Boston – Pittsburgh 1-1 (Period 2)
* * *
Se på fan.
Nu är det om inte serie så i alla fall match – och det i sin tur kan i alla fall leda till att det blir serie.
Penguins gör sin bästa period i hela konferensenfinalen, lyckas trycka fast puck där de vill ha den – även när ett plötsligt odisciplinerat Boston inte dödar utvisning – och lyckas till slut få in kvitteringen.
De borde nog egentligen ha hängt ytterligare en kasse, men Tuukka är verkligen tok-bra.
Eller rentav tuk-bra….
* * *
När de dödat den tredje utvisningen i rad snor Bruins tillbaka lite av momentum och trycker på duktigt, men då får man fan ge Vokoun lite cred också.
Han gör framförallt ett par benparader av rena Bernt Ljung-kalibern.
* * *
Det är överhuvudet väldigt rolig rock ’n’ roll-hockey just nu.
Man får som sagt ett speciellt perspektiv högt på kortsidan och tro mig – det går fruktansvärt snabbt åt bägge håll.
* * *
Pebben is in the house!
Han zoomas in, med gul handduk i hand och allt, under en reklampaus och möts som sig bör med ett rungande jubel.
Och i momentet direkt efteråt kvitterar Kunitz…
* * *
Det Gaaaaden inte har i uppkopplingsmöjligheter tar de i hallen som ansvarar för sånt igen med kulinariskt lull-lull åt media.
Herregud, det är ett rent dekadent gästabud som pågår borta i pentryt.
* * *
Tur man har dataväskan full med snus, lyder min första tanke när jag ser Pebben.
Han konsumerar snus som Nalle Puh konsumerar honung och kan, om man möter honom i en mörk hockeyhallskorridor, tömma en halv dosa på en enda kramning.
* * *
Det är rena småländska Yellbear-järnet i Campbell när han trots outsäglig smärta står upp och försöker kriga under sista minuten i en lååång penalty kill.
Den egna ramsor han föräras i det läget är mycket välförtjänta.
* * *
Storbjörn, ja min bild är att du ser ut som en…stor björn!
* * *
När Dogge formligen driver ut ”sin” forward – jag hinner inte se vem det är – ur egen zon kommer jag att tänka på en schaktmaskin som manglar fram över kalhygge.
* * *
Var är du ikväll, skånske Jan?
Brände chilin av säkringarna i datorn?
* * *
Nej, Seguin. När du försöker mopsa upp dig mot Dogge på väg mot båset efter en avslutning ser du inte ut som en björn. Du ser ut som en chiuaua som bjäbbar mot en rottweiler.
* * *
En bira ikväll, slog det mig plötsligt.
När man är i Boston och allt.
Har jag inte gjort mig förtjänt av en sån?
* * *
Konferensfinalomgångens första övertid?
Den kan mycket väl komma nu.
Och det vore väldigt skoj.

Boston – Pittsburgh 1-0 (Period 1)
* * *
Otroligt.
Det som Penguins svurit på inte ska hända händer direkt.
Bruins tar ledningen.
Efter 1.42.
Och återigen är pingvinernas defensiv…betänklig
Men som Dave Molinari på Gazette:
De häller i alla fall inte en dunk tändvätska över sig och tar fram tändstickorna…
Insatsen är klart mer samlad och resolut än senast och de begår betydligt färre misstag.
Det vore dock bra om de fick tillbringa längre sekvenser i offensiv zon, fick stopp på motståndarna i mittzonen och inte kändes nervöst oorganiserade i defensiven…
* * *
Det är inte svårt att förstå att det blir grinigt bland pingvinerna efter Boychuks interference på Morrow – men det är inte heller svårt att förstå att björnarna är ute efter att de ska bli just griniga.
Och tänk om Vitale kunnat låta bli att go Kapten Haddock på Marchand i det läget, då hade de fått PP och hoppet står väl ändå till just det momentet
* * *
Kanske är Jagrs skägg bara en hyllning till volymen i PA:t här inne.
Minuterna innan lagen kommer ut på isen känns det som att man sitter inne i Lemmys förstärkare under ett världrekordförsök i grenen ”spräcka trumhinnor”.
Vad fan ….
* * *
Den här Krejci alltså.
Han är årets Dustin Brown a la 2012 – utan brutaliteten.
* * *
Storbjörn, jag såg en en på stan idag som såg ut precis som jag föreställer mig att du ser ut och var på väg att gå fram och highfajva
Gör det här istället.
* * *
Jovisst, Iggy får samma bemötande i Gaaaaden som Jagr fått i Pittsburgh i ett decennium.
Man kliver inte Boston-fans – eller Boston-bor överhuvudtaget – på tårna ostraffat.
* * *
Gode Molle, jag sitter i så fall mitt emot dig, högst upp.
Vinka!
* * *
Rasken blev tydligen bara ännu bättre av den där pucken i skallen i förmiddags.
När Pens – inte minst just Real Deal Neal – krigar sig till ett par giftiga chanser är han tät som skrovet på en isbrytare i finska viken.
* * *
En local hero jag känner frågar i en reklampaus om jag kört bil hit.
Och då låter det så här:
– Did you get hee by caaaa?
Underbart är det.
* * *
Vokoun sliter verkligen som fan där nere och lyckas gör ett bar räddningar värda applåder.
Men det kommer en och annan retur ut i slottet…
* * *
Jag beklagar, nätet här är verkligen katastrof – som vanligt. Jag försöker hanka mig fram med mitt mobila skit, men wojne wojne råder.
* * *
Om man skulle ta och gå och titta lite på de där kakfaten Marco Polo-Persson ägde en gång i tiden…

Korten på bordet-tajm.
Nu eller aldrig-läge.
Sanningens ögonblick.
Vi har inte kommit längre än till tredje konferensfinalen här ute i öst, men mäktiga Pittstburgh Penguins befinner sig redan i den sortens kritiska, ödesmättade belägenhet.
Om Justin Williams beskrev Kings fajt mot Blackhawks igår som ”inte do or die och ändå är det just det” vet jag inte man ska använda för fraser och ord för att beskriva detta.
Kings var ändå hemma i Staples, Pens har redan schabblat bort sina chanser i Consol och kan bara inte förlora den här första drabbningen i TD Gaaaaden och hamna i 3-0-underläge.
Då är det över.
Kört.
Morsning korsning.
The music stops.
Så världens bästa lag måste göra säsongens bästa match nu – mot en motståndare lika fullpumpad med självförtroende som en Boeing 747:a med flygbränsle inför en cross country-flight
Det garanterar – jo, fantamme garanterar – en brottarhit till match.
Don’t miss.
* * *
Korresoffan står öde och tom på 48:e våningen i Midtown.
För ni vet ju:
När vi når såna här slutgiltiga vägskäl, då ger sig bloggen in i the swing of things igen.
Och så fort jag kliver in genom entrén TD Gaaaadens bökiga pressentré, tar den bullriga hissen upp till tredje våningsplanet och kommer ut i doften av fukt, svett och förväntningar i myllret på ”the event floor” vid känns det precis som det ska igen.
Så där laddat.
Så där pirrigt.
Så där högtidligt.
Åh, det här blir en kväll att minnas.
* * *
Det finns en fet hönan-eller-ägget-faktor – och en gorilla i rummet också, om man så vill – i den här serien.
Var Penguins verkliga så dåliga som de såg ut i förrgår – eller var det smarta spelande Bruins som gjorde dem dåliga?
En kombination, menar coach Bylsma.
– När de får tidig ledning spelar de väldig bra, men under andra halvorna av de två första matcherna har vi gått ifrån vår gameplan också. Om vi kan korrigerar det bör det här bli mycket jämnare, säger han.
Hur adekvat den förklaringen är vet vi alldeles snart.
För det kan ju inte vara på något annat sätt än att pingvinerna vet vad som krävs och samlar sig till en monstruös insats – och om det ändå inte hjälper är det ju bara att konstatera att Bruins vet hur man avväpnar laget med mest firepower i hela ligan.
* * *
Man vet att Stanley Cup kopplat greppet om Boston när man – lätt stressad efter försenad ankomst med tåget ; SJ är en schweizisk klocka jämfört med Amtrak – ber piccolon vid hotellet om hjälp med en taxi till Gaaaaden och hans omedelbart frågar:
– Vem tror du Penguins ställer i målet ikväll?
He he.
Bruins är alltid en big deal här – mycket större än Rangers i New York till vardags – och nu, när de står vid tröskeln till en andra Stanley Cup-final på tre år – skälver Beantown av björnfeber.
* * *
Det kan mycket väl vara så att Sidney Crosby gjorde NHL-karriärens sämsta slutspelsmatch i söndags och pressen på honom är monumental ikväll.
Är han den typ av Mark Messier-general som kan leda sitt lag till en gloriösa vändning – eller har han blivit Joe Thornton?
Korten på bordet, sa vi så?
* * *
Svaret på piccolons fråga lyder för övrigt:
Vokoun.
Såklart, höll jag på att säga.
Det var riktigt att byta honom i andra matchen, men det är lika riktigt att ställa honom mellan stolparna ikväll igen.
Att börja mixtra med ”startern” nu skulle bara skapa ännu mer oro och olust både bland spelare och fans.
* * *
De provisoriska mediautrymmena i Gaaaaden – mellan zamboni-entrén och omklädningsrummen, om någon undrar – har svällt enormt sedan serien mot Rangers.
Så här brukar ingen våga ta i och bulla upp förrän det är – ja, Stanley Cup-final.
Det är lite jinx-vibbar på det, särskilt i en stad med Bostons blodiga idrottshistoria…
* * *
När ett par kollegor står och röker på spelarnas parkering efter morgonvärmningen kommer Zdeno Chara svischande.
På hoj!
Den 2.06 meter långe lagkaptenen cyklar alltså till och från hallen – under en konferensfinal.
Det är något både komiskt och coolt med det.
* * *
Det är Dogge Murray mitt hjärta kommer blöda för om Pens drattar på arslet igen.
Han har redan varit med och stupat i två konferensfinaler som San Jose-haj och kom till Pittsburgh med hjärtat fullt av förhoppningar om att det skulle bli tredje gången gillt.
Och är det någon jag unnar att få spela en Stanley Cup-final är det den gode Dogge.
* * *
Apropå röka:
Nio dollar för ett paket Marlboro kan förefalla mycket, men för en som just klivit av tåget från New York känns det som ett enastående kap.
Där har ju vår supernanny – borgmästare Bloomberg – sett till att vi får hosta upp närapå femton bucks när vi vill ägna oss sådana synder.
– Yet another reason I never wanna go there, konstaterar slackern bakom disken i spritbutiken där jag gör mitt fynd.
Ha ha, rivaliteten mellan Baaastan och NYC får Stockholms och Göteborgs relation att likna syskonkärlek.
* * *
Mediabuffén är kvällen till ära ambitiös den också.
Den hyllas rentav av en samstämmig kör journalistsnyltare som ”den bästa någonsin” och innefattar såväl hummer (!) som grandiost mör prime rib.
Jag lovar, Eken hade inte kommit upp på pressläktaren förrän lagom till en eventuell övertidsperiod.
* * *
Jag kommer inte ihåg vem det var som drog den i kommentatorsspåret häromdagen, men så oerhört sant:
Jaromir Jagr är ju en klockren Lemmy-kopia i sitt sällsamma slutspelsskägg
Nu behövs bara några ace of spades till avslutningar på Vokoun också…
* * *
Bara så Viasat vet:
Niklas Holmgren måste komma och täcka finalen på plats.
Han var minst lika saknad som Devils flyt ifjol.
* * *
Har redan börjat hyperventilera inför rushen in i Penguins skrubb till faciliteter efter slutsignalen.
Som någon kanske minns nämnde jag redan igår att gästkabyssen i Gaaaaden hör till ligans minsta och bökigaste; under finalerna 2011 höll jag på att ådra mig första gradens klämskador när några hundra kollegor stormade in för att höra hur sabbat Roberto Luongos psyke.
Med reservation för att jag inte besökt Calgary, Winnipeg, Montreal, Edmonton och Minnesota – här är topp 5-listan över hallarna med de kyffigaste bortarummen.
Verizon Center, Washington – där man i slutspelet bör vara insmord i konsistensfett för att kunna ta sig fram.
Prudential Center, Newark – framförallt så smalt att jag flera gånger gjort grandiosa vurpor bland trunkar och klubbor.
TD Garden, Boston – se ovan.
American Airlines, Dallas – fördelat på två veritabla skrubbar.
Times Forum, Tampa – borde verkligen vara större i en så i övrigt förträfflig arena.
* * *
Horton träffade Tuukka med en puck i huvudhöjd under värmningen i morse – och tydligen blev finländaren så förbannad att han avfyrade några svavelosande svordomar och drämde klubben i isen.
Det gillar jag att höra, jag trodde att Rasken efter alla år i skuggan av Glenn Beck-mannen Tim Thomas var en försynt och tystlåten liten viol.
* * *
Där gästerna har det bäst?
Jag skulle säga Bridgestone Arena i Nashville, First Niagra i Buffalo, Nationwide i Columbus, Consol i Pittsburgh och, sedan ombyggnaden, Garden i New York.
* * *
Blir kallad ”Swedish prick” för att jag tydligen fick sista rummet på det hyggligt närbelägna hotell där alla murvlar vill bo.
Skämtsamt alltså.
Tror jag…
* * *
Carl Söderberg är inte ende svensk som står som ”scratch” i Bruins laguppställning. De har plockat upp målvaktssensationen Niklas Svedberg från Portland också.
Coolt.
Tänk om Tuukka blir skadad. Då kan han, som en annan Johan Backlund, få hoppa rakt in i en Stanley Cup-final…
* * *
TD Gardens nät har aldrig hållit slutspelsklass och nu är det redan halvtimmen innan matchstart segare än Roman Hamrlik. Så varning – det kan bli grova förseningar ikväll.
* * *
Jarome Iginla kan få sina gamla Calgary-fiskar varma ikväll. Han var ju i princip klar för Bruins vid trading deadline, men ändrade sig i sista stund och hamnade som bekant i Pittsburgh istället.
Sånt glömmer dom inte i Baaaastan.
* * *
Sitter på kortsidan ikväll, högst upp i taket, och jag har alltid gillat det perspektivet.
Men får en väldigt mycket tydligare bild av hur fruktansvärt fort det går på isen.
Ja, inte för just Iginla då, men de flesta andra…
* * *
James Neal på ena sidan, Brad Marchand på den andra.
Det är vad mina Saida-tentakler säger under värmningen…
* * *
And they’re off and running.
Ja, alldeles snart i alla fall.
Det blir oerhört spännande.
Och första målet avgör extremt mycket.

Los Angeles – Chicago 3-1 (Slut)
* * *
King i tom kasse för Kings och som John Forslund säger i kommentatorshytten i Staples Center:
We’ve got ourselves a series.
Men Kings måste vinna även på torsdag, annars slår ut dem till helgen.
Och som Hawks spelade sista perioden kommer det inte bli lätt.
* * *
Igen…Yellbear.
Han har så ont att han inte kan stöda på benet efter att ha fått ett stenhårt slagskott på utsidan av ett knä, men när han väl står upprätt igen slänger han sig tammefan och täcker igen.
Sedan vilar han ett byta – och är därefter tillbaka på isen, ont eller inte.
Vilhelm Moberg skulle kunna skriva en hel ny romansvit om den småländska hårdheten.
* * *
Granitmannen är inte många millimeter från att kvittera också, men räddningen Quick gör på den sanslösa chansen är en av slutspelets mest raffinerade.
* * *
Okej, slut på det här soffpotatis-saggandet nu.
I morrn är bloggen på plats i Baaastan.
Då vill jag se er här igen – allihop

Los Angeles – Chicago 2-1 (Period 2)
* * *
Jag trodde det var över när Voynov prickar in 2-0, för att spela mot Kings i tvåmålsunderläge – i Staples Center – hör till det svåraste som finns i den här sporten.
Men när en halvminut återstår kliver han, frustande som en retad tjur under rusningen i Pamplona, fram och reducerar.
Granitmannen.
Bickell.
Jag tänker inte säga ”vad var det jag sa” men…vad var det jag sa?
Nu blir det en intressant slutakt.
* * *
Kings kommer tre mot en – men denne ”en” råkar vara Yellbear Hjalmarsson så det läget blir det ingenting.
Jag säger det igen:
Den snusande smålänningen hör till det pågående slutspelets mest underskattade.
* * *
Jag vill minnas att herr skånske Jan en gång talat sig varm för ett hotell i Santa Monica också.
Vilket var det?
* * *
Duncan Keith åker alltså fram och ber Carter om ursäkt efter sin klumpiga high-sticking.
Det är som om en soldat hade klivit upp ur en skyttegrav under slaget vid Dunkerque och sagt ”förlåt” till en fiende.
Man ser inte det så ofta.
* * *
Det är helt riktigt, Julia. Håller de på och snackar brudar i kommentatorsspåret ska du definitivt kommentera Johnny O:s skägg.
Och stanna inte där, ge dem vad de tål.
* * *
Carter reagerar dock inte med större tacksamhet på Keiths försök till ursäkt än man föreställer sig att en amerikan hade gjort om en tysk prickskytt kommit fram och beklagat sina skottsalvor på det belgiska slagfältet…
* * *
Det hjälper förstås inte att Kings får spela PP i fyra minuter i sträck. Hawks släpper helt sonika inte in några mål i de lägena.
Sjukt imponerande, det.
* * *
Övertid?
Jo, det kan vara dags för konferensfinalernas första sudden-thriller.

Los Angeles – Chicago 1-0 (Period 1)
* * *
Ojvoj, nu känner man igen Kings.
Det var det här laget som inte gick att slå ifjol.
Det var det här laget som var starkare och snabbare och hårdare och tajtare och elakare och mer obönhörliga än alla andra.
Det var det här laget som vann Stanley Cup.
Och plötsligt känns detta, efter bara en period i Staples, som en serie igen.
* * *
Justin Williams backar återigen upp sina ord med handling.
Han är ett monster där ute och gör inte bara mål; han gräver fram ytterligare ett par feta chanser och laddar hela laget med energi.
Är det nån jag skulle ha på min sida när åskan går är det Williams.
* * *
Jag har alltid varit rätt förtjust i Rob Scuderi. Det är en riktig granitman, det också.
* * *
Tom Cruise sitter återigen nere vid plexit i sin chica skinnjacka. Jag trodde han var en simpel medgångslirare…
* * *
Kane kan ju inte räkna med att Roszival – Rosie O’Donell gemenligen kallad när Garden utgjorde hemmaadress – ska vara med på geniala passningar bakom ryggen…
* * *
– Så Jack Reacher håller på Kings, skrockar Panger.
Hur svårt det än varit att acceptera Cruise som hjälten i Lee Childs briljanta romaner låter det rätt kittlande i mina öron.
* * *
Kan tro att ni har det angenämt, LA Oscar, och är bara finalen överstökad i hygglig tid ska jag ta mig över innan sommarsemestern.
Man kan inte åka till svensk sommar utan att ha ätit chili på Barney’s Beanery, druckit Maker’s Mark på Dan Tana’s och trampat lite extra på gasen i backen uppför La Cienega.
* * *
Ja, satan vilken slägga Doughty får på här i slutet – Jag kommer rentav att tänka på Yellbears bortdömda i sista matchen mot Detroit och tror för några ögonblick att Hawks släppt in sitt andra mål i numerärt underläge i årets slutspel.
Men fullt SÅ kul fick Kings inte ha det.
* * *
Nästa mål…ja ni vet.
Det får viss betydelse, gissar jag.

Som Justin Williams, den evige Game 7-hjälten, säger:
– Det är inte do or die ikväll. Och ändå är det det.
Exactemente.
Regerande mästarna måste ovillkorligen vinna denna tredje konfrontation med Blackhawks.
Annars är den västra konferensfinalen i praktiken avgjord och President’s Trophy-segrarna klara för den stora festen.
Och hur gör dom det?
Well, det är ju bara att vara snabbare, hårdare, tuffare, smartare och mer effektiva än i United Center – och samtidigt se till att sakta ner de karska gästerna från Illinois.
Lätt som att slå sig på knäna, eller hur?
* * *
Vi kör i soffan ikväll igen.
Men:
Det är sista gången på ett tag.
Imorrn finns Le Biff på plats i ett av ligans minsta, mest bökiga omklädningsrum och sen blir det åka av på riktigt.
Jag hoppas dock att ni surfar med på den här mer stillsamma bloggvågen också.
* * *
Man skulle ju bra gärna se en artist som Patrick Kane varva upp ikväll.
Men det är granitmannen Bickell som kommer att stå för eventuella Blackhawks-mål ikväll också.
Konstigt, skulle man kunna tycka.
Kane är ju egentligen en bättre hockeyspelare.
Men Mike Babcock hade en förträfflig utläggning om det under en av sina presskonferenser i förra serien,.
De största offensiva stjärnorna tvingas hela tiden spela mot motståndarnas bästa backar och i just slutspelet tas de så hårt att de helt enkelt inte får något utrymme alls.
– Man får ibland frågor om varför man inte flyttar upp den och den i förstakedjan när den och den är så het, men den och den spelar för det mesta mot motståndarnas tredje backpar och det är nästan som en annan sport i slutspelet, förklarade han.
Samtidigt är det just därför det omtalade djupet, och högstanivån hos ”den och den” är så avgörande.
Det var den utslagsgivande styrkan hos Hawks 2010 och det ser ut att vara den utslagsgivande styrkan i år också.
Case in point:
Granitmannen.
* * *
New York visade sig från sin mest förföriska sida idag.
Solen brände från molnfri himmel, men värmen var ändå behaglig och fukten minimal och när jag och min buddy låg i gräset i Washington Square och bara tog in vimlet kändes det nästan som om livet inte kan bli så mycket bättre.
* * *
Kings får klara sig utan Mike Richards ikväll också.
Hjärnskakningssymptom, lyder senaste beskedet.
Inte.
Bra.
* * *
Men att det varit magi i New York under eftermiddagen hindrar inte att det svider lite att se stämningsbilder från downtown LA på NBC.
Jag längtar sedan några veckor tillbaka så intensivt efter dofterna och stämningen i La La Land att jag nu när det inte ser ut att bli så många fler matcher i Staples Center borde ge mig själv stryk för att jag inte flög ut för den här dubbelmackan.
* * *
Stålberg, kan det vara så att vi pratat om honom inför några tidigare matcher?
Well, det är ikväll det smäller.
* * *
Sent i Sverige nu inser jag, men har vi någon med oss?
Det vore skoj.

Pittsburgh – Boston 1-6 (Slut)
* * *
Och tänk:
När det var åtta minuter kvar av Game 7 mot Toronto i första omgången låg detta Boston Bruins under med 4-1 och stod med en och en halv fot på golfbanan.
Det otroliga som hände sedan har förändrat allting – för Boston såväl som för Rangers och, nu, Pittsburgh.
I Stanley Cup-slutspel kan en enda liten gnista vid ett rätt tillfälle betyda precis hur mycket som helst.
* * *
Det är en sak att förlora de två första matcherna i en slutspelsserie på bortaplan.
Att göra det när man har hemmafördel är att skaffa sig samma slags svårigheter som de ”Lost”-karaktärer jag följer när hockeyn är slut på kvällarna.
Nu kommer ju Penguins till Gaaaaaden med 2-0 i baken och det är fan inte lättare än att öppna en ”hatch” utan handtag och lås.
Men som vi var inne på redan tidigt under kvällen kan Pens-fansen försöka gaska upp sig med vetskapen att Bruins inte har någon bra historia vad gäller förmågan att hålla ledningar i slutspelsserier.
* * *
Mitt i allt kan vi också meddela att Miami Heat vann sin Game 7 mot Indiana Pacers och nu är klara för NBA-final mot San Antonio Spurs.
Go San Antone, säger vi i Doug Sahms fan club.
Och funderar på det något egenartade att den kommer att avgöras före Stanley Cup-finalen.
* * *
– Det är svårt att förklara, men vi spelade bara dålig hockey, säger Crosby efteråt.
Man är benägen att hålla med.
* * *
Den här bilden, som någon lustigkurre fixade till efter första matchen, är kanske elak, men den är bra rolig också.
* * *
Storbjörn och Lillbjörn, det ska bli en fest att få inleda sommaren ihop med er.
Om det nu blir så…
* * *
Nu har jag fått i mig min Kung Pow-chicken och sitter här och svettas som George på Yankees-kontoret.
Tur ingen är här och frågar mig om några stölder jag inte begått.
Vi hörs imorrn igen.
Sen, ett dygn senare:
Live-fest.

Pittsburgh – Boston 1-4 (Period 2)
* * *
Nu händer det avsevärt mycket mindre.
Penguins försöker och försöker och försöker, men det är extremt svårt att skapa mycket till chanser mot ett Boston som har tremålsledning och kan ägna sig åt att krympa ytor, gegga igen mittzonen och jävlas i största allmänhet.
Att de under sista fyra-fem minuterna ändå lyckas orsaka lite, lite kaos framför Rask beror främst på att kedjan med hårde Morrow och Vitale vägrar acceptera det som håller på att hända.
Men, ja, det här blir svårt det.
* * *
Storbjörn, var sitter du och brummar nånstans?
Det här måste ju för en nalle som du vara som att upptäcka att hela Atlanten plötsligt bara består av honung.
* * *
Man sitter ju och väntar på att Dogge ska knäppa av sig säkerhetsbältet och försöka sätta Marchand, Lucic eller någon andra av de svart-gula provokatörerna med en riktigt saftig Crankshaft-propp.
Det skulle eventuellt kunna ge hemmalaget en nödvändig injektion av…någonting..
* * *
Marchands ful-tripping på Crosby är både korkad och karaktäristisk – och bara han kan låtsas se så förvånad ut när domarna blåser.
* * *
Efter halva matchen har laget med mest firepower i hela hockeyvärlden bara avlossat nio skott.
Då vet man att något inte riktigt är som det ska – hur tajt motståndarna nu än spelar.
* * *
Torey Krug är inte bara 24-karatig Henke Lundqvist-dödare. Han är osannolikt bra också i den här serien.
Hur kan det vara möjligt?
* * *
Roenick och Milbury är tämligen skoningslösa mot Crosby nu i pausen..
* * *
OK, Kung Pow Chicken är på väg.
Biffen likes his chicken spicy!

Pittsburgh – Boston 1-4 (Period 1)
* * *
Det är ju så man blir alldeles yr i toppluvan.
Först går alltså Bruins upp i 3-0-ledning.
I förstaperren.
Borta mot Penguins.
Och för några minuter känns det som att det enda trösterika man kan säga åt Penguins fans är att Bruins är notoriskt dåliga på att hålla ledningar
Sedan lyckas Sutter med lite drygt en halv minut kvar äntligen spräcka Raskens nolla och jag är beredd att säga den reduceringen förändrar matchen helt.
Men det är alltså inte slut med det.
I bytet direkt därpå får Marchand åka upp och repliker direkt.
Ojfuckingvoj alltså…
* * *
Målet Krejci gör tillsammans med Horton och Milan Lucic är ju lätt ett av hela slutspelets snyggaste.
Det håller på att bli rena Makarov-kedjan det där.
* * *
Efter tredje baklängesbaljan får alltså Vokoun kliva ut och för första gången sedan Islanders-serien – som känns som den avgjordes för ett halvår sedan– får Fleury komma in.
Och vad händer?
Han släpper in sitt första skott…
Alltså, det var ingen jättetavla, Marchand får på en bra pärla, men…det var ju inte vad doktorn hade rekommenderat för Blommans självförtroende.
* * *
Stackars Consol får en kalldusch monumentale direkt i inledningen.
Bruins tar inte bara ledningen efter 28 ynka sekunder – det är just precis Marchand, provokatören vi talade om alldeles nyss, som kontrar in målet.
* * *
Chansen att Tyler Kennedy ska uträtta några stordåd av de jag spekulerade om i introt får betraktas som begränsade.
Han är petad…
* * *
Mitt i perioden knackar en granne plötsligt på dörren.
– Är det du som röker så mycket pot hela tiden, ryter han.
Den frågar räknar man inte riktigt med mitt i en hockeymatch.
Men nej, verkligen inte. Jag röker bara mina röda Marlboro.
– Nå, någon på den här våningen blir i alla fall hög hela tiden, fortsätter den upprörd grannen.
Jotack, det har jag allt märkt. Ibland får man slå sig genom dimmorna ute i korridoren.
Men vad fan, det är konferensfinal nu, pundarna får vi diskutera nån annan gång.
* * *
Det är ju inte mindre frustrerande för hemmalaget att det först är Crosby som missar en elakt studsande puck och sedan Letang som inte rensar innan Hortons mål.
* * *
Jag vill köra bil på kvällen i en storstad – helst Los Angeles – med Kavinsky på väldigt hög volym.
Ville bara, återigen, göra det klart.
* * *
Pens har varit med om såna här åkturer förr – framförallt mot Flyers.
Då har de faktiskt lyckats komma tillbaka.
Något säger mig att det blir något svårare mot ett Boston i sån här form, men…över är det inte. Gör de nästa mål och kan börja spela lite mindre panikartat i egen zon finns fortfarande en chans.
* * *
Nu ska jag tända en till – cigg.