Washington – NY Rangers 0-0 (Period 2)
* * ^*
Ojvoj – och ojvoj igen.
Om Bäckis avslutat klapp-klapp-showen som han, Ovie och Mojo iscensatte här i slutminuten med att hänga in den, då hade tv-kanalerna haft en klassiker att plugga i alla trailers inför framtida slutspel.
Det var ren Makarov-Larionov-Krutov-klass på den upprullningen.
Ett sådant stycke fulländad skönhet hade å andra sidan inte speglat eftermiddagen särskilt väl.
Trist att behöva säga, men det här är slutspelet hittills tråkigaste match.
Den har inte alls den explosiva på-liv-och-död-känsla som vi sett i exempelvis St. Louis, Montreal och Boston.
Inte det granna och hisnande från Chicago eller Pittsburgh heller.
Detta får hemskt gärna ändras i tredjeperren
* * *
Först nu, på en repris i pausen, jag ser att Lunkan har Ingemar Stenmark tryckt på sin nya mask.
Då kan man nog gissa att Burken och Ingo finns där också.
Coolt.
* * *
Det var väl i och för sig vi trodde att det skulle bli i den här serien.
Grindigt och tajt och jämnt.
Men det är ju nästan snällt också.
* * *
Så Milbury satte tänderna i Nash i NBC-studion, säger ni?
Well, Rangers-stjärnan har begränsad erfarenhet av slutspel och det spelar ingen roll hur begåvad man mer.
Bristen på ytor och hårdheten i närkamperna blir en en svårhanterlig chock för alla som inte varit med och dansat förr.
* * *
Nu har The Great Eight definitivt ruskat av sig den där gäspigheten ha hade med sig från sängvärmen i början av första perioden.
Det ser man redan på den blixtrande dragning han gör i första bytet.
* * *
Dorsett har inte hunnit lära sig vad som väntar om man tar för många vårdslösa utvisningar när man har Kapten Ahab som coach.
* * *
Jo, Prytzen nu är du ute på djupt vatten och trampar igen.
Snart ser jag till att Lundqvist får dina kotaktuppgifter…
* * *
Det är ju bara ostäm för Mojo att han inte får höjd på pucken i läget framför Henke i spel fyra mot fyra.
Han var en enda liten vibration i handleden från sitt andra tunga mål i serien.
* * *
Lyckas precis som under Erik Karlsson-comebacken riva sönder ackrediteringsbrickan och undrar i några minuter hur fan jag kunnat bli så klantig på gamla dar.
Sen ser jag att halva pressläktaren går omkring som fånar med tomma snören runt halsen.
Det verkar som att Capitals köpt ackrediteringsbrickor med samma filosfi som George Costanza köpte kuvert till bröllopsinbjudningarna.
Man gör nog bäst i att inte slicka på dem.
* * *
Vad är det för sport du talar om Henrich Lehmann? Kentucky derby?Ja, emellanåt känns det händer mer där än här.
* * *
Det spelar ingen roll hur många gånger han gjort det, McGuire måste känna obehaget ila i solar plexus när han mitt under match tvingas kliva in i Rangers bås för att intervjua coachen.
Kapten Ahab lär ju verkligen ÄLSKA den distraktionen…
* * *
Karaktären Petter Carnbro erkänner:
Det var han som röjde bloggen inför Puck Daddy.
Lämplig hämnd planeras.
* * *
Jag klagar inte, det finns inte så mycket att säga idag, men det är ett underligt faktum att det alltid blir mer stiltje i kommentatorspåret när matcherna går på Sverige-vänlig tid.
Vad är dealen med det, kometer och Eric J:ar?
* * *
Kort slutrapport är att vänta idag, som ni förstås.
Bilen rullar mot New York så fort det bara går.
* * *
Nu gissar jag att Springsteen snart sätter Friends Arena i brand med en glödande ”Badlands”.
Ovie, Bäckis, Hagge eller vem som helst får väldigt göra detsamma med en hockeymotsvarighet här i Verizon.

Washington – NY Rangers 0-0 (Period 1)
* * *
Som utlovat börjar Rangers betydligt bättre än senast och dominerar om inte helt så i alla fall duktigt första tio.
Mål blir det dock inte – och efter ett tag vaknar Capitals och jämnar ut slaget.
Snart ska ni se att det blir lite nerv också.—
* * *
Strålle sätter ändå en i stolpen.
Det betyder att han kan vara på väg på mot fjolårets Playstation-form, jag måste omedelbart hemma och stoppa i NHL 13 och kolla.
* * *
De är några tappra själar nerresta från New York som får in ett uppkäftigt litet ”Let’s go Rangers” på rätt ställe i nationalsången, men de plattas ögonblicket senare till duktigt av hemmafansens dånande vrål på ordet ”red”.
* * *
Det har varit ännu värre, men jag får även idag intrycket att Ovie inte är riktigt ruskat av sig morgontröttheten idag heller.
Först i numerära överläget här på slutet känns han sådär besinningslöst ivrig som han är när den ryska åskan går på allvar.
* * *
Jodå, precis efter värmningen kommer sura tanten med sin Fedorov-tröja och sätter på sig sin stol precis framför min pressläktarplats.
Och jag får en grinig blick idag med.
Är hon Toto-fan eller vad?
* * *
Varje gång Rangers fjärdekedja, md Powe och Hanson Brother Asham och den återuppståndne Boyle, kommer blixtrar det till av energi i spelet.
Vore jag Kapten Ahab – åh, sällsamma tanke – skulle jag nog utnyttja det lite mer.
* * *
Eric Fehr är inte Einstein när han kommer ut och ger igen för att Callahan spelat hårt på Green och Erat .
Men han kanske känner sig Fehrless just idag…
* * *
Rookien har tagit över helt nu.
Det är bara den jag skriver på.
Veteranen har resignerat och ligger tyst i väskan, men som en NHL-coach hade sagt:
– We’ll check him out when we get back home tomorrow
Förmodligen blir det operation hos ett genuis på the Apple-butiken på Grand Central och sedan vet man aldrig. Han har fortfarande skills som rookien inte besitter. En synonnymordbok, ett fett textarkiv, smidigare scroll-verktyg på Safari…
Det är lite som att ha tillgång till en fascinerande Chris Kreider men samtidigt vänta otåligt på att Todd Bertuzzi ska bli redo för spel.
* * *
Ny Dorsett är å andra sidan inte mycket smartare när han helt slarvigt vevar till med klubban i fejset på Olesky.
Det är just den sortens pappskalle-utvisningar Kapten Ahab förbjudit.
* *
Sura tanten har en boyfriend med sig också – en man som inte kan ha det för lätt, föreställer jag mig – och han går klädd i Matt Bradley-jersey.
Det är verkligen lugubert.
* * *
Hej Annica med periskopet och andra U-båtar som vågar titta upp när vi spelar på så här kristliga tider.
Känn er hjärtligt välkomna till sportvärldens gladaste kommentatorsspår.
Nu hoppas vi bara att stammisarna ökar takten lite. Kom igen, mer synpunkter och utbrott, tack!
* * *
Kollegorna från österled har även idag den typ av Eken-inspirerade mat- och godisorgier som får en att undra om pressläktarna gratiskrubb är allt de nånsin får äta.
Det känns verkligen hemtamt.
* * *
Ha ha, precis i början pausen kommer Puck Daddy, som jag inte alls känner, fram och säger ”jaså, du skriver om mitt leende”?
Vem där ute – vem! – är det som skvallrar om sånt?
* * *
Just idag, när jag har en fem timmar lång roadtrip framför mig, blir det givetvis tre övertidsperioder.
Vänta och se.
* * *
Fan, det är ju lite pinsamt att jag sitter och skriver om kollegornas leenden – och att det kommer fram.
Men det var ju i alla fall snällt…
* * *
Jag tycker fortfarande den här serien är lite för snäll.
En elak tackling och några mål nu, det vore bra grejor.

Here.
We.
Go.
Again.
Och den suggestiva atmosfären bara förtätas när vi går djupare in i Stanley Cup-serierna och en game 2 som den här i Washington idag, mellan Capitals och Rangers, ska avgöras.
Jag kommer att tänka på första gången Charlie Young i ”West Wing” besökte Vita huset för att söka jobbet som bud men istället städslades som presidentens personlige assistent och plötsligt hamnade inne i Ovala rummet just som Bartlet skulle hålla tal till nationen från sitt imposanta skrivbord.
När de röda lamporna tändes på tv-kamerorna tändes även Charlies ögon. Sedan böjde han sig omskakad över till Josh Lyman och viskade andlöst:
– I’v never felt like this…
Josh nickade.
– I know. And it never goes away.
Så är det att få vara vara i närheten av den här showen också, av den här dramatiken, av de här stunderna när världens hockeyspelare går ut i krig och offrar allt de har för chansen att få nå himlen.
Det känns som inget annat – och det går aldrig över.
Och here we go again.
* * *
När telefonlarmet bara några timmar efter Raffi Torres sudden-mål i Vancouver börja skrälla på nattduksbordet kan jag dock inte påstå att det känns särskilt euforiskt.
Tvärtom. Hela jag är en sur grimas, varje fiber skriker:
– Luta dig tillbaka på kudden och somna om.
Morgon ÄR en luguber tid för hockey.
Men redan under promenaden genom ett sedvanligt soligt Chinatown som långsamt vaknar till lördagshandeln återkommer rätt sorts svikt i steget, vid entrén på baksidan av Verizon har hjärtat börjat slå hårdare och när jag kommer in i den öde, tysta hallen känns det precis som det ska igen.
Det är Stanley Cup, för fan
* * *
Rangers kan komma att aktivera fyra nya spelare i dagens match:
Brian Boyle, Ryane Clowe, Derek Dorsett och rentav Marc Staal.
I så fall är det nästan ett helt nytt lag möter.
– Ja, de blir hårdare och svårare att spela mot om de killarna finns på isen, konstaterar en egenartat jovialisk Matt Hendricks när han möter media utanför omklädningsrummet några timmar före matchstart.
Det låter nästan som att han ser fram emot det.
* * *
Man kan gissa sig till att spelarna vaknar med mer energi än en seg gammal bloggbiff.
De var knappast uppe och såg Raffi Torres sudden-mål – och var de det skrev de förmodligen inga referat efteråt (om nu inte Strålle Strålman är en sån där kalenderbitare som för egen statistik i alla matcher och tar fram och tittar på ibland…man vet aldrig).
Några av dem har visserligen en historia av mediokra framträdanden i den här sortens gökottor, Ovetjkin brukar till exempel ge intrycket av att fortfarande ligga kvar med kind mot kudde, men…nä inte idag.
Inte när det är är playoff.
Inte när allt står på spel.
De kommer att explodera på isen idag också.
* * *
Bäckis träffar också media under tidiga förmiddagen och ser ut ungefär som om det är han som fått ansvaret för att julbocken hemma i Gävle aldrig mer brinner.
Så beslutsam är han.
Tror du, frågar en osedvanligt ettrig och ivrig lokalreporter som alltid framstår som att han gläfser snarare än pratar, att den här matchserien lugnar ner sig lite nu när ni har den första matchen bakom er.
– Nej. Jag tror det blir ännu mer laddat och intensivt, muttrar Nicky.
Varför då?
– För att vi inte tycker om varann.
Nej, just.
* * *
Det är inte omöjligt att Strålle sparar på matchprogram också.
Och gör små datumnoteringar . Kanske sätter plus på alla spelare också. Rentav antecknar vad det var för väder och vad han hade för kläder. Och sen tar fram samlingen emellanåt och bläddrar och tänker uppspelt att ”just ja, så var det den gången”.
Hånfullt?
Nej, kärleksfullt.
Det är ju mig själv jag beskriver…
* * *
– That didn’t help.
Kapten Ahab Tortorella-tårta om det faktum att Zuke bytte mot fel gubbe och orsakade en too man men on the ice i första bytet i torsdags.
Nej, det är bra att vara uppumpad inför slutspelsmatcher, men kanske inte som hackspetten i Kalle Ankas jul.
* * *
– Here comes the suits, fnyser en vakt när jag och Kenny Albert tränger oss in i den mystiska hissen på väg upp till pressläktaren
You bet.
Mörkgrå idag. Med svart skjorta, svarta byxor och en likaledes svart slips med grå revärer.
Dressed to kill alltså.
Fast jag vet inte vad jag ska tycka om att bli sammankopplad med samhällsgruppen ”the suits”. Det är ju nästan lika illa som ”the man”.
* * *
90 minuter före matchstart hoppar Calle Hagelin hage, eller vad man ska kalla det, i ett komplicerat mönster i korridoren utanför pressloungen.
Det är alltså så man får fötterna att gå som Keith Moons trumpinnar i ett eldfängt solo.
* * *
Kan fortfarande inte riktigt svälja att det var Raffi Torres som dödade matchen igår kväll.
Raffi Torres!
Han ska vara avstängd den här tiden på året – inte göra sudden death-mål.
Nu blir det näst intill omöjligt för Canucks.
Sharks har redan stängt ner The Sedin Show med stor framgång – utan att ha fördelen av att få byta sist.
Det får de hemma i Sharktank.
Vancouver kan hälsa hem.
* * *
Och så är det Biffen och Holtby.
Bara vi.
Precis som vanligt kommer Caps-målisen flera timmar före första nedsläpp ut i båset i röda shorts och grå hoodie och ställer sig med hakan lutad mot klubban och står och kontemplerar i flera minuter och det enda som ser det är jag för i övrigt är Verizon vid den arla timmen helt tom.
En fin stund, tycker jag.
* * *
Caps underhållande säkerhetschef, han som brukar dra så underhållande anekdoter om Calle Johansson, står och velar mellan kaffebryggare och läskautomaten i pressloungen och verkar inte riktigt veta vad han ska välja och plötsligt vänder han sig om till bloggen och flämtar:
– Jesus, I’m like a one-legged man in an ass-kicking contest over here!
Det är för tidigt på dagen för så fantastiska uttalanden, det dröjer flera sekunder innan jag ser den scenen framför mig och börjar gapskratta.
* * *
Tydligen är det Calle Johansson som upptäckt backen Steve Olesky, han som i livets första Stanley Cup-match slog den odödliga passningen till Mojo i första matchen.
– Det var när vi vara ner i farmarlaget i Hersey under lockouten…Calle såg nånting direkt och började sedan jobba stenhårt med honom, berättar coach Oates.
Det förklarar varför ynglingen senast täckte en puck med ansiktet också.
* * *
– I’m like a one-legged man in an ass-kicking contest…
Ha ha ha, det är ju HELT makalöst!
Som jag ska börja använda den one-linern i alla möjliga och omöjliga sammanhang.
* * *
De serverar något så knäckande gott som andouille-korv från Louisiana i pressloungen idag.
Det hade fått Eken att gå i spinn.
Men nej.
Han är inte här idag heller.
Han är i Vegas. På boxning.
Wtf, liksom.
Jag får återigen, tyst för mig, vända mig till den tomma stolen till höger och viska:
– Ja, Henrik, nu sitter vi här igen…
* * *
Ed Olczyk går förbi och säger godmorgon.
Det väcker förhoppningar om att det är han och inte Pierre McGuire som ska stå nere i båset mellan båsen och agera rinkside-reporter.
Men inte.
Vi kommer även idag få veta vilka skolor alla spelare på gått på och hur mycket Pierre vet om det.
Vilken fest.
Ja, nu är bloggen sarkastisk.
* * *
Det var mycket som inte kom med i dagens lilla stänkare om Bäckis och hans mognad i papperstidningen.
Bland annat det här uttalandet från Calle Johansson.
– Bäckis betydelse för vårt lag får inte tillräckligt mycket uppmärksamhet. Det pratas bara om hans offensiva passningar, men oftast är det han som lugnar ner i egen zon genom att hålla pucken så där otroligt länge och sen tar han ut den på ett sätt som ingen annan i ligan.
Lyssna nu på Calle och håll koll på det idag.
* * *
Nu har min högra fot somnat.
Hallå, wake up. Det är Stanley Cup-slutspel.
* * *
Av värmningen att döma är det Boyle och Dorsett som befäster Rangers.
Kreider och Newbury får kliva av.
Ja, då blir gästerna mycket riktigt lite tyngre och lite hårdare.
Men Clowe hade varit den verkligt nödvändiga förstärkningen. För att inte tala om Staal.
* * *
Har självaste Puck Daddy – som ni givetvis följer på nätet – några platser ifrån mig i pressboxen.
Hans leende är, kan jag meddela, lika charmigt som hans texter brukar vara.
* * *
Dagens övriga matcher, de som spelas ikväll, kommer jag att följa – på radio.
Så fort alla texter från den här tillställning krystats fram ska jag ju hämta ut väska och bil från hotellet och köra hemåt, allt för att hinna till Long Island i tid i morgon.
Förnämligt nog är min hyr-Cadillac utrustad med satellitradio och på den kan man ratta in, exempelvis, Detroits egen Lasse Granqvist.
Men det blir svårt att blogga samtidigt..
* * *
Dorsett får alltså göra sin debut som Ranger i en sån här match.
Det är ungefär som att bli medlem i E Street Band lagom till Sverige-spelningarna…
* * *
Martin Erat har en ruggig lyster kring hela sitt väsen under värmningen.
Kom ihåg var…ja, ni vet.
* * *
Stämningen i Verizon behöver vi inte vara oroliga för, den tidiga timmen till trots. Hallen hoppar och skakar redan under värmningen.
Note to self:
Ta med öronproppar till match fem, om det nu blir en sån.
* * *
För nytillkomna tittare, som de brukar säga på, vill jag meddela att upplägget i den här bloggen är som följer,
Det kommer texter från mig i pauserna – däremellan pågår matchen i kommentatorsspåret.
In där och röj om ni vill ha kontinuerliga uppdateringar.
* * *
Nu går de imaginära kamerorna live, det börjar lysa i ögonen på oss som här och vi tänker alla samma sak:
Så här har det aldrig känts tidigare.
Game on, folks

Det kunde man ju ge sig fan på. Klart det blir övertid i Vancouver – just när jag är så trött att jag nästan kräks och verkligen behöver sova.
Men man satt ju bara och väntade på den där kvitteringen i slutet.
Inte för att Sharks gjorde någon stor andra halva av den här matchen – snarare tvärtom – men för tillfället är Canucks ett lag som släpper in mål i såna lägen.
Nu kan det bli långdraget också.
* * *
Patrick Kane for president!
Såg ni den patenterade passningen bakom ryggen till Sharps sista mål?ä
Det var ju Harlem Globetrotters, Sigfried & Roy och en Monet-målning på Metropolitan Museum of Art i en och samma giv.
Jag tror man kan säga att jag älskar honom.
* * *
Som mot Flyers ifjol….
Det var verkligen så Penguins uppträdde idag.
Ska det vara så svårt att lära sig den där lektionen?
Men nu blir det skoj att åka till Long Island på söndag? Åskan kommer att gå i Nassau Coliseum.
* * *
Kesler har ändå en hygglig match, får man ju säga.
Och det behövs när Sharks bara suddar ut ur bröderna Sedin ur matchbilden.
* * *
Bara så John J vet pratade jag med Ullabulla efter matchen i Consol.
– Förbannat kul, sa han.
Om matchen alltså.
Hans kultstatus på sina håll i kommentatorsspåret väntar jag med att berätta om…
* * *
Förlängningen i Vancouver har börjat – men jag drar för gardinen här i alla fall.
Jag blir psykotisk av sömnbrist för fan, och i morrn ska jag dessutom styra uppför Jersey Turnpike efter matchen.
Ojvoj.
Tills vi hörs – lördag kväll vid halv sju, svensk tid – kan ni sitta och fundera över den mystiska hissen i Verizon Center.
Vad har hänt med våning 5?

Efter matchen i förrgår sa Crankshaft att han hoppades laget skulle komma ihåg att det inte var tack vare skicklighet utan stenhårt arbete de kunde öppna slutspelet med en 5-0-seger.
Det var tydligen fåfäng förhoppning.
Ja, Isles har lärt sig vad det handlar om den här tiden på året och spelar betydligt bättre ikväll, men samtidigt är det betydligt mindre fire i hemmastjärnornas spel.
Kanske beror det på att för många slappnar av när Crosby återkommer, kanske gick det för lätt första matchen, kanske handlar det bara om ren underskattning.
Lyckat är det inte.
Nu måste de höja sig igen, mitt i matchen. Det är inte lätt, men om inte snor gästerna
* * *
Nä, du som undrade, här dricks tyvärr ingen whiskey. Referat ska skrivas och det är bagarväckning för match i morrn – och tiden är för länge sedan förbi när jag kunde ta ett par stänkare och ändå fungera acceptabelt dagen efter.
* * *
I Bell Center känns det som att ett frustande Montreal avgör med sitt 3-1-mål.
Starkt det. De saknar ju inte bara Eller, även Gionta och Pacioretty saknas.
Men ibland är det just såna jobsposter – ett jävla ord, men jag orkade inte komma på nåt annat just nu – som svetsar ihop ett lag.
* * *
Visst är det ändå vackert att Crosby går ut och stänker in två mål direkt – med störtkruka på huvudet.
Men jag misstänker att han är rätt irriterad på lagkamraterna nu.
Som Keith Jones just slog fast i studion:
– Det här ser ut som när de mötte Flyers ifjol.
Varför ska det behöva hända igen?
* * *
Ha ha, publiken i Bell Center låter som ett rytande monster när den reagerar kollektivt – till exempel på Craig Andersons förmenta filmning i första perioden.
Den där arenan borde kanske, host host, besökas nån gång.
* * *
John J, Ullabulla borde verkligen få veta vilket passionerat fan han har i dig.
* * *
Room service-menyn ligger framme igen.
En club sandwich…känns som ett bra alternativ lagom till matchstart i United Center.

•Världens bäste gör comeback med Pittsburgh.
•Regelrätt inbördeskrig har utbrutit uppe i östra Kanada.
Där har vi två fina, saftiga storylines inför natt nummer fyra i The Stanley Cup Playoffs nådens år 2013.
En dryg månad efter han fick käken avskjuten av kompisen Orpik – och en viss bloggare satt på läktaren i Consol och sa att det där nog inte var så allvarligt… – återvänder alltså Sidney Crosby till Pens andra vals med Isles.
Han får visserligen spela i en störtkruka som det ser ut som man kan skjuta ner Mig-plan med, så det estetiska värdet i comebacken kanske är begränsat. Men fuck that. Vi får se the greatest hockey artist in the world igen och därmed är ordningen liksom återställd.
Det är inte riktigt, riktigt på riktigt när han inte spelar.
Personligen får jag ändå svårt att inte fokusera mest på den match som samtidigt avgörs i Bell Centre.
Det är där det redan – på mindre än ett dygn – urartat i hat och hot och allmän kalabalik.
Efter duellen igår gick ju Paul MacLean, som vi länge kallat valrossmustaschen i den här bloggen mind you, ut och skyllde Lars Ellers bittra öde på medspelaren Raphael Diaz.
Det var, menade MacLean, han som med sin korkade passning rakt upp i isen utsatte Eller för fara.
Idag kom repliken från motståndarlägret.
Michel Therrien beskrev kollegans kommentarer som respektlösa mot Eller och hans familj och förre blåskjortan Brandon Prust gick ett – eller snarare sjuttiofem – steg längre.
– We don’t really care about what that bug-eyed, fat walrus has to say, fräste han efter dagens morgonvärmning.
Ojvoj.
Det är ett oförglömligt citat som kommer att leva kvar på samma sätt som Chris Chelios inlindade dödshot visavi Bettman, Jim Schonfields ”Have another donout, you fat pig” och Averys utläggningar om sloppy seconds.
Det lär också ha gett Habs fans, inga morsgrisar direkt, en och annan idé om hur MacLean ska tas emot i afton…
Samtidigt har mediakrig utbrutit.
Ottawa Sun tryckte en högst tveksam förstasida idag, med bild på den svårt blödande Eller på isen och rubriken ”First Blood Sens”.
Nu sägs Montreal-media ladda för lämplig replik.
Sen kanske det blir som när jag bevakade en stökig serie mellan Colorado och Minnesota 2008 och slagsmål höll på att utbryta även på pressläktaren i Pepsi Center.
Säger det igen:
Playoffs, baby, playoffs…
* * *
Hej Schweiz.
Ojvoj.
Men man ska kanske inte glömma att det nästan alltid börjat med panik och fiasko och vrålande motorsågar i tidningsspalterna de år det verkligen gått bra för Tre Kronor.
* * *
Bloggen har ägnat en bedövande vacker fredag i huvudstaden åt att bevaka Capitals träning och åter förundrats över att man för göra det måste åka tunnelbana till en förort, leta rätt på en stor shoppingmall och sen åka hiss upp till en parkeringsplats på taket.
Det är svårare än att få The Mule att sätta på sin mobiltelefon.
Men det är mödan värt när man får ur Bäckis en replik på Mojo Johanssons uttalande om att Ovetjkin, Green och just Bäckis för honom ”alltid varit gamla”.
– Jo, muttrar han på sin grumpigaste gästrikiska, men det beror ju bara på att Johansson just lämnat sandlådan…
* * *
Avstängningen på Gryba är våldsamt omdebatterad – även i vårt fina kommentatorsspår.
Jag är kluven.
Å ena sidan tycker jag precis som valrossen och de flesta andra bedömare att det i all brutalitet är en regelrätt tackling, å andra sidan delar jag Ryan Keslers uppfattning att Gryba visar brist på respekt och att det finns för lite respekt NHL-spelarna emellan.
Kanske
* * *
Nån som tror Wild kan slå tillbaka ikväll (du behöver inte svara MN Johan, vad du tror vet vi!)?
Jag tvivlar. Jag tror att Hawks efter att ha fått den där första, nervösa matchen överstökad kommer att börja krossa.
* * *
Att det är just Ryan Kesler som talar om bristen på respekt känns dock rich.
* * *
Canucks måste vinna ikväll, så är det bara.
* * *
Som jag förvarnat om blir det nog rätt lugnt i det här forumet i natt. Jag ska förstås se matcherna här på hotellrums-TV:n, men behöver ta igen mig lite och kommer därför bara att finblogga lite när andan faller på.
Men om inte annat ses vi i kommentatorsspåret, det är öppet och väntar på era inlägg.

Washington – NY Rangers 3-1 (Slut)
* * *
Ojvoj, har vi nånsin sett en liknande blågul Stanley Cup-natt?
Kolla detta facit:
•Gustav Nyquist – avgörande sudden-mål för Detroit mot Anaheim.
•Johan Franzén – två mål i samma segermatch.
•Patrik Berglund – livsviktig kvittering mot Blues i början av tredje perioden
•Erik Karlsson – första målet sedan comebacken, plus assist.
•Jakob Silfverberg – första slutspelsmålet i karriären, plus assist.
•Marcus Johansson – ledningsmålet för Washington mot Rangers.
•Carl Hagelin – Rangers tröstmål.
•Mika Zibanejad – två assist.
•Daniel Alfredsson – en assist
•Nicklas Bäckström – en assist.
•Henrik Zetterberg – en assist.
Det får jag till sammanlagt åtta mål, sju assist och således 15 poäng.
På fyra matcher.
Heja Sverige, liksom.
* * *
Red Wings gör det inte lätt för sig direkt.
Att tappa 4-1-ledning under tolv sista minuterna i tredje måste kännas ohyggligt knäckande – men desto starkare är det ju att komma tillbaka och avgöra direkt i början av sudden death.
Det påminner nästan – men bara nästan… – om när Penguins ryckte bucklan ur händerna på dem i den där femte finalen 2008 och de likafullt kom tillbaka och vann i Game 6.
* * *
Tårtan håller en helt civiliserad presskonferens, men ser ut att räkna till fem när någon frågar om han fortsättningsvis vill se mindre trafik framför Holtby för att öppna fler skottlinjer och sen svarar han bara ”öh, jag vet inte vad du pratar om”.
Det är dock en så urbota dum fråga att den fan hade förtjänat ett litet utbrott.
* * *
Hämnd ska som bekant serveras kall – och Blues har haft sin på Kings i frysen hela säsongen, känns det som.
Just att de avgör bägge matcherna på så spektakulärt uppkäftiga sätt – i numerärt underläge i sudden senast, med 51 sekunder kvar i natt – är verkligen att gnugga motståndarnas plyten i dynga.
* * *
Det är mycket möjligt – för att inte säga troligt – att John Moores puck i tredje var inne, men det gick omöjligen att avgöra ur en enda kameravinkel, så bedömningen var helt korrekt.
* * *
Rasande skoj att det är just Gustav Nyquist som avgör i Honda Center.
Jag menar, det var så länge sen någon svensk slog igenom i Detroit…
* * *
Som sig bör bildar media rena skolgårdshögen runt Mojo Johansson efter matchen här i Washington.
Det var ju hans soloräd, plus Chimeras snabba uppföljning, som knäckte Henke och Rangers.
– Jag känner honom inte särskilt väl, men vi har ju mötts många gånger så jag visste vad jag ville göra, säger han med ett avväpnande leende.
* * *
Bulan Berglund har en väldigt fet och fin prilla under läppen när han sitter i båset i Scottrade och blir intervjuad av Brian Engblom efter andra triumfen mot mästarna.
* * *
Lundqvist delar era synpunkter på insatsen när Chimera fick in 3-1.
– Det var ett bad goal, jag måste helt enkelt ta den pucken, suckar han.
* * *
Mojo på bloggens fråga om han instämmer i uppfattningen att The Big Three – Ovie, Green och Bäckis – verkligen blivit äldre och mognare.
– Nja…för mig har de alltid varit gamla, ha ha!
* * *
Har sedan vi senast hördes haft både Erik K och Silfverberg och Bulan Berglund och Gustav Nyquist i luren här på det öde, tysta hotellrummet.
Alla lät glada
Read all about it på sportbladet.se
* * *
Valrossmustachen MacLean får det till att det var Montreal-backen Diaz fel att Eller åkte på den där monstruösa proppen och fick hela ansiktet demolerat.
Diaz slog en för farlig passning, menar han.
Synpunkter på det?
* * *
Klockan är nu kvart i tre och kudden lockar.
Träning väntar imorrn förmiddag. Ja, inte för mig, jag har inte förlorat förståndet alldeles – men väl för lagen.
Sen:
Ny match på lördag vid lunch.
Jag blir alldeles till mig av blotta tanken.
I morrn kväll ska jag försöka ta det lite mer piano med bloggandet, vi kommer att braka rakt in i väggen om det inte kommer en liten andningspaus efter den här tre dagar långa tjurrusningen.
Huruvida den ambitionen verkligen går att leva upp till återstår dock att se…

I sista skälvande sekunderna klappade nätet ihop – om det nu inte var rookien som svek.
Well, Caps vann alltså – om någon undrar…
Nu ska det refereras och kollas på Wings.
Sen återkommer vi.

Washington – NY Rangers 3-1 (Period 2)
* * *
Nu är det jävlar anamma liv i luckan i betonghögen i Chinatown.
Trumhinnorna vibrerar som…ja, säg nånting som vibrerar jävligt mycket. Så vibrerar dom.
För Caps har kvitterat och vänt och gått upp i 3-1-ledning och ser ut att ta första ronden i det som snabbt blivit en riktigt underbart hatisk och brutal och vildögd holmgång.
Slutspel, baby, slutspel!
* * *
Men det konstiga med det här är ju att Rangers hostar upp sig och – om man bortser från ytterligare ett par huvudlösa utvisningar – spelar bra i den här perioden.
Då vänder Capitals.
Lugubert.
* * *
Nu ska vi inte vara såna, som det brukar heta, men jag vill minnas att Saida biff sa något om Mojo under värmningen också.
Jodå.
* * *
Hagelin har så mycket sprakande energi i sin sörmländska lilla lekamen att Con Edison kunde försörja en hel stadsdel hemma i New York med el om de kunde koppla upp honom.
Två numerära underlägen i rad kommer han störtande i kontringar mot Holtby och är ju bara hårstrån (nåja…) från att sätta karriärens andra playoff-mål.
* * *
1-1 Ovetjkin (Green/Backstrom)
Den raden känns nästan lika klassisk i hockeysammanhang som (Lennon/McCartney) och (Jagger/Richards) gör i musikdito.
* * *
Men när nu Hagge är så het kan man ju fråga sig varför den vanligtvis omkastningsbenägne Tårtan, där han står och kokar i sin rutiga kökshandduksskjorta, inte använder honom mer i PP.
* * *
Springer in i Marc Staal utanför presstoan i pausen.
Han påminner, med det där demolerade ögat, om Mister Paisley – om några Macahan-fans i spåret minns honom.
Lite läskigt…
* * *
Oh yes, röda oktober-vännen – visst ser jag att The Great Eight studsar in i plexit – och jag blir så glad att jag själv får lust att hoppa in i pressläktarväggen.
* * *
Nej, det tredje målet – som Chimera knappt fattar att han gör – ska Lundqvist förstås inte släppa in.
Och det kommer han att ligga i en bekväm säng på Ritz-Carlton och tänka på till långt in på småtimmarna i natt.
* * *
Det var inget fel på Chimeras målfirande heller. Han hoppas in i sargen istället och började, ja, jucka. Det är okontrollerbar glädje det.
* * *
Julia, att du inte får se matchen i Montreal känns så orättvist att det borde tas upp av FN:s säkerhetsråd.
Så här vi bara inte ha det i fortsättningen!
* * *
– Du Tårtan, kan du prata lite om utvisningarna ni tog i andra perioden…
Ah, jag ville bara känna lite på formuleringen.
* * *
Det är lite ”Game of Thrones”-feeling över den interna uppgörelsen mellan Zuke och Erat. Och det inlägget lämnar jag öppet för tolkningar.
* * *
Smällen på Eller i Montreal var den riktigt brutal…eller?
Förlåt…
* * *
Rookien?
Han sköter sig galant.
Elsladden sitter till och med kvar – fast jag rycker och sliter rätt bra i fanskapet.
* * *
Silfverberg också. Hygglig blågul Stanley Cup-afton det här.
* * *
Nu kan det vara läge att hämta lite anda här.
Tredjeperioden kan bli en vanvettig urladdning.

Washington – NY Rangers 0-1 (Period 1)
* * *
Det känns nästan lite absurt att skriva de siffrorna.
Rangers ska verkligen inte leda den här matchen.
Det har ju, i princip hela tiden, varit som i serierna 09 och 11:
Capitals mot Henke.
I vissa sekvenser ser det ut som att hemmaspelarna spelar powerplay fast de inte gör det.
Men den blågule målvaktsstjärnan är precis som han brukar när insatserna blir höga och tar allt och plötsligt lyckas Hagelin, i en strökontring, knöla in en ledningspuck via en skridsko.
Hockey alltså…vem fattar?
* * *
Ja, när Bork Bork Hagelin säger att det känns som det ska, då gör han den sortens turmål.
* * *
10-1 i skott till Capitals efter halva perren.
10-1.
Jag tyckte jag hörde nåt i förmiddags om att Rangers var beredda och skulle inleda starkt…
* * *
Det räcker med ett de zoomar in nummer 8 så kommer ramsorna på en gång:
– MVP! MVP! MVP!
Ja, jag kan upplysa herrskapet om att han i alla fall fanns bland de fem jag nominerade till Hart.
* * *
Det enda Rangers utespelare gör riktigt bra är att skära av skottlinjerna i egen zon.
Om inte hade Kungen fått stoppa ytterligare 14 skott, minst.
* * *
Kapten Ahabs agerande när han talar med spelaren som redan i första bytet lyckas orsaka en grov too many men on the ice – idiotin som plågade laget i början av grundserien….jag vet, inte jag kommer att tänka på amerikanen som häromdagen dömdes till 15 års ”hard labor” i Nordkorea.
* * *
Introt – centrerat kring samma gamla Rock The Red-tema som vanligt och accentuerat med slingrande rött ljus längs sarger och bakom bås – kändes lite mäktigare när de övade för några timmar sedan, men okej då.
Bäst är publikens egen spontana variant, när en tjomme på ena kortsidan bankar takten på en trumma och hela, verkligen hela, Verizon, svarar med sjudundrande ”Lets’ go, Caps”-ramsor.
* * *
Förstår att ni undrar och här är svaret:
Rookie-datorn får göra sina första live-match ikväll.
Han kändes trots allt piggare och mer på hugget.
Men veteranen ligger – upprörd som en hel Ian White förstås – i väskan och kan rycka in om ynglingens nerver inte pallar hela vägen.
* * *
Dånet på läktarna är överhuvudtaget så djävulskt att jag, på klassiskt Verizon-vis, bara kan se att munnen på kollegan till höger rör sig.
Vad han säger går omöjligen att höra.
* * *
Ha, var det så Dahlgren? De vågade inte flytta på en Rihanna-konsert i Bell Centre?
Att döma av hur hon uppträdde i Borlänge förra sommaren hade hon inte märkt om de ändrat både arena och datum.
* * *
Det var över 10 000 tecken i det där första inlägget. Den siffran antyder att jag borde läggas in för vård, tycker Eken på telefon från New York.
* * *
Martin Erat känns vassare än han någonsin gjorde under playoff-matcher med Nashville, eller hur?
* * *
Nope, på de underställ bland andra Hagge i morse stod det ”Stay positive” – jag lovar snusa om jag har fel på den punkten, gode Avery.
* * *
Ryssarna som sitter där jag borde ha haft just Eken har romerskt gästabud med chips och bakelser och läsk – och är dessutom fokuserade på allt annat än hockey.
Så, tja, det känns ändå som att ha honom på plats.
* * *
The mighty, migthy Erik Karlsson!
* * *
Joe Juneau zoomas in på jumbon.
Då jublas det i Verizon.
Också.
* * *
Dahlgren, Lozo har sagt upp sig från NHL – sant! – och har nu roligt on his free time…
* * *
Tårtan antydde i morse att han skulle sära på McDonagh och Girardi – Rangers egen Fetisov-Kasatonov-enhet – om det blev läge för det.
Men det har det inte blivit.
Bägge två måste vara på isen när Bäckis och Ovie går till storms, allt annat är vansinne.
* * *
Tanten på raden framför pressläktaren ställer sig emellanåt upp och glor mig rakt i ansiktet – precis som under Erik Karlssons gloriösa comeback för några veckor sedan.
Vad fan har jag gjort henne?
* * *
Det är gott med kaffe, hörrni.
* * *
Capitals kommer att vända det här.
Såvida inte han där nere i kassen helt enkelt bara bestämt sig för att det inte ska bli så…