw känner sig så här dagen efter.
– Well, he’s riding high. Och går igenom alla textmeddelanden…
* * *
Yellbear, som uppger han tillbringar dagen efter genom att sitta hemma i soffan och bara titta, var som ni kanske såg i referaten från igår inte helt nöjd med den egna insatsen i första matchen.
Den där förstakedjan med Lucic, Krejci och Horton var en tuffare utmaning än han och lagkamraterna hade föreställt sig.
– När man inte spelat mot de tidigare vet man aldrig riktigt, men jag måste säga att de var fruktansvärt bra. Bättre än jag hade trott. Jag hade till exempel inte en aning om att Lucic var så snabb, hette det.
Men vis av erfarenheten av från finalen 2010 – då han styrde in en puck i egen kasse med huvudet (!) i första bytet – vet han
– Nu vet man mer vad som gäller, det var en halvtaskig start , men det är bara att ta med sig den här erfarenheten och spela bättre nästa match.
* * *
In med Söderberg!
* * *
Jag tror det kan vara läge att måla ytterligare en av de där råmande kossorna hemma i Russnäs.
Då kommer det absolut att lyfta för Yellbear i Game 2.
* * *
Coach Q sitter dessvärre och babblar om att han var väldigt nöjd med den våldsamt skäggige Bolligs insats i går kväll,
Det bådar inte gott för den blågula finalkvoten,
Men jag säger det ändå – loud and clear:
In med Stålberg!
* * *
Ikväll kan det bli åka av i Windy City.
En fri afton för media utan match dagen efter – det är farliga saker det.
Men ambitionen är ändå att det ska bli någon form av livstecken i den här bloggen även i morrn.
Håll tummarna…

Chicago – Boston 4-3 (Slut, övertidsperiod 3)
* * *
Efter fjorton och en halv timme ber jag att få checka ut från United Center.
Jag ska verkligen inte påstå att jag är lika utmattad som spelarna i den femte längsta final som någonsin spelats – jag har ju bara suttit på mitt stora arsle och tittat – men det är alldeles tomt och slut inuti.
Så nu blir det kudden ögonaböj.
Men bara helt kort innan vi släcker lyset.
Satan vilken final det här var.
Vilket drama
Vilket – just det – oändligt äventyr.
Och hur sover unge Kaspars Daugavins i natt?
Han hade avgörandet på klubbladet men Johnny O rånade honom.
Så hade inte Carl Söderberg låtit sig bli borttagen, ska ju Uncle Fester Julien bara veta.
* * *
Tack för i natt.
Det var underbart att ha er med.
Fortsättningen följer – och den lovar ju att bli ännu bättre.

Och när 07.52 återstår av sjätte perioden kommer avgörandet.
Shaw gör 4-3.
Final 1 är slut…
Mer sen

Chicago – Boston 3-3 (Period 5, tredje övertidsperioden väntar)
* * *
Pizza-tajm!
För jodå – det blir en tredje övertidsperiod också.
Och då måste materialarna skaka fram pizza åt spelarna, de är vrålhungriga efter fyra och en halv timmes knallhård hockeymatch.
Hoppas de får Hawaii med mycket ananas på.
* * *
Jagr står bara och skrattar när puckhelvetet inte går in den här gången HELLER.
Gud är emot honom, det bara är så.
* * *
Enligt vad jag hör är detta nu den åttonde längsta finalen i historien.
Och man kan säga att det märks.
Barn sover i stolraderna, kollegor gäspar och ett hemmafan som alla nyss trodde skulle inleda en Hawks-ramsa skrek ”Let’s go – home”.
Ha ha.
* * *
Men Hawks kan ju inte ta en too many men IGEN.
Det är helt oacceptabelt i ett sånt här drama.
Och det är ju lätt för mig att sitta här uppe och tycka.
* * *
Yellbear, kossorna i Russnäs råmar.
De vill ha avgörandet 07.23 in i den trippla övertiden.

Chicago – Boston 3-3 (Period 4, andra övertidsperioden väntar)
* * *
Här kommer det:
This is the stuff that you see and hear with your heart and your stomach.
Vilken magnifik final.
Lätt en av de bästa jag sett under de här åtta åren.
Och den fortsätter mot Wilson Pickets midnight hour.
Tack, hockeyguden.
Så mer finns det inte säga just nu.
Jag är bara alldeles tagen av all action, alla chanser, alla briljanta måvaktsingripanden, allt fantastiskt som pågår i United Center i den första Stanley Cup-finalen 2013.
Må den fortsätta länge till.

Chicago – Boston 3-3 (Period 3, övertid väntar)
* * *
Javesst, som Svennis skulle sagt.
Det blir sudden death overtime.
Lycka.
De är så finaler ska avgöras – i sanslöst dramatiska everything-on-the-line-ögonblick.
* * *
Johnny O kommer tillbaka indeed.
Han har i och för sig en sanslös bonnröta när han skjuter utanför och pucken går på Ference häl och in.
Men ändå.
Kvitteringen är hans.
Och visst är vackert att se hur sammanbitet, aggressivt glada både han och lagkamraterna blir efter det målet.
* * *
Vilken underbart briljant och underhållande hockey som spelas, eller hur?
* * *
Det var ju inte som att jag innan finalen började ville gå in på en sportsbook i Vegas och sätta pengar på teorin att ”Shaw vs Chara” skulkle bli en match-i-matchen i Stanley Cup finalen.
* * *
Kaffesuget är nu av den kalibern att en Snoop Dogg på maja-cold turkey skulle tycka synd om mig.
* * *
Bruins har haft ett Rangers-artat PP hela säsongen – och Hawks en fullständigt obönhörlig penalty kill.
Men i finaler kan allt hända.
Så när Hawks i tredje åker på sin första utvisning tar det arton sekunder och sen plaskar Bergeron in ett mål.
* * *
Kryckan gör, precis som ni säger, en stor, stor match och assisten till Johnny Be Goods mål är inget annat än perfekt.
* * *
Well, Skåne-Jan – jag är 181 centimeter och när jag ställde mig intill Big Charas monstruösa klubba – hockeyklubba, är det väl bäst jag påpekar! – sträckte den sig högre än jag.
* * *
Jag säger ingenting nu.
Hawks skjuter mer – men Bruins är farliga varje gång de kommer i anfall.
Så det kan gå precis hur som helst.
Fast Yellbear, korna hemma i Russnäs råmar på dig!

Chicago – Boston 1-2 (Period 2)
* * *
Andraperren hinner inte mer än början förrän Lucic stänker in sitt andra mål för kvällen.
Då känns det nästan som att matchen är över – är det nåt Bruins kan är det att stänga ner matcher när de har ledning.
Men Hawks lyckas reducera tämligen omgående och sen vill i alla fall jag påstå vi får sen en väldig massa bra hockey.
Båda lagen är aggressiva, kreativa och håller högt tempo när de naglar sig fast i offensiv – eller är det bara jag som sitter här på kortsidan och har överslag?
Nä, det här är bra.
* * *
Det tog bara en period.
Sedan började spelarna i finalligan, som sig bör, hata varandra.
Det här kommer bli ett nytt Gettysburg innan allt är sagt och gjort.
* * *
Lucic, Bostons egen hybrid av Zlatan, Uffe Samuelsson och Ryan Callahan, är alltså ett mål från ett hat trick.
I en final.
Somliga blir bara bättre ju mer som står på spel.
* * *
Hur satans högt det än är här inne hör man åskan och stormen som river i hela Chi-Town just nu.
Snart går strömmen, Super Bowl-stylee…
* * *
Rookie-Saad, å sin sida, vet hur man sparar krutet tills det behöver.
Han har, efter sin Calder Trophy-inspirerade grundserie, inte gjort ett enda mål tidigare under slutspelet.
Men nu räddar han final nummer ett åt sitt lag med en reducering.
* * *
Det var så länge sedan jag såg det att det nästan känns lite konstigt när Big Tuukka tvingas släppa in ett mål.
* * *
Uncle Fester Julien blir rasande som en hel Tårtan och skriker – hey, lip reading nation – ”no fucking way!!” när B’s åker på den bench minor som leder till Hawks 5-mot-3-läge.
Men way, det var inget att snacka om.
* * *
Apropå ingenting – han är inte direkt saknad – ville det lugubra rättstavningsprogrammet tidigare ikväll ändra Kaberle till kabelkran.
Kabelkran?
* * *
Men det är en gammal sanning att man absolut måste utnyttja de eventuella fem-mot-tre-lägen man får i en final.
Fråga Anaheim och Pittsburgh.
Chicago gör det inte och det kan komma att kosta lika mycket som det kostade de lagen 07 och 08.
* *
När Saad gör mål vill jag så gärna tro att svenskarna i båset säger ”vad var det jag saade”.
* * *
Man vet att det är stora kvällar när både Storbjörn och Lillbjörn är med i kommentatorsspåret.
Vilken ljuvlig nostalgi…
* * *
Det har visat sig att kossan på småländska höglandet inte direkt var målad i Hawks-färger.
Yellbears har bara skrivit ”Hawks” rakt över sidan på kreaturet.
Men ändå.
Russnäs forever.
* * *
Ja, Skånske Jan, Chara är en jävel på att spela hockey.
Men ännu mer iögonenfallande är som sagt längden på hans klubbor.
Jag stod alltså intill en i förmiddags och den var några millimeter högre än mitt huvud.
Helt absurt.
* * *
Kryckan kommer inte att gå mållös från den här finalen – varken på det ena eller andra sättet.
* * *
Så här lite kaffe har jag aldrig druckit under en nordamerikansk hockeymatch.
Finns ju inget här.
Svårartad abstinens pågår.
* * *
In med Stålberg.
* * *
Okej, det bör kunna bli en sjujävla slutperiod – och mig förvånar det inte alls om den följs av en låååång övertid.
Det vore det perfekta sättet att inleda finalserien 2013 på.

Chicago – Boston 0-1 (Period 1)
* * *
Åh, smarta, lugna, coola Boston.
De bryr sig inte om att Chicago kommer ut i rena ursinnet och ser ut vara beredda att köra rakt genom sargerna, ut i ovädret på Madison.
De bara avvaktar tills stormen bedarrat en smula.
Sedan börjar de spela som de vill, bromsar ner motståndarna, tar sig oftare in i anfallszonen – och när tillfället kommer hugger Lucic som gamgäddan när han ser dagsländan på insjöns yta.
Så ska det gå till.
* * *
* * *
Nationalsångsvrålet är så makalöst att ni kan vara alldeles försäkrade: Det hördes så långt att kossorna – de målade likväl som de omålade – tittade upp på ängarna hemma i Russnäs.
* * *
Efter tre och en halv minut får Blackhawks en standing ovation av The Madhouse och för all del:
De är riktigt heta i inledningen; åker som fan, smäller på så det ryker och får gästerna från Beantown att se lite bortkomna ut.
Fast som sagt:
Björnarna väntar bara på att det ska sluta blåsa så mycket…
* * *
Tyvärr är det Johnny O som går bort sig lite vid första målet i årets Stanley Cup-final.
Han försvinner ner bakom mål, men där råkar ju partnern Yellbear redan befinna sig och plötsligt är Lucic ren.
Man vadå, det är först perioden nånsin i en final.
Då kan det bli så.
Johnny kommer tillbaka.
* * *
Att försöka tackla Boston till underkastelse var en taktik Pittsburgh också försökte tillämpa i de första matcherna – och det lyckades inte bättre än det skulle göra för Mats Zuccarello i en höjdhoppstävling mot Chara.
Men Blackhawks är måhända bättre rustade för den typen av krig.
* * *
Den här Andrew Shaw alltså, i första bytet har han ju rena…shawen.
* * *
När det är sagt att matchen ska börja – 19.00, lokal tid – är Toews och Kane fortfarande ut på isen och skjuter de sista uppvärmningspuckarna i tom kasse.
NHL börjar få samma lättsinniga förhållande till begreppet tid som Guns n Roses.
* * *
Sitter och har känslan att man ändå riktigt litar på Crawford.
Då gör han en av tidernas mest spektakulär tv-räddningar med plocken.
* * *
En dålig sak med att sitta i auxillery-boxen:
Biffen sitter ihoptryckt som ett dragspel och kommer att få gå till ortopeden med de sura gamla knäna i morgon.
En desto bättre sak:
Det är nära till matstånden ocn polish weiner sitter rätt perfekt som kvällsvard.
* * *
Det är ju löjligt, men när de avlossar finalintrot i jumbotronen tio minuter före första nedsläpp – med dånande fanfar och historiska bilder och jublet börjar mullra på läktarna – blir jag alldeles tagen.
Huden knottrar sig, det blir hårt i halsen och fan vet vet om jag inte får nåt lite vått i ögonvrån också.
Det känns så påtagligt och starkt:
Nu jävlar är det Stanley Cup-final, liksom!
* * *
Final eller inte – det spelar ingen roll. Det är alltid samma lugubra belysning i The Madhouse, det som ger allting en sällsam Canada Cup 76-på-tv-feeling.
* * *
Härmed utgår en särskild blogghälsning till Hyresgäst-Johan.
Han satt intill yours truly Biff på samma kortsida, på samma trånga pressläktarfilial, sommaren 2010 och jag saknar hans kluckande Skräddarbacken-skratt.
* * *
In med Stålberg!
* * *
Rob, vilken Wille B tror du att det är?
Den här Wille B har varit med oss länge, ju.
* * *
Eller är det nån som tycker att Puckig-Bollig imponerat?
* * *
Att Don Cherry får gå ut på isen precis innan lagen kommer in för preludier är ju ungefär som att FA skulle släppa in Borat på Wembleys gräsmatta innan cupfinalen.
Och nu när jag tänker på det…varför inte?
* * *
För krig med fotografer som sitter några rader nedanför och tror att de kan resa sig och skymma Biffens sikt så fort det händer nåt nere vid Crawford.
Där tar dom fel.
* * *
Nu ska jag sträcka ut dragspelet en stund.
Saida says:
Snart får Chicago finalens första PP.
Och då prickar Sharp in kvitteringen.