När allting dras till sin spets.
När allting står på spel.
När allting plötsligt kan vara över.
Då intensifieras laddningen i det redan elektriska Stanley Cups-slutspelet med ytterligare några tusen volt.
För då blandas hoppet och och drömmarna och den ohämmade hungern med något annat. Något mörkare. Ångest. Skräck. Den förfärande insikten att alla månader av stenhårt arbete, alla emotionella investeringar, alla glödande fantasier om guld vid regnbågens fot kan komma att sluta i ingenting.
På ett ögonblick.
En sån stund har nu kommit till the woooorld’s most Famous Arena denna nådens söndag i maj 2013.
Vi är inte riktigt framme vid Game 7-psykos ännu, när man får regelrätta stötar i hjärtat bara av att titta på isen.
Men nästan.
New York Rangers måste vinna nu. Annars är det game over. The music stops, dags att packa väskan och checka ut, tack och hej.
Washington har en chans till men måste i princip vinna de också. Annars tvingas de till just Game 7-vånda hemma i Verizon – och det redan imorgon.
Så vid min gud, ikväll måste ni vara med.
Det blir nästan inte större än så här.
* * *
Jag kommer som väntat inte upp i tillräckligt god tid för några söndagsutflykter till Connecticut, men jag kör i alla fall runt i kvarteret en halvtimme.
Sedan måste jag åka och lämna den underbara mercan på Hertz på 40:e gatan.
– Good rental, frågar tjejen bakom disken.
– The best. It hurts to give it back, svarar jag.
Då skrattar hon gott.
Jag gråter.
Vill ha! Vill haaaa!
* * *
I Game 2 ute i Meadowlands i april 2006, när Devils hade börjat cementera sin sweep, var den då 24-årige Henrik Lundqvist backup åt Kevin Weekes.
Sedan dess har han startat för Rangers i 59 slutspelsmatcher i rad – och idag når han milstolpen 60.
I följd alltså.
Det är rätt remarkabelt det.
* * *
Plöjde några klassiska avsnitt från första Sopranos-säsongen när det var färdigjobbat i natt, det är den ultimata avslappningsövningen för min del, och nu sitter jag här och och kan inte låt bli att flina åt replikskiftet när FBI håller förhör med nyligen arresterade Junior.
– We don’t want you, Junior. We want Johnny Sack.
– Yeah? And I wanna fuck Angie Dickinson. Let’s see who gets lucky first.
Obetalbart.
* * *
Fem av de där 59 slutspelsmatcherna Henke spelat har slutat med att jag och andra blågula murvlar, med lätt handsvett, stegat fram i det begravningsdystra omklädningsrummet och ställt Frågan (ifjol behövdes det skonsamt nog inte, då trängde Rangers för en gång skull djupt in i playoff…)
Ja, ni vet:
– Du…VM, hur ställer du dig till det?
Den har samtliga gånger besvarats med blickar som i sitt glödande mörker varit mycket lätta att tolka.
Han skulle, förstår man, helst vilja köra ner klubbhandsken i halsen på den som i så svåra stunder kan komma med en så idiotisk undran.
Men ordern från hemmaredaktionen är obönhörlig, Frågan ska ställas, och idag kan det alltså vara dags igen.
Jag hoppas kunna skicka fram någon rookie från radion som inte riktigt har förstått konsekvenserna av att utsätta Henrik Lundqvist för den förolämpningen.
* * *
Såvitt jag kan minnas har jag aldrig varit på en hockeymatch som startat 16.30.
Någonstans.
Men här är vi nu.
16.30.
Det är TV som bestämmer nu, fullständigt, och vi ska vara glada att vi inte behöver gå hit och sätta oss 04.30 istället.
* * *
Calle Johansson får sitt lystmäte nu.
Före säsongen förklarade han ju att anledningen till att han mönstrat på som assisterande coach för sin gamla klubb var att han sedan han slutade spela saknat att ha någonting att ligga vaken och ha ångest över.
– När spelare som slutat får frågan ”vad saknar du mest” svarar många ”snacket i omklädningsrummet”. Det är bullshit. Det snacket kan jag få även om jag spelar korphockey eller reser med Niklas HolmgrenDet låter kanske konstigt, men det jag saknat är den gnagande oron i magen och att ha något att ligga vaken över på nätterna. Nervositeten över hur det ska gå och ängslan över om jag är tillräckligt bra…jag behöver den nerven i mitt liv, sa han.
Well, min gamle kamrat – here it is.
* * *
Ännu har Kung Lundqvist tydligen inte ens reflekterat över att läget är som i ”Wall Street 2” när den darrige gamle gubben som spelas av fantastiske Eli Wallach (Don Altobelli i ”Gudfadern 3” också, måste ni ju minnas) gör sitt ödesmättade visselljud och fladdrar med fingrarna.
– Jag har absolut inte tänkt på att vi kan bli utslagna. Att fundera på det hjälper inte ens spel. Jag försöker bara njuta av ögonblicket. Då spelar man som bäst, säger han.
Och sedan blir chocken desto större när lyset släcks…
* * *
John Giannone, MSG:s rinkreporter, har en fin rosa slips idag.
Och vem har inte det?
– Vi är coolast, säger han.
Vi är ju det.
* * *
Mig skulle det inte förvåna om Bäckis spelar en avgörande roll ikväll – eller, om det nu behövs, i Verizon i morrn.
Han har den senaste säsongen utvecklat ett helt nytt allvar, en helt annan beslutsamhet och mental hårdhet – kanske kan man säga att pojken blivit man – och känns som att han nu verkligen är gjord för de stora ögonblicken.
– Vi har inte åstadkommit någonting ännu, har han upprepa efter varje seger i den här serien och det med ett stål i stämman som
* * *
Apropå slipsar vet jag ju att det är modernt och så, men det hjälper inte – jag tycker alltför smala slipsar ser löjliga ut.
Valpiga.
Skulle Sinatra ha en sån?
Zeb Macahan?
Scott Stevens?
Nej.
Om tio år kommer vi att skratta åt smala slipsar som vi idag skrattar åt tubsockor till kostym.
* * *
Fin rubrik i Post idag:
From Brad to worse…
Det handlar förstås om Brad Richards och hans direkt undermåliga slutspelsframträdande. Jag fattar verkligen inte hur någon som egentligen är så bra kan vara så otroligt dålig.
Men det finns ju fler som reagerat likadant på Broadways bländande strålkastarsken.
Pavel Bure, Eric Lindros, Theo Fleury, Scott Gomez…
Bad Brad har inte lång tid på sig att bevisa att han inte är en i raden av den sortens slocknade stjärnor.
* * *
Det har slutat med att ingen längre ställer frågor till Kapten Ahab när han håller sina argsinta pre game-pressers.
Idag får han en om hur han tror att hans lag reagerar på den här sortens armsvettsframkallande situationen och svarar på typiskt yxskaftvis att han alltid gillar sitt lag.
Sedan blir det tyst.
– Inget mer? That’s terrific, säger han och försvinner in i omklädningsrummet igen.
* * *
Jens Bergenström, Borlänges egen Ryan Callahan, är in the house ikväll också.
– Garden får jobba hårt för att motsvara detta, sa han efter den omtumlande rock ’n’ roll-showen på Long Island igår.
Tyvärr har the woooorld’s most famous hittills inte varit i närheten av den stortens eldstorm, men nu – när dealern i hockeyhimlen förbereder sig för sista given – vore det väl fan.
Och laddningen på utseserveringarna kring åttonde och 33:e, inte minst den på taket mitt emot pressingången där Flyers brukar regera, antyder att det är lite mer swinging extas på gång idag.
* * *
– Har du bokat resan till Washington imorrn? You’re going, säger en kollega som inte alls brukar tro särskilt mycket på Blåskjortorna men nu förefaller helt förvissad om att de tar Game 6.
Nej, det har jag inte – för jag tror inte det kommer bli någon match där.
* * *
Åh, det där ljudet igen, precis innan värmningen när materialarna börjar slänga ut puckar på den nyspolade isen.
Jag tycker det är lika vackert som klangen i en cello, suggestivt som det avlägsna mullret från en Harley Davidson-motor när man sitter på en patio i Palm Springs om kvällen och kittlande som en kvinnas lyckliga skratt vid en bardisk.
Det hördes precis nu.
* * *
Den förälskade Eken kommer inte ikväll heller.
– Det finns det i livet som är viktigare än hockey, säger han.
Har ni hört något så absurt?
* * *
The Kid, Chris Kreider, värmer me Rangers.
Det vore nåt om han fick visa den egendomligt skeptiske Kapten Ahab att fjolårets playoff-framträdande inte var en tillfällighet.
* * *
Adam Oates beskriver sin spelare som mer ”relaxed” än tidigare under serien och det intrycket får man på värmningen också.
En sån som Mike Green ser ut som att han har precis allt under kontroll och bara njuter nu.
Det är bad news för New York.
* * *
NHL:s tv-uppställning är ändå rätt bra idag.
16.30: Den här thrillern.
19.30: Ny explosion i Air Canada Center mellan Leafs och Bruins (och nu tar Leafs en hemmamatch, tror jag).
22.00: Mighty, mighty Game 7 mellan Ducks i Red Wings i Disneyland.
Så den här lugubra starttiden kanske inte är så dum ändå.
Jag är framförallt nöjd med att jag lär ha kommit hem och är färdigjobbad när det avslutande monsterdramat börjar.
Det ska bli rent oerhört att följa.
* * *
Okej, leken är blandad och korten ligger snart på bordet.
Nu. Avgörs. Det.

NY Islanders – Pittsburgh 3-4 (Slut, övertid)
* * *
Ja, festen är över på Long Island.
Heartbreaking, förstås.
Men Islanders lämnar sitt första slutspel på sex år med raka ryggar och stolthet i blicken.
Att de lyckades pressa självaste Penguins så hårt, och att de gjort de både med bultande kämpaglöd och en underbart offensiv, orädd hockey andra hockeyklubbar i regionen inte ens skulle drömma om att våga sig på, är värt respekt och applåder.
Bäst i stan?
Utan tvekan.
Och tänk vilken enorm nytta kidsen kommer att ha av den här erfarenheten i framtiden.
De blir farliga redan nästa år – och lagom till flytten till Brooklyn kommer Islanders att vara en verkligen contender.
Hatten av.
* * *
Stämningen i Penguins omklädningsrum är något mer avslappnad än senast.
Man här inte en endaste argt ”fuck”, faktiskt.
Och två teman går igen i alla kommentarer
1. – Det här är en enorm lättnad.
2. – Vi måste höja oss rejält mot Ottawa.
Ja, det är nog bäst.
* * *
Fansen på Long Island ska också vunnit helt ny respekt under den här vackra veckan.
I åtta år har man suttit där ute och tänkt att det måste vara helt värdelöst att spela för en så fåtalig, tyst publik i en så gisten gammal plåtlåda – och så exploderar hallen i några av de häftigaste fester jag upplevt under åren i Nordamerika.
Kommer aldrig att glömma det, faktiskt.
* * *
– Tjena, allt under kontroll? Precis som vi hade under den här matchen menar jag…
Säger Dogge och himlar skrockande med ögonen.
* * *
Erik Karlsson ser med viss bävan fram emot den mediala fokusering hans ena hälsena kommer bli föremål för framöver.
I en tweet direkt efter avgörandet på Long Island, redan en av de mest omtalade en NHL-spelare klämt ur sig, skrev han:
Wonder how many Q I’m gonna get now about my injury. LOL #whocares #oldnews #playtowin.
Ha ha, Norris Trophy-vinnaren från Landsbro är en lika stor artist utanför isen som på.
* * *
Dogge har omklädningsrumsplatsen intill Brooks Orpik och där blir det inte helt oväntat sådan mediaträngsel att den svenske backen till slut har breda journaliströvar mitt framför synen.
Stackars människa.
* * *
Det kommer kännas direkt bittert att lämna till den underbara Mercan, som spinner som en eftermiddagsloj tiger under resan tillbaka genom kvällsmörkret på Long Island Expressway (och åh, synen när Manhattans upptända skyline tornar upp sig rakt framför…den blir aldrig gammal).
Jag borde gå upp tidigt i morgon och ta mig en dagstur upp till Greenwich, Connecticut eller nåt sånt.
Men känner jag mig själv rätt kommer jag nu att se gamla Sopranos-avsnitt tills det blir gryning och sedan sova så länge att jag får stressa till eftermiddagsdramat på Garden.
I vilket fall hörs vi därifrån då.

It’s over
Orpik piskar in ett skott.
Så:
Penguins-Sentors väntar.
Ojvoj.
Mer kommer sen.

NY Islanders – Pittsburgh 3-3 (Period 3, övertid väntar)
* * *
Till sist känns det som att Penguins lyckats peta i den högre växel man ju VET att de har och väntat på att de någon gång ska börja använda.
Och det blir, gissar jag, avgörande under den här övertidperioden.
Sid avgör.
Förmodligen i ett powerplay.
* * *
Vill bara förvarna om en sak:
Nätet här inne har haft en olycklig tendens att braka ihop i samband med avgöranden, så ni som bara följer bloggen – till exempel i Rio, fan vad gött det lät – vet.
Bli inte arg på mig om det inte kommer nåt slutresultat, för jag måste rusa när det är över.
* * *
Förlust vore heartbreaking för Islanders och deras rocking fans.
Som vi slog fast tidigare:
De förtjänar inte att bli utslagna ikväll.
Men alla missade chanser kommer nog och biter dem i arslet.
* * *
Hur kan en världsspelare som Letang göra något så uselt som när han ska rensa och istället spelar fram Aucoin vid 3-2-målet?
Rena Marek Malik, för fan.
Det stärker intrycket att vissa pingviner fortfarande inte tar motståndet riktigt på allvar och därför inte har nödvändigt fokus.
De skulle aldrig spela så här slarvigt mot Boston eller Chicago, det kan jag nästa svära på.
* * *
Finns det kanske ändå en ny Volek på Long Island?
Snart vet vi.

NY Islanders – Pittsburgh 2-2 (Period 2)
* * *
Penguins stagar upp sitt framträdande under andra halvan av perioden, men första tio är det som att Islanders har konstant PP.
Det beror i hög grad på att de spelar med så otroligt mycket hjärta och med sån glödande spirit – men också på att Penguins tidvis bara står och tittar på.
Så just nu är ju känslan den här;
Islanders förtjänar inte att bli utslagna och Pittsburgh förtjänar inte att gå vidare.
Inte ikväll.
* * *
Det är inte ofta man ser Bylsma så emotionell som när dom får tvåan för too many men här i slutet.
Här fick vi ingen förklaring till ilskan, så ni som vet mer får gärna förklara.
* * *
Samtidigt är det förstås som bloggens eminenta kommentatorer påpekat att hemmalaget måste göra mål på de smällfeta chanser de kreerar under exempelvis det första, sanslöst frenetiska powerplay.
För pingvinerna kan fortfarande bli sig själva och då är marginal i protokollet rätt avgörande…
* * *
Eric J, ”princess Crosby”, skriker dom.
Utomordentligt töntigt, om du frågar mig.
* * *
Men alltså, man sitter ju bara här och gapar åt hur Islanders trycker på emellanåt – fast det är fem mot fem.
Hur kan det vara möjligt?
Det är Pittsburgh fucking Penguins dom spelar mot!
* * *
Det kokande, rockande, jumping, crazy Nassau försöker sig ändå på några ”Voooooookoun” och nej, det låter inte bättre än det ser ut när jag skriver det.
* * *
Morrow får det tvivelaktiga nöjet att avlägga kvällens första besök i utvisningsbåset efter en grinig släng.
Inte helt oväntat, det var inte så här han hade tänkt sig att första slutspelsresan med Penguins skulle vara och frustrationen skiner igenom ibland.
* * *
Nja, Playofwill, nu drog du aningen förhastade slutsatser om mina resplaner. Jag tittade längre framåt i slutspelsschemat än så, men nu börjar det kännas lite förhastat.
* * *
Skott efter nio minuter i andra:
9-0.
Och sammanlagt efter halva matchen: 22-10.
Hallå.
* * *
Kameramannen i mitt knä – ja, han sätter i alla fall armbågar i örat på mig när det blir snabba spelvändningar – tycker att det är för lite slagsmål.
Det säger han medan han äter en liten smörgås nu i pausen.
Så då vet ni det.
* * *
En som inte ser helt lycklig ut när han trampar förbi i gången bakom pressläktaren är Penguins GM Shero.
Och efter alla blockbuster-trejder han gjort inför det här slutspelet kan man ju gott tänka sig att blotta tanken på att det faktiskt kan vara över redan i första omgången orsakar viss sömnlöshet.
* * *
Ja, nu blir det en episk tredjeperiod här – följd kanske av en övertid.
Håll i er.

NY Islanders – Pittsburgh 2-1 (Period 1)
* * *
Ja, det är ingenting annat än rättvist att aggressiva, frejdiga, orädda och underbart offensiva Islanders tar ledningen precis här i slutet.
Pens – som återigen verkar förvånade över att motståndaren överhuvudtaget kan knyta skridskorna – har nästan inte haft något annat än det anfall som slutar med att Iggy kan peta in en retur efter formidabelt förarbete av Crosby.
I övrigt:
Bara Islanders.
Det är konstigt, men sant.
* * *
Ja, emellanåt är det faktiskt så satans öronbedövande högt här inne att jag får kupa handen runt örat för att höra vad det är Varpu försöker säga.
Otroligt häftigt.
Man kommer aldrig glömma de här kvällarna på Long Island, det kan jag försäkra.
* * *
– MVP, MVP, MVP, dånar det när Tavares sätter ettan.
Delades det ut ett sånt pris för varje serie skulle han definitivt vara kandidat här.
* * *
Jag har visserligen en kameraman i knät, men ändå – det har ordnat sig beautifully med sittplatserna på pressläktaren.
Varpu har också en plats – precis bredvid, som det ska vara.
Men likafullt:
Bloggen glömmer aldrig generositeten denna lördagkväll.
* * *
Det psykologiska i att bränna sin timeout efter en och en halv minut…I don’t know, Bylsma.
Så krattig var väl inte inledningen – och här kan vi inte minnas att det, som dom säger på twitter, ens var icing.
Och om det var det – kan det det inte bli det i betydligt knivigare lägen längre fram också?
Allt som hände nu var att publiken tände till ännu mer.
Men kan jag ta och släppa det där nu, tvingas jag här säga till mig själv.
* * *
Hey, det hade jag glömt – men självaste Jens Bergenström är in the house ikväll.
Då får spelarna kamma sig ordentligt; hockeygenier från Borlänge imponerar man inte på så lätt!
* * *
Drivet i Crosbys skridskoåkning alltså…det är som att se Lundqvist accelerera med Lamborginin.
* * *
Eftersom det sannolikt är enda gången han kommer att synas på isen ikväll passar Islanders-fansen passar på och dra några hånfulla ”Fleuuuuuuuuuury” under värmningen.
Det känns inte alldeles snällt.
* * *
Att man nu, i maj 2013, ser rubriken ”Redden optimistic for game 6” på nhl.com – och dessutom tänker ”ja, det vore bra för Bruins” – känns helt surrealistiskt.
* * *
Det är hårt där ute, men också disciplinerat. Alla på isen är extremt angelägna om att inte ta utvisningar.
Jag förstår dem.
* * *
Sitter redan och tänker på att jag inte vill lämna tillbaka mercan i morgon.
Är det fel att ta bilen till Garden från östra Midtown?
Och sen köra till Pittsburgh på….nej, fan, vi ska inte avslöja några framtida planer här.
* * *
Inte nog med Strait och Streit.
Islanders har ju också en Nielsen och en Nelson.
Jag vet inte alls varför, men jag finner detta mycket underhållande.
Nielsen & Nelson…det låter som danskt brännvin, gör det inte?
* * *
Malkin…var är han någonstans egentligen? Dags att kliva fram nu, kan man tycka.
* * *
Känns lite fel att inte ha andra resultat att kolla på nhl.com.
Så brukar det bli först i finalen.
* * *
Jag tror jag ska fira det här med några sexor Nielsen & Nelson på Neary’s ikväll.
* * *
Det känns inte så övertänkt av publiken att bua ut domarna redan innan matchen börjat.
Om jag vore Chris Rooney eller Wes McCauley skulle jag tänka ”yeah, fuck you…I’ll show you assholes”.
* * *
Det bästa med att ha Vokoun kan vara att hans namn är så svårt för motståndarfansen att hånskrika hans namn.
Försök själv.
* * *
Nu ska jag ringa flygledartornet på LaGuardia. Med mindre känns det inte som att man kan vara säker på att få en kopp kaffe här.

Regnet faller över Long Island.
Man skulle, om man var så, kunna läsa in viss symbolik i det. Islanders underbara lilla slutspelsäventyr kan ju mycket väl vara över ikväll.
Men de passionerade fansen låter sig inte bekommas av några ödesmättade vattendroppar.
Det är samma frejdiga tailgating-fest som vanligt ute på den spatiösa parkeringsplatsen. De spänner bara upp tältdukar och parasoller. Sen fräser det i grillarna igen, och ölen skummar precis och de taktfasta ramsorna ekar över nejden.
Fantastiskt.
Vad som händer har Islanders under de här veckorna inte bara etablerat sig som ett lag som ska tas på allvar.
De har visat att de, i alla när det börjar blåsa medvind, har supportrar som hör till ligans mest engagerade, högljudda och underhållande.
Hela min bild av det här laget, den här organisationen, den här hallen och den här upplevelsen är för alltid förändrad.
* * *
Penguins vill släcka lyset i den här serien nu.
Det har varit intressant – och besvärligare än väntat – att få stifta bekantskap med ungblod on the rise. men nu får det vara nog.
Det gjorde Dogge klart när jag talade med honom efter matchen i fredags.
– Ja, vi vill inte ha någon Game 7. Särskilt inte som det i så fall blir back-to-back-matcher här i slutet. Då kan vad som helst hända, slog han fast.
Nyckeln:
Att alla i laget kommer ihåg att jobba stenhårt i varje byte.
Då ska ingen, inte ens John Tavares New York Islanders, kunna hindra dem.
* * *
– Sorry, vi har bara den här kvar, sa biträdet på Hertz-kontoret och räckte över nycklarna till en svart Mercedes SL.
Vilket hårt slag…
Plötsligt kan jag delta i racet längs Long Island Expressway på allvar. För så är det: När de inte står helt still i trafik långsammare än Roman Hamrlik kör Long Island-borna som veritabla biltjuvar. Bara att byta fil känns ofta våghalsigare än att låta Jakub Kindl vara på isen i ett sudden death.
Men i en Merca är det jag som är Kenny Bräck och lämna de andra töntarna bakom mig i ett moln av rök, ha ha.
* * *
Men Islanders kommer inte rida tyst in i skymningen, that’s for sure.
De vet att hela säsongen ligger i potten kommer att krama varje kvarvarande droppe ur bränsletankarna – och sedan lite till.
– Jag är helt övertygad om att vi kommer att vara redo för den här matchen, sa nytutnämnde Hart Trophy-kandidaten Tavares efter träningen igår och lät ungefär som Tony Soprano när han efter mordförsöket på Christopher konstaterade att det inte skulle dröja länge innan någon tipsade om var Matt Bevilacqua gömde sig.
Ojvoj.
* * *
Ni ska tacka den bedårande Varpu för att den här livebloggen alls går att genomföra.
Det har blivit nåt fel – kanske beroende på att jag aldrig hörde av mig i veckan, dum i huvudet som jag är – och yours truly har ingen plats på den lika trånga som rangliga pressläktaren.
Men vad händer då?
Den finska lakritsdrottningen erbjuder mig sin plats.
– Du behöver den mycket mer än jag med din jädra blogg, säger hon och knuffar ner mig i sätet.
Nu håller jag på Finland i VM.
* * *
Nu har de äntligen lärt sig i Coliseum och pluggar David Volek i jumbotronen – också känd som vardagsrums-tv:n – redan innan värmningen.
Det var han som med sitt sudden-mål i en Game 7 1993 chockade just Penguins, då som ny blytung favorit, och givetvis ska man en sån här påminna om den klassikern så ofta och så mycket det bara går.
* * *
Jo, jag försöker förstås protestera – en genteman tar inte bara ett pressläktarsäte av en lady hur som helst.
Men Varpu vägrar acceptera ett nej.
– Det ordnar sig för mig, ryter hon och går iväg och flyttar på några stolar på en annan sektion.
Hakkaa päälle!
* * *
Tavares nominerades alltså för en Hart, tillsammans med Ovetjkin och Crosby, igår och hela Long Island sjuder av stolthet.
– Let’s face it, säger coach Capuano, om det inte varit för John Tavares hade vi troligen inte befunnit oss i den här situationen. Ni ser vad han gör på isen men han gör så mycket mer. Det här är stort för hela organisationen.
Well, han fick en av bloggens röster, det vill vi bara göra klart.
* * *
Just nu, nuförtiden måste man vara både finsnickare och ha universitetsexamen i kemi för att hälla upp en kaffe i Coliseum.
Det är väl fan också.
* * *
Punktmarkering på Dogge ikväll?
Nabby skulle nog helst se det.
– Ja, myste Crankshaft i fredags, honom är det det svårt att rubba, man jag tror jag kan försäkra att han inte är glad över att ha släppt in två mål från mig. När vi var i San Jose ville han inte att jag skulle göra mål ens på träningarna…
* * *
– Tänk om de kunde flytta till Brooklyn redan nästa säsong…
Varianten på den kommentaren hörs varje gång någon på pressläktaren börjar klättra på sina kollegor för att ta sig till toaletten.
Vi är som cirkusattraktioner här uppe.
* * *
Såg ni hur Tyler Kennedy försökte hålla emot men inte kunde låta bli att le generat i hela ansiktet när reportrarna i P-burgh i fredags kallade honom en Big Moment-spelare.
– Ah, I don’t know about that, mumlade han och slog ner blicken.
Där har vi ytterligare ett skäl till att TK är Biffen-favorit.
Ett annat är luckan i underkäken där det skulle suttit en framtand om han inte vore hockeykrigare.
* * *
Sjätte matchen i en sån här serie alltså…då har irritation och grinighet hunnit slå över i ren avsky.
Så nu kommer det bli åka a
* * *
Ja, Vokoun fortsätter i Pittsburgh-kassen.
Det är ju lika givet som att de spolar isen i periodpauserna.
* * *
Personligen tyckte jag genuint synd om Blues igår.
De hade riktigt jävla ostäm i de fyra sista matcherna.
Samtidigt känns det som att Kings börjat varva upp och närmar sig det nästan psykotiska flytet från förra slutspelet.
Vad säger man då?
Ni vet.
Ojvoj.
* * *
Nabby får också fortsätta, trots att han gjorde ett par Fleury i fredags.
Skit också.
In med Kingkong!
* * *
Ja, jag har redan börjat hamra på introt till första matchen i World Cup 2016.
Vilken underbar nyhet att de sparkar liv i det fantastiska evenemanget igen.
Tänk, ett riktigt hockey-VM….
* * *
Kennedy kommer att göra något viktigt och avgörande i den här matchen också, jag är övertygad.
* * *
Har en lätt tweedig framtoning i ljust beige vårkavaj ikväll.
Tyckte det kändes lämpligast i det ljumma regnet.
Till imorgon ligger den chockrosa slipsen framme….
* * *
Hör att Bruce körde hela ”Born in the USA” på Friends tidigare ikväll,
Där hade Islanders kunnat snappa upp ett stridsrop inför det här slaget:
No Surrender.
* * *
Det är lätt förvånande att en Hegerfors-epigon som jag först nu reflekterar över det festliga i att det finns både en Strait och en Streit i Islanders.
Om någon NHL-spelare nånsin följer NBA-stjärnan Jason Collins i fotspåren och ”kommer ut” hoppas jag det blir någon av dem.
Strait är gay…det skulle vara svårt att säga med ett – häpp! – straight face.
Ett streit också….nej, förlåt, jag ska sluta.
* * *
En timme före första nedsläpp dånar det mellan plåtväggarna:
– Let’s go Islanders, Let’s go Islanders, Let’s go Islanders!
Det kan bli nytt världsrekord i tryck ikväll.
* * *
Drar den om Strait och Streit och straight för Varpu och hon tittar klentroget på mig:
– Vad var det i det där kaffet egentligen?
Ja, vem fan vet när det är lika komplicerat som att griljera en julskinka.
* * *
Av vad jag kan se på värmningen är Ullabula petad.
Ja, det var förstås hans fel att de torskade i Consol.
Men igengäld är dansken – Frans Nielsen – på benen igen.
Vi ser det som en halv kompensation.
* * *
Det är fortfarande lite oklart kring sittplatserna här och då blir jag nervös, så vi tar och sjösätter det här introt redan nu och försöker hantera mecket innan första nedsläpp.
Have fun, det blir åka av här.

Boston – Toronto 1-2 (Slut)
Washington – NY Rangers 2-1 (Slut, övertid)
Detroit – Anaheim 4-3 (Slut, övertid)
LA Kings – St. Louis 1-0 (Början av period 2)
* * *
Snabbt avgörande, lydde receptet, ja.
Efter en minut och fyra sekunder dunkar Kapten Z in sudden death-pucken.
Så nu blir det game 7 i Disneyland.
Jag sa från början att det skulle bli sju matcher och att Wings skulle ta det. Det kan jag inte säga att jag precis känner mig förvissad om nu, det känns som det är lite för många såna där Brendan Smith och Kindl och Quincey i backlinjerna, men det ska ju ändå sägas…
* * *
Blev frustande kväll det här. Drama och adrenalinsprut och rock ’n’ roll-hockey precis överallt.
Visst är det makalöst?
* * *
Nu drar vi nog ner tempot här, trots att matchen i Staples fortfarande pågår. Ett och annat referat ska hamras ihop åt redaktör Persson i Stockholm.
Men vi hörs om inte annat morgon kväll.
Då smäller det på Long Island igen.

Boston – Toronto 1-2 (Slut)
Washington – NY Rangers 2-1 (Slut, övertid)
Detroit – Anaheim 3-3 (Period 3, övertid väntar)
LA Kings – ST. Louis 1-0 (Slutet av period 1)
* * *
Jazzmannen från Dallas – Ribero – avgör alltså 09.24 in i övertidperioden i Verizon.
Helt rättvist, bortsett från första tio i den inledande perioden var ju Caps överlägset bäst ikväll.
Men vilken hockey vi fick se i övertiden, det var ju som i the shootout i ”Heat” med De Niro och Pacino.
Jag satt här, som den byfåne jag är, med öppen mun mest hela tiden.
Men mitt tips är att Rangers håller fortet hemma på Garden på söndag eftermiddag och sen avgör Caps i Game 7 på måndag.
Jodå.
* * *
I The Joe lyckas Detroit, igen, tappa 3-1-ledning precis på slutet och problem är det vi diskuterat tidigare.
Kronwall och Big E kan inte spela HELA tiden – och då kommer det istället in såna här halvfigurer som Brendan Smith och Kindl och då går det förstås inte.
Nu måste de förmodligen avgöra snabbt, annars måste Smith få spela igen och då släcker Teemu lyset i serien.

Boston – Toronto 1-2 (Slut)
Washington – NY Rangers 1-1 (Period 3, övertid väntar)
Detroit – Anaheim 3-1 (Mitten av period 3)
* * *
Äntligen har även serien mellan Caps och Rangers riktigt rödglödgad nerv och intensitet.
Den här sista perioden var roligare än de tre första matcherna tillsammans, ju.
Caps är fortfarande närmast och som ni påpekar, Rangers-spelare som matchas hårdare än Springsteen matchar Wax Weinberg under extranumren börjar knäa.
Det är mycket svårt att se något annat än att det blir hemmaseger.
* * *
Slog förstås över till slutet i TD Garden och det var inte precis så man satt och gäspade åt den avrundningen heller.
Ojvoj.
Kul, envisas jag med att tycka, att det blir mer Stanley Cup-hockey i ACC.
Och här får vi alltså gå på hockey 16.30 på söndag.
Lugubert, var ordet.
* * *
Men Zuke…känns lite som att han plötsligt kan hugga till också.
Kom ihåg det.
* * *
Klart Zäta gör sitt första playoff-mål när det som bäst behövs.
Och just nu – Apfelstrudel!
Börjar se ut som det är dags att tänka Red Bird II för ny flygning till Kalifornien.