Washington – NY Rangers 0-1 (Period 1)
* * *
Det här har man sett förr.
Capitals mot Lundqvist – och Lundqvist vinner.
Sen lyckas Rangers gör att skräpmål på en strökontring.
Ojvoj.
Men fortsätter det likadant finns det en chans att gästernas ledning står sig.
Det är ju helt förblindande hett nere hos Henke. Dom skjuter, dom smäller på, dom trycker på och dom vräker sig fram.
Förr eller senare brister fördämningarna.
* * *
Hanson brother Asham, av alla, gör målet.
Men ha är definitivt en man för de större ögonblicken. Egentligen begränsad, men tre klasser bättre – och mer påpasslig – när temperaturen stiger.
Det var just såna Calle Johansson pratade om för fyra år sen.
* * *
Smockan hänger i kommentatorsspåret, ha ha.
Lugna och fina nu…
* * *
Samtidigt är det ju inte heller någon tillfällighet att samme Asham är den som tar Rangers första utvisning på fyra perioder.
Inte så smart.
* * *
Fan, Rasmusson…mazarin! Det är ju nästan lika grymt att nämna som påskmust när jag sitter och inte skulle kunna få tag i en mazarin om jag så tömde kontot, rånade en bank och fick Henkes nästa månadslön.
Snart börjar väl nån snacka om vaniljdrömmar också.
* * *
Ett tag ser det ut som att McDonagh är på väg till omklädningsrummet, satt ur stridbart skick.
I så fall hade Rangers kunnat hälsa hem, det är ju han och bara han som håller Ovie i ett kort koppel.
Men Tårtans störste favorit återkommer tillbaka
* * *
Det kanske är arga tanten som varit och dragit ur en sladd någonstans. Hon ser ovanligt glad ut nu i pausen.
* * *
Det är ju inte så lite mäktigt när den ensamma trumslagaren, i mörkret innan jumbotronintrot, slår takten – och HELA hallen svarar med skrällande, vrålande ”Let’s Go Caps”-ramsan.
* * *
Nu har vi faktiskt matchen från Boston på en monitor här.
Jag ser Franson sprätta in 2-1-pucken mitt under nationalsången här – och sprätter rentav till litegrann.
* * *
Han som sitter bredvid mig – utsänd från en kanadensisk tidning – är en sån som tycker om att sitta och live-referera för sig själv.
Men han gör det med sån fnissig glädje, typ ”wow, vilken passning, hi hi”, att det faktiskt bara är trivsamt.
* * *
Visst visar väl Bäckis och Mojo huggtänderna lite oftare ikväll?
Jag tycker det känns så, men har å andra sidan fått ägna stora delar av perioden åt de tekniska problemen, så jag ser inte allt.
Jag hetsar ju upp mig till hjärnblödningsnivåer när det blir så här och kan bara hålla med theobaldtiger:
Nog är det rätt värdelöst att de inte kan ordna ett acceptabelt nät – i synnerhet i en hall som bär namnet Verizon.
Men jag skriver ändå och publicerar i efterhand om problemen fortsätter, så ni vet.

Beklagar, men nätet brakar titt som tätt i Verizon ikväll.
Därför går det långsamt med publicering av kommentarer – och inläggen kan också dröja.
Sorry, inte mycket jag kan göra.

Game 7.
Känn på det.
Smaka på det.
Ta in det.
Game 7…
Det finns inget större, inget mer dramatiskt, inget lika infernaliskt.
Game 7 är obönhörligen the end of the line. Punkten. Slutet. Det ultimata avgörandet.
När krutröken till slut lägger sig befinner sig de Navy Seals-artade krigare som utkämpat striden antigen i himlen eller i helvetet.
Inga andra alternativ existerar.
– Det är få som får vara med om såna matcher i ett Stanley Cup-slutspel. Det är bara att njuta, brukar de säga innan de laddar vapnen och skrinnar ut på slagfältet.
Jag känner likadant.
Det är en enda stor vällustig kick att få vara i Verizon Center i centrala Washington DC och se Capitals och Rangers i en sista, direkt avgörande monsterduell.
Ni hänger väl med?
Det är Game7, baby, Game 7.
* * *
Tog Jersey Turnpike ner även idag.
För jag ska vidare i morgon – vi ska inte avslöja för mycket, men det är rakt västerut… – och ser ut att kunna bli on the road ett tag och då måste ju hela garderoben med, så bil är enda tänkbar färdmedlet.
Tyvärr fanns inte svarta Mercan kvar, den hade nån annan lallare redan lagt beslag på, men Cadillac kan väl duga det med – i synnerhet om man ändå bara ska sitta i kö på Baltimore-Washington Parkway…
Att de inte kan ha bättre infrastruktur runt huvudstaden är ett av landets stora mysterium.
* * *
Jag har sett Capitals uppträda i Game 7-thrillers i den här hallen förut – och det har de flesta gångerna slutat med bitter heartbreak.
Första rundan 2008 mot Flyers, andra rundan 2009 mot Penguins och första rundan 2010 mot Montreal…
Enda gången de vunnit var faktiskt i första omgången 2009, så den moderna historien talar emot dem.
Å andra sidan:
Laget de slog den gången hette – New York Rangers.
Minns ni?
Det stod 1-1 både länge och väl, men när fem minuter återstod avgjorde Sergej Fedorov med ett rungande skott som inte ens en Henke i historisk form kunde stoppa.
Ikväll?
Det känns som att det kan bli ungefär likadant igen. Hela serien har varit extremt målsnål – och hemmaplan har avgjort.
* * *
Kapten Ahab-Tårtan är inte den som sprider visdomsord omkring sig i onödan, helst skäller han ju bara ut de som överhuvudtaget försöker få honom att yttra sig, men igår var han minnesvärd.
– Grundserien betyder inget, sa han, det är i den här sortens matcher man bygger sin legacy.
Exakt.
Det är nu vi får veta vad spelarna är gjorda av, vilka de egentligen är och hur de vill att deras testamente ska se ut.
* * *
Jo, Caps vann en Game 7 ifjol också, i första rundan mot Boston.
Men det var på bortaplan.
Sedan fick de stryk i en dito, också det på bortaplan – mot Rangers.
Det kanske också ska beaktas för de som tror sig kunna lösa den här ekvationen på förhand…
* * *
I Capitals bås står en som kan det där med vad som händer med enskilda spelare under den här sortens defining moments.
Calle Johansson.
När vi hamnade i likadant läge i finalen 2009, i The Joe, höll han en passionerade utläggning om skillnaden mellan bra och dålig i en Game 7.
Hur somliga blir små och rädda för att begå ödesdigra misstag och inte vill ha pucken.
Och hur andra – kanske egentligen sämre pjäser – växer i det skarpa strålkastarskenet, blir upphetsade av möjligheterna och börjar spela sitt livs hockey.
Så skiljer man dem åt.
De som är vinnare och de som inte är det.
* * *
Den allra värsta av Caps alla hjärtskärande Game 7-förluster var nog den mot Canadiens 2010.
Då hade de vunnit President’s Trophy i fullkomligt överlägsen stil, spelade sin mest livsbejakande Boudreau-hockey och var kings of the world.
Likafullt tog det stopp direkt – mot ett chockerande defensivt och disciplinerat Montreal.
Bäckis blick den gången, när vi till slut hittade honom i korridoren utan omklädningsrummet , var mörkare än de svartaste av Gevalias malda bönor på Alderholmen hemma i Gävle.
Hu.
* * *
Det är inte bara vi som tittar som tycker att Brad Richards blivit Bad Richards.
Kapten Ahab håller uppenbarligen med.
Superstjärnan, med en årslön på tolv miljoner dollar, spelade nio minuter igår – varav fem i powerplay.
Det är ju unheard of.
Men vem kan påstå att det är fel?
The Kid, Chris Kreider, är bara en av många som var avsevärt mycket bättre än Tampas gamla Conn Smythe-vinnare.
* * *
Den sortens mörka blickar kommer man att få möta ikväll också.
Även förlorarna ska ju intervjuas och tro mig, det är inget jag ser fram emot.
Det finns ingenting lika förkrossande nedstämt, dystert och bedrövat som ett omklädningsrum där de sitter spelare som just förlorat en Game 7 i ett Stanley Cup-slutspel och stirrar dystert framför sig.
* * *
Det pågår ju ytterligare en match av samma bedövande dignitet i kväll, men jag har inga möjligheter att följa den så vad gäller Bruins-Leafs:
The floor is yours, kommentaorsspårsbesökare.
* * *
Bäckis och Mojo ägde den här serien de två första matcherna, men har märkts betydligt mindre ju djupare in i infernot vi trängt och nu talar vissa Caps-fans om att de inte kan förstå ”the swedish diseppearance act”.
Well, om de bara slutar vara så gun-shy och inte passar i varenda läge.
Då lossnar det ikväll.
Sa ju det så sent som igår.
Bäckis har blivit vuxen de senaste säsongerna och framstår nu som de verkligt stora ögonblickens man.
* * *
Henke står ikväll.
Ifall ni undrade…
* * *
NHL:s stress är verkligen – stressande.
Det hade varit så underbart om vi fått åtminstone EN dag på oss att smälta första rundan och börja ladda för nästa, men nejdå.
De dundrar på med Penguins-Senators och Kings-Sharks redan i morgon kväll.
Det ger de olyckliga intrycket att Gary & Co bara vill få alltihop överstökat så fort som möjligt så de inte stör någon annan med sin fåniga hockey.
* * *
– Whatever it takes….
Säger Caps-backen Steve Olesky rakt ut bara någon nämner den här matchen.
Många såna laddade, sammanbitna citat liksom surrar i luften i Verizon i afton.
Överallt.
Det är…andlöst.
* * *
Kan avslöja att jag har Thin Lizzy i lurarna medan jag hamrar ihop det här introt.
Johnny The Fox.
Löjligt bra, faktiskt.
* * *
Tydligen hoppas Mårts fortfarande att han ska kunna få hem Lundqvist – redan till kvarten på torsdag.
Jag fattar inte hur det ska gå till. Han kommer inte kunna hasta iväg redan i morgon, det skulle hans arbetsgivare helt enkelt aldrig acceptera, så då kan flyga tidigaste på onsdag kväll och således komma hem på torsdag morgon.
Ska han ändå stå samma kväll, menar förbundskaptenen? I en VM-kvart?
Det låter ju helt förryckt.
Eller också är det bara jag som helst vill slippa ställa Frågan om det nu skulle gå på det viset..
* * *
Joel Keskalainen…det bara slog mig tidigare idag: Du är förstås den Joel som alltid hängt med och brunnit för Capitals i vårt kommentorsspår, eller hur?
Att jag inte fattat det.
Välkommen tillbaka, hoppas du slipper få hjärtat krossat igen.
* * *
Ser själve Olof Kolzig i den lugubra hissen utan femtevåning och blir lätt nostalgisk.
Det var nåt cool med honom i kassen.
* * *
Tänk om man hann med en l i hotellbaren i kväll.
Men det är bara en fåfäng förhoppning.
Att bevaka första rundan i ett Stanley Cup-slutspel är fan som att gå med i IOGT i några veckor.
* * *
Jag behöver inte berätta, ni vet att det är ett öronbedövande jävla liv här inne redan innan värmningen börjat.
Men som vi var inne på så sent som igår:
Såna här gånger blandas hänförelse med ångest och rädsla och magont också.
* * *
Det blir väldigt intressant att se vilken av Calle Johanssons karaktärer en Rick Nash är när han första gången får uppleva det här ögonblicket.
Vill han han ha pucken – eller vill han gå och gömma sig?
* * *
Jag sitter lite snett bakom den här gången, men det hjälper inte.
Arga tanten – ännu en gång i Fedorov-tröja, särskilt lämplig ikväll kanske – vänder sig om och ger mig en sur blick ikväll också.
Är hon från Mora – eller ordförande i Tomas Ledins fanclub?
* * *
Ojvoj, det har redan ringt i TD Garden – två gånger om.
Min känsla har hela dagen varit att Leafs skräller där.
* * *
Bork Bork hagelin och Joel Ward.
Där har ni två till som ser ut att älska den här sortens möjligheter.
Kan vara värt att lägga på minnet.
* * *
Det är faktiskt rätt hyggligt med Rangers-fans som lyckats komma över plåtar och står nere vid plexit i Rangers zon och gapar under värmningen.
Kan bli en lång väg hem…
* * *
Och Ovie.
Vi kan inte publicera ett helt sånt här intro inför en Game 7 i Verizon utan att han nämns, för fan.
Så en gång till:
Ovie.
* * *
Okej, nu håller vi andan.
Sanningens ögonblick är här.
Game 7.

Anaheim – Detroit 2-3 (Slut)
* * *
Det osade alla möjliga slags kattor och papegojor och giraffer och näsapor på slutet i Honda Center också – och jag var fullkomligt och komplett övertygad om att Ducks skulle kvittera, som dom gjort så många gånger förr.
Men Wings stod emot, vann – och är mot alla odds, mitt i sin svåraste generationsväxling på 20 år, vidare i slutspelet.
Next:
En episk serie mot gamla rivalen Chicago.
Blir nåt det.
* * *
Bruce Boudreau är en väldigt trevlig karl, så det känns tråkigt att behöva konstatera – men han är en utpräglad grundseriecoach.
* * *
Nej, det här får inte ha varit Teemu Selännes sista match.
Så kan det inte få sluta.
One more year, Finnish Flash!
* * *
Ni vet ju vad den där flippen över plexit var för nånting?
Ett klassiskt försök att slippa bli uttagen i framtida All Star-matcher…
Men det blir svårt att undvika för kapten Zetterberg det. Han har varit en sanslös stor ledare i den här serien.
* * *
Om det inte vore Vancouver skulle jag börja kaxa mig ganska mycket om mina tips i den här slutspelsrundan…
* * *
Fast nu säger Milbury att han tror att Teemu drar ner gardinen.
– The end comes to us all in this game, heter det.
Usch.
* * *
Jaha ni vet vad som väntar imorrn.
Game 7 i Verizon.
Vi hörs där och då.

Anaheim – Detroit 1-3 (Period 2)
* * *
Ja ni, folks.
Så långt har sluge Babs coachat sönder Lille Fridolf Boudreau, som nu är så rödsprängd i plytet att någon borde slänga åt honom en blodtryckstablett i pausen.
Men jag säger det igen:
Wings har varit väldigt dåliga på att hålla ledningar i den här serien och börjar de backa hem och bli försiktiga kommer ankorna att bita dem i benet igen.
* * *
Kaffe är dumt den här tiden på dygnet, men vad fan – det går inte att genomleva den här tredjeperioden utan.

Anaheim – Detroit 1-2 (Period 1)
* * *
Ojvoj, intressant i Disnleyland.
Wings har ju åtminstone tidvis varit klart bättre – och leder rätt skrällartat med 2-1.
Men Ducks har startat halvsegt förr och Wings har tappat ledningen tidigare, så väldigt mycket kan hinna förändras.
Men – intressant.
* * *
Ser slutet i Big Smoke och kan inte låta bli att tycka att det är kul att de galna fansen får en hemmaseger.
Men frågan är om de inte får något ännu större nu.
Bruins såg trötta och sega ut i den där sistaperren, medan det slog inspirerade gnistor om Leafs.
Tänk om…
* * *
Att B.Allen fått en så framskjuten position i Anaheim.
Bloggen jublar.
* * *
Apfelstrudel åker upp i friläge och hänger en!
Allt är nästan förlåtet.
* * *
Uj, vad trött jag är nu, men det här har ju bara börjat…

NY Rangers – Washington 1-0 (Slut)
* * *
Grinig slutspelsnerv i kommentatorsspåret idag också, ser jag.
He he, det är som det ska vara. Kom ihåg att vara anständiga och civiliserade mot varann bara; i det här forumet blir alltför grova övertramp fimpade.
* * *
Det är efteråt lika kaotiskt vid Henkes omklädningsrumsplats som det var runt hans kasse sista minuterna i tredje.
Som sig bör.
Håller man nollan i säsongens viktigaste match ska man få media att tugga fradga och gå ner i spagat av upphetsning.
* * *
För första gången på hela säsongen fick Capitals gå av isen utan ett enda PP – och Rangers för första gången utan att en enda gång hamn i numerärt underläge.
Nu rasar debatten – här såväl som annorstädes – om det berodde på att Rangers var exceptionellt disciplinerade eller om Capitals blev förfördelade av domarna.
Vad respektive lags fans tycker behöver man inte fundera så mycket över, men en mer neutral analys säger förmodligen att det var lite av varje.
Och en sak är säker:
Det kommer inte upprepas i morgon…
* * *
Frågan – den med stort F – behöver inte ställas, men ämnet VM kommer upp i alla fall och Henke svarar lugnt och tålmodigt att det hade varit roligt att få lira med Joel men att allt fokus ligger på det här ögonblicket.
Nu kan man dessutom fråga sig om överhuvudtaget finns tid för några sådana strapatser.
Skulle Rangers åka i morrn kan han som allra tidigast flyga hem på tisdag kväll och således komma hem onsdag morgon, men dels låter inte det som något man bara gör efter en sån här serie, dels vill Rangers ganska garanterat göra en medicinsk utvärdering innan de släpper hem sin störste stjärna och en dylik är knappast att vänta förrän på onsdag.
Så scenen är nog Enroths och Markströms nu.
* * *
Det bästa med deadline-stress är att man blir färdig snabbt och kan luta sig tillbaka i korresoffan och bara glo på de andra matcherna.
Kanske kommer det några kommentarer under matchen i Honda Center, men mest laddar jag nu för en Game 7 live imorrn.

Det osade både katt och hund och kanin i slutet, men det blir en resa till DC imorrn.
1-0 till Rangers.
Mer senare, men nu deadline-dans

NY Rangers – Washington 1-0 (Period 2)
* * *
Ja, nu kan man ju – som John J är kvick nog att påpeka i spåret – säga det:
They keep coming and coming.
Framförallt är det Rangers som kommer störtande i våg efter våg och nitar fast pucken nere hos Holtby, men efter att ha uppträtt lite för försiktigt under första halvan av matchen börjar Caps varva upp här på slutet också.
Nu kan det bli riktigt kul sista 20.
* * *
Ser man på, efter att han formligen slagit knut på sig själv för att bevisa att han inte bara är en grundserieattraktion lyckas Nash som en annan Homer styra in sitt första slutspelsmål på skott från Ohio-kompisen Brassard.
Lättnaden lyser om honom som fullmånen lyser i augusti.
* * *
Caps gick anger management-kurs i pausen och har slutat ta dumma utvisningar.
Ja, jag hör att inte säger att domarna missade att Callahan var ful mot Hillen i det där läget i första – men det är ju just då det är extra korkat att blir arg och göra sig skyldig till efterslängar.
* * *
Derrick Brassard famstår alltid tydligare som Sathers bästa trade på flera år.
Visste han verkligen själv vilket perfekt slutspelsmonster han fick i den killen?
Det undrar jag.
* * *
Garden-publiken blir i mitten av perren riktigt otålig och börjar frustrerat skandera:
– Shoot the puck, shoot the puck, shoot the puck!
Ett inte helt obegåvat råd, skule jag säga.
* * *
Per, vad finns det att utveckla – det luktar Fisherman’s halstablett, bokstavligen. Det finns ingen undermening i det.
Men ryskan två säten bort gick för ett tag sedan och då återvände den vanliga doftblandning av svett, is, korv, gammal öl och och sur betong.
Hon har ont i halsen, får man anta.
* * *
Inte en enda celebritet inzoomad i jumbotronen på hela eftermiddagen.
Very o-New York.
Men McEnroe och de andra som brukar sitta här och vika kanske firar mors dag. Det är det i USA idag och mot mamma ska man som bekant vara snäll.
* * *
Apropå Aaron Ward, som ni nämner i kommentatorsspåret:
Jag såg Reacher-filmen häromdagen och vid ett tillfälle när han måte uppge falskt namn uppger ju Tom Cruises Jack Reacher att han heter – Aaron Ward.
En skoj liten detalj, tyckte jag.
* * *
Vi från Europa surfar på deadline idag – en annan effekt av den lugubra starttiden – så övertid vore extremt olämpligt i den här matchen.
* * *
Ovie började gasa sista fem i mittakten och får de bara någon gång ett PP…well, det skulle inte förvåna.
* * *
Tjugo minuter till alltså.
Sen vet vi – kanske… – om det blir en handshake redan idag – eller om vi ska boka resor till Washington.
Do – or die.

NY Rangers – Washington 0-0 (Period 1)
* * *
Caps är odisciplinerade – och Rangers är oförmögna att utnyttja de lägen den bristen på pli och lydnad genererar.
Det är väl vad man kan säga om den här perioden.
Annars har den haft mindre tydlig karaktär än tidigare akter i serien.
Hemmalaget har mest puck och tillbringar mycket tid i gästernas on, men särskilt mycket chanser skapar de inte.
Därmed känns fortsättningen påfallande öppen och oförutsägbar.
* * *
Föreställningarna om att Ovie inte jobbar hårt i egen zon kanske får sig en liten knäck när han går ner och täcker skott tre gånger i rad under samma byte, no?
* * *
Rangers PP är bättre än det brukar vara, Zuke och Brassard och Boyle har hottat upp det rätt så avsevärt , men likafullt:
I fem-mot-tre måste det bli mål.
Måste.
Annars går det inte att vinna slutspelsmatcher.
* * *
Att Del Zotto-risotto kan tacklas så hårt som när han knockar Perreault hade man inte riktigt klart för sig.
* * *
Shit, det ser för några ögonblick ut som att Wilsons ben vridits sönder helt och hållet när han inte kan ta sig av isen och bara ramlar hela tiden – men han har tack och lov bara gjort en Kronwall och tappat en skena.
* * *
Har radioreportrar från tre olika stationer inom klart hörselavstånd och lyssnar till tre separata referat samtidigt.
Det är som höra Sonic Youth baklänges ungefär.
* * *
Hillen, den gamle killen, tar en osedvanligt intelligensbefriad utvisning när han blir arg på Callahan och börjar veva.
Bättre än så får man ju kontrollera sina impulser när det är playoff.
Fehrs armbåge i ansiktet på Brassard vittnar inte heller om betungande studieskulder.
Var madrasserna på Trump Soho knöliga i natt eller vad?
* * *
Jodå, det är lite mer hetta och huggtänder i stämningen på Garden ikväll. Det framgår redan av de hetsiga vrålen under nationalsången.
Finally, New York…
* * *
Och fram för att markera mot Fehr efter Brassard-incidenten åker Zuke.
I förhållande till storlek är han tuffast i hela New York.
* * *
Fint att det står en tjomme i svensk fotbollströja bakom den säregne Al Trautwig under uppsnacket på MSG – som vi har i monitorerna här på pressläktaren.
Man börjar osökt tänka på Zlatan.
För övrigt:
Ja, jag hatar också ordet ”uppsnack” men kom inte på något bättre just nu.
* * *
Det luktar väldigt starkt av halstablett, typ Fisherman’s, på pressläktaren.
Mycket lugubert.
* * *
Ryser ju lite när radiokommentatorerna utbrister ”and they just keep coming and coming”.
Det är det i och för sig ingen som gjort här, för inget av lagen har spelat på det sättet ännu, men vi får höra det under en reklampaus.
* * *
Ron Dugay goes Don Cherry on our asses med en storblommig kavaj i MSG-sändningarna.
Har han förlorat förståndet?
* * *
Ett mål nu, tack.
Åt något håll.
Då blir der mer fjång på det här.