NY Rangers-Ottawa 2-2 (Period 2)
* * *
Nu är nog Lehner senior mer nöjd.
Lagen släpper till betydligt mindre bakåt i andra – och det som ändå skapas tar hans båda elever resolut hand om.
Så inga fler mål blir det – och bara 8-9 i skott.
Vi andra hade dock roligare under inledningen.
Som den obetalbare Dave Lozo konstaterar på twitter:
– Jag saknar Flyers-Penguins-matchen jag var på i första perioden…
* * *
Gris-Olle verkar ha lämnat sin plats bakom oss – och lättnaden är av samma skonsamma sort som när hantverkarna slutar borra under renovation i grannlägenheten.
Men synd ändå, vi hade ju tänkt plocka med honom till Neary’s…
* * *
Roman Hamrlik får mig att tänka på när Åke Strömmer, salig i åminnelse, såg Pirro Alexandersson i Leksand och konstaterade:
– Han rör sig marginellt snabbare än en telefonkiosk.
* * *
Nej, Tiger, Eken blev inte utslängd ur landet – även om det inte hade varit helt omotiverat efter den festen.
Han har bara tagit ohemult lång Sverige-semester och hans frånvaro börjar kännas riktigt plågsam.
* * *
Det är fredagkväll, så förstås – Johnny Mac är in the house,
Han, alltså John McEnroe, är en av mina 20-30 största hjältar.
* * *
Fan vad Rangers-spelarna verkar vara ute efter O’Brien hela tiden.
Vad är dealen med det?
* * *
Bra tryck här inne ikväll – kanske det bästa på hela säsongen.
Så är det, som sagt, fredag kväll också och det betyder samma sak på Manhattan som i Skövde.
* * *
Silfverberg är, tycker jag, väldigt starka i slit vid sargen bakom motståndarkassen och lyckas ofta skydda pucken trots hård jävla uppvaktning.
Har det alltid varit så, Brynäs-fans?
* * *
Ja, det kändes som Strålle var på upp hit för att hämta kaffe åt Biffen när Turris snurrade med honom framför Lundqvist.
Han hade inte mycket mer att välja på än att ta utvisning.
* * *
Nu sätter Bengtsson i nya skosnören i sina dojor, kan jag meddela.
* * *
Om 20 vet vi vem Michael Lehner kan vara mest stolt över.
Jag tycker det känns som att det kan gå precis hur som helst.

NY Rangers – Ottawa 2-2 (Period 1)
* * *
Ja, det börjar med 20 rätt svettiga minuter för Michael Lehners adepter.
Inledningsvis är det den äldre som har det jobbigast, för då märks det i sanning att Rangers spelade igår. De är hutlöst bleka och Sens kan utan att anstränga sig alltför mycket gå upp i 2-0-ledning.
Men efter en utskällning monumentale av Tårtan trampar hemmaspelarna av sig mjölksyran från i Long Island, börjar spela betydligt bättre och lyckas tack vare svårstoppade skott från The Big Easy – Nash alltså – och Broadway Brad komma i kapp.
Sammanlagt 13-14 i skott.
Rätt mycket, det.
* * *
Alfies iskalla passning före 1-0-målet – mellan benen på lagkamraten Gonchar – förklara varför han är Gud hemma i Ottawa.
* * *
När Tårtan tar timeout efter drygt sex minuter, då vet man att det inte är roligare att vara Rangers-spelare än att vara officerarna i de där underbara Hitler-parodierna på Youtube.
Men han har goda skäl att ta fram hårtorken – hemmaspelarna simmar ryggsim inledningen.
* * *
Det är nån i Ottawa som trycker till Lundqvist i början.
Rangers-spelarna ska passa sig för att försöka hämnas på andra sidan isen.
Lehner tar ingen skit, det kan jag försäkra.
* * *
Ny operatjomme sjunger nationalsångerna – och hastar sig igenom den kanadensiska som vore han sen till bussen, men lägger sedan ner sådan själ i den amerikanska att man kan tro att det är första fria dagen efter en tioårig ockupation.
Lite udda.
* * *
Idag har vi inte Gris-Olle bredvid oss – han sitter på klassiskt vis på raden bakom och är på det särskilt påfrestande humör när han, högt och aggressivt, ska kommentera precis allt som händer.
* * *
”The Star Spangled Banner” är, meddelar Bengtsson plötsligt, den enda nationalsång i världen som går i valstakt.
Han är en man med många strängar på lyran, Bengtsson.
* * *
Stompin’ Tom Connor – som skrev The Hockey Song – gick ur tiden igår och under matcherna igår fick han en rörande hyllning av spelare som slog klubborna i isen när den ikoniska trudelutten spelads.
Det väntar vi på även här.
* * *
Att man inte tänkt på det:
Valrossmustaschen i Senators bås, MacLean, är ju som Bengtsson påpekar ett lika-som-bär med Loket.
* * *
När Haley, efter sin eftersläng på O’Brien hamnar i slagsmål med Chris Phillips, av alla, får Gris-Olle fullständigt överslag och börjar bröla som en hel ladugård på de östgötska slätterna.
Det kan vara all time-rekord i hjärndött skränande, faktiskt.
* * *
När vi nu kommit på att det är Loket som står i Senators bås borde Alfie kunna köra den parodin…
– Välkommen till Göteborg! Du har vunnit en smoking!
* * *
Inget har sagts om varför Boyle är petad, sorry.
* * *
I Philly häromsisten åkte Alfie på matchstraff och nu får Phillips sammanlagt 19 (!) minuters utvisning för gurglet med Haley.
Det verkar som att veteranerna i Ottawa är lite griniga. Händer lätt med åren…
* * *
Mika slår till i andra, vänta ska ni få se.

Det är bara så den här aftonen i the woooorld’s most famous arena kan rubriceras.
The Michael Lehner Night!
Den hårdföre målvaktscoachen från Göteborg är inte bara pappa, och tränare, åt Senators-målisen Robin – han har coachar den inte helt obekante förstekeepern i Rangers back in the day också.
Och hans adepter känner varandra väl.
– Jag är verkligen uppspelt. Det känns nästan overkligt, det här. Jag har enorm respekt för Lundqvist, han är kanonkille och en suverän målvakt, en av de allra bästa, Och han hjälpte mig mycket när jag var yngre och knappt kunde stoppa en enda puck, berättar Lehner.
Eftersom Henke spelade även igår, ute på ön, fanns det länge farhågor om att han skulle vila ikväll, men en sensationellt godmodig Tårtan meddelar på sin presskonferens att han kör med svensken igen.
Kul som fan.
* * *
Fatta det här:
Halva serien är spelad.
Inte för alla, men åtskilliga lag har passerat 24 av 48 omgångar – och här i New York återstår bara tio matcher innan eventuellt slutspel börjar, kvällens holmgång inräknad.
Det är förbluffande på så många plan. Å ena sidan känns det som att det bara var alldeles nyss vi satt och hulkade över den tröstlösa lockouten – å andra har åtminstone jag nästan glömt att den överhuvudtaget existerade.
Det känns också som det spelats en alldeles oerhörd mängd hockey sedan den gravt försenade starten i mitten av januari – och perspektivet på en vanlig, 82 omgångar lång grundserie framstår nästan som skrämmande. Hur fan lång ÄR en sån serie egentligen?
Men allra bäst med att vi nått halvtid är att det nu är lika lång tid till magiska, underbara, omvälvande euforiska playoff som till seriestarten – och den ägde ju rum bara häromdagen, eller hur?
* * *
* * *
Det är liv i lobbyn när jag kliver ur hissen för att ta mig ut i snöyran och resa till Manhattans västsida.
Rangers var som sagt på ön igår, och slog Islanders på övertid, och dörrvakten Simon – Rangers-fan – äter kollegan Bazil – Islanders-dito – till lunch.
– Hey Swede, ropar Simon så det rister i marmorpanelerna, tell him, once again, who won yesterday? And who lost?
Det är roligt nästan jämnt.
* * *
Det ska överhuvudtaget bli kul att se Lehner live.
Jag var i Maine i höstas när han stod för Binghamton mot Portland och han var inte bara en auktoritär klippa på isen; han var a true pleasure att intervju också. Robin har liksom saker att säga – och han vet hur man säger dem.
Det här blir med livedebut i NHL med den unge talangen för min del och jag håller hårt på honom, erkänner jag härmed.
* * *
Någon måste vid tillfälle utreda varför amerikaner – eller om det bara är new yorkers – går i shorts mitt i smällkalla vintern.
Idag, när jag stod och väntade på bussen i hörnet i 34:e och andra, kom det ett typexempel i tjock täckjacka, robusta kängor – och shorts.
Är det skönt? Känns det bra när elak vintervind biter i bara ben? Jag fattar inte.
* * *
Bra citat av Derek Stepan om passningen till Nash – eller The Big Easy, som Brooksie helt genialt börjat kalla honom i spalterna – igår:
– Om man har chansen att passa Rick Nash, då passar man Rick Nash.
* * *
Utomordentligt finbesök på Gardens pressläktare ikväll:
Janne Bengtsson, den svenska sportjournalistikens hybrid av Vilhelm Moberg och Lester Bangs, är på plats.
Räkna med illustra citat från det håller under kvällen.
* * *
Alla tror att Chicagos rekordsvit bryts borta mot Colorado ikväll, inklusive coach Quenneville, som uppges ha använt ”färgstarkt” språk för att få fart på laget under morgonvärmningen i Pepsi Center.
Därför blir det absolut inte så.
Serieledarna vinner igen.
* * *
The Big Easy…det är ju ett fenomenalt smeknamn på Rick Nash.
* * *
Det är i högsta grad möjligt – för att inte säga troligt – att jag i min ungdom stått upp i gamla Leksands Isstadion och skrikit otryckbara saker även åt Ulf Rådbjär, för som dom säger – hockey är en sport som engagerar.
Men ändå:
Han var en suverän domare, så även bloggen lyfter på den imaginära hatten.
* * *
Snart kan de blinda se och de lama gå – Tårtan ler och skrattar med mediahopen under den där vanligtvis buttra pre game-pk:n.
Någon har ställt frågan om vem som ska stå och han svarar men kommer sen på att han ju inte brukar avslöja den detaljen och Pr-JR, som alltid står vid sidan om coachen när han talar offentligt, flikar in att han minsann fått order att inte besvara den frågan.
Då blir det muntert – och när Brooksie ögonblicket därpå föreslår att Tårtan ska ha två dörrar vid båset så ingen kan räkna ut vem av Lundqvist och Biron som kliver ut först skrattar surgubben glatt.
– Buy, you guys, nu går jag, skrockar han och ruskar på huvudet,
Det är ett sensationellt ögonblick och vi som sitter här ofta kommer vårda minnet ömt.
* * *
Yours truly är the man in black ikväll – bortsett från en chockrosa slips med paisley-mönster.
Det är för att Bengtsson ska bli glad.
* * *
Nej, ingen har glömt. Det här hade varit en otroligt mycket roligare match om Erik Karlsson – en av ligans stora attraktioner – kunnat spela.
* * *
Broadway Brad återvänder ikväll, vill vi också meddela.
* * *
Men det finns ju dessbättre fler svenskar att spana på i Senators.
Alfie och Jacke Silfverberg till exempel – och en het, målfarlig Mika Zibanejad. Det blir även när det gäller honom live-debut för min del och jag har nånstans en väldigt starka känsla av att han gör sitt sjätte mål för säsongen.
* * *
Nu är det så här förbannade kallt igen. Man skulle nästan kunna kyla ner ett helt Chicago Blackhawks.
* * *
Ser Senators GM Bryan Murray i kön till matbyttorna i pressloungen och slås ännu en gång av att medlemmarna i den familjen påminner mer om mellanchefer i svensk kommunförvaltning, till exempel i Tranås, än om hockeybossar.
* * *
Jag har ett saltkorn i halsen och det passar ju bra, för när Bengtsson är här brukar det inte direkt sluta med att han går hem och dricker kvällste…
* * *
Såg dom ju i Jersey för några veckor sen, när Silfverberg prickade in snygga straff, men det här är Sens första besök på Garden sedan slutspelet i våras och jag blir varm bara av att skriva det.
Man har nästan glömt eftersom det blev så enastående serier mot Capitals och, framförallt, Devils efteråt men det var också en underbart yster dans till playoff-drabbning.
Och ja, Ottawa vill förstås ha revansch för Game 7-förlusten.
* * *
Plötsligt kliver två blyga turister från Finland in i pressboxen och frågar på finsk-engelska hur många det egentligen får plats i den här hallen och jag blir avundsjuk på lystern i ögonen som bara de som besöker Madison Square Garden första gången kan ha.
Svaret:
Det brukade ju vara klassiska siffran 18 200 men efter senaste ombyggnaden – när de klämt in fler lyxloger – är vi tusen färre här inne varje kväll.
* * *
Alfie har, kan vi konstatera under värmningen, inte klippt sig ännu.
Bra, han SKA se ut som han sjunger i Simply Red.
* * *
Jag kan inte låta bli att göra de finländska besökarna uppmärksamma på var i pressboxen Varpu har sin plats – alltså bredvid mig.
Då blir det ännu mer lyster i ögonen.
* * *
Åh, vackert, i några minuter i början av värmningen ligger Lehner och Lundqvist på varsin sida om rödlinjen och stretchar och utbyter några ord.
Hoppas Michael ser det här, det är ju hans kväll.

Philadelphia – Pittsburgh 4-5 (Slut)
* * *
Slutperioden blev kanske inte den fullständigt furiösa folkparksvarité man hade rätt att förvänta sig, men en satan så bra och underhållande och spännande hockeymatch var det.
Som alltid.
Min bild är att Penguins fixa’t för att de lyckades spela hårt och fysiskt – och ändå
Sen var det nog rätt bra att Vokoun kom in också…
* * *
Miller hade inga gester att bjuda på efter straffavgörandet i natt, noterar vi…..
Själv är jag glad hör Hedbäs skull.
Det finns, som DeBoer påpekade efter morgonvärmningen i morse, inte många bättre personer i hockeyvärlden.
* * *
Söndag 24 mars.
Ringa in det datumet nu.
Då är det fjärde, och sista, akten i The Battle of Pennsylvania.
I Grundserien alltså.
Sen, snälla gud, vill vi se dem gå i ny slutspelsclinch.
* * *
Nu ska bloggen försöka sova några timmar och sen möta Senators på morning skate på Garden.
Vi hörs i morrn kväll, hoppas jag.

Philadelphia – Pittsburgh 4-4 (Period 2)
* * *
Ha ha ha ha!
Vad annat kan man säga?
Givetvis kommer Penguins tillbaka och kvitterar – vi sa ju det!
Det blir alltid, alltid, alltid likadant i de här furiösa holmgångarna.
Nu väntar en sistaperre när precis vad fan som helst kan hända.
Och kommer att göra det.
Igen.
* * *
Den backhand-flippen Crosby får fram till Dupuis från positionen bakom kassen hade svenska akademin studerat extra noga om det delats ut nobelpris i ishockey.
* * *
Du som undrade:
Jodå, det blev lite tilltugg till shaken också. Wings. Very american.
* * *
Att både Fleury och Mister Universe Bryzgalov blivit utbytta är också det väldigt typiskt The Battle of Pennsylvania.
* * *
Såna här kvällar vill man ju egentligen bara gå ut och fira att en sport som hockey finns, men det regnblandade skvätter rätt intensivt mot rutorna, så det får nog räcka med den där delivery-shaken.
* * *
Om det alltid blev utvisning för det Grossman åker för på slutet hade vi aldrig sett annat än spel tre mot tre.
* * *
Sorry för att det blir lite kortfattat, men man börjar ju zappa och fastnar i andra matcher så här i pausen.
Återkommer sen – när sensationellt tjocka krutröken i Philadelphia lagt sig.

Philadelphia – Pittsburgh 4-1 (Period 1)
* * *
Man vet vilka det är som möts när ett lag tar ledningen med 4-1 i första perioden – och allt fortfarande känns helt öppet och ovisst.
Men vet vilka det är som möts när alla fullföljer alla tacklingar hela tiden, när tempot är så uppdrivet att varningslamporna på Indy 500 skulle tänts och varje avslutning är så där till-varje-pris-desperat – fast handlar om en grundseriematch.
Man vet vilka det är som möts när en stjärna (James Neal) som suttit i utvisningsbåset kommer ut på isen efter ett baklängesmål – och omedelbart hamnar i slagsmål med en motståndare (Scott Hartnell).
Välkommen till The Battle of Pennsylvania, liksom.
Det har, ännu en gång, levt upp till alla förväntningar.
* * *
Flower har haft roligare kvällar. Fast han har samtidigt haft en och annan av samma sort också, inte minst mot Flyers. Mannen är unikt ojämn.
* * *
Penguins inte bara VET att de kan hämta in det här. Av historien i de här slagen att döma är det till och med högst troligt att de GÖR det.
De får bara akta sig för att svara på Flyers provokationer, men det är lätt att sitta här i en ful soffa och tycka. Blir man förbannad så blir man – fråga bara James Neal.
* * *
Trevligt att se att Grosse är tillbaka direkt.
Men det är klart – något som kallas Hip Flexor biter inte på en sån klippa.
* * *
Jag sa ju det:
När Storchen sitter på läktaren går det inte att komma åt Capitals.
Men vad surt för fellow gävlebon Markan.
Träffade honom och Bäckis när de sommartränade ihop i Sandviken i juli och nej, det var garanterat inte så här han hade tänkt sig att de skulle bli när de strålade samman igen.
* * *
Jag frågar igen:
Var det någon som hade på känn att Voracek skulle kunna spela den här hockeyn i år?
* * *
Jag har beställt en milkshake på delivery, derbyt till ära.
Dags att knäppa den nu.

Ja, jag hade ju tänkt vara i Philadelphia ikväll, men snöstorm har utbrutit i The Mid-Atlantic så jag vågade mig inte ut på någon tur ner längs Jersey Turnpike.
Istället:
Battle of Pennsylvania i korresoffan.
För även om det spelas osedvanligt många bra matcher ikväll är det givetvis Flyers-Penguins man måste se.
Det känns ju som årets match varje gång de möts.
Så var det inte alltid. Jag minns Foppas debut med Flyers hösten 2005. Den ägde rum just mot Penguins, i igloon i Pittsburgh, och jag kommer ihåg att vi pratade med honom om det var särskild hetta i ett sånt derby, men det tyckte den svenske världsstjärnan inte – och då hade han ändå redan haft ett första gurgel med Crosby.
Under de senaste säsongernas slutspelsdrabbningar har känslorna dock börjat svalla så det onda blodet mellan Pens och Capitals för några år sedan i jämförelse framstår som vigvatten.
Ni vet vad vi, förmodligen, har att vänta under kvällen:
Rock ’n’ roll!
Oj, vad kul det ska bli.
* * *
NHLPA har, efter visst gnöl, godkänt den nya konferensindelningen, så från och med nästa säsong har vi det helt nya formatet med fyra konferenser och en slutspelsgiv som innebär att två lag från öst – eller väst – kan mötas i Stanley Cup-final.
Jag tycker det är en rent exalterande nyhet.
* * *
Roman Hamrlik debuterar för Rangers ikväll.
Hm…nog känns det lite udda. Men nåt behövde dom göra för även om nu Marc Staal – tack och lov – kommer att klara synen lär han bli borta resten av säsongen och även om den tjeckiska Romanen nu inte är mycket snabbare än en veteranbil har han ju rätt mycket av det där dom kallar rutin.
* * *
Caps kan bli farliga ikväll. Storchen är på plats, nämligen. Bäckis storebror. Då gör dom alltid sina bästa matcher.
* * *
Jaha, några tips inför Slaget?
Jag har en liten känsla av att det kan vara Pens tur ikväll, men vem vet i de här osannolika drabbningarna?

NY Rangers – Philadelphia 4-2 (Slut)
* * *
Jag ryser fortfarande.
Det såg så jävla otäckt ut när Marc Staal fick den där pucken rakt i ögat att jag nästan måste ha en drink nu efteråt bara därför.
Exakt hur illa det är med honom vill Rangers-ledningen inte ge några besked om, men det verkar tyvärr inget vidare.
– Jag tror att det var något ben i ansiktet som gick sönder, det såg så ut på näsan och ögat när han reste sig, säger Kung Lundqvist med en plågad grimas.
Hu.
Visir, man, visir.
Det är bra grejor det.
* * *
Det ser ju rätt festligt ut när Hartnell drämmer in Nash i sargen vid Rangers bås, får Bickels handske i ansiktet – och hämnas på Haley.
Påminner om en sen fest på Hulingen en gång i tiden, när jag och en känd promotor rök ihop och han skulle slänga en sillmacka på mig och istället träffade den oskyldige Anders Hvidfeldt, men det ska vi inte gå in på närmare här…
Sen gör Hartnell tummen upp åt arga Rangers-fans när han få lämna isen.
En artist.
* * *
Rick Nash alltså.
Han är den mest begåvade hockeyspelare jag sett i en Rangers-tröja.
Och Henke håller med.
– Det skulle vara Jagr då, men han använde mycket kraft också. Här handlar det bara om skicklighet. Det är oerhört imponerande.
I sanning.
* * *
Nu ska jag försöka låta bli att tänka på Marc Staals öga innan jag somnar, men det blir inte lätt.

Rangers vinner med 4-2 – en nu vill man ju bara höra hur det gick med Marc Staals öga. Fan så otäckt.
Återkommer.

NY Rangers – Philadelphia 2-2 (Period 2)
* * *
Inga mål – och inte så mycket annat att orera om heller.
Rangers hart betydligt mer av spelet första tretton-fjorton av perren, men gästerna kommer tillbaka på slutet och…ja, det var väl det hela.
Man ser gärna lite mer av traditionell osämja mellan de här lagen i tredje.
Att det inte blir några slagsmål, fast Rinaldo och Haley ser ut att bra gärna vilja kasta handskarna, är en sak; det är inget riktigt tryck i närkampsspelet heller, och inte mycket till trashtalk efter avblåsningarna.
Men Flyers kanske spar på adrenalinet till torsdag?
Då är det ju dags för nästa akt i det the battle of Pennsylvania…
* * *
Viberg gör verkligen ett litet gästspel i kommentatorsspåret!
Jag säger som rockfansen i Austin när Nix i Nomads var där på semester:
– We’re blessed by your presence
* * *
I sitt första powerplay i den här perioden är Rangers lättare att känna igen.
Såvitt jag kan se får de inte iväg ett enda skott mot Mister Universe.
* * *
Grosse skadad…ouch. Det behövde Philadelphia ungefär lika mycket som ytterligare ett par trafikljus på Broad Street.
* * *
Jag sitter och randar lite när det börjar så jag är inte hundra, men förstår jag rätt misslyckas Hagge under ett förinspelat jumbotroninslag i en reklampaus att nämna åtta Rangers-spelare på femton sekunder – och sig själv kommer han ihåg först när det är för sent.
Tur att Sörmlands Kurt Cobain är snabbare på grillorna…
* * *
Det är ju inga större fel på Henkes benparad när en fri Hartnell pepprar från slottet.
* * *
Flyers-fansen på sektionen intill, de som frestar på Gris-Olle II:s tålamod, det lilla han har, ser Luke Schenn som kvällens syndabock.
– Schenn again, hör jag mest hela tiden hur det stånkas från höger.
* * *
Det låter som att Grosse drabbats av The Mule-skadan. Det är nåt med Hip Flexor. Fan, ursäkta att jag upprepa mig, men det låter mer som namnet på ett belgiskt industriband än en skada på en hockeyspelare.
* * *
Bobby Baccala är här igen.
Jag såg honom så sent som igår, under sedvanlig Sopranos-paus under arbetsdagen, skjuta en grunge-typ i en kanadensisk tvättstuga.
Nu verkar han mest hungrig.
* * *
Brian Gionta prickar alltså in Montreal Canadiens 20 000:e NHL-mål.
Now, DET kallar jag milstolpe, jösses.
* * *
Vi fick lite show i sista under den hopplöst sega matchen i söndags, så ge inte upp ännu. Det är, trots allt, Rangers och Flyers som spelar.