Minnesota – Chicago 3-2 (Slut, sudden)
* * *
Där gick det fort.
Och det var inte alls någon Kane inblandad, det var Zucker som vräkte in 3-2 för Wild.
Kul – framförallt för vår kommentatorsspårsstammisen MN Johan, det var han värd tycker jag.
Nu ska det bli ingenting annat än svinkul att se det kanadensiska inbördeskriget i Scotiabank PPlace.
Är ni med?
Jag hoppas in här i första pausen.

NY Islanders – Pittsburgh 4-5 (Slut, sudden death)
* * *
Kommer hem och kraschar i soffan som en Wild-femma framför kassen när Hawks börjar trycka på i slutet.
Det är inte bara sömnbrist, det är utmattning efter den sanslösa urladdningen där ute på ön.
Vad som än händer i fortsättningen av årets slutspel ska jag aldrig glömma den här magiska eftermiddagen.
* * *
Ah, Wild.
Dom går ju upp i ledningen och har en seger inom räckhåll,
Men på slutet dom bara i från sig och man bara sitter ju och väntar på att det ska smälla.
Så kan man inte göra mot Hawks.
Nu är jag rätt övertygad om att den här serien inom en mycket snar framtid står 3-0.
* * *
Nä, Crosby filmar inte. Han driver på så hårt mot kassen att de helt enkelt måsta stoppas honom.
Så fixar man en utvisning med schyssta medel.
* * *
Ska bli intressant att se hur länge NBC hänger kvar om övertiden i Xcel blir långvarig.
Risken är mycket stor att någon programchef går in och bryter för tittarsuccén ”The Voice” vid sju – och då får NHL stå där och se ut som en amatörliga igen.
* * *
Dogge är själv lätt förvånad över att det där svepande handledsskottet gick in.
– Jag brukade aldrig göra mål på Nabby ens på träning. Nu blir han inte glad…
Å Andra sidan:
– Jag får fler chanser, och mer tid, när jag lirar här. Killar som Malkin och Sid drar på sig så mycket uppmärksamhet från motståndarna…
* * *
När festen slutar i förlust kan en parkeringsplats där det pågått tailgating se rätt dyster ut, ber jag att få meddela.
* * *
När bloggen lämnar omklädningsrummet sist av alla – det blir lätt så när man står och bladdrar med Dogge – ligger Sid på rygg med benen brett isär i nåt slags stretching-övning.
– Hej du, säger han.
Jo, hej du.
En lätt sällsam scen.
* * *
Kane.
Han kanske inte gör sudden-målet nu, men han spelar fram.

Japp, Pens får PP – då är det avgjort direkt.
Kunitz, tror jag bestämt.
Mer kommer sen från Manhattan.
Klassisk match var det.

NY Islanders – Pittsburgh 4-4 (Period 3, övertid väntar)
* * *
Undrar om man ska dra nu, så man slipper trafiken…
Ho ho – inte.
Vilken jävla match det här är!
Islanders är ju rena USA mot Sovjet i OS 1980.
Dom ska inte kunna hämta in 4-2-underläget, men gör det alltså ändå – på ren vilja, passion och energin de får från den här sataniskt underbara publiken.
Så:
Ett övertidsdrama med klassikerpotential väntar.
* * *
Nu är frågan:
Har Islanders en ny Volek?
Skulle kanske vara Ullabulla då.
Fast som han skjuter skulle det inte förvåna om det är Dogge Crankshaft som avgör.
Han har ju en i kryssribban precis här i slutet.
Vad har karln gjort, hittat motsvarigheten till Benny Guldfots fotbollsdojor?
* * *
Samtidigt är det fan klent av Penguins att tappa det här också.
Jag vet inte om de är naiva, arroganta eller bara tror att allt på nåt sätt ska ordna sig så fort Sid är med, men snart kan man slå fast att de inte är nåt vidare på att spela slutspelshockey – i all synnerhet inte mot förment sämre motstånd.
* * *
Draget här inne…jag tänker inte ens göra ett försök att beskriva det.
Men kul har vi, jävlar anamma.
* * *
Ja, Tavares skott är bra – men Flower ska ta det i det läget.
* * *
Den bästa eftermiddagen på Long Island på några decennier fortsätter inom kort.
Gå ingenstans…

NY Islanders – Pittsburgh 2-4 (Period 2)
* *
Crankshaft!
Likt en annan Bobby Orr kliver alltså Dogge Murray fram och avgör – förmodligen – den här matchen en rökar rätt i krysset bakom kompisen Nabby.
Jag som satt och tänkte att det här börjar kännas som en rätt normal match…
* * *
Nu seglar zeppelinaren förbi så nära att jag skulle kunna sträcka mig ut och ta på den.
Varför gör jag det inte?
* * *
Men det VAR verkligen en mer normal period fram till Douglas McInnis laddade bössan.
Tajtare, mer strukturerad, mindre lössläppt.
Men Isles försöker och vågar och tar för sig i Pens zon, trots trängseln, och det imponerar.
* * *
Jag hoppas att morfar, Lasse Björn, kan se matchen och sitter hemma och skrockar glatt åt vad barnbarnet ställer till med på den legendariska Nassau-isen.
* * *
Hemmaspelarna verkar ha hört talas om att det går att få Malkin ur balans och går hårt honom.
Men hittills har han, smart nog, inte låt sig nobbas.
* * *
Finast är hur glada alla andra pingviner helt tydligt är över att just Dogge får sätta den där pucken.
Han har, snabbt, blivit en älskad lagkamrat här också.
* * *
Det är upplyftande att se namnen Johan Sundström, John Persson och Anders Nilsson bland du strukna i lappen med laguppställningar som delats ut här på rangelläktaren.
Det betyder att de plockats upp från Bridgeport och i alla fall får se den här festen.
* * *
Man kan vara helt övertygad om att även de Sharks-spelare som sitter och kollar jublade när fyran satt.
* * *
Jag har inte hört ett enda ”Rangers sucks” på hela eftermiddagen.
That’s a first – oavsett lag på besök.
* * *
Det är några heroiska Penguins-fans här också, det hörs när gästerna gör mål och öborna för några ögonblick tystnar.
Men i övrigt dränks deras röster i den konstanta väggen av vrål här inne.
* * *
Ullabulla får begränsat med istid.
Det borde Capuano ändra på nu.
* * *
Jaså, Engblom står i Isles bås?
Humor.
Ännu mer spektakulärt är dock att Penguins hittat plats åt Vokoun i sitt bås.
Reservmålvakten brukar ju få sitta på en stol vid spelargången – och som bloggen kunde berätta häromveckan slutar det ibland med skabrösa skandaler.
Kanske är det just på grund av den juicy storyn Pens tränger ihop sig, Vokoun är nog lite ladies man.
* * *
Nätet i Coliseum är tyvärr också från Tomas Jonssons tid, så det är lite fördröjning på saker och ting idag
Sorry för det.
* * *
The Clash och ”Train in Vain” i pausen!
Fina, fina Nassu Coliseum.
* * *
Det är som det är med gamla gubbar, nu måste jag verkligen försöka vrida mig ur det här skruvstädet.
På tisdags smörjar jag in mig i konsistensfett innan jag styr ut på Long Island Expressway.
Slutrapport är inte att hoppas på förrän jag återvänt till Manhattan – men då blir det å andra sidan korresoffablogg från de sena matcherna också.
Okej?

NY Islanders – Pittsburgh 2-3 (Period 1)
* * *
Vilken saga det här är – i tolv-tretton minuter.
Som Nabby, Islanders målvakt, beskrev Kanada i OS-kvarten för tre år sedan.
– De kom ut som gorillor som just släppts ut ur en bur…
Just så uppträder Islanders i inledningen av de här sanslösa matchen också – och går upp i sensationell 2-0-ledning.
Sedan drar de, något orutinerat, på sig en dubbelutvisning och då är det kvitterat innan någon hinner blinka.
Och så hinner Crosby, efter en lika typisk som magnifik forcering upp längs högerflanken, spela fram Dupuis till ett ledningsmål också,.
Nu blir det mycket svårt för hemmalaget, men vi kommer aldrig glömma gorilla-inledningen…
* * *
Jag ber Nassau Coliseum om ursäkt för allt elakt och hånfullt jag varit korkad nog att kläcka ur mig i den här bloggen genom åren.
Idag, när det är knakande fullsatt och allvaret stort och entusiasmen lika hysterisk som på en Justin Beiber-konsert, inser jag att det här är ligans bästa – inte sämsta – arena.
Det blir sånt våldsamt tryck, sån elektrifierad nerv, att man liksom inte kan sitta på stolen, utan att riktigt styra det själv står jag halvt om halvt upp hela tiden.
Och för motståndarna måste det vara lika jävligt att komma hit som det förr var för allsvenska lag att komma till Vångavallen i Trelleborg.
Trångt och obekvämt och vint och snett och till och med lite mörkare än det brukar vara.
Och så den HÄR publiken, tätt inpå, som ett gläfsande monster rätt upp i fejset!
Det syntes tydligt på Penguins i början av den här perioden, de var helt klart tagna.
Åh, jag är avundsjuk på mig själv som vet att jag ska hit på tisdag igen!
* * *
Crosby, Malkin, Iginla, Letang, Kunitz…
Ja, man kan skrämma barn med Penguins powerplay även när en sån som James Neal är skadad.
Men tänk när han OCKSÅ är med…
* * *
Nu är jumbon i Nassau inte mycket större än min tv hemma i vardagsrummet och dessutom sprakar det oroväckande i högtalare som inte tycks ha bytts sedan Tomas Jonsson var kung på Long Island, så allt går inte riktigt fram men de har ändå ett schysst old school-intro kring temat ”Rock this barn” och ditot ”Believe”, ljudsatt med ”Hells Bells”.
De kunde ha klämt in lite mer historiska bilder bara – inte minst på Volek.
Hans namn borde väl gnuggas in i pingvinnäbbarna.
* * *
Det enda som skulle kunna rädda eftermiddagen åt Isles nu är Fleury.
Han har mycket konstigt för sig han.
* * *
Ni som ser – var har NBC gjort av sin rinkside-reporter idag då?
Mellan båsen den här hallen finns fan inget utrymme att stoppa in nån McGuire i, de får ju inte ens plats med reservmålvakten.
* * *
Det jublas till och med lite extra när Marty Reasoners namn läses upp bland strukna Islanders-spelare.
Hm…
* * *
Det är ju liiiite roligare att titta än i Washington igår, om man säger så…
Överhuvudtaget:
Hur det här än går, och mycket lite tyder förstås på nåt annat än att de får packa trunken om några dagar, ska Islanders och Capuano ha ett stort tack för att de verkligen vill spela hockey och anfaller och underhåller.
Det är det inte alla lag, och coacher, i New York-området som gör,
* * *
Det svider lite att Tyler Kennedy – min Niklas Eriksson i Pittsburgh – inte får lira.
Är hans era över nu?
* * *
Vad de här galna fansen möjligen också kan hoppas på är att Penguins ännu en gång slappnar av och att Islanders gör en Flyers i de kommande perioderna.
För underhållningsvärdet vore det inte dumt.
* * *
Nu sitter jag där jag sitter, inte ens en kaffe är värd blickarna jag skulle få från bänkgrannarna om jag försökte krångla mig ur vårt gemensamma skruvstäd en gång till.
Men ni kan väl ta en kopp åt mig hemma i Sverige så det känns som det ska?

Holy ground..
Vigd jord.
Mark smord av Lord Stanleys ande.
Det är sån vi sitter på idag.
Så har jag aldrig tidigare uppfattat Nassau Coliseum – det har ju mest känts som en förvuxen Gyllerinken utslängd på en åker, för omodern och liten och bökig för glamorösa NHL.
Men när det nu, plötsligt och oväntat, är dags för första slutspelsmatchen i hallen sedan 2007 samlas gamla spöken och änglar runt den gistna plåtlådan och i ett slag får hela trakten en ny, gnistrande lyster.
Det var ju här sådana som Mike Bossy, Denis Potvin, Bob Nyström, Anders Kallur och Stefan Persson i 80-talets början tog fyra titlar i rad och skapade en av det moderna NHL mest magnifika dynastier och en sån här dag flaxar historiens vingslag helt enkelt så kalufserna står som glasstrutar på oss.
Det är ett privilegium att få vara med om.
* * *
Bilresan hem från DC igår gick fint, tackar som frågar
Jag höll visserligen på att somna någonstans i norra Maryland, men efter tre snabba koppar kaffe och en flaska 5-hour Energy på ett Waffle House i skuggan av Delaware Memorial Bridge var jag lika pigg och snabb och obönhörlig som Chicago Blackhawks powerplay resten av vägen.
* * *
Vad gäller nutid trodde man ju så sent som i onsdags att man skulle få åka hit och bevittna blott en likvaka.
Penguins var lika överlägsna Islanders i första matchen som Lennon & McCartney hade varit Kenneth & The Knutters i en låtskrivartävling och tanken att kidsen från Long Island skulle kunna vinna en enda period i den här serien föreföll helt grotesk,
Men de växte ju upp snabbare än genmanipulerade grödor och lyckades inte bara skrälla i Game 2 – de visade att de faktiskt fattade hur slutspelshockey ska utövas.
Nu blir det här istället en hyperintressant match.
Jag menar, om de vinner igen…vad händer då?
* * *
Att följa Bruins-Leafs och, framförallt, Red Wings-Ducks på satellitradio under the ride längs Jersey turnpike var en mäktig old school-upplevelse.
Som back in the day när svensk tv visade just ingenting och man alltid hade radiosporten inrattad och fick måla upp sina egna bilder till kommentatorernas ordspräckade referat.
Det blev betydligt vackrare matcher än vad sammandragen på NHL Network senare visade att de var i verkligheten…
* * *
Men visst. Penguins ställde till det för sig själva i fredags också.
Tvärtemot vad Dogge Murray hade rekommenderat glömde de bort att de inte vann första matchen i första hand på skicklighet utan för att de jobbade stenhårt från första till sista byte.
Istället uppträdde de som i de sämsta matcherna mot Flyers ifjol och faran med den sortens halvmesyrer till insatser come playoff time trodde man ju att de hade lärt sig vid det här laget.
Sanningen är fortfarande att Pens ska köra över det unga, oerfarna lagt som bor här.
De är så mycket bättre.
På alla punkter.
Men de måste slita för det – hårt.
* * *
Den där jävla Apfelstrudel…
Han kan ha fuckat upp hela Red Wings slutspel när han hoppade in i Toni Lydmans huvud igår – för hur mycket medspelarna nu än försöker skydda honom var det en riktig ful tackling och den kommer att bestraffas med flera matchers avstängning (om inte börjar jag nästan tro på konspirationern om Shannys Detroit-sympatier…)
Det fanns skäl att till att jag en gång döpte om den mannen till Abdelfucker.
* * *
James Neal tränade äntligen med Penguins i går.
Men istället vilade Malkin – oklart varför.
Ska vi aldrig nånsin få se Penguins 2013 – i alla fall på papperet ett av de lag i modern NHL-historia som haft mest stjärnglans – i komplett skepnad?
Det känns som man blir lite bedragen varje gång…
* * *
– Wow, ska du till kyrkan, hojtar dörrmännen när jag sveper förbi i beige, glansig kostym och hyggligt matchande slips redan vid halv nio på morgonen.
De är inte riktigt vana vid att se mig den tiden på söndagsmorgnar – allra minst i sån utstyrsel – och börjar nästan applådera.
Och svaret lyder:
Ja, det skulle man kunna säga.
* * *
Det får väl betraktas som helt officiellt nu:
Blues-Kings och Canadiens-Senators är den här slutspelsrundans två överlägset bästa serier.
* * *
Islanders-fansen har väntat länge på den här dagen och att köra in på parkeringen utanför Nassau på förmiddagen är att köra rakt in i ett party
Det pågår tailgating monumentale där ute. Vid nästan varje bil har det dukats upp med grillar och öltunnor och stora bergsprängare och det tjoas och sjungs och tutas och viftas med flaggor och alla är glad och taggade och jag får highfajva med åtminstone tio främlingar på vägen mot pressingången.
Oh yeah! På tisdag borde man kanske skita i det här med att jobba och ta med sig en sixpack ut istället.
* * *
Ville Islanders accentuera sin historiska tyngd – och förmåga att jävlas med just Penguins – ytterligare kunde de ju alltid släpa ut David Volek under preludierna också.
Det var den anonyme tjecken som chockade Pittsburgh – och resten av världen – genom att avgöra i sudden i Game 7 i andra rundan mot Jagrs och Lemieux regerande mästarlag våren 1993.
* * *
Och SOM festen kommer fortsätta här inne!
Redan tjugo minuter innan värmningen – värmningen! – har fansen samlats runt plexit i Islanders zon och kör ramsor och sha la la-sånger så det fladdrar i Bossys och Trottiers flaggor i taket.
Jag vet inte om jag upplevt något liknande här borta tidigare.
* * *
Glömmer sladden till nya datorn hemma i Midtown.
Gissa vad det betyder?
Veteranen gör comeback idag!
Han verkar mycket glad och laddad och rasslar inte det minsta i sin demolerade fläkt.
* * *
Flera kollegor som följer Islanders frekvent och råkar veta att jag är svensk kommer fram och febrar om hur bra Ullabulla var i matchen
Det gläder mig att fler lade märke till det.
* * *
Trängseln på den rangliga pressläktaren är sådan att jag skäms när jag måste krångla mig ut för att gå på toa – ungefär som när man har mittsätet på ett plan och tvingas väcka medpassagerare för att ta sig ut i mittgången.
Men efter några dagar under takåsarna i Verizon – så högt upp att man skulle behöva stjärnkikare – är det en lisa att få sitta så här nära isen igen.
* * *
Dogge ser hemtam ut när han ligger i mittcirkeln och stretchar under värmningen.
Han har visserligen aldrig spelat för Islanders, men han pluggade i sin ungdom på Long Island i två år.
Ja, jag ville bara – som en annan Pierre McGuire – ha det sagt.
* * *
Riktigt tunga ackrediteringsbrickor har Islanders kostat på sig också – laminerade med detaljrikt och snirkligt tryck.
Capitals borde komma hit på studiebesök.
* * *
Snygg kan man kanske inte påstå att Sidneys störtkruka till hjälm är, men skitsamma.
Det är kittlande att se honom där ute på värmningen, livs levande, med ivrigt tramp i fötterna.
* * *
Nu är väntan på ett febrigt, upphetsat och galet Long Island snart över.
Playoff-hockey ska spelas i heliga coliseum igen.

Washington – NY Raners 1-0 (Slut, sudden death).
* * *
Jojo, lite Saida-power där.
Men å andra sidan tror jag min mormor hade kunnat räkna ut att Capitals skulle avgöra i ett powerplay – och han är död sedan åtta år.
Nu har Capitals saftig fördel i den här serien.
Men de ska till Garden och där tror jag ändå att Rangers, med hjälp av Lundqvist och av fördelen att få byta sist , snor åtminstone en match.
Blåskjortorna läge är trots allt inte lika mardrömslikt som Canucks.
Nu:
En långsam roadtrip upp längs kusten – med hockey på radion.
Vi hörs från Long Island imorrn eftermiddag.
Då vill vi ha in lite hetsiga Penguins- och Islanders-fans i spåret.

Caps i PP, ja.
1-0.
Och Ryan McDonagh får nånting att ligga vaken över, det var en av de grövsta över-plexit-floppar jag nånsin sett.
En liten skvätt till kommer innan hemfärd.

Washington– NY Rangers 0-0 (Period 3 – övertid väntar)
* * *
Sa jag inte det?
Givetvis blir det sudden idag.
Vi ses framåt midnatt, Jersey turnpike.
* * *
Det är Henke som ger Rangers chansen att utjämna den här serien.
Caps har några riktigt juicy lägen att avgöra men the king är äckligt omöjlig igen – inte minst när Chimera i ett vindsnabbt två-mot-en-läge tänker sig att avsluta matchen.
Sen har i och för sig Rangers möjligheter på slutet också, när Nash är igenom i friläge och sätter den i stolpen och eftersom Troy Brouwer samtidigt försöker hugga av honom armarna följer därefter ett powerplay men då får de inte iväg ett skott på mål.
* * *
Vem som vinner nu?
Capitals ändå.
I ett pp.