Detroit – Chicago 4-3 (Slut)
* * *
Jaha, I-94, we’ll meet again.
Det är ju bara att vända motorhuven västerut och styra tillbaka mot Chicago.
Jag skickar väl bensinpengarna till Brendan Smith.
Som Bobby Ewing-frissan, halvt korrekt, säger på sin presskonferens efteråt:
– Det dom fick i tredje perioden, det gav vi dem.
Vi och vi.
Smith heter han.
* * *
Crawford revanscherar sig flera gånger med förstklassiga räddningar, särskilt på slutet
Det är starkt det.
Själv skulle jag bryta ihop fullständigt efter en tabbe som den vid Bacons mål , men det är förmågan att komma igen i såna lägen som gör riktiga vinnare – och oss andra till förlorare.
* * *
Någon säger att Brendan Smith är en poor man’s Erik Karlsson.
Men då jävlar snackar vi poor alltså. Bangladesh-slum-fattig. Fullständigt, totalt utblottad och skuldsatt som ett bolåneinstitut i Nevada hösten 2008.
De där fatala misstagen i början av tredje perioden kan mycket väl ha kostat Detroit säsongen.
Ha en fin sommar, liksom.
* * *
Det är lite Kenta Nilsson och Foppa över hundmatsmannen – Frolik – när han i det avgörande läget störtar fram och sätter en så iskall, rasande snygg straff.
Goddammit, faktiskt.
* * *
Om det småländska inbördeskriget med The Mule säger en road Yellbear bara att det ska vara hårda tag när det är slutspel.
Och är han blir upplyst om det går att läsa läppar på tv ler han glatt.
– Tur att att inte amerikanerna förstår då…
Verkligen!
* * *
Det förekommer en del dividerande om att Toews skulle varit offside före 3-2-målet, men det som jag förstått saken förde The Mule in pucken i egen zon och därmed upphävdes den.
* * *
De hjular inte direkt av lycka inne i Red Wings-kabyssen, men det råder inte fullständig depression heller.
Ledarna där inne har varit med förr och vet att enda lilla chansen i nästa match är att glömma den här – direkt.
– Det är klart att man är lite besviken nu, men det gå snabbt över. Vi vann en Game 7 borta mot Anaheim nyligen och vet att vi kan göra det igen, säger Zäta när Detroits formidabla PR-killar smusslat in mig bakom draperier där såna som jag egentligen inte alls får vara.
Sedan droppar han klassikern:
– Om någon före serien sagt att vi skulle spela en Game 7 i Chicago tror jag de flesta sett det som positivt.
Ah, jag älskar just den!
* * *
– Jag vet inte var deras back hade tagit vägen, säger Yellbear apropå den förträffliga passningen till Handzus vid kvitteringen och sen tar han en rejäl prilla i bloggens snusdosa.
Nej, vi var många som undrade.
* * *
Nu utbryter det befarade kaoset i United Center.
Imorrn lirar alltså Stones i hallen. Sedan måste deras högteknologiska scen rivas – för hockeydrama monumentale på onsdag. Och sen ska den byggas upp igen till på torsdag.
Jag gör mig ivriga förhoppningar om att hitta några av Keefs gitarrsträngar i environgerna vid morgonvärmningen på onsdag.
* * *
Himlen har, symboliskt nog, öppnat sig över Motown när vi kommer uttrampande från den gamla hallen och det är svår Gene Kelly-varning på promenaden till pressparkeringen, fast utan sång.
Men det kunde varit värre.
Man kunde varit på techno-festivalen också.
My heart goes ut, papa bloggen vet precis hur det känns att vara på festival i slagregn.
* * *
Som jag har förstått saken – eller rättare sagt hört andras källor på NBC skvallra om – börjar nästa omgång efter den här utvecklingen inte förrän på lördag, med första mötet mellan Penguins och Bruins.
Så de lagen får sannerligen mycket vila.
För mycket, rentav? Det är en befogad fråga.
* * *
Yellbear borde bjuda in Mick och Keef på matchen på onsdag, de skulle göra sig perfekt i den där pressboxen.
* * *
Jag kom inte så långt med kärlekstemat till slut.
Men på onsdag, mina vänner.
Då är det som som älskar mest som vinner en av säsongens två hittills största matcher.
Vi hörs där och då (och kanske lite under det ultimata slaget om Kalifornien imorrn, men min plan är att se det i lämplig sportbar i Chi-town…)
Tack för ikväll, det blev en sjujävla tillställning och ni var härliga.

Sorry, nätet havererade i tredje.
Så först nu kan jag berätta för de som till äventyrs inte vet.
Hawks vände och vann med 4-3.
Game 7 i United Center väntar på onsdag.
Men det kommer lite mer här snart

Detroit – Chicago 2-1 (Period 2)
* * *
Nu jävlar.
Nu är det slutspelshockey i The Joe.
Jag har inte varit i närheten av en lika intensiv, sjudande, krigsliknande allt-eller-inget-match på hela slutspelet – inte live.
Man sitter ju och ryser, det är det HÄR som gör att man är kär i hockey och går hela året och väntar på playoff.
Perren börjar med att Wings dödar två utvisningar och får momentum, lyckas få in en synnerligen snöplig ledningpuck, börjar trycka på ännu mer, men Hawks pushar tillbaka och så är det ett enda kaotiskt slag där ute.
Love, var det.
Till hockey.
Till NHL.
Till Stanley Cup.
* * *
Det är nästan så man måste stämma in i publikens ”Craaaaaaaawford” här.
Missen när han ska plocka den gode Bacon Anderssons fladderskott hör till de grövsta jag sett på den här nivån.
Herregud, det är rena Staffan Linderborgs ”Nämen, Pat Bonner” i fotbolls-VM 1994.
Tänk om den missen får avgörande betydelse.
* * *
Jag säger fortfarande inget om vem som älskar mest.
Hatet är mer påtagligt, för att uttrycka det så civiliserat det bara går,
Fy fan så alla där nere skulle vilja slå skallarna av varann om de bara fick.
It’s fucking beautiful, som Charlie Sheen skriker i ”Plutonen”.
* * *
Det småländska inbördeskriget fortsätter.
Nu är det alltså The Mule som åker för roughing – på Yellbear.
Och ska man tro John J, alltid ett trovärdigt sanningsvittne i spåret, vänder sig alltså Yellbear om och säger ”Är du dum i huvudet, eller?”.
Ha ha, det där blir nåt att reda ut över en smålandsrulle på höglandet i sommar…
* * *
Ja, Kalle Falk, utan att vilja Chicago något ont – att höra hela The Joe stämma upp i ”Don’t Stop Belivin’” – och särskilt raderna om South Detroit – drömmer man jämnt om.
Det är en sann klassiker.
* * *
Hittade en tv här i pausen och på den såg man ju rätt tydligt att Wings, med lagkaptenen i spetsen, gör livet riktigt miserabelt för Toews precis hela tiden.
Vad han ska hata dem…
* * *
Rasmusson, Eric J ställde samma fråga om varför Drew Miller ser ut som en silverräv.
Jag tror han föddes gråhårig.
I alla fall såg han likadant ut redan för flera år sedan.
För det kan inte vara The Mules tråkningar som fått en så dramatisk effekt.
* * *
O’Halloran och Rooney – zebrorna – har i praktiken stoppat undan visselpiporna nu och det är, som någon smart skriver på twitter, fängelseregler som gäller där ute nu.
* * *
Tack för att ni – inte minst du, Basse U-båt! – lystrar till uppmaningarna och lyser upp min ensamma kväll i kommentatorsspåret!
* * *
Att Chicago kan spela på den här nivån är ju ingen nyhet. Men att Detroit är så HÄR mycket bättre än i början av säsongen är, i än högre grad när man ser det live, helt förbluffande.
* * *
Det buas emellanåt surt när Hossa har pucken, eller nämns.
Sickna nötter!.
Han kom ju en gång hit för att han ville spela just här, men fick bara ett år för att Holland inte kunde hitta plats under lönetaket.
Som om det inte vore nog är han fortfarande en mycket omtyckt spelare i Wings omklädningsrum.
Så de buropen är synnerligen missriktade.
* * *
Men Falken, inte säger väl Yellbear såna där ord? Det kan jag aldrig tänka mig…
* * *
Vilken urladdning den här tredjeperren kan bli.
Vilken klassiker.
Vilken oförglömlig hockeypornografi.
Gå. Inte. Och. Lägg. Er.

Detroit – Chicago 1-1 (Period 1)
* * *
Vilka av de här lagen som älskar varandra mest går inte riktigt att avgöra ännu.
Däremot kan man säga att Hawks spelar om inte bäst så i alla fall smartast under större delen av inledningsperioden – men att Wings krigar med betydligt större passion än senast och därför gör sig förtjänt av den kvittering den i mina ögon anonyme krigaren Eaves stångar in på en retur här i slutet.
Nu känns det som att vi börjar om på noll inför andra.
Och ni vet vad jag säger:
Kärleken måste börja pumpa hos den som vill vinna.
* * *
Joho, snacka om Hawks powerplay börjat fungera.
Det tar nio sekunder i det första de får – sen smäller det.
Rena Penguins.
* * *
En bläckfisk seglar ut genom den tjocka, täta luften just som Neman tar de sista tonerna i nationalhymnen.
Jag sitter för långt ifrån för att se om den är stor, men den plaskar fint i isen.
Någon gång måste nån klantskalle, hoppas jag, göra helt fel och slänga sitt blötdjur rakt på en spelare.
* * *
– Första målet blir extremt viktigt, sa Yellbear i morse.
Det hade han delvis rätt i, efter Hossas tidiga ledningsbalja kan Hawks spela mer som de vill.
Men utan att vara flisig mot Yellbear – det skulle aldrig falla mig in – kan man lugnt säga att tredje målet blir ännu viktigare.
* * *
Det tar å andra sidan bara knappt nio minuter innan en mycket missnöjd Toews är tillbaka i utvisningsbåset också.
Han börjar lära känna killarna som jobbar där nu.
Men inte nog med att Blackhawks PP börjat glöda. De har en penalty kill lika effektiv som napalm i ett knytnävsslagsmål.
* * *
Jodå, redan innan lagen kommit ut på isen dånar ”Let’s go, Red Wings-ramsorna” i den gamla plåtburken.
Det låter nästan lika mycket som techno-dunket utanför väggarna.
Det hörde vi noll – noll! – gånger i Garden under serierna mot Washington och Boston.
* * *
Den här Saad…ja, vad var det vi saade, kan jag inte låta bli att upprepa från i vintras. Han är bra han.
* * *
När Quincy slår in en lätt passning framför egen kasse har han extremt mycket självförtroende – och jag vet inte om just han ska ha det.
Men det den gamla käpphästen om att Red Wings aldrig får rensa iväg puckarna utan minsta tanke leder ibland till just sånt stressat bananlir när de mer orutinerade backarna är ute,
* * *
Jag vet inte jag, nostalgin här i auxillery-boxen blandas med viss olycka över att de på nåt sätt formerat avsatserna mellan varje bänkrad så tätt att jag här högst upp ser fler mer eller mindre välfriserade hjässor än is.
Inga monitorer har vi heller.
Så ni kommer ha bättre koll på vad som händer och får lämna de utförliga rapporterna i kommentatorsspåret.
* * *
Det skulle, får man anta, inte göra Bobby Ewing-frissan något om streaky The Mule kom igång med målproduktionen.
Var det något vi lärde oss när vi satt i det här hörnet för fyra och fem år sedan var det att gör han bara ett så gör han gärna några till också.
* * *
Ja, jag säger också som Theo Bald Tiger – var ÄR alla i natt? Har ni lessnat på liveblogg?
* * *
Inte nog med nationalsången.
Eftersom det råkar vara Memorial Day får vi i en reklampaus resa oss och höra en ung dam framföra ”America The Beautiful” också.
Hey, det här landet är min religion – men just där och då känns det något konstlat.
* * *
Att sträckan mellan Chicago och Detroit – den Samme tar på tre timmar – är kort märks när Blackhawks tar ledningen.
Det är inresta klungor som, till hemmafansens tydliga vrede, jublar på varje sektion.
* * *
Var är Eken? Jag skulle VERKLIGEn behöva en kaffespringare ikväll.
* * *
Hallå där hemma, nu behöver vi lite love i kommentatorsspåret också.
Kan vi kanske locka upp en glad U-båt nu när det är sån stiltje?
Det finns skäl att röja, de återstående perioderna lovar att bli riktigt stora.

Ikväll handlar det bara om – kärlek.
Jo, faktiskt.
Jag läste alldeles nyligen en intervju med Phil Jackson – ni vet, världens mest framgångsrike baskettränare – och han underströk i den att de lag som har framgång alltid består av spelare som älskar varandra.
Inte bara trivs ihop, inte bara har fin sammanhållning, inte bara skrattar tillsammans i omklädningsrummet.
Älskar varandra.
Så skulle spelarna själva aldrig uttrycka det, därtill är de alltför marinerade i macho-jargong, men det är inte det centrala.
Det viktiga är att de verkligen känner det Jackson talar om och såg hos sina mest gloriösa upplagor av Bulls och Lakers.
Att de blir uppriktigt lyckliga när det går bra för en lagkamrat, att de är beredda att offra vad som helst för att inte någon annan ska råka illa ut, att de drivs av drömmen att få uppleva en once-in-a-lifetime-triumf tillsammans.
De får kalla det vad de vill, men det är kärlek det.
I vilket läger det finns mest av den varan i serien som når en ny kulmen här i The Joe i natt kan jag inte svara på.
Det verkar vara god och kamratlig stämning hos både Red Wings och Blackhawks.
Men upphöjs känslor till ren till kärlek?
Det avgör om Detroit fullbordar sin skräll här i natt – eller om det blir en gastkramande Game 7 i Chicago på onsdag.
Kör hårt, boys.
All you need is love.
* * *
Bloggens kärlek behöver ingen betvivla.
Den bubblar i bröstkrogen i kväll – för hockey, för Stanley Cup, för the drama.
Herregud, jag är ju på stor playoff-match i The Joe igen.
Det var inte igår.
Jo, jag har sett några enstaka slutspelsmatcher här även de senaste åren, men det har inte varit riktigt på riktigt. Red Wings har varit för chanslösa och mest fått slåss för sin existens i helt ojämna serier man vetat på förhand hur de skulle sluta.
Nu känns det som 08 och 09 igen – och inget jag nånsin upplevt har varit roligare än några dussin kvällar i den här vinda, gistna, fula, illaluktande gamla hallen de åren.
Blir det bara hälften så overkligt exalterande igen är jag fantamme avundsjuk på mig själv.
* * *
Jag borde kommit ihåg, Memorial Day Weekend pågår ju och vi har varit med om det förr när Wings trängt långt in i slutspelet , men chocken när jag på söndagskvällen styr upp är Jefferson Avenue-tunneln och upptäcker att Detroit Techno – en av världens mest omtalade festival för elektronisk dansmusik – pågår på Hart Plaza mellan The Joe och Renaissance-hotellet är stor.
Den blir inte mindre när jag tjugo minuter sitter på rummet och inser att hela downtown Detroit dunkar i takt till beatsen de pumpar ut på concorde-volym nere i parken.
Rummet formligen skakar, det är som att titta inne i en högtalare under en Swedish House Mafia-konsert och volymen på tv:n måste upp p max för att jag ska höra något av John Forslunds kommentarer från Sharktank.
Man skulle kunna bli gubbsur och klaga, men till vilken nytta? De lär inte sluta för att jag inte kan slappna av.
Så det är bara att kapitulera och gilla läget och hoppas att Blackhawks för allt i världen inte bor lika centralt…
* * *
Kärlek är ett ord, hunger ett annat.
Det hade Blackhawks definitivt mer av i förrgår – och Red Wings måste matcha det i kväll.
Vilja lika mycket, vara lika desperata.
På det temat blåser lokaltidningen Detroit Free Press idag på med följande rubrik.
Hunger Games at The Joe.
Pretty smart.
Spelarna är också medvetna om att insatsen ikväll i princip är lika hög som den var för bedårande Jennifer Lawrence i Gary Ross-filmatiseringen av Suzanne Collins dystopiska roman.
– Ja, vi vi måste absolut vinna ikväll. Vi vill definitivt inte åka tillbaka till Chicago. Så desperationen är den rätt, säger Big E efter morgonvärmningen.
Yellbear nickar eftertänksamt när han får den kommentaren återgiven.
– Det skulle inte jag heller vilja om jag var dom. Men vår plan är att tvinga dit dom. Det är ju do or die för oss, vi kommer att ge allt, säger han.
Ni hör.
Det är upplagt för nåt riktigt omtumlande här.
* * *
Det är inte bara i Detroit det pågår andra ”events” som tävlar med Stanley Cup-slutspelet om uppmärksamhet och decibel.
Chicago har Rolling Stones på besök i veckan – för konserter i United Center.
De har en show i morrn och en på torsdag.
Skulle det bli en Game 7 i den här serien måste hela scenbygget alltså rivas efter spelningen i morrn och sen byggas upp igen direkt efter onsdagskvällens hockeymatch.
Gimme shelter, tänker råddarna…
* * *
Kron Wall of Pain fick lite ont när den mäktiga Bickell – den här Blackhawks-upplagans motsvarighet till Byfuglien, Madden, Ladd, Eager och Burish under en och samma hjälm – dundrade in i honom i slutet av tredje i United Center.
Men givetvis spelar han ikväll ändå.
– Det är ingen fara med mig. Det var en ordentlig tackling, men jag försatte mig själv i en vansklig position också. Det är nästan bara när spelare själv försätter sig i sådana situationer de åker på stora hits.
Att höra just Kron Wall of Pain säga det är som att höra en polis förklara att bara den som inte har rent mjöl i den så kallade påsen blir gripna.
* * *
Det visar sig, dessbättre, att Blackhawks bor på behörigt avstånd från techno-festivalen och inte har fått nattsömnen störd på samma sätt som arma bloggare.
– Däremot var det många färgstarka karaktärer i hotellkorridorerna, säger Viktor Stålberg.
Tell me about it.
Jag trodde vi nådde något slags gräns när det var tatueringsmässa under besökt här i vintras, men den här publiken rymmer ännu fler…how to put this…livliga karaktärer.
* * *
Krüger bekräftar:
Han bor verkligen i Johnny O:s källare.
– Ja, så är det…he he. Många tycker synd om mig när de hör att jag bor i just Johnnys källare, men det är faktiskt finare än man kan tro, flinar han.
* * *
För första gången sedan finalerna 2009 har de smällt upp den så kallade auxillery-pressläktaren högst uppe i ett hörn.
Där är sikten sådär, utrymmet begränsat och allting påfallande bökigt.
Men ändå.
Minnena, minnena. Det var just där vi satt de där oförglömliga kvällarna, inte minst under de tre övertidsperioderna i Game 5 i finalen 08, när vi alla satt och flämtade i tropisk, syrefattig värme – hungriga, trötta, törstiga, svettiga – men knappt vågade blinka för risken att missa en endaste detalj i den helt fenomenala thrillern nere på isen.
Jag tror till rentav att jag fått samma plats där Maria från Sundsvalls Tidning i en reklampaus lade sig ner för att ta en legendarisk powernap, medan Vetlanda-Posten (ja, han heter egentligen Tomas, men kallas bara Vetlanda Posten eftersom Detroits pressavdelning trodde att det var hans för- respektive efternamn) satt med ansiktet begravt i händerna och bara kved ”dom måste avgöra nu, dom måste…”.
Tänk om det blir sudden ikväll också.
Ojvoj.
* * *
Zäta har bråttom efter morgonvärmningen, han bara försvinner ut ur omklädningsrummet och joggar iväg på asfalten i katakomberna.
– Nedjoggning är mycket viktigt, messar han senare med ett en smiley-variant.
Av någon anledning tycker jag det är mycket roligt.
* * *
Nånstans i närheten är det just nu, i skrivande stund, några stycken som går genom Detroit-regnet med slemmiga bläckfiskar i plastpåsar, på väg mot The Joe.
Jag kan inte sluta tänka på hur det där går till, hur man gör, vad det luktar och hur det känns.
Men det kan vara detsamma också.
Jag ser fram emot att få se några riktigt övergödda, kletiga exemplar plaska i isen just som Karen Newman är klar med nationalsången.
* * *
Yellbear håller på att glömma av det viktigaste och går mot duschrummet när morgonintervju är klar.
Men så hejdar han sig i steget, vänder om och kommer tillbaka till bloggen.
– Herregud, jag måste ju ha en snus, säger han.
Precis.
* * *
Ikväll får Detroit som bekant byta sist.
Så nu kan det bli frustrerande för kapten Toews igen.
Zäta kommer vara på honom som Eken är på matbyttorna på Garden när han är hungrig.
* * *
För en som tidigare idag köpte sin sjätte t-shirt med Motown-tryck är det mycket angenämt att höra att den utmärkte DJ:n i The Joe fortsätter se till att stadens magiska svarta musikarv så här timmen innan uppvärmningen uppmärksammas ordentligt.
Men snart får han dra en Stooges-dänga också.
* * *
I brist på Tårtan får man ty sig till Sutter i LA istället.
Fan vad underhållande sur och sarkastisk han var på presskonferensen i San Jose igår – och vilket farsartat minspel mannen håller på med. Han skulle kunna vara med i en nyinspelning av Helan & Halvan.
* * *
Det hänger, som sig bör, vita handdukar på varje stol i The Joe också och vanligtvis underrättade källor – ja, Kronwall, heter han – påstår att det de senaste matcherna börjat bli riktigt tungt drag på läktarna.
Det vore också första gången sedan 2009.
* * *
Krüger tycker definitivt att det är en djurgårdare han bor hos utanför Chicago.
– Ja, det är klart Johnny är djurgårdare. På nåt annat sätt kan man väl inte se det. Fast det är klart, han kanske började i Bajen…då blir det lite känsligt.
Ja, det var ju just det.
* * *
Det tar drygt fyra timmar att köra mellan Chicago och Detroit, upplyser jag Monstret om efter morgonvärmningen (ja, alltså…jag går inte bara fram och säger det, vi har diskuterat ämnet innan…)
– Ja, jag har hört det. Utom för honom. Han skulle klara det på tre, säger han och nickar mot skadade bänkgrannen Samme Samuelsson.
Där ser man. Jag trodde det var Kron Wall of Pain som var lagets Kenny Bräck. Jag försökte en gång köra efter honom ut till Novi och helvete vad det gick.
Men Samme är tydligen värre.
– Tung fot vet du, säger han och flinar.
* * *
Babcock – alltjämt i perfekt Bobby Ewing-frissa – kan vara rolig att lyssna på under presskonferenserna han också.
Han blir aldrig vrång och besvärlig som sin kollega på Manhattan, men har han sina repliker.
Idag får han frågan hur det kommer sig att hans veteraner ser så oförskämt pigga ut efter en hel grundserie.
– Well, February iisn’t exactly a bunch of fun. But this, this is really fun, säger han.
Något sånt skulle en Kapten Ahab aldrig erkänna.
* * *
Jobbigt med auxillery-boxen är att det inte finns något kaffe här.
Men i gengäld sitter jag intill den utsände från tidningen Toledo Blade, så varför klaga.
* * *
Shit, nu spelar han Otis Redding också. ”Try a Little Tenderness”. Men det är ju Memphis, det. Barry Gordys rival….fast, nej, det var förstås Jay Z-samplingen, hör vi nu.
Så glöm det.
Ingen Stax- och Atlantic-pluggning i Motown.
* * *
Coach Q säger att han är övertygad om att hans lag kommer att göra sin hittills bästa bortamatch i det här slutspelet.
Den känslan har jag också.
* * *
Kom ihåg att påminna mig nu, gärna i mail – Biffen, gå och köp en bra kikare innan finalerna börjar.
* * *
Bacon Andersson har sett att Zätas story om varför han kallas som en charkuteriprodukt återgivits i bloggen.
– Han såg också var mycket nöjd, suckar han.
Det kan jag vilt föreställa mig.
* * *
Dags att osäkra bläckfiskarna.
Nu åker vi snart – i den hetaste match som spelats i gamle Joe på fyra år.
Och ni vet vad som gäller:
It’s all about love.

Chicago – Detroit 4-1 (Slut)
* * *
Jaha, mot Detroit då.
Och det var Red Wings plan all along.
– Ja, flinar Zäta, det var därför vi lät bli att vinna ikväll. Vi ville ju att bloggen skulle få komma till The Joe också.
Förstås.
Det är i bläckfiskångorna den börjar spinna på allvar.
* * *
Coolt.
Åker hiss med Chris Chelios efter slutsignalen.
Han ser på något underligt vis yngre ut än när han spelade sin sista säsong med Wings.
* * *
Får bjuda Yellbear – isens svensk ihop med Zäta, okej då John J – på en snus efteråt också.
– Det var ju det som behövdes. Du är vår lucky charm tydligen. Vi borde ta med dig på flighten till Detroit.
Ni hör, love is all around bloggen.
* * *
Fan, det är alltid lika när man kommer från den här hallen.
De där jädra Fratellis ”Chelsea Dagger” maler i hjärnan om och om igen.
Du-du-du-du-du-du-du-du-du-du!
Hur pallar spelarna?
* * *
Det var mycket härligt tjafs på isen i natt också.
Till och med Yellbear, som är så snäll, gafflade
– Ja, men han är så känslig. Det är väl ge och ta som ska gälla där ute, men han blev tjurig när jag hade varit på honom.
Och så höll det på att bli slagsmål mellan Johnny O och The Mule också.
– Fråga honom vad som hände! Det var han som crosscheckade in mig i vår målbur, muttrar han.
Det är upplagt för fest i fortsättningen.
* * *
Nä, nu går jag till baren och fortsätter nynna på ”Chelsea Dagger”.
Tack för i natt, kolla för vidare kommentarer på sportbladet.se och väl mött i Motown.

En minut kvar, Hawks a la grundserien har spelat ut ett uppgivet och dåligt Detroit i tredje och leder med 4-1.
Nu går jag till kabysserna.
Nåt slags slutrapport kommer från hotellrummet.

Chicago – Detroit 3-1 (Period 2)
* * *
The story of the night:
Blackhawks powerplay, en källa till bedrövelse i hela Illinois sedan slutspelet inleddes, börjar plötsligt – verkligen out of the blue – gå i spinn igen.
De spelar formidabelt i båda överlägena de tilldöms, göra mål bägge gångerna – och får se den påstått frustrerade Toews i protokollet.
Där kan vi ha sett hela den här serien vändas.
* * *
Wings gör ett fantastiskt fint mål, när Cleary under kontring slår en diagonalpassning över hela isen till Zäta och via Brendan Smith får tillbaka pucken och vinklar i den i mål.
Annars har Hawks huvudsakligen dominerat i spel fem-mot-fem också, och äger framförallt puck som rena…ja, Red Wings 2008.
* * *
Toews mål i andra PP:t kan vara Chicagos viktigaste på hela säsongen
Men det är under en minuts konstant tryck i det första man ser att det plötsligt lossnar för den kritiserade uppställningen och när en fullständigt utpumpad Jonte inte får ut pucken – samtidigt som poetens klubba går av – bara vet man att det kommer att ringa.
Och mycket riktigt.
Andrew Shaw styr in ett Duncan Keith-skott.
* * *
Sitter i några ögonblick och tänker att Brendan Smith är Marek Malik och Hamrlik rullad i samma osmakliga cigarr.
Men så är han med uppe och klapp-klappar med Zäta till Clearys mål och då ser man ju att han kan vara Kenta Nilsson också.
Så okej då.
Men måste han spela i egen zon? Kan de inte göra som i handboll och bara använda killen i anfallen…?
* * *
Fint med glass ändå – och såvitt jag kan se lyckas jag för ovanlighetens skull låta bli att kladda ner vita kostymen.
* * *
Eddie Olczyk är en trevlig filur som alltid hejar glatt.
Tänk att så många har så svårt för det.
* * *
Apfelstrudel uppför sig inte direkt som Mensa-medlem ikväll heller.
Först ska han helt pappskalligt hämnas när Bolland redan dragit på sig en utvisning – och får två själv.
Sedan crosscheckar han Kane i ryggen helt i onödan – och Hawks får det PP då Toews kliver in i den här serien med det där skottet i nättaket bakom Howard.
Bra jobbat.
* * *
Ser att Tårtan säger sig ha saknat Clowe och Staal – ”min Lucic och min Charal”.
Nästan lite copy-smart, rentav.
* * *
Men Dave ”Procenten” Bolland är ju inte direkt Einstein han heller.
* * *
Kindl ska passa sig för att bjuda upp Stålberg till dans. Han är det tuffaste som kommit från Göteborg sedan Nationalteatern.
* * *
Numerära underälgen, John J…håll med om att det ändå är något poetiskt med det?
* * *
– Ja, det här gick ju bra, känns det som att jag om sådär trekvart står framför det svenska backparet i Hawks-rummet och säger.
Sedan väntar en roadtrip genom Indiana och Michigan för ny match på måndag.
Eller finns det nån som tror nåt annat?

Chicago – Detroit 1-0 (Period 1)
* * *
Coach Q sa inte mycket i morse, men på en punkt var han klar:
– Det vore trevligt om vi för en gångs skulle kunde få första målet.
Den mäktige Bryan Bickell lyssnade och ser 14 minuter in i den här täta förstaperren till att hans chef får precis vad han vill, på en juicy retur precis vid kassen.
Därmed kanske hemmalaget slappna av i alla fall en smula och spela lite mer som…ja, som det var tänkt när det här slutspelet började.
Det känns lite så.
* * *
Jag har hört högre nationalsångsvrål här inne; det blandas med mjältsjuka över vad som står på spel ikväll.
Men det är fortfarande en mäktig upplevelse, man kan inte låta bli att flina med hela sitt bagarväckningströtta anlete när det durrar i hela pressläktaren.
* * *
Men Red Wings är bra; så här i live-sammanhang blir det ännu tydligare hur mycket laget vuxit sedan början av säsongen, i synnerhet defensivt.
Spelet i egen zon är tätt och ansvarsfullt och smart – allt det inte var i februari.
Det är bara den där Smith…
* * *
Det är kittlande till och med att se Pavel Datsyuk backchecka.
Då vet man att man tittar på en sann hockeypoet.
* * *
Morsning korsning för Rangers alltså.
I det ämnet lär jag återkomma med, men redan nu kan man ju konstatera att det på det stora hela var en skitsäsong från början till slut för blåskjortorna och nu borde det bli förändringar på nyckelpositioner i lagledningen.
New York har framförallt tröttnat på att äta tårta, tycker jag det känns som.
* * *
Rasmusson, du får ta det med Johnny själv. Det ar han själv som sa att han inte längre vet vad han är för något i den stockholmska klubbtillhörighetsfrågan.
* * *
Inledningsvis ser det ut som att Hawks tänker vinna på knockout – i bokstavlig mening.
Bickell & co smäller på såna som Bacon och Brunner så ölen skvätter i Vince Vaughns plastmugg nere vid sargen.
Det lugnar dock ner sig efter ett tag.
Synd nog, höll jag på att skriva.
* * *
Men för fan, Klas Dahlbeck står ju uppskriven bland strukna också och ingår alltså, även han, i Chicagos slutspelstrupp,
Så korrekt notering lyder:
14 svenskar i serien.
Det är ju nästan ett helt elitserielag – ett som ganska garanterat skulle vinna SM-guld…
* * *
DE-TROIT SUCKS, lyder i vanlig ordning den ramsa Hawks-fansen pumpar med störst iver.
Det är en klassiker som går varm i alla sammanhang där de här två städerna drabbar samman.
* * *
Stiligt att de pumpar lite Smashing Pumpkins-klassiker från ”Siamese Dream” mellan varven här inne.
De kommer ju från Chicago – och när jag intervjuade dem i Los Angeles för ganska exakt 20 år sedan visade det sig att Billy Corgan var tungt Blackhawks-fan.
Vi enades om att det var konstigt att så få svenskar, på den tiden, hade spelat i laget.
Idag gissar jag att han gillar Viktor Stålberg hårt.
Hans spel påminner om drivet i gitarrerna i ”Today”, tycker jag.
* * *
Framförallt imponerar den där Detroit-defensiven i numerära underälgen.
Det finns en säkerhet där, en beslutsamhet och en känsla av ingen är orolig som inte funnits där sedan mästerskapsåren.
* * *
Det kommer, som många redan påpekat på twitter, bli visst fokus på veteranerna Jagr och Iginla i den östra konferensfinalen.
* * *
Eric J, vilket av de här lagen som ligger mig varmast om hjärtat avgörs av dagsform – vilken svensk i vilket lag som varit roligast och trevligast och gett bloggen mest material!
* * *
Hör från Boston att Henke är ”devastated”.
Fan, inte roligt.
Han förtjänar så väldigt mycket bättre.
* * *
Om man skulle ta och unna sig en glass, kanske. De har såna här borta i pentryt och vad är bättre mot bagarväckningströttma?

Go west, lyder en klassisk uppmaning inbakad i själva den amerikanska drömmen.
Det var ju så den här kontinenten erövrades. Man trängde längre och längre västerut. Mot solen. Mot ljuset. Mot det andra havet, på den andra sidan.
Och ännu idag lever ett föreställningen, åtminstone på ett abstrakt plan, kvar att den som letar efter ett nytt liv – själva kärnan i idén om det här landet – goes west.
Det är där framtiden ligger. Den nya fronten. Den sista utposten mot det okända.
Därför gjorde jag just det idag.
Jag utsatte mig för en brutal bagarväckning monumentale, tog mig i den tidiga morgonens halvmörker till LaGuardia – och flög out west.
Till Chicago.
För den västra konferenssemin mellan Blackhawks och Red Wings i The Madhouse on Madison, också känt som United Center.
Efter några veckor med den östra konferensens gåtfullt tama slutspelsuppgörelser kändes det verkligen som att jag behövde en ny front att rapportera från.
Nåt annat.
Nåt mer.
Och här kan samtiden sannerligen komma att skrivas om ikväll.
Ni känner storyn.
Blackhawks var världens bästa lag under hela grundserien och tog President’s Trophy på en räkmacka – men står nu vid stupet, framknuffade av rödvingar från Motown som knappt tog sig till slutspel och skulle vara inget hot alls i playoff efter sin skoningslösa generationsväxling.
Så det är, mot alla odds, allt eller inget i dårhuset ikväll. Do or die. Himmel eller helvete.
Jag tror det blir en klassiker.
Här i västerled.
* * *
04.00.
Då ringde klockan.
Efter tre rimmars orolig sömn, perforerad av en mardröm om att Dogge Crankshaft misstog mig för Chris Neil under allmänhetens åkning i Central Park.
Det är en tvättäkta bagarväckning monumentale, det.
Och så här tolv timmar senare kan man ju inte förneka att det känns.
Men det är inget som inte 134 koppar blaskigt kaffe kan rätta till.
* * *
– Nu jävlar…nu är det allvar…nu får vi se till att prestera ikväll!
Så skrockas det från den omklädningrsumsbänk där Blackhawks för kvällen återförenade svenska backpar sitter och pustar när bloggen kommer lufsande efter morgonvärmningen.
Det är den effekten en bloggare ska ha på sina landsmän!.
Men det visar sig förstås mest vara pikar om att somliga inte lämnar New York tillräckligt ofta,
Well, det får väl blir lite allvar först…
Hur som helst:
Quenneville parar alltså ihop Oduya och Yellbear igen.
– Mm, det ska bli skönt att få åka och skrika lite åt honom igen, säger Johnny O.
* * *
Mannen i sätet intill på United-kärran hit, en kraftig, Steve Earle-inspirerad bit, beställde redan innan avgång in en stor vodka.
Straight up.
Och när vi lyft hojtade han in en till – och svepte.
Sen somnade han, belåtet smackande.
Det kallar jag klass!
Om det inte varit för att jag skulle hämta ut hyrbil och åka och träffa skötsamma (well…) hockeyspelare efter landning hade jag lätt följt exemplet.
* * *
Hinner bli lite nervös när Todd Bertuzzi kommer älgande genom Wings kabyss, slår sig ner precis där jag står och pratar med Gustav Nyquist, tittar upp och med hotfull stämma morrar:
– Speak fucking english!
Sedan ler han.
Tror jag…
* * *
Åker direkt från O’Hare till The Madhouse och kommer åtminstone en och en halv timme innan det finns anledning för någon media att vara på plats.
Men jag är ändå inte precis ensam i backstage-regionerna
Materialare ränner ut och in i de olika rum lagen förfogar över, vaktmästare drar förbi vagnar fullastade med öltunnor, någon slipar ett par skridskor i en korridor och genom dörren in till det som tjänstgör som gästande tränarstabs kontor skymtar en Mike Babcock böjd över en taktiktavla.
Förberedelserna inför såna här urladdningar är aningen mer omfattande än när jag åkte upp till Kvarnsvedens IP för matcher med GoIF:s pojkar C-2, om man säger så.
* * *
Jag frågade uttryckligen om jag hörde rätt om Chris Neil när jag hade Dogge i luren efter utskåpningen i Pittsburgh igår,
Och Dogge Stod på sig.
– Skriv det. Han är en jubelidiot och ska få stryk nästa säsong…
Uttalande väcker viss munterhet hos svenskarna inblandade i den här matchen.
– Ha ha, Dogge vill han definitivt inte ha efter sig. Det vill ingen överhuvudtaget, myser till exempel Kron Wall of Pain.
* * *
När jag var här i vintras vill jag minnas att Yellbear gjorde viss affär av att varit duktig och slutat snusa under sin lockout-sejour i Italien.
Men säg den motståndskraft som varar.
Nu ber han gamle Biffen om en prilla igen.
– Det är det som saknats, säger han och kör ner sina småländska fingrar i dosan.
Givetvis.
* * *
– Jaså, flinar Zäta på väg ut mot duscharna , här står du och pratar med Bacon?
Eh…nej, jag pratar med Jocke Andersson. Bacon Brodin är väl i Minnesota han?
Men tänka sig:
Det visar sig att även göteborgaren kallas Bacon.
– Jaha, nu kommer det, suckar han när lagkaptenen börjar berätta.
Och det gör det.
– När den här herren var ung åkte han på läger i Kanada åt han bara bacon och när han kom hem hade han gått upp åtta kilo. Det här Nubben berättat, förklarar den synnerligen belåtne Njurunda-stjärnan.
Man lär sig alltid något nytt när man går på morgonvärmning.
* * *
Jag säger ju det, den här Krug ska döpas om till Kruger. Han är för Henke vad Robert Englunds Freddy Kruger var för sovande barn på Elm Street.
* * *
Huvudtemat i den här serien har ju, i alla fall i de senaste matcherna, varit att Zäta gjort en 2008 på Toews och krupit under skinnet på honom med sin besinningslöst hårda uppvaktning.
Tre raka utvisningar i andra perioden senast indikerar det – för att inte tala om att Seabrook till slut klev in i utvisningbåset och skakade om honom för att snap out of it.
Men Yellbear Hjalmarsson tror inte att det är någon större fara.
–Han fortsätter jobba stenhårt precis hela tiden och så länge han gör det finns det ingen anledning för någon att klaga, säger han.
Nej, nu får coach Q i kraft av hemmaplan matcha som han vill också – och kan i alla fall ögonblicksvis hålla isär kaptenerna.
Jag gissar att Toews känner samma lättnad som dom där man hör som blir rentvådda efter 25 år i amerikanskt fängelse.
* * *
Alltså, för en som har till jobb att fokusera på svenska NHL-spelare är ju den här matchen i det närmaste erotisk.
Vi kommer att ha tio stycken in action ute på isen; Yellbear, Oduya, Stålberg och Kruger för Chicago – Zäta, Kronwall, The Mule, Big E, Gustav Nyquist och Bacon Andersson för Detroit.
Dessutom är ju Monstret backup åt Howard i Red Wings i båset, Micke Samuelsson skadad extraspelare i omklädningsrummet – och som grädde på det blågula moset agerar Henrik Karlsson tredjemålis i Chicago.
Sammanlaget är alltså tretton svenskar inblandade i den här serien.
Det är nytt världsrekord och några av er stånkar, jag vet, men Biffen viftar ivrigt med den imaginära flaggan.
Främst för att det garanterar så mycket stoff till bloggen…
* * *
Jag hör att trampbilen Hamrlik lever upp till alla förväntningar i Beantown också..
Ojvoj.
* * *
Två djurgårdare under samma tak, påpekar bloggen när Johnny O att han har Kruger som inneboende i källaren (!) i sitt hus i de nordvästra förorterna.
Fast den beskrivningen vet inte den backveteranen om han kan skriva under på för egen del.
– Det finns många beskrivningar att välja på…jag vet inte riktigt vad jag är, säger han.
Så känner jag också.
* * *
Zäta har fått ut riktigt mäktigt Demis Roussos-skägg nu. Det är nästan så nånting skulle kunna bo där inne.
Vad tycker Emma, undrar man förskräckt.
Kronwall, däremot, har inte alls lyckats odla Jesus-looken från 2008 – den som han sedan dess undvikit genom att ansa skägget titt som tätt och se hur det gått.
– Men nu har jag inte ens det, det bara växer sämre, säger han bekymrat.
Järfälla-bulldozern tar dock comfort i att han fortfarande har kraftigare ansiktsbehåring än sin backpartner.
– Jamen titta, säger han roat och pekar på en Big E som mycket riktigt sitter och kliar sig i något som mest är en zorro-mustasch.
* * *
Coach Q:s mest dramatiska drag inför do or die-dramat är inte, hur sällsamt det än kan låta, att para ihop Yellbear och Johnny O igen.
Det är superkedjan han satte samman på värmningen i morse.
Kane-Toews-Sharp.
Blir nåt för Brendan Smith att bita i det…
* * *
Yellbear hymlar inte:
Samtliga landsmän i Detroit har varit väldigt bra i den här serien.
Det hjälpte inte ens att han dammade in sin fellow smålänning The Mule i planket i Joe Louis häromdagen.
– Ja, fan…Frasse alltså. Kommer han igång och får göra mål vet man ju hur streaky han är. Så honom måste man ta hårt, säger med ett glatt leende.
* * *
Bara tanken på att jag alldeles strax ska få höra dårhuset på Madison brista ut i sitt nationalsångsvrål är mycket exalterande.
Det borde en sån här desperat kväll vara våldsammare än nånsin och spräcka hela jävla jumbotronen
* * *
Jag vet inte alls hur det här går, men jag har en väldigt stark känsla av att Big Zorro E gör mål ikväll.
Det säger jag åt honom också.
– Händer det lovar jag tänka på bloggen, svarar han.
Fattas bara annat!
* * *
Det är inte bara som det ser ut på tv, det ÄR nåt lugubert halvskumt med belysningen i detta Madhouse.
* * *
Som en hyllning till de tretton landsmän som ingår i detta inferno har jag plockat den verkliga tungviktaren ur garderoben i kväll.
Den gräddvita kavajen.
I den ser jag visserligen ut som en cirkusdirektör och enstaka kollegor kastar förbluffade förblickar i min riktning, men den garanterar nästan alltid stora svenska insatser så det får det vara värt.
* * *
Ryktet säger att The Mules legendariske morbror är in the house i kväll också.
Det brukar också garantera…ja, inte stor hockey, men i alla fall bra hålligång.
* * *
Obegripligt nog går jag vilse när jag ska lämna Blackhawks omklädningsrum och håller på att hamna i duschen.
– Vad fan, skrattar Yellbear, du har ju varit här förr.
Ja, men inte efter så inhumana bagarväckningar.
* * *
Tänk om man hinner med en bira efteråt ikväll. I Chi-Town. Vilken grej det vore…
* * *
Springer på Pierre McGuire på väg till hissen upp till pressläktaren och håller sånär på att utbrista ”jag gick på Maserskolan i Borlänge i början av 80-talet”.
* * *
Min känsla:
Chicago vinner ikväll.
– Ja, vi har inget annat val än att göra säsongens bästa match ikväll. Det får inte sluta så här. Och gör vi det tror jag vi vänder hela serien. Men det är lätt att säga, det ska göras också, säger en sammanbiten Yellbear.
Samtidigt andas motståndarna försiktig optimism.
– Vi känner att vi har bra självförtroende och spelar bättre och bättre för varje match, säger Bacon Andersson.
Ett är i alla fall säkert:
Det borde bli väldigt rolig hockey att titta på.
Och nu åker vi.
Out west, på den yttersta fronten…