Slut, efter drama på slutet.
4-3 till Rangers och 2-2 i serien.
Mer om någon timme eller så.

NY Rangers – Washington 2-2 (Period)
* * *
Momentum hit – och momentum dit.
När Rangers går upp i 2-0-ledning ser det ut som att de tagit över hela serien och gör vad de vill.
Sen får gästerna, från ingenstans, en billig reducering – och plötsligt svänger det som på Monza-banan igen och nu är det ännu en gång Capitals som håller i stekspaden.
Tredje blir nåt att se.
* * *
Ojvoj, Hagge-kagge!
När han kliver in i målprotokollet brukar det bero på att han hållit sig gömd och plötsligt hugger på en retur eller bara finns vid en stolpe.
Nu drar han på ett rungande jävla Zdeno Chara-skott så Holtby står där och undrar när Lucky Luke skrev på för Rangers.
* * *
Jag är övertygad om att Prytzen tänkte ”ikväll håller Henke” nollan – och är han inte vaken drömde han det…
* * *
GM GM – alltså Capitals general manager George McPhee – ser ut ungefär som Linda Blair i ”Excoristen” när det blir 2-0.
Inte helt lycklig.
* * *
Stichy, Nash var rätt fysisk under grundserien men har under de inledande playoff-matcherna fått en hel del kritik för att det sett ut som att han nästan åkt och undvikit att bli tacklad.
Så han kunde använda sin stora lekamen mer, definitivt.
Fan, ibland när han kommer in framför mål och vänder upp ser det ju som när de försöker parkera en långtradare på vändplanen utanför mitt hus – och lika svår är han att stoppa också.
* * *
Men efter Perreaults reducering går lite av det gröna i GM GM:s plågade anlete tillbaka – och nu har den onda demonen lämnat honom helt.
* * *
Iggys ”Lust For Life” i PA:t under en reklampaus.
När fick den musikansvarige här plötsligt SÅ bra smak?
* * *
Gris-Olle II har hållit sig chockerande lugn men en börjar i den här perioden gapa saker om Ovie vi inte kan återge i ett så här familjetillvänt forum (…), så nu känns det nästan som det ska igen.
* * *
Inte helt otippat är det Eminger som står och är velig som a one-legged man in i an ass-kicking contest när Caps kommer in i matchen.
Han bär Bickels mantel med den äran.
* * *
Gris-Olle II:s pumpande adrenalin till trots – Long Island äger fortfarande Manhattan som den i underslafen i en fängelsecell för två äger den i överslafen.
Det är ofattbart att det inte glöder mer här inne.
* * *
Ingen i hela världen kan se så sarkastisk och you’re-kidding-me-hånfull ut som Kapten Ahab-tårtan när han blir inzoomad efter baklängesmål.
Det är som om varje kasse Caps hänger är ett löjligt skämt han inte för sitt liv kan begripa att de får göra.
* * *
Nu gör Bäckis några Elvis-inspirerade karatesparkar i luften under pausen, sen ska ni se att den bra Caps-kedjan också blir bra.
* * *
Jag såg inte varför, så någon få gärna förklara varför Boyle stod och hoppade jämfota av ilska framför linjedomaren efter kvitteringen.
* * *
Övertid?
Omöjligt är det inte.
Men Caps har som sagt stekspaden – eller fjärrkontrollen, det är snarast så det där momentum fungerar – och Rangers måste slå den ur händerna på dem om de inte ska få stryk under ordinarie matchtid.
* * *
Själv kommer jag med en slutrapport när jag kan.

NY Rangers – Washington 1-0 (Period 1)
* * *
Jag tror vi får säga som igår:
Nämen, Pat Bonner…
Holtby gör ju rena Fleury när han försöker vara cool och ska ”frysa” Hagge och på kuppen lämnar kassen så tom att till och med Brad Richards kan panga in en puck.
Ojvoj.
Det var förmodligen inte den visionen han kreerade för sitt inre under den där imitationen före matchen…
* * *
Länge är förstaperren precis så onervig och oelektrisk som vi vant oss vid tidigare under serien, men sen gör den där starka Rangers-kedjan med Boyle och Zuke och Brassard ännu ett riktigt jävla nu-ger-vi-allt-byte och sen tänder det till.
Sista fem är spelet riktigt hett, faktiskt.
* * *
Det är en rätt egenartad dubbelutvisning Ovie och Erat får – och därför något slags poetisk rättvis att hemmalaget inte får någon fjång heller på sitt fem-mot-tre-spel.
* * *
Ja, Clowe gör till sist slutspelsdebut med sitt nya lag.
Men istället sitter Marc Staal på läktaren igen.
Det innebär vad jag kan förstå att det skadade ögat inte pallade för comeback-försöket i måndags.
Illa
* * *
Ovie verkar lite förbannad.
Kanske beror det på den snudd på kronwallska kyss han åker på i början.
Lovar gott gör det i alla fall.
* * *
Nej, det är fortfarande inte riktigt på riktigt här inne.
När det är det rullar ”Let’s go Rangers”-ramsorna runt fullknökade läktarssektioner redan vid värmningen.
Nu ser det ut som vid en vanlig grundseriematch, folk är ute i entréerna och surrar och kommer och sätter sig först när nedsläpp närmar sig.
Kort sagt:
Long Island sopar banan med Manhattan.
* * *
Granvista, gamle vän, kul att se dig igen.
Var har du varit?
* * *
Stämningen är faktiskt lite serielunk även under själva matchen, förbluffande nog.
Det är bara Vezina-mannen längst bak som renderas några riktigt rungande och välförtjänta ramsor.
Däremellan händer det fan att man hör spelarna hojta nere på isen.
Jag fattar inte det här.
* * *
Kör enligt den imaginära naprapatens rekommendationer och står upp på pressläktarens fattigmansbänkrad idag också.
Det är bara så man ser hela isen – utan flint från Jersey mitt i synfältet.
Men faktum är att jag gillar det. Man får en annan, mer vaken känsla – faktiskt. Eller så är det bara den gamla ståplatsnerven från Leksands Isstadion på 70-talet som sprätter till.
* * *
94-hjälten Sergel Zubov har inte visat på Garden många gånger sedan han försvann, men ikväll är han här och blir inzoomad och bejublad.
Även jag nickar lite gillande, för han var precis den typ av back jag alltid älskat.
Sigge Svensson-typen.
* * *
Även Niklas Holmgren och Calle Johansson brukade stå upp när de kommenterade Stanley Cup-finalerna, slår det mig.
Så man kanske borde förstått att det är så det ska göras.
* * *
Det glömde jag berätta senast, slår det mig i en reklampaus.
Yours truly gjorde debut i norska VG med en liten blänkare om Zuccarello och norska förbundets enfaldiga beslut att på grund av ett reklamavtal stänga av honom från landslaget.
Stort.
Det är ju ett känt faktum att man inte kan kalla sig man förrän man publicerat text i VG.
* * *
Erik Nilsson, Elvis uppträdde nästan uteslutande i södern, Vegas och på Hawaii.
Så bortsett från tidiga TV-shower som den superklassiska hos Ed Sullivan blev det bara en riktig konsert i New York.
Och i Europa uppträdde han – aldrig.
* * *
Caps har tappat rätt mycket av ”det” i de två första matcherna, vilket inte minst manifesteras i det faktum att de har två powerplay utan att ens skapa en riktigt smällfet chans.
Nu måste de stegra moppen här, annars står det 2-2 i serien innan aftonen är över.
* * *
Jag förstår att delar av spåret inte alls delar uppfattningen, men jag tycker det är väldigt skoj att Leafs lyckas trilskas lite mer med Bruins.
* * *
Det är uppfriskande att se hur en sån som Oates inte gör nån som helst affär av de konstiga domsluten och således inte heller utsätter sina spelare för onödiga distraktioner.
Titta, Michel Therrien. Så gör man det.
* * *
Ännu har Bäckis en bit kvar till Elvis-nivå ikväll.
* * *
Rättstavningsprogrammet vill ändra Hagge till Kagge.
Mer felaktigt kan det inte bli…
* * *
Om man skulle sänka sin 150: kopp pressläktarkaffe på en vecka?
Ja, det skulle man.

1969 var den sexigaste upplagan av Rolling Stones någonsin här och spelade in klassiska dubbelalbumet ”Get yer Ya-Ya’s Out” .
I mars 1972 utkämpade Ali och Frazer the fight of the century.
I juni 1972 gjorde Elvis sin enda New York-show.
1974 sjöng Frank Sinatra ”Autumn in New York” så tiden stannade.
1978 var Bob Marley här.
1979 kom påven hit.
1992 blev Bill Clinton officiellt nominerad till demokratiska partiets presidentkandidat.
Och idag, 8 maj 2013, spelar New York Rangers och Washington Capitals, Game 4 i sin fjärde playoff-serie på fem år.
Nej, det är GIVETVIS inte en happening av samma kaliber.
Men:
Grejen är att det ändå känns så.
I alla fall för mig.
Trots att den här serien varit so-so är det samma slags förväntningar i luften, samma känsla av att alla spotlights är riktade åt det här hållet, samma lätt overkliga föraning om att vi ska vara med om nånting klassiskt och stort och oförglömligt.
Storvulna ord, sorry – det bara råkar bli så när Stanley Cup-slutspelet varvar upp.
Om ni är med under natten ska jag försöka förmedla åtminstone lite av de förtätade stämningarna…
* * *
Det har varit något rörigt idag, främst för att ett par tvillingar i British Columbia kom med ett oväntat och glädjande besked.
Så jag ber att få förvarna:
Det blir ett kortare intro än vanligt här.
* * *
Den här serien avgörs ikväll, skulle jag vilja påstå.
Vinner Caps är det över – utjämnar Rangers väntar en lång, oviss generalpärs i sju ronder.
Så nu blir det äntligen lite riktigt nerv och spänning här också.
* * *
Det brukar alltid var bedårande vår när Rangers spelar playoff-hockey, men idag regnar det så indiskt monsunartat att jag inte ens lyckas ta mig till herrekiperingen och hämta de salta kostymer jag haft ögonen på sedan slutspelet börjat.
Det är ett omen som kommer få sin förklaring först när pucken släpps, misstänker jag.
* * *
Ingen har kallat någon fet, bug-eyed valross i den här serien, men lite bett börjar det bli i off ice-kommentarerna även i New York.
Efter matchen i förrgår påstod Ryan McDonagh att Ovie såg trött ut.
– När vi gjorde vårt tredje mål stod han ju framåtböjd och bara pustade, hette det.
Den kommentaren har inte landat helt mjukt i Capitals-lägret, to put it försiktigt
Bra.
Mer sånt.
Konflikt och osämja är för playoff vad spenat är för Karl-Alfred.
* * *
Jag är förstås glad att jag hade fel om Sedin-brödernas intresse av att åka hem och spela VM– och borde lära mig att Big Papa Wennerholms magkänsla alltid är ett slags facit – men det oroar mig fortfarande att alltihop på grund av halvdan form slutar med att svensk publik och expertis avfärdar Art Ross- och Hart Trophy-vinnarna som överskattade.
Det vore genuint typiskt.
* * *
Känner mig rentav som en one-legged man in an asskicking contest när jag under förmiddagen fastnar i det bibliska regnet och inte vet var jag ska ta vägen för att inte dränkas.
* * *
Kung Henrik kommer kanske inte vinna i år, det känns som att det är krattat för Bob i Ohio, men ändå:
Det är pretty mäktigt att han nomineras för sin femte Vezina Trophy.
Och by the way:
Kvällar när han fått besked att han ärats på det sättet brukar han göra helt gudomliga matcher.
* * *
Men även om jag nu inte hann till min hemliga klädbutik i Midtown behöver ni givetvis inte vara oroliga.
Är klädd för Stanley Cup ändå.
Har den midnattsblå kavajen, just fixad och insydd av den magiske turkiske skräddaren.
Den kan vara nummer ett nummer ett nu – i alla fall efter den vita, men den avlossas enligt gamla traditioner bara när Red Wings spelar stora matcher.
* * *
Caps-keepern Holtby genomföra sina meditationsliknande pre game-ritualer även på bortaplan och det är lite magiskt att se honom komma ut i hallen strax innan publiken släppts in, gå bort mot kortsidan och ställa sig bakom plexit, precis vid kassen han snart ska vakta, och bara stå och titta i tio minuter.
* * *
I en enda match fick vi njuta av Eken.
Ikväll är han ute och håller på med tjejaffärer.
Under slutspel.
Det har gått på tok med den unge mannen, som mormor skulle sagt.
* * *
Ännu en gång meddelas att Ryane Clowe är såhärnära spela ikväll.
Det vore bra för temperamentet på isen – man jag tror det när jag ser det.
* * *
Efter ännu en afton i ett Nassau Coliseum förvandlat till en sån där urspårad fest i en amerikansk college-film känns det ännu mer angeläget att det blir lite ställ även på de här läktarna.
Det KAN ju vara helt sagolikt här inne. Som när Jagr skulle upp i sin första playoff-match våren 2006. Som under de hårda matcherna mot Buffalo året därpå. Som när hela hallen förenades i det monstruösa ”Can you hear us” visavi Boudreau. Som under konferensfinalerna ifjol.
Så den där riktigt sprakande elektriciteten, den som får varje andetag att kännas som en stöt, borde gå att ladda nu också.
* * *
He he, det går att få även en Wall of Pain att tappa fattningen…
http://www.freep.com/article/20130508/SPORTS05/305080132/1053/sports05?utm_source=feedburner&utm_medium=twitter&utm_campaign=Feed%3A+FreepDetroitRedWings+%28freep.com+%7C+Detroit+Red+Wings%29
* * *
Bylsma byter målis och slänger in Vokoun i nästa match, hör vi från Pittsburgh.
Ja, det är ju inte konstigare än att man går och köper nytt toapapper när sista rullen börjar ta slut.
* * *
Var under en kort kaffepaus mellan samtalen till västra Kanada nere och smygtrampade på isen vid zamboni-entrén och kan upplysa om att ingen behöver sväva i ovisshet om huruvida Knicks spelade borta eller hemma i slutspelsbataljen mot Pacers igår.
Jag har bättre is i kylskåpet hemma i Midtown.
* * *
Brian Boyles säsong började i förrgår, känns det som.
Han var nästan lika mäktig som förra våren – innan Ottawa-Neil tacklade sönder huvudet på honom.
Nu räknar New York, av Post-krönikor idag att döma, att han blir ännu bättre.
Så håll ett öga på den långe i den sextonfaldiga syskonskaran från Boston.
* * *
Det ser i alla fall ut som att Gris-Olle II är laddad ikväll.
* * *
Mike Green stannar längst av alla på isen efter värmningen och skjuter så jag börjar mumla den gamla Brage-ramsan:
Heja grabbar, skjut som satan, genom nätet, ut på gatan.
* * *
Nej, nu rättar vi till slipsen.
Låt oss hoppas att de här två hockeylagen nu skapar samma magi under det välvda taket som Stones, Elvis, Sinatra, Ali, påven, Marley och Bill Clinton gjorde när stod där ute i strålkastarskenet.

NY Islanders –Pittsburgh 6-4 (Slut)
* * *
Sen slutrapport, det här…jo.
Men det blev en del att göra efter Ottawas sudden-visnt och San Joses fullbordade sweep av Vancouver, om man säger så.
Nu är jag så trött att det svider i de gamla blå, men låt mig berätta ett par saker ändå.
* * *
Islanders gör det bra – men Pittsburgh gör det samtidigt dåligt.
De är för bra för att hamna i den här situationen.
Ja, eviga gåtan Flower lägger några riktigt ruttna ägg i den här matchen och måste rimligen ersättas med Vokoun så att det känns lite tryggare och säkrare längst bak – men han har också medspelare som verkar tro att det liksom kommer fixa sig, oavsett om man är riktigt fokuserad eller inte.
– Vi spelar jäkligt dumt. Det är inte de som gör så mycket bra saker, det är vi som bjuder dem på chanser och mål, säger en till synes förbluffad Dogge Murray när han sitter i sitt hörn i omklädningsrummet och saktar rullar av sig strumporna.
Så konstigt.
Om de mötte, låt säga Chicago, skulle de förmodligen göra otroligt mycket bättre matcher.
Men när det i teorin ska gå lättare…detta.
Ojvoj.
* * *
Det spelar ingen roll hur svårt nederlagen svider, hur mycket skit de får och hur mycket hellre de sannolikt skulle sitta längst inne i omklädningsrummens hemligaste environger med handdukar över huvudet.
Bröderna Sedin står alltid raka i stormen och minuterna efter den brutala sweepen mot Sharks utgör inget undantag.
Det har inte ens gått en halvtimme sedan Marleau tryckte in sudden-målet när det tutar till i mobilen och Henrik svarar ”Ring” på sms-frågan om det finns minsta möjlighet att slå en signal en sån här kväll.
Sedan meddelar han visserligen bara att han förstår att frågan om VM måste ställas men att han inte vill ge några besked i media utan ska prata med Mårts själv.
Likafullt:
Den där rakryggade hållningen i de tyngsta stunderna är beundransvärd.
* * *
Eftersom Sid har sin omklädningsrumsplats precis innanför dörren blir det såklart fullständigt kaos när de släpper in media och naturligtvis:
Just som jag, som en av de sista, kommer in för att ta mig bort till Dogge har det kört ihop sig helt och irriterade spelare och materialare som inte kommer ut genom entrén börjar gasta om att vi ska ”get out of the fucking way” och stackars oskyldiga Biffen knuffas rakt ut i skottlinjen av en tjeckisk fotograf.
Varför ska sånt alltid hända just den som är mest angelägen om att inte vara till besvär…
* * *
Nej, jag kan inte tolka Henriks tonläge och får verkligen ingen info off the record – sånt pysslar de inte med.
Men ni vet vad jag tror:
Det blir inget VM för bröderna.
De är ur form och torde ha väldigt begränsat intresse av att komma hem och få höra hur överskattade svensk expertis tycker att de är.
* * *
När jag lite tidigare har Erik Karlsson i luren håller han just på att ratta ut ur spelargaraget på Scotiabank och mitt i en mening avbryter han sig.
– Men vänta…det står en tjej och gråter här.
Sedan vevar han ner rutan och allt man hör är ett hysteriskt om ”oooh….Erik Karlsson! Erik Karlsson! Please can you sign this”.
Och sen är det bara skriiiiin några sekunder.
– Hörde du, frågar han nästan förskrämt.
Ja, ha ha, jag hörde.
Svenska backstjärnor orsakar Justin Beiber-hysteri, hann rubrikmakaren i mig tänka också.
* * *
Och när alla andra schasas undan från Sid är det en, som på hans initiativ, får sätta sig ned på bänken intill och prata lite mer avslappnat och kamratligt.
Varpu.
Så har det varit i flera år.
Världens bäste väljer sina favoriter med omsorg, kan man konstatera.
* * *
Den bladdrande Bieksa-pjäxan avslutade säsongen med en riktigt dum crosschecking och på den utvisning som följde kvitterade Sharks det som fram till dess sett ut som en hyggligt Canucks stabil 3-2-ledning.
Så går det när man fokuserar på fel saker.
* * *
Gör min debut i Islanders omklädningsrum och det ser inte riktigt ut som hemmalagens kabysser brukar se ut.
– Nej, du har sett större va, flinar Ullabulla.
Verkligen.
Men i gengäld är det avlånga rummet de passionerade Long Island-kidsen bor i desto mysigare.
* * *
Daniel Sedins boarding-utvisning innan Marleus sudden-mål blev ännu mer förödande, men excuse me – det var ruskigt hårt dömt i en övertidsperiod i ett Stanley Cup-slutspel och nog verkade det som att domaren blåste först när publiken började gasta?
* * *
Nu ska vi försöka sova några timmar, sedan är det morgonvärmningar på Garden igen.
Det här är livet!
Vi, vi hörs igen när de släpper pucken i samma hall framåt natten.
Tills dess – några bilder från den gångna veckan, på bland annat arga tanter i Verizon, den vackra tunnelbanan man får ge sig ner i för att komma till Capitals lugubra träningsanläggning och korridoren bakom pressläktaren som får Nassau Coliseum att kännas som en Viking Line-färja.

Can you believe this shit?
Flower sölar in en skitpuck till i slutet och Islanders vinner med 6-4.
In med Backlund!
Om någon är vaken kommer nåt litet slags slutrapport när jag är tillbaka på Manhattan

NY Islanders – Pittsburgh 3-3 (Period 2)
* * *
Ni minns Staffan Linderborgs klassiker i VM-krönika från 1994, va?
”Nämen Pat Bonner. Nämen Pat Bonner”. Nämen Pat Bonner”.
Jag ber att få travestera:
Nämen Marc-Andre Fleury. Nämen Marc-Andre Fleury. Nämen Marc-Andre Fleury….
Han ser ut som han ligger på isen och letar efter kontaktlinserna när Okposo på nåt jävla sätt lyckas valla in kvitteringen från bakom kassen när en och en halv minut återstår.
Och plötsligt är det som gästerna såg ut att ha tagit kommando över match igen.
Nämen Marc-Andre Fleury…
* * *
I övrigt har det sett ut som i de två närmast föregående matcherna.
Det sprutar desperation och glöd och passion om Islanders-spelarna – och först när de gör mål verkar motståndarna komma ihåg att, just ja, det är slutspel och vi är ett jävligt bra lag och så går de upp och prickar in ett par puckar.
Men det räcker inte. Inte nu, inte i The Stanley Cup Finals.
* * *
Penguins-fansens tålamod med Fleury har varit beundransvärt genom åren, men – nu tar det väl snart slut?
In med Backlund!
* * *
Nä, Islanders överlever faktiskt Penguins första powerplay.
Det andra med.
Men så använder inte Bylsma monsteruppställningen heller. Paul Martin och Kunitz går in istället för Letang och Neal. Och det är klart, då går det ju inte…
* * *
”Princess Crosby”, heter det i ramsan de försöker störa världens bäste med idag.
Vad ledsen han ska bli.
* * *
Det hade man inte riktigt koll på – med jämna mellanrum håller en producent upp skyltar för tv-kommentatorerna med statistik och bra saker att säga.
Fan, så vill jag också ha det.
* * *
Låter som att det kanadensiska inbördeskriget slutar med en game 7 i Bell Centre på måndag.
Det lär inte bli lätt att få ackreditering då, men om…tiodubbel ojvoj.
* * *
På något sätt värmer det att se att Penguins GM Ray Shero, på grund av bristen på luxuösa loger, får sitta och trängas med oss andra här på rangelläktaren.
Demokrati liksom.
* * *
Julia, nattens drottning, vilket privilegium det är att ha dig med i live-sändning!
* * *
Nabby, däremot, är fin.
Och jag kan inte låta bli att tänka på att han kunde ha stått i Red Wings om inte Garth Snow helt fräckt brutit mot de oskrivna reglerna.
Undrar om Jimmy Howard också tänker på det.
* * *
Övertid igen?
Mig skulle det inte förvåna.
Nu:
En rookie-dator för en kopp kaffe…

NY Islanders – Pittsburgh 1-1 (Period 1)
* * *
– This is playoff hockey, säger en belåten Varpu efter bara fem minuter.
Japp.
Det går rasande fort, det smäller hela tiden och spelarna är beredda att köra rakt genom sargerna för att få minsta fördel.
Jag ber att få high-fajva hela världen.
* * *
Islanders går ut stenhårt idag också och ser ut att vara lag det som vill mest – och de lyckas gå upp i 1-0-ledning igen.
Problemet är bara att Penguins inte behöver vilja lika mycket för att hålla jämna steg, så The Real Deal Neal kvitterar tämligen omgående – utan att de tycks anstränga sig alltför mycket.
* * *
I sanning – Nassau är en jumpin’ och rockin’ och shakin’ tryckkokare i dag också.
Tidvis är det sån aplomb i ”Let’s go Islanders”-ramsorna att man tappar andan.
* * *
Men intrycket att Pens inte vill lika mycket kan vara en synvilla också; det ser kanske bara ut så för att de under motståndarnas ursinniga vilda-gorillor-forceringar försöker vara kalla och lugna och behärskade.
De förefaller i alla fall bättre förberedda på den inledande anstormningen.
* * *
Vad var det för utflykt Nabby gav sig ut på när Neal kunde dunka in den från kanten? Skulle han ut och plocka blommor? Han lämnade hela kassen öppen. Det verkar inte vara någon bra idé.
* * *
Däremot är det förstås jävligt osmakligt att hemmafansen jublar och skanderar hånfulla ramsor när det ser ut som att Crosby återigen får pucken i ansiktshöjd och gör sig illa.
Otäck pöbelmentalitet.
* * *
Den som, host host, tycker att Devorski och O’Hallaran gynnat Penguins i den här perioden, kan ju räcka upp en hand – och samtidigt bevisa sin bristande verklighetsuppfattning…
* * *
Nej, jag är rädd att publiken inte betett sig på bättre vis mot skadad Sid någon annanstans – allra minst inne på Manhattan – men det gör inte fasonerna mer anständiga.
* * *
Svår matchstart för bloggen.
MSG-reportrarna ska göra sin ståuppa inför första nedsläpp precis där vi sittter så vi får snällt ställa oss bakom läktaren och vänta medan en kameraman i princip sitter på rookie-datorn.
Det är som om Malkin – inga jämförelser i övrigt – skulle få inleda utan skridskor.
Typ.
Nej, vilken dålig jämförelse, men, äh, ni fattar. Jag blir lite störd…
* * *
Eken FÅR åka med, tro inget annat. Men Long Island ligger för långt bort från Balthazar för honom, pressläktaren i Nassau är för obekväm och maten i pressloungen för dålig.
Han bara rynkade på näsan när jag frågade igår.
* * *
Det är nästan så jag törs slå vad:
Penguins gör mål i sitt första powerplay.
Om de nu får något….
* * *
Ja, John J, det tänkte jag också – det skulle vara Yellbear Hjalmarsson som tar fyra titlar då.
* * *
Ullabulla slog en fin genomskärare under de första minuterna. Hoppas Capuano noterade. Man ska använda smålänningar såna här kvällar.
* * *
Jaha, nu är det där fancy kaffet slut också.
Och låter precis som Roland Mattsson i första Sällskapsresan när jag säger:
– Jaha, det vara bara det som fattades!
* * *
Då åker vi igen.
Det händer nåt spektakulärt nu, har jag en känsla av.

Back on Long Island!
Med hjärtat bultande av förväntningar och upprymdhet.
Scenerna här i söndags eftermiddag hör till de häftigaste, mest omtumlande och häpnadsväckande jag upplevt under mina år i den här egenartade cirkusen.
Hela plåtburkan skakade och rockade ju – en halvtimme innan spelarna kom ut för uppvärmning!
Får vi bara uppleva hälften så sprängladdad atmosfär ikväll är vi garanterad en fantastisk kick.
Vi har väl några sköningar med oss i den svenska vårnatten?
I så fall ska jag göra mitt bästa för att förmedla den kicken så att den känns också i de rum där ni sitter och tittar.
* * *
Det låter som att även James Neal och Brooks Orpik spelar ikväll,
I så fall får vi för första gången nånsin se den nästan ofattbara 2013-upplagan av Penguins i dess fulla glans.
Motståndarna borde gömma sig under täcket – ett mer stjärnspäckat och komplett lag har inte uppträtt i Stanley Cup sedan Wayne Gretzky var ung.
Men kidsen från Long Island låter sig inte skrämmas . Antigen är de för unga för att förstå att det ska fladdra i magen när man går upp mot genier eller så har de bara solida självförtroende av naturen.
– Vi vet vad alla andra tror, men vi är övertygade om att vi kan vinna den här serien. Det var vi från början och det är vi fortfarande, säger Josh Bailey, en av den här bloggens stora favoriter.
Det är en djärv och beundransvärd inställning och den har ju tagit ungbloden längre än någon hade kunnat föreställa sig.
* * *
Det bor uppemot 20 miljoner i New York-området och idag var allihop ute på Long Island Expressway och körde.
Kändes det som.
Efter tre på vardagseftermiddagarna är den här säregna ön verkligen bara en enda stor parkeringsplats.
* * *
Jag säger det igen:
De som börjar klaga och gnälla och snacka skit under slutspelsserier förlorar alltid.
Det borde Bieksa-pjäxan ha varit medveten om innan han gick ut med anklagelserna om att Sharks filmar – vilket för övrigt är något övermaga att höra från just det hållet.
Så höll ju han och lagkamraterna på under finalen 2011 också och det ledde bara till misär. Fan, Luongo satt ju till och med på en presskonferens och jämrade sig över att han inte hade fått något beröm av Tim Thomas. Då sätter man själv på sig förlorarens dumstrut.
Håll käften och spela – det är så och bara så man når framgång i Stanley Cup.
* * *
Jag hade dock självaste Varpu med mig i kärran ut genom Midtown Tunnel idag, så efter ett tag kunde jag styra ut i carpool-filen och sitta och skratta gott åt ensamförarna ute i den den stillastående kön.
Ibland är det väldigt bra med finska vänner!
* * *
Men hur sturska Josh Baily och hans unga vänner i Islanders omklädningsrum nu är utåt gissar jag att de sväljer hårt när de tänker på vilken PP-uppställning Bylsma kommer att aptera när han nu – förmodligen – har alla alternativ till hands.
Crosby.
Malkin.
Iginla.
Neal
Letang.
Holy helvetet.
Att ta utvisningar under de förutsättningarna är inte mer rekommendabelt än att klappa grizzlybjörnar, blanda flugsvamp i lunchsalladen eller åka bil med Lasse Anrell.
* * *
Att skriva namnet Luongo känns numer lätt vanskligt.
Häromdagen ändrade rookie-datorn det utan mitt godkännande till Lungsot, vilket gladde redaktörerna hemma i Stockholm nåt oerhört.
Själv konstaterar jag att Canucks-målisen haft bättre dagar, men SÅ dålig är han inte…
* * *
Beslutet att alls lämna holken i Midtown idag var inte alldeles lätt. Det innebär ju att jag missar fjärde fältslaget i det kanadensiska inbördeskriget – en slutspelsserie som egentligen känns lika omistlig som säsongspremiärerna av Sopranos brukade kännas.
Men live är ändå live och doften av axelskyddssvett i omklädningsrummen efteråt beroendeframkallande.
Så här är vi ändå.
Dessutom kommer ju ni hålla mig ständigt uppdaterad med färgstarka rapporter från Scotiabank, eller hur?
* * *
Men vem vet, Bylsma kanske slänger in Dogge Murray i numerära överlägen istället.
Han visade sig vara rena Erik Karlsson i söndags.
– Ja, jag träffar ju kassen nuförtiden, som han glatt flinande konstaterade efteråt.
* * *
Det där med tailgating är inget Islanders-fans ägnar sig åt endast under helgeftermiddag.
Även idag pågår högljudd grill- och Budweiserhävarfest när vi svänger in på den väldiga parkeringen.
– Grejorna dom äter…ugh, säger Varpu.
Jag tycker det ser gott ut, jag…
* * *
Dogge gjorde förresten intervjuer efter förra matchen i bar överkropp och om någon till äventyrs trodde något annat kan jag meddela att han…ja, hur ska vi nu beskriva det här utan att låta som vi har en crush…men, ja, där finns absolut ingenting annat än jävligt hårda muskler.
* * *
Å andra sidan får de där tailgating-deltagarna vad mig anbelangar äta cockerspaniel om de vill.
Bara de fester intensivt och ställer till med samma läktarparty igen.
* * *
Den kvicka skridskoåkningen och de halsbrytande spelvändningarna.
Det är det Islanders lever på och de detaljerna vet pingvinerna vid de här laget att de måste hantera på ett smart sätt om den här serien inte ska vara kvitterad när kvällen är över.
Men att veta och att göra är två olika saker, ibland går det så satans fort att ingen helt enkelt hänger med – som när Okposo med gudomliga briljans tog emot pucken under sitt friläge i söndags.
* * *
Något geni har sedan i söndags klampat in i Nassaus lilla pressrum och ersatt de vanliga old school-bryggarna med något slags högteknologiska vidunder och plötsligt måste man vara civilingenjör för att hälla upp en kopp kaffe.
Sånt kan göra Kapten Haddock av den fredligaste bloggare.
* * *
Mycket hänger på Flower också.
Han måste ha en bra kväll när Tavares och de andra passionerade, oförvägna kidsen gör säsongens bästa match.
Det har han som bekant ibland – och ibland inte.
* * *
Koden till pressläktarens internet är 1980818283.
Det är verkligen heliga årtal i den här hallen – och tänk att Stefan Persson och Anders Kallur var med och spelade hem alla fyra titlar.
Det är ett snudd på oslagbart svenskt rekord de delar med Lidas och Homer.
Oslagbart?
Ja, i alla fall om man ser till nu aktiva. Säg mig vilka andra som under överskådlig framtid kommer att vinna Stanley Cup fyra gånger?
* * *
Ullabulla är i alla fall med på värmningen.
Bra.
Hoppas han får spela lite mer ikväll också.
* * *
Om jag skulle låta smartare än vanligt ikväll – inte så svårt i och för sig… – ska ni inte bli alltför perplexa.
Det beror på att jag råkar sitta precis bakom MSG:s kommentatorer – och dessutom har Kenny Alberts snett framför – och hör allt de säger.
Då kan det bli lite studs även i analyser från en som egentligen bara är hör för ljuden och känslorna och dofterna…
* * *
Och jodå – James The Real Deal Neal är även han ute på isen under värmningen.
Pingvinernas marsch kan börja.
* * *
Det här blir nu en frapperande oviss serie – eller så avgörs den.
Nåt säger mig att vi vet rätt snart.
Have fun – och spruta kommentatorsspåret fullt.

NY Rangers – Washington 4-3 (Slut)
* * *
Vad mysig Brad Richards ska ha känt sig när han med mindre än två minuter kvar fick sätta sig i utvisningsbåset på grund av den där väldigt onödiga höga klubban i ansiktet på Ovetjkin.
Precis som jag var han förmodligen helt övertygad om att Caps skulle kvittera då och att sen skulle bli syndabock av rena Staffan Tapper-kalibern.
Men uh-uh.
Inte ens Mike Green lyckades dunka in en puck – och fick inga riktiga lägen heller.
Kanske var det som Oates sa efteråt:
– We got too cute in that powerplay.
Nu är det hur som helst serie av det här och det känns ju lite kul.
* * *
Jag konspirerade aldrig med Per-Åke för att få pussa Monika Fredin den där gången för 32 år sedan, främst för att jag inte hade någon hundring – och jag går inte ut och tar några järn med Eken ikväll heller, främst för att jag inte har någon ork.
Men snart börjar jag citera Jack Nicholson i ”The Shining”:
All work and no play makes Biffen a dull boy…
* * *
”Hillen är killen”, har jag redan bestämt att vi ska ha som rubrik när han ser ut att ha tagit den här matchen till övertid.
Men så kul ska vi inte ha det.
Hans mål ges till Beagle och dessutom blir det ingen övertid alls.
* * *
Vilken jävel på att jag anka han blivit, youngblood Gustav Nyquist.
Det är ju han som ser till att det blir sudden-vinst ikväll också, med sin dödsföraktande dykning mot Hiller i mål.
– Ja, hela kedjan med Jocke Andersson och Brunner och ”Gus” har varit fantastiskt bra, säger Zäta på telefon från Michigan lite senare.
Gus?
Grymt smeknamn – med historisk tyngd, dessutom. Svenska NHL-proffs som kallas Gus brukar det ju gå bra för.
* * *
I tredje gör jag sällskap med Eken och står jag också, som ett annat fall för ortopedkliniken.
Rätt trevligt faktiskt…
* * *
I flera år Capital-spelarna talat om att de måste lära sig att stänga slutspelsserier och nu var det tänkt att de för första gången skulle skaffa sig en mer eller mindre ointaglig 3-0-ledning och slippa hålla på och grinda i sju matcher.
Men historien envisas alltså med att upprepa sig.
Nu får de ligga i sina luxuösa rum på Trump Soho och vrida och vända på sig och fundera över hur jobbigt det blir om Rangers går och utjämnar det här på onsdag.
Synd på så eminenta sängar.
* * *
Presskonferensen med Kapten Ahab flyter på rätt bra, han verkar knappt ens irriterad och svarar utförligt på de flesta frågor och det känns därför lätt överrumplande när han mitt i en mening plötsligt vänder sig till PR-mannen JR och kvider:
– Can you please take me away from here?
Jämngrått och tråkigt blir det aldrig med Rangers-coachen.
* * *
Vi på bonnbänken har precis enats om att Rick Nash är en grundserieattraktion och inget annat när han får fram den rätt så lysande passningen till Derek Stepans avgörande mål.
Så nu får han väl en chans till att bevisa att han är något mer.
* * *
Det brakade till ordentligt på slutet, men långa stunder saknades den riktigt elektriska Stanley Cup-känslan på läktarna ikväll.
Long Island-Manhattan 5-0 so far, utan tvekan.
* * *
Hur kunde Blue Jackets släppa den här John Moore-grabben?
Han är ju Rangers QB i PP plötsligt – och för att vara, what, 22 år, helt majestätisk i den rollen.
* * *
Titta, nu hinner Apfelstrudel tillbaka.
Men det är inte därför jag tror att Red Wings faktiskt kan vinna den serien mot Ducks.
Det bara känns så, i största allmänhet.
* * *
Stepan, som till vår belåtenhet gjorde en Ovetjkin och hoppade in i plexit efter sitt avgörande mål, är väldigt rar när han talar om backkollegan Staal efteråt.
– We all adore Marc Staal. I know it sounds cheesy, but that’s the way it is.
Åååh…
* * *
Jag anser själv att jag gjorde min sämsta match i slutspelet i natt och ska därför egentligen inte klaga på några spelare utan bara be om ursäkt.
Oklarhet kring placering i laget (ja, på pressläktaren) är en förklaring, onödigt långa byten flera dygn i rad en annan…
Men som dom säger:
Det bästa med playoff är att man snabbt får en chans.
Så i morgon skiter jag i träningar och värmningar och tar en grundlig sovmorgon i stället.
Sen kör jag raka vägen till Long Island.
Vi hörs därifrån – med nytt bränsle i tanken.