Chicago – Los Angeles 0-1 (Period 1)
* * *
How very LA Kings…
De har ingenting av spelet första femton minuterna, men magnifike Quick håller tivolit stängt – och plötsligt kommer du och snubblar in en skitpuck.
Flyt?
Visst, det där ska ju inte kunna bli mål.
Men fortsätter Quick så här kommer Hawks inte få särskilt mycket utdelning i den här serien.
Han får alltså 17 skott på sig i första.
Crawford får två – och tar ett av dem…
* * *
Fast Tomas Wennerhult har rätt i kommentatorsspåret också:
Så fruktansvärt feta chanser har Hawks inte haft.
Ska de de spräcka Quick-nollan måste både aggressiviteten och kreativiteten vara större.
* * *
Crawford har varit helt okej – tidvis till och med lysande – tidigare under slutspelet, men man har hela tiden känslan att han när som helst kan lägga den där sortens lökar.
Det gör inte Quick.
* * *
Ingen smart interference-utvisning av Shaw att ta precis när Hawks hade fått sitt första powerplay, nej.
* * *
Är det bara jag, eller tycker ni också det känns som det var otroligt länge sen lag som Washington, St Louis, Minnesota och Montreal var med i slutspelet?
För mig framstår det som mycket avlägset, som att de aldrig hade något att göra med det som pågår nu.
* * *
Jag har verkligen kommit att få respekt för den här Bickell.
Han ser ut som att han är gjord av granit och skulle kunna bilda en odödlig gangster-duo på bio med Bostons Shawn Thornton.
* * *
Post rapporterar alltså att både Wayne Gretzky och Mark Messier vill bli nya coacher i Rangers.
Glamorösa namn – och frågan är om Sather kan motstå just den aspekten.
Men är det så smart?
Gertzky visade väl redan i Phoenix att man inte nödvändigtvis blir en bra coach för att man varit en mästerlig spelare – och The Captain är ju helt
Jag tror mer på Vigneault.
* * *
Ha, flirtblinkade Hossa med kameran under nationalsångsvrålet – eller hade han bara lite ticks?
* * *
Engblom vill ha ut Stålberg för boarding på Muzzin, men…äh, så farligt var det väl inte?
* * *
Känner viss tvekan inför kaffe såna här dagar, men nu tror jag bestämt vi måste ladda en kanna med riktigt amerikanskt blask.

Andningsuppehållet är över.
Nu stegrar vi mot crescendot – med två konferensfinaler.
Det ska bli…så satans häftigt.
Jag har tidigare yrat om att det brukar ta ett par matcher innan nya serier får karaktär och tydlig profil, men de här två kraftmätningarna kan mycket väl explodera på en gång.
Det finns liksom ingen tid, eller anledning, att känna sig för längre.
Alla inblandade vet att de står mot sin hittills mest formidabla motståndare och att bara maximala insatser, hela tiden, kommer duga.
Så let’s drop the puck.
Nu blir det åka av.
* * *
Jag är på hemmaplan ikväll och bloggar från korresoffan, det har varit en massa praktiska göromål som inte gick att lämna ogjorda den här helgen.
Svider lite; man vet ju hur det känns när de saftar i under nationalsången i United Center.
Men det har sin tjusning att se på tv också och jag hoppas att vi ändå kan ha kul ihop här.
* * *
Tips?
Well, jag skrev så här i tidningen idag:
Pittsburgh Penguins – Boston Bruins.
– Sedan den historiska vändningen i slutet av sjunde matchen mot Toronto känns det som att Bruins hittat tillbaka till samma pardonlösa ångvältshockey som för två år sedan. Självförtroendet lyser om den, de äter motståndare i närkamperna, trycket i de offensiva attackerna är enormt. Hos Pittsburgh avslöjades vissa brister i defensiven och målvaktsspelet tidigt i slutspelet, men man får lätt för sig att de höjer sig i takt med kvalitet på motståndet. Kan de säkra lite mer bakåt och samtidigt få ut lika mycket av alla offensiva superstjärnor som i de sista matcherna mot Ottawa torde de vara snudd på omöjliga att stoppa.
Tips: 4-3.
•Chicago Blackhawks – LA King
– Här är jag ännu mer osäker. President’s Trophy-vinnarna från Lake Michigans strand har bara ögonblicksvis kommit upp i normal standard under serierna mot Minnesota och Detroit – medan regerande mästarna från La La Land ser ut att vara på väg mot samma svindlande formtopp som i fjolårets slutspel. Framförallt är målvakten Jonathan Quick i det närmaste omöjlig att göra mål på igen. Men Hawks potential är större och om inte annat ska de kunna ta det i kraft av fler matcher hemma i vilda United Center.
Tips: 4-3
Vad säger ni?
Jag tycker det där att man inte vet hur de här lagen reagerar på varandra är helt centralt – och därför känns det ju också som att det kan gå precis som helst.
* * *
Viktor Stålberg är, som det heter, overdue nu. Att göra mål på Jonathan Quick är i sanning inte lätt, men det känns som att han kommer göra det.
* * *
Allt fixande igår följdes av ett rejält slagskott på stan, om man säger så. Minns jag inte helt fel sjöngs det Ramones-dängor på Manitoba’s under såmtimmarna, till och med. Så jag ber om visst överseende om jag till och från verkar ha dålig svikt i steget…

– If I saw John Tortorella on the street, I would give him that sly Avery grin that so many people have been on the other end of, and that would be it.
Sean Avery, New York Post 31/5 2013

http://www.nypost.com/p/sports/rangers/avery_happy_guy_yxZjOGMDSFrF3z9ttbe8NJ

Chicago – Detroit 2-1 (Slut, övertid)
* * *
Jag tycker mycket om Detroit Red Wings, känner väldigt starkt för några av spelarna i laget och blir inte bättre behandlad av någon annan NHL-klubb; Public Relations-duon John och Todd är superstars i sitt gebit vad mig anbelangar.
Men efter Yellbears bortdömda Super Mac-slägga upp i nättaket hade det lämnat en underlig eftersmak om något annat hänt än att Hawks vunnit det här.
Det blev inte fullt så mycket poetic justice som om Russnäs Al McInnis själv fått avgöra, men lite poetic justice blev det ändå.
* * *
Ja, vi har alltså de fyra senaste mästarna i konferensfinal.
Chicago (som vann 2010) möter LA Kings (som vann 2012) i väst, Pittsburgh (som vann 2009) möter Boston Bruins (som vann 2011) i öst.
Har det någonsin hänt förut?
Och vad säger Gary?
Jag tror att han i hemlighet, nere i sin mancave i hemmet i New Jersey, svär lika mycket som coach Q efter det bortdömda målet…
* * *
Yellbear bara flinar när jag hittar honom i det media-zoo Blackhawks omklädningsrum förvandlas till efter avgörandet.
Det hade han inte gjort om den där situationen fått större betydelse…
– Nä, jag var inte glad just då kan jag ju säga, och det hade varit oerhört surt om vi förlorat, men nu spelar det ju ingen roll, konstaterar han.
Sedan ska dosan fram och medan nordamerikanska kollegor häpet tittar på trycker han upp en rejäl segerprilla under läppen.
* * *
Vägg i vägg är det inte lika kul.
Usch, jag hatar att kliva rakt in i den där svidande sorgen.
Ögonen är röda, blickarna tomma, tystnaden kompakt.
– Ja, det här suger. Det känns bara tomt, suckar en lågmäld Kronwall och mer finns det inte att säga.
Men Wings ska ju vara jävligt stolta över det åstadkommit mitt i en monumental generationsväxling. Ett helt nytt lag, med en helt ny identitet, har tagit form mitt i steget och kommer att bli en contender snart igen.
* * *
Visst, Walkom hade blåst när Yellbear blev Super Mac och exempelvis Duncan Keith erkänner att han hörde signalen.
Grejen är mer att det rörde sig om en typ av situation domarna inte hade brytt sig ett skvatt om tidigare i matchen – och så ska den plötsligt rendera dubbelutvisning i ett så avgörande läge.
Crap, faktiskt.
Och Walkom lär ha dömt färdigt för det här slutspelet.
* * *
Det blev ett kort och koncist gästspel av gamle stammisen Offroad…
* * *
Läser att Zäta ska ha bett skolmästaren McGuire fara och flyga, ha ha, stämmer det?
Vilken hjälteinsats i så fall…
* * *
Nu har vi något så egendomligt som två helt hockeyfria dagar framför oss. Nästa omgång börjar ju inte förrän på lördag. Det kommer att kännas mycket egendomligt. NHL brukar ju aldrig låta oss få andas mellan urladdningarna.
Själv åker jag hem till New York, för jag måste vara där i helgen, och filar på ett tips som landar här inom kort.
Först dock:
En stänkare i Chi Town.
Tack, ännu en gång, för larmet och stöket och slutspelsstämningen i kommentatorsspåret.

Slut, Seabrook dammar in avgörande 2-1.
Efter det som hände i slutet av ordinarie känns det verkligen inte mer än rätt.
Mer sen.

Chicago – Detroit 1-1 (Period 3, övertid väntar)
* *
Men vad fan…
Nu blöder mitt för den gode Yellbear.
Snacka om att förverkliga drömmar och skriva legender.
Han åker ju när det är 1.50 kvar upp och dundrar in pucken som avgör hela serien och skickar Blackhawks till konferensfinal.
Då har domarna, i momentet strax innan, hittat en situation där de – mycket lugubert – menar att både Quincey och Saad måste visas ut.
Så rycker man en dröm ur händerna på någon.
Och en bra vinkel ur händerna på en annan…
Men vi får en Overtime i en Game 7.
There’s nothing like it, folks…
* * *
Offroad!
Jag har undrat var du tagit vägen.
Och det krävdes en sån situation för att vi få skulle få höra av dig…
Välkommen ändå.
* * *
Nyquists passning till Zätas kvittering är ju helt geinal.
Han behöver verkligen ta någon examen, han har en magnifik framtid som hockeystjärna.
* * *
Det är nu drömmarna VERKLIGEN förverkligas eller krossas.
Någon blir evig hjälte, någon annan syndabock – och domare Walkom får vid bortaseger se till att hålla sig från Russnäs i sommar…
Finns det poetisk rättvisa gör Yellbear avgörande målet, men jag har som någon i kommentatorsspåret en känsla av att Kane hugger.
Eller så Jonte Ericsson åt andra hållet.

Chicago – Detroit 1-0 (Period 2)
* * *
Nä, det räckte inte med ett mål.
All-or-nothing-matchen vi trodde skulle bli ett hockeyfyrverkeri av bibliska dimensioner är fortfarande inte mycket mer intensiv än vilken grundserieburgare som helst.
Alla – ja, ibland till och med Brendan Smith och Apfelstrudel – tar sitt ansvar, undviker risker, försäkrar sig i första hand om att inte begå fatala misstag.
Då blir det så här.
Men nu är det bara en period kvar. 20 effektiva minuter. Och framförallt Red Wings måste ju klicka av sig säkerhetsbältet, växla upp och ta kurvorna i maxhastighet.
Annars:
The music stops, säsongen är över och drömmarna har krossats.
Så det vore väl fan om vi inte fick mer att dra efter andan åt efter den här pausen.
* * *
Men ojvoj, vilken klapp-klapp-show det ändå är när Yellbear (genomskäraren!), Handzus, Hossa och slutligen Sharp fixar det där viktiga 1-0-målet.
Men de får också fin hjälp när Kron Wall of Pain och Big E åker och byter som om de var rädda för att missa bussen till hotellet efteråt.
Hallå.
* * *
Krockar sånär med Ken Holland på väg ut från presstoaletten i pausen.
Han ler belåtet.
Nu borde det kännas lite mer oroligt i solar plexus.
* * *
Skånske Jan, igen – jag är verkligen inget stort fan av Sather och det har framgått rätt tydligt här vid åtskilliga tillfällen.
Men det var rätt att sparka Tårtan, punkt och slut.
Och jag tror också, likt dom du kallar komiker, att Rick Nash kommer att må väldigt mycket bättre med längre koppel.
* * *
Apfelstrudel har alltså synpunkter på tripping-utvisningen?
Det är som att koka spagetti och bli upprörd över att stängerna blir mjuka.
Va? Det var en konstig liknelse, men…ja, den får lov att duga.
* * *
Brendan Shanahan står i ett hörn av pressläktaren och blänger på matchen.
Jag skulle vilja se ett sånt där stelt framträdande han brukar göra på sina avstängningsvideos – fast live.
Är det för mycket begärt?
* * *
Stålberg tittar mot himlarna när Howard nyper hans fina pärla till skott med plocken.
Han känner förmodligen att han drabbats av samma åkomma som exempelvis The Mule och Datsyuk:
Han är snake-bitten.
* * *
Undras om Shanny, i djupet av sitt hjärta, kan låta bli att hålla på Wings?
Han får ju inte ha några sympatier i sin nya, officiella roll men han har de facto lirat med flera av rödvingarna och helt kan gamla vänskaper inte ha svalnat.
* * *
Det småländska inbördeskriget fortsätter.
Idag är det väl ingen av dem som behövt avlossa svordomar lika grova som de Karl-Oskar riktade mot skökan Monica Zetterlund spelade i ”Utvandrarna”, men det är tillräckligt mycket gnabb för att det ska komma upp under fredsförhandlingarna på puben i Landsbro i sommar.
* * *
Jaha, nu i pausen står Shanny och viskar med Kris Draper.
Det kanske går att stänga av Toews, Hossa, Sharp, Keith, Yellbear och Kane nu i pausen – utan att ge några förklaringar…
* * *
Okej, boys.
En sista urladdning i den här serien nu då.
En sista explosion.
Det är så ni bygger drömmarna.
Vi vill ha.

Chicago – Detroit 0-0 (Period 1)
* * *
Ännu så länge vet jag inte om det här lever upp till några barndomsdrömmar.
Det är lite avvaktande och nervöst, va?
Det känns i huvudsak som att Red Wings är vid rodret och spelar stabilast, hemmaspelarna förefaller åtminstone första tio tagna vad det som brukar kallas stundens allvar och gör en del enkla misstag, framförallt i passningsspelet.
Men de lyckas några gånger orsaka lite kalabalik a la’ bilda hög på skolgården runt Howard och hade med lite tur kunnat få in en puck.
Det blir dock inga mål och vi verkar få vänta tills dess innan dramat får riktig karaktär.
* * *
Jo, det var ju det man kunde tro:
Det är en utmaning för trumhinnorna att vara i United Center i kväll.
Inte ens Stones kom upp i samma decibelnivåer som under den här tordönversionen av nationalsången, jag garanterar.
* * *
Nu ska vi inte låta det slå över i mobbing, men i sitt första ingripande i matchen blir den obekymrade Brendan Smith halvt bortgjorde på offensiv blå, I’m just saying.
* * *
Återigen är det Blackhawks som smäller på mest – och bäst.
Kron Wall of Pain får ta och öppna proppskåpet snart.
Och just när jag skriver det försöker han ge Stålberg – tror jag det är – en riktig arseltackling in i sargen, men det blir inte riktigt.
* * *
Det är nåt väldigt konstigt med Emmertons avslutning när han står helt fri med Crawford efter bara en och en halv minut.
Han ser ut ungefär som jag hade gjort – som att han får panik och inte vet vad fan han ska göra.
Det är ingen bra idé, som alla påpekat i tio dagar måste man sätta de fåtaliga chanser man får i den här serien.
* * *
Jag väntar fortfarande på att Skånske Jan ska komma in och ryta om att Sather sparkat Tårtan…då lär det bli åka av i kommentatorsspåret.
* * *
Så långt har Wings varit bäst i både powerplay och i penalty kill – och backcheckingen är tidvis mästerlig.
Ibland är det nog rentav den som gör att Hawks uppspel genom mittzonen – vanligtvis så blitxrande – ser lite trevande ut.
* * *
Isen är inget mästerverk ikväll, de där rinkarna spelarna åkte på när de var knattar höll högre klass – förmodligen radhusgatorna också.
Det beror på Mick & Keef, skyll på dom när puckarna studsar över klubbladen för era favoriter.
* * *
Har inte den här Carcillo blivit väldigt snäll och lydig.
Han var ju en original Hanson Brother i Flyers.
* * *
Scottie Pippen zoomas in i jumbon, med välmotiverat åskjubel som soundtrack.
Coolt, jag tyckte alltid han hade mest stil av alla de klassiska Bulls-stjärnorna.
* * *
Verkar som att Filppula är allvarligt skadad, han har setts hoppa omkring på kryckor efter Shawks behandling.
Det är inte bra för Detroit.
* * *
Trångt och fint på pressläktaren ikväll, som sig bör när det drar ihop sig till klassisk hockey-ramalama.
Det hindrar inte mig från att nu sätta mig och smaska på en glass helt ogenerat.
* * *
Kom igen nu pojkar.
Vi vill se drömmar gå i uppfyllelse.

När en knatte spelar landhockey på gatan utanför radhuset.
När han och hans 9-åriga lagkamrater i Pojkar C1 möter rivalerna från grannkommunen på den enda lediga ishallstiden en svinkall lördagmorgon i januari.
När han ligger i sitt pojkrum om kvällen och kastar en sista blick mot idolerna på affischerna på väggarna.
Då är det såna här kvällar han drömmer om.
Kvällar då allt dras till sin spets,
Kvällar då hjältar föds och legender skrivs.
Kvällar då Game 7 i ett Stanley Cup-slutspel avgörs.
Det finns 40 versioner av den knatten på isen i The Madhouse on Madison i afton.
Allihop i Blackhawks och Red Wings har rusat runt på den där radhusgatan, spelat de de där morgonmatcherna och legat i den där sängen och tittat på Wayne Gretzky, Paul Coffey och Foppa.
Nu är de framme vid sina drömmars mål och får vara med om ett av karriärens, och hela livets, största ögonblick.
Det är, bland mycket annat, det som gör den här sortens all-or-nothing-drama så speciella, så fantastiska, så oförglömliga.
Min dröm – åtminstone efter att jag hade gett upp förhoppningarna om att bli Zeb Macahan, Johnny Thunders och Tomas Forslund – var att få se samma matcher live.
Så nu är det stort.
Nu är det högtidligt. .
Nu är det i princip så exalterande som någonting överhuvudtaget kan bli.
* * *
Hygglig bomb Stealth-flygaren – Ranger GM Glen Sather alltså – släppte i New York idag.
Rangers coach John Tortorella – aka Tårtan och Kapten Ahab – får alltså sparken.
Sett till reslutat och utveckling av laget är det förvisso bara logiskt, men så sent som igår hette det från välunderrättat håll att han satt säkert.
Nu viskas det dock om att spelarna, med svenska profiler i spetsen, gjort klart att man tröttnat på den koleriske gaphalsen.
Det får man verkligen ha full förståelse för.
Att i fem år ha en chef som bara skriker och förolämpar en…underhållningsvärdet i det måste vara rätt begränsat.
Men ännu viktigare:
Tårtan har systematiskt fuckat upp ett lag med stor potential – främst genom att klippa vingarna av de offensiva stjärnor lagledningen knutit till sig, hämmat deras naturliga instinkter och tvingat dem att ta precis samma slags defensiva ansvar som vilka grinders som helst.
Det har hindrat New York Rangers från att leva upp till sin sanna potential.
Och betydligt värre:
Det har, i eskalerande utsträckning, varit förfärande tråkigt att titta på.
Så:
Det var ett riktigt beslut och det gläder Bjuppie.
* * *
Jag hittar honom inte först, Johnny O sitter ensam på de svenska backarnas bänk , men när jag stått där och pratat Game 7-drömmar ett tag, kommer Yellbear ut från de hemliga, bakre rummen för att få sin snus.
Sen säger han:
– Det finns inget att prata om idag. Idag är det handlingar som gäller. Vi ses ikväll.
Och så går han.
Det är, i all sin enkelhet, en mäktig scen.
* * *
Sather säger att han siktar på att ha en ny coach anställd senast till draften sista juni.
Lindy Ruff är hetaste namnet, tydligen. Andra som nämns är Alain Vigneault och Tippett.
Personligen skulle vilja se ynglingen från Tampa på Manhattan.
Guy Boucher.
Det var en trevlig jävel det.
Men förmodligen lite för grön för Stealth-flygarens smak.
* * *
Jag kan inte för mitt liv förstår hur man klarar av att sova när man ska vara delaktig i något som är så oerhört viktigt inte bara för en själv utan för så många andra.
Fan, jag ligger och vrider mig i lakanen bara jag vet att det ska vara en bra gäst hos Letterman nästa kväll.
– Men det är inga problem alls. Det är här ju bara roligt. Då är det svårare att sova inför en grundseriematch borta mot Columbus, säger Zäta.
Idrottsstjärnor alltså.
En särskild sort det…
* * *
Kan ni gissa hur Pat Leonard inledde sin text i Daily News nätupplaga om att Tårtan fått sparken?
Jo, så här:
Stop coaching, Torts!
Ha ha ha, det är ju helt genialt!
Fem plus!
* * *
Så sent som för ett dygn sedan stod Mick Jagger här inne och hetsade 22 000 med en sedvanligt hängig och slängig ”Tumbling Dice”.
Det är därför man plötsligt hittar cigarettfimpar i stolsraderna under morgonvärmningen…
I övrigt finns inga spår kvar i själva hallen – mer än möjligen i form av tveksam is-kvalitet.
Men väl i korridorerna under läktaren. Eftersom de ska lira även på fredag är det fullt av cases, och högtalarstackar överallt – och i den långa hallen till presshissarna hänger en stor skylt med hänvisningar till Stones-medlemmarnas omklädningsrum.
Lite coolt.
* * *
Johnny O berättar att han spelat en Game 7 tidigare, med Devils hemma mot Carolina.
– Då tappade vi 3-2-ledning under slutminuterna. Det var inget som hände ofta med Devils direkt, säger han med ett snett leende.
Nu hoppas på en något trevligare utveckling – och som alla andra är han exalterad över att få spela Game 7.
– Det speciella såna här gånger är att man liksom bara kan gå ut och köra. Somligt har fungerat, annat har inte gått lika bra, men det spelar ingen roll nu. Det är bara att spela så bra man kan. På det sättet är Game 7 väldigt befriande, säger han.
* * *
Brooksie har saker att säga om Kapten Ahabs avsked han också.
På twitter konstaterar han att varje mediaorganisation som anlitar den sparkade coachen borde sparkas.
Ja, det vore lite som att turistbyrån i Seoul skulle anställa Kim Jong-Un som marknadsförare.
* * *
Det syntes inga Red Wings-stjärnor alls på Tavern on Rush igår.
Där åt laget, i vanlig ordning, middag inför förra matchen, men då fick de ju stryk – och när det händer i slutspelet vägrar skrockfulle Kron Wall of Pain gå tillbaka till samma restaurang, säger bloggens källor.
Han har helt enkelt gått och blivit Homer.
– Nej, hallå där, protesterar han skrattande, nu ska vi väl inte ta i. Grejen är att alla egentligen känner så, men det är bara jag som vågar säga det. Egentligen är de andra tacksamma när jag ser till att vi byter ställe.
Och här satt vi och trodde att det var Bobby Ewing-frissans gameplan som var viktig…
* * *
Tårtan var tydligen ”chockad” över beskedet att han fått sparken.
Ja, som Brad Richards när det ringde å morgonen före match fyra i Boston-serien då…
* * *
Duncan Keith säger att han tycker det är coolt att dela ”digs” med Rolling Stones i några dagar.
– Jag var och såg dem förra gången de spelade här. Det är den bästa konsert jag upplevt, säger Hawks-stjärnan.
Ja, heter man Keith så…
* * *
Gustav Nyquist sitter på sin plats i Wings omklädningsrum och ser, sin ringa ålder till trots, hur avslappnad ut som helst.
Och det är klart, det är ju bara några veckor sedan han spelade en Game 7 – och vann…
– Ja, det är väldigt roligt. Det är få förunnat att få spela några sådana här matcher överhuvudtaget och så får vi två på så här kort, säger han.
Tonen i rösten antyder att han är overdue för ett mål ikväll.
– Mm, det börjar bli dags, replikerar han.
Kom ihåg var ni läste det först.
* * *
Det är många som frågar om jag vet nåt om surret att Kung Lundqvist hade något med Tårtans avsked att göra.
Nej, inte en susning.
Men jag kan konstatera att han för ovanlighetens skull varit väldigt svår att få tag på just idag…
Och stämmer det är det precis som en annan NHL-svensk säger:
– Det är att visa ledarskap det.
* * *
Kan ni förstå att det nu bara är de senaste fem Stanley Cup-mästarna som är kvar i slutspelet:
Red Wings (08), Penguins (09), Blackhawks (10), Bruins (11) och Kings (12)
Och vinner Hawks ikväll är det ingenting annat än de senaste fyra vinnarna som gör upp i konferensfinalerna.
Gary Bettman gråter.
Hela hans värv går ju ut på att det ska vara ”partity” och att alla ska kunna vinna.
Tuff skit, mister kommissionären.
* * *
Det är alltid cool att stå i pentryt bakom pressläktaren och genom fönstren se att Malcom X College ligger granne med United Center.
Man kanske borde gå fram till Pierre McGuire och fråga om han kan berätta vilka som gått där?
* * *
Andra halvan av andra perioden i The Joe i måndags…
Det är minnena av den som får snålvattnet att skölja över oxeltänderna
Då spelade de här lagen slutspelshockey som hör till det mest explosiva och högspänningsladdade jag sett.
Om det börjar blixtra på samma sätt igen är vi väldigt nära gud.
* * *
Hör att Obama är ”hemma” för fundraiser nere på i stan ikväll.
Just vad som behövs för den fina Chicago-trafiken när vi ska ratta hemåt efter slutsignalen, antar jag…
* * *
Det här är sista gången klassiska Original Six-rivalerna Detroit och Chicago möts så här ”tidigt” i slutspelet.
Från och med nästa säsong spelar de ju i olika divisioner.
– Så nästa gång vi går upp i en playoff-fajt blir det verkligen roligt, säger Bobby Ewing-frissan och det har man ju inte ens tänkt på.
I framtiden kan det bli final mellan Blackhawks och Red Wings.
Ojvoj!
Tills dess nöjer vi oss med det klassiska i att de två stora från den snart skrotade Central-division avslutar decennier av krig med en Game 7.
* * *
Ja, som hans namne redan återgett i kommentatorsspåret har Sean Avery följande att säga på twitter:
Don’t ever doubt what I say…
Och han han hade givetvis rätt när han i vintras slog fast att alla spelare hatade Tårtan – vad spelarna än såg sig tvingade att påstå i en offentlig replik…
* * *
Yellbear leder Blackhawks interna plus/minus-liga med +6.
Det är ju det man känt på slutet; han är lagets mest stabila slutspelsback.
Snart vet vi om Russnäs finest vinner det småländska inbördeskriget med The Mule också…
* * *
Ser Brendan Smith knalla omkring och gäspa i Wings-kabyssen.
Han verkar helt obekymrad.
Det skulle inte jag vara om jag, oh hemska tanke, var han.
* * *
De har blivit lite bortskämda i Chicago också och tänder inte riktigt till för en serie mot Minnesota eller en Game 4 mot Detroit.
Men ikväll, mina vänner, kommer det garanterat att dåna i The Madhouse on Madison.
Ha öronpropparna beredda, nationalsvrålet kommer alldeles strax,
* * *
Viktor Stålberg har också en ikväll-gör-jag-mål-aura om skallen under värmningen.
* * *
Nu ska drömmar infrias och drömmar krossas.
Det blir något att se.
Hoppas ni är med mig natten lång.

Oerhörda åskkanonader dånar över downtown Chicago här i den våta kvällen.
Rätt häftigt att höra, faktiskt.
Enda problemet är att hotellet fölitar sig på sura Direc TV och i sånt här väder slutar den skiten – parabol-varianten, om jag fattar rätt – alltid helt lägligt att fungera.
Så på NBC Sports, där Gane 7-dramat mellan Kings och Sharks visas har jag bara en logga just nu.
Kul.
En sportbar väntar på min närvaro, kort sagt – och därifrån blir det inget bloggat.
Beklagar, vi hörs från The Madhouse och DET dramat i morgon.